Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Jag har skrivit det förr och gör det igen. Det är klart att opinionssiffrorna är besvärande. Den senaste Temo-undersökningen som presenteras i DN visar på den största skillnaden mellan blocken på 13 år.

När det gäller opinionsundersökningar så verkar det som att trender fortsätter tills något radikalt bryter trenden och då börjar det gå i motsatt riktning. Den nedåtgående trenden för alliansen har hållit på länge nu, alldeles för länge. Socialdemokraterna menar såklart att vi borde förstå att vår politik är “fel”, men den analysen gör inte jag. Vi genomför den politik som vi gick till val på. Arbetslösheten minskar snabbt, svensk ekonomi går bra, vi sänker skatterna för framförallt låg- och medelinkomsttagare precis som vi lovade och ändå blir det ingen positiv respons. Vi har varit riktigt dåliga på att beskriva allt positivt som sker och vi har varit riktigt dåliga på att beskriva varför vissa negativa beslut måste fattas för att det ska bli bättre på längre sikt. Socialdemokraterna har varit duktiga på att göra sin verklighetsbeskrivning till den som folk tror på. Dessutom helt utan att säga vad de själva vill så att de inte skrämmer bort några.

Det är nästan tre år till nästa val, men jag vill se ett tydligt trendbrott redan under 2008. De fyra partiledarna har ett stort ansvar att återskapa allianskänslan, att synas mer tillsammans och att deltaga i den allmänna debatten. Jag förstår att det varit en uppstartssträcka då mycket tid gått åt till att vara departementschefer och ministrar, men nu är det dags att åter bli partiledare och alliansledare. Självklart har vi andra som är förtroendevalda också ett stort ansvar att ta debatten. Att förklara vår politik och visa att oppositionen inte har något alternativ.

Det ska också sägas, för det är inte direkt någon hemlighet eftersom detsamma sker varje mandatperiod, att alliansregeringen självklart tagit de flesta svåra (i bemärkelsen impopulära) beslut i början av mandatperioden för att kunna ta de mer populära besluten längre fram. Men vi ska inte fastna i “dela ut bidrag till höger och vänster för att vinna sympatier-fällan” även om det är uppenbart att 500 kr i ökat bidrag per månad ger betydligt större opinionsframgång än vad 500 kr i minskad skatt per månad gör.

Det är ganska ofta, inte minst här på bloggen, som åsikten att grundlagsskyddade rättigheter får vika undan i kampen mot terrorism förs fram. Och det har bra. Diskussionen är väldigt viktig. Det är mer sällan som det förs fram exempel på hur politiker, och i det här fallet regeringen, skyddar grundlagsskyddade rättigheter då förslag läggs fram om hur terrordåd ska kunna stoppas. Därför vill jag lyfta fram ett exempel.

Den 6-7 december är det rådets möte för rättsliga och inrikes frågor (RIF-rådet) och regeringens ståndpunkter inför mötet håller på att förankras i riksdagen. Imorgon torsdag tas frågorna upp i justitieutskottet och på fredag i EU-nämnden (så jag får dubbel dos).

Under dagordningspunkt 15 finns: “Förslag till rådets rambeslut om ändring av rambeslut om bekämpande av terrorism”. Det är en presentation av förslaget och ett första utbyte av åsikter kring förslaget, alltså inget beslutsärende. Syftet med förslaget är att nationella bestämmelser om offentlig uppmaning till terrorism, rekrytering till terrorism och utbildning för terrorism ska harmoniseras så att sådana handlingar blir straffbara i hela EU.

Justitiedepartementet skriver i handlingarna att analysen av konsekvenserna för svensk del inte är klar men att våra regler om medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott i 23 kap. BrB täcker det mesta. Även brottsbalkens regler om uppvigling kan bli aktuella. Men det viktiga är “svensk ståndpunkt”, dvs det mandat som svenska regeringen vill ha från riksdagen i sina förhandlingar med övriga 26 EU-länder:

“…kampen mot terrorism (får) bara föras på ett sätt som hör hemma i ett öppet, demokratiskt och rättssäkert samhälle. Förslaget rör handlingar som ligger i gränslandet mot utövande av grundläggande rättigheter, såsom yttrande-, förenings- och religionsfrihet. Dessa friheter har grundlagsskydd i Sverige. De åtgärder som vidtas måste respektera mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Det blir en mycket angelägen uppgift för Sverige att i förhandlingsarbetet bevaka att instrumentet inte inkräktar på grundlagen eller på grundläggande rättsprinciper.”

Jag önskar att Thomas Bodström hade kunnat tänka på samma sätt när han fick för sig att han skulle driva genom trafikdatalagringsbeslutet i EU.

Det är bra att synas i media, kul att bloggen blir uppmärksammad och jag blir gärna Thomas Bodströms huvudmotståndare. Det är knappast något som jag och Centerpartiet kommer att förlora på. Samtidigt blir det patetiskt när Bodström känner sig trängd och gör personliga påhopp som är fullkomligt lögnaktiga.

I SvD uttalar han sig om mig: “Däremot har Johan Linander varit väldigt mycket borta. Han tillhör de här som är pappalediga när det ska vara möten, och jobbar på somrarna. Jag har knappt sett honom under det här året, faktiskt.”

Visst har jag varit föräldraledig under det här året. I exakt tre månader och 20 dagar, precis så länge som båda föräldrarna får vara borta efter en tvillingfödsel. Tjejerna föddes den 25 januari och jag var tillbaka i tjänst den 14 maj. Att Bodström hävdar att jag tar ut föräldraledighet när “det ska vara möten” men “jobbar på somrarna” är en irriterande lögn. Eller han kanske menar att jag inte borde varit föräldraledig när vi fick tvillingar. Jag vet inte hur han sköter sitt familjeliv, och det lägger jag mig inte i, men att han ska sitta och tycka till om att jag inte borde ta ut föräldraledighet är pinsamt för honom.

Att han knappt sett mig under det här året är ännu löjligare. Det finns ingen i justitieutskottet som är så aktiv som jag, åtminstone inte när det gäller att begära ordet när vi har besök från myndigheter eller departementet. Men jag får väl se till att attackera honom ännu hårdare så att han ser mig.

Thomas Bodström säger också i intervjun att han inte har missat ett enda möte i justitieutskottet under hela höst­en, på grund av arbetet som advo­kat. Nu är det knappast så att jag eller någon annan bryr oss eller vet varför han är borta, så om det är pga advokatjobbet eller inte har jag inte uttalat mig om. Dessutom, det blogginlägg som SvD:s Lova Olsson refererar till är från den 15 oktober och gällde alltså inte den här hösten sedan han startade sin advokatbyrå. Den 15 oktober hade vi nämligen endast haft ett möte med utskottet, som han dock inte var på. Min och andra kollegors uppfattning om att han varit borta för mycket grundlades redan hösten 2006 och början av våren 2007 då han var lika mycket frånvarande som närvarande. Det kändes från första början som att han inte tog utskottsordförandeskapet på allvar. Han gled in som f.d. minister och det var uppenbart att han tyckte att det var ett stort steg nedåt att bli utskottsordförande. Jag har inte hittat alla protokoll med närvaron från hösten 06 och början av våren 07, men av de elva protokoll jag hittat från den 10/10-06 (första mötet med utskottet efter valet) till den 1/3-07 så var han närvarande fem gånger och borta vid sex tillfällen.

Artikelns huvudinnehåll och rubrik “Polisen måste decentraliseras” visar dessutom ännu en gång att Bodström driver en politik nu som inte har många likheter med den politik han genomförde som justitieminister. Den centralisering som skedde av rättsväsendet under Bodströms tid var historisk. Nu har han kommit på att polisen måste decentraliseras. Samtidigt vill han ha ett centralt “svenskt FBI”. Inte direkt logiskt. För att komma ifrån sin märkliga logik så säger han “att den särskilda FBI-gruppen ska vara landets enda centralstyrda enhet”.

Jaså, vi ska alltså inte ha rikskriminalen med nationella insatsstyrkan, riksmordkommissionen och finanspolisen. Vi ska tydligen inte heller ha någon central kriminalunderrättelsetjänst, samordningen av internationella polisinsatser, IT-brottssektionen, ID-kommissionen eller Palmegruppen (är det verkligen förankrat inom socialdemokratin?). Folkrätts- och krigsbrottskommissionen har vi enligt Bodström ingen nytta av, detsamma gäller uppenbarligen även Nationella Fingeravtrycksavdelningen, polisflyget och barnpornografigruppen (är det förankrat i ECPAT där Bodström är ordförande?).

Med andra ord är Bodström fullständigt ute och reser. Känner han verkligen inte till alla olika centrala enheter som arbetar med frågor som kräver högre specialisering än vad länspolismyndigheterna klarar av? Han har varit justitieminister…

Det finns två lagar som kan ge polis och åklagare rätt till teleövervakning. Rättegångsbalken och Lagen om elektronisk kommunikation. Johan Linander menar att det inte är optimalt att ha två lagar som är mer eller mindre parallella.

- Det vore en klar fördel för integritetsskyddet om dessa två lagar slogs samman. Då skulle det inte heller råda någon oklarhet kring hur vanligt förekommande det är med teleövervakning. Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att polisen idag inte gör något fel när de begär ut uppgifter av teleoperatören. De följer de lagar som finns.

Hej, utan min mening har det här blivit ett månadsbrev istället för ett veckobrev. Jag beklagar detta och hoppas att jag kan kompensera det med de dagliga uppdateringarna och kommentarerna på min blogg. En del av er har jag ju numera också ”Facebook-kontakt” med.

Organiserad brottslighet

Den senaste tiden har organiserad brottslighet och gängkriminalitet åter kommit upp på dagordningen. Inte minst efter sprängdådet mot en åklagare i Trollhättan. Det är extra allvarligt när rättsväsendets utövare hotas. Om vi inte har poliser, åklagare och domare som kan och vågar utföra sitt arbete så lever vi inte längre i någon rättsstat.

I Skåne har vi länge haft kriminella gäng som sköter stora delar av den organiserade brottsligheten, med allt från narkotika och alkoholsmuggling till indrivningsverksamhet. Det nya är att gängen sprider sig längre ut från städerna. Etableringen av ett mc-gäng i Sjöbo känns obehagligt och uppgifterna om att de delar ut tröjor till skolelever med klubbmärket på känns riktigt otrevligt. Det är inte bara så att ungdomarna får en tröja, syftet är givetvis att de ska visa lojalitet gentemot gänget och om de inte längre vill bära tröjan så tvingas de betala för att slippa.

En sak är säker och det är att samhället måste göra mer för att stoppa utbredningen av kriminella gäng som vill välja att leva utanför de lagar och regler som gäller i Sverige. I samband med den senaste diskussionen om ett ”svenskt FBI” har jag sagt att vi i Centerpartiet vill ha en förstärkt nationell resurs som ska arbeta mot organiserad brottslighet, men vi ska inte bygga upp en ny polisorganisation som kan ta över ansvaret från länspolismyndigheterna när de så önskar. Inom alliansen är vi inte riktigt överens, folkpartiet vill ha ett ”FBI”. Socialdemokraterna och Thomas Bodström har tidigare varit negativ, när han själv var justitieminister, men nu ser han chansen att splittra alliansen och då är det viktigare än att hålla fast vid sina egna gamla åsikter. Så nu vill han göra upp med folkpartiet i frågan.

Detta är tydligen inte heller något ovanligt. När vi hade buggningsdebatten i förra veckan så sa Thomas Bodström i ett replikskifte med folkpartiets Cecilia Wigström att han och folkpartiets tidigare rättspolitiska talesman Johan Pehrson träffats ”ett hundratal gånger” under förra mandatperioden. Det kom som en otrevlig överraskning. Johan Pehrson var samtidigt ordförande i alliansens rättspolitiska arbetsgrupp. Vi från de andra tre allianspartierna visste att fp gjort upp med Bodström om just buggningen och ytterligare några propositioner, men att det skulle ha handlat om ett så omfattande samarbete att de träffades ett hundratal gånger visste vi inte. Inte heller folkpartiets nuvarande rättspolitiska talesperson Cecilia Wigström kände till det. Alternativt stod Bodström och ljög i talarstolen, vem vet.

Media

I samband med attentatet mot åklagaren i Trollhättan så gjorde jag ett uttalande om vad vi från samhällets sida måste göra för att komma åt de kriminella gängen. Den sortens punktmarkering som Danmark har använt sig av är resurskrävande men effektiv. Å andra sidan måste vi bestämma oss för om de kriminella gängen ska få fortsätta att växa över landet eller om vi ska göra något åt det. Utöver den förstärkta nationella resursen, ”punktmarkering” och det nya verktyg som buggningen innebär så har vi från Centerpartiets sida bl.a. föreslagit hårdare straff vid upprepad brottslighet och större möjlighet till strafflindring när någon vågar vittna mot dem som finns högre upp i den kriminella hierarkin.

Jag fick lite media i Ekot, DN, GP, TT och diverse tidningar. Tråkigast media var en Ledare i GT (Göteborgs ”Kvällsposten”) där en ledarskribent ryckte loss ett citat från mig för att visa på att politikerna är mesiga och bara sysslar med ”snömos”. Irriterande när någon vill bevisa sin egen teori och därför väljer ut ett lämpligt lösryckt citat.

Buggningsdebatten fick också en del uppmärksamhet, men det är lustigt att när lagstiftningsförslagen förra året blev minoritetsbordlagda, och alltså inte antagna, då fick frågan betydligt större medialt utrymme än nu när det faktiskt antogs en ny lag.

Sedan senaste veckobrevet så har jag även fått några sekunder i Rapport. Efter Skånerådet den 17/11 så kom en journalist och fotograf till mina föräldrar i Veberöd för att intervjua mig om Calle Jonsson-fallet och de krav jag ställt på processuella rättigheter inom EU. Intervjun sändes åtminstone under några Rapport morgonsändningar på måndagen därefter.

Jag tror att jag fått in några kommentarer om alkotesterna i Ystad i SkD och YA. Den debattartikel som jag skrivit i frågan tycks tyvärr inte ha blivit publicerad. Bifogar den med veckobrevet istället.

Mest udda ur mediasynpunkt under de gångna veckorna var när en engelsk journalist ringde och intervjuade mig om den svenska namnlagen. Han hade hittat en gammal motion som jag skrivit om namnlagen och att den borde förenklas. Det var inte alldeles lätt att förklara argumenten på engelska. Skulle vara roligt att se hur det blev.

Nordiska Rådet

Även om det känns länge sedan nu så har jag varit på Nordiska Rådets session (årsmöte) i Oslo. Som jag skrev om i förra veckobrevet så prioriterade jag gränshindersfrågan. När vi i NR:s presidium hade ett timmeslångt möte med de nordiska statsministrarna (förutom Anders Fogh Rasmussen som var kvar i Danmark för att valkampanja, vilket han tydligen också lyckades bra med) så tog jag upp frågan om att vi inte bara måste ta bort befintliga gränshinder utan vi också måste vara uppmärksamma på att inte skapa nya när vi stiftar nya nationella lagar eller implementerar EU-direktiv.

Det känns riktigt bra att få ta upp en fråga med flera statsministrar och se att de nickar och håller med. Dagen därpå tog jag upp frågan med Finlands samordningsminister och då visade sig att de nordiska statsministrarna, efter vårt möte, hade gett de nordiska samordningsministrarna i uppdrag att se över hur nya gränshinder kan undvikas i den nationella lagstiftningen. Jag har inget bevis för att det var mitt inlägg på statsministermötet som gjorde att samordningsministrarna fick ett sådant uppdrag, men jag väljer gärna att dra den slutsatsen.

Även i övrigt så var sessionen riktigt bra med många givande möten (inte minst lunchmötet med Carl Bildt och övriga nordiska utrikesministrar) och personligt trevliga upplevelser (måste såklart nämna lunchen hos norska kungen och drottningen på slottet).

Hänt i övrigt

Det har varit Skåneråd i Östra Ljungby. Det är viktigt att samla skånska centerpartister vid ett tillfälle på hösten men jag tror nog att det skulle finnas möjlighet att göra det till en bättre tillställning med politiska diskussioner i fokus. Vid det här tillfället var det de nya stadgarna som var i fokus och det innebär såklart organisatoriska diskussioner. Men nästa år och framåt skulle jag önska att vi får en tydligare fokusering på vilka politiska frågor som Centerpartiet i Skåne ska driva framåt. Inte minst bör Skånerådet vara ett tillfälle för regionala politiska frågor. Jag är inte heller säker på att det enbart ska vara kretsledningarna som ska komma. Jag skulle vilja se många fler nya och ”politiskt hungriga” centerpartister som får en chans att vara med och förnya Centerpartiet i Skånes politik.

Jag har deltagit på talmannens möte och middag med Litauens president. Vi diskuterade bl.a. gasledningen genom Östersjön (som borde läggas på land istället för på havsbotten) och elkabel mellan Sverige och Litauen för att få till en gemensam nordisk-baltisk elmarknad.

Vi har anordnat ett seminarium om kriminalstatistik. Mycket intressant men tyvärr få deltagare. Jag har varit extern mötesordförande när IM (Individuell Människohjälp) startade en Stockholmsavdelning. På Förläggarföreningens seminarium om upphovsrätt så fick jag ca en kvart och prata om Centerpartiets syn på upphovsrätten. Det blev inte direkt några stående ovationer… Nu är det väl kört att få något förlagskontrakt när jag ska skriva mina memoarer i framtiden…:-).

Vidare hade jag nöjet att vara med på Trelleborgsgalan i förra veckan. Ett häftigt initiativ av Trelleborgs kommun. De bjöd in till en härlig galakväll med utdelning av kommunens miljö-, näringslivs- och idrottspriser. Claes Malmberg som konferencier var perfekt, han är hur rolig som helst. Jag har också hunnit med ett studiebesök på SIPRI, som står för Stockholm International, Peace Research Institute.

Kommande

Det känns osannolikt, men snart är det jul. Innan vi vet ordet av så är vi där. Redan i veckan som kommer ska jag plocka fram adventsljusstakarna och sedan är det full fart med julklappsinköp, pyntning och julmat.

Men innan det är juluppehåll i riksdagen så kommer det såklart att ske en del saker. Redan på onsdag har Region Skåne bjudit in de skånska riksdagsledamöterna på ett lunchmöte. Samarbetet mellan regionen och oss som Skånes företrädare i riksdagen kan definitivt bli bättre. Längre fram ska jag med kommittén på studiebesök hos IDEA, Institute for Democracy and Electoral Assistance. Det är budgetdebatter i långa rader i kammaren och för min del är det debatt om rättsväsendets budget den 5/12. På luciadagen ska jag åka till Island för årets sista möte med Nordiska rådets presidium och torsdagen därpå, den 20 december, är det sista dagen i riksdagen före juluppehållet. Men innan dess SKA jag hinna skriva ett veckobrev till.

Idag rapporterar Svt om att teleövervakning är vanligare än vad som redovisas i den årliga skrivelsen till riksdagen. Nyheten har de fått från tidningen Riksdag & Departement. Oavsett om man läser RoD eller ser på Svt så kan man uppfatta det som att polisen gör något skumt. Det talas om “mörkertal” och att “polisen kringgår domstol”.

Sanningen är att det finns två lagar som kan ge polis och åklagare rätt till teleövervakning, Rättegångsbalken och Lagen om elektronisk kommunikation. Jag skrev om det redan den 9 november i samband med att utredningen om trafikdatalagringen presenterades. Polisen gör inget fel utan följer de lagar som finns. Däremot tycker jag att man ska vara skeptisk att det finns två mer eller mindre parallella lagar som kan ge rätt till teleövervakning.

Liksom jag skrev för drygt två veckor sedan så håller jag och Centerpartiet med Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) som föreslagit att LEK bör föras in i rättegångsbalken så att bedömningen om trafikuppgifter ska lämnas ut alltid görs av domstol. Detta hade inte datalagringsutredningen i uppgift att bedöma men skriver ändå i betänkandet: “Som vi ser det vore det en klar fördel för integritetsskyddet om de överväganden om proportionalitet som ska göras när trafikuppgifter lämnas ut alltid gjordes av en domstol.”

Jag kan inte låta bli att tycka till lite om dagens VM-kvallottning. Det allmänna tyckandet i Sportsverige verkar vara att det är en bra lottning. Glenn Hysén kallar det för en “drömlottning“. Han har rätt på ett sätt, vi slipper de jobbiga bortamatcherna i “långtbortistan”. Albanien är kanske en något bättre fotbollsnation än alternativen från den näst sämsta seedningsgruppen, men jag föredrar ändå Albanien framför Armenien, Azerbadjan, Georgien och Kazakstan.

Anledningen till att jag inte är riktigt nöjd och absolut inte vill kalla det för drömlottning är våra två svåraste motståndare från seedningsgrupp ett och tre, dvs Portugal och Danmark. Portugal är ett oerhört bra landslag som dessutom passar Sverige illa. Tänk er när Christiano Ronaldo använder Mikael Nilsson som rundningsmärke. Ur den första seedningsgruppen hade jag hellre tagit alla andra länder förutom Tyskland och kanske Tjeckien framför Portugal. Inte för att Portugal normalt är bättre än Italien, Spanien, Frankrike eller Holland, men de brukar vara säkra i kvalen och deras spelstil är svårhanterad för tröga svenska backar. Mot Italien, Spanien, Frankrike och Holland hade vi kunnat klara seger hemma och förlust borta, precis som vi gjorde mot Spanien i EM-kvalet, men mot Portugal ska vi vara glada för oavgjort hemma och hedersam förlust borta.

Ännu värre är lottningen från den tredje seedningsgruppen. Vi fick Danmark igen. Snacka om att de är sugna på revansch efter idiot-danskens attack på domaren på Parken i Köpenhamn när Danmark hämtat upp 0-3 till 3-3. Vi hade istället kunnat få Schweiz, Nordirland, Irland, Norge, Finland, Ukraina, Serbien eller Belgien. Möjligtvis Serbien hade varit lika svårt som Danmark, men alla andra hade varit att föredra inklusive Nordirland. De gjorde ett överraskande bra EM-kval och kom ju faktiskt före Danmark, men ett sådant kval gör de inte om. Finland och Belgien håller jag som sämre än några av de lag som fanns i fjärde seedningsgrupp, som t.ex. Ungern som nu hamnade i vår grupp.

Som skåning har jag länge argumenterat för att Sverige och Danmark bör ha samma valuta. Det skulle innebära en stor förenkling och förbättrad driftkraft i öresundsintegrationen. Visst har det historiskt funnits idéer om någon gemensam nordisk valuta, men i dagsläget är den enda möjliga slutsatsen att både Sverige och Danmark bör införa euron. Även utan Danmarksargumentet så är jag i grunden positiv till EMU. Jag röstade också ja i vår folkomröstning för fyra år sedan.

Det kom nog som en överraskning för de flesta danskar när statsminister Anders Fogh Rasmussen idag meddelade att Danmark ska ha en ny EMU-folkomröstning. Liksom svenskarna 2003 så röstade danskarna nej år 2000. Nu har det gått sju år och den borgerliga majoriteten i Danmark tycker att det är dags för en ny folkomröstning, Danmarks tredje i denna fråga om jag minns rätt. En undersökning för ett par månader sedan visade att danskarna har ändrat uppfattning, 56 % för och 38 % mot EMU.

Jag tycker att Sverige ska avvakta ännu några år med ny folkomröstning. Om Danmark åter säger nej så ser jag ingen anledning för Sverige att ha en ny folkomröstning på ytterligare någon eller några mandatperioder, men om Danmark säger ja så ser jag så stora fördelar med att även Sverige ska gå med i EMU att jag kommer att förespråka en ny folkomröstning redan under nästa mandatperiod.

Jag hade inte hört talas om det och blev minst sagt förvånad när jag läste på riksdagens hemsida att Riksdagsstyrelsen igår beslutade att införa ett filter mot barnpornografi i Riksdagens IT-miljö. Frågan man ställer sig är vilket problem det är som behöver lösas? Självklart ska ingen på riksdagen sitta och surfa på barnporrsidor, men att införa ett filter innebär ändå en risk för att fel saker filtreras bort. Finns inte något problem så ser jag inte anledningen till ha något filter.

Jag har tidigare kritiserat Regeringskansliets filter och lyckligtvis har riksdagsstyrelsen inte fattat beslut om ett lika långtgående filter. Men jag kommer att återkomma till frågan om jag upptäcker att något som jag behöver söka på filtreras bort.

City skriver idag om att astronauten Christer Fuglesang fått en betalningsanmärkning i Kronofogdens register pga att Skatteverket gjort fel. Han fick trängselskatt som han inte skulle haft för att han körde en USA-registrerade bil och att räkningen skickades till en svensk adress där han aldrig bott.

Skatteverket insåg sitt misstag och strök skulden, men problemet är att de redan hunnit skicka ärendet till Kronofogdemyndigheten. Krfm menar att det kvittar om betalningsanmärkningen tillkommit på ett korrekt sätt eller beroende på ett misstag hos någon myndighet: “För oss och vårt register spelar det ingen roll.” Det enda viktiga tycks vara att: “Skulden betalades faktiskt inte i tid”.

Jag har hört talas om problemet tidigare men i Fuglesang-fallet är det så tydligt att det är en brist i lagen om en betalningsanmärkning inte stryks när den enbart har sin grund i en myndighets misstag. Jag tog upp frågan vid ett möte på justitiedepartementet idag och jag fick ett positivt svar. Det måste bli mycket lättare att få rättelse hos Krfm när den enskilde inte gjort något som ska föranleda en betalningsanmärkning.

Det ska också sägas att Fuglesang fick rätt i länsrätten men att Krfm nu överklagat till kammarrätten eftersom de anser att lagstiftningen är tydlig på att anmärkningen ska finnas kvar i deras register oavsett anledning till den.

Jag borde sluta upp med att förvåna mig över f.d. justitieminister Thomas Bodströms uttalanden. Men i morse slog han mig ännu en gång med häpnad. Med anledning av attentatet mot åklagaren i Trollhättan säger justitieutskottets ordförande Thomas Bodström till DN: “Jag är tyvärr säker på att många åklagare kommer att försöka undvika att ta på sig den här typen av fall i fortsättningen.”

Varför uppmuntra grovt kriminella till att fortsätta begå den här typen av brott mot rättsväsendets personal? För det är precis vad det är, en uppmuntran. Thomas Bodström säger att han är säker på att sprängningen i Trollhättan kommer att få det resultat som de kriminella gängen vill ha. Självklart en bekräftelse för de som sprängde och en uppmuntran för andra som tänkt begå andra brottsliga handlingar för att hota och skrämma åklagare och andra inom rättsväsendet.

Utöver att Thomas Bodström är farlig för landets åklagare, poliser och domare när han uppmuntrar till fler attentat så kränker han också hela åklagarkåren när han dömer ut deras integritet och yrkesstolthet. Hur kan han vara säker på att åklagarna kommer att vika sig för hot? Vilka bevis har han för det?

Lyckligtvis ger åklagarkåren en totalt annan bild. Inte ens den utsatta åklagaren viker sig. Hon kommer att åtala några medlemmar i ett kriminellt gäng för mordförsök redan på fredag och i nästa vecka är det rättegång. Även en lång rad andra åklagare, inklusive Riksåklagare Fredrik Wersäll, har uttalat sig mot det som Bodström är “säker på”. Tvärtom menar flera åklagare att ett attentat som det i Trollhättan innebär att åklagarna blir ännu mer motiverade och det får ännu högre prioritet att utreda och åtala grovt kriminella inom den organiserade brottsligheten.

Jag hade glömt att lägga ut anförandet och replikerna som jag brukar efter att de publicerats på riksdagens hemsida, här kommer allt och det är långt…

Anf. 19 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Så var det då åter dags att stå här i talarstolen och debattera och besluta om de vilande propositionerna om hemlig rumsavlyssning och åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Vi har också den mycket viktiga propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid användandet av hemliga tvångsmedel att ta ställning till.

Det är faktiskt ytterligare några lagförslag som vi behandlar här i dag, bland annat 1952 års lag. Jag återkommer till det.
Centerpartiet var, som de flesta säkert vet, ett av de fyra partier som förra våren var med och minoritetsbordlade propositionen om buggning och tvångsmedel i förebyggande syfte. Detta gjorde vi inte för att vi ansåg att de här tvångsmedlen inte behövs. Vi gjorde det för att den dåvarande regeringen med justitieminister Thomas Bodström i spetsen hade lagt fram förslagen utan tillräckligt skydd för den personliga integriteten och rättssäkerheten.

Jag tänker inte här i dag säga så mycket mer om varför de hemliga tvångsmedlen behövs. Det har Thomas Bodström redan talat mycket om. Jag tänker gå igenom lite om vilka förändringar som nu har gjorts tack vare minoritetsbordläggningen genom den nya propositionen från regeringen och de förändringar vi har gjort i utskottet. Jag ska också säga något om vad jag fortfarande tycker skulle kunna bli bättre.

Centerpartiet hade ju ett antal invändningar mot de tidigare förslagen. Vi hade två allvarliga invändningar som gjorde att vi inte kunde eller ville släppa igenom propositionerna förra året. Vi krävde att de som blivit utsatta för hemliga tvångsmedel skulle underrättas om det och att den parlamentariska kontrollen av de hemliga tvångsmedlen skulle förbättras. Båda dessa krav uppfylls genom den nya propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier.

Att hemliga tvångsmedel, oavsett om det är telefonavlyssning, kameraövervakning eller buggning, är just hemliga och att den som blir utsatt inte får veta det är ganska naturligt. Annars skulle åtgärderna bli meningslösa.

Men när åtgärderna har avslutats och när det inte längre kan skada den brottsutredning som har inletts ska det som huvudprincip ske en underrättelse till den som har varit utsatt för tvångsmedlet. Ett antal undantag från underrättelseskyldigheten kommer att finnas, bland annat när det gäller brott mot rikets säkerhet. Dessa undantag kan och ska givetvis diskuteras, men jag menar att de är rimligt avvägda men på inget sätt huggna i sten. Oavsett om alla partier och alla debattörer här i dag inte är överens om vilka undantag som ska finnas – det finns reservationer i frågan – kan vi nog ändå vara överens om att det förslag som nu föreligger och som vi ska fatta beslut om i eftermiddag är bra mycket bättre jämfört med hur det var tidigare. Vi har haft hemlig telefonavlyssning under ganska många år, och det har aldrig funnits någon underrättelseskyldighet. Den som har varit utsatt har aldrig fått veta det. Det kommer man att få veta efter den lagändring som vi fattar beslut om i dag.

När det gäller den förbättrade parlamentariska kontrollen införs en ny nämnd, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Den ska ha en majoritet av ledamöter som våra riksdagsgrupper föreslår. Nämnden ska utöva tillsyn över användandet av hemliga tvångsmedel men också över polisens kvalificerade skyddsidentiteter. Nämnden ska också kontrollera Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter och, inte minst, på begäran av en enskild medborgare kontrollera om han eller hon har varit utsatt för hemliga tvångsmedel eller för Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling. Det är också ett viktigt beslut som vi ska fatta här i dag.

Fru talman! Ytterligare ett starkt krav som vi ställde från Centerpartiets sida förra året var att redaktioner inte skulle kunna buggas. Vi menade, och menar fortfarande, att skyddet av meddelarfriheten och anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är så viktiga att även om det skulle finnas något enstaka tillfälle då buggning inte kan ske där det annars skulle ha gjorts på grund av att ett mycket grovt brott har begåtts är ändå meddelarskyddet viktigare. Tyvärr tycker inte alla det. Socialdemokraterna kräver fortfarande att redaktioner ska få avlyssnas.

Vi i Centerpartiet vill gå motsatt väg. Vi menar att det är viktigt att man även ser över hur de övriga befintliga hemliga tvångsmedlen som telefonavlyssning får användas på till exempel redaktioner. Det är lagtekniskt komplicerat. När det gäller mobiltelefoner vet man aldrig var den befinner sig. Om den person som håller i den har gått in på en redaktion eller inte är givetvis omöjligt att veta i förväg. Men även om det är lagtekniskt svårt är det viktigt att man får fram en lagstiftning där medieredaktioner skyddas även mot till exempel hemlig telefonavlyssning och kameraövervakning.

Nästa viktiga krav från Centerpartiet som vi nu får igenom, tack vare minoritetsbordläggning, gäller de hemliga tvångsmedel som ska få användas för att förebygga mycket allvarliga brott. Den gamla socialdemokratiska regeringens förslag var att det skulle räcka med rekvisitet ”anledning att anta”. Detta kritiserades hårt av lagrådet. Lagrådet menade att om man väljer lagtexten ”anledning att anta” ger det utrymme för en alltför extensiv tillämpning av bestämmelserna.

Därför har vi nu nästan gemensamt i utskottet – Socialdemokraterna ställer inte upp på det heller – lagt till att det ska krävas ”särskild anledning att anta”. Det innebär att Lagrådets kritik mot risk för extensiv tillämpning av bestämmelserna bemöts. Det innebär i praktiken att preventiva tvångsmedel, eller tvångsmedel i förebyggande syfte, inte ska få användas enbart med anledning av spekulationer eller allmänna bedömningar. Det ska krävas faktiska omständigheter inom ramen för ett enskilt fall eller ett händelseförlopp. Det kan handla om uttalanden, hotelser eller andra typer av faktiska omständigheter.

Ett krav som vi hade förra våren och som vi inte har kunnat få igenom gäller behovet av att avvakta Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande. Då var tanken att kommittén skulle ha lämnat sitt slutbetänkande redan i våras. Behovet av en längre tid har gjort att slutbetänkandet överlämnas till justitieministern den 20 december i år. Även om det justeras tidigare kan vi inte börja behandla det innan det har överlämnats till justitieministern. Även om vi behöver behandla de vilande propositionerna under detta år – slutbetänkandet från Integritetsskyddskommittén kommer den 20 december – säger det sig självt att vi inte hinner fatta beslut efter den 20 december. Även om det skulle gå kräver ett så viktigt betänkande som det från Integritetskommittén en betydligt längre behandling. Alla som sysslar med denna verksamhet vet att saker och ting tar ganska lång tid. Efter att ett betänkande har kommit remitteras det till en mängd remissinstanser, och det tar snarast ett eller kanske två år innan det är färdigt för en ny proposition. Då är det dags att börja utvärdera de tidsbegränsade lagstiftningsprodukter som vi fattar beslut om här i dag.

Integritetsskyddskommitténs arbete är viktigt, och redan nu skriver regeringen att det kan finnas anledning att återkomma till frågor om skyddet av den personliga integriteten. Det är viktigt. Oavsett vilket beslut som vi fattar här i dag slutar inte diskussionen om den personliga integriteten. Den får inte sluta. Det är en diskussion som vi måste föra i samhället hela tiden.

Jag var tidigare inne på att vi i detta sammanhang inte heller ska glömma bort att både buggningslagen och lagen om tvångsmedel i förebyggande syfte kommer att bli tidsbegränsade lagstiftningsprodukter.

Sedan tidigare var det föreslaget att buggningslagen skulle vara tidsbegränsad till tre år. Nu har vi i utskottet sett till att även lagstiftningen om tvångsmedel i förebyggande syfte kommer att vara tidsbegränsad till tre år. Det är alla partier överens om, förutom Socialdemokraterna som av någon anledning fortfarande tycker att de preventiva tvångsmedlen ska införas utan tidsbegränsning.

Tidsbegränsningen innebär att buggning och preventiva tvångsmedel, eller tvångsmedel i förebyggande syfte, inte kommer att få användas efter den 31 december 2010 om inte riksdagen fattar ett nytt beslut som innebär att lagstiftningen förlängs eller permanentas.

Tyvärr finns det skräckexempel på hur tvångsmedelslagar har förlängts och förlängts. Vi har debatterat 1952 års tvångsmedelslag här i kammaren i dag. Och när vi voterar i dag förlänger vi den ytterligare en gång, 55 år efter att den stiftades. Det är faktiskt pinsamt. Förhoppningsvis är det sista gången. Justitiedepartementet håller på med ett arbete där de delar av 1952 års tvångsmedelslag som fortfarande behövs kommer att permanentas i en ny lag, vilket känns bra.

Jag vill avsluta med att säga att om vi eller de som sitter i riksdagen efter 2010 års val inte kan se att lagarna om buggning och preventiva tvångsmedel är effektiva och nödvändiga, om proportionalitetsprincipen inte uppfylls vad gäller avvägningen mellan kränkning av den personliga integriteten och behovet av brottsbekämpning, ska tvångsmedelslagarna inte heller finnas. Det kommer inte att vara någon självklarhet att lagarna förlängs eller permanentas efter den 31 december 2010. Därför vill jag redan nu uppmana de brottsbekämpande myndigheter som kommer att använda dessa lagar att dokumentera och verkligen visa att de behövs, att de är nödvändiga och att de är effektiva annars är det inte säkert att dessa lagar kommer att finnas efter den 31 december 2010.

(Applåder)

I detta anförande instämde Karin Nilsson (c).

Anf. 20 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag ska faktiskt börja med att delvis berömma Centerpartiet för att man faktiskt också har fortsatt att driva frågan om att förstärka skyddet för den personliga integriteten. Precis som jag sade i mitt anförande är det förbättringar i förslagen, och jag tycker att det är viktigt att säga det. Det gäller framför allt underrättelseskyldigheten som är en fråga som Vänsterpartiet också har drivit under många år, och det är glädjande att detta faktiskt införs. Det gäller även tidigare tvångsmedel som hemlig telefonavlyssning.

Det är oerhört viktigt när man ser hur mycket det har ökat de senaste åren. Men det jag har berömt nog.

Jag har en fråga till Centerpartiet när det gäller Integritetsskyddskommittén och det första delbetänkandet, som jag ändå tycker ger väldigt tydliga signaler. Man kan nästan prata om systemfel i lagstiftningen när det gäller de betänkanden vi behandlar i dag. Man påpekar att man inte har gjort den analys och utvärdering som regeringsformen och Europakonventionen kräver. I delbetänkandet säger man att det är bra att man stärker rättssäkerhetsgarantierna och gör förbättringar. Men det förändrar inte grundfaktum, nämligen att man inte har gjort sitt arbete när det gäller lagstiftningen.

Min oro är och min fråga till Centerpartiet gäller följande. Om vi redan i dag ser att vi inte lever upp till de krav som ställs på oss som lagstiftare, hur ska vi då kunna anta en ny lagstiftning och säga att i morgon kommer vi att uppfylla kravet på skyddet för den personliga integriteten? Är inte det ett bakvänt sätt? Hade det inte varit värt att ta tillbaka det här och göra ordentliga analyser och sedan komma tillbaka till riksdagen i stället för att anta det här ofullständiga?

Anf. 21 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag håller med om att analysen hade kunnat vara bättre, men jag håller inte med om att den inte finns någon analys. Samtidigt ska vi komma ihåg att eftersom vi inte har buggning i Sverige i dag är det svårt att säga om den kommer att bli effektiv. Därför måste man titta på andra länder. Nog kan man förstå att i rättssalen är det ett starkt bevis att kunna spela upp till exempel hur en stor narkotikaaffär har genomförts eller hur de misstänkta gör upp om affären. Jag tror att även Alice Åström kan hålla med. Det ska vara effektivt. Det är nödvändigt att vi i fråga om grov brottslighet i Sverige ska kunna höra på band vad personerna säger när de verkligen grova brotten planeras eller när man pratar om det efteråt. Behovet finns. Att det är effektivt har vi inga bevis på, men jag vill hävda att det blir ett väldigt effektivt bevis i en rättegång att kunna spela upp och höra hur personerna gör upp om en narkotikaaffär.

Sedan ska det här mätas mot skyddet för den personliga integriteten. Eftersom vi har förstärkt skyddet för den personliga integriteten rejält genom de förslag som vi har lagt till, genom den nya proposition som regeringen har kommit med och genom de förändringar som vi gjort i justitieutskottet, tycker jag att professionalitetsbedömningen klaras av därmed. Men jag håller med om att analysen kring kränkning av den personliga integriteten vid en hemlig rumsavlyssning och kanske ännu mer vid vissa åtgärder för särskilt allvarliga brott är ganska svag och hade kunnat vara bättre.

Anf. 22 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Då har jag egentligen bara en enda konkret fråga till Centerpartiet. Vänsterpartiet lade fram ett yrkande i justitieutskottet när vi behandlade de här förslagen. Vi ansåg med tanke att Lagrådet tidigare riktat kritik, att det här har varit vilande, att det skett vissa förändringar och att det har tillkommit ytterligare säkerhetsgarantier att det vore rimligt att utskottet bad Lagrådet att granska den förändrade lagstiftningen. Det har ju skett förändringar och så vidare. Lagrådet hade tidigare sagt att vi inte lever upp till Europakonventionen med de förslag som den tidigare regeringen lade fram.

Varför ställde Centerpartiet inte upp på att låta Lagrådet granska det betänkande som vi i dag behandlar för att få en bedömning från Lagrådet i stället för bara göra en gissning oss emellan där vi tycker att det har förstärkts tillräckligt? Hade det inte snarare varit en förstärkning? Ni i majoriteten är ju övertygade om att det här klarar Europakonventionens krav. Hade det inte varit en styrka för er själva i så fall att också få en bedömning från Lagrådet? Vi från Vänsterpartiets sida tvivlar på att vi egentligen har lyckats uppfylla de krav som Europakonventionen ställer. Men ni är övertygade. Det borde ha stärkt er sak, eller fanns det en oro från Centerpartiet då man inte var villig att tillstyrka Vänsterpartiets begäran att Lagrådet även denna gång hade haft kvar en del av sin kritik?

Anf. 23 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det är möjligt, men jag är övertygad om att den kritiken från Lagrådet hade varit betydligt mildare än vad den varit tidigare tack vare att vi har förbättrat rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten så rejält som vi har gjort med de nya förslag som nu ligger på riksdagens bord.

Ert förslag att skicka även detta till Lagrådet hade det problemet att vi behöver behandla de vilandeförklarade propositionerna under det här kalenderåret. Vi är nu framme i mitten av november. Skulle vi ha skickat detta till Lagrådet skulle det ha blivit ytterligare förskjutet. Vi hade med all sannolikhet inte hunnit med det under det här året heller.

Dessutom är det reglerat när olika förslag ska skickas till Lagrådet på remiss. Att börja ändra denna normala praxis bara i det här enstaka fallet kan man diskutera, men jag hade inte varit rädd frö att få ett yttrande från Lagrådet, inte på något sätt.
De här åtgärderna är tidsbegränsade till tre år. Integritetsskyddskommitténs förslag kommer snart, och där kommer det att finnas förslag till lagändringar. Det kommer att remitteras på normal väg, och det kommer att gå till Lagrådet senare.

Vi utvärderar de lagar som går ut den 31 december 2010. Alice Åström frågade i en tidigare replik om de här lagarna bara ska fortsätta att gälla utan att gå till riksdagen. Nej, det är helt omöjligt. Går inte någonting till riksdagen angående buggning och tvångsmedel vid förebyggande åtgärder kommer inte lagarna att finnas. De har helt enkelt slutat att gälla den 31 december 2010. Efter det får åtgärderna inte användas.

Vi återkommer med ett helhetspaket fram mot 2010. Då kommer Integritetsskyddskommitténs förslag att finnas med, och då kommer det också att gå till Lagrådet.

Anf. 24 THOMAS BODSTRÖM (s) replik:

Fru talman! För ordningens skull ska jag kanske säga att Centern och kd var för det här förslaget när Lagrådets yttrande kom. Sedan ändrade man sig. Men ni har varit konsekventa i riksdagen, det är riktigt.

Johan gör en stor affär av att det ska vara tidsbegränsat, för det är i förebyggande syfte. Då är det viktigt att det är tidsbegränsat. Det vill inte vi socialdemokrater.

Nu är detta med att använda tvångsmedel i förebyggande syfte inte någonting nytt i Sverige. Lagen om särskild utlänningskontroll, det vill säga terroristlagen som den brukar kallas, handlar om personer som kan befaras att begå brott, det vill säga preventivt. Där finns det möjligheter till telefonavlyssning, precis på samma sätt som man nu gör det möjligt med en viss utvidgning av den nya lagen. Den här lagen ändrades så sent som 2005. Då hade Centern inga som helst invändningar mot att det inte skulle tidsbegränsas. Den har funnits sedan 1991, och jag har aldrig hört Centern säga att den ska vara tidsbegränsad. Då undrar jag: Vad är det för skillnad med att avlyssna människor preventivt när det gäller personer som kan komma hit och befaras att begå allvarliga brott och att avlyssna enligt den här lagen? Det är precis samma princip, nämligen att avlyssna i preventivt syfte. Varför ska den ena vara tidsbegränsad och inte den andra? Det är min fråga.

Anf. 25 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Även om det finns en viss likhet med lagstiftningen om särskild utlänningskontroll är den nya lagen om vissa åtgärder vid särskilt allvarlig brottslighet ett nytt sätt att arbeta på för polisen, även gentemot personer som befinner sig i landet och som är svenska medborgare. Nu införs en genomgripande lagstiftning där vi inte vet om den kommer att användas. Jag tror inte att Thomas Bodström heller kan svara på hur ofta den här lagen kommer att användas. Kommer det att vara en eller två gånger per år eller hundratals gånger? Jag förmodar att det inte blir hundratals gånger, hoppas åtminstone inte. Men när det har gått ett par år vet vi hur lagstiftningen kommit att användas, och då är det också dags att utvärdera. Då är det naturligt att om lagen inte är bra ska den inte förlängas. Om det har varit en permanent lagstiftning som vi har antagit här i dag kan man givetvis avsluta den i alla fall efter ett antal år. Men nu krävs det ett aktivt ställningstagande från riksdagen efter den 31 december 2010 för en fortsättning.

Jag skulle i stället vilja vända på frågan och säga: Varför är det så hemskt med en tidsbegränsad lagstiftning att Socialdemokraterna inte kan ställa upp på det? Vi i alla de andra sex partierna tycker att detta är en bra idé. Vi tycker att det är en viktig lagstiftning, men en genomgripande sådan. Därför bör den tidsbegränsas. Varför kan inte Socialdemokraterna ställa upp på det?

Anf. 26 THOMAS BODSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Jo, det är väldigt enkelt, Johan! Det handlar inte om ett nytt arbetssätt. Det är bara att läsa vad som uttryckligen sägs i lagen. I den här lagen står precis vilka tvångsmedel som polisen har rätt att använda. Det är inget nytt arbetssätt, utan det är precis samma som tidigare. Det är personkretsen som är begränsad. Den är begränsad till personer som kommer från andra länder och som kan befaras begå terroristbrott. Nu är det även svenskar som kan omfattas.

Det handlar om telefonavlyssning, om husrannsakan och om öppnande av post – det är alltså precis samma sak. Då är det närmast diskriminerande att säga att här är det så viktigt och att det ska vara så begränsat därför att det är så integritetskränkande och vi inte vet hur det här kommer att bli och så vidare.

Men den här lagen har både funnits och använts under en lång tid; vi vet ju det. Därför är min fråga: Varför skulle det inte vara tidsbegränsat vid förnyandet 2005?

Jag kan förstå om man konsekvent vid varje sådant här tillfälle säger att det ska vara tidsbegränsat. Men det är inte Centerns linje. År 2005 skulle det inte vara tidsbegränsat, men nu ska det vara tidsbegränsat. Vad är skillnaden? Ja, det gäller inte arbetssättet, utan det gäller bara personkretsen och graden för misstanke. Någonting annat är det inte fråga om. Tvångsmedlen är desamma.

Anf. 27 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! När människor ska komma in i landet och vi ska avgöra om de ska få stanna här kontrolleras de på olika sätt. Till exempel kontrollerar vi deras ID-handlingar för att kunna veta vilka de är som kommer in i landet. Det gör vi inte med medborgare som befinner sig i landet. Vi går ju inte omkring och kontrollerar om människor verkligen får vara här. Synen på de personer som ska komma in i landet och som ber att få vara här och synen på de personer som redan är svenska medborgare är olika. Detta är absolut inget nytt.

Att hävda att vi står för ett slags diskriminering för att vi vill ha den här lagstiftningen tidsbegränsad är ganska magstarkt. Vi kommer att utvärdera lagstiftningen. Efter tre år vet vi om den behövs. Behövs den inte ska den inte finnas och kommer då inte heller att finnas.

Anf. 28 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Jag tackar dig, Johan Linander, för klargörandet om hur Centerpartiet ställer sig i frågan. All heder åt dig personligen för att du också tidigare har varit väldigt tydlig om att rättssäkerhetsgarantier är viktiga för att den här typen av väldigt långtgående inskränkningar ska kunna genomföras.

Däremot blev jag lite konfunderad när du i ditt anförande sade att medieredaktioner inte ska få avlyssnas. Kan du redan nu ge ett besked i den frågan? Är det vad vi diskuterar?

Anf. 29 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! När jag håller mitt anförande gör jag det givetvis för Centerpartiets räkning. För Centerpartiets del kan jag säga att vi vill ha en översyn av den lagstiftning som finns. Vi tycker inte att det är bra som det är i dag och som det har varit i 10–15 år – jag vet inte exakt när lagstiftningen om telefonavlyssning kom. Jag tänker på det faktum att medieredaktioner kan bli avlyssnade. Därför bör lagstiftningen ses över. Vi får se vad vi då kan komma fram till.

Jag inser att det hela lagtekniskt är svårt. Om en mobiltelefon avlyssnas hur vet man då i förväg var mobiltelefonen befinner sig? Personen i fråga kan ju med sin mobiltelefon gå in på en redaktion. Då får man ha något slags regler om att den informationen så fort som möjligt ska värderas, eller någonting sådant. Hur det lagtekniskt ska fixas kan jag i dag inte säga. Det här är alltså Centerpartiets åsikt.

Anf. 30 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Jag vill ta upp också en annan fråga. I majoritetstexten konstaterar majoriteten att det i den borgerliga ”regeringens utredning framgår att hemliga tvångsmedel som beslutas och verkställs i laga ordning inte torde kunna grunda en rätt till skadestånd. Det gäller även om användningen av tvångsmedlet inte på något mer avgörande sätt har kunnat föra brottsutredningen framåt” – alltså om det är fråga om ett misstag – ”eller om det efter tvångsmedelsanvändningen skulle stå klart att den misstänkte är oskyldig.” Detta står på s. 30.

I klartext: En person som av misstag har avlyssnats ska alltså inte kunna begära skadestånd. Min fråga blir då om Centerpartiet tycker att det rimmar väl med de krav på rättssäkerhetsgarantier som Johan Linander tidigare så framgångsrikt har försvarat.

Anf. 31 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Här måste det föreligga ett missförstånd. Givetvis kan man alltid begära skadestånd. Sedan är det en helt annan fråga om det utdöms något skadestånd, men begära skadestånd får man så klart alltid göra. Det är bara att vända sig till en domstol. Det blir ett civilrättsligt mål i så fall.

Jag menar att både Miljöpartiets reservation och Vänsterpartiets reservation angående skadeståndet egentligen inte skulle behövas. Ni skriver om felaktig avlyssning, alltså att myndigheterna har använt avlyssningsinstrumentet på ett felaktigt sätt. Men i sådana fall finns det redan regler om att man kan få skadestånd. När myndighetsutövningen skett på felaktig grund finns det möjligheter att få ut skadestånd. Det sker självklart en bedömning i varje enskilt fall.

Det är Socialdemokraterna som skiljer ut sig i frågan – jag trodde att Thomas Bodström i en replik skulle återkomma till detta – om att det ska vara ett strikt ansvar, att skadestånd alltid ska ges till den som döms för ett brott och som varit utsatt för avlyssning. Det är dock en helt annan fråga. Det var ju ett förslag som Socialdemokraterna själva inte hade när de för ett år sedan lade fram sitt förslag men som de nu tydligen har kommit på är bra.
Jag menar att det Miljöpartiet säger i sin reservation redan gäller.

Anf. 64 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag har bara en ganska kort fråga, men den är ändå viktig. Maryam Yazdanfar läste ju upp vad som krävs för att det ska bli ett domstolsutslag som innebär att buggning är tillåten. Det är jätteviktigt att poängtera att det gäller mycket grov brottslighet, att domstolen bestämmer, att det är begränsade tillstånd på max en månad och att det krävs särskild anledning att anta att personen i fråga kommer att uppehålla sig i det rum där buggningen ska ske. Där fanns rekvisitet. Det krävs en särskild anledning att anta att personen finns där.

När det gäller den andra vilande propositionen, alltså vissa åtgärder mot särskilt allvarlig brottslighet, har vi från utskottets sida – åtminstone vi från de andra sex partierna, inte Socialdemokraterna – ändrat rekvisitet ”anledning att anta”, som Lagrådet kritiserade därför att det gav utrymme för en alltför vid tolkning, till att det numera ska stå ”särskild anledning att anta”, alltså samma rekvisit som finns i buggningspropositionen. Detta går Socialdemokraterna inte med på, och er reservation säger egentligen ingenting om varför ni inte går med på det.

Vi fick tidigare i dag höra påståendet att det handlar om prestigetänkande från Socialdemokraternas sida. Jag hoppas att det inte är så utan att jag kan få en annan förklaring från Maryam Yazdanfar.

Anf. 65 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Herr talman! Det handlar inte om prestige. Det handlar om att vi tror att vårt förslag är spetsigare och kommer att fungera bättre.

Anf. 66 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Korta svar är oftast bra, och du ställer mig också eftersom jag inte hinner tänka efter.
Spetsigare förslag, kan man ju säga, men det riskerar att bli en extensiv tolkning, alltså att det kommer att bli för många tillämpningar av den förebyggande avlyssningen. Lagrådet kritiserade det. Tydligen är det för Socialdemokraterna viktigare att ha en spetsig lagstiftning än att lyssna på Lagrådets råd för hur vi ska lagstifta så att en extensiv tillämpning inte ska bli möjlig.
Jag har svårt att förstå att det skulle bli så mycket spetsigare, möjligtvis mindre rättssäkert.

Anf. 67 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Herr talman! Vi bedömer att det med de rättssäkerhetsgarantier som vi har föreslagit och förslagen i sig tillsammans med våra reservationer kommer att vara tillräckligt rättssäkert. Annars skulle vi inte rösta som vi tänker göra i eftermiddag.

Johan Linander (c), rättspolitisk talesperson:

På tisdagen sprängdes en åklagares dörr i Trollhättan. Polisen misstänker att grovt kriminella ligger bakom attentatet.

- Det är med bestörtning jag tar del av denna information. Hot och dåd som utförs mot rättsväsendets personal är alltid extra allvarligt. Det är ett hot mot hela rättssamhället. Om inte åklagare, poliser, domare och andra vågar göra sitt jobb även mot grov brottslighet så har samhället kapitulerat för deras kriminalitet, säger Johan Linander centerpartiets rättspolitiske talesperson.

- Vad som behövs är bättre samordning bland rättsväsendet och andra myndigheter för att kriminella gäng ska kunna splittras. Polisen måste också ha tillräckliga resurser för att ständigt störa deras verksamhet genom punktmarkering. Vi i samhället måste bestämma oss för om de kriminella gängen ska få fortsätta att växa över landet eller om vi ska göra något åt det. För mig är svaret självklart.

________________________________________
För mer information kontakta:
Johan Linander, 070-268 96 01
Charlotta Eriksson, pressekreterare 070-617 42 12

Det är med bestörtning som jag läser i DN om hur någon sprängt en åklagares ytterdörr i Trollhättan. Enligt uppgift så har åklagaren jobbat med mål där en Bandidosledare fällts. Om det nu är någon kriminell organisation som ligger bakom sprängdådet kan vi inte veta, men det ligger onekligen i farans riktning.

Hot och utförda dåd mot rättsväsendets personal är alltid extra allvarligt. Det är ett hot mot hela rättssamhället. Om inte åklagare, poliser, domare och andra vågar göra sitt jobb även mot tung gängkriminalitet så har samhället kapitulerat för deras kriminalitet.

Det krävs bättre samordning bland rättsväsendets och andra myndigheter för att de kriminella gängen ska kunna splittras i största möjliga utsträckning. Därför är justitieministerns initiativ om ett stort samordningsmöte viktigt. Vi i samhället måste bestämma oss för om de kriminella gängen ska få fortsätta att växa över landet eller om vi ska göra något åt det. Oron i små samhällen är stor när mc-gängen etablerar sig, t.ex. i Sjöbo som DN också skrivit om.

Polisen måste ha tillräckliga resurser för att ständigt störa deras verksamhet. De kriminella gängen ska känna att de alltid finns någon som ser vad de gör, de ska inte få planera och utföra sin kriminalitet ostört längre. Danmark har använt denna punktmarkeringstaktik med framgång. Detta betyder inte något “svenskt FBI” utan att de nationella resurserna ökas för att de länspolismyndigheter som behöver ska kunna få snabb, relevant men också uthållig hjälp.

I morse var jag med i ett Rapportinslag om Calle Jonssons fortsatta öden i det grekiska rättsväsendet. Intervjun gjordes i lördags hemma hos mina föräldrar i Veberöd (om det var någon som kände igen Romeleåsen i bakgrunden) så jag visste inte att det skulle sändas idag.

Bakgrunden är att jag åter tagit upp frågan om rambeslutet om procesuella rättigheter. Inom EU har vi kommit överens om en rad repressiva åtgärder för att se till att de som misstänks och begått brott överlämnas, döms och får avtjäna sitt straff. Däremot har EU, eller rättare sagt Ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor (RIF-rådet), misslyckats totalt med att fatta beslut om grundläggande processuella rättigheter för de som hamnar i en rättsprocess i ett annat EU-land än hemlandet.

Redan 2004 började förhandlingarna om ett rambeslut om processuella rättigheter. Senast i juni i år var frågan uppe i RIF-rådet, men det tycks vara helt omöjligt. Sex av 27 länder säger nej med hänvisning bland annat till att det inte finns någon rättslig grund inom EU till ett sådant rambeslut. Detta säger Rådets rättstjänst är fel. De sex länderna är enligt vad jag förstått Storbritannien, Irland, Tjeckien, Slovakien, Cypern och Malta.

Det senaste kompromissförslaget innehöll:
• tillgång till juridisk rådgivning,
• tillgång till kostnadsfri tolkning och översättning,
• garantier för att personer som inte är kapabla att förstå eller följa ärendets gång visas särskild hänsyn,
• rätt för misstänkta som är medborgare i något annat land att meddela sig med bl.a. konsulära myndigheter, och
• skriftlig information till misstänkta om deras rättigheter.

Olyckligt och knappast ens acceptabelt att rätt till rättsligt biträde (i vissa fall kostnadsfritt), som fanns i Kommissionens ursprungliga förslag, har kompromissats bort.

Om det nu är omöjligt att få med de sex motsträviga länderna så finns det en möjlighet för övriga 21 länder att gå vidare med ett fördjupat samarbete enligt artikel 40 i EU-fördraget. Det skulle betyda garanterade grundläggande processuella rättigheter i åtminstone 20 andra EU-länder, inklusive Grekland. Alternativt så får problemet lösas med det nya EU-fördraget. Där införs majoritetsbeslut även inom tredjepelaren. Alltså skulle då de sex länderna kunna tvingas med på ett beslut.

Jag har inte läst DN på hela helgen och upptäckte nu ikväll att jag tydligen var med i en artikel i fredags.

Det är glädjande att det finns motstånd och skeptisism mot de båda förslagen.

Främmande fågel är den första deckare som jag läst om fågelinfluensa och vad som skulle kunna ske vid ett utbrott i Sverige. Snabbt agerat av Anna Jansson som låter “sin” kriminalinspektör Maria Wern både råka illa ut och lösa mordgåtan som också förklarar fågelinfluensapandemin som drabbat Gotland.

Jag är inte så mycket för tegelstenar på 600-700 sidor (av den anledningen att jag oftast läser böcker i många korta buss- och tågåkningsetapper) utan föredrar oftast böcker på ungefär 250-300 sidor som t.ex. Främmande fågel. Men, Anna Jansson har en så stor story att den här boken borde ha varit åtminstone på 400 sidor. Historien som hon berättar får inte plats, det blir för kortfattat för att det ska vara riktigt bra. Utöver problemen med fågelinfluensan och hennes sons smitta så väver Anna Jansson in Maria Werns känslor för läkaren, morden på tre personer, en alkoholiserad charmör som säljer falska mediciner, problemen med prioriteringsordningen för vem som ska få vaccin osv. Det blir för mycket på en så kort bok som 269 sidor. Flera saker hänger fritt i luften som jag gärna hade sett en förklaring till.

Hur som helst tycker jag att det är en läsvärd spänningsroman som kan rekommenderas för den som läser mycket.

Johan Linander har frågat mig vad jag avser att göra för att vi i Sverige kan och ska hjälpa politiska fångar i Tibet.

Frågan är föranledd av att den tibetanske nomaden Ronggye Adak
greps den 1 augusti och nyligen dömdes till fängelse för ”omstörtande verksamhet” efter att han i ett tal i staden Lithang i samband med en hästkapplöpningsfestival bl.a. hade krävt att Dalai Lama skulle tillåtas
att återvända till Tibet och att Pachen Lama skulle friges.

Sveriges viktigaste kanal att påverka det kinesiska agerandet är genom EU och särskilt EU:s löpande MR-dialog med Kina. Det 24:e mötet inom ramen för MR-dialogen hölls i oktober i Peking, och då togs fallet med Ronggye Adak upp. Även innan dess uppvaktade EU-trojkan i Peking det kinesiska utrikesdepartementet och krävde en human och rättssäker behandling av Adak, liksom av andra tibetanska fångar som befinner sig i samma sitaution som Adak. Sverige kommer att ha bilaterala överläggningar om mänskliga rättigheter med Kina senare denna månad och då kommer situationen i Tibet att kunna uppmärk¬sammas.

Stockholm den 16 november 2007

Carl Bildt

Jag fick ett mail från författarinnan Carina Rydberg med en uppmaning om att blogga om Adnan Hassanpour. Eftersom jag en gång i tiden har totalsågat hennes roman Djävulsformeln i en recension så kände jag att nu har jag min chans till gottgörelse.

Självklart ställer jag upp och protesterar mot dödsdomen mot Adnan Hassanpour. Han är en kurdisk regimkritisk journalist som dömts till döden av Irans högsta domstol för “spionage” och “försök till underminering av landets säkerhet”. Domstolen förnekar dock att det är hans journalistiska verksamhet som föranlett dödsdomen utan att han “tagit till vapen mot staten”. Huruvida detta “vapen” är en penna finns det inget svar på, hur som helst har han inte burit något riktigt vapen. Det är ett ansvar för alla att protestera mot dödsdomen och den avrättning som kan ske när som helst.

Annika Qarlsson, ordförande för Centerkvinnorna och Johan Linander, rättspolitisk talesperson (c):

Idag presenterar regeringen sin handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Handlingsplanen består av 56 åtgärder som ska genomföras under mandatperioden, dessa är uppdelade i sex olika områden och kostnaden beräknas uppgå till 800 miljoner kronor.

- Detta är vad som minst ska göras i regeringen. Det har varit och kommer fortsatt att vara en viktig fråga för oss i centerpartiet, vi kommer att jobba vidare med exempelvis krav på att jämställdhet måste finnas med som en viktig del både i förskolelärarutbildningen och i förskolelärares fortbildning. Det förebyggande arbetet är avgörande för att förändra på sikt, säger Annika Qarlsson, riksdagsledamot och ordförande för Centerkvinnorna.

- Det är bra att handlingsplanen fokuserar på det verkliga problemet; mannen som slår, inte kvinnan som blir slagen. Hon ska ha hjälp och stöd, förövarens beteende ska förändras. Därför är det bra att regeringen inrättar ett forskningsprogram om varför män slår, avslutar Qarlsson.

Även centerpartiets rättspolitiske talesperson, Johan Linander välkomnar handlingsplanen;

- Det är positivt att regeringen nu ska utvärdera sexualbrottslagstiftningen med ett särskilt uppdrag att se över möjligheten till ett samtyckeskrav, säger Linander.