Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Förlåt vänsterpartiet! Igår utmålade jag V som ett parti som vill ge med ena handen men tar lika mycket tillbaka med andra. Detta stämmer visserligen, men det är ingenting mot vad socialdemokraterna sysslar med.

På DN Debatt lyckas de hävda att de satsar på fler jobb för unga för att få ner ungdomsarbetslösheten. I artikeln nämner de inga siffror men enligt deras budgetmotion handlar det om 100 miljoner för att subventionera (50 % av lönekostnaden) anställningar av långtidsarbetslösa ungdomar och 200 miljoner till Avstampsutbildningar och sommarjobb åt unga. 300 miljoner kronor låter ju verkligen som en ordentlig satsning på att få ner ungdomsarbetslösheten. Eller?

Vad de socialdemokratiska DN Debatt-skribenterna Mona Sahlin och Thomas Östros inte skriver är att de vill ta bort den sänkning av arbetsgivaravgiften för unga som alliansen redan genomfört och de säger nej till de ytterligare förslag som finns i vårbudgeten. Dessa åtgärder tillsammans uppgår till nästan 10 miljarder kronor! Socialdemokraterna vill alltså ge 300 mkr med ena handen samtidigt som de tar 10 miljarder med den andra. Det kallar jag en nedddragning på 9,7 miljarder, inte en satsning på 300 miljoner.

Men att deras retorik och förslag inte tillhör samma verklighet börjar man bli van vid. Trots allt är det inte så konstigt att det blir väldigt fel när deras politik utgår från totalt fel siffror. I DN Debattartikeln skriver de: “Det behövs riktade insatser för att trycka tillbaka långtidsarbetslösheten bland de unga. Den har tredubblats de senaste arton månaderna.” Ursäkta? Tredubblats under alliansregeringens 18 månader?

I oktober 2006 när sossarna fick lämna Rosenbad fanns det enligt Arbetsförmedlingen 29 003 långtidsarbetslösa ungdomar mellan 18 och 24 år. I mars 2008 var antalet 17 800. Det kallar jag för en minskning med nästan 40 procent, inte en ökning med 200 procent. Felet som socialdemokraterna fortfarande gör är att de glömmer bort att räkna in alla de som är långtidsarbetslösa men ingår i olika programverksamheter. Det stämmer att antalet öppet långtidsarbetslösa ungdomar var lågt i oktober 2006 men det berodde på att alla som varit arbetslösa i ett visst antal dagar automatiskt stoppades in i någon programverksamhet oavsett om de ville det eller inte. Nu har vi en politik för att få människor i arbete och inte i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och därför räknar vi alla som är arbetslösa som just arbetslösa oavsett om de finns i någon programverksamhet eller inte, men det tycks socialdemokraterna inte vilja förstå.

Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly gör vad han kan för att ta politiska poäng i vårdkonflikten. Även om nästan alla, från s till m, är överens om att politiken ska hålla sig utanför löneförhandlingar, så har vänsterpartiets kritiska opinionsläge gjort att Ohly försöker vinna opinion på Vårdförbundets strejk. Jag tror att alla i grunden tycker att sjuksköterskorna gör ett viktigt och bra jobb, men det betyder inte att Reinfeldt, Olofsson eller Sahlin går ut och säger att de stödjer ena sidan i konflikten. Det skulle dessutom ställa medlarna i en omöjlig situation.

Vårdförbundets utgångsbud är som ni säkert vet lägstalön på 22 000 kr/mån och en löneökning på 1 700 kr/mån. Det säger sig själv att ingen når sitt utgångsbud i en förhandling. Skulle sjuksköterskorna få en tusenlapp i ökning per månad så ska de nog vara nöjda. Vad Lars Ohly inte berättar när han stödjer strejkkraven är att han samtidigt vill ta en tusenlapp per månad från varje sjuksköterska. I Vänsterpartiets skuggbudgetmotion yrkar de på höjd inkomstskatt för speciellt låg- och medelinkomsttagare. De vill ta bort hela jobbskatteavdraget och för en sjuksköterska motsvarar det ungefär en tusenlapp per månad.

Snacka om att ge med ena handen (ja, då ger Ohly såklart av andras pengar, men det är vänsterpartister vana vid) och ta tillbaka med den andra!

Centerpartiets modernisering har fått en del att tala om att vi “tappat våra rötter”, “blivit nyliberala” eller att “Stureplanscentern styr”. Kritiken kommer oftast från andra partier som vill skapa osäkerhet inom Centerpartiet, men också från några gamla centerpartister som inte känner igen sig i vårt parti längre. Jag har tidigare skrivit om detta och jag har också skrivit om den framtidsdialog som Centerpartiet startat.

Jag är övertygad om att det parti som står stilla, som inte vågar förnya sig, också kommer att tappa sina väljare och därmed sitt inflytande. Med all rätt. Ett parti som själv sitter kvar i gamla invanda hjulspår kan inte styra landet in i framtiden. Vi i Centerpartiet led länge av djupa hjulspår. Det som hade gått så bra under 70-talet och början av 80-talet kunde ju inte överges. Därför lämnade också fler och fler väljare oss för varje val. 1998 togs ett viktigt steg när Lennart Daléus valdes till partiordförande. Han påbörjade förnyelsearbetet men fick aldrig tillräckligt stöd inom partiet. Maud Olofsson tog över partiledarskapet men också förnyelsen. Under Mauds ledarskap har Centerpartiet förnyats och moderniserats radikalt. Detta behövdes, men utvecklingen måste fortsätta.

Därför startade Centerpartiet tidigare i våras Framtidsdialogen. Seminariet om Upphovsrätten 2030 som jag tidigare skrivit om var också en del av denna dialog. Vi tror inte att vi själva sitter på alla de bästa idéerna och därför vill vi ha en så öppen förnyelseprocess som det går. Ytterligare ett sätt att föra denna dialog startade i fredags, nämligen bloggar om de fyra områden som Framtidsdialogen framförallt inriktar sig på: Jobb/företagande, miljö, välfärd och öppenhet. Själv bloggar jag en del under öppenhet. Det kommer säkert att bli så att en del inlägg som jag gör här på min egen blogg även hamnar på öppenhetsbloggen, men eftersom även andra centerpartister (Annie Johansson, Ulrika Wienecke, Lars Weinehall, Sofia Karlsson och Björn Mårtensson) gör inlägg om öppenhet på framtidsdialogen.se så rekommenderar jag er varmt att även söka er dit.

Kan inte låta bli att glädja mig åt en liten, liten fotbollsnyhet. Igår spelade nämligen de första flickorna någonsin en match i IFK Göteborg. Det låter helt sjukt, men är sant. I 104 år var IFK Göteborg enbart en förening för män och pojkar. Dessa “änglar” som leder den Allsvenska maratontabellen (känns fruktansvärt att skriva det… MFF är tvåa) har alltså inte haft någon verksamhet för flickor och aldrig haft ett damlag. Skandalöst dåligt. Sent ska syndaren vakna, men trots allt är det bättre sent än aldrig.

Om jag inte minns fel så finns det ytterligare fem allsvenska klubbar utan jämställdhet, nämligen Helsingborg, Kalmar, Halmstad, Elfsborg och Trelleborg. Skam åt er (speciellt åt HIF såklart…:-).

Nu vill väl någon invända att mitt eget MFF inte heller har något damlag eller flicklag. Tyvärr är det delvis sant. MFF hade en stor dam- och flicksektion, men de valde att organisera sig själva. Först under namnet MFF Dam och sedan, med ny sponsor, som LdB FC Malmö. Men nog är det MFF:s damer och tjejer i alla fall.

“Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.”

Voltaires bevingade ord är alltid aktuella även om det är snart 250 år sedan han uttryckte dem (om han nu överhuvudtaget sa så, det påstås att det är Evelyn Beatrice Hall som sammanfattade Voltaires åsikter om yttrandefriheten i dessa ord i boken Voltaires vänner från 1906). Speciellt viktigt känns det idag när justitiekansler Lambertz slagit fast att en skola inte får hindra ett politiskt parti från att sprida information pga att partiets åsikter inte överensstämmer med skolans värdegrund.

Det handlar om Nationaldemokraterna som hindrades från att komma in på Karlbergsskolan i Köping, men jag är övertygad om att det också har hänt på många andra skolor runt om i landet. Jag har såklart inga som helst sympatier för vad de hade tänkt uttrycka, men likväl är det viktigt att de får uttrycka det. Inte bara för att yttrandefriheten i sig är viktig, utan även för att jag tror att det gynnar rasistiska och främlingsfientliga krafter när de får utmåla sig som de utstötta i samhället som de etablerade partierna inte vill ha att göra med.

När jag var inne på svd.se och läste artikeln om Lambertz genomtänkta kritik mot skolan så kollade jag även på resultatet på läsarfrågan: Anser du att högerextremister ska ha rätt att sprida politisk information i skolor? Nästan hälften av de som svarat tycker inte att högerextremister ska ha rätt att sprida sin information i skolor. Oroväckande! Frågan man skulle vilja ställa till dem är vem som ska bestämma vilken information som är okej och vilken som ska förbjudas.

Jag måste också förlänga det här inlägget med John Stuart Mills klassiska argument för yttrandefriheten:

1. De kan ha rätt och då tjänar vi alla på att få mer kunskap, och
2. Även om de har fel kanske det finns någonting i deras idéer och kritik som ger oss mer kunskap, och
3. Även om de inte skulle ha rätt i någonting eller inte har någonting att lära oss, så gör deras uppträdande i debatten att vi bemöter dem och tänker över våra egna åsikter, dvs vi blir mer säkra på våra egna åsikter genom att våga låta andra kritisera oss.

Vårdförbundets medlemmar är nog inte glada på LO-bossen Wanja Lundby Wedin idag. Hon är verkligen tydlig med att Vårdförbundets krav på 15 % löneökning på två år är orimligt. Även andra fackförbund väljer att inte stödja Vårdförbundet. Detta blir givetvis ett indirekt stöd för arbetsgivarsidan, Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, i den fortsatta förhandlingen (när den nu kommer igång).

Jag kan inte heller låta bli att fundera över Vårdförbundets kritik mot arbetsgivarna vad gäller bedömningen av samhällsfara vid en del av arbetsplatserna där de lagt strejkvarsel. “De förstör vår rätt att strejka”. Sedan när är det arbetsgivarens uppgift att hjälpa arbetstagarna att strejka? Dessutom är det den centrala nämnd som leds av Mats Svegfors som avgör om det är samhällsfarligt och inte arbetsgivarna, och själva nämndsförfarandet är något som Vårdförbundet själva varit med och fattat beslut om.

När det gäller Vårdförbundets lönekrav säger jag som alla andra, kloka, politiker idag (dvs inte Lars Ohly). Lönerna är en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare, inte en politisk fråga. OK, det var ett fegt svar och eftersom jag inte är i tjänst så ska ni få min egentliga syn på saken.

Jag och min fru har fått väldigt stor erfarenhet av vården sedan vår son föddes 2004. Han föddes med esofagusatresi (matstrupen i två delar) och han har nog opererats 10 gånger sedan dess och därtill har han säkert varit inlagd ytterligare 10 gånger. Lägg därpå minst 100 ytterligare sjukhusbesök. När sedan en av våra tvillingtjejer också föddes med ett funktionshinder (liten hjärnskada som gör att hon har svårare att styra vänster sida av kroppen) så innebar det ytterligare sjukhusbesök.

Många, många av de sjuksköterskor vi mött är värda en ordentlig löneökning. De gör ett fantastiskt jobb och är hur trevliga som helst. De brinner för sitt jobb och för patienterna. Vi har också mycket goda erfarenheter av undersköterskor och det är tveksam om lönegapet mellan dessa borde vara större, men det är en annan fråga. Men vid sidan av alla dessa fantastiska sjuksköterskor så har vi också träffat andra sjuksköterskor som inte ens är värda den lön de har. Otrevliga, långsamma, arbetsovilliga, patienten i andra hand (när kaffepausen är slut) och sådana som skapar dålig stämning på avdelningen. Med andra ord så är en generell löneökning för alla inget som jag stödjer. Jag tycker inte att de som gör ett dåligt jobb ska få en stor löneökning. De som gör ett bra jobb är värda sina pengar, men det är inte alla bara för att de tillhör ett fackförbund.

Jag har aldrig varit rökare och tycker verkligen inte om när någon röker i närheten av mig. För några år sedan så kunde det bli en cigarr en eller ett par gånger per år, nyårsafton och liknande, men förra våren slängde jag ett gäng gamla cigarrer för att de blivit torra. Med andra ord så konsumerar jag överhuvudtaget inte tobak.

Ändå reagerar jag mot Cancerfondens nya paroll “Nollvision mot rökning“. Detta kan låta bra, men jag tycker att de är fel ute. Att efterlysa en nollvision mot rökning är inte samma sak som att ha en nollvision i trafiken. Nollvisionen i trafiken är inte en nollvision mot trafik utan en nollvision för dödsfall och svåra skador i trafikolyckor. Hade Cancerfonden efterlyst en nollvision mot dödsfall och svåra skador pga rökning så hade jag stöttat initiativet, men en nollvision mot all rökning innebärande ett förbud mot att röka ställer jag mig inte bakom.

Om jag skulle återuppta cigarrökandet vid tolvslaget på nyårsnatten så skulle det inte på något sätt äventyra min hälsa. Visst, det är inget bra att dra in allt skit som finns i cigarretter eller cigarrer i lungorna, men en eller ett par gånger per år leder knappast till ett förkortat liv eller några skador.

Jag ställer gärna upp på resurser för att få fler ungdomar att inte börja röka, jag ställer gärna upp på resurser för att få fler att fimpa för alltid och jag ställer gärna upp på att arbeta för att minska och helst få bort alla dödsfall och skador pga rökning, men att ha som målsättning att ingen ska få ta eller vilja ta en cigarr vid tolvslaget tycker jag inte är en relevant målsättning.

Igår kom Anders Danielsson (säpochef, men när han utsågs till utredare var han länspolismästare i Skåne) med sin utredning om framtidens polisutbildning. Det har inte blivit speciellt uppmärksammat i media, förmodligen har dessa ganska långtgående förslag drunknat i allt annat som hänt, men förslagen är ändå värda att uppmärksamma tycker jag.

Dagens 2,5-åriga polisutbildning med ett halvårs praktik i slutet skulle med Danielssons förslag bli en 3-årig högskoleutbildning med ett års praktik fördelat i två omgångar under utbildningstiden. Framtidens polis måste ha en utbildning som är bättre byggd på vetenskaplig grund och med högskolestatusen, och med utbildning på vanliga högskolor och universitet, så ökar möjligheten för kvalitativ forskning.

Många av de specialkrav för att få gå polisutbildningen tas bort. Utöver normala behörighetskrav för högskolestudier så föreslår specialkrav vad gäller laglighet och viss medicinsk status (man måste t.ex. kunna se). De gamla svensktesterna och fystesterna tas bort, likaså kravet på svenskt medborgarskap. När de utbildade senare ska anställas som poliser kommer det dock att finnas kvar krav på fysik och t.ex. svenskt medborgarskap.

Utöver ändringar i grundutbildningen så föreslår Danielsson en ettårig specialistutbildning. För att få gå den krävs polisutbildning eller annan utbildning som är relevant för polisyrket. Det kan vara allt från IT till ekonomi och medicin. Även den som inte tidigare är polis och går en specialistpolisutbildning blir polis, men får endast behörighet inom sin specialistgren. Det blir också en halv termins grundläggande polisutbildning.

Jag tror att utredningen är ett steg i helt rätt riktning. Samhället blir mer specialiserat och det måste även polisen bli. För att utreda IT-brott eller ekobrott så är det viktigare att vara riktigt bra på IT eller ekonomi än att ha rätt att bära vapen eller att kunna IMF (Ingripande mot folkmassa).

Att lägga in längre praktik inom utbildningen är också bra. Många nya poliser har själva tyckt att de fått för lite praktik innan de kommer ut i verkligheten. Att det öppnas upp för polisforskning är också bra. Idag finns det en del tyckare som används som experter på vad polisen gör eller borde göra, men det finns mycket lite forskning kring polisarbetet och det är en brist. Som jag ser det idag kan jag ställa mig bakom en proposition som rakt av bygger på utredningen, men självklart ska vi först lyssna på alla remissinstanser som kommer att få utredningen på remiss.

Det blir som en liten följetong. En serie i vad f.d. justitieminister Thomas Bodström tycker nu som han inte tyckte eller gjorde när han var justitieminister. Dagens avsnitt handlar om tingsrätter. Under sina sex år som justitieminister lyckades han lägga ner nästan två tredjedelar av landets tingsrätter. Jag ska ärligen säga att det behövdes en reformering av den gamla tingsrättsorganisationen, men socialdemokraterna gick alldeles för långt i sin centraliseringsiver som på så många andra områden.

Domstolsverket kom med förslag efter förslag på nedläggningar i län efter län. Bodström höll med. Centralisering skulle det vara. Men när valet 2006 närmade sig så upphörde nedläggningsbesluten (det är regeringen som beslutar, men rapporterar till riksdagen och där blir det också en debatt vid varje beslut). Inte svårt att förstå varför. Det som egentligen kvarstod då var största delen av Norrland, Skaraborg, Södermanland och delvis Örebro.

Vi vann valet och eftersom vi under hela Bodströms centralisering av tingsrättsorganisationen sagt att det inte gjordes tillräckliga helhetsbedömning vid nedläggningarna så stoppade vi upp reformeringen. Detta även om vi redan då visste att det fortfarande fanns reformeringsbehov i de län där Bodström inte gått fram med sin slåttermaskin ännu. Nu har den stora Norrlandsutredningen kommit och den var tyvärr inte mycket att hänga i granen. Den borgerliga regeringen vill inte ha ett rättsväsende på distans och därför genomförs inte den stora nedläggning av tingsrätter i Norrland som föreslogs.

Däremot har vi lagt fram en skrivelse till riksdagen om vilka slutliga reformeringsbehov som alliansen avser göra. Det innebär att tingsrätterna i Katrineholm, Lidköping, Mariestad och Karlskoga läggs ner. Däremot blir samtliga elva tingsrätter i Norrland kvar. Det görs också en del förändringar vad gäller s.k. tingsställen och kansliorter.

Vad tycker då socialdemokraterna med Thomas Bodström i spetsen nu när de är i opposition? “Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tingsrättsorganisationen som den ser ut i dag inte bör förändras.”

Ingenting ska förändras. Precis så långt som Bodström hunnit innan valet 2006 kom för nära var lagom. De argument som fanns för nedläggningar i alla andra län finns nu inte kvar för de län som inte hanns med av S-regeringen. Trovärdigt? Knappast!

Ikväll har Centerpartiet inom “Framtidsdialogen” haft ett seminarium om upphovsrätten år 2030 på “Street” på Södermalm i Stockholm. Det var ca 100 anmälda och det får anses vara riktigt bra. Det var dessutom inte så politikertätt som partianordnade seminarier och föredrag brukar vara, utan det hade kommit väldigt många utomstående och mycket engagerade personer.

Panelen som bjudits in höll också högsta klass. Från början var det annonserat att Kenth Muldin, VD STIM, Nicklas Lundblad, policychef Google samt ledamot i regeringens IT-råd, Rasmus Fleischer, doktorand i samtidshistoria samt en av grundarna av Piratbyrån och Monique Wadsted, advokat och delägare på MAQS, specialiserad på bl.a. medie- och underhållningsjuridik skulle komma. Därutöver kom Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån och Martin Rolinski, sångare i BWO.

Även om temat var upphovsrätten 2030 så föll många av deltagarna tillbaka till dagens fildelningsdebatt, men å andra sidan måste man utgå från dagsläget för att kunna försöka skåda in i framtiden. Kenth Muldin pratade engagerat för licensieringar och jag tolkade honom som att upphovsrätten egentligen inte behöver förändras i någon större utsträckning. Jag tror att det ligger en hel del i STIM:s förslag. En framtid där vi som privatpersoner inte betalar för varje låt (STIM företräder och talade enbart om musik) utan mer indirekt genom bredbandsabonnemanget, kanske i månadsavgiften för mobilen eller genom att vi “konsumerar” reklam som ger intäkter.

Nicklas Lundblad var nog den som höll högsta tekniska nivå på sitt anförande och han var också den som höll sig bäst till framtiden. Lundblad pratade om trender i den kreativa och den tekniska utvecklingen och vad detta får för konsekvenser för upphovsrätten. De “upphovsrättspositiva” gav sig på Lundblad ordentligt för hans påstående att allmänhetens skapande kommer, i mängd, att ta över det professionella skapandet. På en fråga som jag själv ställde om skyddstider så uppfattade jag Lundblad som att han instämmer i behovet att korta skyddstiderna.

Monique Wadsted talade mycket om att upphovsrättsinnehavarna äger sina verk och behovet av att de ges möjlighet att effektivt skydda sin rätt. Jag uppfattade henne också som den enda som egentligen ville ha en ännu starkare upphovsrätt, även om det fanns fler som ville ha starkare möjligheter att skydda befintlig upphovsrätt.

Rasmus Fleischer var den som sa det enda som vi egentligen vet om 2030, nämligen att vi inte kan veta. Däremot pekade han på hur långt den tekniska utvecklingen bör ha gått. Han lärde mig ett nytt ord, nämligen petabyte. Efter megabyte, gigabyte och terabyte kommer petabyte. 2030 bör vi kunna ha fickminnen så “stora” att all världens inspelade musik kan rymmas. Fleischer var den som var tydligast på att upphovsrätten måste ändras med den tekniska utvecklingen.

Henrik Pontén framförde att möjligheten att stoppa fildelningen måste förbättras för att de lagliga alternativen ska ha en chans att växa fram. Eftersom han jobbar för en organisation som företräder film och datorspelsbranscherna så breddade han diskussionen så att den inte enbart handlade om musik. Även Pontén verkade nöjd med själva upphovsrättslagstiftningen men vill som sagt ha starkare medel för att få ner antalet brott mot den.

Martin Rolinski är själv upphovsrättsinnehavare och sångare i BWO. Han gav ett perspektiv för de som upphovsrättslagstiftningen är till för att skydda, nämligen skaparna. Rolinski var mycket tydlig på att dagens fildelning drabbar svensk musik. Färre nya artister kan ta sig fram eftersom det är svårare att få skivproduktionen att gå runt. Ska det finnas svenska artister i framtiden som kan leva på sin musik så måste fildelningen stoppas. Han såg också problem med att branschen varit så avigt inställd till nya sätt att sälja musik.

Totalt sett tycker jag att det var en mycket bra kväll. Många intressanta perspektiv från kunniga paneldeltagare. Samtidigt så kan jag konstatera att det är lättare att säga vad som är fel och hur det borde vara istället för att komma med lösningar för att nå dit. Jag tycker också att de som förordade “hårdare tag” mot fildelningen kom lite för lätt undan. De behövde aldrig svara på vilka åtgärder som kan anses demokratiskt acceptabla för att bekämpa ett brott som har relativt lågt straffvärde.

Jag vet att det finns fler som brukar läsa min blogg som var där. Kommentera gärna och rätta mig om jag missuppfattat eller glömt något viktigt som paneldeltagarna framförde.

Det är egentligen inget att förvåna sig över. Lilla Engla har engagerat hela Sverige och det är självklart i grunden bra att många vill komma med idéer och förslag för att sådana här hemskheter inte ska hända igen. Jag vill först av allt säga att jag tycker att det är bra att man verkligen ser över vad som har hänt, om något hade kunnat göras annorlunda och speciellt vad rättsväsendet kan lära av eventuella misstag som kan ha begåtts.

Men, med detta sagt, kan jag inte sluta irritera mig på det ena efter det andra panikförslaget som dyker upp. Svenska Dagbladets ledarredaktion brukar vara rimliga i sina resonemang, men när de idag anser att den misstänkte Anders Eklund skulle ha dömts redan 1995 till övervakning med fotboja på livstid för misshandel och våldtäktsförsök så undrar jag om inte paniken letat sig in på ledarredaktionen.

För det första så var det knappast någon som tänkte så 1995 och de menar väl inte att någon skulle dömas retroaktivt till ett nytt straff allt eftersom intensivövervakningstekniken utvecklats. IÖV, eller fotboja, fanns visserligen redan 1995, det användes första gången i Sverige 1994, men det var med en mycket mer begränsad lagstiftning än vad vi har idag. Tekniken var inte lika väl utvecklad och det fanns stor osäkerhet kring hur fotbojan skulle kunna användas och hur resultatet skulle bli.

För det andra så är det fullkomligt orimligt att alla som dömts till fängelsestraff skulle tvingas bära fotboja resten av livet. Hade SvD-ledarbloggen föreslagit extra övervakning under en tid efter avtjänat straff så hade det funnits någon rimlighet, men eftersom Anders Eklund dömdes 1995, för 13 år sedan, så hade det såklart inte varit något som hjälpt Engla och det är ju sådana förslag som alla vill hitta idag.

För det tredje skulle det inte fungera att ha kanske hundratusen människor med fotboja. För det är vad som skulle ha varit följden om alla som dömts till fängelse sedan 1995 skulle ha fått fotboja på livstid. Varje år döms ca 15 000 personer till fängelse i Sverige. Givetvis finns det många som dömts flera gånger under de senaste 13 åren, men en ren gissning är att av ca 200 000 fängelsedomar de senaste 13 åren så handlar det om 100 000 olika personer. Vem skulle kontrollera övervakningen av 100 000 personer? Frivården skulle behöva bli en av landets största myndigheter, eller skulle polisen lägga alla sina resurser på att kontrollera IÖV-personer?

Pressforskaren Stig Hadenius är en annan som tycks ha råkat i panik. På DN Debatt skriver han om att Englas mamma kanske inte låtit sin dotter cykla själv om Anders Eklunds namn publicerats efter tidigare brott. Ursäkta! Ska hela landet leva i ständig skräck och ska inga barn få cykla hem från fotbollen?

“Vi vet inte vad som hade hänt om den misstänkte gärningsmannen fått sitt namn i tidningen eller i radio och TV redan i samband med Pernillamordet. Eller om man ansett att de upprepade sexualbrotten för vilka han dömdes hade varit tillräckliga skäl för namnpublicering. Hade inte omgivningen blivit mera uppmärksam? Kanske hade Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam även om det var ljus eftermiddag och de båda hade mobilkontakt? Bara de vetat om faran.”

Anders Eklund var aldrig misstänkt i Pernillamordet. Det kom ett tips om att han skulle kunna vara inblandad, men hur många andra tips kom det inte också? Jag vet inte, men det lär ha varit hundratals. I Helénfallet (Hörby) så förhördes över tusen personer! Skulle samtliga blivit utpekade med namn och bild i tidningen? Fullkomligt orimligt! Samtliga var oskyldiga tills en polis fick ett tips på Ulf Olsson på en middag 16 år senare.

Hade hans namn publicerats i samband med de brott som han dömts för tidigare (misshandel och våldtäktsförsök 1994, misshandel 1995, sexuellt tvång 1998, sexuellt ofredande 2000 och olovligt anskaffande av alkoholdrycker 2004) så är det väl knappast så att Englas mamma skulle dragit slutsatsen att hennes dotter inte skulle få cykla hem! Det är ca två mil mellan Stjärnsund och Torsåker där Eklund bor. Ska alla som bor inom två mil från någon som någon gång dömts för något sexualbrott hålla sina barn inomhus? Det skulle säkert bli största delen av landets barn, åtminstone alla som bor i eller i närheten av större städer. Vi ska också komma ihåg att Eklund inte dömts till fängelse på tio år, så det är inte så att han var känd som aktiv sexualbrottsling. Befolkningen i hans lilla hemby Torsåker tycks inte heller ha känt till hans tidigare domar. Frågan man ställer sig är då om de hade mått bättre av att veta att Eklund dömts för våldtäktsförsök och misshandel till fängelse? Knappast. Nästa fråga är om Eklund och alla andra som någon gång begått ett brott skulle vara mindre brottsbenägna om de hängdes ut i media och om alla inom två mils avstånd ständigt skulle se dem som ett hot? Knappast.

Jag hävdar att vi skulle må mycket sämre som befolkning om alla ständigt ska vara rädda för och hålla reda på var tidigare dömda bor. Inom två mil från där jag bor finns det säkert flera sexualbrottsdömda (det bor säkert hundratusen människor skulle jag tro). Jag kan väl inte gå och vara orolig för att mina barn ska bli utsatta för sexualbrott av någon av dessa. Det skulle vara fullkomligt förödande för svenska folkets psykiska tillstånd om en sådan oro skulle sprida sig. Dessutom skulle vi få fler farliga och brottsbenägna personer i vårt samhälle om tidigare dömda inte skulle få en chans att komma tillbaka till samhället som laglydiga medborgare. Resultatet skulle inte bli färre utan fler brott och resultatet skulle inte bli tryggare medborgare utan räddare.

Det tredje exemplet på “panik” är hur alla helt plötsligt är mästerliga brottsutredare. Det finns ingen hejd på hur många som hade löst Pernillamordet så att Engla varit i liv idag. Det är lätt att lösa brott med facit i hand. “Rolfs tips utreddes aldrig” kan man läsa i DN och bilden blir att polisen inte varit intresserade av att lösa mordet. Jag har inte sett någon journalist som försökt få fram hur många tips det kom in i Pernillafallet. Det är inte så att polisen fick in ett tips, Rolfs tips, och att detta sedan inte undersöktes. Självklart har det kommit in hundratals, förmodligen tusentals tips och lika självklart är att dessa tips måste bedömas ur trovärdighetssynpunkt eftersom det inte av resursskäl går att jobba varenda tips i botten. Man kan läsa att “Rolf” lämnat sitt tips till polisen anonymt sex år efter mordet på Pernilla. Ett sådant tips har lägre trovärdighet. Fick polisen samtidigt in tips där tipsaren inte var anonym så går de före. Så måste det vara. Man ska inte glömma bort att det garanterat kommer in ett antal anonyma tips på personer som är helt oskyldiga, men där anmälaren vill sätta dit eller åtminstone ställa till problem för den person som tipset gäller.

Jag har träffat en hel del poliser i mina uppdrag och många väldigt duktiga brottsutredare. Att någon brottsutredare inte skulle bry sig om ett bra tips är helt uteslutet. De gör givetvis allt de kan med all beprövad kunskap för att lösa brott och speciellt mord. Jag tror inte att det finns en endaste mordutredare som har jobbat i månader med att försöka lösa ett mordfall och som med glädje lämnar det olöst. De vill jobba vidare, de vill inte “ge upp”, men nya brott begås och resurserna måste användas där de behövs bäst. Men även om en mordutredare lämnat ett fall så lever fallet kvar i medvetandet.

Jag har inte skrivit om Engla tidigare. Det har funnits för mycket att säga och ändå inget som inte skulle blivit trivialt. Jag har liksom övriga Sverige följt detta fruktansvärda, hemska, avskyvärda. Som småbarnsförälder så känner jag för Englas föräldrar. Det kan inte finnas något värre än att få sitt barn mördat. De har ett långt sorgearbete framför sig, förmodligen livslångt.

Tyvärr har det nu uppstått en sidodiskussion huruvida Engla hade kunnat vara vid liv om polisen tagit ett tips om den aktuella mannen gällande mordet på Pernilla Hellgren i Falun år 2000 på större allvar. Jag tror inte att den diskussionen hjälper Englas föräldrar det minsta, men självklart är det bra att dalapolisen nu överlämnat frågan till åklagarmyndighetens riksenhet för polisärenden.

I en intervju i DN svarar Dag Andersson från riksmordkommissionen på frågan “Kunde ni ha tagit ett DNA-prov på så lösa grunder som ett anonymt tips?”: “Ja, om det hade visat sig att han också hade liknat vittnesbeskrivningen och därmed gjort honom skäligen misstänkt.”

Detta svar gör mig något förbryllad. Lagstiftningen om DNA-prover ändrades 1 januari 2006 och det krävs inte längre att en person är skäligen misstänkt för att DNA-prov ska kunna tas. Rättegångsbalken 28:12b säger: “Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får ske på annan än den som skäligen kan misstänkas för ett brott, om
1. syftet är att genom en DNA-analys av provet underlätta identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse kan följa, och

2. det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av brottet.

Detta betyder i praktiken ett relativt öppet mandat för polisen att ta DNA-prov för att utesluta personer som dykt upp i en utredning och som det finns en svag misstanke kring men inte når upp till skälig misstanke. Det finns fall där väldigt många personer har blivit topsade (för att de ska kunna uteslutas ur utredningen).

Jag ska också säga att vi i Centerpartiet var skeptiska till den nya lagstiftningen även om vi också menade att det behövdes nya regler kring DNA-prover. Som i så många andra fall när f.d. justitieminister Bodström kom med propositioner till riksdagen så var integritetsaspekterna i lagförslaget mycket svagt behandlat. Därför hade också en hel del remissinstanser vänt sig mot förslaget. Jag var inte själv med i behandlingen av lagförslaget eftersom jag var föräldraledig även då, men vår slutsats var att förslaget behövde tas tillbaka för en ordentlig integritetsanalys.

Han blev nog lite tagen på sängen, vår statsminister. Han ser inte speciellt bekväm ut på bilderna, trots den “bekväma klädseln”. Tydligen var det uppgjort att det inte skulle vara något officiellt mottagande när statsministerparet landade, utan det officiella mottagandet är imorgon i Peking, men när kineserna tog emot med paraderande soldater och män i svarta kostymer vid ett inofficiellt mottagande så funderar man på hur det officiella mottagandet kommer att se ut.

Det finns väl inga som är så formella som kineserna. När vi reste till Tibet 2005 så landade vi först i Peking och träffade ett antal företrädare där. Direkt på flygplatsen blev vi omhändertagna, de tog oss förbi alla kontroller rakt in i VIP-rummet. Självklart av män med svarta kostymer (som dock slappnade av en del efter dagar på tibetanska grusvägarna).

Jag skulle också vilja ifrågasätta vem det egentligen är som bryter mot etiketten när det är bestämt “ledig klädsel” och ena sidan kommer med allt annat än ledig klädsel. Det är snarare ett sätt för kineserna att förminska Reinfeldt, en klassisk härskarteknik. Samtidigt borde nog UD ha berättat lite bättre för statsministern hur Kinas mottagningar ser ut.

Jag kan inte heller låta bli att kommentera Aftonbladets vett- och etikettexpert Agneta Uddenberg. Hon är kritisk och tycker att Reinfeldt borde ha klätt sig som sina värdar (om man vet hur värdarna tar emot…). Men värst är Uddenbergs “känga” mot Filippa Reinfeldt: “Jag tycker att hans fru borde sett till att han var lite proper.”

Ursäkta, men vi andra lever på 2000-talet och det är knappast längre fruns uppgift att se till att maken, inte ens om han är statsminister, har rätt kläder på sig.

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog kommenterade såklart allianspartiledarnas debattartikel i DN igår. Maud och de andra tre presenterade tredje steget i jobbskatteavdraget vilket innebär sänkt genomsnittsskatt och ytterligare sänkt marginalskatt för låg- och medelinkomsttagare. Vad säger då Ulvskog om detta? Jo, att alliansen “­fortsätter att slösa bort stora skattesummor” när vi vill sänka inkomstskatten!

Detta är en helt sjuk syn på skatter som endast kan komma från en renodlad socialist. Jag accepterar fullt ut att det finns de som vill ha högre inkomstskatter för att finansiera ännu mer gemensamt, men att se på en skattesänkning som att “slösa bort stora skattesummor” är obegripligt.

Om Marita Ulvskog inte förstått det så kan jag berätta att inkomstskatt innebär att staten ger sig rätten att plocka in en del av medborgarnas inkomster för att finansiera gemensamma angelägenheter. Att sänka inkomstskatten innebär följaktligen att medborgarna får behålla en större del av sina inkomster. Att det skulle vara slöseri med skattesummor när medborgarna får behålla mer av sina pengar är en häpnadsväckande beskrivning.

Att inte Marita Ulvskog och socialdemokraterna själva förstår hur obegripligt de uttrycker sig beror på att de inte har förstått vad staten är. Deras utgångspunkt är att staten är något som finns för att ta hand om medborgarna, min utgångspunkt är att staten är medborgarna. Skillnaderna i utgångspunkter innebär totalt olika ideologier och hur vi vill bygga samhället. När jag och Centerpartiet utgår från att varje medborgare i grunden har rätt till sina inkomster så utgår sossarna från att staten först tar så mycket som staten anser att den behöver och sedan får medborgaren vara nöjd med det som blir över.

Idag skriver Thomas Östros på DN Debatt om socialdemokraternas förslag för att bekämpa skattefusket. Mycket kan sägas om deras förslag, en del är bra och annat är mindre bra, men det som jag framförallt hakade upp mig på var den löjligt oseriösa avslutningen.

“Den borgerliga regeringen bör därför ta del av våra initiativ och presentera en åtgärdskatalog redan till vårpropositionen.”

Thomas Östros har varit minister under flera mandatperioder och han vet givetvis hur processen kring vårpropositionen går till. Han vet att socialdemokraterna kommer att få fem tryckta exemplar av våpen exakt kl. 17 på måndag den 14 april (alla partierna får detta för att kunna förbereda sig inför debatten som är på förmiddagen den 15 april). Han vet självklart att det enbart är löjligt att säga att det som sossarna presenterar på fredagen före i en debattartikel ens skulle kunna vara möjligt att “ta del av våra initiativ och presentera en åtgärdskatalog redan till vårpropositionen”. Hade socialdemokraterna varit seriösa och haft en verklig vilja att regeringen skulle lägga fram några av deras förslag så hade de fått presentera dessa för åtminstone ett par veckor sedan, alternativt hade de fått skriva att de förväntar sig att regeringen tar upp förslagen i budgetpropositionen i höst. Men sanningen är såklart att socialdemokraterna inte ser det som viktigt att “bra” (som de uppfattar som bra) förslag genomförs, utan det viktiga för dem är att opponera och återta makten efter valet 2010.

Vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö har idag kommit med det gamla kravet på att förbjuda mobilsamtal i bilen. Ja, han går inte så långt att han vill förbjuda alla mobilsamtal utan det är just när man håller mobilen i handen som tydligen problemet uppstår. Nu är det tvärtom så att forskningen visar på det omvända. Det är inte att hålla telefonen som är problemet utan det är själva samtalet som är störningsmomentet.

Vem som helst kan räkna ut att det kan uppstå situationer då man behöver två händer för att köra bil och det används då som argument för att det skulle vara förbjudet att hålla en mobiltelefon i handen. Men jag vill påstå att det finns många andra situationer då man använder en hand (eller i värsta fall båda) till något annat med större fara för trafiksäkerheten. Frågan är då varför just en sak ska förbjudas men inte det andra. Svaret bör vara nej, och att det redan finns en lagstiftning som säger att man ska vidta tillräckliga åtgärder och vara tillräckligt varsam för att köra trafiksäkert och det räcker. Det betyder att man inte får hålla en mobiltelefon i handen om man skulle behöva båda händerna för att köra trafiksäkert och det betyder också att man inte får göra något annat så att man orsakar eller inte kan undvika en olycka. Det är en bra lagstiftning som kräver att varje bilförare måste ta ett eget ansvar och tänka själv vad som är rimligt att göra i bilen under körning.

På min egen “topp tre-lista” (kanske borde heta “botten tre-lista”) över händelser i bilen med potentiell trafikfara till följd så har inte samtal med mobiltelefon i handen en chans att ta plats (däremot är att skicka sms under bilkörning ingen höjdare).

3. Ta ut något ur handskfacket.
2. Byta cd-skivor i cd-växlaren.
1. BARN!

Det sista har jag numera tre av och de är tillsammans och var och en för sig en trafikfara värre än alla mobiltelefoner. Tappade leksaker som ska plockas upp, mössor som ska plockas av, skrik, gråt, “kissnödig NU”, “jag vill lyssna på Bamse pappa”, “jag är hungrig” osv. Jag har tre underbara barn, men någon speciell känsla för trafiksäkerhet har de inte…:-)

Vänsterpartiet har sett sina opinionssiffror dala månad efter månad. Lars Ohly befinner sig i total medieskugga. Självklart har deras partistyrelse och riksdagsgrupp grubblat över vad de kan göra för att hitta medieutrymme och nya sympatisörer. Ofta leder detta till panikförslag som kan ge en “kissa i byxan-effekt”, dvs varmt och skönt i början men sedan blir det enbart kallt och obehagligt.

Det finns säkert en del som tycker att Vänsterpartiets omvändelse vad gäller fildelning är ett “kiss i byxan-förslag”. Men jag tycker självklart att deras liberalare syn på upphovsrätten är välkommen. Det återstår att se om den nya majoriteten i vänsterpartiets partistyrelse speglar majoriteten på deras kongress i juni.

Samtidigt kan man konstatera att diskussionen kring musik via Internet börjar gå i rätt riktning. Jag tror att det betyder mycket att diskussionen lämnar “stoppa fildelningen-nivån” och istället går över till “hur ska musikintresserade smidigast nå den musik de vill lyssna på-nivån”. Jag är övertygad om att de allra flesta kommer att välja lagliga alternativ när dessa åtminstone är i närheten av de nuvarande olagliga i användervänlighet. Frågan är när och hur skivbolagen som sitter på rättigheterna vågar ta de nödvändiga stegen.

SVT meddelade idag att de drar ner på antalet anställda med 400 personer, bland annat försvinner all produktion av så kallad allmän tv från andra orter än Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Anledningen är kostnadsökningar som är större än den årliga licensökningen med 2%. En kostnadssänkning med 250 miljoner kronor är nödvändig enligt vd Eva Hamilton.

Det är visserligen bra att SVT utökar antalet regionala nyhetsstationer, men centraliseringen av övrig tv-produktion till fyra orter är givetvis negativ för mångfalden. Jag som skulle vilja ha en mycket större regionalisering av SVT kan inte låta bli att fundera på vad som händer nästa gång när kostnadsökningarna ätit upp den nu presenterade besparingen. Ytterligare centralisering? Enbart Stockholm?

Det kostar att göra bra tv (och dålig) och utöver ytterligare besparingar så finns det två alternativ, höjd tv-avgift eller andra nya intäkter. Jag tror inte att det finns acceptans för en större ökning av tv-avgiften, det skulle snarare kunna leda till lägre intäkter genom att färre betalar. Då är det frågan om SVT kan få in pengar på något annat sätt.

Jag tillhör dem som tycker att det är bra när det blir en reklampaus. Det är alltid barn som ska snytas, kaffe som ska bryggas eller tänder som ska borstas. Jag skulle med andra ord inte störas det minsta om det skulle bli reklam i SVT också. Kanske bara i den ena kanalen eller kanske med andra begränsningar som enbart kvällstid, det vill jag inte ta ställning till just nu. Men jag tycker ändå att det är dags att (åter) titta på frågan om reklam i SVT. Redan idag finns det reklam i form av “presenteras i samarbete med” och det skulle inte vara någon större skillnad om företaget även får säga att deras produkt är bra.

Hur mycket skulle SVT få in genom några korta reklampauser under Melodifestivalen? Egentligen är det sjukt att licenspengar ska gå åt till att producera ett program med så oerhört stort marknadsvärde. Jag har dålig koll på hur mycket en reklamspot kostar, men det stannar nog inte vid 100 000 kr för 30 sekunder under bra sändningstid. Även om det medför vissa kostnader så är det ändå inte så förskräckligt många minuters reklam per dag som skulle behövas för att få in 250 mkr som den aktuella besparingen handlar om.

Vi tar små steg för att öka svenska folkets frihet. Jag kan vara kritisk mot att det går för sakta (och ibland åt fel håll), men det är ändå trevligt att konstatera att ett litet steg kan tas efter dagens utredningsförslag om att receptfria läkemedel ska få säljas i vanliga affärer.