Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Mina medhavda böcker tog slut på flyget hem från Australien så då fick jag låna “Låt den rätte komma in” av Krister Hammarbergh (m-ledamot i JuU). En bok som jag aldrig skulle ha valt ut själv, vampyrromaner är normalt inget som lockar mig. Men jag är riktigt glad för att jag råkade få John Ajvide Lindqvists debutroman i min hand. Så oerhört svår att släppa ifrån sig.

Oskar bor i Blackeberg och plötsligt flyttar det in nya grannar. Samtidigt börjar det begås mord i området och det är något som inte alls stämmer. Oskar blir förälskad i Eli som är ett ovanligt barn på alla sätt och vis. Samtidigt så är Oskar svårt mobbad och drömmer om att hämnas sina plågoandar. Man får väl säga att han både lyckas och misslyckas till slut.

En mycket fascinerande roman som även blivit film i regi av Tomas Alfreson. Skräck, ondska och kärlek i en lika förbryllande som underbar mix. En bok på 415 sidor som gärna hade fått vara 415 till. Som ni förstår kan jag starkt rekommendera “Låt den rätte komma in”!

Har varit införd i Skånska Dagbladet.

När EU:s toppmöte i december antog ett klimat- och energipaket var beslutet på många sätt banbrytande. EU har nu slagit fast mål för utsläppsminskningar som vida överstiger vad någon annan ländergrupp i världen åtagit sig. EU:s 27 medlemsstater ska tillsammans minska koldioxidutsläppen med 20 % till år 2020 jämfört med 1990 års nivå. Om ett nytt globalt klimatavtal skrivs under i Köpenhamn nästa år ska sänkningen bli 30 %.

På energisidan har stats- och regeringscheferna bestämt sig för att bana väg för en omställning på bred front i Europa. En femtedel av EU:s energiförsörjning ska 2020 komma från förnybara källor. För Sveriges del innebär det att vi ska öka vår andel förnybart från nuvarande 39 % till nära hälften – något som redan påbörjats genom centerpartiets initiativ med gröna elcertifikat som gör satsningar på vindkraft och andra förnybara energikällor fördelaktiga att investera i. Nästa år bedöms utbyggnaden av vindkraft bli 500 MW eller lika mycket el som 60 000 villor värms upp på under ett år.

Förutom ny och ren energi skapar de inhemska satsningarna på vindkraft ytterligare arbetstillfällen. Vid Vänern byggs nu två stora vindkraftparker upp, i Jämtland planeras investeringar om 20 miljarder kronor, i Norrbotten planeras ett stort projekt i Markbygden där 12 TWh per år ska utvinnas från vindkraft och tidigare i år invigdes vindkraftparken Lillgrund i Öresund. Lillgrund är Sveriges hittills största satsning på vindkraft och producerar 330 MWh el per år.

Det är ingen tvekan om att klimat- och energipaketet kommer att tvinga fram en förändring i flera länder som annars inte skulle ha skett. Och det är kanske det mest positiva. Trots finansoro och lågkonjunktur enas EU om tuffa mål för klimatet och lägger grunden för de gröna investeringar som både ekonomin och miljön mår bra av.

Den svenska regeringen har drivit på i förhandlingsarbetet, framför allt vad gäller att ge världens allra fattigaste länder del av EU:s satsningar på klimatanpassning. Kopplingen mellan klimat och utveckling är tydlig. De utvecklingsansträngningar som görs i många länder riskerar att regna, torka eller blåsa bort – trots att dess invånare inte orsakat de höga koldioxidsläppen. Därför måste EU också stödja dessa länders klimatåtgärder och ge dem möjlighet att anpassa sitt jordbruk, säkra vattenförsörjningen i områden som hotas av torka eller bygga vallar vid landsdelar som ligger i farozonen för översvämningar. Regeringen har redan avsatt 4 miljarder till klimatanpassning i u-länder för de kommande tre åren – nu måste övriga EU-länder också börja satsa.

Klimat- och energipaketet innebär också höga krav på Sverige. Men vi är väl rustade. Naturvårdsverkets årliga sammanställning visar att de samlade utsläppen av växthusgaser fortsätter att sjunka. Minskningen från 2006 till 2007 var drygt 2 % och var totalt sett de lägsta sedan verket började mäta utsläppen 1990. Bara två gånger tidigare har minskningen varit större mellan två år.

Att utsläppen minskar så tydligt under ett år när tillväxten varit hög är ett gott betyg för alliansregeringens miljöpolitik. Utmaningen nu är att fortsätta driva på klimatomställningen i Sverige. Den kommande klimat- och energiproposition stakar ut vägen för det fortsatta arbetet, liksom att den presenterar ett nationellt mål för utsläppsminskningar. Med propositionen ska regeringen ta ledningen i EU för att vidta åtgärder som möter klimathotet. Det gör vår roll som EU:s ordförandeland under nästa års viktiga klimatmöte i Köpenhamn ännu starkare.

Med klimat- och energipaketet i hamn är EU på rätt väg. Och med alliansregeringens politik är Sverige på rätt väg i att skapa den industrialiserade världens mest klimatneutrala samhälle.

Carin Götblad visar ännu en gång att hon styr Stockholms polismyndighet åt rätt håll (ibland går det även åt fel håll, men det är bättre med en chef som agerar än som bara sitter still i båten för att inte reta upp någon). Den här gången är de på väg att starta sex nya barnahus. Barnahus började på Island och handlar om att barn som utsatts för brott inte ska behöva åka runt mellan olika myndigheter utan att alla myndigheter ska komma till barnahuset där barnet befinner sig. Vår målsättning har varit att det ska finnas minst ett barnahus i varje län, snart har Stockholm nio. Bra jobbat.

Jag har tidigare skrivit om siten som hänger ut dömda sexualbrottslingar för att de tycker att grannar och andra ska få veta vem som begått den typen av fruktansvärda brott. Jag har full förståelse för frustrationen, men att sprida vem som bor var tror jag inte är bra för någon.

Vad skulle jag göra med informationen att en man som för sju år sedan dömdes för sexuellt utnyttjande av underårig nu bor 1,5 km från oss? Skulle jag skrämma barnen, inte ta barnvagnspromenader förbi hans hus eller flytta? Nej, orimligt, risken är förmodligen större att någon som inte bor i närheten skulle begå brott av det slaget, även om risken oavsett är försvinnande liten. Jag tror helt enkelt att folks livkvalitet blir högre av att inte veta om en sådan sak.

Utöver det subjektiva argumentet så finns det även ett annat starkt argument. Någon kan hängas ut på felaktiga grunder. Det är precis vad som nu har hänt i Ängelholm. En man med samma namn som en dömd sexualbrottsling har helt felaktigt hängts ut. Förödande för honom och familjen. Stackars människa! Som politiker kan man bli felaktigt anklagad för både det ena och det andra, men att bli oskyldigt uthängd på Internet som en barnvåldtäktsman det måste vara värre än allt annat.

Man kan fråga sig varför någon vill heta Hallå i mellannamn, men att ifrågasätta och förbjuda är två helt olika saker. Tyvärr har vi en klåfingrig namnlag i det här landet. Jag har motionerat i flera år i riksdagen om att ändra namnlagen och Skatteverkets avslag på Hallå är ännu ett exempel på att det är dags att liberalisera namnlagen.

Äntligen kommer klartecknet från regeringen i regionfrågan! Det är ett historiskt genombrott för demokrati och för regional utveckling. För mig som Centerpartist är det viktigt, makten flyttas närmare människorna och möjligheten att utkräva ansvar från politiker blir tydligare. Detta är inte bara klassisk centerpolitik, det är en politik som framhåller medborgaren. Det handlar om att skapa förutsättningar för fler jobb, för välfärd, för trygghet och tillgången till en god miljö.

Det skånska regionförsöket kommer nu att permanentas. Detta är ett mycket välkommet besked efter 12 års försöksverksamhet. Det regionala utvecklingsansvaret, kulturfrågor och infrastruktursprioriteringar ska ligga hos de politiker som skåningarna väljer och inte i Stockholm i riksdagen eller genom statens förlängda arm i länsstyrelserna.

Regeringen har dessutom permanentat Region Västra Götaland och beviljat ansökningarna från Halland och Gotland om att bilda regioner. Bollen är i rullning och principen om att vi i Sverige ska ha tre beslutsnivåer med rätt att ta ut skatt är fastlagd. Centralismen är äntligen bruten till förmån för att bygga Sverige underifrån med utgångspunkt i människors lokala tillhörighet.

Alltsedan Axel Oxenstiernas tid på 1600-talet har Sverige varit en tydlig enhetsstat med länsindelningar. Centerpartiet har under flera decennier drivit frågan om regionalisering, decentralisering och federalism – vi har sökt ett samhälle där makt flyttas från den nationella nivån ut till regioner, kommuner och människor. Allt för att öka den enskilda människans inflytande och det lokala självbestämmandet. Nu är visionen verklighet.

Regionbildningen kommer att kunna tillvarata den lokala och regionala tillväxtkraften på ett sätt som yttrar sig i en bättre välfärd och fler jobb. Att detta är en tanke som fungerar på ett högst tillfredsställande sätt visar inte minst de samordnare som regeringen tillsatt i finanskrisens spår för att få en överblick över läget i utsatta områden. Det är på regional nivå man har bäst kännedom om de lokala förutsättningarna och bäst kan använda dem på ett sätt som gagnar hela regionen.

Alliansregeringen har än en gång visat att den klarar att lösa partiskiljande frågor på ett konstruktivt sätt. Underifrånperspektivet i en regionaliseringsprocess är A och O. Sveriges karta ska och har på många håll runt om i landet växt fram underifrån. Den lokala förankringen är oerhört viktigt och något som regeringen tydligt bejakat. När regeringen nu satt upp spelreglerna har startskottet gått för de områden som i framtiden vill bilda regioner på samma sätt som vi har gjort i Skåne. Regionaliseringen är en nödvändig process för att vi ska kunna möta medborgarnas behov i framtiden samt klara den demografiska utvecklingen.

För mig som skåning ser jag med stor tillförsikt fram mot den process som kommer. Nästa steg är att Skåne ska ta över ännu mer ansvar från staten. För även om det skenbart kan kännas tryggt att lita till staten så är det endast vi själva som ytterst kan ta ansvar för vår egen framtid i den region vi lever och verkar.

Skickat till media i Jämtland.

Johan Linader som är ledamot i Nordiska rådet, en samarbetsorganisation mellan de nordiska ländernas parlament, har ställt en fråga till den norska samferdselminstern Liv Signe Navarsete. Den handlar om järnvägen mellan Trondheim och Storlien. Som ledamot i Nordiska rådet har Johan Linander rätt att ställa frågor till alla nordiska regeringar, och de är skyldiga att svara. Frågan tillkom på initiativ av Centerpartiets riksdagsledamot Per Åsling.

- Prioriteringar i Mittnorden är en angelägenhet för Sverige, så väl som för Norge. Vi kan inte ha en situation där godset stannar vid nationsgränserna. En elektrifiering av järnvägen och satsning på bärigheten är en satsning på framtiden, säger Linander.

- Jag vill därför fråga ministern två saker. För det första undrar jag vilken bedömning Norges regering gör av Meråkerbanans strategiska betydelse för utvecklingen i Trondheims- och Jämtlandsregionen. För det andra undrar jag var regeringen kommer att göra för att vi så snart som möjligt ska ha en upprustad, elektrifierad järnväg Trondheim-Storlien för ökat gränssamarbete i Mittnorden?

Som ledamot i Nordiska rådet har jag samma rätt att ställa skriftliga frågor till de andra nordiska ländernas ministrar som vi har inom riksdagen till våra egna ministrar. I det här fallet har jag uppmärksammats på en för Jämtland viktig fråga av min kollega Pelle Åsling. Jag har idag ställt frågan om Meråkerbanan till den norska samferdselministern Liv Signe Navarsete:

Skriftlig fråga
om järnvägen Trondheim-Storlien

Inom Nordiska Rådet talar och agerar vi ständigt för att minska gränshinderna mellan våra nordiska länder. Det kan handla om socialförsäkringssystem, skatteavtal eller rätt till föräldrapenning för de som jobbar och bor på olika sidor om en gräns, men minst lika viktigt är att den fysiska infrastrukturen fungerar för att utveckla det gränsöverskridande samarbetet.

Järnvägen mellan Trondheim och Storlien, dvs. Meråkerbanan, är den svaga länken i flera satsningar som våra länder har gemensamt intresse av. Först och främst gäller det Atlantbanan som med snabbtåg kan förbinda Trondheimsområdet med Stockholm, och även möjligheten att öka flödet i öst-västlig riktning över Sundsvall, Finland och Ryssland.

Upprustningen av Meråkerbanan innebär att mer godstrafik till och från nordliga delar av Norge och Sverige kan gå via hamnar i Trondheimsområdet. Detta ökar underlaget för befintlig infrastruktur och minskar belastningen på järnvägar och hamnar i södra Sverige.

Även med hänsyn till miljön och till slitaget på svenska landsvägar är det nödvändigt att minska lastbilstrafiken genom Sverige till och från Nordnorge. Botniabanan som nu byggs längs svenska Norrlandskusten innebär att godsvolymerna på svensk järnväg kan öka. Vi räknar även med satsningar på Inlandsbanan. Detta sammantaget öppnar för att mer gods skulle kunna gå via järnväg till och från norska hamnar.

En upprustning med elektrifiering av järnvägen mellan Trondheim och Storlien är angeläget för utvecklingen i Trondheims- och Jämtlandsregionen, för fler gränsöverskridande affärer, mer forskning, fler arbetstillfällen och hållbara samhällen.

Prioriteringar i Mittnorden är Norges och Sveriges gemensamma angelägenhet. Godset kan inte längre stanna vid nationsgränserna. En elektrifiering av järnvägen och satsning på bärigheten är en satsning på framtiden.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga Norges regering vilken bedömning som görs av Meråkerbanans strategiska betydelse för utvecklingen i Trondheims- och Jämtlandsregionen?

Jag vill också fråga vad regeringen kommer att göra för att vi så snart som möjligt ska ha en upprustad, elektrifierad järnväg Trondheim-Storlien för ökat gränssamarbete i Mittnorden?

Hur olika delar av landet ska få bilda regioner har varit en svår fråga inom alliansen. Vi i Centerpartiet har drivit frågan i 20-30 år, fp och kd står på vår sida, medan moderaterna har stämmobeslut på att det bara ska finnas två direktvalda nivåer, stat och kommun.

Detta var utgångspunkten när Ansvarskommittén överlämnade sitt betänkande. Liksom t.ex. äktenskapsfrågan och IPRED så var vi alltså i en situation där tre partier stod på ena sidan och det fjärde var motståndare. Trycket har varit hårt på moderaterna, och det gäller även från vissa moderater som t.ex. de skånska, och igår kom äntligen beskedet att frågan är löst.

För oss i Skåne innebär det att regionförsöket nu efter 12 år äntligen permanentas. Detsamma gäller för Västra Götaland. Även Halland och Gotland får sina ansökningar beviljade och får bilda regioner. Övriga delar av landet har inte lämnat in färdiga ansökningar och därför får de vänta på sina regionbildningar. De hinner inte ha val till regionfullmäktige 2010 utan får därför vänta till 2014.

Det är väl inte riktigt som vi i Centerpartiet hade önskat oss, vi ville ha en färdig regionreform redan till 2010. Men eftersom tiden har gått så har det inte varit möjligt att nå fram så fort. Trots allt är det ändå viktigare att regionuppdelningen växer fram underifrån och att det inte blir något hafsverk.

Jag hade dessutom förhoppningar på att t.ex. Skåne skulle få ta över fler delar av det statliga ansvaret, t.ex. närings- och arbetsmarknadspolitik samt utbildningsfrågor, men på den punkten fick vi ge oss för tillfället. I DN Debattartikeln ska man lägga märke till det lilla ordet “nu” i överenskommelsen: “Övriga förslag om överföring av makt från staten till regionerna är nu inte aktuella”.

Trots vissa kompromisser så är det ändå en glädjens dag för alla oss som tror på regionalt ansvarstagande och som tror att skåningar klarar av att utveckla Skåne bättre än vad vi kan göra från riksdagen eller vad staten kan göra genom länsstyrelserna.

Igår natt sköt polisen i Trelleborg ihjäl en psykiskt sjuk man som attackerade dem med kniv. Självklart måste polisen ha rätt att försvara sig, även med skjutvapen. Såg på Aktuellt att polisförbundet önskar fler alternativa vapen för att kunna klara av sådana situationer utan dödlig utgång, t.ex. elpistol. Läser vidare i Svenska Dagbladet att polisförbundet vill ha en ändrad lagstiftning för att polisen ska kunna få ut mer information om psykiskt sjuka människor.

Jag tycker att det är relevanta frågor. Det finns problem med ännu mer utrustning per polis, men som princip är jag inte motståndare till fler alternativa vapen så att pistolen kan undvikas. Ändrad lagstiftning för att polisen ska kunna få mer information om de personer som de ska transportera eller på annat sätt ta hand om tycker jag också är nödvändigt. Jag tror att man hade kunnat undvika en del konfrontationer genom bättre kunskap om de psyksiskt sjuka personer som polisen ganska ofta kommer i kontakt med.

Men utöver detta så tycker jag att det nu är dags att utvärdera den nya ammunition som polisen fick för lite drygt fem år sedan. Jag har inte varit motståndare till ammunitionsbytet. Tvärtom anser jag attt det är många missförstånd som florerat kring hur den nya kulan skulle expandera inne i kroppen. Trots detta tycker jag att det är rimligt att nu utvärdera hur den nya ammunitionen har fungerat och om det funnits någon sanning i kritiken.

Nu efter en dryg vecka hemma så har jag äntligen fått tid (och motivation) att skriva lite mer om justitieutskottets studieresa till Australien och Nya Zealand 7-18 januari. Det blir inte en redogörelse för exakt vad vi gjorde, utan mer lite betraktelser och tankar. Andra som var med på resan har säkert annan uppfattning, men det här är min story.

50 timmar på flyg! Det var min första reaktion när vi fick flygtiderna på ett utskottsmöte före jul. Stockholm-Bangkok-Sydney-Canberra-Sydney-Wellington-Sydney-Bangkok-Stockholm. Med väntetider mellan flygen och före varje flygning så skulle det bli mer än tre dygn på flygplatser och flygplan. Jag började faktiskt fundera på om det skulle vara värt att åka iväg. Redan när vi diskuterade vart utskottsresan skulle gå så var jag skeptisk till att åka till andra sidan jordklotet och när restiderna var klara så var jag ännu mer tveksam. Men eftersom jag tackat ja till att följa med så var det bara att hänga på och se det positiva med att faktiskt få åka till Australien och Nya Zealand och studera många intressanta rättsliga frågor.

Den första person jag tilltalade, utöver möjligtvis tullarna, var en tjej i receptionen på flygplatshotellet i Sydney där vi bodde innan vi flög vidare till Canberra. Det visade sig att hon var svenska! Studerade i Sydney men jobbade extra på hotellet.

I Canberra möte vår ambassadör Sven-Olof Pettersson oss på flygplatsen. Sedan var han med oss hela resan. En oerhört trevlig ambassadör som verkligen bjöd på sig själv. Det tillhör såklart inte vanligheterna att ambassadörer följer med på utskottsresor, men Sopen (som Thomas Bodström kallade honom) är nästan helt ny som ambassadör i Canberra och ville själv utvidga sina kontaktnät och lära sig mer om sina länder. Han är nämligen även ambassadör över Nya Zealand.

Vi var uppdelade i två grupper, en som studerade organiserad brottslighet och en som studerade ungdomsbrottslighet. Eller rättare sagt, hur Australien och Nya Zealand jobbar för att få ner och utreda denna brottslighet. Jag tillhörde organiserad brottslighet. Många programpunkter var gemensamma men det hände också att vi var på helt olika saker under hela dagen. Vi började med en generell genomgång av det australiensiska rättsväsendet på deras justitiedepartement. Lärde mig mycket nytt om deras federala system som till och med innebär skillnader i straffrätten mellan delstaterna.

Första dagens andra studiebesök var på Australien Crime Commission. En ganska ny myndighet. Vi har inte någon motsvarighet, de har hand om underrättelseinhämtning och bearbetning, men utreder också en del svårare brott som inte den vanliga polisen kan hantera. De har också mycket vida befogenheter. Vad sägs om möjligheten att gå in i bankernas datasystem för “datamining”. Inte direkt något vi ska ta efter här i Sverige. Men även icke önskvärda exempel är bra att studera ibland.

Löpning istället för att sova. Och det var säkert bra. Det var relativt många i gruppen som tog en lur på seneftermiddagen innan vi skulle åka till mottagning på ambassaden. Jag visste att jag inte skulle vakna ordentligt om jag väl somnade, så istället tog jag på mig träningskläderna och tog en löprunda i Canberra. Jag tror det var riktigt bra för den natten sov jag hela natten och vaknade inte förrän kl. 6. Jag brukar försöka springa när jag är ute och reser. Det blir så oerhört mycket tid i möten samt god och mycket mat så det behövs lite fysisk träning också. I Wellington överskattade jag dock mina krafter efter mer än två månaders träningsuppehåll pga hälsenneinflammation. Löpningen från hotellet upp till Rosenträdgården och sedan vidare upp genom Botaniska trädgården var grym. Jag var ytterst nära att kräka på toppen. En och annan turist tittade misstänksamt på mig.

Nya Zealands justitiedepartement lärde oss det mesta om The Mighty Mongrel Mob. Ett i huvudsak maoriskt gäng med mycket kriminalitet på sitt samvete. Man märkte också att de var besvärade över att ett maoriskt parti som är stödparti till den nya regeringen inte tycker att gängbildningar är ett problem. På ett senare studiebesök fick vi också lära oss det mesta om deras underrättelsetjänst och undercoveroperationer. Det mest udda föredraget på Nya Zealand var av en företrädare för en NGO som jobbar med att hjälpa intagna på fängelser. Vi var väl några som tyckte hon var fullkomligt ute och reste när hon pratade om de intagna som om de inte hade det minsta ansvar för vad de hade gjort.

Allra mest intressant på Nya Zealand var besöket på Rimutaka Prison. Vi blev hälsade välkomna genom en maorisk hälsningsritual som de intagna bjöd på. De “utmanade oss” för att se om vi kom med vänliga avsikter genom dans, sång och skrik. De såg allt annat än vänliga ut. Kändes inte speciellt bra att en av de intagna dansade framför oss med Sieg Heil intatuerat på låren. Visserligen hade han en tröja hängande framför shortsen (förmodligen något som anstaltsledningen tvingat honom till), men när han dansade så såg man tydligt tatueringen. Fråga mig inte om logiken att en maorier som Hitler säkert skulle anse vara en lägre stående människa har tatuerat in Sieg Heil på låren.

Efter hälsningsritualen så hälsade vi alla på all personal och de intagna som varit med på ritualen genom “nästryckning”, dvs maoriernas hälsningssätt. Vi lät Thomas Bodström gå först så att eventuellt arga intagna skulle få ge sig på honom först…

I Sydney blev vi mottagna av tennisproffs och en 40-gradig värme. Ja, tennisproffsen kanske inte tog emot, men de fanns överallt på hotellet vi bodde på. ATP-turneringen i Sydney använde tydligen Sheraton för alla spelare och ledare. Jag missade Venus Williams, men såg den enda svensken i turneringen (dubbel) Simon Aspelin och den gamla DC-hjälten Jocke Nyström. Den allra varmaste dagen var också den mest fullspäckade i Sydney. Penningtvättsmyndigheten Austrac, New South Wales justitiedepartement och det nybyggda Sydney West Trial Courts avverkades medan vi svettades i mängder. När man fick en vindpust mot sig så kändes det som om någon slagit på en värmefläkt. Jag har varit med om varmare, faktiskt också i Australien, i Darwin år 2000, men då var det shorts som gällde och inte mörk kostym och skjorta.

Det kanske mest skakande studiebesöket gjorde vi sista dagen. Vi var på ett ungdomsfängelse för tjejer. Den yngsta just då var 12 år, men enligt lagen kan barn ner till 10 år dömas till ungdomsfängelse! Det vi besökte är det enda för tjejer och det är både ett slags häkte och ett fängelse. Murar på minst fem meter. Ingen taggtråd, men övervakning exakt överallt. Även i deras rum! En kamera filmar dem dygnet runt. Ingen kamera i duschen, men där fanns istället en tittlucka så att personal när som helst kunde kontrollera så att de inte gjorde något dumt. Skrämmande!

Vi träffade och pratade med några av tjejerna, 14-15 år gamla. Det märktes att de levt ett grymt, hårt liv. På fullaste allvar sa en tjej att hon hade det bättre inne på fängelset än hon hade haft det utanför murarna. Visst, om man dagligen blivit våldtagen och misshandlad av sin alkoholiserade far så kanske det känns som en befrielse att vara i fängelse. Men det är inget försvar för att låsa in barn. De ska givetvis få hjälp att komma bort från sin eländiga hemmiljö, men det kan ske utan att döma dem till fängelse.

Jag frågade anstaltschefen om det inte finns någon diskussion i det australiensiska samhället mot att låsa in barn ner till 10 år. Svaret var att det finns en diskussion om varför inte 7-åringar som begår brott ska låsas in på samma sätt…

En intressant men jobbig resa. Speciellt jobbigt att vara borta från barnen så länge. Fullspäckat program, men en söndag helt ledig och några seneftermiddagar då städerna utforskades. Dessutom hade vi hela sista eftermiddagen ledig, då åkte jag och ca tio andra ut till Bondi Beach och badade. Grymt härliga vågor. Jag har alltid älskat att bada och dyka i höga vågor. Valde dock att inte lägga mig och sola. Har bränt mig förr i Australien. Det blev istället en drink på Icebergs med Henrik von Sydow och några gamla MUF-kompisar till honom, Bodström, Hammarbergh och några till. OK ställe om man säger så.

Läste en sjuk nyhet om en 3-åring som rökte i Storbritannien. Mamman dömdes till villkorlig dom och övervakning av socialtjänsten för misshandel av den brittiska domstolen.

Men hur skulle det gått i ett motsvarande svenskt fall? Är osäker, kanske vållande till kroppsskada. Förmodligen skulle det blivit ett fall för de sociala myndigheterna istället för rättsväsendet.

Så har Barack Obama blivit världens mäktigaste människa. Vad man än tycker om USA:s makt i världen så går det inte att komma ifrån att USA:s president har större inflytande på världsutvecklingen än någon annan enskild person. Installationen var mäktig och folks förhoppningar till den nya presidenten överstiger allt. Tyvärr.

Barack Obama är en fantastisk retoriker och har visat att presidentposten kan vinnas genom ett gräsrotsarbete, precis så som det ska gå till i en demokrati. Jag är alldeles säker på att han även är en man som kan genomföra sina visioner och med tiden bli en stark och klok utrikespolitisk kraft. Men det hjäper inte. Förväntningarna på honom är helt enkelt för höga. Det går inte att som många togs tro lösa den ekonomiska krisen, skapa fred i Mellanöstern samt nå stabilitet i Irak och Afghanistan på några månader.

Det är en stor risk med att starta presidentskapet högt, högt uppe på taburetten och så högt som Obama befinner sig så finns det bara en möjlig väg att gå. Neråt. Risken är att han efter “smekmånaden” eller “de 100 dagarna” får kritik för att inte uppnå resultat. Inte för att han inte gjort vad som var möjligt utan för att han inte klarat av det omöjliga.

Vilken överraskning, något hände i det förgångna som leder till mord i nutidens Fjällbacka… Börjar känna igen det, Camilla Läckberg kör samma mordintrigsuppbyggnad i roman efter roman. Ändå tycker jag att Sjöjungfrun är bättre än de senaste Läckbergromanerna om Erica Falck, hennes man polisen Patrik Hedström m.fl. I Tyskungen och Olycksfågeln (om jag minns rätt) så var det ganska lätt att räkna ut hur mordgåtan skulle lösas, men i Sjöjungfrun var jag ute på fel spår länge.

Den här gången är det tre unga mobbare som får sitt straff många år senare. En mördas och de andra två får hotbrev. En fjärde man, som även är kollega med Erica Falck, blir också hotad, men vägrar att ta det på allvar. Lägg där till den vackra Alice som med sin hjärnskada aldrig blir äldre än fem år. En bra story på 358 sidor. Och missa inte att läsa den sista sidan efter att mordgåtan är löst. En cliffhanger som heter duga.

Christer Fuglesangs berättelse om sina 13 dygn i rymden och om hur han väntade i 14 år på att få chansen. Som en dagbok, inte någon skönlitterär upplevelse, men intressant att följa hur han upplevde rymdpromenaderna, spelet bakom vem som får chansen att åka upp i rymden och hans visioner om framtiden i rymden.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av rymden, men jag tycker ändå att boken är läsvärd. Det som skrivs på 335 sidor hade förmodligen kunnat berättas på 200 sidor med ett rappare tempo, men jag tycker som sagt ändå att Fuglesangs bok är värd att läsa.

På väg hem från studieresan i Australien, med bland andra Thomas Bodström, så har det tydligen kommit fram nya uppgifter om vem som visste vad vid avvisningen av de båda terrormisstänkta egyptierna 2001.

Jag vet inte vad jag ska tro, den här frågan har dragits i alla möjliga instanser flera gånger redan, men det är väl trots allt bra att Konstitutionsutskottet får titta på frågan en gång till utifrån de nya uppgifterna som kommit fram genom Anna Lindhs väninna Eva Franchell. Moderaten Tomas Tobé har KU-anmält.

Thomas Bodström vidhåller att han inte kände till hur verkställigheten av avvisningen skulle gå till och ska jag vara helt ärlig så har jag inte sett att Franchells bok skulle visa på något annat. Jag har inte läst den såklart, men jag antar att någon journalist skulle plockat fram det om det funnits mer som visat på att Bodström hade sådan kunskap.

Jag är väldigt kritisk mot hur verkställigheten gick till och polisanmälde förfarandet eftersom jag anser att det bröt mot svensk lag, men den polisanmälan skickades då bara vidare till KU. Tänk om vi en gång för alla skulle få veta sanningen kring hur besluten togs då i december 2001. Börjar bli dags för det.

Jag brukar alltid säga att jag har lättare för att flyga västerut eftersom jag är så kvällspigg, “bara att vara uppe några timmar extra”. Jag tar tillbaka det. Min jetlag har varit värre än någonsin den här gången. Helt slut i söndags. Kom hem kl. 7 på morgonen och klarade sedan att vara uppe hela dagen, men somnade 19.30. Vaknade kl. 1 på natten och kunde inte somna om.

Måndagen blev inte bättre. Somnade när mina tvillingtjejer skulle sova middag och sov i 2 timmar. Somnade ändå kl. 21 igår kväll och vaknade nu i natt kl. 3 och har inte kunnat somna om. Har visserligen fått mycket tid till att gå genom alla mejl m.m. men jag ser nu en tung tisdag framför mig.

Sitter nu på Sydneys flygplats och väntar på att boarda. Även om det har varit en intressant studieresa så längtar jag verkligen hem. Hemskt jobbigt att vara borta från barnen så här länge.

Jag ska försöka hinna skriva en ordentlig reseberättelse senare, men just nu orkar jag inte. Trött nu. Hur ska det då inte vara när jag kommer till Arlanda om exakt ett dygn… Tror ändå det är bra att komma hem på förmiddagen för jetlagens skull, om allt går som det ska landar vi kl 6 på morgonen på söndag.

Efter några mycket intressanta dagar i Wellington är vi nu tillbaka i Sydney. I Wellington var vi bla på ett fängelse där vi mottogs med en mycket speciell maorisk hälsningsritual. Några av de intagna, mest maorier, gjorde deras “utmaning” för att se om vi kom med fredliga avsikter. Dans och sång, tal och bön, sedan avslutning där vi hälsade på ca 50 personer. Inte med handskakning utan genom att trycka näsorna mot varandra. Detta gjorde vi även med de intagna.

Idag har vi inte haft lika spännande studiebesök, även om penningtvättsmyndigheten Austrac, New South Wales justitiedepartement och Sydney West Trial Court också varit intressant.

Har nu haft en halvdag i Nya Zeelands huvudstad Wellington. En ganska liten stad liksomCanberra, menmed mycket mer karaktär. Många kullar och väldigt grönt, staden har gett ett mycket gott intryck så här långt.

Någon som kan tipsa om trevliga restauranger eller uteställen? Ikväll ska det dock bli traditionell nyzeeländsk bbq med den svenska generalkonsuln (som dessutom är fd nyzeeländsk minister).