Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Det är bara att medge. Jag hinner inte med att skriva så ofta som jag skulle önska. Målsättningen är nu varannan vecka, men den här gången blev det tre veckor. Ska ändå försöka hålla det läsbart kort.

Folkpartiets uppgörelser med socialdemokraterna

Under de senaste veckorna har folkpartiets uppgörelser med socialdemokraterna och buggningen dominerat diskussionerna och det har också inneburit väldigt många intervjuer. Idag kan ni lyssna på Ekot om det senaste, nämligen att det är hela sex propositioner som förhandlats mellan fp och s.

Det handlar om buggning, preventiva tvångsmedel, skyddsidentitet för polisen, försvarets stöd till polisen, nämndemannafrågor och vissa ändringar i Europol- och Schengenkonventionen. Ekot, TT m.fl. är visserligen nyfikna på vad vi tycker i sakfrågorna, men ännu hetare är de på om folkpartiet gått bakom ryggen på oss eller inte.

Så här är det: Folkpartiets Johan Pehrson berättade att de förde samtal om buggningen eftersom vänsterpartiet och miljöpartiet inte ville stödja regeringen. Senare fick jag också veta att det även fanns samtal om preventiva tvångsmedel och skyddsidentiteten. Att dessa samtal innebar regelrätta förhandlingar var en överraskning. Att det sedan gällde ytterligare tre propositioner fick jag veta igår, alltså långt efter propositionerna var lagda.

Journalisterna vill också ha kommentarer på att Johan Pehrson säger att det varit väl känt att folkpartiet gjort upp i flera justitiefrågor under mandatperioden. Vad jag haft kunskap om, och som inte heller varit någon hemlighet utåt, är att regeringen i EU-frågor velat försäkra sig om att de inte ska förlora i riksdagen (eftersom v och mp inte går med på något som börjar på E och U oavsett hur bra det är). Detta har jag förståelse för. Det är inte bra om Sveriges regering driver frågor i ministerrådet och sedan får stryk på hemmaplan.

I början av mandatperioden ringde justitiedepartementet även till mig och Centerpartiet för att få en slags försäkring om att inte gå på pumpen. Det gällde två propositioner om jag minns rätt, men det handlade inte alls om förhandlingar där vi krävde det ena eller det andra utan om att jag fick läsa förslaget och sedan säga ja eller nej. Sedan var jag nog för besvärlig för samtalen slutade komma. Dock visste jag att folkpartiet fortsatte att ge godkännande i EU-frågor.

Jag tycker dock att det är stor skillnad mellan att Sverige ska få en något så när stabil förhandlingsposition i EU så att landets minoritetsregering inte gör bort sig, och att ha regelrätta förhandlingar i nationella lagstiftningsärenden.

Den spontana känslan är hur kan folkpartisterna ha mage att kritisera Centerpartiet för en tidigare känd fortsättning på energifrågan tillsammans med s, när de själva har suttit och förhandlat hos regeringen i en hel rad frågor. Argumentet ”att göra det som är bra för Sverige” är inte hållbart. Det skulle kunna användas i princip alla frågor. Inte minst när det gäller energipolitiken som är mycket mer långsiktig än rättspolitiken. När fp:s vice partiledare Jan Björklund var ute och kritiserade Centerpartiet i förra veckan undrar man om han kände till vad hans partivänner höll på med.

Nu är det viktigaste att vi börjar kommunicera bättre med varandra och faktiskt inser att varje uppgörelse med socialdemokraterna, där de annars inte skulle få majoritet, innebär en legitimering av socialdemokraternas minoritetsregering. Jag är principiell motståndare till minoritetsregeringar och då bör vi inte heller hjälpa till och få en sådan att fungera i praktiken. Man ska också komma ihåg när ”splittringen i alliansen” är nyheten för dagen, att splittringen inom vänsterkartellen är ännu större när det gäller sakfrågorna.

Buggningen och preventiva tvångsmedel

Buggningsförslaget visade sig inte vara så bra som jag skrev att jag tyckte i förra veckobrevet. När vi väl fick propositionen på vårt bord så fanns det inte lösningar på de saker som vi krävt, upplysningsplikten med möjlighet till rättslig prövning var bara en utredning, redaktioner var inte helt skyddade och den utökade parlamentariska kontrollen hamnade också på att ”förslag kommer senare”. Det som s/fp presenterat i media var inte riktigt som de ville att man skulle uppfatta det.

De beslut som nu fattats i riksdagsgruppen och i vår säkerhetskommitté är att i första hand bör regeringen dra tillbaka förslaget och återkomma samtidigt med förslag på upplysningsplikten, skydd av alla redaktioner som inte används till annat t.ex. grundat på utgivningsbevis, förslag på förstärkt parlamentarisk kontroll och efter yttrande av integritetsskyddskommittén. I andra hand röstar vi för en minoritetsbordläggning som då blir fallet eftersom v och mp också röstar för en sådan.

När det gäller preventiva tvångsmedel så är det en ännu större förändring, nästan ett ”paradigmskifte” som någon kallade det. Detta eftersom lagförslaget ger rätt att använda tvångsmedel mot enskilda utan att det finns misstanke om brott. Detta ställer vi inte upp på. Vi anser också att det finns behov av att polisen ska kunna använda tvångsmedel i några fler fall än idag, men att lämna kravet på misstanke om brott är fel väg. Det är att gå över en gräns när det gäller statens rätt mot oss medborgare. För att detta inte ska bli för långt så hänvisar jag i övrigt till min blogg www.johanlinander.se. Just om preventiva tvångsmedel kan ni läsa på http://johanlinander.se/blog/2006/03/29/bordlaggning-aven-av-preventiva-tvangsmedel/.

När det gäller motioner i övrigt på alla de propositioner som Bodström överöst oss med så får jag också hänvisa antingen till min blogg eller till centerpartiets hemsida. De kommer allt eftersom de är inlämnade till riksdagen.

Synts i media 2005

Ett nyhetsbevakningsföretag vid namn Agent25 gör varje år en sammanställning av hur mycket riksdagsledamöter och statsråd synts i media. Tyvärr är det begränsat till det som finns på webben och därför räknas t.ex. artiklar i Skånska Dagbladet inte in. Detta tror jag missgynnar speciellt oss centerpartister eftersom just centertidningarna (eller f.d.) är sämst på webben. Men det är ändå trevligt att se hur man lyckats i media, det är trots allt en av de viktigaste, om inte allra viktigast, sätten att nå väljarna.

Maud är givetvis helt outstanding inom Centerpartiet, hon har fler träffar (3400) än alla vi andra 21 (eller 22 om jag räknar in Stina som tjänstgjorde för mig när jag var föräldraledig) C-ledamöter tillsammans. Efter Maud kommer Kenneth Johansson och Eskil Erlandsson. Själv hamnar jag på sjätte plats i riksdagsgruppen med 158 träffar. Detta är jag nöjd med, det är en ökning från 127 träffar 2004 och då har jag ändå varit föräldraledig under 2,5 månad i höstas. I valkretsen har jag gått om Ulf Nilsson (fp) och hamnar på fjärde plats. ”Miljöpartisterna” Karin Svensson Smith och Ulf Holm leder klart i södra valkretsen. Totalt i landet vinner också en miljöpartist om man plockar bort statsråd och partiledare, nämligen Gustav Fridolin. Han är oerhört duktig på att nå ut i media.

Gjort i övrigt

- Läst upp ett tal av Dalai Lama på Norrmalmstorg. Det var kallt och inte mer än 20-25 åhörare, men det kändes ändå speciellt. Dalai Lama är absolut en av de levande människor i världen som jag hyser störst respekt och beundran för.

- Pratat på sydöstra regionvalkretsens nomineringsstämma. Birte Sandberg blev etta på listan.

- Pratat på CUF:s distriktsstämma i Ängelholm.

- Träffat Flyinge Utvecklings Gunnar Petersson. (Och insett att Flyinge stuteri ligger i Lunds kommun och inte i Eslövs kommun som jag alltid trott. Pinsamt.)

- Varit och träffat pratglada medborgare i ”Riksdagshörnan” på Malmö Stadsbibliotek.

- Varit på Lunds kommuns kretsårsmöte och nomineringsstämma till kf. Lars Bergwall etta.

- Varit på Politikerforum som är en träff mellan Lunds Universitets rektor och riksdagsledamöter från Lund. Statsrådet Morgan Johansson fick också vara med.

- Diskuterat lundafrågor med Lunds KS-AU.

- Fortsatt arbetet i äktenskapsutredningen.

- Debatterat polisfrågor, Riksrevisionens kritiska rapport om styrningen av polisen och brottsofferfrågor i kammaren.

- Varit på styrelsemöte med Tidningsföreningen.

- Haft insändarträff med Lunds C-avd, CHF och riksdagslistan.

- Varit på middag på kinesiska ambassaden (vi som var i Tibet i höstas), med mera.

Kommande

- Imorgon lördag är det distriktsstämma i min hemstad Lund. Många av oss ses säkert där.

- Det är ytterligare två debatter i kammaren, om straffrätt och trafikbrott.

- Valkickoff i Malmö 7-8 april.

- Ska få CHF-priset ”Årets Centerparlamentariker” på deras stämma i Stockholm.

- Besöka Kustbevakningen i Simrishamn.

- Fira min frus och min egen födelsedag samt fira påsk….

Anf. 126 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Denna debatt om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år. Ärligt talat är det också ungefär samma frågor vi diskuterar år efter år. Vi i oppositionen är missnöjda med den hjälp, det skydd och det stöd som brottsoffer får. Vi föreslår ett antal lagändringar för att markera att samhället ser extra allvarligt på våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och hatbrott. Vi föreslår förstärkt skydd för brottsoffer som elektronisk övervakning vid besöksförbud, ökad kunskap inom rättsväsendet och prioriteringar av brott mot barn.
Det är möjligt att vi i Centerpartiet och övriga i alliansen upprepar oss år efter år, men det tycker jag verkligen att Socialdemokraterna också gör. Allting utreds, bereds eller väntar på direktiv som förbereds, så även i år. Det är alltså inte konstigt att vi tjatar när det inte händer så mycket på det här området.

Jag tänker göra en liten sammanfattning av några av de 27 reservationer och två särskilda yttranden som vi står bakom. Först tänkte jag dock säga något om reservation 31 under punkt 33, som jag också yrkar bifall till. Reservationen handlar om forskning.

I den centerpartimotion som ligger till grund för reservationen tar jag upp och kritiserar att den forskning som finns på området mäns våld mot kvinnor nästan alltid har fokus på den kvinna som blivit misshandlad. Men för att vi långsiktigt ska kunna förebygga och motverka våld krävs en ökad kunskap, inte bara om offret utan även om gärningsmannen. Vad är det som får en man, för det är oftast en man, att slå, kränka, hota och utnyttja den kvinna som han säger sig älska. Problemet är ju inte kvinnan som blir slagen. Problemet är mannen som slår.

Jag tycker att det blir lite anmärkningsvärt på vilket sätt Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, alltså majoriteten, avfärdar yrkandet. Jag kan utan problem acceptera och respektera att socialdemokraterna här i riksdagen vill att det ska vara socialdemokraterna i regeringen som ska bestämma om olika forskningsprojekt. Motionen avstyrks också med motiveringen att riksdagen inte bör uttala sig om vilka forskningsprojekt som ska prioriteras. I och för sig tycker jag att det är en konstig bedömning av vad vi som folkvalda ska uttala oss om, men jag kan ändå förstå att socialdemokraterna vill hålla detta till sina partikamrater i regeringen.

Men det riktigt tråkiga tycker jag ändå är att majoriteten inte riktigt tycks förstå vad jag menar med motionens förslag. I betänkandet, som ska svara på yrkandet, tas det upp ett forskningsprogram för viktimologisk forskning, ett regeringsuppdrag till Brå att genomföra en nationell brottsoffer- och trygghetsundersökning och att Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten tillsammans har granskat hur man utreder våldtäktsbrott. Det är givetvis angelägna utredningar och forskningsprojekt, men det var inte riktigt det som jag var ute efter med min motion.

Vi måste ändå på något sätt allihop tro och tycka att brottsligheten ska minska. Allt annat är att ge upp. Jag kan åtminstone lova att jag inte tänker ge upp i den frågan. Då kan inte enbart forskning ske på brottsoffer, utan vi måste också veta varför gärningsmän gör som de gör. Detta är en förutsättning för att det brottsförebyggande arbetet ska kunna bli bättre.
Eftersom det i betänkandet inte finns något svar på yrkandet skulle jag vilja ha ett svar av Socialdemokraternas anmälda talare i den här debatten, Elisebeht Markström. Tycker inte Elisebeht Markström att samhällets inriktning måste vara att minska brottsligheten, och är det då inte, minst sagt, angeläget att också forska på och få kunskap om varför gärningsmän begår brott, i det här fallet varför de här männen slår, kränker, hotar och utnyttjar kvinnor?
Fru talman! Över huvud taget finns det ingen målsättning för den nuvarande socialdemokratiska regeringen att minska brottsligheten. Ta det lite lugnt nu! Jag tvivlar inte det minsta på att socialdemokraterna liksom centerpartisterna verkligen vill minska brottsligheten, men förmågan att nå dit saknas.

Förra året behandlade vi en handlingsplan mot ekonomisk brottslighet här i kammaren. Det är väl bra att det finns en sådan. Samtidigt måste man ställa sig frågan varför regeringen tar fram en handlingsplan mot ekonomisk brottslighet men inte en handlingsplan mot våld mot kvinnor, ingen handlingsplan mot sexualbrott eller, varför inte, en handlingsplan för att minska brottsligheten totalt i landet.

Jag tycker att detta är en brist, och denna otydlighet gör också att det brottsförebyggande arbetet runtom i landet blir lidande. Inte minst polisens allt lägre prioritering av det brottsförebyggande arbetet är allvarlig.

Från Centerpartiets sida föreslår vi en handlingsplan för att motverka mäns våld mot kvinnor. Vi föreslår en nationell strategi för samarbete mellan myndigheter för att minska våldsbrotten mot kvinnor, och vi föreslår som en första delmålsättning att på tio år ska antalet våldsbrott pressas tillbaka till samma nivå som för tio år sedan.

Givetvis kan man diskutera fram och tillbaka vilken målsättning som är rimlig, men jag tycker att det viktiga är att vi har en målsättning och tar fram åtgärder för att kunna nå denna målsättning. Det är först därefter vi kan veta om vi har gjort ett bra jobb eller inte. Vi som är folkvalda, förtroendevalda, måste slå fast att arbetet för att minska brottsligheten måste prioriteras inom alla delar av samhället.

Anf. 137 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det är glädjande att Elisebeht Markström och Socialdemokraterna håller med Centerpartiet om att forskningen behöver nytt fokus just när det gäller anledningen till att män slår, kränker, hotar och utnyttjar kvinnor och om att samhället inriktar sig inte bara på att hjälpa brottsoffer utan också på att förebygga brott. Det allra bästa måste ju vara att aldrig bli ett brottsoffer.

Jag har ändå svårt att förstå resonemanget. Om Socialdemokraterna i utskottet, hela alliansen och kanske till och med Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker samma sak, varför kan vi då inte skriva det i betänkandet? Det hade inte behövts ett tillkännagivande till regeringen, utan det hade räckt att det står att det är viktigt med nämnda fokus i forskningen. Majoriteten valde dock att i betänkandet skriva enbart om forskningen kring brottsoffer.

Jag kan inte låta bli att kommentera det som Elisebeht Markström inledde med. Hon sade att det tar tid med lagstiftning. Att det är så är väl också vi väl förtrogna med. Den stora skillnaden är att vi kan säga och också säger vad vi tycker, medan Socialdemokraterna säger att de vill göra en utredning.

Inte heller kan jag låta bli att ytterligare lite grann, liksom Hillevi, uppehålla mig vid frågan om brottsofferersättning. Ingen har någonting emot att Brottsoffermyndigheten samlar ihop praxis. De får gärna skicka ut det till domstolarna också så att de får en bättre överblick. Så hoppas jag att det kan fungera också när det gäller allting annat. Men att en myndighet ska överpröva domstolarnas domar känns för mig stötande.

Anf. 138 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Förklaringen till att vi har skrivit om forskning och brottsoffer är väl huvudsakligen att betänkandet handlar om just brottsoffer. Det är därför inte så konstigt att vi betonar det i betänkandet.

När det gäller frågan om forskning kring män som begår våldsbrott är det helt klart; vi är helt överens på den punkten. Det finns ingen motsats där.

Jämställdhetsminister Jens Orback har innevarande år ägnat ganska stort intresse åt just de här frågorna och har delat ut en del ekonomiskt stöd till just de verksamheter som sysslar med män som är våldsamma. De olika manscentrum, de manliga nätverk och kriscentrum för män som finns runtom i landet finns, skulle jag vilja säga, på alldeles för få platser. De har ändå fått stöd för att kunna utveckla sitt arbete. När de finns som goda exempel kommer andra att kunna följa efter.

Det som av rättviseskäl kan bekymra mig något är att vi så fort det är fråga om män som begår brott ganska snabbt ropar efter forskning, utveckling, behandlingsinsatser, ordentliga och rejäla resurser samt professionalitet. Men när det gäller brottsoffren – kvinnor och barn som under åtminstone 25 år har fått, kan man säga, hålla till godo med kvinnojourernas i och för sig oerhört angelägna, viktiga, bra och fina arbete – vill jag säga att det är långt ifrån professionalitet på kvinnojourerna. Det är för mig en diskussion som jag tycker att det är angeläget att fortsätta med. Det jag tidigare avslutningsvis försökte säga var just att vi nog också bör titta på de ojämlika villkoren mellan kvinnor och män för att komma något steg längre i frågan.

Anf. 139 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Även om jag i det här fallet tar upp forskning som syftar till att försöka förhindra brottslighet utesluter jag givetvis inte att vi ska stödja kvinnojourer och hela det mycket viktiga arbete som handlar om att ta hand om människor som blivit utsatta för brott oavsett om det är kvinnor eller om det är män.

Visst är rubriken på betänkandet Våldsbrott och brottsoffer. Men om en motion som handlar om en viss inriktning inom forskningen tas upp i betänkandet kan man väl åtminstone svara på det yrkandet, vilket inte har gjorts i betänkandet. Jag upprepar dock att det åtminstone är glädjande att vi här i kammaren har fått veta att Socialdemokraterna håller med oss i denna fråga.

Elisebeht har inte i det här replikskiftet återkommit till frågan om brottsskadeersättningen. Jag satt och funderade på detta med om det är okej att en myndighet överprövar domstolarnas domar. Hur skulle det kännas om Kriminalvårdsstyrelsen började överpröva domstolarnas fängelsedomar?

Visserligen har domstolen dömt till två års fängelse här, men vi tycker att det är mer lämpligt med ett och ett halvt år. Tänk om Kriminalvårdsstyrelsen sade så och man sedan ändrade på det. Det är klart att det inte skulle vara okej. Jag tror att inte heller Elisebeht Markström tycker det.

Men på något sätt är det helt plötsligt okej att Brottsoffermyndigheten om domstolen dömt ut 50 000 kr i skadestånd säger: Nej, det är nog lite för mycket i det här fallet. Vi har visserligen inte hört några vittnen eller ens den brottsutsatta personen. Men vi tycker att det är lagom med 40 000 kr så vi sänker beloppet.

Anf. 140 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Jag tycker att jag har försökt att svara på just detta med värdet av att Brottsoffermyndigheten får ha kvar det uppdrag man har när det gäller brottsskadeersättning. Jag tror att jag har försökt att uttömma det där så gott jag kan.

Kanske var det en felsägning tidigare. Vad jag menade i mitt inlägg var just att stödet till verksamhet som riktas till kvinnor och barn i huvudsak utgår till frivillig verksamhet runtom i kommunerna. De här verksamheterna har funnits länge. Det görs ett bra arbete. Men det är ytterst få som har så goda resurser att de kan stoltsera med att ha personal som är anställd därför att den har en särskild kompetens för arbetet.

Så ser det ut när det gäller verksamhet riktad till män. Det var vad jag tydligare försökte säga. Johan Linander svarade då och sade att det är klart att vi ska stödja kvinnojourerna. Jo, det är riktigt. Men jag tycker att vi ska stödja kvinnojourerna på ett sådant sätt att de verkligen kan arbeta professionellt, finnas tillgängliga dygnet runt och ha anpassade bostäder som det går att bo i och som inte samtidigt måste vara möteslokaler för föreningens medlemmar eller som samtidigt är studiecirkellokaler och så vidare.

Villkoren för verksamheten för misshandlade kvinnor och barn jämfört med villkoren för män som frivilligt söker hjälp därför att de är våldsamma är oerhört ojämlika. Där har jag nu ett par gånger försökt att kasta ut några krokar. Jag tror alltså att kvinnors och mäns ojämlika villkor är en grundläggande fråga att diskutera. Här ser vi ett sådant utslag.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det särskilda personsäkerhetsarbetet skall gälla även för personer som redan lever med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning.

Motivering

Regeringen föreslår i proposition 2005/06:138 Personsäkerhet att en ny bestämmelse skall införas i polislagen. Bestämmelsen innebär att särskilt personsäkerhetsarbete får bedrivas beträffande vittnen och andra hotade personer för att skydda i första hand personer som lämnar uppgifter i samband med utredningar om allvarlig brottslighet. Inom ramen för detta arbete skall staten kunna betala ut ersättning till den som omfattas av säkerhetsåtgärder.

Kretsen av personer som omfattas av den nya bestämmelsen skall enligt propositionen begränsas till särskilt hotade personer som har rätt att stadigvarande vistas i landet, i första hand bevispersoner, dvs. misstänkta, tilltalade, målsäganden och vittnen, som medverkar i en rättegång eller förundersökning rörande grov eller organiserad brottslighet. Regeringen konstaterar att i många fall ”där det i och för sig finns ett kvalificerat skyddsbehov kan också säkerheten för de hotade åstadkommas på andra och lämpligare sätt”. Vidare förklarar regeringen att det är lämpligare att utforma säkerhetsskyddet på annat sätt när hotet framställs från någon närstående.

Centerpartiet menar i likhet med flera remissinstanser att den krets av personer som avses omfattas av särskilt personskyddsarbete bör utvidgas till att kunna omfatta exempelvis kvinnor och barn som lever under hot av en förföljande man och lever med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Stockholm den 30 mars 2006

Johan Linander (c)
Viviann Gerdin (c)
Eskil Erlandsson (c)
Claes Västerteg (c)
Kerstin Lundgren (c)
Agne Hansson (c)
Jan Andersson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att systemet med rabatterade böter för yrkeschaufförer måste upphöra omgående.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av ett system med dagsböter istället för fasta belopp för fortkörningar.

Motivering

2005 dog 440 personer i trafiken varav 65 i tung lastbilstrafik. Vi befinner oss dagligen i vägtrafiken på ett eller annat sätt, vi åker buss eller bil till jobb, skola, dagis och vänner. Det är därför av största vikt att vägtrafiken blir så säker som vi bara kan göra den.

Här spelar det en stor roll vad vi sänder för signaler till dem som har sitt arbete varje dag ute med tung trafik på våra vägar. Vi måste sluta premiera brottsligheten i trafiken. Det är precis det vi gör med dagens system som fungerar så att den lastbilschaufför som åker fast för flera trafikförseelser endast behöver betala fullt för den dyraste. Han eller hon får sedan 50 procents rabatt på alla övriga böter. Centerpartiet tycker att det är helt självklart att man skall betala fullt ut för varje förseelse och inte premieras av mängdrabatt av den modell som är regel idag. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Ett viktigt steg i nollvisionen för dödsfall i trafiken är att hastighetsbegränsningarna hålls. Idag betalar du samma belopp för en hastighetsöverträdelse oavsett dina ekonomiska förutsättningar. Detta innebär att den som har det gott ställt inte har samma incitament att följa hastighetsbegränsningarna som den som har det tuffare ekonomiskt. Centerpartiet menar därför att systemet med fasta böter för fortkörning bör bytas ut mot ett dagsbotssystem som bestäms efter personens individuella ekonomiska förutsättningar. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Stockholm den 30 mars 2006

Johan Linander (c)
Viviann Gerdin (c)
Eskil Erlandsson (c)
Claes Västerteg (c)
Kerstin Lundgren (c)
Agne Hansson (c)
Jan Andersson (c)

Satt och läste Sydsvenska Dagbladet och hittade en artikel om intern kritik av ett S-kommunalråd i Malmö mot att deras lista till kommunfullmäktige har så hög medelålder. Det var väl inte det intressantaste utan längre ner hittade jag en anmärkningsvärd kommentar av SSU Malmös ordförande Markus Blomberg.

Han försökte bli uppflyttad från 41:a plats till 19:e, men förlorade voteringen. Därmed försvann chansen att bli invald i kommunfullmäktige. Blev Blomberg besviken? Inte alls.
“- Jag är inte besviken. Tunga politiska beslut fattas inte i fullmkäktige. Sådana ska fattas inom partiet, och där finns jag med, säger Markus Blomberg.”

Härlig syn på demokrati som de har i SSU.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen godkänner vad i motionen anförts om att tävlingsreglerna och säkerhetsbestämmelserna kring professionell boxning mycket väl kan innebära en godtagbar säkerhet för deltagarna

Först och främst vill vi säga att det är positivt att regeringen äntligen föreslår att avskaffa lagen om förbud mot professionell boxning och istället inför en lagstiftning där tillstånd krävs för att anordna tävlings-, tränings- eller uppvisningsmatch i en kampsport som tillåter slag, sparkar eller annat våld mot motståndarens huvud.

I 2 § i den nya lagen om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher stadgas att tillstånd att anordna kampsportsmatch endast får lämnas om kampsportens tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser innebär en godtagbar säkerhet för deltagarna. Detta är en fullt rimlig lagstiftning och borde som vi ser det innebära att professionell boxning ska kunna anordnas i Sverige.

Tyvärr väljer regeringen att i propositionen uttrycka att ”den föreslagna regleringen torde därmed innebära att såväl professionell boxning som arrangemang av vissa andra kampsporter som i dag genomförs inte kommer att få tillstånd med nuvarande tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser” (sid 27).

Vi anser att det är olyckligt om professionell boxning även fortsättningsvis i praktiken kommer att vara förbjudet i Sverige. Därför bör riksdagen uttala att tävlingsreglerna och säkerhetsbestämmelserna kring professionell boxning mycket väl kan innebära en godtagbar säkerhet för deltagarna. Vi menar inte att proffsboxning ska undantas från tillståndskravet och vi menar inte att det inte ska krävas godtagbar säkerhet för deltagarna, men vi menar att proffsboxning i sin nuvarande form kan vara tillräckligt säker för deltagarna.

Man har självklart rätt att inte tycka om att titta på boxning, men det är orimligt att enskilda personers motvilja mot en idrottsgren tvingar dess utövare till exil. Om man verkligen bryr sig om boxarnas väl och ve kan man fråga sig varför proffsboxning skulle vara den enda idrott där utövarna kan anses ha fördel av och må bättre av att träna och tävla på ständig bortaplan!

Stockholm den 23 mars 2006

Johan Linander (c)
Jörgen Johansson (c)
Claes Västerteg (c)
Rigmor Stenmark (c)
Staffan Danielsson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnors deltagande i kliniska läkemedelsprövningar måste fastställas i svensk lagstiftning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att läkemedelsförpackningarna borde märkas med information om huruvida medicinen är testad på kvinnor.
3. Riksdagen begär att regeringen omgående återkommer med en plan för att höja kvalitén på utbildningen i grundskolan så att eleverna lämnar skolan med tillfredsställande kunskaper.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intensifiera kampen mot mäns våld mot kvinnor.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot prostitution och handel med människor för sexuella ändamål.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handlingsplanen bör kompletteras med en åtgärd som innebär att regeringen under perioden 2006-2009 ska prioritera arbetet med en FN-konvention som erkänner likaberättigande och frihet från diskriminering för homo-, bi- och transpersoner som en mänsklig rättighet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att HBT-perspektivet ihågkommes vid arbetet med mänskliga rättigheter i kommuner och landsting (åtgärderna 106, 107 och 109).
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rättssäker asylprocess.

Inledning

Sverige har en lång tradition av att hålla fanan högt vad gäller mänskliga rättigheter. Det ska vi fortsätta med. Genom att kontinuerligt utvärdera vad vi har gjort samt genom att komma med nya förslag för hur vi ska nå upp till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – och andra dokument som utvecklar och förtydligar dessa rättigheter – blir vi hela tiden bättre. För Centerpartiet är det en självklarhet att mänskliga rättigheter omfattar alla människor och grupper – även om de internationella samfundens medvetenhet ännu inte hunnit mogna. Men det förutsätter att Sveriges regering faktiskt lever upp till vad de har lovat. Tyvärr ser vi gång på gång att så inte är fallet.

Rätt till likabehandling oavsett kön

Likabehandling i sjukvården

Mannen är tyvärr fortfarande norm inom forskningen. Blodfettsrubbningar och kranskärlssjukdomar ter sig olika hos män och kvinnor, både på grund av psykosociala men också rent biologiska skillnader. Historiskt har man systematiskt studerat den vita manliga hjärtsjuka patienten trots att hjärtinfarkt är lika vanlig som dödsorsak hos kvinnor över 55 år som hos män. På senare år har man börjat bli mer medveten om vikten av att ha med kvinnor i studierna, framför allt i studier där man provar läkemedel mot högt blodtryck och höga blodfetter. Men det är fortfarande för få kvinnor med i stora studier av exempelvis hjärtsvikt. Kvinnors deltagande i kliniska läkemedelsprövningar måste fastställas i svensk lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.

I cirka 80 procent av dagens studier av nya läkemedel ansöker forskarna om att studera både män och kvinnor. Men de flesta läkemedel som används är utprovade före 90-talet. Det skrivs fortfarande ut äldre läkemedel till kvinnor, trots att de bara testats på män. I Europa finns inga lagar om att kvinnor ska vara med i forskningen på nya läkemedel.

Bara omkring 20-30 procent av alla hjärtmediciner som finns på marknaden har testats på kvinnor. Det behövs forskning för att studera det här, men pengar saknas. I väntan på ytterligare studier är ett minimikrav att läkemedel som inte testats på kvinnor ska märkas. Detta bör ges regeringen till känna.

Rätten till utbildning

Antalet elever i svenska skolor som inte får godkänt betyg i något ämne i grundskolan har fördubblats under den senaste 10-årsperioden. Detta tyder på att det finns allvarliga problem inom det svenska skolsystemet och det är vårt ansvar som politiker att sätta in kraftfulla åtgärder mot dessa problem.

Det som händer i den svenska skolan nu innebär att vi går en framtid till mötes där vi kunskapsmässigt har förlorat en hel generation. Eleverna i den svenska skolan idag får helt enkelt inte med sig de kunskaper de behöver för framtida vidare utbildning och arbete. Detta beror på ett antal olika faktorer, bland annat att stöd inte sätts in i tid för de elever som behöver det, kontakten med föräldrarna är bristfällig, uppföljning görs mer som undantag än regel och eleverna får ofta ingen arbetsro och mår därför både fysiskt och psykiskt dåligt i skolan.

Regeringen bör omgående återkomma med en plan för att höja kvalitén på utbildningen i grundskolan så att eleverna lämnar skolan med tillfredsställande kunskaper. Detta bör ges regeringen till känna.

Mäns våld mot kvinnor

Våld mot kvinnor är ett brott som begås dagligen runtom i Sverige. Denna form av misshandel skiljer sig från övrig i det att den ofta sker inom hemmets väggar samt att gärningsman och brottsoffer ofta har en närstående relation. Detta leder till särskilda svårigheter som exempelvis låga anmälningssiffror. När brottet är begånget är det av största vikt att samhället kan ställa upp för de utsatta kvinnorna. Här spelar såväl kvinnojourerna som polisen en enormt viktig roll för att fungera som hjälp och stöd för
den slagna kvinnan. Det är givetvis viktigt att hålla i minnet att det även finns män som blir slagna i nära relationer och att männen i de fallen, liksom kvinnorna, skall kunna känna att de har hjälp och stöd från samhället.

Myndigheter och myndighetspersoner som dagligen kommer i kontakt med hotade eller
misshandlade kvinnor måste ha en stor kunskap om deras situation, och förmåga att sätt sig in i vad de utsatta kvinnorna varit med om. Därför behöver insatserna för att utbilda och fortbilda myndighetsföreträdare öka.

Polisens och åklagarnas handläggningstider vad gäller våld mot kvinnor måste kortas. Därför bör fler poliser och åklagare ha möjlighet att samverka och specialisera sig på att utreda våld mot kvinnor i nära relationer. Fler särskilda familjevåldsenheter inom polisen bör också inrättas. Regeringen har hittills misslyckats med att se problematiken bakom mäns våld mot kvinnor, och har heller inte klarat av att bekämpa det.
Vad som ovan angivits om att intensifiera kampen mot mäns våld mot kvinnor bör ges regeringen till känna.

Kampen mot människohandel

Det behövs hårdare kontroll vid våra gränser och punktmarkering på de kriminella organisationer som smugglar. Ökade insatser krävs för att komma till rätta med den ökade människohandeln. För detta krävs fler särskilda enheter inom polismyndigheten som har specialkompetens för att arbete med prostitution och trafficking. Sverige har, genom undertecknandet av Förenta nationernas människohandelsprotokoll, förbundit sig att ställa människohandlarna inför rätta och vidta åtgärder mot den organiserade brottsligheten.

Ökade befogenheter för tullen

Tullen bör få ökade befogenheter att ingripa vid misstanke om människosmuggling och illegal invandring. Tullen bör ha befogenhet att ingripa mot smuggling över hela Sveriges yta och inte bara vid gränsen, såsom fallet är idag. Ett system med möjlighet
till tullkontroll i hela Sverige skulle medföra en smidigare gränspassage för det legala handelsflödet. Tullen bör även ha rätt att begära legitimation vid tullkontroll för att kunna effektivisera tullens arbete och förhindra människohandel.

Permanent uppehållstillstånd

Centerpartiet anser att såväl barn som vuxna som utsatts för människohandel för sexuella ändamål i Sverige ska ha rätt att få permanent uppehållstillstånd.

Ändra lagstiftningen

Centerpartiet menar att den som i ond tro haft sexuellt umgänge med tvångsprostituerad skall kunna dömas för våldtäkt istället för sexköp som är fallet med dagens lagstiftning. Män som direkt medverkar till att förstöra en annan människas liv skall inte kunna fly från sitt ansvar och skylla allt på människohandlarna.

Forskning för ökad kompetens

Forskningsinsatser måste stimuleras för att utveckla metoder och öka kompetensen hos de myndigheter och organisationer som kommer i kontakt med prostituerade och offer för människohandel. Forskningen ger också ett viktigt fakta- och statistikunderlag för både beslutsfattare och opinionsbildare.
Vad som ovan anförts om att arbeta för att prostitution och människohandel upphör bör ges regeringen tillkänna.

Mänskliga rättigheter oavsett sexuell läggning

Skrivelsens förslag vad avser att stärka HBT-personers skydd är förvånansvärt tunna och otillräckliga. Själva språkbruket i skrivelsen andas i vissa avsnitt av samma osynliggörande av det normavvikande, som är en av orsakerna för brott mot HBT-personers mänskliga rättigheter. Mot bakgrund av det svaga stödet för HBT-personers rätt till likabehandling i de internationella konventioner som oftast används som normkälla vid arbete med mänskliga rättigheter, kan detta leda till att HBT-perspektivet glöms bort när viktiga delar av handlingsplanen ska implementeras.
Det är naturligtvis bra att regeringen föreslår att en arbetsgrupp ska tillsättas för att lämna olika förslag för att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning, men enligt vår uppfattning borde detta ha skett inom ramen för förberedelserna av denna skrivelse så att fler konkreta förslag hade kunnat läggas.

Centerpartiet har tidigare under mandatperioden lagt en rad förslag för att stärka HBT-personers ställning och rättigheter som vi inte avser att upprepa här. En del av dessa tillmötesgår regeringens skrivelse helt eller delvis. Ytterligare andra ligger inte riktigt inom ramen för skrivelsens förslag.

FN-konvention om HBT-personers mänskliga rättigheter

Rätten att älska vem man vill oberoende av kön är enligt Centerpartiet en mänsklig rättighet och borde erkännas som en sådan även av FN och andra internationella fora, något som Centerpartiet motionerat om tidigare under riksdagsåret. Det är förvånande att regeringen inte i sin skrivelse lyfter det otillräckliga stödet för HBT-personers mänskliga rättigheter i internationella konventioner. På samma sätt som regeringen i sin skrivelse lyfter fram kampen för en FN-konvention om funktionshindrades åtnjutande av de mänskliga rättigheterna (åtgärd 2) måste Sverige tydligt arbeta för en liknande konvention för HBT-personers åtnjutande av mänskliga rättigheter. Vi vet att det finns många länder som motarbetar antagandet om en FN-konvention som säkerställer homo-, bi- och transpersoners likaberättigande, men ambitionen måste ändå vara att en sådan ska antas. Arbetet för en sådan konvention är i sig opinionsbildande och attitydpåverkande. Handlingsplanen bör kompletteras med en åtgärd som innebär att regeringen under perioden 2006-2009 ska prioritera arbetet med en FN-konvention som erkänner likaberättigande och frihet från diskriminering för homo-, bi- och transpersoner som en mänsklig rättighet. Detta bör ges regeringen till känna.

Könsneutrala äktenskap

Inrättandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning är den viktigaste återstående åtgärden mot lagstiftning som diskriminerar på grundval av sexuell läggning. Centerpartiet har tidigare under riksdagsåret lagt förslag om införande av en könsneutral äktenskapslagstiftning och upprepar det därför inte i denna motion. Det är enligt vår uppfattning svårt att förstå behovet av ett så långdraget utredningsarbete att förslag om könsneutral äktenskapslagstiftning inte hade kunnat föreläggas denna riksdag för beslut. Så vitt vi kan bedöma utvecklas det parlamentariska stödet för en sådan lagstiftning nu så starkt och brett att en könsneutral äktenskapslagstiftning kommer att kunna beslutas under 2007 även om de skulle fortsätta att förhala frågan.

Åtgärder i landsting och kommuner för att underlätta situationen för HBT-personer

Det är av stor vikt att arbetet mot diskriminering och kränkningar mot HBT-personer förankras lokalt och regionalt. Det handlar både om tillgång och bemötande i de offentliga verksamheterna och om generell attitydpåverkan i befolkningen. Även om förekomsten av fördomar mot HBT-personer torde vara ungefär liknande i alla delar av landet, kan individen vara mer utsatt för fördomar i sådana miljöer där anonymiteten är mindre och möjligheterna att själv välja sin sociala nätverk mer begränsad. Regeringens förslag om handlingsplaner är välkommet. Med tanke på att HBT-personers mänskliga rättigheter har svagare stöd i internationella konventioner än många övriga grupper är det viktigt att säkerställa att HBT-perspektivet ihågkommes vid arbetet med mänskliga rättigheter i kommuner och landsting. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Den rättsosäkra asylprocessen

Dagens asylprövningar präglas av bristande rättssäkerhet och en misstroendekultur. Utredningar sker under tidspress där stor vikt läggs vid om den sökande uppfattas som trovärdig. Den asylsökande som inte berättat allt från början, eller som inte kan dokumentera sin identitet, anses inte vara fullt trovärdig. Trauman är alltid svåra att berätta om, särskilt för barn. Det tar ofta tid att förmå dem berätta och ofta kommer de traumatiska berättelserna fram i ett sent skede i asylprocessen. Följaktligen medför det att den asylsökande riskerar att bli misstrodd. Migrationsverket tenderar snarare att fokusera på uppgiften att genomskåda och avslöja ”ekonomiska” flyktingar än att värna om och ge skydd åt människor som har rätt till asyl. Någonstans har det blivit fel i systemet.

Migrationsverket har fått hård kritik de senaste åren. Inte minst 2005 och 2006 har kantats av många skandaler och oetiskt handlande av Migrationsverkets personal. T.ex kunde vi läsa i tidningarna den 20 december 2005 om nyheten att Migrationsverkets tjänstemän firade en avvisning av en rysk familj med champagne. Flera liknande firanden har ägt rum på Migrationsverket. Uppgifterna som har framkommit är allvarliga. Flera asylsökande vittnar om ovärdigt bemötande under asylprocessen, och det finns även studier som ger belägg för att det finns en misstroendekultur bland Migrationsverkets personal gentemot asylsökande. Att fira avvisningar med champagne ser ut att vara ännu ett exempel från den tragiska verkligheten där icke-respekten visar sig mot asylsökande. Människor som söker asyl här ska behandlas värdigt. Personal på utlänningsmyndigheterna ska ägna sig åt att göra rättssäkra asylutredningar där rätten till asyl ska stå i fokus.

Därför är det oerhört viktigt att personalen har en god utbildning i Mänskliga rättigheter och att myndighetens åtgärdsprogram för etikfrågor kommer till stånd och får en reell funktion i praktiken.

Centerpartiet ser med djup oro på den utveckling som skett av asylhanteringen de senaste åren. Tolkning av lag och praxis har de facto hårdnat. Amnesty International har kritiserat Sverige för att ha bristfälliga asylutredningar där människor med asylskäl nekats skydd. Kritik har också riktats mot att Sverige varken följer Europakonventionen, tortyrkonventionen eller FN:s barnkonvention.

FN:s kommitté mot tortyr har fällt Sverige för brott mot Tortyrkonventionen inte mindre än 11 gånger. Därmed intar Sverige den föga hedervärda platsen som det land med flest fällningar av alla stater som tillträtt konventionen.

För en ordentlig asylprövning krävs en rättssäker asylprocess. Det är diskutabelt om Sverige har det idag. För att motverka kränkningar i hemlandet behövs även möjligheter för flyktingar att ta sig till skyddade platser. Sverige har sänt tillbaka människor där de utsatts för både kränkningar och tortyr. Det är ytterst anmärkningsvärt.

Om Sverige ska vara ett land som värnar asylrätten är det nödvändigt att asylprocessen är rättssäker och präglas av en välkomnande attityd och ett humant synsätt med insikt om varje människas värde och potential. Vår förhoppning är att det nya systemet som träder ikraft 1 april kommer att vara en ny rättssäker ordning där de mänskliga rättigheterna efterlevs. Regeringen måste bli bättre på att granska sitt eget agerande i asylfrågor. Vi efterlyser här självkritik och en ödmjuk attityd. Annars kan regeringen aldrig bli bättre på området.

Vad som ovan angivits om en rättssäker asylprocess bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 29 mars 2006

Kerstin Lundgren (c)
Agne Hansson (c)
Eskil Erlandsson (c)
Claes Västerteg (c)
Johan Linander (c)
Jan Andersson (c)
Annika Qarlsson (c)

Vi har nu i Centerpartiet diskuterat färdigt propositionen om preventiva tvångsmedel, eller “Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott” som den egentligen heter.

Vårt ställningstagande utgår från samma principer som vårt ställningstagande vad gäller buggningen. Vi vill ha upplysningsplikten på plats med möjlighet till rättslig prövning och skadestånd, vi vill ha integritetsskyddskommitténs yttrande på integritetsfrågan som helhet, vi vill ha en bättre parlamentarisk kontroll och vi vill skydda vissa bestämda delar av samhället från tvångsmedlet (läkare, psykologer, präster, advokatkontor, redaktioner, precis som vad gäller buggningen, skillnaden är att i propositionen om preventiva tvångsmedel tas inga sådana undantag upp).

Utöver detta så menar vi att det är att gå för långt att lämna kravet på misstanke om brott för att få använda hemliga tvångsmedel. “Anledning att anta” är för vagt och vi tycker att det även fortsättningsvis ska krävas någon misstanke om brott, men det kan givetvis också vara förberedelse eller stämpling. Hemliga tvångsmedel kan och ska kunna användas för att förhindra brott, men brottsplaneringen måste åtminstone ha kommit upp till stämplingsstadiet.

Men denna bakgrund och avvaktan på integritetsskyddskommitténs betänkande så kommer vi i riksdagen att yrka på bordläggning av propositionen.

Givetvis hade det varit bättre för Centerpartiet och alliansen om Göran Persson valt en mindre skicklig utrikesminister, men inte ens jag hade hoppats på det. Kanske hade jag hoppats på Bodström för att slippa honom i valrörelsens rättspolitiska debatter, men det trodde nog varken Bodström, jag själv eller någon annan på egentligen.

Jan Eliasson var ett överraskande val, men ändå helt rätt för Sveriges utrikespolitika ställning i världen. När vi var på studieresa med justitieutskottet i Washington (och NY) så träffade vi Jan Eliasson vid några tillfällen och var på middag hemma hos honom i ambassadörsvillan. Mitt intryck av honom var mycket gott. Han imponerade med sin vältalighet, stil och klockrena analyser. Visst kände jag till hans socialdemokratiska rötter, men han kändes inte alls som en socialdemokrat, han kändes inte politisk alls.

Var inne på expressen.se och såg att förstanyheten var “Madeleines triangeldrama“. Nu i efterhand inser jag att jag inte skulle läst skiten, men nu när jag gjort det så kan jag inte låta bli att skriva av mig. Artikeln är något av det sämsta jag läst.

Artikeln börjar med “I en relativt oansenlig gul trävilla”. Titta på bilden så inser man vilka värderingar och måttstockar som artikelförfattarna har. Oansenlig är kanske inte vad jag skulle kalla villan.

Sedan kommer det värsta av allt. En gammal lärarinna till prinsessan Madeleines pojkvän Jonas Bergström säger: “Jonas gener blir de bästa tänkbara för kungafamiljen”. Det fanns några idioter på 30-talet som talade om rasbiologi, men jag trodde att vi lämnat det bakom oss.

Artikelförfattarna fortsätter med “Jonas Bergströms pappa Claes, 63, driver två framgångsrika företag inom byggbranschen. Det ena, Bygg- och Förvaltnings AB Swinger, omsatte förra året drygt 1,6 miljoner kronor.” För det första kan man fråga sig vad ett bolag som heter “Swinger” sysslar med. Jag kan berätta att om man söker på swinger på Altavista så får man inte upp något byggbolag utan “ANVÄNDARVARNING NOTERING OM INNEHÅLL FÖR VUXNA. Den sökning du just utfört medför att länkar till pornografiskt innehåll kommer att visas.” Men strunt i det, det kan tyda på dålig fantasi när de skulle hitta på ett namn till bolaget. Det mest anmärkningsvärda i meningen är ändå att företagen är “framgångsrika” och ett av dem omsatte förra året 1,6 mkr. 1,6 mkr är ju ingenting. Med en så låg omsättning så är det knappt bolaget kan ha en enda anställd. Någon större vinst lär det knappast bli på en omsättning på 1.6 mkr. Men företagen är “framgångsrika”….

Skulle kunna skriva mycket mer om denna skitartikel, men bara några exempel till:
“Hans spelstil påminner faktiskt om Zlatans.” Visst.
“Men i stället satsade han stenhårt på sina studier, efter att ha gått ut nian med 4,0 i medelbetyg.” Wow.
“Efter gymnasiet fick Jonas Bergström jobb som aktiemäklare hos Öhmans.” Det kan väl inte bero på familjens kontakter? De tar säkert in många som aktiemäklare direkt efter gymnasiet…
“Fotbollsintresset har han hållit vid liv och är nu medlem i division 7-klubben “Rara Avis”, ett kompisgäng som under ungdomsåren var lovande fotbollsspelare och för några år sedan bestämde sig för att starta ett lag.” Om de nu varit så lovande fotbollsspelare hade de tagit sig upp från division 7 direkt.

Till slut en höjdare som åter visar artikelförfattarnas begränsade världsuppfattning: “Genom sin uppväxt i fashionabla Djursholm var han redan van vid finrummen, där artighet och uppförande är A och O. Det har inte hindrat Jonas Bergström från att umgås även i andra kretsar. Sandra Litzull, 23, och hennes två tjejkompisar träffade Jonas Bergström på en efterfest, i en villa på Lidingö, för en tid sedan.” Tänka sig att en Djursholmskille verkligen kan umgås med folk från andra ställen. En villa på Lidingö…

Att buggning är ett tvångsmedel som riskerar att kränka oskyldigas personliga integritet är helt klart, det håller till och med justitieminister Thomas Bodström med om. Att buggning ändå kan behövas i Sverige för att bekämpa mycket grov brottslighet är vi också överens om. Att genomförandet måste ske med integritetsskydd och rättssäkerhet är vi faktiskt också eniga om. Men sedan kommer frågan vad ett tillräckligt integritetsskydd och nödvändig rättssäkerhet är.

Trots de nästan obalanserat arga kommentarer som kommit under dagen efter Maud Olofssons uttalande om buggningen i Ekots lördagsintervju så skulle jag vilja påstå att olikheterna i våra synsätt inte är anmärkningsvärt stora. Men ändå tillräckligt stora för att vi ska komma till olika slutsatser vad gäller den proposition som socialdemokraterna och folkpartiet gjort upp om.

Jag menar så här:

S/fp anser att det behövs en upplysningsplikt, dvs de som utsatts för buggning som inte lett till åtal (då får man veta det ändå) ska så få information om buggningen så fort som det inte kan vara till men för brottsutredningen. De föreslår därför att upplysningsplikten ska utredas.

Vi i Centerpartiet menar också att det behövs en upplysningsplikt så att den som blivit utsatt för buggning kan få det rättsligt prövat i efterhand, och om buggningen skett på ett rättsligt inkorrekt sätt så ska skadestånd kunna betalas ut. Skillnaden är att s/fp vill först införa buggning och sedan utreda upplysningsplikten, medan vi menar att dessa saker måste införas samtidigt för att klara rättssäkerheten.

Vidare menar s/fp att det är viktigt att den parlamentariska kontrollen förbättras för att vi som lagstiftare ska kunna veta om behovet av lagen är så stort att det motiverar de kränkningar av personlig integritet som sker i samband med buggningen. Därför sägs i propositionen att förslag på bättre parlamentarisk kontroll kommer senare.

Centerpartiet menar också att den parlamentariska kontrollen måste förbättras, genom en “tvångsmedelsnämnd” (utredningens förslag på namn) direkt under riksdagen där samtliga riksdagspartier har representation. Vi vill dock införa denna förbättring samtidigt som buggningen införs. Att först genomföra den integritetskränkande lagstiftningen utan att veta hur den granskande nämnden ska fungera är en bakvänd ordning.

S/fp tycker att det är mycket känsligt att bugga redaktioner och har därför satt upp extra höga krav för att detta ska få ske.

C tycker att det är så känsligt att bugga redaktioner att vi helt vill undanta dessa liksom advokatkontor, läkarmottagningar, hos psykologer, präster m.m. Används en lokal även till annat än som redaktion så ska det inte finnas något totalförbud mot buggning.

Utöver detta tycker vi att den integritetsskyddskommitté som är tillsatt också måste få en chans att bedöma helheten i de integritetskränkande lagstiftningsförslag som läggs fram. Att stifta rekordmycket integritetskränkande lagar samtidigt som integritetsskyddskommitténs arbete pågår är också en bakvänd ordning. Det känns nästan som att det finns en rädsla för vad integritetsskyddskommittén ska komma fram till och därför gäller det att slå till snabbt innan de är klara om ca ett år.

Vår slutsats är att tillräckligt höga skyddsmurar och tillräckligt god rättssäkerhet kan uppnås för att buggning ska tillåtas i Sverige. Det förslag som socialdemokraterna och folkpartiet är bra mycket bättre än det som socialdemokraterna skickade på lagrådsremiss, men det behöver kompletteras ytterligare innan det kan godkännas av riksdagen.

Anf. 187 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Om man bara läser det betänkande som vi debatterar nu kan man ju fundera på varför vi över huvud taget har den här debatten. Majoriteten, bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister, har gjort allt i betänkandet för att släta över den kritik som Riksrevisionens eniga styrelse framfört i sin framställan till riksdagen.

Visst har det skett en del positiva förändringar, åtminstone intentioner till positiva förändringar, sedan en ny rikspolischef tillsattes. Men styrningen av svensk polis fungerar fortfarande inte bra. Det finns inte tydliga mål, och det finns inte ett fungerande utvärderingssystem. Det kan väl inte ens socialdemokraterna påstå. Men det ska bli intressant att lyssna på Joe Frans och få veta om han tycker att det finns fungerande utvärdering, tydliga mål och god styrning.
Dessutom vänder sig Riksrevisionens kritik inte bara mot Rikspolisstyrelsen utan även mot regeringens styrning. Och där har inte skett någon förändring. All kritik mot regeringen kvarstår. Men majoriteten i utskottet är inte intresserad av att leverera sådan kritik till regeringen. Det gäller att hålla skenet uppe inför valet.

För att åhörarna, höll jag på att säga, men det finns inte så många åhörare, men kanske några tittare på webben ska förstå vad kritiken innebär tänkte jag bara läsa upp några av rubrikerna i Riksrevisionens slutsatser. Det låter ungefär så här.

Regeringens styrning genom mål och återrapporteringskrav är otydlig.
Rikspolisstyrelsens styrning av polismyndigheterna har varit alltför svag.
Ingen koppling mellan ekonomi- och verksamhetsstyrning.
Rikspolisstyrelsens styrning ger inte polismyndigheterna incitament att prestera bra resultat.
Brister i genomförandet av det brottsförebyggande arbetet.

Det är inte mycket positivt i de slutsatserna, rättare sagt är det inget positivt alls. Detta är en historiskt kritisk rapport, och Riksrevisionens styrelse tyckte att det här var så allvarligt att man enigt, alltså även socialdemokraterna i Riksrevisionens styrelse, valde att gå fram med en framställan till riksdagen.

Vad gör Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Jo, de avslår framställan rakt upp och ned. En god egenskap tycker jag är när människor har förmågan att ta till sig kritik och förbättra sig.

Herr talman! Det viktigaste är dock inte om det ena eller andra återrapporteringskravet uppfyllts, utan vad bristerna i styrningen av svensk polis betyder för svenska folket.
Det är tydligt i Riksrevisionens rapport att man inte har velat dra så många slutsatser vad gäller polisens resultat mot allmänheten. Det finns säkert också varierande resultat mellan polismyndigheterna. Men Riksrevisionen går ändå så långt att de säger att Rikspolisstyrelsens bristande styrning har bidragit till att polismyndigheterna inte ges incitament att prestera bra resultat.

Och vem som helst kan förstå att en verksamhets resultat inte blir lika bra om man inte har någon styrning, om man inte vet vad olika åtgärder ska ge för resultat, om det inte finns någon uppföljning av hur använda metoder egentligen fungerar och om det inte finns något krav på att de målsättningar som faktiskt sätts upp också följs.

Beatrice Ask var tidigare inne på näringslivet. Jag har funderat ut samma jämförelse. Tänk om samma styrningsproblem funnits på Ericsson eller Volvo. Om bolagsstyrelsen inte hade satt upp mål för verksamheten, om varje avdelning inom företagen fått jobba med vad de själva tyckt vara viktigt, om goda och dåliga exempel inte spritts inom organisationen och om det inte hade gjorts någon utvärdering av hur den senaste modellen sålt är det nog ingen som tror att Ericsson eller Volvo skulle vara speciellt framgångsrika företag, med en sådan usel ledning och styrning.

Det finns ett närmare exempel som vi kan ta, nämligen Ekobrottsmyndigheten. Tyvärr gick Helena Frisk precis. Hon är ordförande i riksåklagarens rådgivande nämnd. Hon kan säkert berätta för Joe Frans och de andra socialdemokraterna vad som har hänt inom Ekobrottsmyndigheten.

Sedan Ekobrottsmyndigheten fick en ny generaldirektör, fick ordning i sin organisation, en ordentlig ledning och styrning har de haft en enorm förbättring av sina resultat. Det är nästan häpnadsväckande hur samma antal människor, lika mycket personal, kan få så mycket mer gjort bara för att man nu har en ordentlig ledning och styrning och arbetar på ett nytt sätt. Det var faktiskt det Margareta Persson var inne på i den förra debatten. Man måste kunna kräva att resurserna används på ett bättre sätt, att man får ut mer av dem. Tänk om vi kunde få samma resultat inom polisen som man faktiskt fått inom Ekobrottsmyndigheten. Då är jag helt övertygad om att vi hade haft andra siffror än de nio procenten i personuppklaring.

Herr talman! Till slut vill jag yrka bifall till reservation 2, vilket innebär ett bifall till Riksrevisionens styrelses förslag i alla delar, förutom att jag inte i dag ser någon anledning till utredning om en sammanslagning av landets alla länspolismyndigheter. Jag tror att det behövs lugn och ro inom polisen, inte uppsplittrande organisationsförändringar. Och jag tror inte att centralisering är det som polisen behöver, utan ordentlig och genomtänkt styrning, ledning, utvärdering och uppföljning.

Anf. 193 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Det här blir lite konstigt. Jag får inte ihop det riktigt.
Riksrevisionens styrelse kom med sitt krav på dessa tillkännagivanden den 18 januari 2006. Det är ungefär två månader sedan. Vi var överens om att Riksrevisionens rapport är riktig. Det finns ingen bra styrning av svensk polis. Det finns inga tydliga mål och utvärderingen är inte något vidare. Det var vi ganska överens om. Det är slutsatserna från Riksrevisionen.

Nu är frågan: Har det sedan den 18 januari blivit så mycket bättre? Har det på de här två månaderna blivit så mycket bättre att det inte behövs något tillkännagivande? Har det sedan den 18 januari fattats beslut i regeringen och Rikspolisstyrelsen som senare kommer att göra att det blir så mycket bättre att det inte behövs något tillkännagivande? I så fall vill man veta när det har blivit så mycket bättre så att vi kan återkomma och granska om ni hade rätt.
Var kanske Riksrevisionens styrelse okunnig? Det är ytterligare ett alternativ. Joe Frans kanske menar att Riksrevisionens styrelse var för okunnig och därför gjorde denna framställan till riksdagen. De hade ingen kunskap om hur mycket bra regeringen och Rikspolisstyrelsen redan hade gjort.

Vilka av de alternativen anser Joe Frans gäller?

Anf. 194 JOE FRANS (s) replik:

Herr talman! Riksrevisionens styrelse och Riksrevisionen är inte okunniga. Jag har redan sagt att vi är glada för det arbete som de har utfört och det är självklart att vi tar den kritik de ger på största allvar.

Låt mig svara på din fråga om vad som har hänt. Det har genomförts en mycket kraftfull omorganisation sedan årsskiftet. Det är en omorganisation som kommer att ge klart förbättrade förutsättningar för Rikspolisstyrelsen att styra och utöva bättre tillsyn, följa upp bättre och framför allt utvärdera polismyndigheterna.

Sedan årsskiftet har huvudkontoret vid Rikspolisstyrelsen bildat en enhet för internkontroll. Sedan årsskiftet har Rikspolisstyrelsen infört en ny nationell underrättelsemetod som man använder för att få bättre ledning för cheferna att fatta beslut. Man har fått mer ändamålsenliga styrprocesser och kontrollfunktioner sedan årsskiftet i och med den nya omorganisationen.

Det är det som har hänt.

Om man vill vara dogmatisk kan man ju säga att eftersom Riksrevisionen har lagt dessa förslag ska vi prompt göra ytterligare påpekanden och lägga fram nya krav.

Om man vill se det som sker kanske man kan landa på slutsatsen att det inte är nödvändigt just nu. Vi har ögonen för att se. Vi har lyssnat och hört vad Rikspolisstyrelsen har berättat för oss om vad de gör. Låt oss ta det på allvar och visa dem stöd och ge dem de resurser och det stöd de behöver för att göra ett bra jobb.

Anf. 195 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Det var ett bra klargörande att omorganisationen har skett sedan årsskiftet. Visste inte Riksrevisionen den 18 januari 2006 att den omorganisationen hade skett? Det måste ju ha beslutats ganska långt före årsskiftet för att kunna ske vid årsskiftet.

Menar Joe Frans att Sören Lekberg, Laila Bjurling och Per Erik Granström och de andra i Riksrevisionens styrelse var okunniga om att detta har hänt?

Eller också var de inte alls okunniga om att detta skett och att dessa beslut hade fattats, utan de tyckte ändå att det behövde göras en framställan till riksdagen för att riksdagen ska tillkännage för regeringen enligt de här två punkterna.

Så tror nämligen jag att det är, att Riksrevisionens styrelse mycket väl hade denna kunskap men ändå inte tyckte att det var tillräckligt och att regeringen behövde få detta tillkännagivande. Och det är en enig styrelse i Riksrevisionen, inklusive de socialdemokratiska ledamöterna.

Man kan i förlängningen tänka lite grann på Riksrevisionens roll. Om riksdagen gång efter gång, mest av prestigeskäl därför att majoriteten i riksdagen inte vill tillkännage någonting över huvud taget till den socialdemokratiska regeringen, avslår de framställningar som i fortsättningen kommer från en enig styrelse i Riksrevisionen, då är frågan: Varför ska vi ha Riksrevisionen?

Anf. 196 JOE FRANS (s) replik:

Herr talman! Riksrevisionens granskning omfattar i huvudsak perioden 2002–2005 med särskild tonvikt på 2004. Underlaget var klart redan i slutet av 2005. Det är bara en förklaring till det du talar om. Du säger det mot bättre vetande.

Det som har skett är att Rikspolisstyrelsen i den dialog som har skett och under arbetets gång har gjort en omfattande och kraftfull omorganisation just för att göra exakt det som Riksrevisionens styrelse påpekar. Det är precis det som man gör.

Ska vi av prestigeskäl bara för att Riksrevisionens styrelse lämnat en framställan godkänna den? Nej, då ska vi ta vårt ansvar som politiker och väga saker och ting mot varandra och i det läget landa på, på samma sätt som du har gjort när det gäller centraliseringen och att den kanske inte behövs just nu, att det inte är nödvändigt att peka på ytterligare krav.

Det som nu behövs är lugn och ro att genomföra den omorganisation och de förändringar som är initierade. Det är det som behövs.

På samma sätt som du har landat på att det inte behövs en centralisering har vi landat på att det behövs lugn och ro. Bara för att Riksrevisionens styrelse har kommit med en framställan behöver vi inte bifalla den. Det är vårt ansvar, och det ansvaret tar vi.

Anf. 152 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Även jag hade hoppats att justitieministern skulle vara här i dag när vi debatterar en så viktig fråga som polisen. Trots att han inte är här tänker jag göra en liten recension av hur Thomas Bodström och den socialdemokratiska regeringen lyckats, eller rättare sagt inte lyckats, med polisfrågorna de senaste åren. Detta är den sista allmänna polisdebatten före valet, skulle jag tro, så det är dags att se tillbaka på hur det har gått.

Först tänkte jag berätta vad Thomas Bodström faktiskt har lyckats med – det går ganska snabbt. Han utlovade i valrörelsen 2002 att det skulle utbildas 4 000 nya poliser under mandatperioden. Det verkar som att han klarar detta löfte, och det får man gratulera till. Det har inneburit att de allra flesta polismyndigheter har fått fler poliser, åtminstone i statistiken.
Låt mig då gå över till vad Thomas Bodström och den socialdemokratiska regeringen inte har lyckats med. Den listan blir lite längre. Från början hade jag anmält mig för åtta minuter, men jag fick ändra det till tolv minuter då det var så otroligt mycket som jag var tvungen att säga.
Om jag börjar med brottslighetens utveckling sedan år 2000, när Laila Freivalds tvingades avgå förra gången och Thomas Bodström tog över, har den totala brottsligheten visserligen bara ökat med några procent, men det beror framför allt på att antalet stöldbrott har gått ned.

Om vi i stället tittar på de grova brotten blir bilden allt annat än ljus. Antalet våldsbrott har ökat med 24 %. Jag pratar då om anmälda brott enligt Brottsförebyggande rådets statistik. Antalet sexualbrott har ökat med 37 %, varav våldtäkterna med 72 %. Det kan i och för sig förklaras med en lagändring. Tittar vi på narkotikabrotten, som Torkild Strandberg var inne på, är ökningen 81 %.

Det går ganska snabbt att konstatera att brottsutvecklingen har varit ett misslyckande. Vi måste i den här frågan sätta betyget underkänt.

Hur har då polisen och de andra rättsvårdande myndigheterna klarat av att få fast de personer som har begått brotten? Tittar man på de brott som är så kallade brottsbalksbrott ligger uppklaringsprocenten på 23 % i dag. Men tittar vi på när en gärningsman knyts till brott, det vill säga personuppklaringen, är vi nere på 9 %.

Vid mer än nio av tio brott är det alltså inte någon gärningsman som döms för det. Tittar man på de brott som drabbar de flesta människor, mängdbrotten som inbrott i huset, i bilen eller skadegörelse, är personuppklaringen på under 5 %.

Även när det gäller uppklaringssiffrorna får det bli ett klart minus för den socialdemokratiska regeringen.

Hur har då människors trygghet utvecklats? Fler grova brott och få brott som klaras upp leder givetvis till att människors otrygghet ökar. Vi har hört några exempel tidigare från Hillevi Engström. Länsförsäkringar har också gjort en undersökning som visar att 35 % av svenska folket undviker att gå ut ensamma under kvällar och nätter. En undersökning som Byggnads beställt visar att mer än var fjärde kvinna är rädd för att gå ut i sitt eget bostadsområde när det har blivit mörkt.

I alltfler kommuner läggs stora pengar på väktare för att utföra det arbete som förr i tiden gjordes av polisen. Alltfler människor har larm på sina hus. Alltfler kvinnor bär ständigt med sig överfallslarm. Även när det när det gäller människors trygghet får nog betyget bli underkänt.
Hur har människors förtroende för polisen utvecklats? Bara för några dagar sedan kom kritik från chefs-JO, justitieombudsmannen, Mats Melin om att den mycket dåliga uppklaringen av mängdbrott riskerar att leda till ännu sämre folkligt förtroende för polisen.

I dag vet vi enligt Svenskt kvalitetsindex undersökning att förtroende för polisen är rekordlågt. Jag är fullt medveten om att det svårt att jämföra förtroendet för polisen gentemot det för tandläkare och andra. Men tittar man på siffrorna enbart för polisen är det nu ett rekordlågt förtroende. Det har också till exempel lett till att medborgargarden bildats på olika ställen runtom i landet, vilket måste ses som en mycket negativ utveckling.

Även när det gäller människors förtroende för polisen kan det nog inte bli godkänt för regeringen.

Torkild Strandberg var också inne på frågan om nedläggning av polisstationer. Människors förtroende för polisen hör givetvis samman med om polisen är synlig och upplevs som tillgänglig. Över hundra polisstationer har lagts ned, och flera är på gång. Enbart i Skåne ligger det nedläggningshot över flera polisstationer på grund av regeringens direktiv att man ska spara pengar på lokalkostnader.

Polisen har gått från en närpolis med målsättningen att förebygga brott och ha en god lokal- och personkännedom till en fjärrpolis där kontaktskapande områdespoliser snarast ses som en belastning.

Visst har det blivit fler poliser i Sverige. Även om det har gått lite långsamt har det ändå blivit fler poliser. Samtidigt vet vi att antalet poliser i yttre tjänst har minskat. Under de senaste 15 åren har antalet poliser i yttre tjänst halverats.

Det märks inte minst i landets mer glesbefolkade delar. Där kan närmaste patrull finnas ett tiotal mil bort när den skulle behövas akut. Det finns områden i Sverige som i princip är polisbefriade. Regeringen har också sagt att i vissa delar av landet behövs det ingen polis, eller åtminstone inte några poliser som kan kommunicera, eftersom det nya radiokommunikationssystemet Rakel enligt regeringen inte behöver fungera i hela landet.

Även här får det nog bli att plocka fram rödpennan och skriva underkänt.
Är den svenska polisen med i sin tid? Är den modern och klarar av förändringar? Nej, inte ens där kan det bli godkänt. Det är fortfarande få specialister som rekryteras till polisen. Ledarskapet kritiseras väldigt ofta för att vara omodernt. Polisens organisation är otydlig. Det kommer vi in mer på i nästa debatt. Poliser kan inte forska, och metodutvecklingen är alldeles för dålig.

Detta är illa. Men det är nästan ännu värre det som Rolf Olsson tidigare talade om. Polisen i Sverige speglar fortfarande inte svenska folket. Ska polisen vara till för alla i Sverige måste det vara en polis med mångfald. Jag tror att det är helt avgörande för att få ned brottsligheten i många av de mest brottsutsatta och socialt utsatta områdena i framför allt våra större städer.
Nästa punkt som man får titta lite på om man ska göra en utvärdering av Socialdemokraternas polispolitik de senaste åren är narkotikautvecklingen och den organiserade brottsligheten.
Det är inte så länge sedan vi hade en offentlig utfrågning här i riksdagen. Vi fick då veta av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning att priserna på till exempel hasch halverats sedan år 1998. Utvecklingen för amfetamin och heroin är ännu värre. Detta är ett tydligt tecken på att tillgängligheten på narkotika i Sverige ökat, och detta trots allt större beslag av tullen.

Polisens egen rapport om organiserad brottslighet i Sverige visar att den sprider sig runtom i landet. Fortfarande är det så att den organiserade brottsligheten är vanligast i storstäderna. Men det blir alltfler mindre städer och samhällen där problemen också finns. Framför allt är det genom motorcykelgängens supporterklubbar. Rapporten visar också att gängkriminaliteten i förorterna ökar och går ned i åldrarna. Så unga personer som 13-åringar finns i de gängen.
Det går inte heller att påstå att regeringen har klarat av narkotikan och de organiserade brottsligheten, tvärtom.

Till slut måste jag säga någonting om pengar. Det vi alltid får höra av justitieministern, som säkert hade sagt det i dag om han hade varit här, är att polisen får tillräckligt mycket med pengar för att klara sina budgetar. Det har vi hört hur många gånger som helst av justitieministern.

Självklart går det att klara sin budget om det allra viktigaste är att prioritera budgetkontrollen. Men det betyder inte att polisen klarar av sin verksamhet.

Som ett exempel på orimliga besparingskrav kan jag gå tillbaka till polisen i Skåne. Under nästa år måste den göra besparingar på 69 miljoner kronor. Detta beror framför allt på att på att man har fått 140 nya polistjänster. Det är givetvis bra att man fått fler polistjänster. Men skickas det inte med pengar samtidigt som ska finansiera de nya tjänsterna är inte ekvationen så väldigt lätt att få att gå ihop.

För att klara budgeten är det nu framför allt civilanställda som ska förtidspensioneras. Man försöker att förtidspensionera ett antal, men det är inte så många som vill. Färre civilanställda innebär så klart att polisen får utföra mer administrativt arbete. I förlängningen innebär det färre synliga och tillgängliga poliser.

Jag har också tidigare tagit upp besparingar på lokalkostnader, vilket sannolikt hemma i Skåne kommer att betyda nedläggningar av polisstationer.

Justitieministern kan hävda att polisen får tillräckligt med resurser eftersom den håller sin budget. Men han kan knappast hävda att polisen klarar av att förebygga och utreda brott på en rimlig nivå. För det behövs det ganska stora tillskott.

Fru talman! Det skulle säkert gå att fortsätta mycket längre med uppräkningen och recensionen av Socialdemokraternas senaste år. Men tiden går, och vi har fått order av talmannen att fatta oss kort i dag.

Jag vill till slut säga att jag står bakom samtliga Centerpartiets 29 reservationer och det särskilda yrkandet om trafikdatalagring, men jag väljer att enbart yrka bifall till reservation 23 under punkt 19 om breddad rekrytering till polisutbildningen.

Anf. 154 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Leif Björnlod gjorde ett fullkomligt obefogat påhopp på mig, att jag skulle använda statistiken på ett felaktigt sätt. Det är i stället så att Leif Björnlod borde ha lyssnat lite bättre på vad jag sade. Jag betonade att siffrorna som jag nämnde gäller anmälda brott enligt Brottsförebyggande rådets statistik. Jag sade också att en del av ökningen av antalet våldtäkter säkert beror på den lagändring som har skett. Om Leif Björnlod inte tror att jag sade det, kan han läsa protokollet i morgon.

Det är ändock så att antalet våldtäkter har ökat, även överfallsvåldtäkterna. När det gäller överfallsvåldtäkter är det knappast så att anmälningsbenägenheten har ändrats på något sätt. Det är svårt att tro att den typen av våldtäkter inte alltid i alla tider skulle ha blivit anmälda.
Jag har svårt att förstå varför Leif Björnlod vill förminska problemet. Det är väl bättre att se att det faktiskt är ett mycket allvarligt problem att det i Sverige i dag år 2006 begås så många sexualbrott, varav väldigt många är våldtäkter.

Anf. 155 LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:

Fru talman! Jag är tacksam för att Johan Linander understryker precis det som jag sade, nämligen att vi inte kan veta hur många våldtäkter som begås. Däremot kan vi veta hur många som anmäls.

Jag vill understryka det du sade, nämligen att sexualbrottslagstiftningen har förändrat begreppen. Därför klassas mer som våldtäkt.

Det krävs nog en mycket grundlig undersökning innan man tvärsäkert kan uttala sig om huruvida fler eller färre överfallsvåldtäkter anmäls i dag jämfört med i går och i förhållande till hur många som verkligen utförs. Därför står jag kvar vid detta och säger att antalet anmälningar har ökat. Det är rätt, Johan. Vi har klassat fler brott som våldtäkter. Det är också rätt
Jag kan alltså i dag inte säga att antalet våldtäkter har ökat. Anmälningarna och begreppet våldtäkt har förändrats.

Anf. 156 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Menar verkligen Leif Björnlod att man inte ska ta de alarmerande siffrorna på allvar? De senaste fem åren har antalet sexualbrott ökat med 37 %. Menar Leif Björnlod att man inte behöver ta det på allvar eftersom vi inte kan veta om det är anmälningsfrekvensen som har ökat?

Varför ifrågasätta den statistik som Brottsförebyggande rådet tar fram och som är möjlig att ta fram? Se i stället till att vi gör något åt detta så att vi får fler poliser som kan utreda brotten. Se framför allt till att attityderna i samhället förändras så att män inte begår dessa våldsdåd mot kvinnor.

Anf. 157 LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:

Fru talman! Jag blir lite upprörd om du tror att vi inte tar de här brotten på allvar. Jag tror också att det är oerhört viktigt att understryka det du själv sade, nämligen att förändra attityden i samhället när det gäller detta. En av de attityder som jag vill förändra är somligas, oftast kvinnors, undfallande beteende i att inte anmäla. Jag skulle vilja att alla våldtäktsbrott anmäldes. Vilken siffra vi skulle hamna på vet jag inte. Men jag är övertygad om att det tyvärr skulle vara fler än i dag, på grund av de beteenden som finns i samhället.

Jag tar detta på mycket stort allvar. Men jag gör inte något större nummer i talarstolen om misslyckade socialdemokratiska regeringar tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, så som Johan Linander gjorde.

Det var därför jag gick upp och sade det jag sade. Kom inte och säg att vi inte tar våldtäktsbrotten på allvar, för det gör vi. Vi tar dem på stort allvar.

Anf. 167 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Margareta Persson tycks vara förvånad över att vi i alliansen reserverar oss i en rad frågor. Enligt Margareta Persson – det framgår när man lyssnar på henne – borde man snarast sitta lugnt i båten och lita på att regeringen tar hand om problemen.

Men om man tänker tillbaka lite grann så har Socialdemokraterna faktiskt haft regeringsmakten i tolv år. Vi vet att brottsligheten har ökat under de här tolv åren, och människor upplever en minskad trygghet. Är det då egentligen så konstigt att vi i alliansen vill sätta fart på de här frågorna och att vi inte riktigt litar på att Socialdemokraterna kommer att klara av att styra polisen?

Om ni nu vet vad som bör göras, varför har ni då inte gjort det tidigare?

Anf. 168 MARGARETA PERSSON (s) replik:

Fru talman! Nej, jag är inte särskilt förvånad över att ni lägger fram reservationer. Vi är ganska vana vid att man gör det trots att ett utredningsarbete pågår kring de här frågorna. Vi har uppmärksammat problemen, och då tillsätts en utredning. Vi tillsätter en utredning därför att vi kanske inte riktigt vet hur det ser ut, vad vi behöver göra eller hur det hela ska vara konstruerat – om det behövs en ny lagstiftning. Det behöver man titta närmare på. Detta ska vi inte bortse från. Vi kan inte säga att så här gör vi, och sedan gör man det.

Johan Linander borde vara medveten om att saker och ting måste utredas innan lagar stiftas eller innan saker och ting förändras eller mera resurser skjuts till – eller vad det nu kan vara.
Naturligtvis känner vi till människors oro. Johan Linander talade om brottsutvecklingen. Ja, brottsligheten har kanske ökat på vissa områden. På andra områden har den minskat. Så är det. Människor känner en oro och kommer alltid att känna en viss oro. Beroende på hur sådant här framställs här i talarstolen och beroende på hur man i medierna på olika sätt beskriver brottsutvecklingen är det klart att människor känner en oro. Naturligtvis tar vi den oron på allvar.

Anf. 169 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag hyser inte minsta tvivel om att Socialdemokraterna tar oron på allvar. Men eftersom ni på tolv år inte har visat att ni klarar av de här frågorna har jag inget större hopp om att ni klarar av dem om ni skulle få förnyat förtroende efter valet.

Jag måste säga att det är en mycket intressant taktik man ser här om man försöker analysera Margareta Perssons anförande. Hon säger att Socialdemokraterna tycker som den borgerliga alliansen. Men normalt försöker vi politiker profilera oss och vinna medborgarnas förtroende genom att visa på olikheter gentemot andra partier. Men Socialdemokraterna gör allt för att visa på att det faktiskt inte är någon skillnad mellan Socialdemokraterna och alliansen. Detta är mycket intressant som politisk taktik. Därför tänkte jag visa på en olikhet.

Regeringens samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat sig i vissa frågor. En fråga som har debatterats här i tidigare repliker gäller beväpningen av poliser. Jag skulle vilja höra Margareta Persson utveckla om hon liksom sina samarbetspartier tycker att svensk polis inte längre ska vara beväpnad.

Anf. 170 MARGARETA PERSSON (s) replik:

Fru talman! Johan Linander säger att han tror på vad jag säger om att vi känner en oro och om att vi tar människors oro på allvar. Det låter dock inte så när han recenserar den socialdemokratiska regeringens politik. Kanske finns det olikheter mellan oss i tillvägagångssättet när det gäller att göra saker. Men vi är alldeles överens om att man behöver utveckla och förbättra metoder, underrättelsestyrt arbete, planerad arbetstid eller vad det nu kan vara. Där råder det inga delade meningar. Den uppfattningen har vi, och det arbetet är på gång. Då behövs inget tillkännagivande om att samma saker ska göras. Vad ni gör är ju att ni kräver sådant som redan är på gång. Det är det som jag reagerar mot.

När det gäller det här med beväpning har vi ingen reservation tillsammans med v och mp. Naturligtvis tycker vi att det är viktigt att diskutera de här frågorna. Det görs bland annat i Etiska rådet som avgett en rapport där man säger att man tycker att det är nödvändigt att vara mycket tydligare om hur man ska vara beväpnad, när man ska få använda sitt skjutvapen och så vidare.

Det kanske vore intressant att så småningom ta del av den rapporten och av vad Rikspolisstyrelsen gör med anledning av den, om de här frågorna är intressanta för utskottet.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att IÖV-utslussning ska vara kvar på samma sätt som det fungerar idag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avslå förslaget om utökad frigång (§58).

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att domstol ska kunna döma till möjlig halvtidsfrigivning när det inte bedöms finnas något skyddsbehov för samhället och ingen återfallsrisk.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det det inte skall finnas någon risk för att den som är aktuell för vistelse i halvvägshus kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig för att vistelse i halvvägshus ska beviljas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla som vistas i halvvägshus ska ha fotboja (IÖV).

Bakgrund

I prop. 123: ”En modernare kriminalvårdslag” lämnar regeringen förslag till ändrade regler om kriminalvård i anstalt och villkorlig frigivning. Regeringens syfte med propositionen är att åstadkomma en förbättrad och mer strukturerad övergång från livet på anstalt till livet i frihet.

Centerpartiets mening är att en central målsättning med kriminalvårdens verksamhet skall vara att de intagna inte skall återfalla i brottslig verksamhet efter frigivningen. Redan första dagen för avtjänande av straffet måste arbetet sättas igång med en behandlingsplan med ett laglydigt liv efter avtjänandet av straffet som målsättning. Kriminalvården skall verka för att intagna ges förutsättningar att efter verkställighetsperioden kunna leva ett laglydigt liv, dvs. att minska återfallsbrottsligheten.

Utbildning, arbetsträning och social färdighetsträning måste därför erbjudas de intagna i större omfattning än som sker idag. Att behandlings- och rehabiliteringsinstanserna för psykiskt sjuka, sexualförbrytare och drogmissbrukare ständigt förbättras är av utomordentlig vikt. För att programverksamheten skall vara framgångsrik krävs tillgång till kompetent och engagerad personal, inte minst psykologer och psykoterapeuter. Detta är särskilt viktigt för alla unga vuxna kriminella för vilka rätt behandlings- och rehabiliteringsinsatser kan vara det som avgör om deras första möte med kriminalvården blir det sista.

IÖV-utslussning

I samband med att försöksverksamheten med förstärkta frigivningsförberedelser inleddes 2001 introducerades ett nytt utslussningsalternativ, intensivövervakning med elektronisk kontroll (s.k. IÖV-utsluss). Inledningsvis innebar detta utslussningsalternativ att den som avtjänade fängelse i lägst två år kunde få avtjäna de sista fyra månaderna av straffet med s.k. ”elektronisk fotboja” i bostaden. Försöken med elektronisk fotboja föll mycket väl ut och från och med den 1 april 2005 har möjligheten till IÖV-utsluss utökats . Vid IÖV-utsluss är den intagne förbjuden att lämna sin bostad annat än för vissa av Kriminalvården bestämda ändamål och på särskilt angivna tider.

Regeringen vill nu ta bort IÖV-utslussningen i sin nuvarande utformning. Centerpartiet menar att systemet ska vara kvar som det fungerar idag. Detta skall ges regeringen till känna.

Utökad frigång

Frigång innebär att den intagne vistas utanför anstalten under arbetstid för att utföra arbete, delta i undervisning eller utbildning, få behandling eller delta i någon annan särskilt anordnad verksamhet (11 § KvaL). Vid prövningen av om frigång skall beviljas skall det särskilt beaktas om den intagne behöver inskolning i arbetslivet eller om frigång kan antas väsentligt förbättra hans eller hennes möjligheter att försörja sig efter frigivningen. Kriminalvården får ställa de villkor som kan anses nödvändiga under frigången. Frigång får dock inte beviljas om det kan befaras att den intagne kommer att avvika, återfalla i brott, eller missbruka alkohol, narkotika eller andra beroendeframkallande medel.

Centerpartiet menar att en utökad frigång enligt regeringens förslag skulle leda till en urholkning av fängelsestraffet. Förslaget om en utökad frigång, enligt 59 § bör därför avslås. Detta skall ges regeringen till känna.

Centerpartiet vill istället att domstolen bör kunna utdöma möjlighet till villkorlig frigivning efter avtjänande av halva strafftiden. Det skall kunna ske i de fall där domstolen bedömer att det inte finns något skyddsbehov för samhället och att den dömde inte riskerar att återfalla i brott. Ett absolut krav för villkorlig frigivning efter halva strafftidens avtjänande är att den återföljs av perfekt skötsamhet från den dömdes sida. Den intagne skall som förutsättning för frigivningen kunna förpliktigas att vidta åtgärder för att försäkra att han eller hon inte återfaller i brott. Ett exempel på sådan kontrollåtgärd skulle kunna vara att en tidigare missbrukare i samband med villkorlig frigivning regelbundet lämnar urinprov. Skulle den dömde missköta sina ålägganden eller begå någon som helst form av brottslig verksamhet under sin villkorliga frigivning skall han eller hon omedelbart tillbaka till anstalt för att avtjäna resten av sin utdömda strafftid. Vad som ovan angivits om möjlighet för domstol att döma till villkorlig frigivning efter halva strafftiden bör ges regeringen till känna.

Vistelse i halvvägshus

En intagen som har behov av särskilt stöd och kontroll skall under vissa förutsättningar få beviljas vistelse i halvvägshus. Detta innebär att den intagne vistas i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn. Den intagne får inte lämna halvvägshuset annat än på särskilt bestämda tider. Detta krav kan kontrolleras med elektroniska hjälpmedel, s.k. fotboja. För att vistelse i halvvägshus skall komma i fråga måste den intagne delta i sysselsättning.

I lagtexten skriver regeringen att …Vistelse i halvvägshus får beviljas den som har behov av särskilt stöd eller kontroll om …2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig…. Centerpartiet menar att ordet ”beaktansvärd” bör tas bort i lagtexten. Om det finns viss risk för att den som är i fråga för boende på halvvägshus kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller missköta sig så bör inte vistelse i halvvägshus beviljas. Detta skall ges regeringen tillkänna.

Regeringen vill nu ta bort kravet på att den som vistas på halvvägshus skall bära fotboja, för att istället se fotboja som en möjlighet till bevakning. Den som befinner sig på ett halvvägshus avtjänar fortfarande ett fängelsestraff, och därför måste säkerheten vara sträng. Fotboja bör därför vara ett krav för att få vistas i halvvägshus. Detta skall ges regeringen till känna.

Stockholm den 21 mars 2006

Johan Linander (c)
Kerstin Lundgren (c)
Claes Västerteg (c)
Viviann Gerdin (c)
Agne Hansson (c)
Eskil Erlandsson (c)
Jan Andersson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen efter varje bemyndigande avseende Försvarsmaktens stöd till polisen snarast skall informera riksdagen.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med förslag som i enlighet med motionen täcker in även de samhällshotande situationer som inte klassas som terrorism.

Motivering

Försvarsmakten har under lång tid och på olika sätt gett stöd till samhället. Främst har detta gällt räddningstjänst, men stödinsatser har även utnyttjats av exempelvis polisen. Att Försvarsmakten är en oerhört viktig resurs vad gäller räddningsinsatser är det knappast någon som ifrågasätter. Därför är det beklagligt att propositionen (2005/06:111) enbart berör de situationer som klassas som terrorismbekämpning. Vi ser en rad oförutsedda situationer i vår framtid som kan komma att ställa höga krav på polisens kapacitet. Det är situationer som skulle underlättas av att Rikspolisstyrelsen fick utökade möjligheter att efter medgivande av regeringen begära stöd från Försvarsmakten; situationer som är mer sannolika att uppkomma än terroristattacker.

Regeringens förslag i propositionen räcker inte till för dessa situationer. Regeringens förslag har fel fokus och är allt för snävt i synen på vilka situationer som kan ställa krav på Försvarsmaktens stöd till polisen. Fokus för Försvarsmaktens stöd till polisen bör vara att hjälpa, stödja och skydda människor. Vi lever i en värld där naturkatastrofer, pandemier och större olyckor, exempelvis kemikalie- och kärnkraftsolyckor, kan innebära stora påfrestningar på samhället, påfrestningar som kan kräva tvångsåtgärder. För att försvarsmakten skall ha nödvändiga befogenheter att stödja polisen i dessa sammanhang måste de också ges möjlighet att erhålla polismans befogenheter enligt polislagen under direkt ledning av polisen. Beslut ska fattas av regeringen, vilken också snarast efter ett sådant bemyndigande skall informera riksdagen i form av en skrivelse som innefattar en redogörelse för beslutsunderlaget.

Vad som anförs om att regeringen efter varje bemyndigande avseende Försvarsmaktens stöd till polisen som kan innebära våld och tvång mot enskilda snarast skall informera riksdagen i form av en skrivelse samt att denna skrivelse skall innefatta en redogörelse för beslutsunderlaget bör ges regeringen tillkänna.

Försvarsmakten kan bidra med efterfrågade resurser vid exempelvis avspärrningar och insatser kopplade till utrymningar av samhällen om de ges möjlighet. Exempelvis aktualiserades detta nyligen då frågan ställdes om möjligheterna för Försvarsmakten att spärra av ett landområde i närheten av Oskarshamn som drabbats av fågelinfluensan. Problemet i sammanhanget var att Försvarsmakten såg en sådan insats som omöjlig då befogenhet att med tvång stoppa enskilda inte finns med dagens lagstiftning. Den kommer tyvärr inte heller att finnas med regeringens ansats i denna proposition. Insatser som avspärrningar och utrymningar är av sin natur mycket personalkrävande. Situationer kan också uppstå där polisen tvingas förflytta ett stort antal människor med tvång för att trygga deras egen säkerhet. Sådana situationer har polisen svårighet att klara av på egen hand.

Vid utrymningar måste polisen också kunna skydda mot plundring. Det tydliggjordes nyligen på ett slående sätt när New Orleans, Louisiana, översvämmades och myndigheterna misslyckades att skydda staden mot plundrare. Att skydda hela samhällen mot plundring tar stora resurser i anspråk och kan innebära att ansvariga tvingas använda våld och tvång mot enskilda.
Det är viktigt att understryka att användningen av militära resurser vid allvarliga händelser enbart skall tas i bruk vid oförutsedda händelser av viss dignitet. Centerpartiet menar att det är mer sannolikt att en större olycka eller naturkatastrof inträffar och ställer krav på stora polisiära resurser än de terroristbrott som regeringen motiverar sin proposition med.

Vi vill också än en gång understryka att det i första hand inte handlar om att använda våld eller tvång mot enskilda, utan det handlar om att skydda, stödja och hjälpa människor.
Vad som ovan anförts om att regeringen snarast skall återkomma med förslag som i enlighet med motionen täcker in även de samhällshotande situationer som inte klassas som terrorism bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 20 mars 2006

Johan Linander (c)
Eskil Erlandsson (c)
Viviann Gerdin (c)
Agne Hansson (c)
Jan Andersson (c)
Kerstin Lundgren (c)
Claes Västerteg (c)

Det är inte ofta jag skriver om Söderköping, överhuvudtaget är det väldigt sällan som jag tänker just på Söderköping. Åtminstone nu för tiden. För ett antal år sedan hade jag mycket kul i den kommunen, eller närmare bestämt på Mems slott i Söderköping kommun som Centerpartiets Ungdomsförbund då ägde.

Men den här gången när Söderköping dyker upp så är det verkligen inte för något positivt. Kommunen har nämligen bestämt sig för att censurera Internet på alla kommunens datorer. De spärrar en rad sökord så att inte en mängd olika siter kan nås. Bland annat spärrar de MSN. Enligt uppgift för att på sådana chattsidor kan pedofiler kontakta barn.

Visst finns det hur mycket skit som helst på Internet och visst är det fruktansvärt om pedofiler får kontakt med barn via chattsidor, men att försöka censurera Internet är lika fel i Sverige som i Kina. Dessutom helt meningslöst. Det finns inte en chans i världen för Söderköping kommun att förhindra brottslighet, porrsökning och annat genom censur.

En rektor i Östhammar kommun uttalar sig i artikeln på ett utmärkt sätt. Utbildning av både barn och vuxna så att rädslan för tekniken försvinner. Helt rätt. Söderköping borde göra ett studiebesök i Östhammar.

Det ska bli intressant att följa hur socialdemokraterna i Konstitutionsutskottet nu agerar efter Laila Freivalds avgång. Hittills har de sökt möjliga utvägar för att visa på att misstagen som begicks efter tsunamin beror på beslut som fattats i riksdagen och inte på regeringen. Det är ganska enkelt att se den linjen efter utfrågningarna.

Men frågan är om de nu byter taktik och väljer att acceptera och kanske till och med driva fram kritik mot utrikesminister Laila Freivalds. Med andra ord, om de väljer att lägga problemet på Freivalds så att Göran Persson kommer lindrigare undan. Det skulle vara att sparka på en som redan ligger, och det skulle inte alls förvåna mig om det är den taktiken som väljs. Hade det varit en avgången socialdemokrat med stark förankring i partiet så hade de nog inte velat sparka på liggande partikamrat, men Freivalds har inte den förankringen och därmed inte de nödvändiga skyddspersonerna.

Statsministern har sedan länge målat in sig i ett hörn när det gäller ansvarstagande för misstagen i samband med tsunamin. “Går Laila Freivalds så går jag” har det hetat gång på gång. Nu verkar det som om miljöpartiet vill utkräva ansvar av utrikesministern och då skulle Göran Persson enligt sin egen logik lämna in sin avskedsansökan.

Jag kan knappast tro att detta är sättet som Göran Persson vill avsluta sin statsministertid på. Men, nu har han fått en lösning på problemet. Tack vare Freivalds. Hon sviker aldrig när det behövs ett ordentligt misstag.

Som ni förstår syftar jag på att Freivalds kände till UD-tjänstemannens samtal med Levonline innan de stängde ner Sverigedemokraternas hemsida. Hennes bortförklaring att de frågor hon tidigare fått inte exakt gällde om hon pratat med tjänstemannen i förväg är just bara bortförklaringar. Mats Knutson i Aktuellt var bra i sin analys. Hon har haft en månad på sig att klara ut missförståndet men hon har valt att tiga.

Med tanke på statsministerns hårda kritik mot tjänstemannen som kontaktade Levonline så borde han nu vara lika hård i sin kritik mot Laila Freivalds eftersom hon sanktionerat kontakten. Och det är nu som Perssons öppning dyker upp. Genom att Laila Freivalds självmant avgår redan innan KU kommit fram till sina slutsatser i tsunami-granskningen, så löser hon Göran Perssons problem.

Mitt tips är att Laila Freivalds meddelar att hon avgår redan imorgon förmiddag. Sedan påbörjar hela socialdemokratin övertalningskampanjen “snälla Margot kom hem och bli utrikesminister”.

För ett tag sen besökte jag mina föräldrar på Rosengård för en filmkväll. På väg in i kvarteret vid 19-tiden såg jag ett gäng killar sitta utanför pizzerian. Det var lokala grabbar med utländsk bakgrund som såg ut att vara i 15-16 årsåldern. Strax efter midnatt var jag begav mig hem. På vägen till min närbelägna studentlägenhet såg jag samma gäng som tidigare, enda skillnaden var att de hade ställt sig på andra sidan gatan. Under promenaden hem funderade jag kring dessa ungdomar. Jag är hemma på Rosengård några gånger i veckan och jag kan inte minnas någon gång då jag inte sett dem hängandes utanför pizzerian. Oavsett årstid och väder står de där. Från tidig kväll till sen natt, förutom på helgerna då jag gissar att de är nere i stan. Jag ställde mig själv frågan; varför sitter de jämt där? Är det verkligen så roligt att stå i kylan varje kväll? Jag kunde inte komma på ett bra svar. Tills jag kom på att frågan är fel ställd, frågan borde istället vara; var skulle de annars träffas?

Många års socialdemokratiskt styre har inneburit nedskärningar av fritidsgårdar på Rosengård vilket drabbar barnen hårt och de skapar därför egna mötesplatser. Ungdomar som bor i rikare områden har egna rum och kanske även sällskapsrum i hemmet. Många familjer på Rosengård lever trångt och det blir därför i praktiken omöjligt för barnen att ta hem vänner. Gatan blir den naturliga mötesplatsen där kompisar träffas och bildar gäng. Faran i detta är att kompisgängen kan övergå i kriminalitet, exempelvis som de ökända gängen som har specialiserat sig på rån av andra ungdomar.

Det krävs hårdare tag mot ungdomsbrottsligheten, bland annat borde polisen få ökade befogenheter. Men de bästa brotten är de som aldrig begås och därför är det av tyngsta vikt att samhället satsar på förebyggande insatser för barn och ungdomar. Fritidsgårdarna är inte bara en plats där ungdomar kan spela biljard och fika. På fritidsgårdarna finns också sunda vuxna förebilder som kan vägleda ungdomarna i rätt riktning. På Rosengård finns det tyvärr alldeles för många föräldrar som själva begår brott och därför måste samhället skapa goda förebilder.

Satsningen på fritidsgårdar på Rosengård i andra utsatta områden en viktig fråga som jag kommer att driva i nästa års val. Fritidsgårdarna ska hålla hög kvalitet och kompetent personal. Jag går ett steg längre än andra förespråkare och kräver att fritidsgårdarna har öppet 24 timmar om dygnet på helgerna. Just kravet på generösa öppettider betyder väldigt mycket för ungdomar i utsatta områden. Ungdomarna på Rosengård behöver ett tryggt ställe där de kan umgås, även på kvälls- och nattetid. Öppettider ska styras av ungdomars behov och inte traditionella arbetstider. Socialdemokraterna har haft chansen att satsa på fritidsgårdar i många år, det har varit mycket snack om socialt ansvar men alldeles tyvärr för lite handling. Deras retorik stämmer illa med deras politiska ageranden. En satsning på fritidsgårdar kostar offentliga pengar, men på lång sikt kostar de betydligt mindre än alla de ungdomsbrotten som kunde förbyggts. Ett tryggt Malmö är värt att satsas på!

Bassem Nasr
Riksdagskandidat för Centerpartiet Malmö

Idag dömde Uddevalla tingsrätt en man till 14 års fängelse för flera grova våldtäkter på sin dotter. Det är fruktansvärda övergrepp som domstolen haft att ta ställning till. Pappan har våldtagit henne vid ett hundratal tillfällen under fem års tid, från hon bara var 10 år. Flickan blev gravid redan när hon var 12 år och födde barnet. När hon var 14 år blev hon gravid igen, men gjorde då abort.

Trots dessa fasansfulla övergrepp så tycker jag ändå att tingsrättens dom är en stor och positiv överraskning. Att välja maxstraffet (10 år) och addera med det maximala tillägget (4 år) för upprepad brottslighet är unikt. Jag har i vart fall aldrig hört talas om något liknande. De enda fall där detta brukar användas är narkotikabrott, men när det gäller narkotikabrott utgår man från en mängdtabell så det är inte riktigt jämförbart. Det är känsligt att välja maxstraff eftersom det betyder att inget skulle kunna vara värre, men jag tycker ändå att det är bra att Uddevalla tingsrätt med sin dom visar att grova sexualbrott ska bedömas mycket strängt.

Tyvärr tror jag dock inte att domen kommer att vinna laga kraft. Att det blir ett överklagande är självklart och sedan är jag mycket tveksam till att hovrätten dömer till maxstraff. Men att det blir och ska bli många år bakom lås och bom för pappan är säkert.