Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Johan Linander har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att unga drogmissbrukande flickor även i fortsättningen ska kunna få en bra behandling för att kunna lämna sitt missbruk.

Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för planering, ledning och drift av de särskilda ungdomshemmen. Under 2009 ändrades myndighetens instruktion för att förtydliga SiS ansvar för att myndigheten ska utforma sin verksamhet så den utgår från pojkar och flickors villkor och behov. Det innebär bland annat att den vård och behandling som erbjuds vid de särskilda ungdomshemmen ska möta den efterfrågan som finns. Samtidigt lyder SiS under det generella kravet på att myndigheters verksamheter ska bedrivas effektivt och att de ska hushålla väl med statens medel.

SiS befinner sig i en omställningsprocess. Myndigheten har gjort en sammanlagd bedömning av det framtida behovet av vårdplatser utifrån den demografiska utvecklingen, omvärldsanalys och trendmässig efterfrågan och kommit fram till att det finns ett omställningsbehov för att på sikt uppnå balans mellan utbud och efterfrågan. SiS har inte fattat beslut om vilka institutioner som berörs men omställningen kommer förmodligen innebära neddragningar både inom ungdoms- och missbruksvården. Syftet med omställningen är också att öka effektiviteten och flexibiliteten i verksamheten, bland annat genom samutnyttjande av gemensamma resurser mellan institutionerna.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag i likhet med Johan Linander är av den uppfattningen att SiS ska tillhandahålla väl differentierad vård och behandling. Detta är SiS ansvar och jag har fullt förtroende för att det är SiS som bäst kan avgöra var, hur många, och vilka typer av platser som behövs för att möta efterfrågan inom ungdomsvården.

Stockholm den 13 januari 2010

Maria Larsson

Johan Linander har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta om myndigheternas översyn visar att försäljning av laserpekare till allmänheten inte kan förbjudas med dagens lagstiftning.

Jag har nyligen besvarat en liknande fråga av Torbjörn Lövendahl (s). Som jag angav då och som frågeställaren nu nämner pågår det arbete inom Rikspolisstyrelsen med att analysera problemets omfattning och bedöma vilka åtgärder som bör vidtas. Som frågeställaren angett pågår även arbete inom Strålsäkerhetsmyndigheten, som planerar att se över sina föreskrifter på området.

Om myndigheternas analys ger vid handen att det finns behov av ändringar i lagstiftningen kommer jag att tillsammans med miljöministern, som ansvarar för strålsäkerhetsfrågor, ta ställning till vilka åtgärder som kan behöva vidtas.

Stockholm den 13 januari 2010

Beatrice Ask

Statens institutionsstyrelse har planer på att lägga ner Lundens ungdomshem i Lund. Lundens ungdomshem är landets enda avgiftningsklinik för unga drogmissbrukande flickor och har tio platser varav sju är på en akut- och utredningsavdelning medan tre är på en akut-/avgiftningsavdelning.

Målgruppen är flickor mellan 16 och 20 år, med missbruksproblem, svår psykosocial och psykiatrisk problematik. Ungdomshemmet tar emot flickor från hela landet och trots detta står platser tomma enligt Statens institutionsstyrelse. Anledningen uppges vara att kommunerna inte har råd att placera ungdomar på institutioner.

Att lägga ner landets enda avgiftningsklinik för unga drogmissbrukande tjejer kan inte ses som annat än ett misslyckande. Det finns ingen tvekan om att det behövs tio sådana platser för hela landet. Problemet är snarare att kommunerna inte prioriterar att hjälpa unga flickor med missbruksproblem.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga statsrådet:

Vad avser statsrådet göra för att unga drogmissbrukande flickor även i fortsättningen ska kunna få en bra behandling för att kunna lämna sitt missbruk?

Under 2009 har poliser attackerats med gröna laserpekare vid ca 80 tillfällen. Grön laser kan ge svåra ögonskador och nästan 30 polismän har fått uppsöka sjukhus för ögonskador. Grön laser kan också ge brännskador. Det finns laserpekare att köpa som har en räckvidd på två mil. Trots att det kan vara ett mycket farligt vapen, vilket säkert många användare inte är medvetna om, är det enkelt och billigt att köpa för vem som helst.

Senast i helgen som gick blev poliser i Trelleborg utsatta för grön laser och en av poliserna fick allvarliga ögonskador. Dessa laserpekare används som ett långdistansvapen och i Trelleborgsfallet fick poliserna avbryta sitt ingripande och istället ta sig till sjukhus.

Polisen och Strålsäkerhetsmyndigheten ser nu över om försäljning av laserpekare till allmänheten kan förbjudas.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga justitieministern:

Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta om myndigheternas översyn visar att försäljning av laserpekare till allmänheten inte kan förbjudas med dagens lagstiftning?

Svar på fråga 2008/09:957 av Johan Linander (c) Mödradödlighet

Johan Linander har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att Sverige och EU, bl.a. med hjälp av vårt biståndsarbete, ska kunna göra mer för att FN:s femte millenniemål ska vara uppfyllt till år 2015.

Jag vill börja med att tacka Johan Linander för sitt engagemang i en fråga som prioriteras högt av regeringen. Mödradödligheten fortsätter att vara mycket hög i utvecklingsländer och 99 % av ca 530 000 dödsfall årligen till följd av graviditet sker i dessa länder. Hela 86 % av dessa dödsfall sker i Afrika söder om Sahara och i Sydasien. Faktum är att komplika¬tioner i samband med graviditet, förlossning och eftervård utgör en av de allra största bakomliggande orsakerna till kvinnors och flickors ohälsa och död globalt sett. Bättre resultat när det gäller att uppfylla millennie¬mål 5 om förbättrad mödrahälsa har därför bäring även på millenniemål 1 om minskad fattigdom, och mål 3 om jämställdhet. Det är tydligt att det är millenniemål 5 som uppvisar sämst resultat av de totalt åtta millennie¬målen: enligt den senaste rapporten om millenniemålen från FN har mödradödligheten minskat med mindre än 1 % mellan 1990 och 2006. Detta är helt oacceptabelt.

Förutom att stävjandet av mödradödligheten är en pockande angelägen¬het i sin egen rätt, blir kopplingarna mellan kvinnors hälsa och ekonomisk tillväxt allt tydligare. Internationella studier visar att kvinnors och flickors ohälsa och död till följd av bristande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inklusive adekvat mödrahälsovård och tillgång till lagliga och säkra aborter har påtagliga konsekvenser för sysselsättning, produktivitet och tillväxt.

Främjande av jämställdhet, ökad respekt för kvinnors och flickors rättigheter och förstärkning av deras villkor är en av regeringens tre tematiska prioriteringar för biståndet. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) inklusive frågan om mödrahälsovård utgör ett särskilt fokus inom denna prioritering. Under 2009 satsar regeringen
100 miljoner kronor extra för arbetet med förbättrad mödrahälsovård.

Sida ska kanalisera de extra resurserna dels genom redan befintliga strukturer och aktörer, dels även genom nya initiativ. Stöd ges bl.a. till regionala initiativ i framförallt Afrika, till det globala partnerskapet Women Deliver och till FN:s Befolkningsfond UNFPA:s nya fond för bekämpning av mödradödlighet. Bidrag ges också till sexualutbildning och andra utbildningar inklusive för barnmorskor och annan hälsovårds¬personal, spridning av information om och tillgång till billiga preventiv¬medel av god kvalitet för vuxna kvinnor och män och för ungdomar; till kvinnliga nätverk och insatser för förbättrad tillgång till förlossnings- och mödravård, samt till internationella organisationer så som Ipas, som arbetar med utbildningar och med kvinnors tillång till laglig och säker abort, och för att fler kvinnor ska få ett adekvat omhändertagande efter aborter.

Regeringen arbetar aktivt också i EU med jämställdhet, inklusive kvinnors hälsa och bidrog till att arbetet med millenniemål 5 särskilt lyftes fram i rådsslutsatserna om ett EU-handlingsprogram om millenniemålen (EU Agenda for Action on the MDGs).

I höstas tog jag å regeringens vägnar emot en ’MDG3’ jämställdhets¬fackla inför millennietoppmötet i New York i september 2008. Ett av de åtaganden jag gjorde då handlar om att särskilt stödja arbetet med att minska mödradödligheten. Jag kan försäkra Johan Linander om att jag kommer att följa arbetet för, detta för utveckling mycket centrala område, på nära håll.

Stockholm den 29 maj 2009

Gunilla Carlsson

Skriftlig fråga till biståndsminister Gunilla Carlsson.

FN:s millenniemål består av åtta utvecklingsmål som antogs år 2000. Om sex år, 2015, ska dessa mål vara uppfyllda. Det femte målet, ”mödradödligheten ska minska med tre fjärdedelar”, är det som är allra längst ifrån att lyckas och nästan obetydliga framsteg har gjorts.

Varje år dör mer än en halv miljon kvinnor till följd av graviditet, osäker abort eller förlossning och fortfarande är komplikationer i samband med graviditeter den största dödsorsaken i världen bland 15-19-åriga flickor. I Tchad riskerar en av elva kvinnor att dö under en graviditet eller förlossning. I Sverige är risken mindre än en på 17 000.

För att minska mödradödligheten krävs att kvinnors hälsa och rättigheter prioriteras både politiskt och ekonomiskt i mycket högre utsträckning än vad som sker idag. Jag vill påstå att situationen hade sett bättre ut redan idag om det hade varit män som fött barn och riskerat att dö under en graviditet eller förlossning.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga biståndsministern:

Vilka åtgärder är biståndsministern beredd att vidta för att Sverige och EU, bland annat med hjälp av vårt biståndsarbete, ska kunna göra mer för att FN:s femte millenniemål ska vara uppfyllt till år 2015?

Nu har jag fått svar från den norska samferdselministern Liv Signe Navarsete angående Meråkerbanan mellan Storlien och Trondheim.

Som ledamot i Nordiska rådet har jag samma rätt att ställa skriftliga frågor till de andra nordiska ländernas ministrar som vi har inom riksdagen till våra egna ministrar. I det här fallet har jag uppmärksammats på en för Jämtland viktig fråga av min kollega Pelle Åsling. Jag har idag ställt frågan om Meråkerbanan till den norska samferdselministern Liv Signe Navarsete:

Skriftlig fråga
om järnvägen Trondheim-Storlien

Inom Nordiska Rådet talar och agerar vi ständigt för att minska gränshinderna mellan våra nordiska länder. Det kan handla om socialförsäkringssystem, skatteavtal eller rätt till föräldrapenning för de som jobbar och bor på olika sidor om en gräns, men minst lika viktigt är att den fysiska infrastrukturen fungerar för att utveckla det gränsöverskridande samarbetet.

Järnvägen mellan Trondheim och Storlien, dvs. Meråkerbanan, är den svaga länken i flera satsningar som våra länder har gemensamt intresse av. Först och främst gäller det Atlantbanan som med snabbtåg kan förbinda Trondheimsområdet med Stockholm, och även möjligheten att öka flödet i öst-västlig riktning över Sundsvall, Finland och Ryssland.

Upprustningen av Meråkerbanan innebär att mer godstrafik till och från nordliga delar av Norge och Sverige kan gå via hamnar i Trondheimsområdet. Detta ökar underlaget för befintlig infrastruktur och minskar belastningen på järnvägar och hamnar i södra Sverige.

Även med hänsyn till miljön och till slitaget på svenska landsvägar är det nödvändigt att minska lastbilstrafiken genom Sverige till och från Nordnorge. Botniabanan som nu byggs längs svenska Norrlandskusten innebär att godsvolymerna på svensk järnväg kan öka. Vi räknar även med satsningar på Inlandsbanan. Detta sammantaget öppnar för att mer gods skulle kunna gå via järnväg till och från norska hamnar.

En upprustning med elektrifiering av järnvägen mellan Trondheim och Storlien är angeläget för utvecklingen i Trondheims- och Jämtlandsregionen, för fler gränsöverskridande affärer, mer forskning, fler arbetstillfällen och hållbara samhällen.

Prioriteringar i Mittnorden är Norges och Sveriges gemensamma angelägenhet. Godset kan inte längre stanna vid nationsgränserna. En elektrifiering av järnvägen och satsning på bärigheten är en satsning på framtiden.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga Norges regering vilken bedömning som görs av Meråkerbanans strategiska betydelse för utvecklingen i Trondheims- och Jämtlandsregionen?

Jag vill också fråga vad regeringen kommer att göra för att vi så snart som möjligt ska ha en upprustad, elektrifierad järnväg Trondheim-Storlien för ökat gränssamarbete i Mittnorden?

Svar på fråga 2008/09:359 av Johan Linander (c) Begränsade register¬utdrag beträffande idrottsledare inom barn- och ungdomsidrotten

Johan Linander har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att personer ska kunna få ut begränsade utdrag på sig själva ur polisens belastningsregister.

Vårt samhälle präglas av uppfattningen att en person som avtjänat ett straff ska kunna verka i samhället på samma premisser som andra.

För vissa typer av uppdrag och anställningar finns en möjlighet för t.ex. en arbetsgivare att i vissa fall få ta del av uppgifter ur belastningsregistret. Som ett exempel kan nämnas lagen (2000:873) om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg. Det har uppmärksammats att arbetsgivare och andra i allt större utsträckning begär av en enskild att få ta del av de uppgifter som finns om denne i belastningsregistret. Regeringen har tillkallat en särskild utredare som har fått i uppdrag att bl.a. föreslå lagstiftning som reglerar möjligheten för arbetsgivare att begära att få se arbetssökandes utdrag ur belastningsregistret. Utredaren ska överväga vilka uppgifter som i så fall ska framgå av utdraget.

Utredaren ska redovisa resultatet av sitt uppdrag senast den 31 december 2008. Jag kommer med intresse att ta del av utredningens resultat och de synpunkter som kan komma fram vid remissbehandlingen. Det kan även tjäna till belysning av den principiella frågan om tillgång till uppgifter ur belastningsregistret. Mot den bakgrunden har jag nu inte för avsikt att vidta några åtgärder.

Stockholm den 10 december 2008

Beatrice Ask

De senaste åren har det förekommit ett fåtal, men mycket allvarliga fall, där personer tidigare dömda för sexualbrott mot barn, återfallit i sexualbrott begångna inom idrottens barn- och ungdomsverksamhet.

Genom lagen om registerkontroll av personal inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg infördes en skyldighet för den som erbjuds anställning inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg att uppvisa ett utdrag ur polisens belastningsregister innan de får börja sin anställning. Utdraget begränsas till uppgifter om sexualbrott och barnpornografibrott samt mord, dråp, grov misshandel, människorov och grovt rån, som regel under de senaste 10 åren.

Det finns inget som idag hindrar idrottsföreningar från att kräva att exempelvis idrottsledare för barn- och ungdomsverksamhet ska göra en registerkontroll för att erbjudas uppdraget som ledare. Men till skillnad från lagen om registerkontroll inom förskolan innebär en egen frivillig registerkontroll att samtliga brott redovisas. Det medför med andra ord att om en idrottsförening kräver att idrottsledare ska visa upp registerutdrag är det en mer långtgående och omfattande kontroll än den lagstadgade kontroll som finns inom exempelvis förskolan.

Med bakgrund av ovanstående vill jag fråga:

Avser justitieministern vidtaga några åtgärder för att personer ska kunna få ut begränsade utdrag på sig själv ur polisens belastningsregister?

Johan Linander har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd vidta för att Marockos ockupation av Västsahara ska upphöra och Västsaharas befolkning därmed kan återfå sina grundläggande mänskliga rättigheter.

Den svenska regeringen stödjer fullt ut FN:s ansträngningar att nå en politisk lösning på konflikten om Västsahara. Parterna i konflikten måste med stöd av FN själva komma fram till en lösning om områdets framtida status och det måste ske på ett sätt som ger saharierna möjlighet att utöva sin rätt till självbestämmande. Denna rätt behöver enligt folkrätten inte innebära självständighet.

Mellan EU och Marocko finns en i ett regionalt perspektiv, omfattande dialog om mänskliga rättigheter och demokratifrågor både på politisk och teknisk nivå. Det fördjupade samarbetet mellan EU och Marocko, innebär inte bara förmåner på ett antal områden utan också förvänt¬ningar och krav när det gäller exempelvis mänskliga rättigheter och demokrati. Regeringen följer med oro situationen för de mänskliga rättigheterna i Västsahara.

Den svenska regeringens linje och agerande inom Europeiska unionen, i Förenta nationerna, bilateralt med Marocko och i andra sammanhang när det gäller Västsaharakonflikten utgår från folkrätten och rätten till självbestämmande för folket i Västsahara.

Stockholm den 26 november 2008

Carl Bildt

Skriftlig fråga som jag skickade in för någon vecka sedan, men glömt lägga ut här på bloggen.

I över 30 år har det västsahariska folket levt under förtryck och ca 160 000 västsaharier lever idag i algeriska flyktingläger och är helt beroende av bistånd från det internationella samfundet för sin överlevnad.

Västsahariernas strävan mot självständighet är sedan länge en kamp där de utan användande av våld försöker hävda sina mänskliga rättigheter. De strävar efter att upprätta en demokratisk stat med religionsfrihet och har fått rätten till självbestämmande fastslagen av Internationella domstolen i Haag. FN har antagit en resolution om att en omröstning skulle hållas 1992 för att låta det västsahariska folket självt avgöra om landets självständighet – en omröstning som ännu inte är genomförd. Inget land i världen erkänner Marockos ockupation av Västsahara. Ändå fortgår den.

Sedan mitten av oktober har marockansk polis och militär intensifierat förföljelserna av västsahariska människorättsaktivister i den ockuperade delen av Västsahara. Befolkningens mest grundläggande mänskliga rättigheter kränks dagligen.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesministern:

Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för att Marockos ockupation av Västsahara ska upphöra och Västsaharas befolkning därmed kan återfå sina grundläggande mänskliga rättigheter?

Som ledamot i Nordiska Rådet har jag samma möjlighet att ställa skriftliga frågor (som måste besvaras inom viss tid) till andra nordiska länders ministrar som alla riksdagsledamöter har att ställa till svenska ministrar. Jag har använt den här frågemöjligheten en gång förut och nu när jag använder den för andra gången så blir det faktiskt också för andra gången till den danska skatteministern Kristian Jensen.

“Till Danmarks regering

Skriftlig fråga
om rapporteringsskyldighet för utländska tjänsteföretag

De senaste åren har samtliga nordiska länder gemensamt inom ramen för Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet arbetat för att riva gränshinder mellan våra länder. Arbetet har tyvärr gått allt för trögt och därför beslöt de nordiska statsministrarna under förra året att ett Gränshinderforum skulle inrättas. Detta verkar sedan början av året med Ole Norrback som ordförande.

När Ole Norrback tillträdde betonade han speciellt vikten av att inte enbart avlägsna de gränshinder som redan finns utan att även se till att nya gränshinder inte uppstår. Detta var också en fråga som diskuterades när de nordiska statsministrarna och Nordiska Rådets presidium möttes i samband med sessionen i Oslo förra året.

Den första juli i år trädde en ny dansk lag i kraft som innebär att alla utländska tjänsteföretag som utför uppdrag i Danmark måste rapportera vilka personer som ska arbeta i Danmark och vem som är kunder senast åtta dagar i förväg till Skatteministeriet.

För svenska företagare som verkar i Danmark har detta inneburit ett nytt gränshinder som slår hårt mot deras verksamhet. Skånska tjänsteföretag som utför uppdrag i Danmark beskriver det i media som ett rent trakasseri som gör att de inte kan fortsätta jobba på samma sätt som tidigare om de inte väljer att bryta mot den danska lagen. Hantverkare som utför kundbesök i Danmark kan inte ta på sig nya uppdrag med kort varsel eftersom dessa ska rapporteras in minst åtta dagar i förväg.

Rapporteringsskyldigheten upplevs som krånglig, onödig och som ett sabotage mot svenska företagares försök att verka på den danska marknaden. Huruvida den nya lagens krav är onödiga för det danska skatteministeriet kan givetvis enbart den danska lagstiftande församlingen, Folketinget, och den danska regeringen bedöma, men det går lätt att konstatera att de svenska företagen tidigare fått arbeta i Danmark utan att rapportera in åtta dagar i förväg.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga Danmarks regering vilken bedömning som gjordes av den nya rapporteringsskyldighetslagen i förhållande till nordisk öppenhet och färre gränshinder mellan våra länder?

Jag vill också fråga vad regeringen avser att göra för att avlägsna detta nya gränshinder som går i rakt motsatt riktning mot alla uttalanden om ett öppnare Norden med färre gränshinder för våra nordiska medborgare och företag?

Stockholm den 11 augusti 2008

Johan Linander (c)”

Jag blev uppmärksammad på problemet av en journalist på Skånska Dagbladet som intervjuat arga skånska företagare.

Johan Linander har frågat mig vad jag avser att göra för att vi i Sverige kan och ska hjälpa politiska fångar i Tibet.

Frågan är föranledd av att den tibetanske nomaden Ronggye Adak
greps den 1 augusti och nyligen dömdes till fängelse för ”omstörtande verksamhet” efter att han i ett tal i staden Lithang i samband med en hästkapplöpningsfestival bl.a. hade krävt att Dalai Lama skulle tillåtas
att återvända till Tibet och att Pachen Lama skulle friges.

Sveriges viktigaste kanal att påverka det kinesiska agerandet är genom EU och särskilt EU:s löpande MR-dialog med Kina. Det 24:e mötet inom ramen för MR-dialogen hölls i oktober i Peking, och då togs fallet med Ronggye Adak upp. Även innan dess uppvaktade EU-trojkan i Peking det kinesiska utrikesdepartementet och krävde en human och rättssäker behandling av Adak, liksom av andra tibetanska fångar som befinner sig i samma sitaution som Adak. Sverige kommer att ha bilaterala överläggningar om mänskliga rättigheter med Kina senare denna månad och då kommer situationen i Tibet att kunna uppmärk¬sammas.

Stockholm den 16 november 2007

Carl Bildt

Den 1 augusti lyckades den tibetanske nomaden Ronggye Adak hålla ett mycket överraskande och uppmärksammat tal vid hästkapplöpningsfestivalen i Lithang i Khamprovinsen. Han krävde bland annat att Hans Helighet Dalai Lama ska få komma tillbaka till Tibet och frigivning av Gedhun Chökyi Nyima, den elfte Panchen Lama som alltsedan han bortfördes vid sex års ålder hålls i förvar av den kinesiska regeringen. Ronggye Adak blev då gripen och senare arresterad.

Rättegången hölls vid den autonoma prefekturen Kardzes folkdomstol i förra veckan. Adak anklagades för att försöka splittra landet och domstolen förklarade honom skyldig till ”omstörtande verksamhet”. Adak är en mycket modig man och i förhörsbåset sa han bl.a. att ”det inte finns någon i Tibet som inte tror på, är lojal mot, eller längtar efter att se Dalai Lama. Den kinesiska regeringen skickar tvärtom ut propaganda om att tibetanerna i Tibet inte vill se honom och förlorat tron på honom… det är fel, och vi har inte någon frihet att säga det.”

Det är fullkomligt orimligt att Adak fängslats för sina fredliga åsikters skull. Sverige och övriga världen har ett ansvar att kräva att Kina friger Ronggye Adak och andra politiska fångar i Tibet.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesministern:

Vad avser utrikesministern att göra för att vi i Sverige kan och ska hjälpa politiska fångar i Tibet?

Johan Linander har frågat mig om vad jag är beredd att vidta för åtgärder för att alla IP-telefonileverantörer ska garantera att inga skyddade nummer röjs.

Mitt svar till frågeställaren är att det i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) idag redan finns en skyldighet för alla operatörer som tillhandahåller nummerpresentation att låta den som ringer upp att ”enkelt och kostnadsfritt förhindra nummerpresentation för varje samtal”. Denna skyldighet gäller alla tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster, även IP-telefonileverantörer.

Det är Post- och telestyrelsen som har tillsyn över efterlevnaden av LEK och de kan meddela förelägganden eller förbud för sådana operatörer som inte rättar sig efter lagen.

Stockholm den 19 juli 2007

Åsa Torstensson

Reformera eller omförhandla skatteutjämningen mellan Sverige och Danmark. Det kräver Johan Linander, riksdagsledamot (c) samt ledamot av Nordiska rådets presidium i en skriftlig fråga till Danmarks skatteminister;

”De flesta skatteexperter på båda sidor sundet anser att skatteavtalet bör omförhandlas och en rimlig lösning bör vara att skatt ska betalas i bosättningslandet liksom i andra gränsregioner. Går detta inte uppnå bör nuvarande avtal ändras så att skatteutjämningen även omfattar offentligt anställda och pensionärer”

Ledamöter i Nordiska rådet har rätt att ställa skriftliga frågor till ministrar i samtliga nordiska länder. Frågan kommer att skickas till Danmarks skatteminister samt behandlas på Nordiska rådets presidiemöte på Svalbard i början av nästa vecka.

Skriftlig fråga till Danmarks skatteminister Kristian Jensen

Det dansksvenska skatteavtalet undertecknades i oktober 2003 av dåvarande svenska finansministern Bosse Ringholm och danska skatteministern Svend Erik Hovmand. Det fanns stora förväntningar på avtalet och till en början var reaktionerna positiva. Allt sedan dess har fler och fler negativa konsekvenser av avtalet upptäckts och nu snart fyra år senare behövs det kraftfulla justeringar i avtalet för att rättvisa ska skapas.

Avtalet innebär att skatt betalas i arbetslandet men att skatteutjämning sker till bosättningslandet. Tyvärr visar det sig att de undantag som gjordes i avtalet innebär att en majoritet av arbetspendlarna mellan Sverige och Danmark inte omfattas av skatteutjämningssystemet. Undantag görs nämligen för offentliganställda, pensionärer och de som tjänar under 150 000 danska kronor. Det svenska Skatteverkets uträkning visar att endast en tredjedel av arbetspendlarna över Öresund därför omfattas av skatteutjämningen, vilket i sin tur innebär att Skåne förlorar 1,5 miljarder svenska kronor per år på avtalet.

Man kan verkligen ifrågasätta varför t.ex. offentlig anställda inte ska omfattas av skatteutjämningen. Självklart använder offentliganställda kommunal service i bosättningslandet på samma sätt som privatanställda, och varför ska då inte motsvarande del av skatten betala den service som ges i hemkommunen?

De flesta skatteexperter på båda sidor sundet anser att skatteavtalet bör omförhandlas och en rimlig lösning bör vara att skatt ska betalas i bosättningslandet liksom i andra gränsregioner. Går detta inte uppnå bör nuvarande avtal ändras så att skatteutjämningen även omfattar offentligt anställda och pensionärer. Därutöver bör beloppsgränsen tas bort och den skatt som utjämnas bör höjas till en nivå som motsvarar ett snitt av den svenska kommunalskatten (dvs kommunalskatt både till primärkommunen och till landstingskommunen/regionen).

Med anledning av ovanstående vill jag fråga Danmarks skatteminister Kristian Jensen vilka åtgärder han är beredd att vidtaga för att större rättvisa ska skapas i skatteutjämningen mellan Danmark och Sverige?

Till statsrådet Åsa Torstensson (c):

En undersökning har visat att tre av femton svenska IP-telefonileverantörer har stora brister i sitt skydd av hemliga telefonnummer. Det innebär att personer som ringer till någon som använder IP-telefoni kan få sitt hemliga telefonnummer röjt. För de allra flesta av oss är det alldeles naturligt att den vi ringer till kan se vilket telefonnummer som ringt upp, men för personer som lever t.ex. med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning kan det vara förödande att deras telefonnummer röjs.

Det finns tekniska möjligheter för ett fullgott skydd, och en majoritet av IP-telefonileverantörerna har också detta skydd, men det hjälper inte den person som inte vågar använda sin telefon eftersom det finns en risk att telefonnumret avslöjas.
Jag anser att det är en skyldighet för alla IP-telefonileverantörer att se till att skyddade telefonnummer inte avslöjas.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga statsrådet:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att alla IP-telefonileverantörer ska garantera att inga skyddade nummer röjs?

Utrikesminister Carl Bildt har svarat på min fråga om HBT-situationen i Ryssland:

Svar på fråga 2006/07:1274 av Johan Linander (c) Ryssland och Europakonventionen och fråga 2006/07:1291 av Ulf Holm (mp) Bråk vid Moskvas Pride-festival.

Johan Linander och Ulf Holm har frågat mig vilka krav jag tänker ställa på Ryssland att följa Europakonventionen särskilt vad gäller skyddet för HBT-personers mänskliga rättigheter. Jag besvarar båda frågorna i ett gemensamt svar.

Utvecklingen när det gäller respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland har på senare år avstannat eller rentav gått bakåt på flera viktiga områden. Den ökade diskrimineringen av minoritetsgrupper, inklusive HBT-personer, är ett sådant område där utvecklingen är oroande. Händelserna i samband med genomförandet av festivalen Moscow Pride i Moskva den 27 maj i år skall ses i detta större perspektiv.

Regeringens föresats är att driva en konstruktiv Rysslands-politik, inriktad på samarbete, men också att framföra tydliga budskap i frågor där det finns anledning till oro. Frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter intar därvidlag en central plats. Dessa frågor tas därför regelbundet upp i den bilaterala dialogen med Ryssland.

Inom ramen för EU:s samråd med Ryssland om mänskliga rättigheter verkar regeringen bland annat för att uppmärksamma frågorna om diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Även i förhandlingarna om det nya långsiktiga EU-Rysslands-avtalet, liksom inom ramen för EU:s övriga förbindelser med Ryssland, avser regeringen arbeta för att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland.

Sida har nyligen tagit fram en handlingsplan om hur HBT-frågorna skall integreras i utvecklingssamarbetet. Stöd till att stärka HBT-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna i Ryssland ges bl.a. till RFSL, som stödjer lokala organisationer i nordvästra Ryssland. Aktiviteterna har bl.a. resulterat i ett antal konferenser och spridning av informationsmaterial om homosexualitet. RFSL har även genomfört konferenser med organisationer i Barentsområdet i syfte att utbyta erfarenheter och vidareutbilda organisationernas aktivister.

Regeringen verkar även för att Ryssland skall efterleva sina åtaganden som medlem av Europarådet, inte minst vad gäller verkställigheten av Europadomstolens domar. Den svåra situationen för HBT-personer i Ryssland och andra Europeiska länder har med starkt stöd av Sverige tagits upp av Europarådet vid flera tillfällen.

Att Ryssland går åt rätt håll vad gäller demokrati och mänskliga rättig¬heter är viktigt inte bara för landets egen framtid. Regeringen kommer att fortsätta verka för att sätta fokus på dessa frågor, inklusive vad gäller frågor om diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

Stockholm den 7 juni 2007

Carl Bildt

Skriftlig riksdagsfråga till utrikesminister Carl Bildt.

Under helgen som gick arrangerades Moskva Pride och under söndagen hölls en demonstration mot att den tänkta Prideparaden förbjudits. Tyvärr attackerades de fredliga demonstranterna av våldsamma motdemonstranter. Människorättsaktivister från såväl Ryssland som andra länder blev misshandlade. Även svenska medborgare deltog vid Moskva Pride.

Ögonvittnen beskriver situationen som mycket hotfull och våldsam, men att demonstranterna ändå inte skyddades av närvarande poliser. Tvärtom greps demonstranter medan de våldsamma motdemonstranterna inte gjorde det.

Situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner i Ryssland är mycket svår. Även om Ryssland är medlem i Europarådet sedan 1996 så är det högst tveksamt om de lever upp till Europakonventionens krav på mänskliga rättigheter för HBT-personer.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga utrikesministern på vilket sätt han avser agera för att ställa krav på Ryssland att följa Europakonventionen?