Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

“Utskottet konstaterar vidare att de vida straffskalor som anges i olika straffbestämmelser erbjuder möjligheter till en nyanserad straffmätning. (…) Utskottet är inte berett att ta initiativ till någon sådan större översyn av straffskalorna som motionärerna efterfrågar. I stället måste det vid varje tillfälle då förändringar av straffskalorna övervägs på ett visst område tas vederbörlig hänsyn till straffskalorna för andra brott.”

Så här tyckte justitieutskottet så sent som i april i år. Socialdemokraterna stod bakom det och faktiskt alla andra partier förutom Centerpartiet. Jag hade motionerat om en översyn av straffskalorna och reserverade mig i utskottet. “Det får ankomma på regeringen att tillsätta en utredning med uppdrag att göra en bred översyn av straffskalorna för olika typer av brott.” Avslutade jag min reservation med.

Jag yrkade på detta i kammaren men vi blev åter ensamma och givetvis det blev avslag. Nu är det trevligt att se att justitieminister Thomas Bodström håller med mig och inte med sina partikamrater i justitieutskottet. I Rapport sa han bland annat att “det var länge sen det gjordes en översyn, och det behöver göras en stor ordentlig översyn” samt att “på vissa håll är det så att det är för långt spann mellan lägsta och högsta straff”.

För långt spann? Var det inte precis det som socialdemokraterna i justitieutskottet tycker erbjuder möjligheter till en nyanserad straffmätning?

Samma sak igen. En kommentar blev till ett helt nytt inlägg, så då hamnar det här istället.

För mig är det alltid illa med egen majoritet. Skulle sossarna åter få över 50%, det är inte så förskräckligt länge sedan senast, så flyttas makten över Sverige från riksdagen till S-kongressen. Vilken mardröm.

Jag ser det som så att beslut alltid blir bättre om de som föreslår åtgärder tvingas att ha goda argument för att få genom sina förslag.

Vi i Centerpartiet har egen majoritet i kommunfullmäktige i Säffle och Mönsterås. I Säffle har Centerpartiet procentuellt egen majoritet och 21 av 41 mandat i fullmäktige, medan Centerpartiet i Mönsterås inte har över 50% men ändå 25 av 49 mandat i fullmäktige pga valkretsindelningen.

I båda kommunerna har Centerpartiet valt att inte styra kommunen själv, utan har organiserat samarbete med andra partier. I Mönsterås har C avstått egen majoritet i Kommunstyrelsen och i Säffle har C avstått egen majoritet i Kommunstyrelsens arbetsutskott och t.ex. överlåtit ordförandeposten i Kommunfullmäktige till en moderat.

Så tycker jag att goda demokrater arbetar. Jämför gärna med kommuner där socialdemokraterna har egen majoritet, eller moderaterna för den delen.

Ett extremexempel är Vellinge där Göran Holm (m) har 67% och 33 av 49 mandat i fullmäktige. Jag tycker inte att de skulle avstå egen majoritet i Kommunstyrelsen, det skulle vara att frångå vad väljarna röstat på, men har de åtminstone varit ödmjuka i fördelningen av platserna i Kommunstyrelsen… Knappast. De har tagit alla platser de kan få vilket innebär 10 av 13 ledamöter i KS (77%), endast socialdemokraterna och folkpartiet får vara med av övriga partier.

I det traditionellt socialdemokratiska Borlänge var det precis att S fick egen majoritet vid valet 2002, 31 av 61 mandat. Ödmjukhet vid fördelning av platser? Knappast. Socialdemokraterna och deras Peter Hultqvist har sett till att ha egen majoritet i Kommunstyrelse, alla utskott under KS och i alla nämnder.

Varför bredda det politiska beslutsfattandet när man kan fatta alla beslut själv…

Missförstå mig inte. Jag vill absolut inte att Sverige ska dra tillbaka truppen från Afghanistan på grund av bombdådet som hittills kostat en svensk soldat livet. Våldet får inte vinna. Sverige har militär på FN- eller OSSE-uppdrag i ett 15-tal länder och givetvis ska ett land som Sverige ställa upp på internationella uppdrag efter förmåga.

Det fruktansvärt fega dådet mot de svenska soldaterna har gjort att många svenskar funderar på varför Sverige ska skicka våra “pojkar” till andra länder. Jag har redan fått flera sådana frågor. Men ännu har jag inte sett en enda sådan kommentar i media. I USA är det väldigt vanligt att alla utlandsstyrkor ifrågasätts.

Jag skulle dock inte bli förvånad om någon populistisk politiker eller parti snart kommer med något i den stilen.

Jag skrev egentligen nedanstående som ett kommentarssvar under “opinionstendenser”, men eftersom det blev ett nytt ämne så lägger jag det här istället.

En totalt ovetenskaplig bedömning är att vi inom alliansen är överens om ca 75% av alla riksdagsfrågor. Ytterligare 15% tycker vi inte lika men kommer överens ganska snabbt. I 5% av frågorna kommer vi överens efter “tannagnissel” (förstår ni inte ordet så får ni leta i ett skånskt-svenskt lexikon) och i de sista 5% så är det nästan omöjligt för oss att komma överens (delar av familjepolitiken och kärnkraften är nog de mest kända, men jag tror numera att det är folkpartiet som står mest offside i kärnkraftsfrågan och inte Centerpartiet).

Min lika ovetenskapliga och tillika partiska bedömning av vänsterkartellen är att de också är överens i 75% av frågorna. Men de har svårare att diskutera sig fram pga svåra och svårförstådda ideologiska låsningar, så de löser enbart 5% av frågorna snabbt och ytterligare 5% efter “tannagnissel”. För dem återstår 15% där de inte kommer överens. I princip hela EU-politiken, delar av arbetsrätten, icke-offentliga utövare inom skola, vård, barn- och äldreomsorg, flyktingpolitiken osv.

Det är skillnaden mellan alliansens 5% och vänsterkartellens 15% som gör att vi vill regera tillsammans medan Göran Persson totalvägrar.

Nu när jag fått veta var jag kan hitta alla väljarbarometrar samlade så kan jag inte låta bli att göra några reflektioner. Jag tycker att det finns några tydliga tendenser. Inte för att det är några nyheter, utan mer en bekräftelse.

Jag jämför vårens “snitt” med höstens. Då kan man se att moderaterna stabiliserats sig på en något högre nivå. Från 27-28% i våras till 30% nu i höst. Motsvarande sänkning gör folkpartiet, de låg på 12-13% i våras medan de nu i höst knappt kommer upp till 10% i snitt. Vi i Centerpartiet ligger ganska jämnt, 5,5-6,5%. Ska man fingranska fram någon tendens så är det faktiskt lite upp i höst. Åtminstone i slutet av hösten i jämförelse med slutet av våren. Kristdemokraterna är svåra att säga någonting om eftersom de hoppat mellan 3,3 och 8,3% enbart i höst. Men det är nog så att de i en större andel av undersökningarna i höst hamnat under fyraprocentsspärren.

På vänstersidan är vänsterpartiets nedgång tydlig. Från 6,5-7% i våras till 5,5-6% nu i höst. I de senaste mätningarna är det ännu lägre siffror. Miljöpartiet hade en bra period i början av året då de oftast låg runt 6%. Sedan i slutet av våren är de ganska jämna och hamnar i de allra flesta mätningarna mellan 4 och 5%. I höst har de bara varit under spärren vid ett tillfälle.

Socialdemokraterna är märkligt jämna. Under hela hösten har de hamnat mellan 32,1 och 36,7% i alla mätningar. Det är ett spann på enbart 4,6%. Jämför det med “lilla” kd som har ett spann på 5% och bara under november har moderaterna ett spann på 8%. Kan någon förklara detta? Jag har aldrig läst statistik, men kan det förklaras på något annat sätt än slumpen?

Det är inte ofta jag upptäcker att jag saknar en hemsida. Söker man så brukar man hitta rätt eller åtminstone tillräckligt rätt.

Jag fick en fråga av en gammal bitter centerpartist som inte riktigt insett att det hänt en del sedan “glansdagarna” i mitten av 70-talet: “Vad gör ni nu när ni ligger precis över fyraprocentsspärren?”

Jag blev ställd eftersom jag inte sett någon opinionsundersökning där vi fått så dåliga siffror utan jag tycker att vi legat runt vårt valresultat på 6% i de flesta undersökningarna. Därför började jag leta efter en hemsida där alla opinionsundersökningar (partisympatier alltså) listas. Det borde vara ganska enkelt och populärt bland politiker och journalister, men jag hittar ingen sådan sida.

Kanske det finns, men i så fall på vilken adress? Om det inte finns kan det vara ett tips för någon som vill sätta igång. Jag blir säkert en flitig besökare. Alla politiker säger att de inte bryr sig om opinionsundersökningar, men det är struntprat. Vi tittar alla nyfiket.

“Vi vet vem som gjorde det men tänker inte hjälpa polisen.”

Detta är tyvärr ett allt vanligare citat i tidningarna. Ungdomar pratar med journalister men vill inte hjälpa polisen. Idag är det en artikel i Sydsvenska Dagbladet där två killar säger att de vet vem som misshandlade en busschaufför i stadsdelen Kroksbäck i lördags kväll, men samtidigt säger de att de inte tänker berätta för polisen.

Vart är samhället på väg? Jag känner mig som en 80-årig gubbe när jag skriver det, men jag är ärligt oroad just för att fler och fler ungdomar har inställningen att de inte ska hjälpa polisen att lösa brott. Det handlar oftast inte om att skydda kompisar utan att de helt enkelt inte vill hjälpa polisen oavsett vilket brott som begåtts. Visst kan det finnas en rädsla för represalier, men oftast hade de kunnat ringa anonymt till polisen och säga vem gärningsmännen är utan att själv riskera något. Det hade såklart varit ännu bättre för polisen om vittnet vågat säga vad han eller hon sett i en rättegång, men bara att få namnen innebär en oerhört hjälp för att sedan hitta bindande bevis.

Polisen har blivit en “motståndare” och även om en person begått ett brott som svartmålar hela stadsdelen så är det ändå viktigare att hålla tyst för att inte hjälpa polisen. Jag tror att en ökad etnisk mångfald i poliskåren är helt avgörande för att vi ska få en bättre kontakt mellan ungdomar som de i Kroksbäck och polisen. Polishögskolan hävdar att de förbättrat situationen, men statistiken är missvisande eftersom det knappast är fler poliser med finsk eller annan europeisk bakgrund som behövs. Fortfarande är det få kurdiska, irakiska eller afrikanska killar eller tjejer som tar sig in på utbildningen. Inte minst svenskprovet har visat sig vara ett stort hinder.

Vill vi klara brottsbekämpningen i alla delar av Sverige i framtiden så kommer det att vara lika viktigt att kunna arabiska, turkiska eller franska som svenska för många poliser. Självklart måste alla klara att prata, läsa och skriva svenska, men andra språk och kunskap om andra kulturer, religioner och traditioner måste väga mycket tyngre i intagningen till polishögskolan än vad det gör idag.

Efter att ha läst Kajsa Ingemarssons “Inte enklare än så” så letade jag reda på ytterligare en bok av henne i min frus pocketsamling. Jag ska inte säga att Ingemarssons debutroman “På det fjärde ska det ske” blev en besvikelse, för det vore orättvist mot boken, men den var definitivt inte så pricksäker som “Inte enklare än så”. Åtminstone inte för mig.

Den här vardagsromanen handlar om en tjej, som egentligen är en kvinna, som vägrar att bli vuxen. Hon följer med strömmen och vill inte fatta några som helst framtidsbeslut. Hennes betydligt mognare sambo tröttnar givetvis på henne och det slutar som man kan förvänta. Lite förutsägbart, men det är säkert också författarinnans tanke. Man vet hur det ska gå men sitter ändå och väntar i 432 sidor på att “Paula” ska ta sig i kragen.

Det är svårt att veta vad statsministern har för avsikter när han totalsågar sina samarbetskamrater i Vänsterpartiet. Idag har han vid en pressträff i Vänersborg sagt att han är tveksam till ett samarbete med Vänsterpartiet efter valet. “De har ju en tradition som i huvudsak inte är parlamentarisk”, sa Persson enligt Aftonbladet. Det är inte snällt att säga om sina samarbetskamrater att de har en tradition som i huvudsak inte är parlamentarisk. Frågan är ju då varför han samarbetar med dem nu. Vänsterpartiet sitter med och förhandlar i princip varje proposition. Går det verkligen att ge ett parti utan parlamentarisk tradition ett sådant ansvar?

Jag kan inte heller låta bli att fundera över varför Persson gör det här utspelet just nu. För att det skulle vara en slump eller att “jag säger så mycket utan att tänka, jag är spontan” tror jag inte det minsta på. Statsministern är genomtaktisk, han gör ingenting av en slump utan att ha gjort taktiska överväganden.

Förmodligen tycker han att Vänsterpartiets kommunismdiskussion även drabbar socialdemokraterna och därför vill han göra ett tydligt avståndstagande från dem. Det kan också vara så att han tror att Vänsterpartiet åker ur riksdagen och att han inte heller vill ha “kamrat 4 procent”. Om det är så kommer vi säkert att märka längre fram.

För ett par dagar sedan “läckte det ut” (tror jag inte det minsta på, det var säkert ett medvetet “släpp” av sossarna) att socialdemokraterna tänker spräcka den borgerliga alliansen genom att flirta med c och fp, angripa m och ignorera kd ur riksdagen. Avståndstagandet från v är nog en ytterligare åtgärd för att valet inte ska bli ett val mellan alliansen och vänsterkartellen med s, v och mp. Socialdemokraterna vill säkert gärna att väljarna ska tänka i fler alternativ så att valet blir ett val mellan partier utan klara regeringsalternativ.

Jag blev glad när jag nyss läste lite nyheter på aftonbladet.se. KTH-forskningen kring fildelning har äntligen fått lite uppmärksamhet även utanför “fildelarkretsar”. Det är inte svårt att förstå att ifpi och andra i skivbranschen får magsår av forskningsresultaten.

Jämför också vad forskaren Lars-Erik Eriksson säger i denna artikel med vad ifpi:s Lars Gustafsson säger i den andra artikeln.

Eriksson talar om att fler skivor köps och att musikintresset i stort ökar medan Gustafsson talar om att färre skivor köps i Sverige och framförallt färre i skivbutiker samt att “och om intresset för fildelning ökat intresset för musik är det jättebra. Men det ökade intresset har inte återspeglat sig i ökad försäljning av cd”.

Betyder detta att skivbranschen medger att det finns positiva effekter med att fler personer får tillgång till mycket musik, så är det ett steg på vägen. Men då är det samtidigt ett stort medgivande om att branschen inte klarar av att dra nytta av det ökade intresset och därför vill ha “skyddslagstiftning”. För det finns ingenting som talar för att ett ökat intresse för en produkt innebär att konsumenterna lägger mindre pengar på produkten totalt sett. Men att de pengarna läggs på musik utan att det kommer skivbutikerna till godo är ingenting som lagstiftningen kan ta hänsyn till.

Det är omöjligt att veta vad som händer imorgon. Detta konstaterande är inget som du höjer ögonbrynen för, men tänk efter, hur mycket utgår du inte från att allting ska vara imorgon som det var idag.

Igår arbetade min pappa precis som vanligt på Skanska. Idag ligger han på neurologen i Lund efter en hjärninfarkt (stroke). Ingenting är som igår. Ingenting som var viktigt igår betyder lika mycket idag. Livet är oförutsägbart.

För att livet ska bli hanterbart måste vi planera. Jag är själv en mycket planerande person. Men allting kan ändras och det måste man ha med i planerna.

Vi har definitivt förhoppningen att pappa ska bli precis som vanligt igen. Men det går inte att planera. Vi måste lära oss att livets oförutsägbarhet är det enda som vi kan vara riktigt säkra på.

Nu börjar vägen tillbaka. Nu börjar vägen till framtiden.

När jag skrev en svarskommentar angående den ofrivilliga tyska regeringskoalitionen så dök det upp en hemsk tanke i mitt huvud. Det gick rysningar genom hela kroppen. Tänk om vi får ett mardrömsresultat vid riksdagsvalet den 17 september nästa år. Då kan vi stå inför ett regeringskaos som vi aldrig upplevt i Sverige.

Min hemska tanke:

Sex partier på 4-5%: Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ, Junilistan och SPI.

Två partier på ca 7,5%: Centerpartiet och Folkpartiet.

Ett parti på ca 25%: Moderaterna.

Ett parti på ca 30%: Socialdemokraterna.

Det borgerliga blocket skulle få ca 45% och det socialistiska (S, V och Mp) ca 40%. Minoritetsregering? Knappast, vem vill sitta i en situation där FI, Jl eller SPI kan utöva utpressning? Nyval? Kanske den bästa lösningen, men inte den troligaste.

Jag tror att kaoset hade slutat med en “bred koalition” där S och M satt sig i regering tillsammans. Om det varken blir hackat eller malet i Tyskland så skulle det inte bli ett dugg bättre här.

Hemska tanke. Försvinn.

Jag vet inte om det är ett svenskt eller skånskt uttryck, men jag kunde inte låta bli att tänka på det när jag läste om den tyska uppgörelsen mellan CDU/CSU och socialdemokraterna. Det tyska valresultatet var en katastrof för Tyskland och därmed för Europa. Den mer eller mindre framtvingade koalitionen mellan de gamla fienderna verkar redan ha stannat vid minsta gemensamma nämnare på en färdväg utan karta eller kompass.

Alla vet att Tyskland står inför en gigantisk omställning av arbetsmarknaden. Vi i Sverige tycker det är jobbigt när fabriker läggs ner för att produktionen ska flytta till Estland, Kina eller något annat land med lägre produktionskostnader. Men jag tror att de problem som uppstått i Bengtsfors, Trollhättan eller Avesta kommer att framstå som små vindpustar i jämförelse med den storm som kommer att dra fram över Tyskland när de tyska bolagen påbörjar sin utflyttning till billigare länder för att klara konkurrensen.

Visst har Merkel & co tagit fram 25 miljarder euro till forskning och infrastruktur, men det lär inte hjälpa om det inte finns tydliga idéer bakom hur omställningen ska ske. Koalitionen vågar inte ta tag i de svåra frågorna och det verkar inte heller finnas någon tillit mellan partierna. Det paket som nu lagts fram innehåller en del svåra beslut som moms- och pensionsåldershöjning, men inte i någon bestämd ideologisk riktning. Det verkar som hälften SPD- och hälften av CDU/CSU-politiken ska genomföras och det innebär tyvärr inte det bästa av båda utan snarare det minst smärtsamma för de båda.

Kritiken av uppgörelsen har också varit hård. Det verkar inte som att någon är nöjd, inte ens partiledarna Merkel och Münterfering. Tyvärr tror jag också att den politiska soppa som tyska folket råkar ut för kommer att leda till ökade framgångar för extremister både till höger och vänster. Förhoppningen är dock att tyskarna istället väljer det liberala FDP i det nyval som kommer förr eller senare.

Oj vad justitieminister Thomas Bodström och rikspolischef Stefan Strömberg blev upprörda när Johan Eriksson, vd på Securitas Värde, kritiserade regeringen, Riksdagen, Riksbanken och polisen för att inte göra tillräckligt för att stoppa värdetransport- och värdedepårånen. Sådan omedelbar reaktion brukar tyda på att kritiken träffat en öm tå.

Att polisen inte lyckas lösa tillräckligt många av de rån som begås är det väl knappast någon som inte håller med om. Alla hade väl önskat högre effektivitet. Självklart är det svåra brott att lösa men med större resurser hade mer kunnat uträttas.

Men mest anmärkningsvärt är att justitieministern missar den mycket viktiga poängen i Johan Erikssons kritik att bevakningsbranschen i alldeles för stor utsträckning har fått ansvar för att kontantförsörjningen i landet fungerar. Riksbanken har dragit sig tillbaka och minimerar antalet av sina värdedepåer och bevakningsbranschen får träda in. Givetvis tar de uppdraget för att tjäna pengar, men redan för två år sedan när jag diskuterade frågan med Securitas informationschef Åke Andersson så beklagade han att de har fått ett alldeles för stort ansvar för en för viktig del av samhället. Oavsett hur mycket de kunde tjäna på det.

Detta blundar justitieministern för och går istället till motattack och menar att de som utför värdetransporterna ska ta ett ännu större ansvar för att brott inte ska begås. Självklart ska de göra vad de kan, och efter Arbetsmiljöverkets beslut har de också börjat genomföra de önskade åtgärderna, men det kan fortfarande inte vara privata företags ansvar att stoppa brottsligheten. Detta hoppas jag ligger och även i framtiden ska ligga på staten.

Idag har rättegången i Högsta Domstolen mot pastor Åke Green börjat. Han fälldes i tingsrätten för hets mot folkgrupp till en månads fängelse men friades i hovrätten. Att HD skulle ta upp målet var mycket väntat, det har ett stort prejudikatvärde i hur hetslagstiftningen kan stå mot yttrande- och religionsfriheten.

Att Guds budskap ska få spridas finns det nog ingen som säger emot. Men frågan är vart gränsen går för att någon som påstår att han predikar Guds budskap ska komma undan hetslagstiftningen. Åke Green uttryckte dels i predikan och dels på sin hemsida att det finns en koppling mellan homosexualitet och pedofili, att aids har sin uppkomst i homosexualitet och att homosexuella är förvridna människor som är benägna att ha sex med djur. Vad hade gällt om han sagt att Bibeln har ett rasistiskt budskap? Det finns de som menar det också.

Jag menar att det givetvis ska vara fritt fram att säga vad man tycker i slutna eller begränsade sällskap. Men Åke Green har haft som avsikt att offentliggöra sina åsikter till så många människor som möjligt och då tycker jag att han passerat gränsen för sina friheter och begått ett hetsbrott. Att gömma sig bakom “Guds ord” för att slippa stå för sina egna ord kan inte heller vara godtagbart i Sverige 2005.

Det förvånar mig att min vän Fredrick Federley, ordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund, uttryckt i ett pressmeddelande att han vill att Åke Green frias för demokratins skull. Det kan inte vara en demokratisk rättighet att säga vad man vill om en annan människa eller annan grupp. Då menar man att det inte ska finnas några brott som heter förtal eller hets mot folkgrupp. Ett sådant samhälle känns inte lockande.

Viss inskränkning i yttrandefriheten måste finnas för att skydda andras friheter. Ska det vara tillåtet att offentligt påstå att Fredrick Federley, eller varför inte Johan Linander, är pedofil, sprider aids och har sex med djur? Nej, det tycker jag inte, för det är förtal. Ska det vara tillåtet att offentligt påstå att det är invandrare, eller varför inte norrmän, som är pedofiler, sprider aids och har sex med djur? Nej, det tycker jag inte, för det är förtal av en grupp människor, hets mot folkgrupp.

Som Malmö FF-supporter har jag givetvis ingenting emot om IFK Göteborg blir tvångsnedflyttade till Superettan. De får gärna ramla ner i tvåan också för den delen. (För er som inte känner till det så är det normala som MFF-supporter att ha extra mycket mot två andra lag, nämligen Göteborg och Helsingborg.)

Men ändå kan jag inte låta bli att känna att det är IFK Göteborg som får ta smällen för en “idrottsföreningskultur” som de bara en del av, kanske lite orättvist. Vi vet att Bosse Ringholms Enskede och Elfsborg också utreds av Skatteverket, men jag är övertygad om att nästan alla toppklubbar inom såväl fotboll som andra sporter med mycket pengar inblandade har något orent mjöl i påsen. Kanske till och med MFF.

Det verkar vara så att många idrottsföreningar tyckt sig vara så viktiga “för samhället” att de kunnat glida på reglerna för att uppnå ännu större “samhällsnytta”. Jag är den första att hålla med om att idrottsföreningar och andra organisationer också för den delen är oerhört viktiga i samhället. Det civila samhället, eller det ideella samhället, med organisationer som tar ansvar inte minst för ungdomar är en grund som vårt land inte kan vara utan. En anledning till våldsamheterna i Frankrike tror jag t.ex. är att det finns en alldeles för svag civil struktur. Idrottsföreningar, etniska föreningar, kyrkor, politiska föreningar, alla är viktiga för att skapa en meningsfull tillvaro för väldigt många människor.

Problemet med de svenska toppklubbarna är inte att de tycker att de är viktiga för samhället, för det är de. Problemet är att de tycker att de har rätt att bryta mot eller åtminstone glida på reglerna för att uppnå bättre resultat. Det har blivit en sorts föreningsdopning där reglerna får andrahandsprioritet efter resultatkraven. Jag hoppas att IFK Göteborg-skandalen blir en väckarklocka för andra föreningar. Det är inte tillåtet för idrottsmän att bryta mot regler för att uppnå bättre resultat. Lika lite är det okej för föreningar att göra det. Det är inte fair play när de som väljer att följa alla regler får sämre förutsättning än fuskarna.

Idag hävdes stoppet för värdetransporter efter att Arbetsmiljöverket kommit med nya riktlinjer för hur transporterna ska gå till. Jag tycker att de har kommit fram till bra lösningar (inte minst för att de är ungefär som det jag skrev i min blogg häromdagen, dock kan Arbetsmiljöverket inte ställa krav på Riksbanken, det får vi i riksdagen göra).

Den första förutsättningen för transporterna är att de ska innehålla den senaste tekniken som gör att rånade pengar blir oanvändbara. Det finns teknik för detta som är välfungerande, men givetvis innebär det investeringar och merarbete. Men det är det värt.

Jag tror att det kommer att visa sig att det fackliga stoppet av värdetransporter var bra. Vad jag läst är Securitas och Falck inte missnöjda med de nya kraven utan tycker tvärtom att samarbetet med fack och Arbetsmiljöverket fungerat bra. Transporterna kommer att bli säkrare och mindre lockande att råna. Förhoppningsvis innebär kontantbristen dessutom att fler lärt sig att använda kortet istället för kontanter.

Oroligheterna i Frankrike har ökat och ökat för varje natt. Från Paris förorter har våldet spridit sig in i staden och ut till städer i hela landet. Det är kaos. Bara natten till söndagen sattes 1300 bilar i brand! Vad är det för sjuka människor. På DN.se läste jag nyss om hur ungdomar i Saint-Etienne tvingade passagerare att utrymma en buss, både föraren och en passagerare skadades, och sedan började de förstöra bussen. Vad riktar sig den “protesten” mot?

Jag hörde i ett radioprogram om att de franska politikerna valt fel strategi för att bekämpa våldet. Fler poliser på gatorna skulle bara leda till ökat våld och vad som behövdes var samtal….

För det första. Vem ska de franska politikerna samtala med? Det är ligistgäng i mändger av städer och förorter som helt utan kontakt med varandra bestämt sig för att det är kul att förstöra saker. Det är ingen organisation som anordnar protesterna och det finns ingen som representerar de kriminella ungdomarna. För att kunna samtala måste man ha någon att prata med.

För det andra. Ska polisen dra sig tillbaka och låta huliganerna förstöra oskyldiga människors egendom? Hade jag bott i de utsatta områdena hade jag krävt fler poliser för att skyda min och mina grannars saker.

Jag menar att det krävs “hårt mot hårt” i den meningen att polisen måste göra allt för att stoppa brottsligheten och se till att de som begår brott grips och senare döms, allt annat är att acceptera att brott begås. Vem vill leva i ett samhälle där jag vet att min bil kan brännas upp utan att den som gör det riskerar att ställas till ansvar?

Självklart tycker jag att den franska regeringen och lokalt förtroendevalda har ett ansvar för att genom fler jobb och utbildning minska fattigdomen, arbetslösheten och segregationen. Människor måste kunna återfå hoppet, se möjligheter och känna att deras egna ansträngningar leder till förbättring. Men hoppet ökar knappast genom att oskyldiga människor skadas och blir ännu fattigare genom att deras egendom förstörs.

Jag tycker mig upptäcka att media, bl.a. Aktuellt igår, försöker förmedla två olika bilder av våldsamheterna utanför Paris. Dels att arbetslöshet, segregation, fattigdom och brist på framtidshopp i kombination med vissa politikers korkade uttalanden förklarar våldet, och dels att människorna i förorterna är rädda, arga och förtvivlade över att de helt oskyldigt drabbas av de ungas våld. Samma människor är därmed dubbelt drabbade. De drabbas dels av de sociala problemen och dels av protesterna mot de sociala problemen. Det stämmer inte.

Visst är situationen med bl.a. massarbetslöshet fruktansvärd i många av Paris fattiga förorter, men media måste bli tydligare på att det är kriminella som utnyttjar situationen för att kunna begå brott. Jag hörde på radio att bara i natt, dvs mellan torsdag och fredag, sattes 150 bilar i brand. Vad är det för protest mot fattigdom? Bilarna ägs med all sannolikhet av andra förortsbor och de blir väl bara fattigare om någon bränner upp deras bil.

Självklart ska media tydligt visa på den misslyckade politik som tar hoppet från många människor. Detta finns i Frankrike, men även i Sverige. Men jag tycker att det är helt fel att förklara våldet, brotten och hulliganismen med att de som utför dåden lever i segregerade, fattiga områden med hög arbetslöshet. Hade de bränt upp Chiracs bil (vilket jag inte förespråkar på något sätt) så hade man kunnat koppla detta till en protest mot de social problemen, men att bränna upp grannens bil, det är ingen protest mot några sociala problem.

Jag är inte ett dugg förvånad över att fackförbundet Transport nu efter ytterligare ett värdetransportrån vill stoppa värdetransporter utan poliseskort. Rånen har blivit fler, brutalare och tyvärr uteblir polisresultaten. Något måste göras. Att offentligt gå ut och säga att alla värdetransporter kommer att ha poliseskort kommer givetvis ha effekt, men i längden är det omöjligt att binda så många poliser bara för detta och då kommer rånen att komma igång igen.

En viktigare aspekt tycker jag har glömts bort, och det är vem som ska ha ansvaret för att det finns kontanter i vårt samhälle. Man kan tro att det är Riksbanken, men icke. Numera är det Securitas och Falck som har hand om våra pengar. Riksbanken har dessutom dragit ner på antalet pengadepåer så att pengatransporterna i Securitas och Falcks regi bara blir fler och längre.

Jag har haft möjligheten att besöka en av Securitas kontantcentraler. Där var mycket pengar. Och då menar jag mycket pengar. Självklart är inte byggnaden skyltad som “Pengar förvaras här”, men lika självklart är att de som vill få information om ett rån också lätt får reda på var centralerna finns. Vissa inside-problem har det säkert också funnits. T.ex. när värdetransporten med oregistrerade pengar på väg mot destruktion rånades. Hur visste rånarna att just den värdetransporten innehöll pengar som inte var registrerade och därmed mycket svårare att spåra. I princip kan de rånarna använda sitt byte direkt.

Åtskilliga åtgärder måste vidtas som jag ser det. Riksbanken måste öka sitt ansvar för att det faktiskt finns kontanter i samhället, fler depåer skulle innebära färre och kortare transporter av pengar. Bilarna som transporterar kontanterna har inte den senaste tekniken för att pengarna ska förstöras vid rån/sprängning, denna investering måste göras. Polisen måste ha dold kontroll av transporterna vid jämna mellanrum, så ofta att rånare inte kan känna sig säkra på att det inte finns en polispatrull bara några meter därifrån.

Dessutom vore det välkommet att minska kontantanvändningen i hela samhället. Små försök har gjorts, men utan större succé. Det måste till en central strategi som har stöd såväl från politiskt håll som från näringslivet.