Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

För ca 1,5 år sedan så skrev jag om Fritidsresors erbjudande om barnfria zoner på flyget. Många hade kritiserat Fritidsresor, men jag tyckte (och tycker) bara att det skulle vara bra. Nu gick tydligen inte Fritidsresors försök bra och de har inte längre erbjudandet.

Svenska Dagbladet har nu åter tagit upp frågan och jag tycker fortfarande att det är totalt fel vinkling på frågan. För mig som småbarnsförälder så vill jag såklart bli av med de som irriterar sig på att barn ibland skriker, inte minst om de får ont i öronen vid start eller landning. Om det finns barnfria zoner så kan andra resenärers gnäll lättare avfärdas med att sätt dig där då.

Vill dock också påpeka att när barn skriker mycket, som t.ex. en av våra döttrar gjorde när vi flög hem från Grekland för några månader sedan, så får man snarare sympatier och hjälp av medresenärerna än gnäll och ilskna blickar.

Socialdemokraterna hävdar ständigt att vår allianspolitik leder till ökade klyftor i samhället. De pekar på slopandet av fastighetsskatten (som vi tog bort av andra skäl, men det beslutet ökade säkert klyftorna) men glömmer gärna bort inkomstskattesänkningarna som totalt sett gynnar låg- och medelinkomsttagarkommuner mer än höginkomsttagarkommuner. Det finns ett mått på inkomstklyftorna som kallas Gini-koefficienten och den visar på något minskade inkomstklyftor sedan 2006. Däremot ökade klyftorna 2001-2006. Att fler får arbete istället för A-kassa, sjukpenning eller förtidspension är det effektivaste sättet att minska skillnaderna.

Idag har DN en bra artikel på Stockholmssidorna som visar hur inkomstutvecklingen förändrades 2000-2006 i Stockholms läns kommuner. Tyvärr är det inte speciellt tydligt i artikeln att dessa inkomstklyftor alltså ökade under den socialdemokratiska regeringsperioden och det finns också bloggare som medvetet eller omedvetet dragit slutsatsen att alliansen är skyldig till det som artikeln visar.

Frågan är allt annat än enkel. Rysslands erkännande av Syd­ossetien och Abchazien som självständiga stater har föranlett många arga kommentarer från USA och Västeuropa under dagen. Irritationen bygger säkert lika mycket på Rysslands nygamla maktspråk och att Medvedev inte håller tidigare löften som att de faktiskt erkänt regionerna som självständiga stater.

Samtidigt som jag utan omsvep medger att jag inte är tillräckligt insatt i de båda regionernas historia, demografi och annat som har betydelse för rätten att bli självständiga, så vill jag ändå säga att jag är principiellt positiv till att regioner ska få bryta sig loss och bli självständiga stater om befolkningen önskar så.

Inom Sverige så bejakar vi i Centerpartiet i princip alltid kommundelningar när befolkningen är positiv. Personligen har jag engagerat mig i Tibets kamp för ökat självstyre (Dalai Lamas inställning är reell autonomi inom Kina, dvs att Kina tar hand om utrikes- och säkerhetspolitik medan Tibet tar ansvar för övrigt själv). När vi var i Tibet så frågade en av våra två kinesiska “överrockar” om vi i Sverige skulle acceptera att en del av landet skulle vilja bryta sig loss från landet. Mitt svar var att jag hoppas det men att det aldrig varit aktuellt. Men låt oss tänka att en betydande majoritet (51-49 är för svagt för den här typen av beslut anser även jag) av Skånes befolkning skulle vilja att Skåne ska bli en självständig stat. Skulle nationen Sverige då skicka militära trupper för att förhindra utbrytarrepubliken Skånes självständighetssträvanden? Det känns osannolikt.

Med andra ord är jag i princip positiv till att regioner som Syd­ossetien och Abchazien ska få lämna den stat som de tillhör om befolkningen önskar det. Men att det skulle vara den typen av resonemang som ligger bakom Rysslands erkännande av dem som självständiga stater är otänkbart. Det är inte direkt den inriktningen Ryssland har haft inom sitt eget land, det har inte minst tjetjenerna fått känna av.

På fredag arrangerar vi i Centerpartiet i samarbete med CenterUppropet, Stockholmscentern, Stureplanscentern och CUF en hearing om FRA-lagen. Vi kommer att hålla till på IVA:s konferenscenter (Wallenbergsalen), Grev Turegatan 16, i Stockholm och pågår kl. 10-15. Hearingen kommer att sändas i efterhand på SVT24, men alla som vill är välkomna att komma dit och lyssna “live”. Anmälan måste ske i förhand och först till kvar gäller om platserna tar slut.

Bland de som kommer att prata kan nämnas Anders Eriksson som är ordförande i Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden, Håkan Jevrell som är statssekreterare på Försvarsdepartementet och Clarence Crafoord som är chefsjurist på Centrum för Rättvisa. Jag själv kommer att vara med som en av utfrågarna av de sakkunniga.

Som aktiv i de nordiska frågorna och ledamot i Nordiska Rådet påpekar jag ständigt att vi har mycket att lära av varandra inom Norden. När de olika riksdagsutskotten planerar sina studieresor så går diskussionerna oftare kring USA, Japan och Australien än kring Danmark, Norge och Finland. Detta till trots att alla egentligen är överens om att den gemensamma nordiska historien och kulturen gör att våra samhällssystem är mer lika än med övriga världen och att vi därmed har lättare att lära och ta till oss av hur andra nordiska länder löst problem som vi står inför här i Sverige.

Jag säger inte att alla längre resor skulle ställas in. Jag har t.ex. varit i USA med justitieutskottet och det var mycket lärorikt och intressant att träffa företrädare och lära mer om FBI, NYPD, Department of Homeland Security, en ideell förening som arbetade mot dödsstraffet m.m.

Men oavsett om längre resor också behöver göras ibland så måste vi kunna öka utbytet med våra nordiska grannländer. Därför är det glädjande att det danska retsudvalget, dvs justitieutskottet, är i Stockholm under tre dagar. Idag har vi haft ett möte mellan delar av vårt svenska justitieutskott och det danska retsudvalget. Igår var det dessutom en middag på danska ambassaden där jag hade nöjet att deltaga.

De tre frågeställningar som danskarna hade skickat till oss i förväg rörde sexköpslagen, unga lagöverträdare och brottsoffer. Vi hade bra diskussioner och jag tycker att det är glädjande att det numera även i Danmark finns en debatt kring att förbjuda sexköp. Jag är inte så säker på att det blir någon sådan lagstiftning eftersom det tycks finnas oenighet både inom och mellan folketingspartierna, men bara för några år sedan så var det inte ens en diskussion om att ta efter den svenska sexköpslagen så de har åtminstone tagit steg i rätt riktning.

Min rubrik den 10 augusti var “OS äntligen igång“. Så kändes det. Då. Dagarna gick och det blev segare och segare att vara svensk. Nu när vi sett kinesernas fenomenala, och fenomenalt dyra, avslutning så känns det som att OS äntligen är över. Alshammars baddräkt, Kallur föll, Karonen blev förkyld, oturen ville inte ta slut så det var lika bra att hela OS gjorde det istället.

Mitt tips var lika dåligt som hela Sveriges insats i detta OS. Jag missade alla fem medaljerna (silver till Johansson och Larsson i cykel, Bengtsson i hästhoppning, Aspelin/Johansson i tennis och brons till Lööf/Ekström i segling). Pinsamt!

Mitt enda rätt, brons till Ara Abrahamian, försvann också när han blev av med medaljen.

Däremot lyckades många av mina medaljkandidater att hamna precis utanför pallen. Fjärdeplats till Holm, femteplatser till Nerell och Kedzierska samt sjätteplatser till Oscarsson och Karonen. Lite rätt hade jag också i att det skulle gå sämre än i Aten. För att försöka rädda min status som sportnörd så måste jag också påpeka att jag hade rätt i att Alshammar och Nystrand skulle lämna utan medalj, att fotbollslaget inte skulle räcka till och att Klüft inte bara skulle kunna byta gren och ändå hämta hem en medalj. Trist bara att de negativa tipsen skulle slå in och inte de positiva…

Visst är det ett riktigt uselt svenskt OS, men självklart finns det ändå mycket att glädjas över och minnas. De nordiska medaljerna gläds jag alltid över, inte minst Islands bragdartade handbollssilver. Tyvärr räckte det inte till mot Frankrike, men att lilla Island med 300 000 invånare kan ta medalj i en lagsport är fantastiskt. Att smånationer kan ta enstaka medaljer i individuella idrotter är mycket lättare att förstå, men i lagsporterna krävs det att flera personer är bra på samma sak. Dessutom tror jag att Island var det land med minst befolkning i hela världen som tog medalj. Bahamas har några tusen fler invånare, men de tog å andra sidan två medaljer.

Sedan måste man givetvis beundra Michael Phelps. Att lyckas ta åtta guld i samma OS är obegripligt. Det går bara att uppnå för simmare, och möjligtvis för gymnaster, men det är ändå en makalös prestation som jag aldrig tror kommer att slås. Å andra sidan tänkte jag 1996 att jag aldrig i min livstid skulle få se Michael Johnsons 19,32 raderas ut ur rekordböckerna. Det var ett omöjligt världsrekord. Ingen hade ju ens varit i närheten av det. Men Usain Bolt funderar inte så mycket över vad som är möjligt. Han har kul. Han visste inte ens att han skulle springa både 100 m och 200 m bara några dagar före OS. Men det gick ju bra. Lägg till stafetten över 4×100 meter så blev det tre guld och tre världsrekord.

Svenska glädjeämnen då? Jörgen Persson! Vem trodde att 42-årige Persson skulle vakna och bli bäste icke-kines. I bordtennisvärlden måste man tala om kineser och andra, så överlägsna är de. Hade de fått ha med åtta spelare så hade de haft åtta i kvartsfinal (om de inte lottats att möta varandra tidigare såklart). Jag tycker även att Ara Abrahamian ska nämnas. Hans mod är beundransvärt. Det är inte många som skulle ha vågat att ta av sig en OS-medalj och lägga den mitt på mattan för att sedan gå därifrån mitt under prisceremonin. Dålig respekt för de andra medaljörerna? Visst, men jag tycker ändå att hans protest var välriktad. I media skrivs det att han kastade medaljen, men det gjorde han inte. Han la ner den symboliskt mitt på brottarmattan. Det tycker jag är stor skillnad.

Det finns även andra som gjort riktigt bra ifrån sig utan att ta medalj. Nathalie Larsson blev fyra i skeet, 24 år är ingen ålder i skytte. Emma Samuelsson tog sig till kvartsfinal i fäktning, hon är bara 19 år. Fälttävlanslaget blev fyra. Seglarna Myrgren och Birgmark hade medaljläge efter alla seglingar förutom den sista finalseglingen, men hamnade ändå utanför pallen.

Nu krävs det en rejäl OS-satsning inför London 2012. Svensk idrott måste få ta en större del av Svenska Spel-kakan. Hela spelmarknaden kommer att förändras och jag tycker att staten helt ska stå utanför ägande av spelbolag. Varför inte låta svensk idrottsrörelse (gärna med ett sammanslaget RF/SOK) ta över Svenska Spel? Det är idrotten som används som spelobjekt och då är det inte mer än rätt att idrotten får tillbaka pengarna. Pengar är givetvis inte allt för att nå idrottsliga framgångar, det finns mycket pengar i t.ex. friidrotten men det blev inga medaljer ändå, men för att brottnings-, skytte-, taekwondo-, fäktnings- och roddungdomar ska kunna utvecklas från lovande talanger till OS-medaljörer så krävs det att de kan göra en helhjärtad satsning.

Att det ger resultat kan man se på de länder som satsar inför egna olympiska spel. Australien i Sydney 2000 och Grekland i Aten 2004 är utmärkta exempel. Jag vill dock inte ta idrottsfabriken Kina som exempel trots 51 guld, för den typen av ungdomssatsningar ska vi inte göra.

Idag har Rapport haft som nyhet att det finns ett antal personer, även utan körkort, som har oerhört många bilar. Åtminstone står de som ägare. Givetvis är det helt andra personer som egentligen anser sig äga bilen och som drar på sig alla böter och skulder som sedan inte betals av bilmålvakten. 1 700 bilar och skulder på 3,5 miljoner är toppnoteringen för en målvakt och totalt finns det obetalda trafikförsäkringar på över 200 mkr. Enligt Krfm så finns det ca 100 bilmålvakter i landet som tar betalt för att dra på sig skulder som de givetvis aldrig har för avsikt att betala.

Nyheten är väl inte speciellt ny, DN skrev t.ex. om det redan i början av året, men det måste vara något fel i lagstiftningen när bilen inte kan mätas ut av Kronofogden pga att det krävs ytterligare bevis på vem som är rätt ägare än det som står i bilregistret. När det är bilen som är orsak till skulderna (det är självklart inte bilen som är skyldig, det är föraren), för t.ex. obetald trafikförsäkring, p-böter, trängselskatt eller fordonsskatt så ska bilen kunna mätas ut.

Jag ska ta upp frågan när vi har nästa möte på justitiedepartementet.

Eftersom jag inte hunnit blogga om detta på hela dagen så har det mesta redan blivit sagt i frågan. Av t.ex. Staffan Danielsson, Per Ankersjö, Johan Hedin och Erik Hultin. Alla har varit med vid de diskussioner som förts inom Centerpartiet i sommar. Självklart har också DN och andra medier skrivit om förslaget, men det var SvD som fick fram nyheten (det var inte meningen att förslaget skulle offentliggöras nu, men när många känner till en sak så brukar det läcka på något sätt). Det finns mycket kvar i detaljerna, men det viktiga är att vårt förslag kommer med direkt nu när departementet ska ta fram höstens proposition och förhandlingar ska ske mellan allianspartierna.

Det har också varit en principiellt mycket viktig process för oss i Centerpartiet. Vi är ett gammalt folkrörelseparti och vi får aldrig bli ett toppstyrt parti där medlemmarna inte känner att de kan påverka. Därför drogs snabbt en process igång där medlemmar, riksdagsledamöter, partisekreteraren, partistyrelseledamöter och andra inom partiet deltagit. Jag har inte varit med hela tiden pga föräldraledigheten och lite annat, men jag kände direkt att alla hade samma mål. Nämligen att uppnå en lösning som så många som möjligt kan känna sig nöjda med. Ingen prestige, inga skyttegravar, utan helt enkelt en vilja att lösa problemet.

Tyvärr kan vi än en gång konstatera att oppositionen hellre vill ha konfrontation än att hitta lösningar. Jag hade inte förväntat mig att deras kommentarer skulle vara jublande, men det hade varit bra om Bodström, Peter Eriksson och andra som uttalat sig åtminstone sagt att det är viktigt att försöka hitta en lösning med så bred majoritet i riksdagen som möjligt. Socialdemokraterna har historiskt sett varit noga med att landets försvars- och säkerhetspolitik ska ha en bred förankring och inte bli politiska slagträn, men med Bodström och Sahlin har detta förändrats. Jag tror att Per-Albin, Erlander, Palme och även Carlsson och Persson skulle känna, eller känner, oro för hur partipolitiserandet får gå först även i dessa frågor.

Thomas Bodström försöker rida vidare på FRA-vågen och upprepar idag gamla kända ståndpunkter på DN Debatt. Jag tänkte inte kommentera alla hans åsikter, men ett av hans påståenden kan jag bara inte låta blir.

“Samtidigt har jag aldrig kompromissat med rättssäkerhets- och integritetsskyddsfrågorna.”

Visst, han menar säkert buggningen och preventiva tvångsmedel som jag var med och minoritetsbordlade för att kritiken mot rättssäkerheten och integritetsskyddet var så hård. Han tycks också ha glömt bort hela den rad med förslag som han var med om. SVT gjorde en fin liten sammanställning 2006 som man gott kan påminna om.

Oj vad hemskt att det finns människor som vill se OS öppningsceremoni på nytt. Vad är problemet? Hade IOK tänkt ge ut en DVD med öppningsceremonin och hade de tänkt att de skulle tjäna ännu fler miljarder på den? Se istället fördelen med att OS får extra uppmärksamhet.

Den Internationella Olympiska Kommittén måste ha bättre saker för sig än att skriva brev till Sveriges regering och klaga på fildelning av OS-invigningen. Granska t.ex. brottningsdomarna som dömde bort Ara Abrahamian.

Det var en intressant nyhet som dök upp i DN idag. Hur många gånger har vi inte hört att Sverige skulle vara paradiset på jorden för fildelare och att svenska lagstiftares “slappa attityd” mot fildelningen skulle vara alldeles unikt i västvärlden. Tydligen var det inte så. Åklagarna i fem tyska bundesländer anser att fildelning för “mindre belopp inte leder till kommersiell skada för upphovsmännen” och väljer att lägga sina resurser på fildelning för kommersiellt bruk.

Jag har utvecklat mina tankar på “Karin, PM och Leos blogg“. Bloggen är en tjuvstart på det som ska bli “Newsmill“.

Rubriken “Tillåt fildelning för privat bruk” är dock något missvisande. Det är inte det som har hänt i de fem tyska bundesländerna, vad som skett är att åklagarna valt att gå ut med att åtal inte kommer att väckas för fildelning för privat bruk upp till en viss nivå. Det är det som jag tar ställning för i mitt inlägg.

Jag tänker inte försöka avgöra om Justitiekansler Göran Lambertz gjort rätt i sin bedömning av när misstänkta brottslingars mobiler får spåras eller inte. Bakgrunden är att det i lagen står (RB 27:19): “Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet
hämtas in om telemeddelanden som befordras eller har befordrats till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram.” Eftersom det handlar om befordras eller har befordrats så är det väl mycket som talar för att det krävs att telefonen aktivt har använts.

Om beslutet nu innebär ett stopp för polisens möjlighet att spåra misstänktas mobiler så behövs det en lagändring. Verktyget är viktigt för polisens brottsbekämpning och när det gäller personer som är misstänkta för relativt grova brott (minimistraff minst sex månaders fängelse) så är integritetsfrågan mindre känslig.

Samtidigt har JK helt rätt i att de brottsbekämpande myndigheterna måste ha lagstöd för sitt agerande. Eftersom jag tror att de flesta av mina rättspolitiska kollegor, liksom jag, utgått från att polisen har haft rätt att använda teleövervakning för att spåra misstänktas mobiler även när de inte används, så tror jag inte att det ska bli så svårt att komma överens om en lagändring. Sedan är det ju tyvärr ändå så att alla lagändringar tar tid. Lagförslag ska tas fram, remissrunda, lagrådsremiss, riksdagsbehandling och sedan har det nog gått minst ett år ändå.

Jag blev något förvånad när jag läste en debattartikel i Aftonbladet idag av den socialdemokratiska riksdagsledamoten och tillika ordföranden i Svenska FN-förbundet Aleksander Gabelic. I artikeln föreslår Gabelic att Sverige “måste införa ett förbud mot rasistiska organisationer och deras propaganda”. Att vilja förbjuda rasistiska organisationer eller kriminella organisationer är i sig inget nytt förslag, kristdemokraterna har lyft en variant av det tidigare, men det intressanta är att Aleksander Gabelic lägger förslaget utan att ens nämna att det är en inskränkning av tre grundlagsskyddade rättigheter.

Det är inte minst en inskränkning av föreningsfriheten (Regeringsformen 2:1 p 5). Föreningsfriheten är en frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Att förbjuda rasistiska organisationer (vem som ska bedöma vad som är en rasistisk organisation är en helt annan och mycket svår fråga) är en uppenbar inskränkning av föreningsfriheten. Begränsning av föreningsfriheten och de andra friheterna i RF 2:1 får ske enligt RF 2:12 “Begränsning som avses i första stycket får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.” Men “begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.” Dessutom får en inskränkning aldrig ske “enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.” Att förbjuda en rasistisk organisation som t.ex. ett rasistisk parti anser jag vara en inskränkning på grund av politisk åskådning. Det skulle innebära ett krav på grundlagsändring där hela grundlagsskyddet av våra fri- och rättigheter luckras upp om Aleksander Gabelic skulle få genom sitt förslag.

Det är dock inte enbart den grundlagsskyddade föreningsfriheten som han ger sig på. Han skriver ju att Sverige “måste införa ett förbud mot rasistiska organisationer och deras propaganda“. Med andra ord vill han även inskränka den närmast heliga yttrandefriheten (RF 2:1 p 1), friheten att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Detta tycker jag är ett riktigt grovt övertramp.

Voltaire uttryckte det en gång i tiden (om det nu var hans ord): “Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” Det är en grundbult i liberalismen som kanske inte en socialdemokrat förstår sig på, men att lägga ett sådant förslag utan att ens fundera över att det är en inskränkning i den grundlagsskyddade yttrandefriheten är förvånande och oroväckande.

Utöver föreningsfriheten och yttrandefriheten så skulle det också bli en inskränkning av mötesfriheten enligt RF 2:1 p 3, friheten att “anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk”. Ett förbud av en organisation innebär närmast per automatik ett förbud mot möten med organisationen och vips har socialdemokraten Aleksander Gabelic föreslagit en inskränkning av tre grundlagsskyddade fri- och rättigheter utan att ens nämna det i sin artikel.

Som ledamot i Nordiska Rådet har jag samma möjlighet att ställa skriftliga frågor (som måste besvaras inom viss tid) till andra nordiska länders ministrar som alla riksdagsledamöter har att ställa till svenska ministrar. Jag har använt den här frågemöjligheten en gång förut och nu när jag använder den för andra gången så blir det faktiskt också för andra gången till den danska skatteministern Kristian Jensen.

“Till Danmarks regering

Skriftlig fråga
om rapporteringsskyldighet för utländska tjänsteföretag

De senaste åren har samtliga nordiska länder gemensamt inom ramen för Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet arbetat för att riva gränshinder mellan våra länder. Arbetet har tyvärr gått allt för trögt och därför beslöt de nordiska statsministrarna under förra året att ett Gränshinderforum skulle inrättas. Detta verkar sedan början av året med Ole Norrback som ordförande.

När Ole Norrback tillträdde betonade han speciellt vikten av att inte enbart avlägsna de gränshinder som redan finns utan att även se till att nya gränshinder inte uppstår. Detta var också en fråga som diskuterades när de nordiska statsministrarna och Nordiska Rådets presidium möttes i samband med sessionen i Oslo förra året.

Den första juli i år trädde en ny dansk lag i kraft som innebär att alla utländska tjänsteföretag som utför uppdrag i Danmark måste rapportera vilka personer som ska arbeta i Danmark och vem som är kunder senast åtta dagar i förväg till Skatteministeriet.

För svenska företagare som verkar i Danmark har detta inneburit ett nytt gränshinder som slår hårt mot deras verksamhet. Skånska tjänsteföretag som utför uppdrag i Danmark beskriver det i media som ett rent trakasseri som gör att de inte kan fortsätta jobba på samma sätt som tidigare om de inte väljer att bryta mot den danska lagen. Hantverkare som utför kundbesök i Danmark kan inte ta på sig nya uppdrag med kort varsel eftersom dessa ska rapporteras in minst åtta dagar i förväg.

Rapporteringsskyldigheten upplevs som krånglig, onödig och som ett sabotage mot svenska företagares försök att verka på den danska marknaden. Huruvida den nya lagens krav är onödiga för det danska skatteministeriet kan givetvis enbart den danska lagstiftande församlingen, Folketinget, och den danska regeringen bedöma, men det går lätt att konstatera att de svenska företagen tidigare fått arbeta i Danmark utan att rapportera in åtta dagar i förväg.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga Danmarks regering vilken bedömning som gjordes av den nya rapporteringsskyldighetslagen i förhållande till nordisk öppenhet och färre gränshinder mellan våra länder?

Jag vill också fråga vad regeringen avser att göra för att avlägsna detta nya gränshinder som går i rakt motsatt riktning mot alla uttalanden om ett öppnare Norden med färre gränshinder för våra nordiska medborgare och företag?

Stockholm den 11 augusti 2008

Johan Linander (c)”

Jag blev uppmärksammad på problemet av en journalist på Skånska Dagbladet som intervjuat arga skånska företagare.

Som fanatisk sportälskare är sommar-OS nummer ett för mig. Fotbolls-VM är bättre på många sätt, men det är liksom inte dygnet runt på samma härliga sätt som sommar-OS. Man kan givetvis diskutera om Kina borde ha fått OS och jag tycker att alla tillfällen ska tas för att protestera mot brott mot mänskliga rättigheter (jag skulle gärna se en “Black Power”-liknande protest på någon prispall i Peking), men trots detta tänker jag nu njuta av all underbar idrott under 16 dagar.

Hur går det då för Sverige? Liksom många andra är jag mer pessimistisk än Peking-08 än jag var inför Aten eller Sydney. Det har varit så mycket skador på de svenska storstjärnorna att förväntningarna minskat. Samtidigt så får man inte glömma bort att en medalj i trap, mountainbike eller segling betyder precis lika mycket som en medalj i friidrott eller simning. Det är lätt att glömma bort de svenskar som ligger i världseliten i sporter som sällan får uppmärksamhet när det inte är OS. Mitt tips är ändå två guld (Holm och Dahlby), tre silver (Nerell, Oscarsson och Karonen) och sex brons (Abrahamian, Mattsson, Kallur, Paldanius, Torgersson/Santén och Kedzierska).