Detta är en riktigt bra kriminalroman av Viveca Sten och för mig som skärgårdsboende i Värmdö kommun så får hennes böcker en ytterligare dimension. Upplägget i den här romanen är lik Camilla Läckbergs sätt att skriva. Något i historisk tid leder till ett mord i nutid. Jag tycker att Viveca Sten klarar det alldeles utmärkt. Läsarens nyfikenhet stegras ständigt genom de med jämna mellanrum kommande historiska kapitlen.

Det är 308 sidor välskriven roman med hög spänning från början till slut.

Håkan Hermansson (S) använder sig i sitt svar till mig den 4/5 av den allra sämsta formen av retorik. När argumenten tar slut så blir det istället ett försök att säga ”att jag har rätt bevisas av att motståndaren blir arg”. Nej Håkan Hermansson, jag blir inte arg av den anledningen, tvärtom har du uppåt väggarna fel. Jag blir arg för att du i din krönika använde dig av härskartekniker och ärekränkande påståenden om Annie Lööf.

Jag vill ha en ren politisk debatt om de olika alternativen som väljarna har att ta ställning till. Ingen tjänar på pajkastning, mer än möjligtvis populistpartier. Men eftersom Socialdemokraterna uppenbarligen inte tänker lägga fram några politiska förslag så förstår jag att de har svårt att diskutera politik och därför får ägna sig åt personliga påhopp istället.

Det blir snarast löjeväckande när en socialdemokrat ska förklara för mig som centerpartist hur Centerpartiets medlemmar tycker och känner. Vad får dig att tro att du vet det bättre? Sanningen är att du hittar på för att försöka svartmåla Centerpartiet. Det skulle aldrig falla mig in att påstå att jag vet bättre vad de socialdemokratiska medlemmarna tycker än vad ni i ert eget parti vet. Vem som helst hör hur löjligt det låter.

Det enda exemplet som Hermansson lyckas skaka fram är en gammal centerpartist som inte har varit medlem på flera år och som istället ägnar sin tid åt att skada Centerpartiet så mycket som möjligt. Jag beklagar givetvis när gamla medlemmar lämnar Centerpartiet, men att det händer då och då är ofrånkomligt. Jag kan försäkra Hermansson att det även händer Socialdemokraterna. Vi har t.ex. en ny C-medlem som tidigare har jobbat för S i riksdagen.

Det var med stor förvåning och besvikelse som jag läste Håkan Hermanssons s.k. krönika den 24 april. Hermansson kan ibland skriva riktigt bra krönikor, t.ex. om utrikespolitik, men den här gången blev det en pinsam mix av okunnigt dravel och ärekränkande påhopp.

Hermansson använder samma retorik som socialdemokrater i andra delar av landet för att angripa Centerpartiet och svartmåla Annie Lööf. Det är tråkigt att Socialdemokraterna inte vill ha en sakligare nivå på den politiska debatten.

Det är inte förvånande att Hermansson och andra socialdemokrater inte tycker om Centerpartiets förslag för att hjälpa unga att få in en fot på arbetsmarknaden. LO och därmed Socialdemokraterna är intresserade av dem som redan har ett jobb, men för de som står utanför arbetsmarknaden har de inga förslag. Håkan Hermansson går till och med så långt i sina påhitt att han påstår att Centerpartiets förslag ”inte tilltalar någon”.

Den undersökning som United Minds har gjort visar att sju av tio ungdomar är positiva till lägre ingångslöner för att fler unga ska få in en fot på arbetsmarknaden. Det är bättre med en fot på arbetsmarknaden med en lägre lön än två fötter utanför och ingen lön alls. Det förstår inte minst de unga som drömmer om att få sitt första jobb.

Värst av allt i Hermanssons s.k. krönika är de ärekränkande påhoppen på Annie Lööf. Det är så typiskt att äldre män inte klarar av när unga kvinnor tar sig fram och gör sin röst hörd. Hur många gånger har vi inte sett den typen av översitteri och härskartekniker som Hermansson gör sig skyldig till? Jag borde kanske inte vara förvånad men eftersom Hermansson går över alla gränser i sina förolämpande påståenden om Annie så får det inte stå oemotsagt.

Annie Lööf är en ideologiskt stark politiker som i det avseendet kan jämföras med t.ex. Mona Sahlin. Mona Sahlin fick också mycket skit av äldre socialdemokratiska män för att hon vågade ta makten ifrån dem. Det är tydligt att S nu hellre väljer ledare som Stefan Löfven och Håkan Juholt som man inte vet var man har i politiken.

Annie har också under sin hittills korta tid som partiordförande satt igång ett strategiskt framtidsarbete. Vi håller på att förnya vårt idéprogram, vi har snart en ny personalorganisation med medarbetare runt om i landet istället för i Stockholm och en ny kommunikationsplan är snart klar. Jag begär inte att Håkan Hermansson ska ha kunskap om vad vi gör inom Centerpartiets organisation, men jag begär att han inte ska uttala sig som om han visste saker som han uppenbarligen inte har en aning om.

Jag beklagar att Socialdemokraterna vill ha den här typen av politisk debatt under bältet. Det kommer enbart att leda till ett större politikerförakt. Men det kanske är så som Stefan Löfven och Håkan Hermansson vill ha det.

Herr talman! I dag debatterar vi, och ska fatta beslut om, ett antal viktiga frågor. Jag trodde inte att det här skulle bli en fildelningsdebatt. Det är inte riktigt det som betänkandet handlar om, men det finns tydligen en del som har för avsikt att debattera fildelning i stället.

De frågor som vi fattar beslut om är viktiga för att polisen ska kunna utreda brott, men de är också viktiga för att öka rättssäkerheten. Precis som föregående talare var inne på har det här behandlats och utretts i en rad olika utredningar de senaste åren. Jag kan också berätta att jag själv satt med i en politisk referensgrupp 2006–2007. Vi försökte ta reda på i vilken omfattning som polisen använder den här typen av uppgifter.

Det är inte så svårt att titta på hur polisen får ut trafikuppgifter enligt rättegångsbalkens regler. Vi får varje år en skrivelse från regeringen. Där står hur ofta man har använt den här typen av uppgifter och om det har varit effektivt. Vi kan tycka att vi ska förbättra detta, och det pågår också. Det är inga problem. Men det finns ytterligare en lag, nämligen lagen om elektronisk kommunikation, och polisen kan få ut precis samma uppgifter genom den lagen. Det är två olika lagar, men man kan få ut samma uppgifter.

Då försökte vi ta reda på hur ofta polisen använde sig av lagen om elektronisk kommunikation för att få ut den här typen av uppgifter. Svaret var att det inte fanns någon sådan statistik. Varje polismyndighet sköter det här för sig, och det förs ingen statistik över det totala. Till slut fick vi fram en bedömning. Det var inget säkert resultat men en bedömning att polisen hade fått ut ungefär 8 000 uppgifter under ett år. Då ska man komma ihåg att samma år fick polisen ut ungefär 1 000 uppgifter enligt rättegångsbalkens regler, det vill säga det som vi får den årliga skrivelsen om. Åtta av nio gånger som polisen får ut den här typen av uppgifter finns inte med i den årliga skrivelsen.

Vi som satt i den politiska referensgruppen hade alla samma syn: Det här är inte rättssäkert. Åtta av nio gånger som de här uppgifterna kommer ut går polisen direkt till teleoperatören och får ut uppgifterna. Det görs ingen rättslig prövning för att de ska få ut dem.

Sedan har ytterligare utredningar tittat på detta. Det är för väl att vi äntligen kommer fram till en ny lagstiftning där vi plockar bort möjligheten att få ut den här typen av uppgifter via lagen om elektronisk kommunikation. Det är rättegångsbalken som ska gälla, och därmed ställs det krav på att domstol ska avgöra huruvida polisen ska få tillgång till uppgifterna. Det är en klar förbättring ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det kan man visserligen säga nej till om man vill, men då ska man komma ihåg att dagens lagstiftning kvarstår. Då kommer polisen även fortsättningsvis att kunna plocka ut de här uppgifterna genom lagen om elektronisk kommunikation utan rättslig prövning.

En annan sak som man säger nej till om man säger nej till dagens förslag är den ökning av rättssäkerheten som också kommer att ske genom att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn över den här inhämtningen av trafikuppgifter.

Herr talman! Sedan måste jag också göra en liten utläggning om detta med trafikuppgifter. I debatten, och inte minst i medier inför vår debatt här i dag, har det varit en beklaglig sammanblandning av vad som är trafikuppgifter och hur man kan få ut den typen av uppgifter och vad som är abonnemangsuppgifter och hur man kan få ut den typen av uppgifter.

Trafikuppgifter är till exempel vem som ringer vem och var en person befinner sig när man ringer samtalet. Det är en typ av trafikuppgifter. Det är klart integritetshotande om sådana uppgifter kommer ut, det vill säga precis var jag befann mig och vem jag hade kontakt med.

Abonnemangsuppgifter eller, som de ibland kallas, kataloguppgifter är vem som har vilket telefonnummer. Det kan även handla om hemliga telefonnummer. Det kan också handla om vem som har vilket IP-nummer vid ett bestämt tillfälle. Det är alltså redan i dag olika regler för när polisen kan få ut trafikuppgifter och abonnemangsuppgifter. Så kommer det även fortsättningsvis att vara. Blanda inte ihop det och säg att i dag får man bara ut uppgifter när det gäller mord och grova narkotikabrott och i framtiden får man ut uppgifter när det gäller fildelning. Så har det låtit, men då har man totalt blandat samman två olika sorters uppgifter.

Jag ser att klockan går snabbt, så jag ska fortsätta med det jag hade tänkt säga. Detta har också Johan Pehrson varit inne på. Vi har inte samordnat våra inlägg här i dag. Det finns personer i samhället som tror att internet ska vara en plats där man får göra vad man vill. Vi ska ha ett fritt och öppet internet, och så tror man inte att vi ska ha några regler.

För mig är det så att vi ska ha ett fritt och öppet internet, och vi ska ha samma regler där som vi har i den vanliga världen. Det tycker jag är jätteviktigt att påpeka. Ska vi ha ett långsiktigt hållbart internet där vi alla kan känna oss hemma och där barn kan få söka runt måste vi också ha regler för hur vi får bete oss mot varandra.

Tyvärr ser vi att den typen av brott där man använder internet för till exempel bedrägerier växer fram, och det gäller också försäljning av narkotika. Det finns också en annan typ där internet blir själva brottsplatsen. Man lägger ut smygtagna bilder på varandra. Vuxna söker sexuella kontakter med barn, så kallad gromning. Förtal, förolämpning och annan typ nätmobbning blir allt vanligare och är allt jobbigare för många.

Jag är själv småbarnsförälder. Mina barn är ännu för små för att surfa runt på nätet själva, men jag kan tänka mig hur fruktansvärt svårt det måste vara att se kränkande bilder på sitt barn eller falska kränkande påstående cirkulera runt på internet, och man kan ingenting göra för att få bort dem för gott. Det måste vara en fruktansvärd känsla för barnet men också för föräldern.

Problemet i dag med den här typen av brott är att även om man vänder sig till polisen kommer polisen med all sannolikhet att lägga ned undersökningen eftersom man inte kan få ut vem som hade det IP-numret. Även om man vet från vilket IP-nummer som inlägget gjordes, som bilder lades ut eller påstående gjordes kan polisen inte få ut den typen av uppgifter, och undersökningen läggs ned. Kvar står barnet som kränkts och den maktlösa föräldern som också lider, precis som barnet.

Vi ska ha ett fritt och öppet internet. Det ska vara ett internet utan censur, men vi ska inte ha ett internet utan regler. Och om man har regler måste reglerna kunna följas upp, och de som begår brott måste också kunna utredas och i slutändan straffas för detta.

Visst kan man, som Miljöpartiet och Vänsterpartiet, säga att abonnemangsuppgifterna inte ska lämnas ut. Det är klart att man kan göra den bedömningen, men då ska man också rakryggat stå för att man inte vill göra det möjligare för polisen att utreda gromning, det vill säga när vuxna söker kontakt med barn. Man vill inte göra det enklare för polisen att utreda den typen av förtal, kränkningar och nätmobbning som tyvärr pågår.

Man kan också göra som Sverigedemokraterna och säga att gränsen för när abonnemangsuppgifter ska lämnas ut ska sänkas men inte för ett visst brott. Det är helt i strid med svensk rättstradition. Låt mig gissa att Lagrådet skulle sparka bakut inför en sådan lagstiftning.

Herr talman! Jag beklagar att jag har dragit över min tid. Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Under min uppväxt på 80-talet hörde vi ganska ofta talas om terrorism. Det var i Nordirland och i Baskien, där Eta begick terrordåd. Det var religiösa motsättningar mellan katoliker och protestanter, och det var separatistiska motiv.

År 2001 ändrades synen på terrorism genom al-Qaidas dåd mot World Trade Center i New York och Pentagon utanför Washington. Det var ett islamistiskt extremistiskt attentat av hat mot västvärlden. Men fortfarande var terrordåden långt från Sverige.

År 2004 kom terrorismen tillbaka till Europa genom terrordåden i Madrid, och 2005 var det London som drabbades. Trots detta var det fortfarande många, även här i riksdagens kammare, som talade som att terrorism är något som inte sker och finns i Sverige eller i Norden. Nu vet vi att det tyvärr inte är sant.

Den 11 december 2010 sprängde Taimour Abdulwahab ihjäl sig mitt i Stockholm. Det var ren tur att han inte tog fler med sig in i döden.

Den 29 december 2010 greps fyra män som hade rest från Sverige till Köpenhamn och som misstänks ha planerat att döda anställda på Jyllands-Posten, tidningen som 2005 publicerade de satiriska teckningarna av profeten Muhammed.

Förra sommaren, den 22 juli 2011, dödade Anders Behring Breivik 8 personer genom en bilbomb i centrala Oslo och sköt sedan kallblodigt ihjäl 69 personer på Utøya innan han greps.

Nu kan inte någon längre hävda att terrorism inte finns i Sverige eller i Norden. Terrordåd har utförts i Sverige, och det kan ske igen. Terrordåd har planerats från Sverige, och det är sannolikt att det kommer att ske igen. Vi kan inte sitta och vänta. Vi måste göra vad vi kan för att förebygga uppkomsten av terrorism, förhindra terroristattentat och förbereda för det fall att ett terrordåd skulle ske i Sverige.

Fru talman! Terrorister är kriminella och ska behandlas som kriminella. Det tror jag faktiskt att vi är överens om i denna kammare. Jag önskar också att vi är överens om att detta gäller oavsett vilka typer av terrorism som vi talar om och att de ska behandlas på samma sätt. Det kan vara ideologisk, separatistisk eller religiös extremism, men det viktiga är att vi inte koncentrerar oss på enbart en typ och bortser från en annan.

Terrorism har också en annan dimension än den rent kriminella. Terrorister har för avsikt att störa eller störta vårt demokratiska system. De accepterar inte vår demokratiska samhällsordning. Men fortfarande ska denna typ av allvarlig demokratihotande brottslighet bekämpas med demokratiska medel inom rättssäkerhetens ram. Antidemokratiska krafter kan inte bekämpas med antidemokratiska medel, för den dag vi lämnar våra grundläggande principer om alla människors lika värde, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet är vi på samma spelplan som terroristerna, och det ska aldrig få hända. Så lågt ska vi aldrig falla.

Mycket har redan sagts om vad den nationella strategin mot terrorism innehåller. Därför tänker jag hålla mig till ett antal av de reservationer som finns i betänkandet.

Den första reservationen handlar om definitionen av terrorism, och den står Vänsterpartiet och Miljöpartiet bakom. När jag läser reservationen kan jag inte riktigt förstå vad det är som dessa partier vill ändra på. I motionen som ligger bakom skriver Miljöpartiet att definitionen av terrorism är för vid, men det enda konkreta exempel som nämns är att statsterrorism inte omfattas, alltså att definitionen borde göras ännu vidare. Ni får gärna precisera vad det är som ska förändras och hur.
Och tänker ni säga att terrorbrott inte får vara åsiktsbrott vill jag påminna om att alla terrorbrott är ett annat brott i grunden. Det är ett annat brott som begås men med det särskilda syftet att försöka störa eller störta staten, till exempel genom att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen. Jag vill påstå att bakom alla typer av terrorbrott ligger en djup åsikt, även om det må vara en fullkomligt förvrängd åsikt som hatet mot hela det västerländska levnadssättet eller åsikten att unga socialdemokrater i Norge ska skjutas ihjäl så att de inte kan fortsätta med politik.

Fru talman! En annan reservation som Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom handlar om rättssäkerhetsgarantier. På ett väldigt generaliserande och oprecist sätt påstås det att Sveriges lagar mot terrorism har stiftats på ett sådant sätt att ”flertalet av våra rättssäkerhetsgarantier har frångåtts”. Jag undrar vilka rättssäkerhetsgarantier som har frångåtts. Kan ni förklara det lite bättre? Gäller det rätten till rättslig prövning, möjligheten att få juridiskt biträde, översättning och tolkning vid rättegångar, är det sämre behandling i häkte eller i fängelse, eller vad är det egentligen det handlar om?

Jag kan nämna två tillfällen då rättssäkerheten har fått stå åt sidan. Det var dels när FBI tog över en avvisning av två män på Bromma flygplats, dels när icke dömda personer fick sina tillgångar frysta under lång tid utan möjlighet till rättslig prövning. Det är två oacceptabla situationer, men det handlar inte om svensk lagstiftning. Så beskriv i vilken ny svensk lagstiftning som flera rättssäkerhetsgarantier har frångåtts!

I reservation 5, som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom, efterfrågas en komplettering av strategin med en analys av orsaker och riskfaktorer bakom extremism och terrorism, vilket också togs upp i det replikskifte som nyss var.

Precis före vår debatt debatterade konstitutionsutskottet handlingsplanen för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Det är visserligen en annan skrivelse och som har behandlats av ett annat utskott, men jag kan ändå tycka att ni i oppositionen skulle klara av att lägga ihop ett och ett genom att läsa båda skrivelserna, för det ni efterfrågar finns i den skrivelsen. Och jag kan tillägga att era partikamrater i konstitutionsutskottet inte hade någon reservation utan var nöjda med just analysen av orsaker och riskfaktorer bakom extremism och terrorism.

Nästa reservation som jag kan tycka är något onödig är Socialdemokraternas och Vänsterpartiets reservation för något som de kallar för Reko, en sammanslagning av Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och Ekobrottsmyndigheten. Vad ni tycks mena är att regeringen ska låta utreda om en sådan organisation skulle vara en väg för att öka effektiviteten. Nu är det så att Polisorganisationskommittén har fått ett tilläggsdirektiv och utreder just detta, så vad är det egentligen som ni tycker att regeringen ska göra med anledning av ett sådant tillkännagivande? Det sker redan. Jag tror inte på detta med Reko, eftersom det är en oerhörd skillnad mellan Ekobrottsmyndighetens utredningar av skattebrott och Säpos kontraterrorismverksamhet. Men frågan utreds i Polisorganisationskommittén, och det är väl just det som ni vill ska ske.

Samma sak är det med reservationen om insyn hos Säkerhetspolisen. Polisorganisationskommittén utreder just nu Säpos organisation, och i det ligger också vilken insyn som ska finnas, så det ni föreslår i er reservation sker redan nu.

Till slut, fru talman, vill jag säga att liksom reservanterna i reservation 11, om kontroll av kurirförsändelser, välkomnar jag och Centerpartiet att tullen ska få stärkta befogenheter för att kunna förhindra organiserad brottslighet. Men frågan är komplicerad och bör beredas på sedvanligt sätt innan vi fattar skarpa beslut i frågan.

Med detta vill jag yrka bifall till betänkandets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Anf. 6 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Det är mindre än två månader sedan vi stod här och debatterade polisen senast. Men polisen är viktig. Därför välkomnar jag denna debatt.

Om man enbart följer medierna – det gäller delvis också när vi lyssnar på den förste talaren här i dag – skulle man kunna tro att polisen inte utreder några brott, att alla människor känner sig otrygga och att förtroendet för polisen är i botten. Men så är inte fallet. Det är inte sant.

I den förtroendebarometer som görs vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet svarade 62 procent ja på frågan om de har förtroende för polisen. Det kanske kan låta lite, men när man sätter det i relation till svaren om andra yrkesgrupper faller det väl ut för polisen, som har ett bättre resultat än till exempel lärare, advokater och präster.

Enligt den nationella trygghetsundersökning som gjordes under förra året minskar andelen medborgare som blir utsatta för brott under ett år. Ändå är det 23 procent som säger att de blivit utsatta för brott under ett år, och det är en alldeles för hög siffra. Det finns mycket kvar att göra.

I samma undersökning ställs frågan om man som person känner sig otrygg om man går ut på kvällen. På detta svarade 16 procent ja. Det är givetvis alldeles för mycket. Speciellt är det många kvinnor som svarar att de känner sig otrygga. Men i detta sammanhang ska man ändå komma ihåg att när samma fråga ställdes 2006 var det 21 procent som svarade ja. Det är nu 5 procentenheter lägre, vilket innebär nästan en halv miljon svenskar, en halv miljon färre som känner sig otrygga när de går ut på kvällen än det var för fem år sedan. Det är en bra utveckling. Tyvärr har jag ännu inte sett någon löpsedel som säger: ”Ytterligare en halv miljon svenskar känner sig trygga”.

Som justitieministern började med att säga har vi i Alliansen gjort en historisk satsning på svensk polis och på hela det svenska rättsväsendet. Men med det får man inte säga att man är nöjd. Det bör gå att få ut mer verksamhet av de ca 20 miljarder som går till polisen och de nästan 40 miljarder som går till rättsväsendet i stort.

Det krävs ett bättre strukturerat brottsförebyggande arbete som kan minska antalet begångna brott. Det behövs, som ingen hittills har varit inne på, ett mycket bättre it-stöd. Går man in och tittar på hur det fungerar inom polisen och mellan de rättsvårdande myndigheterna ser man att det finns väldigt mycket mer att göra. Det projektet pågår.

Vi kan effektivisera flödet i rättskedjan, det vill säga mellan polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Med en modern polisorganisation, som många redan varit inne på, som går att styra och leda måste vi kunna få ut mer polisverksamhet och utreda fler av de brott som begås, och personuppklaringen måste öka.

Från Sverigedemokraternas sida hörde vi här en antydning som att polisen inte skulle göra något bra jobb. Jag går inte med på den typen av generaliseringar. Jag har nu suttit i riksdagen i tio år och i justitieutskottet lika länge. Jag har besökt nästan alla landets polismyndigheter.

Jag har samtalat med polischefer, representanter för Polisförbundet, polisstudenter och så klart med poliser ute på fältet. Jag har varit med på dagtid, kvällstid och helger. Jag tycker att jag har fått en bred bild av svensk polis, hur organisationen ser ut och hur de anställda jobbar.

Jag ser inte bilden av den late, munkätande polisen som inte vill göra ett bra jobb för att förebygga brott och utreda de brott som har begåtts. Tvärtom ser jag en mycket ambitiös yrkeskår med högt rättspatos och vilja att skapa ett tryggt samhälle där vi kan leva tryggt tillsammans.

Det är klart att det finns rötägg. Det finns de poliser som begår brott, blir avskedade och döms till fängelse. Det skulle annars nästan vara förvånande i en organisation med 30 000 anställda.

Poliskåren som yrkeskår är välutbildad, ambitiös och gör varje dag ett bra arbete. Men man måste ändå ställa sig frågan: Varför får vi inte ut mer av de 20 000 poliserna och nästan 8 000 civilanställda som finns inom polisen?

Jag tror inte att det finns ett enkelt svar på den frågan. Hade det funnits ett enkelt svar så hade de sakerna redan varit genomförda. Det beror på en rad olika faktorer.

Det första som man måste se som grund är att vi har en omodern organisation. Det är 21 länspolismyndigheter, och det finns en nationell myndighet i form av Rikspolisstyrelsen.
Det finns en nationell polischef, rikspolischefen, som inte är chef över landets poliser utan enbart över de ca 200 poliser som jobbar på Rikspolisstyrelsen. Formellt är han också chef över Rikskriminalens poliser och polishögskolans. Men de allra flesta, kanske 19 000 av landets 20 000 poliser, är rikspolischefen inte chef över.

Det säger sig självt att organisationen är svår att styra och leda. Det finns egentligen i dag ingen som styr och leder svensk polis som helhet på myndighetsnivå.

Jag är övertygad om att vi måste föra samman svensk polis och jobba mer enhetligt men också arbeta mer tillsammans med andra brottsförebyggande och brottsutredande myndigheter. Detta kommer jag att återkomma till i mitt nästa inlägg.

Anf. 14 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! För mig och Centerpartiet ska polisens verksamhet ha sin grund i lokalsamhället. Det är också den ståndpunkt som hela Polisorganisationskommittén intog.

Det är genom att ha lokalt närvarande och tillgängliga poliser som det brottsförebyggande arbetet blir framgångsrikt. Men det behövs också för att man ska kunna utreda brott som har begåtts.
En polis som inte har anknytning till den ort där brottet har begåtts har betydligt svårare att utreda en lokal brottslighet. Den lokala polisen har kontaktnät och förhoppningsvis ett uppbyggt förtroende som gör att det blir lättare att få in nödvändiga upplysningar för att kunna utreda brottet.

Jag vill också se ett betydligt närmare samarbete mellan polisen och lokalsamhället i övrigt. Polisen kan göra mycket för att öka tryggheten men långt ifrån allt. Många nödvändiga beslut ligger på den kommunala befogenheten, från sociala insatser, som såklart är jätteviktiga i det brottsförebyggande arbetet, till förbättrad belysning runt torget. Vi ska inte heller glömma näringsliv och föreningsliv som ofta gör ett viktigt arbete när det gäller det brottsförebyggande, men det kan säkert bli ännu bättre i samarbete med polisen.

Fru talman! Vi i Centerpartiet behöver alltså inte starta någon kampanj för att få fler synliga och tillgängliga poliser i hela landet. Det har vi jobbat med i årtionden redan.

Jag måste också komma tillbaka till Jimmie Åkessons 12 miljarder i papperskorgen. Vad betyder det? 60 procent av alla resurser som i dag går till svensk polis används enligt Jimmie Åkesson på ett värdelöst sätt. Det är som att kasta pengarna i papperskorgen. Då ska man komma ihåg att mer än 70 procent av alla polisens resurser går till personalkostnader. Alltså är en stor andel av de personalkostnaderna att kasta pengarna i papperskorgen. Sverigedemokraterna tycker att tusentals polisanställda är värdelösa och att deras löner är som att kasta pengarna i papperskorgen. Det är det enda sättet man kan tolka det uttalandet på.

Samtidigt som man konstaterar att grunden för polisens arbete ska finnas lokalt måste man också konstatera att flera specialiteter inte kan ligga lokalt utan måste finnas på en regional eller nationell nivå. Narkotikahundar eller för delen likhundar, specialister i gärningsmannaprofilering, specialister på att utreda barnpornografi eller civila utredare när det gäller it är olika uppgifter där man måste fundera över var resurserna ska ligga. Det är inte bara lokalt, och det är inte bara resurser som ska vara synliga utåt. Polisen måste också ha många andra specialiteter inom sin organisation.

Jag tycker inte att det är vi politiker som ska avgöra om resurserna ska finnas på det ena eller andra stället. Det tror jag att man klarar bäst inom polisorganisationen, och det är det som Polisorganisationskommittén lägger fram.

Polisorganisationskommittén säger också tydligt att det är subsidiaritetsprincipen som ska gälla. Det är viktigt och något som jag helt står bakom, det vill säga att resurserna ska läggas så långt ned i organisationen som möjligt och bara får centraliseras om det ökar effektiviteten och är rationellt för polisens totala organisation.

Fru talman! Jag vill kort säga något om det som Vänsterpartiets Leif Lindström pratade om när det gäller poliser som har begått brott. Den saken har också utretts i Polisorganisationskommittén, och alla åtta partierna var överens. Jag hoppas att inte Vänsterpartiet har ändrat sig igen.

Anf. 22 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Jag måste återkomma till Jimmie Åkesson och den häpnadsväckande okunnigheten som visades tidigare. Bara så att du vet: Polisen kan inte häkta någon över huvud taget. Det är bara domstol som kan häkta någon. Den som är häktad kommer inte ut en timme senare. Det går inte att komma till sådana här debatter och vara så dåligt påläst.

För att göra Morgan Johansson lite glad tänkte jag återkomma till utbildningsfrågorna.

Centerpartiet står bakom grunderna i Anders Danielssons utredning om hur polisutbildningen bör förändras. Vi menar att de delar av utbildningen som motsvarar högskoleutbildning ska ge högskolepoäng. Det ska också vara möjligt att efter examen forska och kanske doktorera inom Polishögskolan.

Samtidigt är det viktigt att säga att hur välutbildade poliser vi än får måste de ha rätt utbildning som passar till olika behov som finns i samhället. Poliserna finns inte till för poliserna, utan poliserna finns till för samhället och vår gemensamma trygghet i samhället.

Tiden för att förändra polisutbildningen är inte just nu. Vi håller på med den största förändringen av Polissverige på över 40 år. Jag tror inte att vi samtidigt ska vända upp och ned på polisutbildningen. Som jag ser det bör faktiskt utbildningen få vänta tills den nya polisorganisationen är på plats.

Fru talman! Jag vill tacka för debatten. Det är inte första och säkert inte sista gången som vi debatterar polisen i riksdagen, men det är ändå glädjande att det finns en så pass stor samstämmighet i alla fall. Vi som satt i Polisorganisationskommittén lyckades komma överens till hundra procent. Alla representanter för samtliga åtta riksdagspartier står bakom betänkandet. Det är en stor styrka nu när förslagen ska genomföras.

Hans Dahlgren som ska leda vår nya välfärdspolitiska arbetsgrupp är faktiskt ganska ny som C-medlem. Däremot är han inte en politisk novis. Han har bl.a. jobbat som chef för det politiska stödet i riksdagen för Socialdemokraterna när Göran Persson och Mona Sahlin var partiledare.

Vänsterpartiet centralt tycks ha förstått att det är olämpligt, men någon ursäkt från Jonas Sjöstedt har inte kommit. Vänsterpartiet i Malmö säger tvärtom att de INTE tänker be om ursäkt!

Daniel Sestrajcic som är Vänsterpartiets ordförande i Malmö tänker definitivt inte ta avstånd från den omdiskuterade barnaktiviteten.

“Från Malmö blir det absolut ingen ursäkt, inget avståndstagande. Det är den borgerliga regeringen som borde be om ursäkt för att de skapat massfattigdom och massarbetslöshet i Sverige.”

Jag trodde inte att ett parti som säger sig stå för demokrati skulle kunna agera på det här sättet. När några MUF:are använde ett foto på Göran Persson som piltavla (med reservation för att jag minns fel) så blev det ett herrrans liv. Med rätta. Tänk då på att det var ungdomar som gjorde en aktivitet för andra ungdomar.

Nu handlar det om vuxna som låter barn slå basebollträ i huvudet på politiker och om de lyckas krossa huvudet så får de godis! Och de ansvariga vänsterpartisterna i Malmö förstår inte ens att det är olämpligt! Man häpnar!

En av de saker som jag själv har tagit upp vid flera tillfällen är att Brottsskadenämnden (inom Brottsoffermyndigheten) då och då jämkar skadestånd och ger en lägre brottsskadeersättning. Det har varit väldigt svårt för många brottsoffer att förstå. Att Brottsskadenämnden måste göra en självständig prövning om domstolen inte har sakprövat ett skadestånd är klart, men när domstolen har gjort en prövning av skäligt belopp så bör det gälla även för brottsskadeersättningen.

Det är därför glädjande att brottsskadelagsutredningen har kommit med precis det förslaget. http://www.regeringen.se/sb/d/16161/a/192043

En annan fråga som utredningen har hanterat är huruvida en skadelidande ska kunna vända sig direkt till Brottsskadenämnden utan att först kräva skadeståndet från den skadeståndsskyldige (och att Brottsskadenämnden därefter skulle ta över kravet på den skadeståndsskyldige). Utredningen har inte kommit fram till ett sådant förslag. Anledningen enligt utredningen är att det skulle påverka försäkringsersättningarna.

Jag hade hoppats att de åtminstone skulle komma med ett förslag som skulle innebära en lättnad för de brottsoffer som har allra svårast att få ut sitt skadestånd från den skyldige, t.ex. sexualbrottsoffer. Men nu blir det svårt att få genom en sådan lagändring eftersom vi, i nuläget, inte har något beredningsunderlag för detta.

Under och efter forumet så var det en diskussion (bland personer som inte var med på forumet) kring varför vi hade möte med ryska politiker från bland annat St. Petersburg och Arkhangelsk om bland annat HBTQ-rättigheter. Politiker från Enade Ryssland (Putins parti) som själva har varit med och antagit klart diskriminerande lagar mot “HBT-propaganda”. Jag menar tvärtom att det är extra viktigt att diskutera med politiker som man inte tycker likadant som.

Jag var inte med och antog resolutionen, men så här blev den:

We, the participants of the 4th International Forum for Young Politicians of Northwest Russia and the Nordic Countries*, met in Stockholm, Sweden, 18–20 April 2012, in order to discuss issues of open societies and new developments, student exchanges and healthy life-styles in Northwest Russia and the Nordic Countries,

Referring to the resolutions of the First, Second and Third International Forums for young politicians of the Northwest Russia and Nordic countries, which were held in Murmansk (Russian Federation) 27 March, 2009, in Kirkenes (Norway) 23 March, 2010 and in Arkhangelsk 22–23 March 2011, we are:

Acknowledging and respecting international standards in the sphere of youth politics;

Being aware of the fundamental principles and mutual interests in the sphere of building-up principally new youth generation;

And we appeal to the representatives of Russia and Nordic countries to draw the attention to the resolution of problems of the international youth cooperation;

Regarding open societies and new developments we:

Recognize that the principle of equality and non-discrimination apply to all people at all times, as expressed in the European Convention on Human rights, article 14. No-one shall be discriminated against on any ground by any public authority;

Recognize indigenous societies and national minority societies’ rights to maintaining their culture, language, and community, independent of States’ politics, urging the states to do the same;

Recognize our responsibility to protect our citizens’ fundamental human rights in our home countries;

Acknowledge, in that respect, that the principle of equality and non-discrimination, be it on grounds of race, ethnicity, religious belief, gender or sexual orientation, is a fundamental element in the protection of human rights;

Underline that freedom of opinion and freedom of expression is not only a fundamental human right according to the Universal Declaration of Human Rights, article 19; it is also essential in enabling democracy to work and to promote public participation in decision-making;

Recalling Recommendation No. R (2000)7 of the Committee of Ministers’ of the Council of Europe on the right of journalists not to disclose their sources of information, the Forum reaffirms that the protection of journalists’ sources of information is a basic condition for both the full exercise of journalistic work and the right of the public to be informed on matters of public concern, as expressed by the European Court of Human Rights in its case law under Article 10 of the Convention.

* Young representatives of Regions of Arkhangelsk, Leningrad, Murmansk, Saint Petersburg, and Karelian Republic, Nenets Autonomous District, representatives of National Assembly of Young Elected Representatives in Russia, representatives of Parliaments of Denmark, Norway, Sweden, representatives of County of Troms (Norway), Sami Parliaments in Finland, Norway and Sweden, the Nordic Council, the Nordic Youth Council, Youth Organizations in Finland and Sweden.

Regarding student exchanges we:

Urge that education should not be dependent on states and borders. Equal rights to education ought to be a reality in Russia and all Nordic countries, independent of state borders;

Recommend an increase in the possibilities of granting visas to students, teachers and researchers for an effective exchange of ideas and knowledge;

Encourage student exchanges agreements between Nordic countries and Russia, through exchange programmes, bilateral agreements and various exchange networks;

Recommend that the synergies between the different education, research and cultural programmes in the region be actively encouraged; recommends to this end the development of distance learning programmes that open the door to closer cooperation;

Take the view that there is an existing need of additional financial resources in order to establish exchange programmes for students; of the providing of mechanisms to assure the quality and comparability of higher education; and also the supporting of cooperation between institutions of higher education;

Underline the need to address the issue of youth unemployment.

Regarding healthy life-styles we:

Underline the responsibility for all institutions of education at all levels to include physical training in the education and to mediate the importance of a healthy lifestyle to their students;

Emphasize the importance of raising drug awareness, supporting drug awareness and prevention programs/initiatives in our respective countries, promoting the benefits of healthy lifestyle choices and making resources available, and realize that, while alcohol misuse can present health risks and cause careless behavior in all age groups, it is even more dangerous for young people;

Encourage parliamentarians to make use of existing partnerships such as The Northern Dimension Partnership in Public Health and Social Well-being to achieve improvement regarding the health situation, specifically regarding the use of alcohol and other drugs, by working closely with governments, civil society, local communities, multilateral organizations, global funds and foundations, the media, and the private sector.

In addition we:

Encourage National Parliaments to appoint young politicians from respective regions to relevant parliamentary conferences;

Appeal to the parliamentarians to transfer this resolution to the “round table” session between Nordic and Russian parliamentarians, to be held in Helsinki, Finland, 15–16 May 2012;

Welcome the kind invitation of the Parliament of the Karelian Republic to host the 5th International Forum for Young Politicians of Northwest Russia and the Nordic Countries.