Det är omöjligt att förstå proportionerna av vad som hänt. Bilder på TV och tidningarnas beskrivningar ger en känsla av vad som faktiskt har hänt, mina ögon har tårats vid många tillfällen, men jag tror inte att någon som inte var där i helvetet förstår vad som egentligen hände.
Många söker syndabockar, det kanske är en naturlig reaktion, men i det här skedet måste all kraft läggas på att rädda de människor som fortfarande inte är i säkerhet. Kanske har regeringen varit passiv och inte gjort vad de kunnat och borde, men den kritiken bör få vänta tills katastrofens akuta skede är förbi.
Jag känner inte någon som drabbats, eller åtminstone vet jag ännu inte om jag känner någon. Justitieutskottets ordförande Johan Pehrson (fp) var där med sin familj men har klarat sig. Jag skickade ett sms redan i måndags och fick svar att de bor kvar och att allt viktigt fungerar. Oavsett detta så känner jag stor sorg. Sorg för de svenskar som drabbats men givetvis också för de 60 000 andra eller kanske fler som dött och deras anhöriga som uppgår till miljontals människor. Detta är vår tids värsta katastrof. Nu ska vi alla göra vad vi kan.
Dokument inifrån har idag visat hur hoten mot politiker ökat och speciellt hoten från “vanligt” folk som är arga på förändringar i samhällsorganisationen såsom skol- och sjukhusnedläggningar. Det är givetvis fruktansvärt att folk inte kan acceptera demokratiska spelregler. Alla har rätt att protestera och demonstrera, men att hota politiker till livet för att de fattat fel beslut är brottsligt och aldrig på något sätt försvarbart.
Jag tycker ändå att de som gjorde reportaget missade en infallsvinkel på varför hoten och protesterna ökat. Centraliseringspolitiken som socialdemokraterna driver allt intensivare i riksdagen och runt om i landets kommuner gör att motsättningarna inom kommuner och mellan landsändar ökar. När den store fattar beslut som är negativa för den lille så är det inte konstigt att det blir upprörda känslor. De upprörda känslorna ska inte övergå till hot mot politikerna, men det är i sig inte förvånande för mig att vissa inte kan stoppa vid protester och demonstrationer utan går vidare till hot.
Den lille har ofta varit en mindre stad i landstinget som blir av med sitt sjukhus, den lilla orten i kommunen som blir av med sin deltidsbrandkår, eller som i Helsingborg där det invandrartäta området blir av med sin skola. De som tillhör “den lille” betalar också skatt och förväntar sig att få samma samhällsservice som den store. Inte heller detta är överraskande.
Protester och demonstrationer ser jag som något positivt. Detta saknades i Dokument inifrån-reportaget. De som anordnat och organiserat motstånd mot politiska beslut ska inte behöva känna sig skyldiga för att andra personer inte kan skilja mellan demokratiska medel och brottsliga angreppssätt.