Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Idag har Säpochefen Klas Bergenstrand med några medarbetare varit hos justitieutskottet och förklarat hur de ser på dagens terrorhot och hur de ska arbeta för att förebygga dåd i Sverige.

Bergenstrand klargjorde på ett tydligt sätt att det inte handlar om att Säpo ska ha några informatörer i skolan eller i socialtjänst och föreningsliv. Vad Säpo vill, som uttrycktes mycket konstigt i media för en vecka sedan, är att sprida kunskap om vilka risker det finns i Sverige idag. Säpo förmedlar uppgifter till närpolisen som sedan har kontakter in i lokalsamhället. Denna arbetsmetod presenterades redan i höstas och rönte då ingen större uppmärksamhet.

Hotbilden har förändrats under senare år. Tidigare fanns det tydligare nätverk som var enklare att kontrollera, men dåden i Madrid och London visar på att potentiella terrorister inte längre finns i de sedan tidigare kända terrornätverken utan består av individer som utan speciellt omfattande planering bestämmer sig för att gemensamt skada det samhälle som de hatar. Vem som blir “Madrid- eller Londonbombare” är mycket svårt att veta. Segregation, brist på trygghet och strukturer, vilsenhet, känner inte sig hemma någonstans, utanförskap, sökande, kan vara några anledningar. Vad Säpo vill är att vi alla ska vara medvetna om att det i Sverige idag kan unga män förledas till att begå terrordåd.

Någon speciell grupp ska inte pekas ut. Men visst finns det miljöer där radikalisering och extremism är mer vanligt förekommande och det är självklart att Säpo försöker hålla ögonen öppna. Bergenstrand uttryckte det ungefär så här: Säpo är inte intresserade av muslimer, Säpo är intresserade av extremister som riskerar att bli terrorister, oavsett om det är muslimer eller andra. Han berättade också att de har öppna kontakter med muslimska samfund och att de tas emot positivt. Säpo och dessa samfund har ett gemensamt intresse i att extremister och terrorister inte ska lockas till dem.

I den efterföljande frågestunden så tog jag upp frågan om gränsdragning mellan vad i deras arbete som minskar extremismen och vad som istället kan öka utanförskapen och därmed grogrunden för extremism. Bergenstrand svarade att de är försiktiga med den gränsen och att samma fråga diskuteras även på europeisk nivå. Utpekning av vissa grupper är mycket olyckligt.

Min sammanfattning är att det var mycket bra att Säpochefen kom till utskottet och redogjorde för deras planer. Vidare att den debatt som kom igång förra tisdagen var snedvriden. Att Säpo misslyckades med att vrida debatten rätt genom klargöranden i media. Att Säpos nya arbetsmetoder inte är så nya och inget att oroa sig för. Att det finns en samarbetsvilja inom Säpo med övriga samhället. Och att något angiverisystem inte är aktuellt.

På onsdag är det debatt i riksdagen om immaterialrätt. Jag har tänkt prata om varför mjukvarupatent är en riktigt dålig idé. Ingen har föreslagit något sådant i riksdagen och Europaparlamentet satte stopp för det tidigare EU-förslaget förra sommaren, men ändå vet vi att det fortfarande finns starka krafter för att Europa ska följa USA:s rättsutveckling på området. Därför tycker jag att det är viktigt att lyfta frågan i förebyggande syfte.

Vid upphovsrättsdebatten förra året så gjorde jag ett försök med att skicka ett antal frågor till min debattmotståndare i förväg för att få svar på några ärligt menade frågor. Det var uppenbart att den socialdemokratiska debattören, Hillevi Larsson, inte kunde eller ville svara på frågorna. Frågor som jag fått hjälp med via kommentarer här på bloggen. Anledningen var officiellt att hon inte öppnat mailen på den föregående eftermiddagen, kvällen eller förmiddagen före debatten.

Nu tänkte jag testa att lägga ut hela anförandet (utkastet till anförandet) i förväg här på min blogg. Den här gången är det inget anförande för att “tvinga fram svar” och det är inte heller riktat till någon direkt debattmotståndare.

Jag vill gärna ha kommentarer och om jag har missförstått något så vill jag gärna bli rättad så att jag inte säger fel i kammaren. Anförandet kan bli lite längre, man har en anmäld talartid och jag tror inte att det jag skrivit riktigt tar mina 8 minuter, så är det någon som har någon ytterligare bra jämförelse så är det välkommet. Är det någon som kommer på vilken Madonna-låt jag tänker på så snälla hjälp mig. Jag har tänkt och tänkt, men kommer inte på vad den heter.

Herr Talman!

Alla inser orimligheten i att ta patent på delar av musikstycken och sätt att spela. Lika orimligt och utvecklingshämmande skulle det bli med ett mjukvarupatent. Upphovsrätten skyddar musiken och den skyddar programvaran. Det räcker.

Det är lika bra att erkänna direkt. Jag brukar varken köpa eller läsa den här typen av böcker. Sjón (Sigurjón Birgir Sigurdsson) är en isländsk författare som skriver på det där isländska poetiska sättet som många säkert minns med viss fasa från skoltiden. Men, det är värt att testa saker i vuxen ålder som man inte gillade i ungdomen. Kanske dags att ge levergrytan en chans…

Skugga-Baldur är en vacker men hemsk och skrämmande berättelse om en stackars flicka med Downs syndrom i 1880-talets Island. På 128 knappt halvfulla sidor lyckas Sjón bygga upp en känsla som inte släpper läsaren ur sitt grepp. Den tar inte mer än en timme att läsa och det är en mycket väl använd timme.

Hur kom jag då över denna bok? Jag sitter som ersättare i Nordiska Rådets svenska delegation och eftersom Sjón fick Nordiska Rådets litteraturpris så hamnade den på mitt bord en dag. Den låg oläst i många månader, men den var mycket bättre än levergryta.

Fick höra en verklig konspirationsteori som jag inte kan låta bli att dela med mig av.

Anna Sjödin, SSU-ordförande, har verkligen varit igång de senaste dagarna. Först kritiserar hon sin partikamrat justitieminister Thomas Bodström för att han spolar ner svenska folkets integritet i toalettstolen och sedan bråkar hon med krogvakter, hamnar i fyllecell och blir polisanmäld för våld mot tjänsteman.

Är det verkligen en slump att allt detta händer på några dagar? Hon som knappast synts alls sedan hon blev SSU-ordförande är nu hett nyhetsstoff två gånger på en vecka. Kan det vara så att vissa poliser tycker att Bodström gör ett bra jobb som ger dem datalagring, DNA-register, buggning och kanske hemliga tvångsmedel i förebyggande syfte? Kan det vara så att vissa poliser och kanske några krogvakter retade upp sig på Anna Sjödin? Kan det vara “tack för senast”, “vi stöttar Bodström”, “bråkar du med vår chef så bråkar du med oss”, “nu vet du vad som händer när du är kaxig” och “gör inte om det”?

Knappast. Jag tror inte ett dugg på det. Men det var rätt kul.

Disneys framgång bygger, i grunden, på en uråldrig tradition. Man tar en berättelse som de flesta har hört talas om, man omvandlar den (i Disneys fall till tecknad film) och sprider den till andra. Se bara på Askungen, Robin Hood, Törnrosa och Peter Pan. Genom deras återberättande har Disneys ikoner blivit en del av oss.

När en okänd svensk tecknare, Charlie Christenssen, ville göra detsamma tog han Disneys ikon och förvandlade honom till Arne Anka. Christenssen tolkade, bearbetade och spred en ny anka. Disney agerade snabbt och brutalt för att försvara deras Anka. Hade Christenssen inte orkat så hade Arne försvunnit som så många andra före honom. För att veta hur Christenssen lyckades rekommenderar vi att ni köper samlingsvolymen om Arne Anka, alternativt kan ni höra av er till oss, så berättar vi.

Sådana problem har länge varit någon annans problem. Större delen av befolkningen har inte möjlighet att skapa något som kan reta storföretag som Disney. Men som alla ni som läser detta vet – tekniken förändrar och skapar möjligheter. Vi och våra barn har nu möjlighet att ta det som finns omkring oss, tolka det och sprida det till en ringa kostnad. Vi kan som aldrig förr vara delaktiga i att tolka vår egen samtid. Men nu när vi har möjligt att vara med rent tekniskt och ekonomiskt – har vi det rent juridiskt? Christenssen ”besegrade” Disney, men kommer du att orka ta risken, ta striden?

Disney visar oss mycket. De lär våra barn och underhåller oss. Men bakom allt detta finns ett stort problem med vår upphovsrätt. Det handlar om att det inte finns någon möjlighet för den som vill ta en del av sin samtid och kommentera den. I striden mellan Kalle & Arne stod rätten att teckna en anka. Tack vare teknologi finns fler människor som kan skapa och sprida.

Borde inte lagen omfatta möjligheter för alla att kommentera sin egen samtid?

Mathias Klang är bitr. forskare på Göteborgs Universitet samt
projektledare för Creative Commons Sverige (http://www.creativecommons.se)

Henrik Sandklef är programmerare samt styrelsemedlem för Free Software Foundation Europe (http://www.fsfeurope.org)

Häromdagen fick jag frågan om det går att gästblogga på min blogg. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare, men varför inte? Så idag får ni den första gästbloggen, skriven av Mathias Klang och Henrik Sandklef.

Vill någon mer gästblogga så säg bara till. Givetvis måste jag “godkänna” texten så att jag inte får några “problem” i efterhand, men för innehållet får gästbloggarna själv stå. Skriv ner dina tankar på ca 2 000 tecken och maila till mig.

I Limhamn/Bunkeflo (två av Malmös stadsdelar där företrädesvis ganska välbärgade personer bor) har det bildats ett medborgargarde som kallar sig “arga pappor“. Bakgrunden sägs vara ett antal personrån där polisen inte ens kommit. Huruvida det är sant eller inte vet jag inte, men statistiken visar att under andra halvåret 2005 skedde “bara” 12 personrån i hela Limhamn. Det gör stadsdelen till Malmös tryggaste.

Medborgargardet har redan visat varför det inte bör finnas. De “tog fel” på olika gäng och bland annat tog en pappa strypgrepp på en oskyldig kille. De säger också att de har batonger och golfklubbor i bilarna. Vilka de skulle använda vid behov antar jag. Polisledningen har reagerat bra och snabbt. De har själva polisanmält medborgargardet och säger tydligen att de inte kommer att acceptera något medborgargarde. Helt rätt. Vad moderata ungdomsförbundet i Malmö sysslar med förstår jag dock inte. MUF-ordföranden i Malmö, Ardavan Khoshnood, har uttalat sitt stöd för medborgargardet. Vilket samhälle tror han på?

Mer intressant är dock varför ett medborgargarde uppstår. Jag tror att svaret är förtvivlan. Förtvivlan över att föräldrar inte tycker att samhället kan skydda deras barn och då tänker de själva göra det. När närpolisreformen genomfördes på 90-talet var alla överens om behovet av lokalt förankrad polis. Nu finns närpolisen nästan bara kvar på pappret. Visserligen tror jag att det finns en polisstation i Limhamn, men det behöver tyvärr inte betyda att polisen är synlig och tillgänglig för invånarna i Limhamn.

Jag är övertygad om att medborgargardet i Limhamn bara är en första varningssignal. Jag tror tyvärr att det kommer att växa upp fler runt om i landet om inte polisen återfår en lokal förankring där förtroendet mellan invånarna och polisen kan stärkas. Bristen på närpoliser gör att människor känner sig tvingade att ta brottsligheten i egna händer. En mycket olycklig utveckling!

I tisdags kunde vi läsa i Sydsvenska Dagbladet om Säpos planer på nya kontakter med skola, socialtjänst och föreningsliv. Bland annat sa Säpochefen Klas Bergenstrand så här enligt SDS: “– Vi måste från säkerhetspolisens sida samverka på ett nytt sätt med lokala och regionala myndigheter. Men också med privata organisationer, skola, socialtjänst och familjeliv, säger Bergenstrand.
– Vi måste ha många fler ytor och kontakter in i de här miljöerna.”

Kritiken lät inte vänta på sig och Säpos pressekreterare Jakob Larsson sa så här till Skånska Dagbladet: “Allra mest ska Säpo samarbeta med närpolisen och utöver det kan det bli aktuellt att kontakta exempelvis socialtjänst och skolan.”

Jag ställde en fråga om detta till justitieminister Thomas Bodström vid riksdagens frågestund i torsdags och fick då som svar att jag återgav vad Säpochefen sagt på ett felaktigt vis och att “Säkerhetspolisen själv talar om att ha bättre kontakt med närpolisen.” Bodström sa också: “Vi är helt överens om att inte lärare eller annan personal i skolorna ska vara något slags angivare.” Dessutom tyckte han att jag själv skulle ta kontakt med Säpo: “Om Johan Linander betvivlar det som jag säger föreslår jag att han själv tar kontakt med Säkerhetspolisen. Han kommer då att få samma svar.” Bodström visste självklart inte att jag redan tagit initiativ till att Bergenstrand skulle komma till justitieutskottet.

Plötsligt var kontakten med skolan, socialtjänsten och föreningslivet helt borta. Detsamma bekräftar Bodström i ett “Ungt val-chatt”: “SÄPO ska samarbeta med lokala polismyndigheter vilket är bra, däremot ska vi absolut inte ha ett system där lärare ska vara angivare.”

Man undrar om Klas Bergenstrand blivit totalt felciterad i Sydsvenskan eller om Bodström nu i efterhand har kontaktat Säpo och berättat att de är ute på hal is. Vad som är sanningen får vi förhoppningsvis veta på tisdag (31/1) när Klas Bergenstrand kommer till justitieutskottet.

Ännu en ny roman från denna mästarförfattare. Mankell är tydligen Sveriges nu mest läste författare och han har sålt ofattbara 25 miljoner böcker, översatt till 36 språk och utgiven i över 100 länder. Imponerande!

Kennedys hjärta tycker jag dock inte är en av hans bättre romaner. Visst håller han mig fängslad och det var svårt att släppa boken varje gång det var dags att hoppa av bussen, men kraven på Mankell är högre än så.

Kennedys hjärna handlar om en ung man som dör, självmord eller mord är frågan. Hans mamma börjar följa i hans fotspår och hittar en son som hon inte visste fanns. Grekland, Spanien, Australien, Mocambique och Sverige. Mamman, Louise Cantor, flyger och far över hela världen. Det blir lite väl mycket. Det blir också väldigt mycket upprepningar och jag tycker inte att språket flyter lika imponerande som Mankell brukar lyckas med.

Det är definitivt 384 sidor läsvärd roman, men väljer du mellan denna och t.ex. en Wallander-roman, så ta den sistnämnda.

“Thomas Bodström kommer att bli ihågkommen som den justitieminister som spolade ner svenskarnas integritet i toalettstolen.”

Hade det varit jag eller någon annan i oppositionen som sagt det så hade de flesta bara tänkt att det var det vanliga politiska käbblet (jag hade inte använt sådana uttryck ens om mina värsta politiska motståndare). Nu är det dock Thomas Bodströms partikamrat Anna Sjödin som skriver det på SSU:s hemsida. Hon är ordförande för socialdemokratiska ungdomsförbundet och inte vem som helst som blivit lite arg. Hon leder tiotusentals medlemmar (hur många de är kan man inte hitta på SSU:s hemsida, kanske vet de inte det själva….) och den socialdemokratiska partitoppen borde åtminstone lyssna lite på vad hon säger.

I sitt öppna brev till Bodström skriver hon bland annat: “Vi i SSU uppmanar därför Thomas Bodström att sluta söka lösningen i enkla integritetskränkande åtgärder utan i ett mer långtgående och vidsynt förebyggande arbete.” Brevet är mycket bra och ligger nästan helt i linje med Centerpartiets politik. Det känns ovanligt att Centerpartiet och SSU har samma synsätt, men givetvis välkommet. Jag tycker dessutom att det är bra att vi visar att detta är inte en höger- eller vänsterfråga.

Lokal insändare till Smålandsposten.

Max från Växjö; Vi håller med dig och instämmer helt i det du sade i direktsändning i TV på torsdagsmorgonen. Med anledning av Vänsterpartiets förslag att införa utegångsförbud för ungdomar under 15 år på kvällar och nätter, ifrågasatte Max varför alla ungdomar kollektivt ska bestraffas för att några ställer till med problem. Max tyckte att en bättre åtgärd vore att se till att det finns fler poliser.

Max har rätt. Det är uppenbart att vi behöver fler poliser. Inte minst behöver vi se till att polisen blir mer synlig ute i samhället och att skrivbordsjobbet istället sköts av civilanställda. För att göra polisen mer synlig anser vi att regeringens nedläggning av lokala poliskontor måste få ett slut. Varför? Därför att polisen inte bara ska finnas för att utreda redan begångna brott. Polisen ska också förebygga så att brott inte begås och då behöver de vara mer synliga och lättillgängliga för de medborgare vars trygghet de ansvarar för.

Vi löser inte ungdomsbrottslighet genom att stänga in barnen. Utegångsförbud är en kollektiv bestraffning och motverkar det öppna Sverige vi vill ha. Det är inte polisens ansvar att vara förälder och fånga in barn som är ute för sent på kvällarna. Ansvaret ligger först och främst hos varje förälder. Bra föräldrar och ansvarsfulla ungdomar får vi genom ett tryggare samhälle inte genom att införa krigszonsåtgärder mot våra barn.

Johan Linander, Centerpartiets talesman i rättspolitiska frågor
Eskil Erlandsson, riksdagsledamot (c)

Skåne och Sverige har fantastiska möjligheter. Vi har en väl utbyggd välfärd. De allra flesta av oss har många goda erfarenheter av skolan som barn, och ofta av sjukvården när vi blir sjuka. De flesta känner sig trygga i vardagen. Men vi ser också en ökande oro över hoten mot jobben som flyttar utomlands, över brottsligheten som drabbar allt fler och miljöförstöringen som får effekter som kommer allt närmare var och en av oss.

Idag står Sverige inför en ny utmaning av enorma mått, när vi ska göra vårt land framgångsrikt också i globaliseringens tidevarv. Men istället för att leda Sverige in i en ny tid väljer socialdemokraterna som oftast likt strutsen att stoppa huvudet i sanden.

Istället för att ta de problem som finns i Skåne och Sverige får vi höra en alltför bekant skrytvals om allt vad regeringen har gjort och hur bra det går. När socialdemokraterna säger att sjukfrånvaron minskar, så är det sant. Men man berättar inte att varje dag skickas 175 människor ut från arbetsmarknaden för gott i det som förr hette förtidspension. Bort från statistiken över arbetslösa och sjukskrivna för att leva på i bästa fall 64 procent av tidigare inkomst.

Listan på det den socialdemokratiska regeringen blundar för kan göras lång. Var femte elev lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Väntetiden för en hörapparat kan vara upp till 140 veckor om man vänder sig till fel sjukhus. Dagligen hör vi berättelser om psykiskt sköra eller äldre som inte får vård och omsorg. Att gömma människor i åtgärder, utredningar och statistik har blivit ett socialdemokratiskt kännetecken.

Valets stora fråga måste bli hur vi får fler företagare och fler jobb i Sverige. Den frågan bör varje väljare ställa till varje politiker i årets valrörelse. Och får man inget svar på den frågan
så är det en tydlig signal om att också skolan, vården, äldreomsorgen, polisen och all välfärd är hotad i framtiden. För det börjar med jobben för att vi skall få pengar till välfärden. Det är bara genom fler och växande företag som vi kan få fler anställda, fler arbetade timmar, och därigenom ökade skatteintäkter till den välfärd som alla värnar.

Centerpartiet går till val på en vision om ett företagsamt, grönt, öppet och tryggt Skåne och Sverige. Sverige ska byggas underifrån och bli framgångsrikt i en globaliserad värld. Ska vi klara det krävs en ny regering som tar jobben på allvar och ett större centerparti.

– Trelleborgs Bordtennisklubbs behandling av Li Fen är skandalös och man undrar om året är 2006 eller 1906. När Li Fen vann sina matcher för klubben var hon hyllad, men nu när hon inte anser att hon kan spela är hon ingenting värd. Så behandlar man inte människor och jag utgår från att klubben ändrar sig och att man ger Li Fen allt det stöd hon behöver, säger riksdagsledamoten Johan Linander (c).

Fallet handlar framför allt om ett jämställdhetsbrott. Li Fen mår inte bra på grund av sin graviditet och känner att hon måste göra en paus i sin bordtenniskarriär. Klubben ger inget stöd till sin stjärna. Istället sparkar de henne med motiveringen att hon bryter mot deras kontrakt.

Klubbens lagledare Inge Augustsson uppger själv till media vad han sagt till Li Fen och det han sagt är onekligen ett regelrätt hot: ”Hon undrade vad som följderna skulle bli. Kontraktsbrott sa jag. Du blir av med din lägenhet, din lön, cykel och kläder. Du får heller inte spela i Trelleborg i framtiden.
– Vi kommer heller inte hjälpa henne att bli svensk medborgare.”

Den föraktfulla hanteringen av Li Fen handlar också om en kulturkrock. Klubben känner uppenbarligen till att den kinesiska kulturen innebär att gravida oftast inte idrottar efter att fostret är två månader gammalt. Ändå hanterar man frågan på uslast möjliga vis.
– Trelleborgs BTK, har redan i januari gjort sig förtjänt av årets kalkon i ledarskap.

I maj 2005 frågade jag vilka åtgärder statsrådet avsåg att vidta mot TeliaSoneras konkurrenshindrande aktiviteter på bredbandsmarknaden. Enligt det svar jag fick var frågan prioriterad för regeringen och det hänvisades till Post- och telestyrelsens uppdrag att redovisa en lägesrapport över marknadsutvecklingen. ”Myndigheten ska även redovisa om vidtagna tillsynsåtgärder ger avsedd effekt”, skrev ministern.

Av PTS rapport ”Förutsättningar för hållbar konkurrens på bredbandsområdet” (dec-05) framgår att åtgärderna mot TeliaSonera inte har gett avsedd effekt. Såväl Konkurrensverkets stämningsansökan för konkurrenshinder (dec-04), som PTS förelägganden mot företaget i olika bredbandsärenden de senaste åren, har hittills resulterat i en mängd överklaganden och tillbakavisanden från TeliaSonera sida.

TeliaSoneras överklaganden innebär enligt PTS rapport att ”meddelade skyldigheter inte kan verkställas”, vilket leder till ”en överhängande risk för att bristerna i investeringsstegen kan komma att kvarstå under en inte obetydlig tid, vilket alltså får allvarliga konsekvenser för konkurrenssituationen på slutkundsmarknaderna för bredbandsprodukter”.

Med anledning här av vill jag fråga infrastrukturministern:

Vad avser ministern göra för att “myndigheternas meddelade skyldigheter” också ska bli verkningsfulla?

På initiativ av centerpartisten Johan Linander beslutade Justitieutskottet idag att bjuda in Säpochefen Klas Bergenstrand med anledning av att Säpo avser att aktivt söka kontakter inom skolorna, socialtjänsten och föreningslivet i sin spaning efter muslimska extremister.

Johan Linanders motivering till att bjuda in Säpochefen till utskottet:
Givetvis finns det goda skäl att övervaka ett antal individer som kan misstänkas för förberedelse till terrorism, men det får inte leda till massövervakning av människor. Säpo måste klart och tydligt redogöra för på vilka grunder man övervakar och registrerar människor och vilka objektiva kriterier som tillämpas.

Det är naturligtvis bra att människor som vet om eller starkt misstänker att någon annan planerar att begå brott meddelar polisen. Men så fort vi vänder på informationsinhämtandet och säkerhetspolisen aktivt söker kontakter så snuddar vi snabbt vid ett angiverisamhälle.

Säpo måste vara oerhört sparsamma med att aktivt söka informatörer eller angivare, framförallt bland ungdomar. Risken är att information ges om oskyldiga personer som utan anledning blir misstänkta för grov brottslighet. Vi vill inte ha ett angiverisamhälle där ena delen av befolkningen bevakar den andra delen a la Östtyskland.

Ett utpekande av aktiva muslimer är också mycket olyckligt. För att de är djupt troende betyder det inte att de tänker begå terroristbrott. Centerpartiet kommer aldrig acceptera registrering av människor utifrån deras religiösa övertygelser. Detta är precis lika oacceptabelt som registrering av människors politiska åsikter.

Johan Linander (c) frågar justitieministern:

Under de senaste åren har den socialdemokratiska regeringen drivit genom en radikal centralisering av rättsväsendet. Under samma tid har den grova brottsligheten ökat, medborgarna uppger att deras förtroende för polisen har minskat och domarna menar att de allt oftare känner stress som påverkar deras arbete.

- Frågan man måste ställa sig är om justitieminister Thomas Bodström, med ansvar för det svenska rättsväsendet, har gjort någon analys av varför det svenska rättsväsendet inte utvecklas bättre och om det har någon koppling till den centralisering som skett, säger Johan Linander som kommer lämna in en skriftlig fråga till ministern.

Jag vågar utgå från att regeringen och justitieminister Thomas Bodström vill ha ett bra rättsväsende. Med ett bra rättsväsende menar jag hög rättssäkerhet, rättstrygghet och effektivitet, trovärdighet och god förankring bland medborgarna, låg brottslighet samt att en stor andel brott blir utredda. Därför undrar jag ifall Bodström som ansvarig minister gjort eller tagit del av någon analys som visar hur den genomförda centraliseringen av det svenska rättsväsendet påverkar dess resultat?

Under de senaste fyra åren har över 100 polisstationer lagts ned och sedan år 2000 har antalet tingsrätter minskat med en tredjedel, från 93 till 62 tingsrätter.

Skriftlig riksdagsfråga till justitieminister Thomas Bodström:

Jag vågar utgå från att regeringen och justitieminister Thomas Bodström vill ha ett bra rättsväsende. Med ett bra rättsväsende menar jag hög rättssäkerhet, rättstrygghet och effektivitet, låg brottslighet, en stor andel brott blir utredda, samt trovärdighet och god förankring bland medborgarna.

Under de senaste åren har den socialdemokratiska regeringen drivit genom en radikal centralisering av rättsväsendet. Över 100 polisstationer har lagts ned under de senaste fyra åren och sedan år 2000 har antalet tingsrätter minskat med en tredjedel, från 93 till 62 tingsrätter.

Under samma tid har den grova brottsligheten ökat, medborgarna uppger att deras förtroende för polisen har minskat, balanserna i domstolarna har växt och domarna menar att de allt oftare känner stress som påverkar deras arbete.

Frågan man måste ställa sig är om justitieminister Thomas Bodström, med ansvar för det svenska rättsväsendet, har gjort någon analys av varför det svenska rättsväsendet inte utvecklas bättre och om det har någon koppling till den centralisering som skett.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet följande:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att utvärdera hur den genomförda centraliseringen av det svenska rättsväsendet påverkar dess resultat?

Idag har ännu en opinionsundersökning presenterats. Igår var det Ruab och idag är det Sifo. För Centerpartiets del ser det ganska stabilt ut, 6,8% i Ruabs och 6,9% i Sifos.

Men mest intressant i dagens mätning tycker jag att Junilistans fall är. När de “avslöjade” att de ställer upp i riksdagsvalet så fick de genast över 4% i opinionsundersökningarna. I Sifos decemberundersökning var de nere på 2,2% och nu visar januariundersökningen 1,2%. Det går snabbt utför.

I en intervju så förklarar Nils Lundgren det med att de inte har synts i media. Frågan är när det är enklast att få genomslag i media, under jul- och nyårshelgerna eller i brinnande valrörelse….

Men å andra sidan så tror jag att Lundgren och Junilistan inte bryr sig om att bygga upp något stabilt politiskt förtroende. De är intresserade av att få många röster i valet och tror att de kan lyckas bäst genom att locka osäkra väljare sista veckan med ett enkelt budskap.

Det är möjligt att de lyckas, men samtidigt tycker jag att det är skamligt. Politik handlar inte om att enkla budskap som “lockar”. Visst kan man “vinna val” på det sättet, men när det sedan är dags att leva upp till sina löften blir det betydligt svårare. Alla partier borde åtminstone ha som målsättning att väljarna ska en god bild av partiets politik i dess helhet. Men inte Junilistan. De vet att de inte har en chans på det sättet. I Europaparlamentsvalet lyckades de genom att väljare inte förstod vad de egentligen ville (vallokalsundersökningen visade att de flesta av Junilistans väljare trodde att Junilistan stod för att lämna EU, men så var ju inte alls fallet även om de var kritiska till EU:s “ökade makt”) och jag tror inte att Lundgren är dummare än att han förstår att det är deras enda chans i riksdagsvalet också.

Min vana trogen gick jag in och läste diverse tidningar innan jag ska gå och lägga mig. Vad hittar man då som förstanyhet på de båda kvällstidningarnas sidor?

“Valen är död” på Aftonbladet och “London-valen är död” på Expressen. För att markera vilken gigantisk nyhet detta är så lägger Expressen till “Extra” i feta bokstäver överst på sidan och för att inte missa något kan man klicka sig vidare till både ett “Bildspecial” och till “Webb-tv”.

Är det bara jag som tycker att detta är en obegriplig överdrift av denna vals betydelse? Visst är det en nyhet, speciellt att en val simmar in i London, men förstanyhet, “Extra” och “Bildspecial”? Ibland har jag väldigt liten förståelse för nyhetsvärderingen.

Jag tycker helt ärligt att det är ett problem att allt för många centerpartister är för negativa. De fokuserar på vad Göran Persson tycker om oss och tar upp de dåliga opinionsundersökningarna som exempel istället för alla de som visar på bättre siffror. Nu har det nämligen hänt igen att en centerpartist sagt: “Vad gör ni, nu är vi nere på 4-procentsspärren”.

Kvinnan syftade säkert på en Demoskopundersökning som gav oss magra 4,2 %. Men varför hade hon glömt den Skopundersökning som veckan före gav oss 6,9 %. Eller varför hade hon glömt de fem av sex undersökningar i december som visade på ett bättre läge än valresultatet. Idag ger dessutom en Ruabundersökning oss 6,8 %.

Inte för att jag är nöjd med det, 8-9 % tror jag på i valet, men det är så tröttsamt när våra egna medlemmar är så negativa. Det drar garanterat ner våra siffror. Hade alla våra 80 000 medlemmar istället pratat om framgångar och framtidstro så är jag övertygad om att fler svarat “Centerpartiet” när opinionsinstituten ringer och ställer sina frågor.