Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Att försöka sammanfatta ett helt år är inte lätt. Det händer så mycket privat och i politiken, i stort och smått, så ett försök att sammanfatta året innebär ofrånkomligen att jag glömmer bort något som givetvis borde ha funnits med. Därför väljer jag att skriva om endast två saker, en privat och en politisk.

Den privata är enklast. Den 25 januari föddes Sara och Hanna, våra tvillingtjejer, nu elva månader gamla. Det var dramatiskt redan i slutet av förra året eftersom min fru drabbades av tvillingtransfusion, vilket innebär att den ena tvillingen tog blod från den andra. Hade det inte rättat till sig av sig själv så hade tjejerna blivit födda redan år 2006. Nu kunde Sussi nästan gå tiden ut och det blev planerat kejsarsnitt den 25 januari (en av tjejerna låg “i säte”). Det är givetvis en stor händelse i alla föräldrars liv att få barn. Den största förändringen i livet, vill jag hävda, är att få det första barnet. Då förändras allt, inte minst för att det egna jaget, de egna behoven och den egna viljan plötsligt får stå tillbaka för att en annan liten person alltid går först.

Att få andra barnet är nog inte en så stor ytterligare förändring, men att få barn två och tre samtidigt ställer en hel del saker på sin spets. Inte minst för att allt tar väldigt mycket längre tid, matningar, blöjbyten, tröstande, påklädning osv. Allt tar inte dubbelt så lång tid, t.ex. matningarna, medan annat tar mer än dubbelt så lång tid. I början klarades ett blöjbyte snabbt, en bebis på varje axel och ut till badrummet, båda på skötbordet samtidigt. Nu är det länge sedan jag kunde ta upp och bära båda samtidigt, nu blir det till att gå fram och tillbaka, hämta ett, lämna nästa, byta på ett, ner på golvet, upp med nästa… Nu när de dessutom kryper så blir det till att hämta tillbaka ett barn och när man hämtat henne så har nästa krupit iväg. Men oj vad underbart det är! Jag längtar verkligen till den 4 februari då jag påbörjar min föräldraledighet. Den här gången delar jag och min fru föräldradagarna jämnt. Hennes halva tar slut den 1 februari och sedan tar jag över och är hemma från 4/2 tills mina dagar tar slut i slutet av juni. Mildred Thulin tjänstgör för mig i riksdagen under våren precis som hon gjorde när jag var föräldraledig de första tre månaderna och 20 dagarna efter tjejernas födsel.

Den politiska händelsen som jag vill skriva om är regeringspartiernas konstanta opinionsnedgång och socialdemokraternas raketuppgång. Vi genomför det vi gick till val på och väljarnas missnöje tycks bara öka. Detta i kombination med att befolkningen verkar uppskatta att Mona Sahlin och socialdemokraterna inte säger ett dugg om vad de själva vill politiskt har givit en historisk opinionssituation. Det är klart att Schenström, Odenberg, den framgångsrika jobbpolitiken, FRA eller Bodströms härskartekniker hade varit värt att skriva om, men jag väljer ändå att skriva om det som hänt i opinionen. Dels för att det har skapat ett tryck på alliansregeringen att leverera “för många” positiva beslut och dels för att Mona Sahlins möjlighet att modernisera socialdemokraterna har försvunnit upp på rosa opinionsmoln.

I januari 2007 så började det hända en del från valresultatet 2006. Socialdemokraterna hade gått upp till runt 40 % i vissa undersökningar men skillnaden mellan blocken var ändå bara några få procentenheter. Nu i slutet av året är skillnaden mellan blocken snarare 15-20 procentenheter och i flera undersökningar har s varit tillräckligt stora för att kunna “bilda majoritetsregering” med antingen mp eller v. Siffrorna får säkert de gamla sossarna att åter drömma om egen majoritet.

Jag tror att Mona Sahlin som nyvald partiledare hade en vilja att modernisera sitt parti. Valförlusten hade skapat ett visst tryck på förnyelse och ett antal arbetsgrupper hade tillsatts. Jag tror fortfarande att politiska strateger och delar av partiledningen ser ett behov av att ompröva en hel del gammal politik, men tack vare, eller på grund av, den osannolika opinionsuppgången så försvinner förändringsbenägenheten hos partiet i stort. Varför förändra ett vinnande koncept? Att samma koncept var ett förlustkoncept 2006 och knappast kommer att vara mer tilltalande när det åter synas 2010 glöms bort när opinionsinstituten ger dem runt 45 %.

Samtidigt som opinionssiffrorna fått socialdemokraternas modernisering att kollapsa så ska det inte förnekas att de usla siffrorna för regeringen är stressande. Inte minst har kristdemokraterna en besvärlig situation. Under hösten har ungefär varannan opinionsundersökning placerat kd under 4 %-spärren. Det är klart att falanger inom kd internt är missnöjda med hur partiledningen sköter sig. Det har också kommit till uttryck externt i t.ex. frågan om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige. Det parti inom alliansen som har mest medgång är folkpartiet. Jan Björklund har som ny partiledare fått en uppgång på i snitt 2 %-enheter. Men tittar man noga så ser denna uppgång ut att ha börjat vika igen alldeles i slutet av året. Fortsätter det så i början av 2008 så kommer även folkpartisterna att bli stressade. De hade nog hoppats på en större Björklund-effekt.

För oss i Centerpartiet så är situationen ungefär densamma som jag skulle tro råder inom moderaterna. Det kanske är orättvist, men vi väntar på att vår partiledare åter ska vinna de röster som vanns i valet. Kritiken är nog också densamma, att Olofsson respektive Reinfeldt har blivit för mycket minister och för lite partiledare. Det är självklart att statsministerposten kräver en enorm arbetsinsats och det stora näringsdepartementet tillsammans med vice statsministerposten tar också hur mycket arbetskapacitet som helst, men under 2008 krävs det större politisk profilering av det egna partiet. Det handlar inte om att skapa sprickor i alliansen utan att visa på det egna politiska alternativet i framförallt förhållande till socialdemokraterna. För egen del försöker jag ta mitt ansvar genom att göra mig till Thomas Bodströms motståndare i justitieutskottet. Självklart ser han justitieminister Beatrice Ask som sin motståndare, men när det gäller utskottets arbete så ska jag vara den som är och framställs som Bodströms starkaste motståndare.

Ser opinionsundersökningarna likadana ut i sommar när budgetarbetet pågår för fullt så finns det risk för att regeringens fyra partier vill genomföra allt för mycket “positivt” som egentligen inte statsbugeten håller för. Socialdemokraterna har alltid gjort så i de två sista statsbudgetarna inför valen, men vi ska inte falla i den fällan även om det är frestande. Statsbudgeten ska inte riskeras med överbudspolitik. Vi ska regera Sverige i mer än fyra år och då ska vi inte stå med byxorna nere efter en valvinst 2010. Att då ha skapat en nedgång i ekonomin och dessutom lovat mer än vad statsbudgeten klarar är som att kissa i byxorna, varmt och skönt i början men väldigt snart blir det kallt och obehagligt.

Gott Nytt År!

Befinner mig nästan helt utanför “bebodda trakter” hela julen och därför blir det inte så mycket bloggande.

Idag firar vi jul hos min syster i Löberöd. En liten by med 3G till skillnad från Stora Rödde.

Så här kommer en tillönskan om en riktigt god jul!

Jag har motionerat om det flera gånger och även skrivit om det här på bloggen, nämligen att det behövs en ny HIV/AIDS-kampanj för att öka medvetenheten bland de ungdomar som inte minns eller ens var födda när den förra kampanjen bedrevs som åtminstone påverkade mig mycket. Nu efter Andreas Lundstedts modiga besked om att han är smittad så lägger jag märke till att Lars-Åke “Babsan” Vilhemsson kräver en kampanj: “Det är dags för en statlig skrämselkampanj igen”. Även Mona Sahlin har tydligen förstått att det är ett problem att unga inte längre tror att HIV/AIDS är något som kan drabba dem: “Jag har mött så många unga som tror att aids inte finns längre”.

Jag har glömt att lägga ut debatten om rättsväsendets budget som vi hade den 5 december. Som jag brukar lägger jag ut mitt eget anförande, egna repliker och andras repliksvar mot mig.

Anf. 14 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Jag kan inte undvika att börja med en liten kommentar till Thomas Bodströms inlägg tidigare här. Det inlägget hade inte någon som helst koppling till den budgetmotion som Socialdemokraterna tidigare har lagt fram eller till de reservationer som finns i betänkandet. Det skulle därför vara intressant att veta vilken politik som egentligen gäller från Socialdemokraternas sida – det som Thomas Bodström här sade eller det som faktiskt finns i Socialdemokraternas motion.

Jag ska bara ta ett exempel. Det gäller då de stora problemen på Kronobergshäktet. I och med att det inte finns resurser måste man säga upp personal. Men vad gör Socialdemokraterna i sin motion? Jo, de sparar 80 miljoner kronor på Kriminalvården. Men här i talarstolen låter det som att de skulle vilja satsa pengar på Kriminalvården. I verkligheten är det precis tvärtom – men nog om det.

31 380 miljoner kronor, alltså ungefär 31,4 miljarder, är den summa som rättsväsendet totalt sett får för år 2008. Det är oerhört mycket pengar. Jag tycker att vi ska ha höga förväntningar på vårt rättsväsende. Allt som vi hittills hört i debatten har handlat om behovet av mer pengar eller mindre pengar och om prioriteringar mellan myndigheterna eller inom myndigheterna. Egentligen skulle vi betydligt mer prata om vad vi får ut av de 31 380 miljoner kronor som vi lägger på rättsväsendet.

Inom vårt rättsväsende med poliser, åklagare, domare, kriminalvårdare, personal på Brottsoffermyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Rättsmedicinalverket med flera görs det dagligen ett bra och viktigt arbete. Det är någonting som vi först av allt måste betona.
Samtidigt måste vi fundera på om rättsväsendet är effektivt i alla sina delar, om brottsbekämpningen och det förebyggande arbetet är rätt organiserade, om målstyrningen är tillräckligt bra och om det egentligen kanske skulle gå att få ut mer av de 31,4 miljarder kronorna.

Jag tänker inte stå här och föreslå en total översyn av hela svenska rättsväsendet. Men jag tycker att varje myndighet – precis som privata företag gör – borde ha ett ständigt effektivitetsarbete med tydliga målsättningar, en utvärdering av om målen uppnås och nödvändiga förändringar för att på ett bättre sätt uppnå målen.

Herr talman! Rättsväsendets ekonomi är generellt sett god, som vi tidigare här hört. Det betyder att nästan alla myndigheter har en ekonomi i balans. Det är bara Åklagarmyndigheten och Säkerhetspolisen som har utnyttjat sin anslagskredit. Det betyder dock inte att inte svensk polis, åklagare, domstolar eller Kriminalvården skulle kunna behöva mer resurser för att göra ännu mer förebyggande arbeten och för att utreda fler brott, få ned de alldeles för höga balanserna i domstolarna och bygga nya anstaltsplatser.

Därför satsar vi i alliansen stort på rättsväsendet. Under detta år, 2007, fick rättsväsendet 1,5 miljarder kronor mer, och år 2008 tillförs ytterligare ½ miljard jämfört med vad den gamla majoriteten med socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister orkade med. Pengarna som vi satsar ska göra att Sverige blir ett något tryggare land att leva i. Vi satsar inte de här pengarna för rättsväsendets egen skull, utan vi satsar dem för medborgarnas skull, för att Sverige ska bli tryggare.

Det innebär bland annat satsningar för att vi ska få ned ungdomsbrottsligheten, för att vi ska få fler poliser som är tillgängliga och synliga i samhället och för att stärka brottsoffrens rättigheter, något som vi hittills i dag inte pratat så mycket om men som är väldigt viktigt. Det handlar också om hur vi effektivare ska bekämpa den grova organiserade brottsligheten.
Man ska dock inte glömma bort att det bästa brottet – om man kan tala om det bästa brottet – inte är det brott som utreds snabbast eller det brott i samband med vilket modern teknik effektivast används eller brottsoffret ens får bästa stödet och hjälpen. Det bästa brottet är i stället det brott som aldrig begås. Därför måste också, som flera här varit inne på, det brottsförebyggande arbetet alltid finnas i fokus – ett arbete som delvis är rättsväsendets ansvar men som i minst lika stor utsträckning är ett ansvar för andra delar av samhället, inklusive vårt eget ansvar som medborgare.

Allians för Sverige gick till val på att minska utanförskapet i samhället. Det gjorde vi bland annat för att få fler människor i arbete, för att öka människors förmåga att själva försörja sig och leva ett självständigare och friare liv och för att människor ska kunna känna sig som en tillgång i samhället i stället för som en belastning. Vi gjorde det också därför att det rent ut sagt är människofientligt att inte låta varje människas kreativitet och förmågor komma till uttryck. Utöver alla andra goda anledningar till att minska utanförskapet i samhället är det också viktigt för att minska brottsligheten. Det finns en tydlig koppling mellan minskat utanförskap och minskad brottslighet.

Alliansens politik ger resultat. Från oktober 2006 till oktober 2007 minskade utanförskapet för 164 120 personer. Då räknas antalet öppet arbetslösa, personer i Amsåtgärder, latent arbetssökande, undersysselsatta, personer med sjukpenning inklusive rehab och personer med sjuk- och aktivitetsersättning – alltså 164 120 personer.

För att få proportioner här kan vi jämföra med förändringen under Socialdemokraternas sista år vid regeringsmakten. Från oktober 2005 till oktober 2006 minskade utanförskapet för 1 862 personer. 1 862 personer var alltså Socialdemokraternas resultat under ett år. Vi har varit ungefär 90 gånger bättre. Vi har förbättrat livsmöjligheterna för 164 120 personer.
Vi kan inte påstå att detta minskade utanförskap ännu har lett till en minskad brottslighet. Men eftersom sambandet är tydligt – minskat utanförskap ger minskad brottslighet – vill jag påstå att detta på sikt kommer att innebära viss minskad brottslighet.

Herr talman! Frågan är om vi ska nöja oss med viss minskad brottslighet. Mitt och Centerpartiets svar är nej. Vi måste ha högre ambitioner än så. Det finns många åsikter om hur brottsligheten i vårt land ser ut, och vi har i många sammanhang här i kammaren använt Brås statistik över antalet anmälda brott på det ena eller det andra sättet. Det har väl hänt att vi inte ens har varit överens om huruvida brottsligheten har ökat eller minskat.
Men oavsett om brottsligheten har ökat eller minskat borde vi åtminstone kunna vara överens om att brottsligheten är för hög. Det gäller många olika sorters brott, allt från våldsbrott och sexualbrott till ekonomisk brottslighet och ungdomsbrottslighet.

Centerpartiet har sedan tidigare drivit frågan om en nationell strategi för att minska brottsligheten. Det kommer vi fortsätta att göra. I det hör landet har vi målsättningar för allt möjligt, men vi har ingen målsättning för minskad brottslighet, och det tycker jag är en brist.
När jag nu har börjat idka lite självkritik vill jag fortsätta med ytterligare en fråga som jag anser att vi måste återkomma till senast i nästa budget. Det är situationen för åklagarna. Jag tror att det är den del av rättskedjan som är hårdast belastad just nu. De tidigare och kommande satsningarna på polisen kommer att öka arbetsbelastningen ytterligare för åklagarna. Antalet inkomna ärenden ökade med 10 000 år 2006. För 2007 räknar man med lika många. Då ska man komma ihåg att vi bara har ungefär 850–900 åklagare, om jag minns rätt.
Om vi inte tillför ytterligare resurser för nyrekrytering kommer balanserna att öka, och jag är också rädd för att vi kommer att mista duktiga åklagare som lämnar yrket om arbetssituationen och arbetsmiljön inte är rimlig. I nästa budgetarbete kommer ökade resurser till åklagarna att ligga högt på Centerpartiets prioriteringslista.

Herr talman! På tal om prioriteringslistor kan jag slutligen inte undvika att fundera lite på vad som egentligen står på oppositionens prioriteringslistor. Vi har hört lite om detta tidigare, men jag vill tydliggöra det, om man nu kan tydliggöra på vilket sätt hela havet stormar, för det är ju detta det handlar om.

På det område där Socialdemokraterna satsar en liten summa, polisen, drar Vänsterpartiet samtidigt ned anslaget med 570 miljoner kronor, vilket skulle innebära en minskning med ungefär 1 100 poliser om man översätter det direkt till antal poliser. På de områden där Socialdemokraterna minskar resurserna, på domstolarna och Kriminalvården, ökar Vänsterpartiet och Miljöpartiet sina anslag. Av samtliga 16 anslagsområden som finns inom rättsväsendets budget finns det inte ett enda där oppositionen är överens om en satsning eller en besparing – inte ett enda område.

Lika illa, om inte ändå värre, är det om man jämför Socialdemokraternas budget för 2008 med deras egen för 2007. Förra året föreslog Socialdemokraterna en besparing på polisen på 343 miljoner kronor. Nu vill de satsa 110 miljoner. Förra året ville Socialdemokraterna satsa 40 miljoner på domstolarna. Nu vill de göra en besparing på 30 miljoner. Förra året ville Socialdemokraterna satsa 87 miljoner kronor på Kriminalvården. Nu vill de spara 80 miljoner kronor.

Inte på ett enda anslagsområde, inte när det gäller polis, åklagare, domstolar, kriminalvård, Säpo eller något annat tycker Socialdemokraterna likadant i år som de tyckte förra året. Det är ett enda virrvarr. För rättsväsendets skull är jag glad att det inte längre är Thomas Bodström som har ansvar för Justitiedepartementet.
(Applåder)

I detta anförande instämde Karin Nilsson (c), Anders Hansson, Ulrika Karlsson i Uppsala, Krister Hammarbergh (alla m) och Otto von Arnold (kd).

Anf. 15 THOMAS BODSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Vi lika på många sätt du och jag, Johan. Vi har ungefär samma ålder, men det finns många andra saker där vi inte är lika. En är att jag har nästan daglig kontakt med rättsväsendet, och det rekommenderar jag dig. Ta kontakt med dem på olika sätt! Gå med på olika sätt! Då kommer du att få höra om den bild som jag får höra om nästan varje dag.
Det gäller till exempel Kriminalvården. Där begär vi inte mer pengar. Det är riktigt att det är tvärtom. Vi anser att det inte behövs lika mycket. Där handlar det om den obefintliga styrningen nu. Det kan du ta med till de diskussioner ni har. Det behövs alltså inte mer pengar. Det säger till och med Lars Nyhlén. De behöver veta vad som händer 2009, 2010 och 2011. När de inte vet det är de tvungna att göra de här besparingarna, och konsekvensen blir att människor förlorar jobb på Kronobergshäktet. Det är så det fungerar. Det handlar inte bara om att tillföra pengar.

År 2000 och 2001 gjorde jag själv de här misstagen. Jag trodde att det bara var att ösa på pengar, men det handlar om styrning. Ta med dig det! Du kommer att se att ni till och med kommer att kunna satsa mindre pengar på Kriminalvården men få ut mycket mer.
Man sparar på polisen på samma sätt som inom åklagarväsendet. Men det allra viktigaste, som också Inger Davidson var inne på, är det förebyggande arbetet. Det har hon rätt i.
Sanningen har aldrig varit någon vän till dig, Johan Linander. De uppgifter du kommer med nu har jag aldrig hört. Sanningen är att det kom fler jobb 2007 på samma sätt som det kom fler 2005 och 2006 därför att vi befann oss i en högkonjunktur. Jag tror att det kom 140 000 nya jobb 2005 och 2006, de två senaste åren med den socialdemokratiska regeringen. Det fortsatte. Nu får vi se hur det blir framöver.

Det som den borgerliga regeringen har gjort är just att öka klyftorna där de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Då ställer jag frågan: Tror du verkligen att ökade ekonomiska och sociala skillnader är ett sätt att bekämpa brottsligheten?

Anf. 16 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag förstår att Thomas Bodström önskar att han var lika ung som jag så att han har framtiden för sig.

Thomas Bodström började med att säga att det borde finnas pengar i budgeten för 2009, 2010 och 2011 också. Då är min fråga om Socialdemokraterna under sin regeringstid lade budgetar för fyra år. Jag vet svaret, men jag skulle gärna vilja höra det från Thomas Bodström.

Jag är väldigt glad för att han tog upp det här med klyftorna. Socialdemokraterna har intalat sig själva att klyftorna i samhället ökar. Socialdemokraterna säger det så ofta att ni snart tror på den här lögnen själva. Men det är inte så att om man upprepar en lögn flera gånger så blir den en sanning. Det finns ett internationellt vedertaget sätt, som jag känner till i alla fall, som man mäter klyftorna i samhället med. Det är inte något som man pratar om i valstugorna, men det kallas Gini-koefficienten. Med den mäter man hur inkomstklyftorna i samhället ser ut.

Den var som högst år 2000 under Socialdemokraternas regeringsperiod. Sedan gick den ned, men från någon gång 2001–2002 ökade den fram till 2006. Efter det att vi tog över regeringsinnehavet 2006 har klyftorna i samhället minskat, inte ökat. Men ni har tyvärr varit så duktiga att jag tror att medborgarna har samma bild som Socialdemokraterna, fast det är en lögn. Men det är inte så att en upprepad lögn blir en sanning.

Anf. 17 THOMAS BODSTRÖM (s) replik:

Herr talman! När du pratar med en som har varit sjukskriven eller arbetslös länge eller jobbat deltid blir du svaret skyldig, Johan Linander. De får det sämre.

Och det är inga små skattesänkningar för de allra rikaste. Det är inte bara i de allra rikaste områdena, Djursholm och Täby, som vi talar om 30 000–40 000 mer i plånboken, utan även där Inger Davidson och jag bor, i Nacka. Vi ser hur grannarna, välbärgade människor men inte förmögna på något sätt, får mer i plånboken. Men det är inte där pengarna behövs. Det är bara att konstatera att det är vi som tjänar pengar, som har en hög lön, som får skattesänkningarna. 70 procent av skattesänkningarna går till dem som redan har det bäst. Det är att öka klyftorna aktivt. Skattesänkningarna går till dem som har hus i de finaste områdena i Sverige. De som har de högsta inkomsterna får de största skattesänkningarna. Det är verkligheten. Gå till RUT, riksdagens utredningstjänst! Då kommer du att få precis det svaret.

Att säga att det är en lögn är just en lögn, Johan Linander. Att bokstavligen skära ned för dem som har det allra sämst har vi röstat om här i riksdagen. Vi var emot det, och du var för det.

Det som har hänt, och som är så sorgligt, är att Centerpartiet, som tidigare var ett socialt ansvarsfullt parti, har fallit för den moderata politiken där de rika alltid blir rikare i Moderaternas Sverige. Ni har fallit platt. Jag hoppas att ni någon gång kan stå upp för den centerpolitik som fanns tidigare med ansvar för den lilla människan och inte bara för miljonärerna.

Anf. 18 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Centerpartiet är ett socialt ansvarstagande parti, liksom hela alliansen. Vi hjälper människor att komma tillbaka till arbete och kunna försörja sig själva och inte tvingas sitta och vänta på att bidragen kommer i slutet av månaden. Det kallar jag socialt ansvarstagande.

Minskade och ökade klyftor – om Thomas Bodström letar upp något som helst internationellt vedertaget mätsätt, inte något som Socialdemokraterna själva har hittat på, som visar på att klyftorna har ökat i Sverige sedan vi tog över makten 2006 lovar jag att jag ska stå i riksdagens talarstol och erkänna att jag hade fel. Plocka fram de siffrorna!

Men jag vill ha samma löfte från Thomas Bodström. När jag visar honom siffrorna på det som kallas Gini-koefficienten, som visar att klyftorna faktiskt minskat i samhället sedan vi tog över makten, vill jag att Thomas Bodström ska stå här i talarstolen och säga att han hade fel.

Anf. 19 LENA OLSSON (v) replik:

Herr talman! Johan Linander, Centerpartiet, pratar om att oppositionen spretar. Så är det ju. Det gjorde även ni när ni var i opposition. Det är inget konstigt. Det sade jag till Inger Davidson också.

Du är bekymrad över att vi vill dra ned polisanslaget. Du säger att det blir 1 100 färre poliser. Jag skulle bara vilja ge dig ett tips. Hur vore det att använda de pengar ni har över till fler poliser? Det tycker jag skulle vara lite idé.

Ska man ha ½ miljard i överskott och stoppa in lika mycket pengar till hinner de ju inte utbilda så många poliser att de kommer ut ens. Om vi ser att det börjar tryta med resurserna är vi också villiga att ta en diskussion. Använd de pengar du har och se till att få poliser för dem i stället för att stoppa in ännu mer pengar!

När vi pratar om det som är brottsförebyggande håller jag med Thomas Bodström. Ni gör alltså stora skattesänkningar för dem som har mest pengar, och sedan hoppar ni på dem som är sjuka och arbetslösa. Vi kommer att få gräva igen stora diken efter er sedan. Det kommer att bli väldigt jobbigt.

Det är marginella höjningar ni gör på kriminalvården som ni vet får säga upp personal. Ni kör ju så stort med den här arbetslinjen, men inom kriminalvården drar ni ned. Vad har du för förklaring till det? Ser ni inte behoven i kriminalvården?

Anf. 20 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Det var mycket på en gång. Jag ska inte prata snabbt men kort om varje sak.
Alliansens spretande när vi var i opposition var att vi satsade olika mycket mer på olika områden. Det var inte fråga om att dra ned, att satsa eller att ligga kvar som oppositionen. Men strunt samma, ni får spreta så mycket ni vill.

Lena Olsson säger: Varför inte anställa fler poliser för de pengar som finns över? Var hittar du de arbetslösa poliserna som vi kan anställa fler av? Civilanställda kan vi möjligtvis få fler, men så många arbetslösa poliser kan du väl inte påstå att det finns i samhället?

Däremot behövs pengarna för att anställa de poliser som kommer ut från polishögskolan. Därifrån kommer det ut fler. Det har vi sett till. Och vi kommer att uppnå vårt mål på 20 000 poliser år 2010.

Vad som är att hoppa på sjuka och arbetslösa kan vi så klart diskutera. Man kan diskutera om det hör hemma i den här debatten också, men eftersom jag själv började med det ska jag givetvis svara. Om det är att satsa rekordmycket på rehabilitering för att sjuka ska kunna återgå till arbetslivet och om det är att skapa många nya jobb så att människor får arbete i stället för att gå arbetslösa som är att hoppa på sjuka och arbetslösa, ja, i sådana fall hoppar vi på sjuka och arbetslösa. Men det är inte riktigt den definition jag har av det ordet.

När det gäller arbetslinjen i kriminalvården ska jag faktiskt hålla med Lena Olsson om att det har varit problem. Det har varit diskussioner om vem som ska betala vad, om det ska vara pengar från Arbetsmarknadsstyrelsen eller från Kriminalvården. Det är naturligtvis inte okej att satsningarna inte fortsätter. Vi ska se till att arbetslinjen upprätthålls även i kriminalvården givetvis. Det handlar inte bara om att man ska arbeta utan det gäller också att få en utbildning så att man har lättare att få jobb när man kommer ut.

Anf. 21 LENA OLSSON (v) replik:

Herr talman! Hur blir det här då, Johan? Det finns inga arbetslösa poliser att anställa. Nej, det vet vi väl. Det är väl ingen överraskning. Men då ska du in med ytterligare ½ miljard. Uppstår de då helt plötsligt?

(JOHAN LINANDER (c): Ja.)

Jaha! Då uppstår de. När man har ett överskott på 500 miljoner finns de inte. Sedan stoppar man in lika mycket till, då helt plötsligt finns de. Den ekvationen går inte ihop för mig.
Jag tycker att det är kul att du håller med mig om just arbetslinjen. Det har jag engagerat mig speciellt hårt i eftersom jag vet att yrkesutbildningar inom anstalten ger ett jättegott resultat. Det var ett inslag om det i Aktuellt, i helgen tror jag att det var.

När det gäller kriminalvården behövs det ett samarbete mellan justitieministern och arbetsmarknadsministern för att sätta fokus. Här är detta också väldigt lyckade pengar. De intagna får jobb, praktikplatser och så vidare. De får ett värdigt liv. Det här är väldigt tacksamma människor, för de har ofta varit på botten i samhället och krälat och gör ganska mycket för att få behålla ett jobb och sköta sig.

Det ser jag fram emot. Men om det här ska bli verklighet ser jag också fram emot att vi nog får öka på anslaget till Kriminalvården lite mer. Nu fick de ha kvar anslaget för yrkesutbildningarna. Men i och med att det ligger still är det i princip en sänkning. Ska arbetslinjen gälla för alla ska den även gälla här. Men det kan jag se fram emot att Johan Linander kommer att se till.

Anf. 22 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Det är kanske inte så spännande att poliser uppstår som Lena Olsson vill göra det till. Jag kan rekommendera ett studiebesök på någon av de tre polishögskolor vi har. Det finns en i Solna så det är inte alls långt, eller kanske i Växjö eller Umeå om det passar bättre. Där uppstår faktiskt nya poliser. De kommer ut från polishögskolan och ska ha anställning. Och då kostar det pengar. Där uppstår de. Så spännande var det.

Till slut kan jag bara säga att arbetslinjen ska gälla även i kriminalvården. Det tycker vi allihop är viktigt. Vi kan väl avsluta med den frågan som vi faktiskt är överens om.

Hej, nu är det snart jul. Äntligen! Det har varit en tuff höst och inte minst de senaste veckorna. Alla våra tre barn har varit sjuka, lunginflammation m.m., och varit inlagda på sjukhus. Under 2 dygn i förra veckan var jag med Sara och Hanna på Sachsska Barnsjukhuset (SÖS) samtidigt som Sussi var med Erik på Astrid Lindgrens Barnsjukhus (Karolinska). Helt sjukt! Vi försökte bli förflyttade så att vi skulle kunna vara på samma sjukhus åtminstone, men det gick inte. Erik var inlagd i en vecka och hade syrgas i flera dagar, så det var verkligen påfrestande.

Men nu är de nästan helt återställda, även om Erik får vara hemma från dagis även den här veckan, och på fredag bär det ner till Skåne med hela familjen. Det blir julafton i Löberöd och nyårsafton i Trelleborg. Trevligt, trevligt. Idag har jag dessutom hunnit köpa de sista julklapparna. Det är en liten befrielse att ha det gjort.

Riksdagsbeslut

Imorgon är den sista voteringen före jul i kammaren (debatt även på fredag om gasledningen, men den debatten föranleder ingen votering). Då fattar vi beslut om budgeten som helhet. Vi har redan beslutat om andra steget av jobbavdraget som nu kommer att ge de allra flesta en tusenlapp mer i plånboken per månad. Det blir mer lönsamt att jobba och folk får större möjlighet att försörja sig själv. Procentuellt är det låg- och medelinkomsttagarna som får störst skattelättnad, även om oppositionen gärna använder antalet kronor för att visa att ”rika” tjänar på alliansens politik. Konstigt att de socialdemokraterna närstående fackföreningarna förhandlar fram löneökningar i procent och inte i kronor, det innebär ju automatiskt att de ”rika” i sammanhanget får större löneökningar i kronor än de med lägre inkomster.

Vi har också redan fattat beslut om fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Liksom jobbavdraget är det vallöften som uppfylls, men det är självklart inte det viktigaste. Det viktiga med fastighetsskattens avskaffande är att det var en orättvis skatt eftersom den inte bygger på någon reell inkomst utan på en fiktiv värdeökning. Istället införs en fastighetsavgift på maximalt 6 000 kr.

Enligt uträkningar finns det 25 000 villaägare i landet som får ganska begränsade men högre kostnader med det nya beslutet i jämförelse med den gamla fastighetsskatten som vi lovade att ta bort i valrörelsen. I media har det låtit som att de flesta får det sämre med alliansförslaget än sossarnas gamla fastighetsbeskattning, så är det givetvis inte alls. Sämst saklighet i sin kritik tycker jag att Villaägarnas Riksförbund har haft. De har låtit som att det nya beslutet är en katastrof och att det gamla skulle vara bättre. Nu har de uppenbarligen insett att kritiken kanske inte var så berättigad i alla fall. På Villaägarnas Riksförbunds hemsida kan man nu läsa:

”2007-12-17: Idag har riksdagen fattat två historiska beslut som innebär ökad ekonomisk trygghet för många av landets småhusägare – förmögenhetsskatten avskaffas och fastighetsskatten reformeras. Ett välkommet tak för fastighetsskattens storlek gör att ingen i fortsättningen kommer att tvingas sälja sitt hem på grund av att de inte har råd att bo kvar, något som Villaägarna kämpat för under lång tid.”

Visst lyfter de upp delar av beslutet som de skulle ha velat se annorlunda, men slutsatsen är ändå: ”En bra reform kan bli bättre och det kommer Villaägarna att arbeta vidare för.” Jag är övertygad om att Villaägarnas kampanj mot alliansens förslag inneburit att vi nu förlorat fastighetsskattefrågan som vinnarfråga, vilket den onekligen var i valrörelsen. Fastighetsskattefrågan var oerhört viktig i valrörelsen, det ska vi inte glömma bort. Socialdemokraterna står säkert och tackar och tar emot. De vinner sympatier utan att överhuvudtaget säga någonting om vad de själva vill göra.

Idag har vi även fattat beslut om en mindre, men principiellt viktig fråga. Från den 1 mars nästa år kommer det att gå att köpa nikotintuggummi i vanliga affärer. Det är ett första steg i uppluckringen av apotekets monopol. Socialdemokraterna ställde sig i princip bakom förslaget, även om de inte lyfte ett finger för att göra samma sak under sina 12 år i regeringsställning, medan vänsterpartiet gick emot. Det är egentligen helt otroligt att det i åratal gått att köpa cigaretter i vanliga affärer, men inte nikotintuggummi för att klara av att sluta röka. Min förhoppning är att hela apoteksmonopolet ska brytas upp under mandatperioden. Jag orkar inte dra alla argument här, men läs gärna en DN-artikel om hur det gått i de andra nordiska länderna efter att de slopat monopolet. Fler försäljningsställen, billigare och bättre öppettider.

Media

Tyvärr har jag inte varit speciellt mycket i media den senaste tiden, förutom då kanske den här veckan. I måndags var jag med i Studio Ett (P1) och igår tisdag var jag med i P4 Extra och båda gångerna handlade det om polisens arbetsmetoder i form av bevis- och brottsprovokation.

Det är viktigt att polisen får en tydlig reglering av vad de får och inte får göra, så är det tyvärr inte idag, och inte minst är det viktigt att polisen får metoder att verkligen komma åt den grova organiserade brottsligheten. Effektiva metoder som samtidigt ska vara rättssäkra såklart. Idag har en utredning tillsatts och den ska vara klar 31/5-09. Lång tid, men det är tyvärr så det brukar vara (jag kan bli lite frustrerad över att allting ska ta så lång tid).

Det har också varit en del medial uppmärksamhet kring den gamla bordellskandalen från 70-talet. Jag har inte sagt definitivt nej till någon medborgarkommission för att frågan ska granskas på nytt, men jag har sagt att om det hade varit ett mord som begåtts då i slutet av 70-talet så hade det varit preskriberat idag. Det är ett perspektiv som vi inte får glömma. Någon gång kan man vara tvingad att lämna gamla olösta frågor pga att de blivit för gamla, folk minns fel och annan bevisning kan ha försvunnit.

Självklart har det också varit mycket media kring rikspolischefen Stefan Strömbergs påtvingade avgång. Just då befann jag mig på ett sjukhusrum så det blev inga kommentarer. Jag kan väl nu säga att jag inte är direkt ledsen för att det blir en ny rikspolischef. Regeringen har idag också beslutat att det ska bli en öppen rekrytering till posten som ny rikspolischef. Det blir första gången som de som är intresserade får skicka in en intresseanmälan till den typen av befattning. Självklart har regeringen därutöver en möjlighet att tillfråga även andra än de som anmält sitt intresse. Det kan rimligen vara så att en del inte vill få det offentliggjort att de kan tänka sig att ta rikspolischefstjänsten och ännu mindre att det ska komma ut att de kan tänka sig att lämna sin nuvarande tjänst.

Hänt i övrigt

Region Skåne kom upp till Stockholm och informerade de skånska riksdagsledamöterna om viktiga frågor för Skåne. Det är bra att vi får information även om vi förhoppningsvis följer frågorna ändå, men viktigast är att vi träffas och känner ett gemensamt ansvar för att driva skånska frågor i riksdagen. Tyvärr ligger Skåne klart efter län som Blekinge och Dalarna i hur vi samordnar oss för att driva hemlänets viktiga frågor här uppe.

På ett kommittémöte hade vi besök av en man som arbetat i Afghanistan i den svenska ISAF-styrkan. Mycket intressant att lyssna till hans berättelse. Budskapet var att den internationella insatsen är för liten.

Har varit på studiebesök hos IDEA, International Institute for Democracy and Electoral Assistance. Det ligger bara ett hundratal meter från riksdagen, men det var första gången jag varit där.

Budgetdebatten på justitieutskottets område var den 5 december. Tycker att det gick bra. Thomas Bodström försökte som vanligt med sina svepande formuleringar om det ena efter det andra, men när vi pressar honom på fakta så är det tämligen tyst.

På gång

Jul och nyår! Det första mötet som är inplanerat är den 8 januari och sedan drar arbetet här i riksdagshuset igång veckan därpå. Men jag lovar att jag inte enbart ska äta julmat och vila på soffan i nästan tre veckor. Något litet medialt utspel ska jag väl också hinna med…

Jag är sedan kvar i tjänst i tre veckor innan jag går på föräldraledighet. Sussi har tagit ut sin halva av föräldraledigheten den 1 februari och jag påbörjar min halva den 4 februari (så jag hinner med Kommundagarna i Skövde 1-2 februari). Mildred Thulin tjänstgör istället för mig hela långa våren tills mina föräldradagar är slut någon av de sista dagarna i juni. Självklart får ni gärna kontakta mig även när jag är föräldraledig, men jag vill också uppmana er att ”använda” Mildred så mycket som möjligt. Detsamma gäller självklart våra skånska kollegor Lars-Ivar Ericson och Lennart Pettersson. Vi vill få möjlighet att göra utåtriktade saker där vi träffar människor, får prata om allt vi genomför i regeringsställning och möter media.

Det finns säkert mängder av saker som jag har glömt att skriva om, men det betyder inte att jag tycker att det är oviktigt. Funderar ni över någonting eller kanske vill skriva en gemensam insändare, tveka inte att kontakta mig. E-posten och mobilen fungerar även under jul- och nyårshelgerna.

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!!!

Önskar Johan Linander

Att alla elitidrottare skulle tvingas att ha ett datachip inopererat eller att ständigt ha en gps med sig känns oerhört integritetskränkande. Samtidigt förstår jag Carolina Klüft som ständigt är rädd för att bli oskyldigt misstänkt för doping.

Svaret för Carolina själv skulle kanske kunna vara att själv bestämma sig för att ha en gps med sig som hon i efterhand frivilligt skulle kunna plocka ut information ur för att bevisa att hon varit där “hon skulle”.

Hur som helst så skulle det vara helt orimligt att kräva av alla elitidrottsmän att de aldrig skulle få göra någonting utan övervakning. Då är det bättre att det finns några idioter som dopar sig och som senare, förhoppningsvis, åker fast.

Efter generaladvokatens negativa besked så trodde jag faktiskt inte på en fällande dom i EG-domstolen. Domstolens besked att Byggnads blockad inte var motiverad utifrån arbetstagarnas bästa och att den innebar restriktion för EU:s regler om fritt tillhandahållande av tjänster är därför ännu mer glädjande.

Det har redan skrivits mycket om domstolsutslaget och jag ska inte upprepa allt bra eller mindre bra som sagts. Men det jag reagerat starkast mot av alla kommentarer är LO:s vice ordförande, Erland Olauson, som säger att domen innebär att Sverige får “en form av apartheid”.

Vilken sjuk jämförelse! Så nedsättande mot alla de sydafrikaner som led under apartheidregimen under fyra decennier. Erland Olauson borde skämmas och genast ta tillbaka uttalandet.

Jag blir även förvånad över arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins snabba uttalande att domstolsutslaget gör att vi i Sverige måste se över vår lagstiftning. Det är möjligt att det behövs en översyn så att det inte finns någon motsättning mellan EG-rätten och vår lagstiftning, men att vi ska ändra lagen för att öka konflikträtten är jag mycket skeptisk till. Normalt ska ministrarnas uttalanden samordnas mellan våra fyra allianspartier, men jag känner mig osäker på om Littorins uttaland är samordnat. I så fall får vi internt inom Centerpartiet ha en diskussion om var vi står. Jag står i vart fall tryggt kvar vid Centerpartiets tidigare ställningstagande att Byggnads gick utöver sina befogenheter i blockaden av Laval.

I diverse medier idag har det spridits en bild av att regeringen vill ge polisen rätt att provocera fram vilka brott som helst. Så är inte fallet.

Beslut om ett utredningsdirektiv ska fattas av regeringen på onsdag, men det är tydligt att Riksdag & Departement redan fått tag på direktivet. R&D gör vissa tolkningar men andra mediers vidare tolkning av R&D:s artikel gör att bilden blir sned. Eftersom jag har tillgång till direktivet så kan jag berätta vilken tolkning jag gör.

Idag är många av polisens arbetsmetoder oreglerade, men i princip anses bevisprovokation tillåtet medan brottsprovokation är otillåtet. Problemet är att gråzonen mellan bevis- och brottsprovokation är stor. Det har länge funnits krav på en tydlig lagreglering, som i sig är viktig för att öka rättssäkerheten, men när Thomas Bodström var justitieminister duckade de för frågan. Nu tar vi tag i den, även om det är en svår uppgift att hitta en tydlig definition. Det är för att lösa ett befintligt problem som utredningen tillsätts, inte för att regeringen i första hand vill utöka polisens befogenheter (även om jag inte utesluter att det kan bli utredarens förslag).

Jag vill inte binda fast mig vid någon säker ståndpunkt innan utredningen, men ungefär så här ser jag på provokation idag:

Om ett brott ändå ska begås så får polisen (eller tullen) se till att vara närvarande eller ha teknisk utrustning närvarande för att skaffa bevis. De behöver alltså inte t.ex. gripa någon som de vet ska genomföra en narkotikaaffär utan kan vänta på att affären genomförs för att skaffa bevis och kunna åtala för detta grövre brott. Detta är bevisprovokation och används idag trots brist på lagreglering. Alla är nog överens om att detta är okej, även om det i princip ruckar på ingripande- och åtalsplikten. Detta ska förbli lagligt men vara reglerat. Med andra ord ökad rättssäkerhet.

Om ett brott inte skulle ha begåtts så får polisen inte provocera fram det. Polisen får t.ex. inte leja en lönnmördare och sedan gripa honom för förberedelse eller försök till mord. Detta är brottsprovokation och anses inte tillåtet idag. Det ska inte heller bli tillåtet och det bör tydligt lagregleras. Alltså ökad rättssäkerhet.

Men, så kommer vi då till gråzonen. Låt oss säga att polisen har starka indikationer på att en känd narkotikahandlare har fått in ett antal hekto heroin. Polisen vet inte var han har det och har inte tillräckliga bevis för att gripa och senare få honom åtalad för innehav av narkotika. Polisen vet att han för eller senare kommer att sälja heroinet. Ska då polisen få göra upp om en affär för att få honom att “sälja” till polisen, få tag på narkotikan innan den når ut till missbrukarna och kunna gripa, åtala och senare få honom dömd för narkotikabrott? Brottet skulle annars förmodligen inte begåtts just då, men det skulle ha begåtts senare till någon annan köpare. Svår fråga. Men jag lutar mot att det ska vara lagligt.

Det ska självklart sägas att det inte är så lätt att bara “göra upp om en affär”, en rutinerad narkotikahandlare skulle givetvis inte sälja till någon okänd som de inte har koll på. Resonemanget bygger på att det finns infiltration med kvalificerade skyddsidentiteter, och trots det är det inte enkelt på något sätt att få till en sådan brottsprovokation. Hur som helst så bör det vara tydligt lagreglerat om det ska vara lagligt eller inte lagligt, vilket det inte är idag. Vi kan dessutom komplicera exemplet ytterligare med att polisen använder någon annan i undre världen, som inte är polis, till att göra upp affären. Ska det vara lagligt? Ska den personen då slippa straff? Han har ju också gjort sig skyldig till narkotikabrott även om det var på uppmaning av polisen.

Under eftermiddagen var jag också med i Studio Ett och diskuterade frågan. Det visade sig att det inte var någon större åsiktsskillnad mellan mig och Advokatsamfundets Anne Ramberg. Hon beskriver gränsen som att polisen inte får skapa den brottsliga viljan och det tycker jag också är en rimlig avgränsning. Finns viljan ändå, t.ex. att narkotikan ändå skulle ha sålts men kanske vid ett senare tillfälle, så är det okej provokation även om det nog får anses vara en slags brottsprovokation.

I dagens SvD skriver Göran Hägglund och kristdemokraternas gruppledare i riksdagen Stefan Attefall på Brännpunkt om varför kristdemokraterna säger nej till en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Artikeln i sig är motsägelsefull på åtminstone två punkter.

För det första säger de att diskrimineringsmotivet för en könsneutral äktenskapslagstiftning inte är hållbart: “För den som lever i ett homo­sexuellt förhållande och vill ha ett varaktigt juridiskt skydd finns partnerskapslagen som ger samma skydd som äkten­skapet. Något juridiskt skäl till att ändra äktenskapsbalken finns således inte.” Längre ner kommer de fram till att en ändring av äktenskapslagstiftningen så att den blir könsneutral skulle innebära, eller skulle kunna innebära, stora juridiska problem för barn som föds av en av två kvinnor som ingått äktenskap. Precis, det är olika regler som gäller om två personer ingått äktenskap eller partnerskap vad gäller barn. Alltså finns diskrimineringsargumentet fortfarande där.

För det andra så försöker de vara “öppna” och skriver: “Vi inser givetvis att barn kommer till och växer upp under många olika omständigheter. Barn mår bra och far illa i vårt samhälle i alla möjliga strukturer.” Men sedan följer de upp den meningen med: “Men som lagstiftare måste vi ha några principer i botten för vilka sammanhang och strukturer vi anser vara de bästa för barnens uppväxtvillkor.” Med andra ord drar de slutsatsen att barn far illa i vårt samhälle i större utsträckning om de inte lever inom ett heterosexuellt förhållande. Om det enbart är bäst för barnet inom ett heterosexuellt äktenskap och att även “sambobarn” och ensamståendes barn far illa i större utsträckning väljer de att inte kommentera.

Vad jag dock funderade mest på när jag läste artikeln är vad Hägglund tänkt sig längre fram i processen. Han vet ju att frågan kommer att hamna i de fyra allianspartiledarnas knä inom något år. Han vet också att det inte finns någon möjlighet för Kd att få vetorätt i frågan och på det sättet stoppa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Även om de fyras gäng (dvs Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund) skulle komma fram till att släppa frågan under mandatperioden så finns det tillräckligt många riksdagsledamöter inom alliansen som skulle göra upp med s, v och mp för att få majoritet i riksdagen. Möjligtvis är det en “överkörning” i riksdagen som Hägglund vill ha framåt 2010 för att göra könsneutralt äktenskap till en valvinnarfråga för kd.

Jag såg en intervju med Thomas Bodström i Aktuellt i onsdags (12/12) och fick inte ihop hans resonemang. Tyvärr ifrågasattes det inte i studiointervjun, men jag letade fram sändningen på svt.se och mycket riktigt, Bodström glider på sanningen även den här gången.

I intervjun säger Bodström bland annat att det “inte sållas” och “alla får vara med”. Senare i intervjun pratade han om grupper på 15 pojkar och 15 flickor. Jag funderade självklart hur de kunde bestämma att det skulle bli just 15 i “elitgruppen” om det inte sållas och om alla får vara med. Jag gick in på Boo FF:s hemsida (booff.com och inte booff.se som sysslar med underklädesförsäljning…) för att se vad som egentligen gäller och där är de mycket uppriktiga och skriver att de “erbjuder ca 15 pojkar och 15 flickor i varje åldersklass att delta” i sin utvecklingsverksamhet.

Med andra ord väljer klubben ut 15 pojkar och 15 flickor som får ingå i en elitsatsning. Är inte det att sålla? Innebär det att alla får vara med? Knappast. Senare i Aktuelltintervjun fortsätter Bodström med “några vill träna mer än andra”. Men det handlar ju inte om vem som VILL, utan det handlar om att 15 pojkar och 15 flickor får träna mer än andra. Övriga får inte det, även om de VILL.

Tydligen handlar det om att de som ingår i elitsatsningen får träna fyra gånger i veckan medan övriga tränar två gånger i veckan. Jag kan tycka att det är i mesta laget att träna fotboll fyra gånger i veckan från tio års ålder, men vill barnen det ska de få göra det. Men då ska självklart alla som just VILL träna fyra gånger i veckan få göra det. Det borde vara den huvudsakliga kritiken mot elitsatsningen just att alla som VILL inte får, utan att några blir utvalda medan andra blir bortvalda.

Till slut kan jag inte låta bli att fundera över Bodströms påstående att klubben “uppmuntrar till att hålla på med flera idrotter”. Visst, men om de tränar fotboll fyra gånger i veckan, hur mycket utrymme finns det för ytterligare idrotter? Kanske möjligtvis ytterligare en idrott, men även tennisträning två gånger i veckan utöver de fyra gångerna i veckan fotboll blir för mycket för en tioåring.

Kyrkostyrelsen har skrivit ett remissvar för Svenska kyrkan på Hans Regners utredning om könsneutral äktenskapslagstiftning. Inte oväntat säger de samma sak som de gjorde i själva utredningen där de ingick i den religiösa referensgruppen. De hade möte samtidigt som vi i den politiska referensgruppen så därför kom det inte som någon överraskning vad de skulle tycka.

I media har Svenska kyrkans yttrande bedömts lite olika. Från t.ex. Sydsvenska Dagbladet som har rubriken: “Kyrkan säger ja till äktenskapslag“, medan t.ex. DN skriver: “Partnerskap ska kunna registreras av Svenska kyrkan“. De båda sätten att beskriva samma nyhet ger helt olika bilder.

Men det viktiga med Svenska kyrkans missas i all media som jag har hunnit läsa. Svenska kyrkans åsikt innebär att ingen, inte heller heterosexuella par, ska kunna ingå äktenskap enligt svensk lagstiftning. I kyrkan vill de kalla det äktenskap, men i lagen kommer inte ordet äktenskap att kunna användas om Svenska kyrkan får som de vill. Det är den logiska följden av att det ska finnas en könsneutral äktenskapslagslagstiftning som alltså reglerar både heterosexuella och homosexuella pars samlevnadsform men att “begreppet äktenskap” ska reserveras “för relationen mellan man och kvinna”.

Nästa fråga blir då om vi som redan ingått äktenskap ska få fortsätta att ha det så, men att nya par ska ingå “giftemål” eller möjligtvis “vigselskap”. Utredare Regner menade att den lösning som Svenska kyrkan förordar inte är hållbar. Det skulle innebära att det under lång tid, mer än 50 år, skulle finnas tre olika sorters samlevnadsformer juridiskt. Vi som ingått äktenskap, de som ingått partnerskap (och faktiskt inte vill välja något nytt “giftemål”) och de som efter lagändringen ingår “giftemål” eller “vigselskap”. Även med utredningsförslaget kommer det att finnas två olika samlevnadsformer eftersom det säkert kommer att finnas de som redan ingått partnerskap som inte vill ingå äktenskap, men det lär röra sig om betydligt mycket färre par.

Jag har missat att kommentera hur mycket som helst som jag skulle ha velat kommentera den senaste veckan, men jag får försöka göra några sena små kommentarer i alla fall. Mest för att själv få ur mig lite ilska…:-)

Det var inte utan att man satte morgonkaffet (fast jag dricker the på morgonen…) i fel strupe när Sveriges Radio häromdagen rapporterade att en åklagare låtit Anitpiratbyrån och Ifpi, som själva polisanmält fildelaren, utreda ett misstänkt upphovsrättsbrott. Kammaråklagaren menar att det är Antipiratbyrån är experter på vad som är upphovsrättsskyddat och därför fick de tillgång till den misstänkta mannens hårddiskar!

Jag har åtminstone två invändningar utöver den som professor Christian Diesen har angående bevisvärdet när ena parten tagit fram bevisen. För det första så ska åklagaren ha en objektiv roll i utredningen, med andra ord ska åklagaren både försöka få fram bevis för att fälla och för att fria. Det är knappast troligt att Antipiratbyrån och Ifpi letat så mycket efter friande faktorer. Vad har då åklagaren gjort själv för att uppfylla kravet på objektivitet? För det andra så känns det mycket märkligt att de hårddiskar som beslagtagits som bevis lämnas ut till någon annan. Det kanske fanns en massa andra saker på hårddiskarna som den misstänkte inte vill att Antipiratbyrån och Ifpi skulle få vetskap om. Kanske något om den egna politiska tillhörigheten, dokument som skickats till journalister för att avslöja något och som borde vara skyddat av meddelarfriheten osv. Vilka garantier finns för att inte information som är helt irrelevant för själva fildelningsmålet inte kommit i “privatutredarnas” händer?

En vecka med strul på alla sätt! Bloggen sket sig förra fredagen och samtidigt blev barnen sjuka i lunginflammation. Jag har tre barn och alla tre har varit inlagda på sjukhus, dessutom på två olika sjukhus. Med andra ord har det funnits andra prioriteringar än bloggen, men nu är vi äntligen hemma igen. Så skönt!

Nu ska det i vart fall fungera och åter igen är jag ett stort tack skyldig till Johan Folin.

Efter HD:s dom om att det är tio års fängelse som ska gälla som normalstraff för mord, med följden att narkotikabrott ofta ger längre straff än mord, så tillsattes en snabbutredning om förändrad straffskala för mord. Utredaren Anders Perklev har idag lagt fram förslaget fängelse i minst tio och högst 18 år eller livstid som ny straffskala för mord.

Jag tror att detta förslag är tillräckligt för att vi ska lösa det problem som uppstått med obalans i straffskalorna för mord kontra grova narkotikabrott. Domstolarna får möjligheten att använda ett tidsbegränsat straff i upp till 18 års fängelse för “normalfallen” av mord medan de ännu mer allvarliga, t.ex. massmord, seriemord, grym misshandel eller tortyr innan mordet m.m, fallen skulle kunna ge livstid liksom idag.

Personligen skulle jag dock kunna tänka mig en ännu bredare tidsbegränsad straffskala, kanske upp till 25 års fängelse, för att på det sättet i stort få bort livstidsstraffet. Seriemord eller massmord är ytterligt sällsynta i Sverige, men man skulle kunna tänka sig att livstid skulle förbehållas den typen av upprepade mord och att alla enstaka mord skulle ge tidsbegränsat straff. Mot detta talar att livstidsstraffet kan tidsbegränsas i efterhand från 18 års fängelse. Detta är också utredarens huvudargument. Men å andra sidan, är det inget som hindrar att vi även ändrar den regeln.

Socialdemokraternas gasledningspopulism fick sig egentligen en rejäl knäpp på näsan idag, men tyvärr har det inte uppmärksammats i media. Sahlin, Ohly och Eriksson skrev på Brännpunkt för en vecka sedan att de skulle väcka ett utskottsinitiativ för att få frågan till riksdagen. Deras motiv var att den parlamentariska situationen var oklar.

När det väl kom till kritan så fick socialdemokraterna förklarat för sig att det inte finns någon möjlighet att väcka ett utskottsinitiativ för att riksdagen ska ta över frågan från regeringen. Något pinsamt att de slår på stora trumman om något de tänker göra utan att först kontrollera om det fanns konstitutionell grund för det. Men sånt uppmärksammas sällan tyvärr. Populismen får ha sitt fria spelrum utan att den avslöjas.

När socialdemokraterna med kamrater v och mp förstod att deras debattartikelskrav inte var möjligt så valde de att väcka ett utskottsinitiativ om att regeringen ska kräva en miljöutredning av en sträckning på land istället. Det blev nej från miljö- och jordbruksutskottets majoritet.

Kravet från oppositionen kan verkligen vara värt att fundera över.

För det första kan man sannerligen ifrågasätta att Sverige i en miljöprövning ska kräva att alternativ på andra länders territorium ska utredas. Om Lettland skulle tycka (vilket de dock inte gör) att en dragning på land i Sverige borde utredas, skulle vi gilla det? Vi skulle garanterat säga stopp direkt.

För det andra så skulle det inte vara speciellt svårt för Nord Stream att uppfylla kravet eftersom de redan granskat landalternativ och konstaterat att det skulle innebära betydligt större ingrepp i miljön än en undervattensdragning. Det är inte svårt att förstå deras slutsats.

För det tredje så skulle sossarnas krav enbart underlätta för Nord Stream. Om regeringen först säger “redovisa A, B och C i er ansökan och miljökonsekvensbeskrivning så är vi nöjda” så är det självklart ett sätt att underlätta för konsortiet i jämförelse med att regeringen säger “kom in med er ansökan och miljökonsekvensbeskrivning så ska vi därefter göra vår granskning”. Om inte Nord Stream i förväg vet hur mycket de måste göra för att klara att ta sig över ansökningskraven så är det förmodligen så att de anstränger sig mer än om de redan på förhand vet vad som krävs.

Därutöver tycker jag man kan ifrågasätta det kompakta motståndet mot gasledningen från oppositionens sida, åtminstone med de miljöargument som de framför. Faktum är att för Tyskland är gasledningen en av de viktigaste satsningarna för att uppnå målen om utsläppsminskningar av växthusgaser. Jag tycker inte att naturgas (fossilgas) är det bästa alternativet heller och en storskalig naturgasimport skulle inte minska utsläppen i Sverige, men i Tyskland är situationen en annan. Tyskarna vill byta ut sina kolkondenskraftverk som spyr ut mängder av koldioxid och det är ingen tvekan om att naturgasen från Ryssland via gasledningen i Östersjön kommer att minska de tyska växthusgasutsläppen ordentligt. Om detta pratar Sahlin, Ohly och Eriksson inte alls.

Läste en intervju med den f.d. socialdemokraten Greger Hatt i Riksdag & Departement. Han jobbade tätt ihop med Mona Sahlin på statsrådsberedningen men har nu lämnat socialdemokraterna och säger sig stötta alliansen.

Han får stå för dagens citat:

“Jag har lättare för en regering som har en plan för att förbättra livet för hundratusentals arbetslösa än för en regering där alla parkerade rätt på åttiotalet.”

Jag har tidigare skrivit om alkotesterna som ett bevakningsföretag utfört i Ystads hamn men som stoppats efter att Rikspolisstyrelsen uttalat att det inte är lagenligt att låta väktare utföra testerna. När det finns starka lokala opinioner och chans att vinna väljarsympatier så dyker allt för ofta populismen upp. Här kommer ytterligare ett tråkigt men lysande exempel.

I dagens Sydsvenska Dagbladet kan man läsa om diverse riksdagsledamöters kritik mot justitieminister Beatrice Ask. Det ena uttalandet mer populistiskt än det andra och gemensamt för samtliga de ledamöter som nämns i artikeln är att de “sitter på läktaren” och inte har den minsta insyn i justitiedepartementets arbete.

Exempel 1: Folkpartisten Christer Nylander (för övrigt en gammal vän, vi var båda politiska sekreterare i Region Skåne innan vi kom in i riksdagen 2002) säger: “Alkotesterna måste vara tillbaka innan jul.” Efter 5,5 år i riksdagen vet Christer Nylander givetvis att även om en proposition lagts idag så hinner inte den behandlas före jul. Att dessutom ha ett ikraftträdande av den nya lagen före den 24/12 är ännu mer omöjligt.

Exempel 2: Socialdemokraten Ronny Olander säger: “Mig stör det inte ett dugg om privata väktare gör jobbet.” Tidigare har han också uttalat att justitieminister Beatrice Ask inte ska låta “en formalitet stå i vägen” för fortsatta kontroller. Det är uppenbart att Ronny Olander inte tycker att lagar ska följas i Sverige. Dessutom tycks han inte gilla svensk arbetsrätt eftersom han tycker att en chef på ett bevakningsföretag ska låta sina anställda väktare utföra ett arbete som han vet inte är lagligt.

Exempel 3: Moderata kommunalrådet i Ystad Thomas Lantz säger ironiskt “vill Rikspolisstyrelsen att vi hellre släpper ut rattfylleristerna på vägarna, så skall vi inte sätta oss på tvären”. Nu är det väl knappast så att RPS heller får strunta i svenska lagar. Den som vill ha en polismyndighet som själv får bestämma vilka lagar som ska följas är mycket illa ute, då hänger demokratin på en skör tråd. Eller rättare sagt, inte på någon tråd alls.

Jag har valt att vara konstruktiv och försöka lösa problemen istället för att hänga på populisttåget. Jag är dessutom i högsta grad påverkad eftersom Ystad ligger i min valkrets och jag bor bara en knapp kilometer från en väg som går nere från Ystad och norrut som en del lastbilschaufförer väljer.

Vi har en proposition på gång som innehåller lagändringar så att både tullen och kustbevakningen ska få göra alkotester. Det har varit en del förhandlingar eftersom det från början har ingått ett förslag i samma proposition om sjöpromillegräns för att framföra båtar, men att ett (stort) parti inte vill ha en sådan gräns. Jag har nu sagt att vi från Centerpartiet vill dela på frågorna för att komma framåt snabbare med alkotesterna. Jag tycker att en promillegräns på sjön är viktig, men det får vi ta senare eftersom det behöver beredas bättre.

En proposition ska läggas så att lagändringarna kan träda ikraft före nästa sommar (nu bestämmer jag inte själv, vilket ju faktiskt är bra…, men jag ska göra mitt för att det ska bli så). Det kan tyckas vara lång tid, speciellt om man jämför med Nylanders “krav” på före jul, men det är så lång tid det tar i den demokratiska lagstiftningsprocess som vi har. Fram tills dess tullen kan göra alkotester så behöver polisen ha en större närvaro i hamnen. De kan inte stå där alltid som väktarna kunde, det vore slöseri med polisresurser som även behövs på andra ställen, men med en större närvaro så känner sig yrkesförarna mycket mer påpassade och förhoppningsvis vågar de inte “chansa”.

Därutöver vill jag att en möjlighet för specialutbildade ordningsvakter att ta alkotester utreds. Ordningsvakter arbetar på mandat från polisen, med extra befogenheter utöver vad vanliga medborgare och t.ex. en “vakt” har, och det bör gå att utbilda och bemyndiga ordningsvakter på de mätinstrument som används så att testresultaten också håller i domstol. Men detta är inte utrett och därför måste det gå den långa lagstiftningsvägen med utredning, remissrunda, lagrådsremiss, proposition och riksdagsbehandling innan vi kan ha en lagändring på plats i den delen.

Ikväll har valet till ryska duman inletts borta vid Stillahavskusten. President Putin har satsat stort för att hans parti Enade Ryssland ska behålla sin kvalificerade majoritet på minst 300 mandat av dumans 450. Lite tveksamt att skriva “hans parti” eftersom han tydligen inte ens är medlem. Trots det står han på första plats på deras valsedel.

Det är ingen tvekan om att president Vladimir Putin är mycket populär i Ryssland och att Enade Ryssland kommer att vinna valet stort. Frågan är snarast om partiet får två tredjedelars majoritet eller inte. Här i Västeuropa kritiseras Putin ständigt för sina mer eller mindre odemokratiska metoder, men i Ryssland finns inte den kritiken i de breda folklagren. De har inte en demokratisk tradition. Yttrandefrihet, fri press och det som vi anser är självklara oppositionella rättigheter är inte något som den vanlige ryssen lägger speciellt stor vikt vid.

Men oavsett hur man ser på demokrati så är de metoder som använts i den här valkampanjen inte acceptabla om det ska bli ett rättvist val. Frågan man ställer sig är varför inte Putin låter det vara ett schyst val eftersom han och Enade Ryssland ändå vinner. Några svar kan man ana.

- Den egna maktkontrollen som uppnås med två tredjedelars majoritet är oerhört viktig för Putin.
- Putin förlorar inte på rykten om valfusk på det sättet som hade drabbat ett parti i t.ex. Sverige.
- Putin bryr inte sig det minsta om negativa uttalanden i väst.
- Putin vänder sig inte till de västorienterade ryssarna, “akademiker i städerna”.

Själv hoppas jag på att Kasparov ska lyckas. “Lyckas” i det här fallet innebär att Putin inte får två tredjedelars majoritet.