December » 2009 » Linander tycker!

Nu har jag haft en riktigt lugn och skön jul. Har umgåtts med familj och vänner i Skåne och som vanligt ätit för mycket julmat.

Även om jag är väldigt sen så vill jag önska en riktigt god jul till alla er som läser och kommenterar min blogg. För att kompensera denna senfärdighet så passar jag på att även önska gott nytt år tre dagar för tidigt!

Riksdag & Departement har låtit göra en opinionsundersökning om vad svenska folket tycker om Centerpartiets förslag om lägre ingångslöner för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Att centerpartisterna är positiva (88 %) är inte så förvånande, inte heller att övriga alliansväljare är det (M 84 %, Fp 76 % och Kd 70 %), mer överraskande är att en majoritet av de rödgrönas väljare också är för vårt förslag trots att det har kritiserats så hårt av såväl S, V och Mp samt facken.

Undersökningen visar också att stödet är störst bland dem med lägst utbildning, att syd- och västsvenskar är mest positiva samt att offentliganställda är lika positiva som privatanställda.

Även om jag själv gillar förslaget och har propagerat för det länge så trodde jag faktiskt inte att vi hade så stort stöd i alla grupper.

Anf. 116 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Ett fungerande rättsväsen som skapar ett tryggt samhälle där brott förebyggs och begångna brott utreds är en förutsättning och grundläggande för ett välfungerande samhälle.

Jag tycker att Sverige har ett bra rättsväsen. Vi har många hårt jobbande och engagerade poliser, vi har effektiva och pålitliga åklagare, vi har rättssäkra och förtroendeingivande domstolar och vi har en säker och behandlande kriminalvård. Men det finns mer att göra. Vårt rättsväsen kan fungera ännu bättre. Vi kan förebygga brott så att färre människor blir brottsoffer. Vi kan få fram bättre förundersökningar som leder till fler åtal. Vi kan få ned balanserna i domstolarna, så att brottsoffer och åtalade slipper vänta så länge på rättegång. Och vi kan minska återfallen i brott genom en ännu bättre kriminalvård.

Det är för att uppnå detta som vi i alliansen har gjort en historiskt stor satsning på rättsväsendet under den här mandatperioden. Enbart i budgeten för 2010 ökar anslagen till rättsväsendet med 2 ½ miljard kronor i förhållande till år 2009 års budgetram. Totalt kommer rättsväsendet att få 35,8 miljarder under 2010. Det är oerhört mycket pengar. Och jag tycker att vi ska ställa höga krav på vårt rättsväsen. Vi ska ställa höga krav på polisen, vi ska ställa höga krav på domstolarna och vi ska ställa höga krav på alla de andra myndigheterna inom det rättsvårdande området.

Fru talman! Av allt det som alliansen har genomfört under de senaste tre och ett halvt åren vill jag framför allt lyfta fram ökningen av antalet poliser, inte bara för att det är en ökning av antalet poliser, utan för att det har möjliggjort på ett helt nytt sätt att vi kan ha polis i hela landet – en polis som ska vara tillgänglig, synlig och närvarande i samhället.

Under Thomas Bodströms tid som justitieminister – tyvärr har han lämnat kammaren, men vi får se om han kommer tillbaka – var trenden tydlig. Polisstation efter polisstation lades ned. Nu är trenden den omvända; nya polisstationer öppnas. Socialistisk centralism har bytts mot en liberal decentralism, och det är glädjande. Det finns dock fortfarande några polismyndigheter som planerar att lägga ned polisstationer. Jag tycker att de borde tänka om. Det är inte vad svenska folket vill.

En annan viktig fråga att lyfta fram är när barn begår brott eller när barn utsätts för brott. De här sakerna hör ofta ihop. Det är inte sällan som gärningsmän blir brottsoffer och brottsoffer blir gärningsmän, speciellt om ett brottsoffer känner att ingen har lyssnat, att ingen har brytt sig om vad som egentligen hände.
Vi i Centerpartiet har bland annat lagt fram ett nytt förslag som gäller barnmisshandelsbrott liksom barnfridskränkningsbrott. Vi menar att de rättsliga myndigheterna måste klara av att behandla de fall där barn är inblandade på ett snabbare sätt. Det är också frågor som vi kommer att driva hårt under den kommande mandatperioden.

En tredje sak som jag vill ta upp här är behovet av häkten i hela landet. Vi ser oroande tendenser till att häkten läggs ned. Det kan möjligtvis ge besparingar inom en myndighet, men ser man till helheten i rättsväsendet har jag mycket svårt att tro att det leder till vare sig effektivitet eller besparingar.

Låt oss då titta lite på vad oppositionen föreslår. Först och främst kan vi konstatera att det inte finns något oppositionsförslag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt fram var sitt förslag, och de skiljer sig inte speciellt mycket åt ekonomiskt, men när det gäller inriktningen på politiken är det väldigt stora skillnader. Det är uppenbart att de rödgröna inte kan och inte vill komma överens om en gemensam rättspolitik. De har tillsatt ett antal arbetsgrupper för att få ihop sin politik, men inte på det rättspolitiska området.

Vi som satt i justitieutskottet redan under förra mandatperioden kommer ihåg hur oeniga Vänsterpartiet och Miljöpartiet allt som oftast var med dåvarande justitieminister Thomas Bodström. Då kom han i stället springande till Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna och ville ha stöd. På det sättet kunde Vänsterpartiet och Miljöpartiet kringgås. Och jag förstår om en del socialdemokrater hellre lämnar landet än försöker få ihop en gemensam rödgrön rättspolitik.

När det gäller anslagen till rättsväsendets myndigheter och rättsväsendet i stort skiljer de sig väldigt lite, och det har många varit inne på tidigare. Det är egentligen bara två förslag som skulle ha någon större betydelse för myndigheterna. Dels är det Miljöpartiets förslag om att sänka Säpos anslag med 100 miljoner kronor, dels är det Vänsterpartiets besparing på Kriminalvården med 250 miljoner kronor. I övrigt är det bara några promillen upp eller ned.

Räknar man då samman oppositionens tre förslag för att få något slags bild av vilken politik en, ve och fasa, rödgrön regering skulle kunna föra, blir det totalt sett en besparing på rättsväsendet med 70 miljoner kronor. Det är väl vad svenska folket kan förvänta sig om det skulle bli regeringsskifte nästa år. Då kan de förvänta sig en besparing på rättsväsendet.

Fru talman! Då ställer man sig frågan: Vilka förslag har då de rödgröna för att leva upp till sina besparingar i budgeten? Ja, det är svårt att svara på. Vänsterpartiet ger egentligen det enda ordentliga besparingsförslaget, och det har de ju all rätt att göra, med halvtidsfrigivning för mördare och våldtäktsmän i stället för att släppa ut dem efter två tre års straff.

Miljöpartiet å sin sida flyttar en arbetsuppgift från en myndighet till en annan. I sin budget gör de en besparing på 100 miljoner kronor på den myndighet som blir av med arbetsuppgifterna men lägger inte till en endast krona till den myndighet som ska ta över arbetsuppgifterna. Är det med den bristen på ansvarstagande och realism som de rödgröna vill styra Sverige? Det är en så kreativ bokföring att man nästan skulle kunna tro att Mona Sahlin har varit inblandad.

I övrigt när man läser de tre rödgröna partiernas reservationer till betänkandet skulle man kunna tro att det handlar om flera miljarder i anslagsökningar. Samtliga tre vänsterpartier vill i sina reservationer se en prioritering av arbetet mot ekonomisk brottslighet, en prioritering av arbetet mot organiserad brottslighet med mera, en prioritering av arbetet mot våldtäktsbrott, en prioritering av arbetet mot människohandel, en prioritering av arbetet mot hedersrelaterat våld, en prioritering av arbetet mot narkotikabrottslighet, en prioritering av arbetet mot hatbrott, en prioritering av arbetet mot ungdomsbrottslighet och en prioritering av arbetet mot korruption. Frågan man ställer sig är: Vad prioriterar ni inte?

Det är inte fel att ha höga ambitioner; det har vi i alliansen också. Men säger man att man prioriterar allt prioriterar man i själva verket inget.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 117 LENA OLSSON (v) replik:

Fru talman! När jag lyssnar på Johan Linander tycker jag mig höra någon som totalt har gett upp. I ditt anförande låter det som att du redan är tillbaka i opposition. Uppgivenheten lyser igenom.

Det var bra att Johan Linander rättade till Inger Davidson som beskyllde Vänsterpartiet för att dra ned på Säpo. Så är det inte. Man måste läsa på ordentligt.

Johan Linander tar också upp att Vänsterpartiet frigör resurser när det gäller kriminalvården. Det handlar om en villkorad halvtidsfrigivning för förstagångsdömda. På årsbasis innebär det 770 miljoner. Man får halvera det och dra bort de 250 miljoner vi har i besparing. Det blir ändå 127 miljoner kvar, Johan Linander. De får frivården behålla, för den behöver utvecklas. Vi tar ansvar fullt ut.

En partiledare fick frågan: Ni vill att det ska vara möjligt att utdöma villkorlig frigivning efter halva strafftiden, varför? Partiledaren svarade att det är viktigt eftersom det inte är bra att sitta inlåst så länge. Partiledaren som svarade så här var Maud Olofsson. Jag skulle vilja ha en kommentar till det.

Anf. 118 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det är riktigt att jag inte har kritiserat Vänsterpartiet för besparingen på 250 miljoner kronor i kriminalvården eftersom ni har förklarat den med att ni vill ha halvtidsfrigivning för förstagångsdömda. Förstagångsdömda kan såklart vara mördare och våldtäktsmän också; där gör ni inga undantag. Ni öppnar alltså för att mördare och våldtäktsmän ska kunna bli frigivna efter halva tiden. Är det rätt uppfattat?

Pengar till frivården är bra. Samtidigt säger Vänsterpartiet i talarstolen att man vill bygga nya anstalter i såväl Östersund som Haparanda, vilket kostar många hundra miljoner. Frågan blir då: Vilka anstalter vill ni då lägga ned i stället? Ni behöver ju färre platser eftersom ni ska ha halvtidsfrigivning. Samtidigt ska ni bygga nya anstalter. Det måste betyda att ni ska lägga ned andra. Jag tror att många anställda i kriminalvården som jobbar på anstalter runt om i Sverige är intresserade av om just deras anstalter ska läggas ned om det blir en rödgrön regering efter valet.

När det gäller intervjun i Expressen för ganska länge sedan var det en okunnig journalist som ställde en fråga. Det var ett ganska dåligt svar också. Jag antar att min partiledare inte förstod frågan eftersom frågan var totalt felställd. Vad Centerpartiet sade för tre fyra fem år sedan var att det kan finnas fall där personer är dömda och det inte finns någon som helst återfallsrisk då vi kan tänka oss halvtidsfrigivning efter en särskild domstolsprövning.

Anf. 119 LENA OLSSON (v) replik:

Fru talman! Jag börjar med intervjun i Expressen. Det var väldigt länge sedan, sade Johan Linander. Men det var den 17 september 2009. Några månader är tydligen väldigt länge sedan. Maud Olofsson sade att hon är för en villkorad halvtidsfrigivning, men du, Johan Linander, påstår att din partiledare inte kan så mycket om saken. Det är upp till dig vad du säger om henne.

Johan Linander tar upp detta med platserna. Enligt riksdagens utredningstjänst skulle ungefär 500 platser frigöras. De nya anstalterna kommer att behövas, för vi har så många gamla nedslitna anstalter – jag har personligen besökt dem – som är under all kritik och som ska läggas ned. Då måste det komma något nytt, eller hur?

Men vem är det som har rätt? Är det Maud Olofsson som är partiledare eller är det Johan Linander? Några månader sedan är inte länge sedan. Det var i september 2009.

Anf. 120 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Lena Olsson får nog lyssna lite bättre på vad jag säger. Centerpartiet har inget beslut om att vi vill ha en generell halvtidsfrigivning. Den politiken får Vänsterpartiet står för alldeles själva. Däremot hade vi för tre fyra fem år sedan ett yrkande i riksdagen om mycket speciella fall där vi tyckte att man skulle kunna få halvtidsfrigivning efter domstolsbeslut. Det har Centerpartiet dock inte motionerat om på flera år. Vi behöver inte gå vidare med den diskussionen.

Lena Olsson visar en häpnadsväckande okunnighet när hon säger att det behövs ytterligare nya anstalter – som om det inte hade tillkommit några anstaltsplatser de senaste åren! Mellan 2004 och 2009 har det tillkommit 1 400 nya anstaltsplatser. Åren 2010–2012 kommer det med den utbyggnadsplan som finns och är i gång ytterligare 870 nya platser till anstalter och häkten – detta utan de två nya anstalter i Östersund och Haparanda som Lena Olsson säger ska byggas utan att man har tillskjutit en endaste krona. Hur ska någon kunna tycka att er politik är trovärdig när ni i budgeten inte tillskjuter några som helst pengar till en sak men i debatten säger att ni ska göra det ena efter det andra?

Man måste kunna ta ansvar. Att ta ansvar är att kunna sätta på pränt vilka pengar man vill tillskjuta för att nå ett mål. Man kan inte bara säga: Vi vill komma hit, men vi har inga pengar till det. Det är inte trovärdigt. Den politiken fungerar inte om man ska ta ansvar. Jag önskar de rödgröna lycka till med att ta fram en gemensam rättspolitik. Jag hoppas vi får se den före valet. Det skulle förenkla debatten för alliansen.

Statens institutionsstyrelse har planer på att lägga ner Lundens ungdomshem i Lund. Lundens ungdomshem är landets enda avgiftningsklinik för unga drogmissbrukande flickor och har tio platser varav sju är på en akut- och utredningsavdelning medan tre är på en akut-/avgiftningsavdelning.

Målgruppen är flickor mellan 16 och 20 år, med missbruksproblem, svår psykosocial och psykiatrisk problematik. Ungdomshemmet tar emot flickor från hela landet och trots detta står platser tomma enligt Statens institutionsstyrelse. Anledningen uppges vara att kommunerna inte har råd att placera ungdomar på institutioner.

Att lägga ner landets enda avgiftningsklinik för unga drogmissbrukande tjejer kan inte ses som annat än ett misslyckande. Det finns ingen tvekan om att det behövs tio sådana platser för hela landet. Problemet är snarare att kommunerna inte prioriterar att hjälpa unga flickor med missbruksproblem.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga statsrådet:

Vad avser statsrådet göra för att unga drogmissbrukande flickor även i fortsättningen ska kunna få en bra behandling för att kunna lämna sitt missbruk?

Under 2009 har poliser attackerats med gröna laserpekare vid ca 80 tillfällen. Grön laser kan ge svåra ögonskador och nästan 30 polismän har fått uppsöka sjukhus för ögonskador. Grön laser kan också ge brännskador. Det finns laserpekare att köpa som har en räckvidd på två mil. Trots att det kan vara ett mycket farligt vapen, vilket säkert många användare inte är medvetna om, är det enkelt och billigt att köpa för vem som helst.

Senast i helgen som gick blev poliser i Trelleborg utsatta för grön laser och en av poliserna fick allvarliga ögonskador. Dessa laserpekare används som ett långdistansvapen och i Trelleborgsfallet fick poliserna avbryta sitt ingripande och istället ta sig till sjukhus.

Polisen och Strålsäkerhetsmyndigheten ser nu över om försäljning av laserpekare till allmänheten kan förbjudas.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga justitieministern:

Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta om myndigheternas översyn visar att försäljning av laserpekare till allmänheten inte kan förbjudas med dagens lagstiftning?

Köpenhamnsmötet tycks nu sluta i en stor besvikelse. Trots intensiva förhandlingar kan inget riktigt avtal skrivas under. Det ska tydligen finnas någon slags slutdeklaration, men inget som är bindande för länderna. Ett annat rykte är att ett nytt klimattoppmöte ska hållas i Tyskland om ett halvår. Vad som är sant är svårt att säga i nuläget.

Jag tycker att Kina är det land som ska skämmas allra mest. USA har gått åt rätt håll och det är inte omöjligt att Obama skulle ha lagt ännu mer i vågskålen om han bara fått med sig alla länder, men Kina hade bestämt sig för att inte styras av några andra. Uttalanden om att Kina följer de klimatförpliktelser som Kina har bestämt visar på oviljan att få till ett bindande avtal.

Jag hoppas att jag har fel och att nattens förhandlingar förbättrar slutresultatet, men just nu kan bara klimattoppmötet i Köpenhamn betecknas som en besvikelse.

Är det någon som tror att vänsteralliansen inte kommer att anklaga alliansregeringen för misslyckandet?

Saab har gått med förlust varje år sedan 1995, alltså även under högkonjunkturen. Inget företag kan fortsätta att producera produkter till ett pris som köpare inte vill betala. Så även om det är tråkigt och kommer att innebära många arbetslösa i Västsverige så är det logiskt att SAAB läggs ner.

Vänsteralliansen försöker nu hävda att det är regeringens fel. Inte så oväntat. Mona Sahlin ville till en början att staten skulle ta över SAAB. Oj, vad det skulle ha inneburit skattepengar i sjön. Om inte världens största biltillverkare, GM, har lyckats få Saab att göra vinst, hur skulle då staten lyckas med det? Men de största hycklarna är ändå Miljöpartiet. Först är de emot all utbyggnad av vägar och vill begränas biltrafiken oavsett om den går på fossila bränslen eller förnyelsebara, sedan tycker de att staten ska lägga miljarder på en bilfabrik som ändå förmodligen skulle gå i konkurs inom några år.

Varvsindustrin och Tekoindustrin försvann, enbart mer specialiserade tillverkare finns kvar. På samma sätt tror jag att det blir med fordonsindustrin. Forskning och utveckling samt specialiserad tillverkning kan vi konkurrera med, men inte den rena massproduktionen. Vi har svensk erfarenhet av att kasta pengar i sjön för att rädda dödsdömda industrigrenar, men lyckligtvis hade vi den här gången en regering som inte vill betala skattepengar till GM-koncernen. Även om socialdemokraterna kommer att göra allt för att svartmåla Maud den här gången också, så tror jag att svenska folket anser att vi har gjort rätt.

De senaste veckorna har regeringen fått hård kritik för reformeringen av sjukförsäkringen. Bakgrunden till reformen är att när vi tog över regeringsmakten 2006 så var 200 000 personer sjukskrivna och 554 000 personer förtidspensionerade. Under S-regeringen förtidspensionerades 140 personer per dag, varav 10 under 30 år. Helt otroligt! Många sjukskrivna föll mellan stolarna mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och det blev passiv sjukskrivning istället för rehabilitering så att den sjuke skulle kunna bli frisk och återgå till arbetet.

Jag skulle kunna beskriva problemet så här: ”Allt för många människor är sjukskrivna allt för länge, utan att deras chanser att åter arbeta tas tillvara. Bördan bärs inte bara av samhället i form av förlorad arbetskraft och höga kostnader för sjukfall som drar ut på tiden. Det är den sjukskrivne som inte får hjälp tillbaka till arbetslivet som drar det tyngsta lasset. Det är misslyckanden inom ramen för sjukförsäkringen och dess praktiska tillämpning, tillsammans med otydligheter i anställningsskyddet och ansvaret för rehabilitering, som ligger bakom att så många som hamnat i ohälsa far illa. Människor förlorar fotfästet i arbetslivet på ett sätt som inte borde ske.”

Följande text känns också helt rätt: ”Inte minst kan en tidsgräns för sjukpenningen bidra till att lösa problemet med att människor som varit sjukfrånvarande faller mellan stolarna när försäkringskassan och arbetsförmedlingen ser situationen ur skilda perspektiv. Det markeras när det absolut senast är dags att ansvaret för en människa flyttas från den ena myndigheten till den andra. Detta skulle eliminera risken för att människor tappas bort eller knuffas mellan myndigheterna.”

Att inte socialdemokraterna lyssnar på oss i alliansen är ingen överraskning, men de brukar åtminstone lyssna på LO. Båda citaten ovan är hämtade ur LO:s idéskrift om morgondagens sjukförsäkring ”Sjukas rätt till stöd” från våren 2007.

Skillnaden mellan LO:s förslag och den lag som alliansen har drivit genom är att LO ville tidsbegränsa sjukpenningen till 14-15 månader medan vi har beslutat om 2,5 år, dvs dubbelt så lång tid. LO föreslog också ett antal undantag, samtliga deras undantag och några till finns med i den nya lagen.

Alliansens politik kallar socialdemokraterna för ”stupstockspolitik” fastän den är generösare än LO:s förslag. Vad kallar socialdemokraterna LO:s förslag? Stening och hängning?

Socialdemokraterna sysslar med ett fult politiskt spel och jag får medge att de gör det framgångsrikt. Den senaste ökningen för oppositionen och motsvarande nedgång för alliansen hävdar statsvetare beror på diskussionen kring reformeringen av sjukförsäkringen. Detta trots att sossarna i LO-ledningen ville göra en ännu mer omfattande reformering eftersom de såg hur behovet såg ut.

Läs mer på Jan Ericsons blogg, det är han som har hittat LO:s genomtänkta idéskrift.

Anf. 116 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Ett fungerande rättsväsen som skapar ett tryggt samhälle där brott förebyggs och begångna brott utreds är en förutsättning och grundläggande för ett välfungerande samhälle.

Jag tycker att Sverige har ett bra rättsväsen. Vi har många hårt jobbande och engagerade poliser, vi har effektiva och pålitliga åklagare, vi har rättssäkra och förtroendeingivande domstolar och vi har en säker och behandlande kriminalvård. Men det finns mer att göra. Vårt rättsväsen kan fungera ännu bättre. Vi kan förebygga brott så att färre människor blir brottsoffer. Vi kan få fram bättre förundersökningar som leder till fler åtal. Vi kan få ned balanserna i domstolarna, så att brottsoffer och åtalade slipper vänta så länge på rättegång. Och vi kan minska återfallen i brott genom en ännu bättre kriminalvård.

Det är för att uppnå detta som vi i alliansen har gjort en historiskt stor satsning på rättsväsendet under den här mandatperioden. Enbart i budgeten för 2010 ökar anslagen till rättsväsendet med 2 ½ miljard kronor i förhållande till år 2009 års budgetram. Totalt kommer rättsväsendet att få 35,8 miljarder under 2010. Det är oerhört mycket pengar. Och jag tycker att vi ska ställa höga krav på vårt rättsväsen. Vi ska ställa höga krav på polisen, vi ska ställa höga krav på domstolarna och vi ska ställa höga krav på alla de andra myndigheterna inom det rättsvårdande området.

Fru talman! Av allt det som alliansen har genomfört under de senaste tre och ett halvt åren vill jag framför allt lyfta fram ökningen av antalet poliser, inte bara för att det är en ökning av antalet poliser, utan för att det har möjliggjort på ett helt nytt sätt att vi kan ha polis i hela landet – en polis som ska vara tillgänglig, synlig och närvarande i samhället.

Under Thomas Bodströms tid som justitieminister – tyvärr har han lämnat kammaren, men vi får se om han kommer tillbaka – var trenden tydlig. Polisstation efter polisstation lades ned. Nu är trenden den omvända; nya polisstationer öppnas. Socialistisk centralism har bytts mot en liberal decentralism, och det är glädjande. Det finns dock fortfarande några polismyndigheter som planerar att lägga ned polisstationer. Jag tycker att de borde tänka om. Det är inte vad svenska folket vill.

En annan viktig fråga att lyfta fram är när barn begår brott eller när barn utsätts för brott. De här sakerna hör ofta ihop. Det är inte sällan som gärningsmän blir brottsoffer och brottsoffer blir gärningsmän, speciellt om ett brottsoffer känner att ingen har lyssnat, att ingen har brytt sig om vad som egentligen hände.
Vi i Centerpartiet har bland annat lagt fram ett nytt förslag som gäller barnmisshandelsbrott liksom barnfridskränkningsbrott. Vi menar att de rättsliga myndigheterna måste klara av att behandla de fall där barn är inblandade på ett snabbare sätt. Det är också frågor som vi kommer att driva hårt under den kommande mandatperioden.

En tredje sak som jag vill ta upp här är behovet av häkten i hela landet. Vi ser oroande tendenser till att häkten läggs ned. Det kan möjligtvis ge besparingar inom en myndighet, men ser man till helheten i rättsväsendet har jag mycket svårt att tro att det leder till vare sig effektivitet eller besparingar.
Låt oss då titta lite på vad oppositionen föreslår. Först och främst kan vi konstatera att det inte finns något oppositionsförslag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt fram var sitt förslag, och de skiljer sig inte speciellt mycket åt ekonomiskt, men när det gäller inriktningen på politiken är det väldigt stora skillnader. Det är uppenbart att de rödgröna inte kan och inte vill komma överens om en gemensam rättspolitik. De har tillsatt ett antal arbetsgrupper för att få ihop sin politik, men inte på det rättspolitiska området.