Anf. 48 JOHAN LINANDER (C):
Herr talman! Precis som många redan varit inne på har vi diskuterat denna fråga under lång tid. Det är åtta år sedan vi började diskutera frågan i Sveriges riksdag, och det är sex år sedan Sverige sade ja till direktivet och EU antog det. För mig är detta ändå en sorglig dag, när vi tvingas implementera datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning. Vi kommer i dag inte att fatta något beslut för eller emot datalagring, utan vi fattar beslut om hur direktivet ska implementeras.
Vi går tillbaka lite historiskt. Precis som flera varit inne på var dåvarande justitieminister, socialdemokraten Thomas Bodström, drivande i EU för att införa detta direktiv. Han lyckades, och i mars 2006 antogs direktivet. Det skulle i huvudsak ha varit implementerat i svensk lagstiftning den 15 september 2007.
Från första början har vi i Centerpartiet motarbetat direktivet. Vi var ett av fyra partier här i Sveriges riksdag som sade nej till direktivet. Det beror på att detta är en djupt ideologisk fråga för Centerpartiet. Som liberaler vill vi inte ha ett övervakningssamhälle. Vi vill inte se det växa fram. Vi vet också att det finns en stor fara med denna typ av databaser. Uppgifter kan läcka ut och gör ibland det. Staten ska inte tvinga fram stora integritetskränkande databaser över hur vi kommunicerar med varandra.
Det finns brottsbekämpande åtgärder som i sig är integritetskränkande men som ändå är proportionella – det brottsbekämpande behovet överväger den kränkning som åtgärden innebär. Det gäller till exempel hemlig telefonavlyssning och husrannsakan. Men vi menar att datalagringsdirektivet inte är proportionellt. Nyttan och behovet av datalagringsdirektivet överväger inte det integritetsintrång som det innebär.
Detta har vi framfört under snart åtta års tid. Vi förlorade frågan 2006, och direktivet antogs. Vi har dock från Centerpartiets sida fortsatt att aktivt motarbeta direktivet där det kan förändras, det vill säga inom EU. Vi har fått med oss vår liberala partigrupp i EU på att datalagringsdirektivet ska göras frivilligt för EU-länderna.
Herr talman! Nu står vi med ett EU-direktiv som jag och Centerpartiet skarpt ogillar. Ändå är vi tvungna att implementera det i svensk lagstiftning. Det är en icke speciellt trevlig situation när det reella handlingsutrymmet har reducerats till ett möjligt alternativ.
Det finns de i debatten – även om Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det här fallet över huvud taget inte vill diskutera den frågan – som påstår att Sverige inte skulle behöva implementera direktivet. Men det stämmer inte. EU-rätten är mycket tydlig: Alla medlemsländer är skyldiga att implementera de direktiv som finns.
Jens Holm talade tidigare om att driva detta till domstolen. EU-domstolen har ju redan i en dom slagit fast – i det så kallade överträdelseförfarandet – att Sverige har överträtt gällande fördrag och ska implementera datalagringsdirektivet. Jag tycker att det är besynnerligt hur man argumenterar för att Sverige ska trotsa en domstol. Man argumenterar för att Sverige ska nonchalera gällande regler och EU-domstolens utslag.
Det finns också de som försöker argumentera som om Sverige kan strunta i att följa de regler som finns och som vi själva har varit med och röstat för och i stället betala oss fria genom att betala det vite som nu löper. Det finns dock ingen paragraf i Lissabonfördraget som säger att de som har råd kan köpa sig fria och slippa genomföra EU:s beslut. Så är det inte.
Dessutom är det en ohållbar inställning i en rättsstat att säga att Sverige skulle kunna strunta i att följa gemensamma regler och i stället betala. Man kan undra om Maria Ferm och Jens Holm tycker att det skulle vara okej om en ekonomiskt oberoende person säger: Jag har råd att betala böterna, så jag struntar i att följa de regler som finns. Ska den som är rik ge sig själv rätten att inte följa de regler som finns och som andra måste följa? Är det lämpligt att medborgare, eller för den delen länder, medvetet inte följer demokratiskt fattade beslut och domstolsutslag och i stället försöker köpa sig fria?
Herr talman! Jag började med att tala om det historiska perspektivet. Med anledning av vad Miljöpartiets och Vänsterpartiets representanter har sagt här i kammaren tidigare måste jag återkomma till vad vi tidigare har gjort i den här frågan.
Det var alltså mer än sex år sedan frågan ja eller nej till datalagringsdirektivet avgjordes, men ändå låter det på vissa debattörer som om det är den frågan vi avgör i dag. Så är dock inte fallet. Detta är också en ganska ny konstruktion från Miljöpartiets och Vänsterpartiets sida.
Jag har gått tillbaka till gamla protokoll för att se vad ni har gjort tidigare här i riksdagen. I mars 2006 behandlade riksdagen en motion om av Lars Ohly, Vänsterpartiet, om datalagringsdirektivet. Då hade frågan precis avgjorts i EU. Det var inget parti som reserverade sig till förmån för motionen, men i stället valde Centerpartiet tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna att skriva ett särskilt yttrande. Där framförde vi gemensam kritik mot datalagringsdirektivet, framför allt med integritetsargument: ”Vi har framfört kritik mot förslagen genom hela processen. Ett direktiv är juridiskt bindande för Sverige, men vår principiella kritik kvarstår.”
Då, 2006, hade Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan förstått att direktiv är juridiskt bindande för Sverige. Vad hände sedan?
Vi flyttar oss fyra år framåt i tiden, till februari 2010. Då behandlade justitieutskottet återigen motioner om datalagringsdirektivet. Då gick Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ihop i en reservation och skrev bland annat: ”Eftersom direktivet är beslutat i EU följer det dock av Sveriges förpliktelser som medlemsland att genomföra detta i svensk lagstiftning.”
År 2006 hade ni förstått att direktiv är juridiskt bindande för Sverige, och fortfarande 2010 ansåg ni att Sverige var förpliktat som medlemsland att genomföra datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning. Men sedan var det något som hände. Det är ju inte så att EU:s regler skulle ha förändrats på något sätt, utan det var något som hände i Miljöpartiets och Vänsterpartiets retorik.
Dessutom måste man nämna att för två år sedan, på våren 2010, meddelade Alice Åström, som då var gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen, att det rödgröna regeringsalternativet hade kommit överens om att implementera datalagringsdirektivet i svensk lag. Hon sade att Sverige är skyldigt att införa direktivet i nationell lag, och hon kunde också berätta att uppgifterna ”enbart” skulle lagras i ett år.
Vänsterpartiets ledare i riksdagen sade då att Socialdemokraterna hade förespråkat två års lagring men att Vänsterpartiet och Miljöpartiet genom förhandlingar hade fått ned lagringstiden till ett år. Jag tror bestämt att Maria Ferm och Jens Holm glömde att berätta just det här i sina anföranden. Om de rödgröna vunnit valet 2010 hade datalagringsdirektivet redan varit implementerat i svensk lag, och vi hade haft dubbelt så lång lagringstid, det vill säga ett år i stället för sex månader. Vi är även av detta skäl tacksamma för att det inte blev en rödgrön valseger.
Jag vill avsluta med att säga detta är en jobbig dag. Vi står här med ett lagförslag som vi egentligen inte vill ha men som vi ändå måste rösta för. Sverige är skyldigt att implementera direktivet. Att vara med i ett samarbete som EU innebär fördelar men också nackdelar. I alla samarbeten krävs det kompromisser, så även i dag.
(Applåder)
Anf. 49 JENS HOLM (V) replik:
Herr talman! Jag lyssnade på Anders W Jonsson, gruppledare för Johan Linanders parti, Centerpartiet, i Sveriges Radio den 15 mars. Då sade Anders: Centerpartiet har försökt skjuta upp detta så långt som det någonsin har gått. Det är det som Johan Linander nu försöker påvisa i sitt anförande.
Det är helt korrekt att Centerpartiet har varit motståndare och kritiska till datalagringsdirektivet. Det som Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde för ett år sedan var att vi fick igenom en minoritetsbordläggning. Vi ville skicka tillbaka detta till regeringen och att det skulle göras om eller att man skulle ta striden för att Sverige skulle kunna stoppa implementeringen av datalagringsdirektivet.
Eftersom ni i Centerpartiet säger att ni har försökt skjuta upp detta så långt som möjligt vill jag fråga: Vad har ni gjort under det år som nu har gått sedan beslutet om minoritetsbordläggning? Det är min första fråga.
Min andra fråga berör det som Johan Linander anförde. Man ska väl vara helt ärlig och säga att det är fler partier än Centerpartiet som i alla lägen inte har varit helt glasklara i den här frågan. Jag vill vara mycket noga med att understryka att den så kallade uppgörelse som Linander hänvisade till från 2010 mycket snart därefter hävdes av vår partistyrelse, som är ännu högre än en riksdagsrepresentant. Mycket snart efter att den hade gått igenom sade vi att den inte gäller. Det hade alltså aldrig blivit politik vid en rödgrön valseger. Det tycker jag är väldigt viktigt att framföra.
Anf. 50 JOHAN LINANDER (C) replik:
Herr talman! Det är fortfarande tydligt hur Jens Holm fortsätter blunda för Sveriges skyldighet att implementera direktivet. Nu tar jag detta direkt, så att du har ett replikskifte på dig att svara: Menar Jens Holm att Sverige inte är skyldigt att implementera direktivet? Vilken del av fördraget ger oss i så fall den rätten? Och menar Jens Holm att Sverige ska bryta mot EU-domstolens utslag? I vilka andra lägen tycker Jens Holm att det är en bra sak att bryta mot vad domstolar kommer fram till.
Så ska jag svara på Jens Holms frågor. Det pågår, som Jens Holm också vet, en utvärdering i kommissionen. Det har varit lite si och så med den eftersom många länder inte har velat lämna in de uppgifter som krävs. Jag tycker också att det är något som vi ska ta med oss i de vidare förhandlingarna i rådet och kanske allra mest i parlamentet. I Europaparlamentet tror jag att man har den största möjligheten att stoppa direktivet och få till stånd en ändring.
Låt oss gemensamt i den liberala gruppen tillsammans med er partigrupp i Europaparlamentet ändra direktivet där det kan ändras. Det är ju EU som äger den här frågan. Det är i EU som direktivet kan förändras och förhoppningsvis tas bort.
Det är inte vi i Sveriges riksdag som kan göra det. Det är inte i voteringen i dag klockan fyra som vi kan ta bort direktivet.
Nu är vi i den situationen att direktivet ska implementeras. Det kan man göra på olika sätt. Jag skulle ha full förståelse för en argumentation om att ni inte vill ta med de ytterligare två sakerna i implementeringen. Det hade varit en ärlig argumentation att hävda att vi gör det på fel sätt. Men att argumentera som om Sverige inte skulle behöva implementera direktivet tycker jag inte är riktigt ärligt.
Anf. 51 JENS HOLM (V) replik:
Herr talman! Jag noterar att det inte är bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som kommer att rösta mot datalagringsdirektivet. Såvitt jag vet är det flera centerpartister som kommer att rösta emot klockan fyra, och jag hoppas att fler kan ansluta sig.
Om man lyssnade på den ansvariga kommissionären Cecilia Malmström vid Ekots lördagsintervju nu i helgen sade hon ungefär så här: Medlemsländerna vill ha det här direktivet! Den ansvariga kommissionären säger alltså själv att detta är ett hafsverk och att hon fortfarande är skeptisk, men att vi måste göra om det och sedan införa det igen därför att medlemsstaterna kräver det.
Sverige är en av medlemsstaterna. EU är alla vi medlemsstater. Jag menar att Sverige inte ska införa detta. Jag tycker att den svenska regeringens argument för att inte få böter från Bryssel har varit synnerligen undermåliga. Vi ska hänvisa till Europakommissionen. Vi ska hänvisa till stadgarna om de mänskliga rättigheterna. Dessa argument har inte Sveriges regering fört fram, och därför har man inte varit särskilt framgångsrik.
Jag vill inte att detta främst ska vara en juridisk process vare sig i EU-domstolen eller i Europadomstolen, där man också kan driva de här fallen. Jag vill att detta ska vara en politisk process. Det sker hela tiden på EU-nivå att medlemsländer vägrar införa olika förordningar och direktiv. De argumenterar för det. Och vet ni vad? Ibland vinner de.
Jag tycker inte att regeringen ens har försökt. Där skulle Johan Linander och Centerpartiet verkligen ha kunnat bidra. Jag noterar att jag ännu inte har fått något svar på vad ni gjorde under året efter minoritetsbordläggningen. Tanken var att vi motståndare skulle få ett år till att övertyga regeringen och sedan övertyga EU om att detta inte skulle införas. Ni gjorde ingenting, såvitt jag vet.
Anf. 52 JOHAN LINANDER (C) replik:
Herr talman! Jens Holm fortsätter med något slags skröna om att det skulle vara vanligt att EU-länder inte implementerar direktiv. Sanningen är att det aldrig har hänt att ett EU-land har vägrat att implementera ett direktiv och i stället systematiskt valt att betala vite.
De situationer som du nämner handlar oftast om tvister om huruvida ett direktiv ska implementeras fram till dess att domstolen kommer fram till ett utslag. Det är det du efterfrågar. Men nu har EU-domstolen redan kommit med ett utslag. I överträdelseförfarandet har EU-domstolen kommit fram till att Sverige inte har följt fördragets regler. Vi är skyldiga att göra det, och vi ska implementera direktivet.
Jens Holm argumenterar för att vi ska bryta mot domstolens utslag men vägrar konsekvent att svara på mina frågor. Jag ställde en lång rad frågor till dig, men du svarade inte på en enda av dem.
Jag ska försöka svara på din fråga. Vad har vi gjort under det här året? Hur har vi agerat? Precis som jag var inne på har Sverige inom kommissionens utvärdering gjort precis som andra länder har gjort – eller åtminstone borde ha gjort – och skjutit in uppgifter om hur detta fungerar. Det är klart att vi får titta på uppgifterna om hur det fungerar i Sverige utan datalagringsdirektivet och hur viktiga denna typ av uppgifter är inom den brottsutredande verksamheten, för det kan vi ändå vara överens om. Så sent som den 29 februari debatterade vi här i kammaren hur polisen ska få använda hemlig teleövervakning tillsammans med telefonavlyssning och kameraövervakning. Då var vi alldeles överens. Det fanns ingen reservation från Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, och ni var inte ens med i debatten. Hur uppgifterna ska få användas och att de är viktiga är vi alltså trots allt överens om.
Anf. 53 MARIA FERM (MP) replik:
Herr talman! Jag har stor respekt för Johan Linanders grundsyn om att direktivet är integritetskränkande. Jag har också full förståelse för den vånda som det måste vara när man känner att man tvingas rösta för en sådan här lagstiftning. Det är väl också därför flera centerpartister, eller åtminstone en, redan nu har sagt att de inte kommer att rösta för detta.
Det är viktiga åsikter som Johan Linander tar upp. Hur ser vårt samarbete inom EU ut? Och vad händer med direktiv som är tvingande och som ska införas i den nationella lagstiftningen? Det är såklart inte en enkel fråga.
Vi säger inte att Sverige ska säga nej och betala böter i all framtid och sedan tro att allting löser sig. Då har vi förstås fortfarande problemet med dels böter, dels att detta är infört i en massa andra länder med medborgare vars personliga integritet också inskränks. Det är inte så vi vill se på EU-samarbetet.
Däremot anser vi att Sveriges regering har förhållit sig otroligt passiv under tiden. Därför är det inte rimligt att införa detta i svensk lag utan att man kämpar för att kunna omförhandla det eller riva upp det.
Detta är något som Sveriges regering inte har gjort i tillräckligt stor utsträckning. De argument som kom fram under processen där Sverige inte har infört detta under det senaste året har inte varit tydliga. Uppenbarligen har man valt fel strategi, eller så har man inte haft någon strategi. Detta är ett stort problem.
När vi i eftermiddag röstar nej till att införa direktivet handlar det om att vi vill att regeringen i stället på EU-nivå ska agera för att omförhandla direktivet, till exempel så att man gör det frivilligt för medlemsländer att införa det. Då slipper vi hela problematiken.
Anf. 54 JOHAN LINANDER (C) replik:
Herr talman! Precis som Vänsterpartiet vägrar Miljöpartiet tala om vilken del av Lissabonfördraget som ger oss rätt att inte implementera direktivet och att EU-domstolen i överträdelseförfarandet redan har meddelat i en dom att Sverige är skyldigt att implementera direktivet. Vi har överträtt fördragets regler.
I vilka sammanhang är det okej att bryta mot domstolsutslag? Inte heller Maria Ferm tog upp det i sitt anförande. Men nu har du en chans att gå in på detta i replikväxlingen. Tänk er att länder säger: Visserligen finns det en demokratisk institution, en domstol, som säger att vi ska göra så här, men vi vägrar att göra det i alla fall! Är det lämpligt?
Precis som Jens Holm var inne på finns det Centerpartister som i dag kommer att rösta annorlunda – som inte kommer att rösta för förslaget. Det beror framför allt på att detta är en oerhört känslig fråga för Centerpartiet eftersom vi är mot direktivet men står i situationen att vi måste rösta igenom det till svensk lagstiftning. Det är problematiskt.
Centerpartiet är Sveriges öppnaste parti. Vi har inte en partipiska som tvingar våra ledamöter att rösta på ett visst sätt. Det gör att det finns de som gör andra avvägningar. Andra partier skulle förmodligen ha haft jättestora problem med detta, men vi ser det i stället som en möjlighet. Vi tycker att det är viktigare att vara ett parti som ger utrymme för enskilda ledamöter. Det tycker vi är viktigare än att piska alla att tycka precis likadant.
När Maria Ferm ändå svarar på vilken del av Lissabonfördraget som ger oss rätt att strunta i reglerna skulle hon också kunna ta upp en annan fråga. Om vi nu inte får en förändring, som regeringen tror att regeringen skulle kunna få fram – vad ska vi göra då? Vad blir nästa steg? Är det att lämna EU? Är det lösningen?
Anf. 55 MARIA FERM (MP) replik:
Herr talman! Jag tror att vi är långt ifrån det eftersom ansvarig kommissionär själv säger att detta är ett hafsverk och att det kommer att göras en översyn. Det kommer alltså att ske någon form av förändring av datalagringsdirektivet inom kort. Därför känns det ännu märkligare att införa det i dag. Vi har diskuterat att betala böter, kostnader och så vidare.
Vi kan införa en lagstiftning nu, utan att ha gjort någon form av motstånd eller försökt förändra det hela, som kommer att kosta branschen ungefär 1 miljard. Sedan måste detta kanske förändras i stora delar eller så blir det hela frivilligt så att det var onödigt att införa lagstiftningen från början. Också det känns ganska oansvarigt. Det är helt fel tidpunkt att göra detta.
Jag skulle vilja vända mig mot beskrivningen av att det i nuläget inte finns något alternativ till att implementera lagen. Det stämmer inte. Sveriges regering kan agera för att omförhandla direktivet. Det pågår en debatt i Europa som fler länder kan ansluta sig till eftersom det finns kritik mot att så pass mycket integritetskränkande lagstiftning införs. För ett tag sedan genomfördes demonstrationer runt om i Europa mot ACTA, till exempel. Detta är en levande debatt.
Jag tycker att ni som representanter för regeringspartier frånsäger er det ansvar eller det inflytande som ni kan ha. Ett exempel på detta, som jag tog upp tidigare, är hur Sverige under lång tid har brutit mot EU:s art- och habitatdirektiv när man har iscensatt en licensjakt på utrotningshotad varg.
Det har Sverige tagit stark strid för i EU. Det finns inget som säger att vi inte kan göra samma sak här. Varför är det okej att bryta mot bestämmelser inom EU när det gäller vargfrågan men inte när det gäller den här frågan?
Anf. 56 JOHAN LINANDER (C) replik:
Herr talman! Det var inte senare än i november förra året om jag minns rätt, eller möjligtvis i december, som vi senast debatterade kommissionens utvärdering av direktivet här i kammaren. Maria Ferm var liksom jag med i debatten. Vi vet också vilket underlag vi hade inför den debatten.
Kommissionens utvärdering handlade snarast om att direktivet som det ser ut i dag inte var tillräckligt omfattande. Man ville inte ge en så stor spännvidd för vilka tider som medlemsländerna ska få lagra som mellan sex månader och två år. Där tyckte kommissionen att det kanske var för stor skillnad. Det skulle kanske smalnas in så att vi tvingas till ett års lagring.
Kommissionen tyckte också att det fanns för stora möjligheter för medlemsländerna att själva bestämma när uppgifterna skulle få användas. EU vill även lägga sig i regler för när polisen ska få ut uppgifterna. Det är regler som i dag är rent nationella och som vi också har debatterat här i kammaren så sent som den 29 februari och då var helt överens om.
Det är kommissionens utvärdering så här långt. Jag skulle verkligen önska att kommissionen skulle komma fram till att det inte är ett bra direktiv och att vi ska ta bort det. Men tyvärr är det ingenting av utvärderingen hittills som visar på det.
Vi har haft den debatten i kammaren. Det är något naivt att lura lyssnare och andra att det skulle finnas en stor möjlighet att förändra direktivet i positiv riktning. Jag är mer orolig för att när kommissionen kommer fram med sitt slutgiltiga förslag handlar det om att göra det vi måste genomföra ännu snävare.
Vi ska fortsätta att jobba tillsammans. Jag och vi i liberala gruppen i Europaparlamentet jobbar gärna tillsammans med er partigrupp i Europaparlamentet för att förändra och få bort datalagringsdirektivet.
(Applåder)
