Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Kungamordet är ytterligare en träffsäker skildring av Hanne-Vibeke Holst. Det är en friståande fortsättning på Kronprinsessan. Den här gången handlar det förutom om politik och makt, om hederskultur, hustrumisshandel och snarast tortyrliknande psykisk terror, alkoholproblem och mycket mer. Holst lyckas få ihop historien med mycket starka känslor och ändå ett lyckligt slut. Åtminstone lyckligt för de som man vill att det ska vara lyckligt för…

Även om Holst är danska och skriver om den danska politiken och maktkampen inom den danska socialdemokratin (i verkligheten stod maktkampen mellan Mogens Lykketoft och Poul Nyrup Rasmussen) så är våra politiska traditioner så lika att det känns att det likaväl skulle kunna ha varit i Sverige. I den svenska filmatiseringen gjordes grundstoryn också svensk, med en maktkamp på Sveavägen istället för på Christiansborg.

Även om jag “lever” i politiken så tycker jag att det är underhållande att läsa om politisk maktkamp även på min fritid. Kungamordet är dock en 463 sidor lång politisk spänningsroman som måste rekommenderas för alla som uppskattar god, känslostark och spännande litteratur.

I en Sifoundersökning visar det sig att socialdemokraterna fortsätter att tappa och att det framförallt är äldre män som överger socialdemokraterna. Jag ser framförallt en anledning till detta. Mona Sahlin är inte trovärdig ledare i en finanskris. Detta av två anledningar.

Dels har hon ett regeringsalternativ bakom sig med miljöpartister och vänsterpartister som många är mycket skeptiska till. Vänsterpartiet lyckades inte ta ekonomiskt ansvar under 90-talskrisen och då fick socialdemokraterna vända sig till Centerpartiet för att vi skulle få ordning på ekonomin.

Dels tror jag att många minns Mona Sahlins tobleroneaffärer. Om hon inte lyckades ta hand om sin egen ekonomi, hur ska hon då kunna ta huvudansvaret för landets ekonomi när det är kris?

Hej, mindre än en månad till jul och det är högtryck i riksdagen. November och december är riktigt arbetstyngda månader och på åtta dagar hade jag sju debatter i kammaren. Nu är det lite lugnare för mig den här veckan, men det blir ändå många sena kvällar. För de flesta riksdagsledamöter så har kvällsmöten och kvällsvoteringar ingen större betydelse, de är ju ändå här. Men för mig som normalt åker hem och träffar barnen varje kväll så är det extra ovälkommet.

IPRED

De senaste veckorna har införandet av det civilrättsliga sanktionsdirektivet, även kallat IPRED, fildelningslagen och antipiratlagen, varit en följetong i media. På nyhetssök, där vi kan gå in och se om vi omnämnts i olika tidningar, har jag varit med över 80 gånger på ca två veckor. Därutöver har jag varit med i TV4:s 19-nyheter och Nyhetsmorgon. Vissa dagar har jag blivit uppringd av 10-15 journalister.

I själva sakfrågan så har jag tagit upp att den som upptäcks för upphovsrättsintrång först ska få ett varningsbrev och att utlämning av abonnemangsuppgifter kan ske vid andra överträdelsen. Tyvärr har de andra allianspartierna inte visat något större intresse för mitt förslag. Men jag tycker fortfarande att det skulle vara en bra avvägning och fortsätter jobba för förslaget. Det senaste förslaget som jag tagit upp är att det i propositionen inte ska finnas med någon ”förbestämning” av hur domstolarna ska se på proportionalitetsbedömningen.

I debatten som rasar på bloggar och som även tar upp stort utrymme i vanliga tidningar har ett antal missförstånd kring IPRED-förslaget florerat. Ett missförstånd är t.ex. att den som äger ett trådlöst nätverk skulle bli skadeståndsskyldig om grannen använder det för att fildela utan att ägaren vet om det. Till och med en skivbolagsdirektör från Universal hävdade det i en chatt på TV4. Så är det inte. Det är den som kränker upphovsrätten som kan bli skadeståndsskyldig. Ett förtydligande i denna riktning försöker jag också få med i propositionen.

Vad kan man använda sju timmar till?

Vad är det för fråga? Sju timmar. Det är nästan en arbetsdag. Det är ungefär så lång tid det tar att flyga till New York. Man kan också sitta på Bromma flygplats och vänta på ett plan. Och vänta. Och vänta. Sju timmar är fruktansvärt lång tid när man bara väntar.

Det var i måndags som jag skulle flyga ner till Skåne. Jag skulle träffa en journalist från Sydsvenskan och sedan skulle jag besöka polisen i Ystad för att informera mig mer om den s.k. gryningspyromanen. Men båda sakerna missade jag pga snöovädret och det därmed försenade planet. Det skulle ha gått från Bromma 10.15 och lyfte 17.10. En hel dag. Informationen som vi fick var ”senare besked”, ”planet står på Skavsta” och liknande. Jag hann läsa varenda dagstidning och boken som jag hade med mig tog slut. Drygt, riktigt drygt.

När vi gick på planet strax efter 15.30 så somnade jag i tron att vi strax skulle lyfta. När jag vaknade en timme senare så hade vi inte rört oss ur fläcken. Då hade snöovädret tilltaget så att de inte kunde hålla banan tillräckligt fri från snö. Kl. 19 skulle jag prata om organiserad brottslighet i Oxie och dit hann jag med en kvarts marginal.

Media

De senaste veckorna har det varit IPRED som dominerat. Utöver de flesta större tidningar så har jag varit med i TV4 två gånger och i både Studio Ett och Ekot på radio. Utöver IPRED har jag haft en debattrunda om polisen i Kristianstadsbladet mot Thomas Bodström och Christer Adelsbo samt en debattartikel om gränshinder tillsammans med Katarina Erlingson i KvP. Det var också några artiklar om att buggning bara används vid 16 tillfällen på 10 månader, bl.a. i DN.

Hänt i övrigt

Region Skåne hade ett välbesökt mingel i Kulturhuset den 11/11. Utöver skånska politiker och tjänstemän samt skånska riksdagsledamöter så var där en rad ministrar och många näringslivstoppar. Dagen därpå var det lunchmöte där vi skånska ledamöter fick info om vad som är på gång i regionen.

15-16 november var det Centerpartiets framtidskonvent och förtroenderåd i Norrköping. Det var två trevliga och intressanta dagar. Utöver alla kontakter med centerpartister från hela landet så var det bra seminarier. På söndagen antogs EU-valplattformen, i stort sett i det skick som vår valplattformsgrupp lagt fram den, och valsedeln till Europaparlamentsvalet i juni nästa år fastslogs. Lena Ek är etta, Kent Johansson tvåa, Abir Al-sahlani trea och Marie Wickberg voterades upp till fjärde plats före Håkan Larsson.

Centerpartiet har startat ett försök med live-tv-sändningar på hemsidan. Jag var med i den första provsändningen där Martin Ådahl, chef på tankesmedjan Fores, jag och SvD:s ledarskribent Maria Abrahamsson diskuterade hennes rapport om tv-sända rättegångar.

I förra veckan var jag på ett seminarium om sexuell exploatering av barn. Viktigt, intressant och fruktansvärt. En kriminalinspektör från Rikskriminalpolisens IT-sektion pratade om barnpornografi på nätet och för att vi skulle förstå vad det handlar om på riktigt så visade han ett antal bilder och en videosekvens. Fy f-n. Det finns inget annat sätt att beskriva det.

I övrigt har det varit alla de gamla vanliga mötena, jag har varit på Nyamko Sabunis Jämställdhetsråd för första gången, tagit emot en praoelev från Rosengårdsskolan, haft lunchmöte med en centerpartist som jobbar på Rikskrim men går i pension i dagarna m.m.

På gång

Imorgon fredag är det Centerpartiet Skånes 10-årsjubileumsfest i Medborgarhuset i Eslöv. Vi kombinerar jubileet med EU-valsupptakt. Vår f.d. europaparlamentariker Karl-Erik Olsson och vår förhoppningsvis blivande europaparlamentariker Kent Johansson kommer att hålla anföranden. Jag hoppas att vi ses där!

Längre fram i december är det årets sista möte med Nordiska rådets presidium (i Köpenhamn), med Rikspolisstyrelsens styrelse, olika arbetsgrupper m.m. Det blir också ett antal julluncher, julfester och liknande. Trevligt. Ska också hinna med budgetdebatten som för justitieutskottets del är den 15 december.

Debattsvar som varit publicerat i Kristianstadsbladet.

De socialdemokratiska riksdagsledamöterna Thomas Bodström och Christer Adelsbo lyckas i en artikel i Kristianstadsbladet den 17 november påstå båda det ena och det andra om svensk polis som inte överensstämmer med sanningen. Jag ska försöka reda ut begreppen.

Påståendet om att s-regeringen höjde anslagen till rättsväsendet med 5 mdr under förra mandatperioden och att alliansregeringen inte ens skulle komma i närheten av den satsningen stämmer inte. Rättsväsendet fick en ökning med knappt 4,5 mdr under förra mandatperioden, alltså inte så långt från Bodströms påstående om 5 mdr, men alliansen har och kommer enligt budget att satsa 4,8 mdr under den innestående mandatperioden.

Vad gäller de ekonomiska förutsättningarna för rättsväsendet i stort så skiljer det sig inte så mycket mellan den gamla s-regeringen som den nuvarande alliansregeringen, men tittar man djupare på siffrorna så ser man också att en betydligt större del av ”Bodströmssatsningen” var enbart till för att möta pris- och löneomräkningen. Pengar som man givetvis inte får någon ny verksamhet för.

Mer intressant är att se hur utvecklingen av antalet poliser har varit. Jag har låtit Riksdagens utredningstjänst ta fram siffror på hur antalet poliser i landet förändrats från 1994 till 2008. Under socialdemokraternas tolvåriga regeringsinnehav från 1994 till 2006 så minskade antalet poliser i landet, från 17 632 till 17 423, dvs en minskning med 209 poliser på 12 år.

Sedan alliansen tog över regeringsmakten 2006 har utvecklingen varit den omvända. Från årsskiftet 06/07 till 30 juni 2008 har antalet poliser i Sverige ökat från 17 423 till 18 598. Med andra ord en ökning med 1 175 poliser på 1,5 år. Detta kallar Thomas Bodström för att alliansen sviker polisen. Han borde rannsaka sig själv och sitt parti istället.

På en punkt har socialdemokraterna rätt i sin artikel och det gäller arbetsgivaravgifterna. Det stämmer att socialdemokraterna ställer sig bakom alliansens föreslagna arbetsgivaravgiftssänkning. Att de i övrigt ger svenska folket en skattechock på över 13 mdr är en annan sak som jag förstår att de talar tyst om.

Om Bodström, eller den sekreterare som sköter hans riksdagsuppdrag att t.ex. svara på debattartiklar, hade läst mitt tidigare inlägg lite bättre hade han sett att jag också sa att det kommer att bli något färre civilanställda inom polisen framöver. 1994-2006 ökade antalet civilanställda med 81 personer, sedan årsskifte 06/07 har de civilanställda ökat med 1 325 personer på 1,5 år. Detta är förmodligen en för snabb ökning och det är fullt möjligt att en del inte får fortsatt anställning. Polisen säger själva att det inte handlar om några uppsägningar eftersom det är tillfälligt anställda som inte får fortsatt tjänst.

Till slut vill jag säga att det inte är något ovanligt att myndigheter pekar på underskott för att få mer pengar. Trots alliansens satsningar på polisen och övriga rättsväsendet så vill vi ändå sätta ekonomiska krav på dem. Jag är övertygad om att såväl polisens organisering som arbetssätt kan effektiviseras och det förvånar mig att socialdemokraterna inte vill se dessa möjligheter utan enbart skriker efter mer pengar. Pengar som en regering med socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister knappast skulle skjuta till.

Debattartikel som varit publicerad i Kvällsposten.

I över tio år har frågan om gränshinder i Öresundsregionen varit flitigt diskuterad och det är mer än åtta år sedan Öresundsbron öppnades och den dagliga arbets- och studiependlingen tog fart på allvar. Nu i slutet av år 2008 är det ca 19 000 personer som varje vardag pendlar över sundet för att jobba eller studera. Det är fler än som jobbar och studerar i en normalstor svensk kommun.

Ingen ansvarig politiker kan påstå att gränsbarriärerna i Öresundsregionen är försumbara.

Öresundskomiteen skapades redan för 15 år sedan. Organisationen består av kommuner och regioner på båda sidor av sundet och målsättningen är en ”barriärfri region” för att Öresundsregionen ska bli Europas mest attraktiva och konkurrenskraftiga region. Öresund Direkt finns på båda sidor sundet och gör dagligen ett bra jobb för att hjälpa medborgare och företag med skatteregler, socialförsäkringssystem m.m. som kan var minst sagt krångligt för gränsgångare. Genom sina kontakter med alla de som lever sina liv på båda sidor sundet så identifieras ständigt nya gränshinder.

De nordiska regeringarna har genom Nordiska Ministerrådet skapat Gränshindersforum med en representant från varje nordiskt land. Gränshindersforum har identifierat och föreslagit lösningar på ett stort antal gränshinder.

Ingen ansvarig politiker kan ursäkta sig med att omfattningen eller betydelsen av gränshindren är okänd, inte heller vilka gränshinder som finns eller hur de kan åtgärdas.

Nu handlar det om viljan att lösa problemen!

Alliansregeringen har i tal och skrift uttryckt en betydligt större förståelse för vilka problem gränsbarriären i Öresund innebär än vad den f.d. socialdemokratiska regeringen gjorde, men fortfarande återstår det att visa vilja till handling. Att några få och relativt små gränshinder löses per år är inte tillräckligt. Det uppkommer samtidigt nya gränshinder och hittills vill vi påstå att resultatet ligger på minus.

Gränshindersforum har uppmärksammat den svenska regeringen på flera gränsproblem som snarast skulle kunna åtgärdas, men tyvärr tycks den av departementen i Stockholm allt för ofta föreslagna ”lösningen” vara att informera om att gränshindren finns.

Det är ingen lösning!

Visst kan det vara bra att få veta att om man tar ett tillfälligt arbete i Danmark så kan man bli av med sin rätt till svensk a-kassa när anställningen är slut. Men det är ingen lösning på problemet. Lösningen skulle vara att låta samma ettåriga skyddsregel som gäller inom Sverige även gälla i Öresundsregionen och andra gränsregioner. Ingen stor lagändring krävs, men det krävs vilja att lösa problemet.

Det finns åtskilliga problem som måste lösas av Danmark och Sverige gemensamt, men det finns också många gränshinder som vi kan åtgärda själva i Sverige. Det är speciellt inom arbetslöshetsförsäkringen och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna där vi i Sverige ensidigt byggt upp gränshinder genom att enbart tänka i ett nationellt perspektiv. Det är dags att i varje lagförslag i förväg granska vilka effekter förslaget har för personer som bor och arbetar eller studerar på olika sidor en nordisk gräns.

Öresundsregionen har alla förutsättningar att vara en motor i svensk och dansk ekonomi. Vår region har starka utbildnings- och forskningsmiljöer, vi har företag som är mindre konjunkturkänsliga än t.ex. fordonsindustrin i Västra Götaland, och vi har en relativt ung och mycket välutbildad befolkning. Faktorer som talar för Öresundsregionens fördel både nu när vi är på väg in i en lågkonjunktur och när nästa högkonjunktur ska byggas upp.

Men för att Öresundsregionens fulla potential ska kunna uppnås krävs det att gränsbarriären i Öresund rivs. Det ska vara lika enkelt att bo och jobba eller studera på olika sidor sundet som inom Sverige eller Danmark.

Johan Linander, Stora Rödde
Riksdagsledamot och ledamot i Nordiska Rådet

Katarina Erlingson, Lund
Vice ordf. i Region Skåne och ledamot i Öresundskomiteen

Johan Linander har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd vidta för att Marockos ockupation av Västsahara ska upphöra och Västsaharas befolkning därmed kan återfå sina grundläggande mänskliga rättigheter.

Den svenska regeringen stödjer fullt ut FN:s ansträngningar att nå en politisk lösning på konflikten om Västsahara. Parterna i konflikten måste med stöd av FN själva komma fram till en lösning om områdets framtida status och det måste ske på ett sätt som ger saharierna möjlighet att utöva sin rätt till självbestämmande. Denna rätt behöver enligt folkrätten inte innebära självständighet.

Mellan EU och Marocko finns en i ett regionalt perspektiv, omfattande dialog om mänskliga rättigheter och demokratifrågor både på politisk och teknisk nivå. Det fördjupade samarbetet mellan EU och Marocko, innebär inte bara förmåner på ett antal områden utan också förvänt¬ningar och krav när det gäller exempelvis mänskliga rättigheter och demokrati. Regeringen följer med oro situationen för de mänskliga rättigheterna i Västsahara.

Den svenska regeringens linje och agerande inom Europeiska unionen, i Förenta nationerna, bilateralt med Marocko och i andra sammanhang när det gäller Västsaharakonflikten utgår från folkrätten och rätten till självbestämmande för folket i Västsahara.

Stockholm den 26 november 2008

Carl Bildt

Skriftlig fråga som jag skickade in för någon vecka sedan, men glömt lägga ut här på bloggen.

I över 30 år har det västsahariska folket levt under förtryck och ca 160 000 västsaharier lever idag i algeriska flyktingläger och är helt beroende av bistånd från det internationella samfundet för sin överlevnad.

Västsahariernas strävan mot självständighet är sedan länge en kamp där de utan användande av våld försöker hävda sina mänskliga rättigheter. De strävar efter att upprätta en demokratisk stat med religionsfrihet och har fått rätten till självbestämmande fastslagen av Internationella domstolen i Haag. FN har antagit en resolution om att en omröstning skulle hållas 1992 för att låta det västsahariska folket självt avgöra om landets självständighet – en omröstning som ännu inte är genomförd. Inget land i världen erkänner Marockos ockupation av Västsahara. Ändå fortgår den.

Sedan mitten av oktober har marockansk polis och militär intensifierat förföljelserna av västsahariska människorättsaktivister i den ockuperade delen av Västsahara. Befolkningens mest grundläggande mänskliga rättigheter kränks dagligen.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesministern:

Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för att Marockos ockupation av Västsahara ska upphöra och Västsaharas befolkning därmed kan återfå sina grundläggande mänskliga rättigheter?

Anf. 181 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Även mitt anförande kommer huvudsakligen att handla om det så kallade RIF-området, eller rättsliga och inrikes frågor. Det handlar om kampen mot den grova, gränsöverskridande brottsligheten, det handlar om att få grundläggande processuella rättigheter om man ställs inför rätta i en annan medlemsstat, det handlar om möjlighet att låta dömda avtjäna sina straff i det egna hemlandet och mycket mer.

Utvecklingen på RIF-området är en av de mest omfattande förändringarna med Lissabonfördraget. Det är ett stort steg att flytta de rättsliga frågorna från tredje pelarens beslutsstrukturer, som kräver enhällighet, till en struktur där man använder sig av kvalificerade majoritetsbeslut.

Den kvalificerade majoriteten, eller så kallad dubbel majoritet, kräver en majoritet på minst 55 procent av länderna, vilket för närvarande är 15 länder, representerande minst 65 procent av EU:s befolkning för att beslut ska kunna fattas. Detta ska jämföras med dagens vetorätt där alla 27 medlemsländerna har vetorätt. De nya beslutsreglerna syftar helt enkelt till att det ska bli enklare att fatta beslut.

Frågan man då ställer sig är: Behövs det här? Fungerar det inte tillräckligt bra med de beslutsstrukturer vi har i dag? Svaret är nej. Det fungerar inte bra i dag. Det finns en enorm tröghet i beslutsstrukturen, och det har hänt vid flera tillfällen att viktiga frågor stoppats av några eller några länder. Ett land stoppade rambeslutet om rasistiska brott. Vid ett par tillfällen har det hänt att konservativa regeringar stoppat förslag mot diskriminering och för jämställdhet.

Så sent som i förra veckan stod miljöpartister och vänsterpartister här i kammaren och beklagade sig över att det framlagda förslaget om dataskyddsrambeslut var för vagt. Jag håller med. Det var för vagt. EU hade behövt gå ytterligare några steg framåt för att stärka rättssäkerheten och den personliga integriteten, men det gick inte eftersom några medlemsstater inte ville.
Det märkliga i den debatten var att miljöpartister och vänsterpartister tydligt stod och sade att de ville ha ett vassare EU. Men när vi nu här i dag kan besluta om att få ett vassare EU säger man nej, nej och nej.

Herr talman! EU-samarbetet måste effektiviseras och moderniseras för att tillvarata den potential som finns inom unionen. EU måste ytterligare kunna förstärka sin handlingsförmåga. Det finns ett stort folkligt stöd för att EU ska bli bättre och effektivare på att bekämpa den grova, gränsöverskridande brottsligheten.

Dagens tröga beslutsstrukturer gör helt enkelt EU handlingsförlamat i en del frågor. I dag är det 27 medlemsländer. Hur många är det om 10 eller 20 år? I min vision är det kanske 35 länder. Det är inte alls otänkbart. Detta kräver att varje lands vetorätt tas bort så att det kan fattas beslut med kvalificerad majoritet.

Utöver den här viktiga förändringen finns det fler förändringar i Lissabonfördraget som också är viktiga för det rättsliga och inrikes området. Europaparlamentet blir medbeslutande. Inom de polisiära och straffrättsliga områdena ska frågor beslutas av ministerrådet och Europaparlamentet gemensamt. I dag hör rådet enbart Europaparlamentet. Med andra ord får de direktvalda Europaparlamentarikerna större makt, och det anser jag vara en stärkt demokrati.

En annan viktig del som Krister Hammarbergh också talade om är den så kallade nödbromsen. Skulle ett lagförslag påverka vårt grundläggande rättssystem kan alltså varje land dra i nödbromsen och säga att det här måste överlämnas till Europeiska rådet, och då får stats- och regeringscheferna fatta beslut med enhällighet.

En tredje viktig del av Lissabonfördraget är att de nationella parlamenten får en ny roll att kontrollera subsidiaritetsprincipen. Denna princip betyder att EU enbart ska fatta beslut i frågor som EU ensamt beslutar om eller i fall då en åtgärd på EU-nivå är effektivare än om den skulle vidtas i varje enskilt medlemsland. På de polisiära och straffrättsliga områdena kommer att gälla att en fjärdedel av de nationella parlamenten kan ta upp frågan om subsidiaritetsprövning. Då ska förslaget omprövas.

En fjärde viktig del av Lissabonfördraget är att EG-domstolen får ett större ansvarsområde i frågor som rör de polisiära och straffrättsliga frågorna. Det innebär också i sin tur att rättssäkerheten ökar.

Herr talman! En av de viktigaste prioriteringarna för EU är att skapa ett samarbetsområde med frihet, säkerhet och rättvisa. Genom Lissabonfördraget blir EU:s arbete inom dessa områden effektivare, mer demokratiskt och mer öppet. Därför vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 201 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Lena Olsson för att hon kommit hit för att debattera med oss på allianssidan. Det hade varit konstigt om vi varit åtta ledamöter från den borgerliga alliansen men ingen från oppositionssidan. Nu kom Lena Olsson, vilket är bra. Ingen socialdemokrat orkade tydligen ta sig hit.

Fru talman! Den här debatten handlar inte om ifall Europol ska inrättas eller finnas kvar. Europol har redan funnits i 15 år, och vi vet att den varit viktig för den europeiska brottsbekämpningen. Vad vi gör i dag är att flytta den rättsliga grunden för Europol från en särskild konvention till ett rådsbeslut. På så sätt får Europol en tydligare rättslig ställning och blir en EU-myndighet, precis som föregående talare sagt.

Därutöver införs bland annat ett oberoende uppgiftsskyddsombud, ett ombud som kanske kan jämföras med de ombud vi har i Sverige vid domstolsbeslut om användning av hemliga tvångsmedel. Det är en förstärkning av människors rättssäkerhet, och jag har svårt att förstå att det finns partier som yrkar avslag på hela förslaget och alltså säger nej till att det ska införas. Det blir ett nej till en förstärkt rättssäkerhet.

Europol är inte en operativ polismyndighet, och som centerpartist tycker jag att det är bra. Europol stöder de nationella brottsbekämpande myndigheterna bland annat genom att underlätta utbytet av information, tillhandahålla operativa analyser, ta fram strategiska rapporter, till exempel bedömning av hotbilder. Dessutom tillhandahåller de expertis och tekniskt stöd för utredningar. Det är bra. Det är sådant de ska göra, inte syssla med operativa åtgärder i medlemsländerna.

Europol arbetar inom ett relativt litet antal områden. Vi har tidigare hört om narkotikahandel, terrorism, människohandel, barnpornografi och vapenhandel. Jag kan tillägga handel med stulna fordon och penningtvätt, och det finns ytterligare några områden. Det är alltså inte speciellt många områden, vilket är ganska bra för det avgränsar vad Europol ska syssla med. De ska inte syssla med alla brott utan med gränsöverskridande grova brott.

Fru talman! Europol har under de senaste åren betytt mycket i den europeiska bekämpningen av gränsöverskridande brottslighet, en brottslighet som tyvärr blivit både vanligare och grövre. De välorganiserade kriminella ligorna bryr sig inte om ifall det finns landgränser i Europa. De arbetar multinationellt. Då kan vi inte förvänta oss att våra brottsbekämpande myndigheter ska sitta hemma i det egna landet och klara av att genomföra en framgångsrik brottsbekämpande verksamhet.

På Europols hemsida kan man se i vilka åtgärder de varit med och förhindrat eller utrett brott. Bara på de senaste månaderna har det gällt narkotikasmuggling, narkotikatillverkning, barnpornografi, penningförfalskning och kreditkortsbedrägerier. Det är brott som kanske inte hade lösts om vi inte haft Europol.

Europol har också bilaterala operativa eller strategiska överenskommelser med en lång rad andra länder och internationella organisationer. Det skulle vi knappast kunna ha i varje enskilt medlemsland. Det handlar om allt från Albanien och Colombia till Moldavien och Världstullorganisationen.

Med detta vill jag säga att Europol är en viktig organisation, och genom de förändringar vi nu gör blir det också en effektiv organisation för att bekämpa grov gränsöverskridande kriminalitet i Europa. Därför vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.
(Applåder)

I samband med FRA-diskussionerna i våras påbörjades en ny trend, att påverka riksdagsledamöterna genom att skicka mejl i stora mängder. Någon ser till att det blir enkelt att skicka ett förbestämt eller egenhändigt komponerat meddelande till samtliga eller vissa utvalda riksdagsledamöter. Nu i höst har kampanjmetoden använts flitigt, mot äktenskap för homosexuella, både för och emot IPRED samt mot Lissabonfördraget. Alla har givetvis rätt att kontakta vilka riksdagsledamöter de vill, men mängden mejl har gjort att de allra flesta har använt olika filtreringar för att kunna hantera sin mejl. Att vi skulle hinna läsa alla mejl, som dessutom ofta har identisk text, är helt otänkbart, så många är det.

Nu har kampanjandet dessutom inte stannat vid mejlen, utan motståndare till IPRED har börjat sms:a till våra mobiltelefoner. För någon timme sedan fick jag det senaste “Stoppa IPRED”-sms:et och vid det här laget tror jag att jag fått ett 15-tal sms i samma fråga. För varje tillfälle ökar min irritation. Sms är något helt annat än mejl. Mejl läser man när man har tid, medan åtminstone jag direkt går och tar telefonen eller plockar upp den ur fickan så fort jag får ett sms. Sms känns mycket mer närgånget än mejl.

Nu är ett 15-tal sms inte speciellt mycket i jämförelse med antalet mejl vi fått. Tänk om vi skulle få hundratals sms, det skulle få mig att ändra mobilrutiner på så sätt att jag inte kollar sms direkt. Med andra ord skulle jag och säkert många av mina kollegor bli mindre tillgängliga pga en sådan kampanj. Samma sak har redan hänt med mejlen eftersom filterfunktionen, och snabba storstädningar av mejlboxen, säkert innebär att ett antal “riktiga” mejl också försvinner.

Rent generellt är det dessutom en mycket dålig kampanjmetod att göra de man vill påverka irriterade. Är syftet att nå framgång i den fråga man engagerar sig i så är det garanterat inget framgångsrecept att starta en sms-kampanj.

Jag borde givetvis ha skrivit om det tidigare, men det är inte för sent att titta på samtalet.

Igår gjorde Centerpartiet ett försök med livesändning på nätet. Tanken är att vi ska sända politiska diskussioner om intressanta frågor på vår hemsida en gång i veckan. Vid vårt första tillfälle så togs frågan om tv-sända rättegångar upp.

Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson har skrivit en rapport om tv-sända rättegångar och denna var utgångspunkten för vår diskussion. Förutom Maria och jag så deltog Martin Ådahl som är chef för tankesmedjan Fores och Annie Johansson höll i samtalet.

Jag tycker att det blev en bra diskussion. Själv är jag skeptisk till just tv-sända rättegångar. Jag kan tycka att viss fotografering ska kunna få ske inne i rättegångssalen, men om allt som sägs och görs visas direkt på tv så är jag rädd för att vittnen och målsägare inte skulle våga ställa upp i samma utsträckning. Det är dessutom ett problem redan idag. Dessutom får vi inte glömma att allmänhetens bild av vem som är skyldig inte alltid blir den samma som domstolens bedömning av “bortom allt rimligt tvivel”. Det skulle lätt kunna bli en stämning mot en friad person som försvårar hans eller hennes möjlighet att återgå till ett normalt laglydigt liv. Eller ännu värre.

Jag tror inte att jag behöver ge så mycket bakgrund till er som brukar läsa min blogg. Centerpartiet var skeptiska till att identiteter bakom IP-adresser ska lämnas ut, men i en förhandling i mars så släppte vi frågan mot att Renfors förslag om avstängning från Internet inte ska genomföras.

Diskussionen har dock fortsatt och igår så la jag fram ett förslag om att det vid första tillfället ska skickas ut ett varningsbrev och först vid andra tillfället ska identiteten bakom IP-numret lämnas ut till upphovsrättsinnehavaren.

Idag har det tokringt på mobilen och ni kan läsa mer om förslaget på dn, aftonbladet, svd, sydsvenskan m.fl.

Imorgon bitti 07:45 ska jag vara med i TV4 och diskutera förslaget.

Med allt friskare äldre och att vi blir äldre och äldre, så är det fullt rimligt att diskutera om pensionsåldern 65 år ska kvarstå för all framtid. Redan idag har vi en flexibel pensionsålder och de som vill kan jobba fram till 67 års ålder och därmed höja sin pension. Men man kan också konstatera att den idag faktiska pensionsåldern är någonstans mellan 58 och 60 år (det kan beräknas på lite olika sätt, räknar man bara de som skulle klara att arbeta vidare så är snittet faktiskt ca 63 år).

Den demograiska utvecklingen visar också att allt färre ska försörja allt fler. Idag är ca en sjättedel av befolkningen 65 år eller äldre. 2020 är en femtedel av svenskarna över 65 år och 2040 är det en fjärdedel som passerat dagens pensionsålder. Bara på de senaste 20 åren har medellivslängden ökat med drygt fyra år för män och nästan tre år för kvinnor.

Idag har Maud Olofsson uttalat sig för att vi faktiskt borde fundera på vilken pensionsålder som är rimlig framöver. Ett sätt är att höja pensionsåldern, ett annat sätt är att få upp den faktiska pensionsåldern med ekonomiska incitament. Som vanligt har aftonbladet.se en läsarfråga: “Hur länge kan du tänka dig att jobba?” och jag blev nästan chockad över hur nästan 65 000 personer svarat.

24% vill gå i pension vid 55 års ålder och 28% svarar 60 år. Med andra ord så är det mer än hälften som inte kan tänka sig att jobba längre än till 60 års ålder. 16% har svarat 63 år och 17% har svarat dagens pensionsålder 65 år. Det betyder att mer än två tredjedelar av alla inte ens kan tänka sig att jobba till dagens pensionsålder. Vem tror de ska försörja dem sedan? Tror de att staten ska klämma ut 80% skatt av alla de som är kvar på arbetsmarknaden och tjänar pengar? En fullkomligt orimlig förväntan på när de ska gå i pension.

Enbart 12% har svarat att de kan tänka sig att jobba längre än till 65 år. Själv svarade jag 70+. Det handlar givetvis om hur man åldras, men eftersom frågan löd hur länge man kan tänka sig att jobba så är mitt svar definitivt så länge som jag kan. Jag kanske inte vill jobba heltid, men det var inte heller frågan. Min kollega i Centerpartiets riksdagsgrupp professor emeritus Lennart Levi är 78 år gammal och still going strong. Det är ju helt underbart att få jobba med det man tycker är kul fastän man passerat en viss ålder.

Som väntat blir Lena Ek vårt vallokomotiv i nästa års valrörelse. Hon vann medlemsomröstningen stort, föreslogs på första plats av valberedningen och utan votering röstade förtroenderådet idag fram Lena till första platsen. Hon är oerhört duktig och redan under sin första mandatperiod i Europaparlamentet har hon vunnit stor respekt och får många viktiga uppdrag.

Även på plats två och tre antog förtroenderådet valberedningens förslag, Kent Johansson från Skara är tvåa och Abir Al-Sahlani från Norsborg är trea. På fjärde plats var Håkan Larsson från Krokum föreslagen av valberedningen, men CUF:s kandidat Marie Wickberg från Värmland (men bor i Stockholm) vann voteringen. Håkan kom sedan på femte plats.

Vårt mål är att få tre mandat. Ett högt uppsatt mål, men vi vet också att Europaparlamentsvalrörelser kan svänga väldigt snabbt. Folkpartiet tog tre mandat 1999 och vi kan givetvis göra det 2009.

Lördag-söndag har Centerpartiet framtidskonvent och förtroenderåd i Norrköping och självklart ska jag dit. Känns rätt tungt efter en tuff vecka, får stiga upp kl. 6 en lördagsmorgon för att åka på möte och sedan inte hem förrän sen söndagseftermiddag. Även om det är trevligt att träffa centerpartister från Skåne och övriga landet så hade jag ändå hellre varit hemma hos barnen.

Men, men, nu är det som det är och det blir säkert trevligt och intressant när man är där. På programmet står ett stort antal seminarier om allt från en utvecklad liberal miljöpolitik och integriteten i en digitaliserad värld till framtidens skattesystem och välfärdens demografiproblem.

Under söndagen är det även beslut om listan till europaparlamentsvalet och antagande av valplattform. Förslaget till valsedel ser ut så här och förslaget till valplattform ser ut så här.

Igår kväll var jag på talmannens höstfest här i riksdagen. Varje höst bjuder talmannen in personer från alla möjliga samhällssektorer. Varje parti i riksdagen får utse tre ledamöter som får gå dit (plus tre tjänstemän från riksdagskansliet) och den här gången var det min tur. Bland alla de andra, ca 150-200 personer skulle jag tro, som var där kan nämnas skytten och mångfaldiga paralympicsguldmedaljören Jonas Jacobsson, matteläraren Stavros Louca (känd från tv-serien “Klass 9A”), professorn Leif GW Persson (inte ofta man ser honom i kostym och slips…:-) m.fl.

Mona Sahlin hade talman Per Westerberg till bordet och fick därmed hålla tacktalet. Jag kan väl inte påstås vara Mona Sahlins största beundrare, men tacktalet höll hon på ett alldeles lysande sätt. Hon berättade lite om sina 26 år i riksdagen, om Gunnar Sträng och om riksdagens lokaler.

Middagen var i Sammanbindningsbanan som är ett väldigt vackert, långt, stort rum som binder samman förstakammarsalen med andrakammarsalen. Sahlin berättade att till Sammanbindningsbanan brukade ledamöterna i förstakammaren komma in från ena håller och ledamöterna i andrakammaren från andra hållet och sedan möttes de för att göra upp i svåra politiska frågor. Sedan tillade hon att hon nu funderar på att släppa in miljöpartisterna från ena hållet och vänsterpartisterna från andra hållet.

Alla skrattade och till och med miljöpartiets ekonomiska talesperson Mikaela Valtersson, som satt vid samma bord som jag, skrattade glatt. Vad vi då inte visste var att samtalen mellan s, v och mp brutit samman och att det var just Mikaela Valtersson som uttalat sig till media om att förhandlingarna avbrutits utan att de kommit någonstans.

Anf. 28 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I dag kan vi äntligen godkänna ett rambeslut om skydd av personuppgifter som behandlas inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Detta borde ha varit på plats för länge sedan, men precis som Krister Hammarbergh sade tidigare har det tyvärr funnits andra länder som inte har varit lika angelägna som vi i Sverige. Vi är, trots allt, eniga över partigränserna om att det är bra att dataskyddsrambeslutet nu är på plats.

Det har varit ett rättssäkerhets- och integritetsproblem att EU antagit ett stort antal andra rambeslut om till exempel överförande av personuppgifter utan att det har funnits övergripande dataskyddsregler. Det har i varje enskilt rambeslut tagits fram dataskyddsregler, men det är såklart mycket bättre att ha ett rambeslut som gäller övergripande. Inte minst är det rättssäkrare eftersom medborgarna på ett enklare sätt kan veta vad det är som egentligen gäller.

Eftersom tidigare talare redan gått igenom vad rambeslutet innehåller, och kanske inte innehåller, så tänker jag inte orda mer om det. Vi har också hört vad representanter från oppositionen anser. De tycker att det är bra, men de skulle vilja ha ett ännu bättre dataskyddsrambeslut.

Fru talman! Jag håller med. Jag skulle också vilja ha ett ännu mer heltäckande dataskyddsrambeslut. Det är ingen tvekan om saken. Nu är det dock inte Sverige som självt tar fram rambeslut, utan det handlar om ett samarbete mellan 27 självständiga stater. Hade vi haft Lissabonfördraget på plats hade det varit enklare att få fram ett vassare förslag, men det är en förändring som Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej till. De vill ha vassare förslag men säger nej till att ge EU verktygen för att ta fram vassare förslag.

Jag måste också ta upp, precis som Krister Hammarbergh, att det är en mycket märklig ordning att nu när rambeslutet är på plats säga att regeringen ska ta initiativ till att återuppta förhandlingarna för att förbättra förslaget. Det hade givetvis varit enklare att ta upp frågan när förhandlingarna pågick. Men då gjorde socialdemokraterna, vänsterpartisterna och miljöpartisterna ingenting.

Det var inte bara vid två tillfällen under 2007. Jag har också gått igenom EU-nämndens stenografiska uppteckningar. Det var vid hela fem tillfällen under 2007 som justitieminister Beatrice Ask tog upp dataskyddsrambeslutet i EU-nämnden. Inte vid ett enda av dessa tillfällen begärde oppositionen ordet. Man höll bara med om att de förhandlingar som skedde och de resultat som uppnåddes var bra.

Jag ska dock inte strö ytterligare salt i såren. Det är bra när oppositionen tar på sig att den inte har gjort sin oppositionella uppgift så bra som den kanske själv hade velat.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

Anf. 3 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I dag finns det inget reellt terrorhot mot Sverige som land. Varför ska vi då hålla på och ändra terroristlagstiftningen så att den även ska inkludera offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering och utbildning för terroristsyften?

Sverige är och har länge varit ett land som i princip har varit fritt från terrordåd. Ändå kan vi inte sitta still och tycka att allting är bra. Det är bevisligen så att människor som har levt i Sverige har medverkat till terrordåd i andra länder. Det finns också svenskar som rekryterats i Sverige till terrorism. Och vad är det som säger att framtiden kommer att vara som dåtiden har varit?

För bara ett par år sedan kunde väl ingen tro att Danmark som land skulle vara ett hatobjekt för våldsglorifierande islamister. Så kom det några bilder som publicerades i en tidning, och med ens brändes danska flaggor, ambassader stormades och terrorhotet mot Danmark var helt plötsligt ett verkligt hot. Det är väl egentligen en tillfällighet att det här hände i Danmark, inte i Sverige. Dessa bilder kunde lika gärna ha varit publicerade i en svensk tidning. Utöver att samma sak skulle kunna hända i Sverige måste vi också ta ett ansvar så att inte terrordåd i andra länder planeras, finansieras och organiseras i Sverige.

Fru talman! Det förslag som vi i dag debatterar och ska fatta beslut om handlar framför allt om tre tillägg till det redan gällande rambeslutet om terrorism. Det är offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering för terroristsyften och utbildning för terroristsyften.

Detta handlar inte om vaga och oprecisa uppmaningar utan det måste finnas ett direkt syfte att terroristbrott ska begås – precis som är fallet med vår nuvarande lagstiftning om uppvigling, stämpling och medverkan till terroristbrott. Det handlar inte heller om vilka brott som helst, utan det måste vara mycket grov brottslighet som allvarligt kan skada en stat eller mellanfolklig organisation, som det står i terroristbrottslagen, och det krävs dessutom att brottet har begåtts för särskilda syften som att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen, tvinga en regering att fatta ett visst beslut eller att förstöra grundläggande konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i samhället.

Det ska alltså väldigt mycket till för att ett brott ska definieras som ett terroristbrott enligt terroristbrottslagen, och först därefter kan man resonera om uppmaning till sådant terroristbrott, rekrytering eller utbildning. Man kan utan att vara alltför modig påstå att den här lagen kommer att användas mycket sällan i Sverige.

Den nuvarande svenska lagstiftningen täcker det allra mesta som rambeslutet omfattar. Den preliminära bedömningen som görs från departementet är att offentlig uppmaning till terroristbrott helt täcks av nuvarande svenska lagstiftning. Men för att ingen ska behöva oroa sig för vår grundlagsskyddade tryck- och yttrandefrihet har regeringen i förhandlingarna sett till att Sverige fått ett uttryckligt undantag som innebär att straffreglerna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen inte behöver ändras. Detta är bara en säkerhetsåtgärd, men det är viktigt att den finns med.

Tyvärr nöjer sig inte Socialdemokraterna med detta undantag utan känner sig föranledda att reservera sig till förmån för samma sak. Det finns nämligen i sak ingen skillnad mellan Socialdemokraternas reservation och alliansens uppfattning, nämligen att tryck- och yttrandefriheten inte behöver ändras på grund av rambeslutet.

Det är också intressant att konstatera att Socialdemokraterna ännu en gång har en politik nu i opposition, och de hade en annan när de satt i regeringsställning.

Det nu aktuella rambeslutet bygger nämligen på en Europarådskonvention om förebyggande av terrorism, den så kallade Codexterkonventionen. I denna konvention står det också att offentlig uppmaning till terrorism, rekrytering och utbildning för terrorism ska vara straffbelagt i nationell lagstiftning.

Konventionen antogs i april 2005, och Sverige undertecknade i maj 2005. Med andra ord var det en socialdemokratisk regering som undertecknade konventionen. Då innehöll konventionen inga som helst undantag för grundlagsskyddad tryck- och yttrandefrihet, men Socialdemokraterna var beredda att skriva under i alla fall. Nu när alliansen har sett till att det finns uttryckliga undantag för tryck- och yttrandefriheten räcker inte ens det till för att Socialdemokraterna ska vara beredda att godkänna rambeslutet med samma innehåll. Snacka om att ha en politik i regeringsställning och en annan i opposition. Det skulle vara intressant att höra en förklaring från Socialdemokraterna om varför ni kunde underteckna Europarådskonventionen utan uttryckligt undantag men inte kan godkänna rambeslutet när det finns ett sådant undantag.

Jag skulle också vilja få svar från Vänsterpartiet och Miljöpartiet på vilket sätt rättssäkerheten inte fungerat med 2002 års rambeslut mot terrorism, som ni skriver i er reservation. Det har gått sex år. Ni borde väl kunna belägga ert påstående om bristande rättssäkerhet på något sätt vid det här laget.

Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

I detta anförande instämde Krister Hammarbergh (m).

Anf. 4 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Fru talman! Johan Linander ställde ett antal frågor. Först vill jag göra dem som lyssnar uppmärksamma på att vi väljer att gå fram på lite olika sätt. Majoriteten i betänkandet skriver att man förutsätter att regeringen tar frågor om våra grundlagsfästa mänskliga fri- och rättigheter i beaktande när följdlagstiftningen ska utarbetas. Men vi vill göra ett tillkännagivande.

Man kan tycka att skillnaden är ganska liten. Med tanke på de höga brösttoner som har hörts från den nuvarande majoriteten när vi hade en socialdemokratisk regering kan man ställa sig undrande. Johan Linander och jag har pratat om det här tidigare. Varför kunde inte utskottsmajoriteten gå med på vårt tillkännagivande för att göra det enkelt för oss alla? Johan Linander kan ha underhandskontakter som gör att han litar på när regeringen säger att enligt regeringens preliminära bedömning kommer det inte att vara en inskränkning. Men det är klart att det är svårare för mig att lita på det. Om vi menar allvar med detta kan vi enas om ett tillkännagivande – så är saken ur världen.

Socialdemokraterna har inte bytt position i frågan. Vi tycker fortfarande att terroristbekämpning är oerhört viktig för att försvara våra mänskliga fri- och rättigheter och att det måste ske efter ett noggrant övervägande av frågor som rör den personliga integriteten.

Anf. 5 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det blir mycket procedurfrågor. Frågan om tillkännagivande eller inte är inte svårare än vad Maryam Yazdanfar själv säger. Vi i alliansen litar fullständigt på att regeringen genomför detta på ett bra sätt. Vi har, så klart, samtal med vårt folk på departementet och även med justitieministern.

Jag kan påminna mig många tillfällen under förra mandatperioden när det var en socialdemokratisk regering. Det var inte vid ett enda tillfälle som Socialdemokraterna i justitieutskottet då gick med på att skicka något tillkännagivande till den dåvarande justitieministern. Det är möjligt att vi jobbar på samma sätt, men nu är det en annan regering. Vi har fullt förtroende för att den sittande regeringen kommer att lägga fram en följdlagstiftning. Den preliminära bedömningen från departementen är att vad gäller frågan om offentlig uppmaning behövs ingen ytterligare lagstiftning.

Anf. 6 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Fru talman! Vi har olika ingångar till sittande regering. Jag hade förväntat mig, speciellt av en sådan integritetsivrare som Johan Linander och efter de brösttoner som togs till när den nuvarande majoriteten satt i opposition, ett annorlunda agerande. Jag förstår mycket väl att det är svårt att anta rambeslut och följdlagstiftning samtidigt. Det är därför jag ser att vår roll som parlamentariker kan utvecklas när lagstiftningsarbetet som rör frågor inom EU utvecklas. Det är därför jag tycker att det skulle vara en oerhört viktig signal från utskottet till regeringen med ett tillkännagivande. Då skulle vi socialdemokrater och Johan Linander vara helt eniga i frågan.

Anf. 7 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Nu blir det ännu mer procedurfrågor. Det hade varit roligare att diskutera politik, men jag tar svaret i alla fall.

Rambeslut och följdlagstiftning är två olika beslut. Jag tycker egentligen inte om den ordningen heller. Jag önskar verkligen att man kunde fatta besluten vid samma tillfälle. Av samma anledning som den förre justitieministern aldrig kom med följdlagstiftning samtidigt som vi skulle godkänna rambeslutet har Justitiedepartementet samma arbetssituation i dag. Men för att vara tydlig: Jag önskar också att vi kunde fatta besluten samtidigt. Det hade varit bättre.

Anf. 8 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Tack, Johan Linander, för en som vanligt klar redogörelse för vad det är vi pratar om i dag.

Därför är det lite förvånande att det inte finns några som helst svar på de frågor jag ställde i mitt anförande. En fråga handlade om det som kallas brottsrekvisit. Det heter: För att omfattas av lagens tillämpningsområde krävs således att det är fråga om allvarliga angrepp utförda i avsikt att rasera de grundläggande principerna om en fungerande rättsstat och demokrati. Hur kommer brottsrekvisitet i praktiken att tolkas? Kommer det att tolkas på det restriktiva sätt som ni ger uttryck för i betänkandet, eller kan lagen tillämpas mer enligt sin ordalydelse, vilket innebär att det blir godtycke?

Det var det ena. Det andra är ett försök till svar på det Johan Linander frågade från talarstolen, nämligen på vilket sätt det inte har fungerat med den tidigare lagstiftningen.
Jag har egentligen väldigt svårt att ge en omfattande förklaring till varför vi skulle behöva utreda en sådan här långtgående lagstiftning förutom att räkna upp ett antal namn, människor, individer i Sverige som antingen har uppehållstillstånd eller är svenska medborgare och som har råkat illa ut på grund av den lagstiftning vi har haft. På grund av väldigt oklara omständigheter har de suttit fängslade och blivit utvisade. Under den förra regeringsperioden med en socialdemokratisk regering såg vi även hur ni med fasa själva tog upp de här fallen. Nu har ni blivit väldigt mycket tystare.

Anf. 9 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Nu blir det ytterligare lite procedurfrågor. Det Mehmet Kaplan tar upp är grundläggande för det svenska rättssystemet. Vi lagstiftare fattar beslut om en lag här. Därefter tolkar domstolarna vår lagstiftning. Exakt hur den ska tolkas kan vi inte säga.
Däremot är propositionen och betänkandet en del av de förarbeten som domstolen använder för att tolka vad som står i lagstiftningen. Om vi skriver saker och förtydliganden i betänkandet och i propositionens motiveringar är det självklart att domstolarna ska ha det som grund för hur de tolkar lagen.

När det gäller personer som har suttit fängslade i Sverige på oklara grunder kan jag faktiskt inte påminna mig om vilka fall Mehmet Kaplan hänvisar till. Det finns en del fall när personer har blivit gripna, anhållna och häktade i andra länder, men då är det möjligtvis EU:s rambeslut Mehmet Kaplan kan hävda ha varit rättsosäkert tillämpat i de länderna.
Svensk lagstiftning och Sveriges terroristbrottslagstiftning kan jag dock inte påstå har lett till några rättsosäkra ingripanden.

Anf. 10 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Då vill jag påminna om de två somalier som satt inne i 105 dagar och som släpptes fria i somras.

Det vi tror att de var misstänkta för – vi fick ju inte reda på så mycket mer än att de sedan släpptes – var att de skulle ha stöttat en organisation i Somalia som hade som mål att störta den så kallade legitimt valda regeringen eller de som styrde i landet. Man fann dock inga bevis, utan man släppte dem fria. De har helt och hållit frikopplats från detta, och det finns inte längre några misstankar.

Borde det inte vara rimligt att utreda hur lagen kan slå på det här sättet? Även om Johan Linander nu säger att denna lag inte kommer att tillämpas så ofta räcker det ju med ett enda ärende, likt dessa två som suttit på det sätt de gjort, för att det ska vara tillräckligt noga och viktigt för de förment liberala och i mitt tycke mycket grundläggande värderingar som Centerpartiet säger sig försvara att faktiskt sätta rättssäkerhetstänket före den restriktiva inställningen att vi ska lyda när EU har befallt.

Anf. 11 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det exempel som Mehmet Kaplan tar upp är inte konstigare än att det tyvärr finns många människor som har suttit häktade för mord eller andra brott och som sedan inte har kunnat åtalas, eller som kanske har åtalats men inte har kunnat dömas, och därför har suttit häktade under en lång tid. Man har inte hittat tillräckligt med bevisning för fällande dom eller ens för åtal.

Detta händer inte specifikt för att det finns en terroristbrottslagstiftning, utan det kan hända i alla fall. De personer som har suttit häktade och sedan inte åtalas och döms har även rätt till skadestånd.

Man kan säga att detta i grunden är rättsosäkert, men jag kan inte se vilket system man skulle kunna ha i ett land där det aldrig någonsin grips, anhålls eller häktas någon som sedan inte blir dömd. Ett sådant system finns inte någonstans i världen.

Anf. 59 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Det är inte ofta man får stå i riksdagens talarstol och ingen säger emot en.
Detta är alltså dagens tredje rambeslut, och även i det här fallet är samtliga partier överens om förslagets förträfflighet.

Detta rambeslut handlar om utbyte av uppgifter ur kriminalregister, och det syftar till att till exempel vi i Sverige ska få veta om en svensk medborgare har dömts i ett annat land. I dag finns det inga sådana regler som gör att vi lätt kan få veta att en person har blivit dömd i ett annat EU-land.

Det är viktigt framför allt i de fall personen i fråga återfaller i brott. Då ska det bedömas på samma sätt om det är ett återfall från ett brott som begåtts i ett annat land som om det är ett återfall från ett brott som begåtts tidigare i Sverige. Det är viktigt för straffmätningen. Begår någon ett liknande brott igen blir det ju en högre påföljd än det hade blivit annars. Det kan också vara viktigt för vilka insatser som ska ske inom Kriminalvården.

Det här förslaget innehåller också regler för hur uppgifter ur kriminalregister ska kunna lämnas ut till andra EU-länder. Det ska ske på ett både effektivt och rättssäkert sätt.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall även till förslaget i detta betänkande.

Anf. 58 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Även i det här ärendet är det ingen debatt. Ingen hade anmält sig till debatten, eftersom alla är överens. Jag tycker att det är synd att det bra som görs aldrig nämns därför att vi är överens. Det är därför som jag har efteranmält mig till debatterna.

Rambeslutet om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder är bra och viktigt för att personer som döms i ett annat land än sitt hemland ska kunna avtjäna straffet i sitt eget land. Det är viktigt inte minst för att människor ska kunna återanpassas till ett lagligt liv när straffet är avtjänat.

I det här fallet handlar inte rambeslutet om fängelsestraff utan om andra strafformer. Det gäller till exempel skyddstillsyn om man får villkorlig dom, och det kan handla om samhällstjänst och annat.

Det gör att en person som i annat fall förmodligen skulle ha dömts till ett kortare fängelsestraff, eftersom man inte kunnat avtjäna en villkorlig dom i det landet, nu i stället kan dömas till villkorlig dom, förflyttas till det egna hemlandet och där avtjäna den andra formen av straff.

Centerpartiet och övriga riksdagspartier är överens om att det är bra att EU har lagt fram de här förslagen till gemensamma regler. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.