Linander tycker!

Debatten hölls den 25/1.

Anf. 48 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Egentligen önskar vi att vi inte skulle behöva ha den här debatten i dag. Bakgrunden är att Justitiedepartementet i juni 2010 tillsatte en utredare som skulle utvärdera de här tre tidsbegränsade lagarna. Tanken var att den skulle vara klar vid det här laget, och då hade allting fungerat eftersom lagarna är tidsbegränsade till 2012 års utgång. Hade den varit klar skulle vi ha hunnit med den remissrunda, lagrådsremiss och riksdagsbehandling som vi måste göra. Men utredaren krävde förlängd utredningstid. Han hann inte, och han fick förlängd tid till den 30 juni i år.

Åtminstone vi som sitter här i riksdagen vet hur lång tid det faktiskt tar och måste ta i lagstiftningsprocessen. En bred remissrunda ska ut till alla berörda myndigheter och organisationer, Lagrådet ska säga sitt, sedan kommer propositionen som vi ska behandla i utskottet hit till kammaren för att sedan debatteras, och därefter måste en viss tid passera innan lagen träder i kraft.

Tyvärr kan vi redan nu konstatera att efter att utredaren kommit med sitt betänkande kommer vi inte hinna behandla detta färdigt i riksdagen innan 2012 års utgång. Då slutar automatiskt de här tre lagarna att gälla, och då finns det två alternativ att välja på. Antingen väljer vi att förlänga dem, vilket är förslaget här i dag, eller så väljer vi att helt enkelt låta dem sluta fungera. Det sistnämnda förslaget som Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom – de är inte här i kammaren i dag vilket är mycket förvånande, och Socialdemokraterna är inte heller här – menar jag skulle vara ett nästan oseriöst sätt att behandla frågan. Det säger jag trots att Centerpartiet inte har varit odelat positivt till de här lagarna från början. Vi ser verkligen fram emot resultatet av den utredning som pågår. Det handlar om integritetskränkande lagar, och visar det sig att de inte är effektiva ska vi inte heller ha den typen av tvångsmedel i Sverige. Men innan vi kan fatta något sådant beslut måste utredningen bli klar.

Vad skulle då hända om vi bara lät de här lagarna sluta att gälla? Det skulle framför allt beröra Säkerhetspolisen. Det skulle även beröra Rikskriminalpolisen och kanske Ekobrottsmyndigheten när det gäller hemlig rumsavlyssning, men de andra lagarna gäller ju Säkerhetspolisen. Det skulle i värsta fall kunna tvinga Säkerhetspolisen att avbryta pågående spaningsarbete vid årsskiftet för att sedan, ett par månader senare, när vi hunnit behandla utredningsbetänkandet kanske ge Säkerhetspolisen möjligheten tillbaka. De flesta förstår nog att man inte hantera svåra pågående utredningar på det sättet.

Det skulle också kunna betyda att vid grovt narkotikabrott, där spaning pågår med hemlig rumsavlyssning, man vid årsskiftet fick avbryta det trots att det då bara är några månader kvar till att man kanske får tillbaka möjligheten att göra det. Då kan det mycket väl vara för sent för att få tillräckliga bevis för fällande dom mot dem som begått grova narkotikabrott. Det enda rimliga är att förlänga dessa tre lagar, och det gör vi med ett år, det vill säga till utgången av år 2013.

När det gäller Sverigedemokraternas yrkande om överskottsinformation känner Kent Ekeroth till att just den frågan behandlas i den pågående utredningen. Vi menar att det är vettigt att avvakta utredningens resultat. Det är därför vi har utredningar, för att vi ska lyssna på vad de säger. Om vi först ska göra ett tillkännagivande till regeringen och säga att riksdagen tycker på ett visst sätt och utredningen sedan kommer fram till raka motsatsen blir frågan vad regeringen då ska göra. Ja, då är regeringen bunden av att lägga fram ett förslag trots att utredningen kommit med det motsatta förslaget. Det är alltså en helt bakvänd ordning som Sverigedemokraterna föreslår.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 49 KENT EKEROTH (SD) replik:

Herr talman! Jag noterar att Linander anser att om utredningen inte kommer fram till att de olika tvångsmedlen är effektiva ska vi inte ha dem. Det håller jag med om. Är de totalt ineffektiva finns det ingen anledning att ha dem, eller åtminstone måste man reformera lagen.

Av en skrivelse som nyligen kommit framgår det att dessa tvångsmedel är ganska effektiva. Till exempel har man haft nytta av hemlig teleavlyssning i 71 procent av fallen under 2010 och av hemlig teleövervakning i 67 procent av fallen. Det har gått upp från 2009, vilket betyder att nyttan av de hemliga tvångsmedlen ökat från 2009 till 2010. Nyttan finns där alltså, och den är ganska stor i dag. Som Roger Haddad var inne på har användningen ökat just för att det har varit nyttigt. Nyttan finns således där.

Vi är givetvis överens om att lagen ska förlängas. Det vi dock inte är överens om, som också framkommit av de andra alliansledamöternas anföranden, är när överskottsinformation ska användas. Det tycker jag fortfarande är anmärkningsvärt. Inte för att jag behöver ta upp den debatten igen, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att åklagare inte har möjlighet att i vissa fall gå vidare med en undersökning, till exempel när det gäller våldtäkt mot barn eller rån.

När jag nu har ordet vill jag passa på att fråga även Linander om han tycker att det är en rimlig hållning att man inte ska kunna gå vidare och undersöka eller åtala till exempel vid våldtäkt mot barn då vi fått den informationen från överskottsinformation och den enligt lag inte får användas. Våldtäkt mot barn och de andra brotten jag talat om är trots allt ganska allvarliga brott. Även om de kanske inte skulle passera just fyraårsgränsen i straffvärde anser jag att de är tillräckligt allvarliga för att det ska vara värt att kunna utreda dem vidare. Jag undrar hur Johan Linander ser på det.

Anf. 50 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Nu blir jag alldeles förvånad. Uppenbarligen har Kent Ekeroth missuppfattat vad vi diskuterar. Han tar upp hemlig teleavlyssning och teleövervakning och hur effektiva de lagarna varit. Det handlar om helt andra lagar. Det är inte dem vi nu debatterar. De tre tidsbegränsade lagarna är hemlig rumsavlyssning, det vi kallar buggning, fortsatt giltighet av lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott och fortsatt giltighet av lagen om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott. Det handlar inte om rättegångsbalkens regler om teleavlyssning och teleövervakning. De är inte tidsbegränsade. De finns och kommer att fortsätta att finnas. Det är alltså tre helt andra lagar, vilket kanske kan förklara lite av missförståndet.

När det gäller överskottsinformation måste jag påpeka att åklagare visst kan gå vidare med en utredning. Om man får nya uppslag om en våldtäkt av barn, det exempel som Kent Ekeroth och andra tagit upp vid flera tillfällen, kan en utredning självfallet påbörjas eller fortsätta, men man kan inte använda överskottsinformationen i domstol. Det är den begränsning som kan göras. Det betyder dock inte att åklagaren, ifall man lyssnat på någonting och hört något, då skulle vara förhindrad att starta en förundersökning gällande just det brottet.

Beträffande vilken ställning vi ska ta lyssnar vi, som jag sade i mitt anförande, på vad utredningen kommer fram till. Vi tillsätter utredningar just för att vi tycker att det är vettigt att föra fram den expertkunskap som en person som dyker djupt ned i dessa frågor kan komma med. Det är därför vi har utredningar.
Jag kan ställa en motfråga till Kent Ekeroth. Om utredningen föreslår att vi inte ska ändra reglerna, kommer Sverigedemokraterna att lyssna på det?

Anf. 51 KENT EKEROTH (SD) replik:

Herr talman! Det kommer förstås att bli intressant att se vad utredningen kommer fram till. Vi ser mycket fram emot utredningen. Om utredningen kommer fram till att överskottsinformation ska behandlas på samma sätt som i dag, det vill säga att man inte kan åtala någon för exempelvis våldtäkt mot barn ifall den information som framkommit är överskottsinformation, då kommer jag med stor sannolikhet att fortfarande vilja ändra de lagarna.

Jag tycker att det nu är en helt orimlig ordning, och jag är inte ensam om det. Anledningen till att vi väckt motionen och att jag reserverat mig för den beror på att vi fått den informationen från personer inom rättsväsendet. De har påtalat problematiken, och när vi tittat närmare på den har vi sett att remissinstanserna i propositionen från 2005/06 tyckte samma sak. De var emot regleringen, som den dåvarande socialdemokratiska regeringen införde. Med anledning av det känner vi oss ganska trygga i vårt ställningstagande att gränsen för när överskottsinformation får användas bör sänkas.

Jag har oerhört svårt att se hur den pågående utredningen ska kunna ändra på min inställning i den här frågan. Om det blir en proposition utifrån utredningen och den inte innefattar en ändring av dessa lagar kommer jag säkerligen att åter motionera om att ändra lagen så att vi får en annan grundregel för när överskottsinformation får användas.

Anf. 52 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jag uppskattar Kent Ekeroths uppriktighet när han säger att även om utredningen kommer fram till att det inte är vettigt att göra någon ändring, att den gräns som finns är rimlig av integritetsskäl men också av effektivitetsskäl, kommer han att fortsätta att motionera om det. Jag tror faktiskt att utredningen kommer att komma fram till att det i verkligheten är ytterst få fall där man upptäcker mycket grova brott som man sedan inte kan gå vidare med.

En sak som Kent Ekeroth inte lyckas svara på är var gränsen ska sättas. Den frågan förekom även i ett tidigare replikskifte. Man måste hitta någon gräns. Ska det vara ett år, två år eller som nu fyra år? Eller ska vi inte ha någon gräns alls? Det kan man också argumentera för. Om man i samband med tvångsmedel, såsom buggning, får veta att ett brott har begåtts, varför ska man då inte använda den informationen, oavsett om det gäller en psykiskt störd person eller snatteri?

På något sätt kommer vi ändå fram till att vi ska ha mycket hårda regler för när tvångsmedel får användas, och gränsen på fyra års fängelse har vi satt upp just för att buggning är mycket integritetskränkande. Det handlar om att placera hemlig rumsavlyssning hemma hos någon eller på annat ställe där man kommunicerar på ett sätt som man tror är fritt fram, att ingen ska avlyssna vad man säger.

Om man använt tvångsmedel och det kanske inte lett till någonting – det händer att man buggat någon och inte fått fram några som helst bevis – ska vi då säga att personen i frågan säkert gjort någonting, och så hittar vi något annat brott som kanske ger några månaders fängelse? Ska den informationen då användas? Någon gräns måste vi ha för hur vi ska ställa oss. Därför avvaktar vi tills utredningen är klar.

Anf. 55 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Den viktiga utredningen pågår, en utredning som Centerpartiet, Alliansen och Miljöpartiet tycker är bra och som ser över den här typen av tvångsmedelsanvändning och de lagar som finns, som ser om de har fungerat och är effektiva, behöver förändras på något sätt eller kanske inte ens ska finnas kvar. Så långt är vi överens.

Utredningen skulle ha varit klar vid det gångna årsskiftet, men utredaren själv begärde längre utredningstid. Det är inte speciellt ovanligt att det händer, men i detta fall var det extra olyckligt eftersom det innebär att utredningen med efterföljande remissrunda, lagrådsremiss och riksdagsbehandling inte hinner bli klar innan de tre tidsbegränsade lagarna upphör vid årsskiftet 2012/13.

När utredaren begärde detta hade regeringen två alternativ. Det ena var att säga: Nej, du ska lämna in utredningen vid den tid som det var sagt från början. Men då hade vi också fått en utredning där utredaren inte haft tid att göra ett ordentligt arbete, där han inte ansett att han hunnit gå till botten i de frågor han skulle utreda. Frågan är om Miljöpartiet tycker att det skulle vara ett bra alternativ att denna viktiga utredning inte hade fått utredas ordentligt till slut.

Det andra alternativet var att ge utredaren ytterligare ett halvår, vilket han också fick. Det betyder i sin tur att vi behöver förlänga dessa lagar med ytterligare ett år. Det är olyckligt att det krävs, men min fråga till Miljöpartiet och Mehmet Kaplan är: Tycker ni verkligen att vi inte skulle ha gett den ytterligare utredningstiden till utredaren?

Anf. 56 MEHMET KAPLAN (MP) replik:

Herr talman! Jag tackar Johan Linander för frågan. Det handlar för oss om hur man ska vara konsekvent i lagstiftningsarbetet. Vi röstade som parti mot införandet av dessa lagar från början. Det skulle vara inkonsekvent att ändra sig bara för att utredningen är tillsatt eller blir förlängd.

För oss handlar det i grunden om hela paletten av lagar, där ”integritetsskydd” är själva portalparagrafen. Det handlar om hur vi ska se till att få brottslingar på fall och hur vi ska få ett rättssäkert samhälle. När de här lagarna kritiserades av tunga remissinstanser, bland annat Lagrådet, tyckte vi att regeringen borde ha lyssnat mer på det, och vi tycker fortfarande så. Vi blev glada över att det blev en tillfällig lag, för vi vet att det fanns krafter som ville få detta permanentat redan då. Men vi hoppas att det motstånd som fanns i kammaren mot att permanenta lagarna redan då gjorde intryck. Vårt ställningstagande är direkt kopplat till det tidigare ställningstagandet. Men för oss innebär det också en övergripande översyn.

För mig är det viktigt att veta var Centerpartiet står i den frågan. Vi har en vice ordförande i justitieutskottet som är centerpartist. Det är ett parti som håller fanan högt när det gäller integritetsskydd och rättssäkerhet. När kommer vi därför att få se en översyn av alla de lagar som finns och som är en palett och ett lappverk som är ett hot mot rättssäkerheten?

Anf. 57 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det är just därför vi har tillsatt den här utredningen, för att se om de här tre tidsbegränsade lagarna har fungerat som det är tänkt. Det är möjligt att utredaren kommer fram till att de inte alls har varit effektiva och att de inte ens behövs. Då ska vi givetvis avskaffa dessa lagar.

Men det kan också vara så att utredaren kommer fram till att hemlig rumsavlyssning verkligen är nödvändig för att bekämpa grov och organiserad brottslighet, inte minst grov narkotikabrottslighet, och att Säkerhetspolisen behöver de här speciella lagarna för att bekämpa terrorism. Om utredaren kommer fram till det, vill då Miljöpartiet fortfarande avskaffa lagarna? Det skulle vara intressant att höra. Från Centerpartiets sida lyssnar vi på vad utredningen kommer fram till.

När vi nu är i den situation som vi är i – utredningen är förlängd, vi hinner inte klart under 2012 med en ny lagstiftning, och vi vill därför förlänga de här tidsbegränsade lagarna med ytterligare ett år – föreslår Miljöpartiet och Vänsterpartiet att de ska avskaffas. Det skulle i praktiken kunna innebära att pågående utredningar hos Säkerhetspolisen, eller kanske en utredning hos en polismyndighet som har en stor narkotikahärva på gång, vid årsskiftet skulle tvingas avbryta sin spaning för att ett par månader senare kanske få möjlighet att återuppta den.

På det sättet kan man inte hantera den här typen av viktiga frågor. Det blir inte seriöst att hoppa från det ena till det andra. Även om Miljöpartiet inte tycker att de här lagarna var bra från början borde det vara logiskt till och med för Miljöpartiet att förlänga lagstiftningen i avvaktan på att utredningen ska bli klar.

Anf. 58 MEHMET KAPLAN (MP) replik:

Herr talman! Tack, Johan Linander! Den senaste större utvärderingen som har skett var SOU 2009:70. Den fokuserade enbart på frågan om buggning och preventiva tvångsmedel, inget annat lagförslag som berör rätten till privatliv och den personliga integriteten. Inte heller den pågående utredningen antar ett helhetsperspektiv. Det måste Johan Linander ändå medge. Utredningen tittar specifikt på en del av apparaturen när det gäller lagstiftning.

Det behövs en oberoende utvärderingskommission för alla integritetskränkande lagar. Vi har upprepat det, och det är inte så ovanligt. Detta finns i många andra länder. Varför stoppar Centerpartiet detta? Varför är ni emot en övergripande kommission som tittar på alla integritetskränkande lagar? Vad är problemet? Om det är så att de är proportionella, effektiva och ändamålsenliga borde det inte vara något problem.

Vi menar att det seriösa ligger i att försöka ta itu med lappverket. Det har lappats och lagats. Tidigare socialdemokratiska regeringar har haft problem med detta, och den nuvarande alliansregeringen har i två mandatperioder fortsatt att lappa och laga någonting som inte riktigt fungerar.

Vi behöver en översyn över alla integritetskränkande lagar, men med detta sagt är det oerhört viktigt att se till att brott beivras och att det finns verktyg för polis och åklagare att kunna utreda de här allvarliga brotten. Det är en del av det uppdrag som justitieutskottet, de rättsvårdande myndigheterna och regeringen som är ansvarig har. Det har vi absolut ett stort stöd för, och det finns en bred enighet kring detta. Men när vi lappar och lagar blir det problem.

Debatten hölls den 25/1.

Anf. 34 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Som vi tidigare har hört behandlar vi i dag en proposition om ändrade regler för förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning.

Förslaget om att ändra ansvarsfördelningen mellan åklagare och polis vad gäller ledning och förundersökning med unga lagöverträdare kom egentligen redan 2005 från det som hette BRU, alltså Beredningen för rättsväsendets utveckling. Frågan har alltså varit uppe under ganska lång tid, och precis som vi har hört tidigare är både Åklagarmyndigheten och polisen överens om att detta ska ske.

Den huvudsakliga vinsten är att förändringen kan korta handläggningstiderna för ungdomsärenden, och det är oerhört viktigt. Unga som har begått brott måste få en så snabb reaktion på sin brottslighet som det bara går. En annan effekt är att åklagare frigör en del resurser som då kan läggas på mer komplicerade utredningar. Det finns ingen anledning att åklagare ska ta över förundersökningar av enklare slag som polisen kan klara av själv. Samtidigt vill jag dock betona, precis som Vänsterpartiet har sagt tidigare, att det givetvis är oerhört viktigt att de poliser som ska utföra denna typ av förundersökningar också har rätt kompetens.

Vad gäller förundersökningsbegränsningar är det en komplicerad fråga. Det är inte alls så självklart att detta är rätt väg att gå. På ett sätt vill vi ju att alla brott ska utredas, men samtidigt måste man inse att det inte är möjligt. Vi har begränsningar av olika slag vad gäller den brottsutredande verksamheten, och det måste finnas något slags proportion mellan brottet som har begåtts och vilka utredningsåtgärder som ska eller får göras.

Bara för att ta ett väldigt enkelt exempel får polisen inte använda telefonavlyssning för att utreda vem som har stulit en cykel. Det vore inte en rimlig avvägning för den personliga integritetens skull att ett så väldigt långtgående tvångsmedel ska användas för att begränsa ett inte särskilt grovt brott. Det skulle inte heller ur effektivitets- och resurshänsyn vara rimligt. Hemlig telefonavlyssning tar oerhört mycket resurser, och det är inte rimligt att lägga dessa resurser på cykelstöld.

På samma sätt är det av effektivitetsskäl inte rimligt att lägga ned hur mycket pengar och arbetstid som helst för att utreda och lösa ett brott som ändå inte skulle ge ett längre straff. Det är ofta så när man utreder ett brott där samma person har begått andra, mycket grövre, brott att det ytterligare – lindrigare – brottet kanske inte ger ett ökat straff. Då kanske det inte är rimligt att lägga ned hur mycket resurser som helst för att utreda detta brott.

Ibland måste man alltså inse att polisen inte hinner lösa alla brott, och då måste vi göra prioriteringar. En alldeles naturlig sådan prioritering är att grövre brott måste gå före lindrigare brott. Av den anledningen behövs det regler om förundersökningsbegränsningar där vi ger åklagaren rätt att lägga ned en förundersökning eller inte starta en förundersökning.

Samtidigt förstår man att det är stötande om en förundersökning om inbrott i någons förråd läggs ned om inte alla möjliga utredningsåtgärder är vidtagna. Å andra sidan skulle det vara ännu mer stötande om ett grovt brott måste ligga och vänta för att lindrigare brott ska utredas först.

Precis som Johan Pehrson var inne på måste vi betona att detta inte får användas på något schablonmässigt sätt. Det krävs enligt rättegångsbalkens 23 kap. att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Det betyder inte att ett känt vittne inte ska förhöras eller att en utpekad gärningsman inte ens ska kontaktas innan förundersökningen läggs ned. Det är oerhört viktigt att betona det, och vi måste följa upp detta noga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Debatten hölls den 1/2.

Anf. 56 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! En dag som denna, när vi ska debattera brottsoffers situation och kompensation till brottsoffer, måste man i första hand tänka på de brottsoffer som finns i Malmö. Det får inte finnas någon tvekan om att samhället står på brottsoffrets sida och att massiva insatser sätts in för att bekämpa den brottslighet och de kriminella som tror sig kunna göra vad som helst i Malmö.

Detta är dock inte riktigt dagens debattämne, utan det handlar om ekonomisk kompensation på grund av brott, det vill säga skadestånd.

När man lyssnar på några av de tidigare debattörerna har det delvis, speciellt när Kent Ekeroth var uppe i talarstolen, låtit som att samhället skulle ha ett ansvar för att ersätta skadelidande. Så kan bli fallet, det vill säga att samhället får ta över ett ansvar, men man måste alltid vara tydlig med att den som i första hand ska kompensera en skadelidande är den som har vållat skadan. Den som har begått ett brott mot en person och blir dömd till att utbetala skadestånd har huvudansvaret för att betala detta skadestånd. I andra hand kan det komma in försäkringar i bilden, och i tredje hand ska samhället ställa upp och hjälpa brottsoffret. Men det är inte samhället som blir skadeståndsskyldigt till den som lidit skada, utan det är faktiskt den som har begått brottet. Det måste man komma ihåg.

Detta i sin tur betyder inte att samhället ska överlåta hela processen till den som har lidit skadan. Som det är i dag kan det vara mycket besvärligt att få ut sitt skadestånd. Vem som helst kan förstå att det för den som exempelvis har blivit våldtagen och ska kräva ut skadeståndet från våldtäktsmannen inte är lätt att ta kontakten för att försöka få ut skadeståndet. Man kan dock få hjälp; det ska också sägas.

Så fungerar det i dag. Det är klart att många av oss, inklusive jag och Centerpartiet, tycker att det vore bra med en ordning där samhället kan ta en större del i att hjälpa den brottsutsatta att få ut sitt rättmätiga skadestånd från den person som har ansvar för att betala skadeståndet, alltså den som har begått brottet.
Just därför har vi tillsatt den utredning som heter Brottsskadelagsutredningen. När jag lyssnar på Agneta Börjesson som i ett ganska högt tonläge frågade vad Alliansen vill göra och om vi tycker att allting är bra så är svaret att vi redan har agerat. Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna skriver i sin reservation, och jag citerar: ”Vi föreslår därför att en översyn görs i syfte att överväga en annan ansvarsfördelning vid utkrävande av skadestånd.” En översyn – det vill säga en utredning.

Men vad är det som pågår just nu då? I september 2010, för mer än ett år sedan, tillsatte ju regeringen Brottsskadelagsutredningen som har precis detta uppdrag. Man måste därför ställa sig frågan om Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill ha en utredning till. Är det egentligen det ni yrkar på? Eller vill ni ha något tilläggsdirektiv? Det skulle vara rätt bra att få veta vad ni egentligen vill.

När det gäller Sverigedemokraterna är de tydligare. Det får man ge dem. De säger att det ska vara på ett visst sätt. Jag får säga att vi från Alliansens sida kanske är lite mer seriösa och tycker att det är bra att man har sett konsekvenser av och kostnader för ett förslag innan man lovar att det ska bli så. Men det kan mycket väl vara så att Brottsskadelagsutredningen kommer fram till att vi ska ha ett sådant system. Det vill jag inte alls utesluta på något sätt.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Debatten hölls 15/2.

Anf. 145 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Jag ska hålla mig ganska kort i det här anförandet. Mycket av det som redan sagts av mina allianskolleger ställer jag mig så klart bakom.

Lagen om särskild utlänningskontroll har funnits ett antal år men ändrades 2010. Ändringen gjorde att säkerhetsärenden normalt ska handläggas enligt utlänningslagen. Det är bara i särskilt kvalificerade ärenden som den här lagen ska användas. Regeringen är då överinstans.

Sedan lagändringen 2010 har den här lagen inte använts. Man kan säga att de förslag som Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet i dag här lagt fram åtminstone inte hittills haft någon betydelse eftersom lagen inte använts. Min förhoppning är att den här lagen inte ska behöva användas. Det allra bästa är ju om det inte krävs att lagen om särskild utlänningskontroll används. Det här betyder att det inte har varit några särskilt kvalificerade ärenden i fråga om personer med terroristanknytning som sökt sig till Sverige.

Helt kort också några ord om det som Kent Ekeroth tog upp när det gäller utvisning. Från Sverigedemokraternas sida krävs det att alla utvisas. Man kan fråga sig om Sverigedemokraterna inte vill ta någon hänsyn till mänskliga rättigheter. Sådana här fall där det i dag inte sker utvisning kan handla om att personen i fråga ska avrättas eller torteras när han kommer tillbaka till sitt hemland.

För mig är det självklart att även om en person är misstänkt för terrorism ska denna person inte skickas tillbaka till ett land och direkt till avrättning eller tortyr. Den typen av hänsyn till mänskliga rättigheter ska alla människor utan undantag omfattas av.

Debatten hölls 15/2.

Anf. 133 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Detta är ju ett motionsbetänkande som vi har i princip varje år. Det behandlar motioner som har kommit in under allmänna motionstiden och som handlar om våldsbrott och brottsoffer.

I det här sammanhanget skulle jag vilja börja med att tala om barn som brottsoffer. Att ett barn utsätts för våld i den miljö som borde vara den starkaste trygghet man kan ha och som utsätts för våld av sina egna föräldrar innebär en djup kränkning av barnet. Det är ett fysiskt våldsbrott, men det innebär också ett psykiskt lidande som ofta kan vara mer långtgående och sitta i längre än de fysiska skadorna.

Därför har vi från Centerpartiets sida vid ett flertal tillfällen framfört att vi skulle vilja se ett särskilt barnmisshandelsbrott där man också tydligare tar in barns psykiska skada. Barn som utsätts för våld i det egna hemmet utsätts för psykisk misshandel, något som man i dag inte riktigt tar hänsyn till i den strafflag som vi har.

En annan aspekt på barn som brottsoffer som inte är riktigt så bra som det skulle kunna vara gäller barn som under en längre tid systematiskt kränks och misshandlas i hemmet. Det finns ett särskilt kvinnofridskränkningsbrott – grov kvinnofridskränkning – och vi i Centerpartiet skulle också gärna vilja se brottet ”grov barnfridskränkning” med en högre straffskala. Vi menar att våld och kränkningar mot barn är särskilt allvarliga.

Låt mig gå vidare till något annat som också handlar om våld i familjerelationer, nämligen riskanalyser. Det är något som är oerhört viktigt och som jag vid flera tillfällen har samtalat om med kvinnor som lever under hot och har varit misshandlade av sina före detta män. Det finns verktyg för att göra bedömningar av risken för framtida våld i parrelationer. Det kan inte nog betonas hur viktigt det faktiskt är att från samhällets sida i förväg kunna se om det finns en risksituation.

Från Rikspolisstyrelsens sida pågår nu ett arbete med att utveckla detta. Målsättningen är att polisen ska arbeta mer nationellt enhetligt. Det ska inte bero på i vilket län man bor huruvida det görs en ordentlig riskbedömning eller inte. I den här frågan finns en bra motion från två centerpartister. Det blir inget bifall till motionen, för det pågår redan ett bra arbete, men den är värd att nämna i detta sammanhang i alla fall.

En tidigare talare kom in på frågan om vård och behandling av sexualbrottsdömda. Det tycker jag också är en viktig fråga att lyfta fram. Det pågår ett arbete, inte minst inom Kriminalvården, med att få allt fler män att genomgå allt bättre behandlingar, men det finns fortfarande mycket att göra. Målsättningen borde vara att 100 procent av dem som döms för sexualbrott också ska genomgå den här typen av behandling – allt för att minska risken för återfall i denna fruktansvärda typ av brottslighet.

Till slut vill jag ta upp frågan om påtaglig risk, som inte minst Socialdemokraterna i den här debatten har fastnat i. Vi kan gå tillbaka lite i tid och prata om alla de förslag som vi i Centerpartiet och övriga Alliansen har lagt fram under åren för att stärka besöksförbudet, som numera heter kontaktförbud. Första gången jag lade fram förslag om att ett besöksförbud skulle kunna kombineras med fotboja sade dåvarande justitieministern Tomas Bodström: Nej, nej, det där går inte! Nu har Alliansen genomfört det. Nu är det möjligt att kombinera kontaktförbudet med elektronisk övervakning, vilket stärker skyddet för dem som är utsatta för hot och våld.

När det gäller påtaglig risk, alltså rekvisitet för kontaktförbud i det gemensamma hemmet, håller vi från Centerpartiet frågan öppen. Vi säger inte nej, men vi håller på den fina svenska traditionen att utreda saker innan vi lagstiftar. Vi tycker att det är en ganska bra väg att gå, och det ska bli intressant att se vad utredaren kommer fram till. Om utredaren kommer fram till att förslaget är bra kommer vi från Centerpartiets sida också att driva för att det ska genomföras.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Debatten hölls 15/2.

Anf. 117 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Jag tror att det var Socialdemokraternas Ingemar Nilsson som påbörjade den här debatten med att säga att de immaterialrättsliga frågorna inte är nationella utan internationella, och Olof Lavesson var också inne på det. Vi kan lagstifta så mycket vi vill nationellt, men om inte regelverket fungerar internationellt är det inte till så stor nytta för svenska företag.

Sverige är ett land med många innovationsstarka företag, vilket också flera har varit inne på tidigare. För företagen, och därmed också för jobben, är det viktigt att vi har ett fungerande immaterialrättsligt skydd. Därför är det också viktigt med det här enhetliga EU-patentet och en EU-patentdomstol som flera har varit inne på.

Det är klart att de stora företagen med stora juridiska avdelningar klarar av dagens system som är ganska omständligt. Men mindre företag har i dag stora problem med att få ett heltäckande patentskydd för sina varor. Det som nu håller på att växa fram, en enhetlig patentdomstol, skulle minska kostnaderna och öka rättssäkerheten. Vi vet att i dag är det förknippat med så stora kostnader att försvara sitt patent att många helt enkelt måste avstå.

Innan jag lite kort ska komma in på ACTA tänkte jag också säga att vi från Centerpartiets sida fortsatt är kritiska till den del av Ipred som innebär en utlämning av abonnentuppgifter till rättighetsinnehavare. Jag skulle kunna säga väldigt mycket om det, men jag nöjer mig så långt.

Jag vill också nämna att från Centerpartiets sida tycker vi att dagens upphovsrättslagstiftning inte riktigt håller med den tekniska utveckling som har skett. Därför skulle vi vilja se en ordentlig upphovsrättskommission som kan se över och modernisera svensk upphovsrätt.

Jag vill tala lite kort om ACTA, eftersom det just nu florerar en mängd påståenden och, som jag vill hävda, missförstånd. ACTA är ett avtal som EU-länderna tillsammans med till exempel Australien, Japan och USA har förhandlat fram under ett antal år, och näringsutskottet har varit informerat allteftersom förhandlingarna har gått framåt. Sverige har undertecknat avtalet, men ett tillträde till avtalet kräver riksdagens godkännande. Det kanske kommer någon gång i höst eller nästa vår. Så lång tid återstår det innan Sverige har tillträtt ACTA.

Först av allt vill jag säga att den enda lagändring som vi nu ser att ACTA kommer att innebära är en mindre förändring i varumärkeslagen. Väldigt mycket av det som påstås stämmer helt enkelt inte. Det påstås till exempel att ACTA skulle hindra fattiga länder att få tillgång till billiga läkemedel. Man kan konstatera att i den slutliga lydelsen av ACTA omfattar tullavsnittet över huvud taget inte patent. Därför finns inte det problem som hävdas.

I debatten har också framförts att internetleverantörer skulle göras ansvariga för vad som sprids i deras nät eller vad andra laddar ned med hjälp av deras nät. Detta missförstånd bygger på en text som finns med i avtalet men som är frivillig. Många avtal av den här typen innehåller texter som helt enkelt säger att om de länder som skriver på avtalet vill göra mer får de det, alltså att det är ett minimiavtal och inte ett maximiavtal. Men så som ACTA-avtalet är utformat finns det inget som kräver att Sveriges lagar ska ändras på det här sättet.

Ett sista missförstånd som många av de mejl som jag har fått – och jag är säker på att många andra här också har fått liknande mejl – från oroliga medborgare handlar om att tullen på något sätt skulle få befogenhet att söka igenom mp3-spelare och datorer efter musik och film. Även här är det så att ACTA inte ändrar någonting. Det ändrar inte tullens möjlighet att söka igenom personligt bagage. Sverige behöver inte vidta några som helst lagändringar för att uppfylla ACTA.

Det jag nu räknade upp var bara några av de farhågor som vi möts av i alla de mejl som nu kommer om ACTA, och jag hoppas att det framöver kommer att bli en mer nyanserad debatt om vad det här avtalet faktiskt innehåller.

(Debatten var den 17/2)

Anf. 6 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Vi är många som är djupt berörda av den kriminalitet som har drabbat Malmö under de senaste månaderna. Det har varit närmast chockerande att gång på gång få höra att ytterligare en person har blivit skjuten till döds. Givetvis går tankarna till alla dem som mist en bror, ett syskon, en far eller en vän.

Ännu vet vi ganska lite om vad som ligger bakom de åtta mord med skjutvapen som har begåtts i Malmö under de senaste nio månaderna. Det sitter häktade för två av morden, och det finns saker som tyder på att detta är uppgörelser mellan kriminella nätverk. Det är dock polis och åklagare som utreder vad som har hänt, och jag tycker inte att vi ska dra för snabba slutsatser.

Även om jag tycker att man kan ifrågasätta om inte den polisiära storsatsningen kom lite väl sent är jag som rättspolitiker och skåning glad för den förstärkning polisen i Malmö och Skåne nu fått och som är den största i Sverige. Det finns nu goda förutsättningar för att utreda morden och kanske framför allt skapa ett tryggare Malmö. Det viktiga är nämligen att rättssamhället aldrig får böja sig för de kriminella gängen. Det kommer att krävas stora insatser under lång tid, men resultatet måste bli att ett stort antal av de kriminella i dessa gäng ska sitta bakom lås och bom.

Samtidigt som polisen gör sin insats måste vi från lagstiftningssidan göra vår insats, och de kommunala företrädarna måste klara sin insats. Lagstiftningsmässigt behövs en skärpt vapenlagstiftning. Vi har tidigare hört flera tala om detta, och jag håller med om att vi behöver en skarpare vapenlagstiftning. Jag vill också se en ny vapenamnesti. Mycket av detta är på gång, men det återstår ytterligare förändringar att göra, till exempel vad gäller straffskalan för grova vapenbrott.

Samtidigt måste man vara ärlig och säga att en skärpt vapenlagstiftning knappast skulle ha hindrat eller skulle komma att hindra att mord begås. Det är viktigt att få bort vapen från gatan och från samhället i stort, men den som är beredd att mörda är knappast speciellt rädd för att dömas för vapenbrott.

När det gäller de sociala insatser som behövs till Malmö är det tyst från den socialdemokratiska sidan. Och alla ni som lyssnar ska veta att när vi normalt i den här kammaren diskuterar brukar Socialdemokraterna, liksom Miljöpartiet nu i dag och även Vänsterpartiet, ständigt tala om sociala insatser i stället för fler poliser och skärpt lagstiftning.

Vi från Centerpartiet och Alliansen talar kanske lite oftare om krafttag mot brottsligheten. Men i det här fallet är det märkligt tyst från Socialdemokraterna vad gäller sociala insatser. Och det är väl inte svårt att gissa att det beror på att Socialdemokraterna har haft ansvar för Malmö i snart två decennier, ett ansvar som Socialdemokraterna tillsammans med sina samarbetspartner i Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte har klarat av att ta.

Man måste tyvärr säga att den sociala situationen i delar av Malmö är katastrofalt dålig. Få vuxna har jobb att gå till. Det är usla skolresultat. Färre än hälften som lämnar grundskolan har godkända betyg i vissa skolor. Det är ett mycket stort utanförskap och i delar också en hemsk boendesituation.

Det är svårt att jämföra storstäderna med mindre städer eller landsbygdskommuner, men hur man än tittar på statistiken har ansvariga i Malmö misslyckats på ett sätt som man inte har gjort i till exempel Göteborg eller Stockholm. Det är ju olika politiska majoriteter i de här städerna. Jag tror inte att det beror på vilken politisk majoritet det är, men i Stockholm hade 89 procent behörighet till gymnasiet, i Göteborg 87 procent men i Malmö bara 78 procent – 10 procentenheter lägre. Varför är det så? Denna statistik kommer från Sveriges Kommuner och Landsting.

Att inte vara behörig till gymnasiet är ingen ursäkt och inget försvar för att begå brott. Men vi vet att ungas utanförskap är en stor riskfaktor för ökad brottslighet.

När det gäller Malmö kvittar det egentligen vad man jämför. Om man jämför andelen förvärvsarbetande, skattekraften, andel med försörjningsstöd, skolresultat och andel som fullföljer gymnasieskolan hamnar tyvärr Malmö i bottenskiktet i landet.

Malmö stad och ansvariga politiker där måste klara sitt ansvar för den sociala situationen för att på det sättet få bort grogrunden för rekrytering till kriminella gäng. Annars riskerar polisens insatser och lagändringarna att endast få en tillfällig effekt tills de här gängen åter har byggt upp sina styrkor.
Jag återkommer till Socialdemokraternas sjupunktsprogram i nästa inlägg. Jag tycker att det där finns en del intressant att kommentera.
(Applåder)

Anf. 14 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Jag måste givetvis börja med att kommentera Morgan Johanssons påstående. Enligt honom är det tydligen pajkastning att påtala att den politiska ledningen i Malmö, oavsett vilken majoritet det hade varit, har ansvar för de frågor som ligger inom det kommunala området, som skolan och sociala frågor. Det blir kanske inte så konstigt att man inte agerar lokalt om man inte ens förstår att de här frågorna är ett kommunalt ansvar.

Jag pekar inte heller på att det skulle vara just Socialdemokraterna som helhet som har misslyckats. Jämför med Göteborg! Varför lämnar nästan dubbelt så stor andel av eleverna i Malmö grundskolan utan behörighet till gymnasiet jämfört med Göteborg? Göteborg har också en socialdemokratisk ledning sedan lång tid tillbaka, men den har inte misslyckats på samma sätt som den politiska ledningen i Malmö.

Jag sade att jag skulle återkomma till sjupunktsprogrammet. För oss som sitter i justitieutskottet och diskuterar de här frågorna med jämna mellanrum kändes Socialdemokraternas sjupunktsprogram lite som det gamla tv-programmet Har du hört den förut? Det fanns dock ett nytt förslag som jag inte hört om tidigare: utslussningspeng för kriminella som lämnar anstalten. Rent spontant kan jag säga att mer pengar till dem som begått grova brott kanske inte känns som en prioriterad åtgärd i dagsläget för att minska brottsligheten. Men jag vill också säga att vi är beredda att diskutera alla förslag för att komma åt den grova organiserade brottsligheten. Det är vårt viktiga gemensamma uppdrag.

Jag skulle också väldigt kort vilja kommentera Sverigedemokraternas lånade förslag. De framfördes här som om det vore någon nyhet. Jag kan väl berätta att kronvittnessystem är ett gammalt centerpartiförslag. Ett nytt brott, att vara medlem i en kriminell organisation, har Kristdemokraterna motionerat om, och de hade det tidigare i sitt valmanifest. Utökat förverkande är ett förslag som både Folkpartiet och vi från Centerpartiet har drivit. Det var alltså mycket som ni har återkommit till som vi har drivit tidigare och fortfarande är för. Andra förslag kändes högst tveksamma ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Men det kan vi säkert återkomma till vid kommande debatter då vi ska behandla den motion som har utlovats från Sverigedemokraternas sida.

Jag vill komma tillbaka till den nya enhetliga polisorganisationen. Vi är ett antal personer som sitter här i kammaren i dag som deltar i den så kallade Polisorganisationskommittén, som ser över hela polisorganisationen. Med en ny enhetlig organisation, som vi från Centerpartiets sida vill ha, kommer det också automatiskt att bli ett större nationellt ansvar för den grova organiserade brottsligheten, eftersom hela polisorganisationen blir nationell, åtminstone om vi får som vi vill. Det kommer också att ge bättre möjligheter för samverkan med andra myndigheter. Samverkan och att komma åt de kriminellas pengar är det viktiga.

De kriminella gängen har egentligen bara en huvudsaklig målsättning i sin verksamhet: att tjäna pengar. Det är oftast ointressant om det handlar om narkotika, människohandel, smuggling av alkohol eller tobak, piratkopierade varor, bluffakturor, utpressning eller beskyddarverksamhet. Det intressanta för den här typen av kriminella är att tjäna mycket pengar och snabba pengar. Då måste vi från samhällets sida ha betydligt starkare medel för att komma åt de här pengarna.
(Applåder)

Anf. 22 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Efter en sådan här debatt tycker jag att man ska hålla i minnet att Malmö är en underbar stad. Det är en stad som har fostrat storheter som Bosse Larsson, Hasse Alfredsson, Hjalmar Gullberg, Per Albin Hansson och Zlatan Ibrahimovi?. Vi kan promenera i Pildammsparken, njuta i Västra Hamnen eller uppleva den fantastiska mångfald som finns i Malmö och se Sveriges bästa fotbollslag spela på Stadion. Malmö är på de allra flesta sätt en underbar stad.

Tyvärr solkas stadens rykte ned. Tyvärr finns det personer och gäng som hellre ser att delar av staden hamnar i förfall – delar som de sedan kan styra och begå brott i. Men vi från samhällets sida får aldrig låta det hända.

Polisens insats ska vara och kommer att vara långsiktig. Morden ska lösas, och skyldiga ska dömas och låsas in under mycket lång tid. Men även andra inom Malmös kriminella värld ska känna sig jagade.
Precis som vi har varit inne på tidigare måste samtidigt Malmö stad ta sitt ansvar och satsa på skolorna i de utsatta områdena, hjälpa unga på glid att navigera rätt i livet och hjälpa engagerade medborgare att inom sina bostadsområden förbättra den sociala situationen.

Jag menar att det vid sidan av statens insatser för trygghet och jobb och vid sidan av kommunens insatser för skolan och den sociala situationen är avgörande att fler engagerar sig för att lyfta det område där de bor. Föräldraansvaret är viktigt, och det är viktigt att vi alla ställer oss upp och säger att vi inte accepterar våld, skadegörelse, stölder och andra brott.

Jag tror på Malmö. Alla förutsättningar finns, i och med närheten till Köpenhamn och kontinenten och med den mångfald av kunskap och erfarenheter man har, för att Malmö och Skåne ska vara en motor för hela Sverige. Vi måste alla hjälpas åt.
(Applåder)

Anf. 6 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Det här med resandet är definitivt en intressant fråga.

Om vi går tillbaka lite i tiden var det väldigt få för hundra år sedan som reste till något annat land över huvud taget. Det hörde till ovanligheterna att vanligt folk under deras livstid passerade landgränsen.
För ungefär 50 år sedan startade charterresorna och det blev vanligare att folk reste längre än till bara de nordiska grannländerna.

Fortfarande när jag var liten på 80-talet innebar resor till andra länder en rejäl kontroll. Även när man skulle åka med bilen till Danmark fick man stå i kö och vänta på att bli kontrollerad och visa pass och fick så klart frågan om man hade någonting i bilen som behövde förtullas.

Så sent som för 30 år sedan fanns det fortfarande en nationalistisk, nästan krigisk, syn på landgränsen. Landgränsen skulle hållas. Människor som ville passera en landgräns kunde vara konstiga, och man visste aldrig vad de hade i kikaren. Det var bäst att kontrollera dem.

Lyckligtvis har det hänt mycket sedan dess. Vi ser resande till och från Sverige som positivt. Möte med människor från andra länder berikar och ger perspektiv. Det är också viktigt för vår ekonomi och därmed för jobben. Internationellt utbyte ger handelsmöjligheter, vilket är viktigt för det exportberoende Sverige.
I dag är det lika vanligt för många av mina vänner att åka till jobbet i Köpenhamn som att åka till jobbet i Lund. Tiotusentals människor pendlar varje dag över Öresund för att jobba eller studera. Då är det för väl att det inte fortfarande står tullare eller gränspoliser och kontrollerar varenda person som ska passera gränsen.

Det finns dock mer att göra, inte minst vad gäller flyget och för resenärer in och ut ur EU. En hel del av de kontroller som görs när vi ska flyga kan ifrågasättas. Är det effektivt och nödvändigt? Det gäller till exempel vätskeförbudet. Är det rimligt?

Till tredjeländer, det vill säga länder utanför EU och Schengen, är det fortfarande en helt annan kontroll och ibland också krav på visum. I vissa lägen behövs det en kontroll för att stoppa vapen, narkotika och människohandel, men behövs det i den omfattning man har i dag och behöver man kontrollera alla? Det kan man också ifrågasätta.

Detta handlar dagens ärende om. Vi yttrar oss över ett meddelande från kommissionen men egentligen två olika förslag. Centerpartiet tycker att det ena förslaget är bra medan det andra är mindre bra.

Låt mig börja med det som är bra. Ett system för så kallade betrodda resenärer är vettigt. Det finns många som regelbundet passerar EU-gränsen på samma sätt som gränsen mellan Sverige och Danmark passeras. Är det rimligt att ha samma kontroll varje gång? Vi måste göra det lättare för utbyte mellan länder inom EU och utom EU.

På Maria Ferm lät det som att om inte alla kan få det lättare att resa ska ingen få det lättare att resa. Det kan man starkt ifrågasätta. Vid enstaka resor ska det givetvis finnas en kontroll när det behövs, men är det rimligt att vi kontrollerar en person på samma sätt den 17:e gången han eller hon åker in i EU samma år?

Det är inget konstigt att ge någon som åkt många gånger och också blivit kontrollerad många gånger ett enklare och smidigare sätt att komma in i det aktuella EU-landet.

När det gäller det andra förslaget med ett in- och utresesystem har vi många ”om” och ”men” som tidigare talare också varit inne på. Det gäller proportionalitet, rättssäkerhet, integritet, dataskydd och iakttagande av mänskliga rättigheter. Vi betonar också att detta inte få påverka möjligheten att söka asyl.

Centerpartiet har svårt att tro att detta förslag kommer att klara en proportionalitetsbedömning. Är behovet av att bygga upp ett sådan här system, som redan finns i till exempel USA, verkligen så stort? Hur ska man klara rättssäkerheten och integriteten? Hur mycket kommer ett sådant system att kosta? Precis som Johan Pehrson var inne på har vi erfarenhet av system som EU fortfarande håller på att bygga upp och som har kostat oerhört mycket pengar.

Herr talman! Slutsatsen är att Centerpartiet är positivt till att underlätta resande men inte till att försvåra resande.

Jag yrkar bifall till förslaget i utlåtandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)