Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Under 2006 och 2007 hade jag några gästblogginlägg här på min blogg. Min tanke med gästbloggningar var att få en bredare blogg med åsikter, kunskaper och erfarenheter som jag kanske inte har själv. Självklart ska det vara åsikter som jag på något sätt kan försvara att jag publicerar, även om jag inte står bakom texterna som helhet. De senaste två åren har jag inte haft några gästbloggare och inte heller gjort något för att få någon att skriva sådana inlägg, men nu har jag fått förfrågan om en uppföljning av ett tidigare gästblogginlägg, så här kommer Stefan Görlings syn på behovet av en riktig IT-politik i Sverige.

Jag hade fel. De som känner mig vet att det händer ibland. Jag försöker väga upp det med att vara ödmjuk nog att erkänna när det händer. Så, låt mig få förklara.

I Oktober 2006, precis efter valet skrev jag ett gästblogginlägg här med rubriken “Eftertanke i storstädningens tid”. Det mesta i det inlägget står jag för tre år senare, men min vädjan att behålla den IT-politiska strategigruppen visade sig vara fel. Förlåt.

Nu tre år senare kan vi se att det IT-råd som inrättades under Åsa Torstenssons ledning inte lyckats att forma en bärande politik för IT-samhället. När Sverige äger ordförandeklubban i EU och förbereder sig för att slå fast EUs IT-politik fram till 2015, då ställs möten in på grund av tidsbrist och istället för att politiska visioner formuleras förlitar man sig på konsultrapporter.

Samma sak händer med e-förvaltningen. Den omstart som gjordes nyligen och skulle leda till handling istället för ytterligare planering, har i praktiken delegerats till konsultrapporter till ett värde av ca 10 miljoner kronor.

Kan vi tänka oss något annat politikområde där framtidsmål skulle delegeras till utredningar av managementkonsulter? Integrationspolitik? Glesbygdspolitik? Jämställdhespolitik? Försvarspolitik?  Varför inte låta Gartner, Accenture och McKinsey i samråd skriva de framtida partiprogrammen?

Varför har vi fortfarande ingen IT-politik?

ITP-enheten är av historiska skäl inordnad under infrastrukturområdet på näringsdepartementet. Där har man levt en relativt stillsam tillvaro i många år. Det har helt enkelt inte varit en av de huvudområden där partipolitik har bedrivits. Istället har man fått motivera sin verksamhet utifrån andra politikområden.

De senaste året har det börjat framgå att det inte längre är hållbart. IT-politik håller på att bli ett eget område där politiska ställningstaganden kommer att krävas. De traditionella partierna håller fortfarande på att förstå vad Piratpartiet egentligen handlar om, men det borde framgå att det finns område, vi kan kalla det informationspolitik som inte hanteras i dagens system.

Jag misstänker att IT-rådet inte lyckats ha ett reellt inflytande på svensk IT-politik av två anledningar. Dels upphörde det kansli som stödde den tidigare strategigruppen. IT-rådet har reducerats till ett samtal utan resurser att faktiskt omvandla visioner till politik. Dessutom är det endast en mycket liten del av de spännande frågorna som faller under ITP-enheten i dess nuvarande form. De senaste årets debatter har visat att IT-politik berör alla olika departement.

Frågan måste organiseras om. Vilket kanske lämpligast görs direkt efter valet. Nästa mandatperiod kommer debatten fortsätta och det förefaller nödvändigt att ITP får en starkare organisatorisk ställning och ett bredare mandat (gärna ett eget statsråd, men kanske mer realistiskt ett byte av statsråd – till näringspolitiken). En organisation med personal nog att formulera visioner och genomföra förändringar snarare än att beställa konsultrapporter.

Denna enhet måste kunna föra en drivande politik där ett modernt IT-samhälle ses som tillväxtskapande näringspolitik och inte främst infrastrukturpolitik. Det kommer att bli en utmaning att organisera informationspolitiken efter valet (för att täcka in en politik för e-förvaltning, näringspolitik, informationssamhället, en rad frågor som idag förefaller vandra relativt slumpmässigt mellan näring-, justitie-, utrikes-, försvars- och kulturdepartementen.)

Men först av allt måste partierna komma med på banan och forma åsikter. Politik handlar för mig om en vision om i vilken riktning samhället bör utvecklas. Och att tala om visioner för samhället utan att diskutera informationsteknologins roll är för mig fullständigt verklighetsfrämmande.

Så, först av allt måste vi börja disktuera IT-politik och inte delegera frågan om framtidens samhällsstrukturer till konsultrapporter.

Många viktiga saker sker under detta halvår, innan valet. I november planeras under Sveriges ordförandeskap en ministerkonferens i Visby där efterföljaren till det rådande i2010-programmet kommer att diskuteras: Visby Agenda: creating impact for an eUnion 2015, en gemensam plattform för IT-policy.

Det är viktigt att denna strategi faktiskt formulerar en vision, och inte enbart fortsätter i invanda spår. Det är ett utmärkt tillfälle att formulera visioner och diskutera IT-politik.

Jag kommer, genom att prata med många andra att arbeta fram ett alternativ till den konsultrapport som ska lägga grunden till konferensen.

Var med du också. Formulera din egen vision för framtidens informationssamhälle!

Stefan Görling
www.ourvisbyagenda.eu

Under några år har jag haft kontakt med en kvinna som tillsammans med sina barn lever med skyddad identitet och kvarskrivning i kombination, vi kan kalla henne för Marianne. Hon har hjälpt mig att förstå hur det är att leva på flykt undan hot och våld och jag har också tagit upp hennes situation som exempel i flera riksdagsdebatter. Här är hennes egen berättelse:

En vanlig dag i våra liv

Jag vaknar klockan 5 och går ut i köket och sätter på kaffet. Tar på mig ytterkläderna och ropar på vår hund. Det är varmt ute och jag promenerar omkring ibland sädesfälten och njuter av alla dofter….Jag vågar inte släppa hunden ännu för den lyder mig inte ännu. Polisen rekommenderade mig att köpa hund så att vi kan vara säkrare. En hund vaktar både dag och natt. Ett larm på huset skulle bara kunna användas på natten. Så hunden är det säkraste alternativet för oss.

Tankarna för mig tillbaka till kvällen innan. Jag hade suttit vid datorn och rensat ut gamla anteckningar och hittade ” En vanlig dag i våra liv; från 2002. När jag läste den så insåg jag att mycket har förändrats. Då levde vi i en lägenhet i en stor stad. Nu lever vi långt ute på landet i ett eget hus.

Jag kommer hem och släpper in hunden och ser till att den och katten får mat. Går ut igen och matar hönsen och ankorna. Efter att jag har kelat med ankungarna så går jag in och dricker kaffe. Jag kollar barnens schema och tar deras mobiler ifrån laddarna. Slänger in kläder i tvättmaskinen som mamma lånade mig pengar till men som jag inte har haft råd att betala tillbaka trots att det nu har gått över två år.

Jag passar på att surfa på nätet för att titta på fonder och för att söka efter den senaste informationen angående skyddad identitet och kvarskrivning. Jag hittar en S-kvinnas hemsida som är kunnig i vår situation så jag skickar ett email till henne.

Sedan väcker jag barnen och vi äter frukost. Min äldste son bor inte längre hemma men han var här på besök igår tillsammans med sin flickvän. Jag påminner barnen om deras mobiler och ber dem att kontrollera saldot på dem. Jag försökte att få avdrag för kostnaderna för mobiltelefonerna när jag deklarerade sist men det gick inte. Jag tycker att det är konstigt att en byggarbetare får dra av kostnaderna för skyddsskor men att jag inte får göra avdrag för skyddstelefoner.

Minstingen kilar ut till skolbussen medan mellanpojken motvilligt börjar den långa promenaden till skolan. Han har inte längre rätt till skolskjuts och hans cykel har gått sönder igen. Jag har inte längre råd att reparera den trots att det är viktigt för honom att han har den.

Barnen är fortfarande inte inskrivna i skolan. De går i skolan men med påhittade namn på grund av det inte går att skydda deras riktiga identitet annars. Men konsekvenserna av det kan bli förödande. När min äldste son fick ut sina betyg så blev det offentlig information. Alla kunde alltså se vart han hade gått i skolan. Vi tvingades att flytta då men det vägrar jag att göra nu. Jag försökt att lösa problemet under ett års tid, utan att lyckas.

Han kan nämligen inte få ut några betyg. Så vi vet inte hur han skall kunna söka till gymnasium. Hur skall man göra när man inte kan uppge vad man heter, när man är född, vart man har gått i skola och dessutom inte kan visa upp några betyg.

Barnen har fortfarande inte fått några bibliotekskort trots rektorns löfte om att han skulle lösa det men jag skrev ett brev till kommuner och landsting och bad dem att utreda om vi som har skyddad identitet kan få e-bibliotekskort istället. Då skulle vi ju kunna låna e-böcker och ladda ner dom på datorn istället.

Jag har börjat i terapi igen men har bara varit där en gång. I fredags så ringde jag till psykologen och sade att jag inte kunde komma för att jag var sjuk, men det var lögn. Jag kunde inte med att berätta för henne att jag inte har råd att åka dit. Jag kan fortfarande inte ha högkostnadsskydd för läkarbesök och mediciner. Och får ju inte heller tillbaka kostnaderna för tågresorna ifrån sjukresor för att jag inte kan tala om varifrån jag hade åkt. Systemen tillåter fortfarande inte skyddad identitet och kvarskrivning i kombination. Dessutom så jag har ännu inte kunnat betala för det förra besöket.

Jag tar fram cykeln, kontrollerar min mobil och stoppar ner den i handväskan och cyklar iväg till affären. Det är äntligen måndag. Jag åker till en affär som låter mig hämta bröd gratis. Det är bröd med utgånget datum. Ibland så har vi tur. Då finns det bröd som ännu inte har gått ut och då åker det direkt ner i frysen. Det som är gammalt matar jag djuren med.

När jag har sorterat brödet och fryst in det som går så åker jag iväg till nästa affär. De är mycket vänliga mot mig och skänker mig utsorterade grönsaker och frukt till mina djur. De vet inte om att jag sorterar ut det som jag får. Det som går att använda äter vi själva och det som är sämre ger jag till djuren. Ibland så har jag verklig tur för då kan jag få kött till hunden som de har fryst in precis innan utgångsdatumet. Jag skulle aldrig få det om de visste att jag och barnen äter det. Men vad har vi för val?

Jag fick aldrig någon hjälp med den nya lägenheten, trots löften. Istället så började jag desperat att leta efter gamla hus. Till slut så hittade jag ett för 50 000 kr. Jag bad en bekant köra mig dit för att titta på det och när jag såg det så visste jag att detta var min stora chans. Jag tog kontakt med banken och berättade för dem hur vår situation såg ut. Trots att jag hade socialbidrag så fick jag lånet och socialtjänsten accepterade genom ett brev till banken att jag skulle få lov att köpa det och samtidigt få stöd av dem.

Men efter ett år så skrev socialtjänsten över mig på den nya kommunen. Det var då problemen började. Jag nekas hjälp ifrån socialtjänsten på grund av att jag äger min bostad. Jag har uppmanats att sälja huset och att leva på de pengar som försäljningen ger. Att jag har belånat huset för att kunna köpa det och installera el, vatten och avlopp bryr de sig inte om. Inte heller det faktum att jag inte kan stå på ett lägenhetskontrakt själv tycks de inse. Jag hade ju problem med att få bostadsbidrag till lägenheten och med elräkningarna. För de krävde att mina uppgifter skulle ges ut. Nu har jag inte samma problemen för jag äger fastigheten själv och har efter ett personligt besök hos min elleverantörs högste chef med dokumenten i handen fått ett el-avtal i ett överrenskommet namn och på så sett löst problemet.

Jag skrev till Justitieminister Beatrice Ask och ifrågasatte vår situation. För skall man inte ha rätt att äga någonting på grund av att samhället inte kan skydda en? Om jag skulle haft en bil så skulle den också säljas. Till och med privat pensionsparande och barnens ev tillgångar ses ju som tillgångar enligt socialtjänsten.

Så min fråga från 2002 kvarstår:
– Vem skall nu hjälpa till med de praktiska problem som uppstår och ge oss svaren på våra frågor?

Socialtjänsten säjer istället att jag får skylla mig själv om jag inte har pengar till mat. För huset kostar ju så mycket. Socialassistenten säjer att jag måste prioritera mina kostnader! Men hur prioriterar man med sin egen och sina barns säkerhet? Jag undrar i mitt stilla sinne vad 5 kap 11 § socialtjänstlagen innebär för socialtjänsten. Innebär det inte att de skall hjälpa mig? Det står ju faktiskt så i lagen!

Jag kommer hem och sorterar grönsaker och frukt i diverse lådor. Hänger upp tvätten och lagar lunch, kokt broccoli med vitlök. Dricker kaffe och ringer till den lokala byggfirman och frågar om de har gratis spillvirke som jag kan hämta. Jag får beskedet att jag kan komma till dem på fredag och gå igenom deras container. När jag till ringer rörfirman så får jag beskedet att någon annan hade hunnit före mig.

Jag håller på att samla in ved till vintern så att det inte blir lika kallt som det var i vintras. Då hade vi 10-12 grader inne för att veden tog slut och för att jag inte har haft råd att köpa en ytterdörr. Dörren som finns där nu är av papp och avsedd att ha inomhus. Men jag hade ingen annan att sätta dit så den fick duga.

Jag måste än en gång försöka att söka ur fonder till mina barn. Tänk om jag kunde låta laga cyklarna.. eller låta barnen åka på läger.
Min äldste son fyller år snart. Jag skulle vilja köpa honom någonting men jag vet att det är lönlöst. Jag måste först skaffa en riktig dörr och sedan se till att skaffa fönster till mitt sovrum. Jag har byggplast där nu. Fönsterbågarna var ruttna när jag köpte huset. Så jag måste få tag på nya (begagnade) innan vintern.

Ett par timmar senare blir jag trött och lägger mig på soffan, telefonen ringer och jag lyfter luren:
- Jag hörde ditt meddelande. Det var synd att du blev sjuk men jag hoppas att du snart blir bättre. Jag har bokat en ny tid till dig till näste fredag kl 10. Går det bra?
- Javisst, det blir bra, svarar jag helt medveten om att min ekonomiska situation inte har hunnit att förbättras till dess.
Jag vill förklara för henne men jag kan inte, inte ännu.
- Vi ses på fredag då, säger hon och lägger på luren.

Jag reser mig ur soffan och går ut i köket ock börjar med middagen. Sedan går jag ut och ger djuren mat. Tacksamt ser jag att det ligger 5 ägg i redet. Jag går ut med hunden och möter upp minstingen vid skolbussen. En timme senare kommer mellanpojken också hem och vi äter middag. Minstingen berättar att han har fått en lapp med sig hem ifrån skolan. Han går och hämtar den och läser för mig vad det står.

Hej föräldrar i klass 5B
Vi samlar in 30 kronor per barn för att köpa någonting till lärarna till avslutningen.
Lägg pengarna i detta kuvert och lämna det till Karin senast den 7 juni
Hälsningar klassföräldrarna.

Jag går ner i källaren med de 5 äggen och ser att äggkartan nu har blivit full. Så jag tar den under armen och går över till grannen. Han blir glad att se mig och betalar mig gärna 30 kronor för äggen.

När jag kommer hem så ger jag minstingen pengarna och kramar om honom. Jag känner att jag går sönder inombords men minstingen märker inte att jag är ledsen utan rusar glatt upp på övervåningen. Äggen…jag hade blivit så glad att hönorna hade börjat att lägga ägg igen. Jag hade tänkt att överraska med pannkakor till frukost.

Jag sätter på mera kaffe och startar upp datorn igen. Letar efter saker som skänks bort på olika sajter. Det finns allt möjligt men ingenting tillräckligt nära oss. Utan bil och körkort så är det omöjligt att ens ta tillvara saker som folk skänker bort.

Senare så hjälper jag barnen med läxor och nattar dem.
Jag kryper ner i sängen med mobilerna på laddning bredvid. Jag måste försöka att sova en stund. För de vaknar kanske snart. Ja de vaknar fortfarande på nätterna. Inte varje natt som förut men det händer. För oron finns där fortfarande.. fast numera lite mera på avstånd.

Två timmar senare vaknar jag och jag stiger upp, sätter på kaffe och startar upp datorn igen.
Det måste finnas någon fond eller stiftelse som kan hjälpa oss…
Det kanske finns en ny organisation eller förening…
Kanske …hoppet driver mig vidare..
Jag letar…och letar…
När jag letar så stiger ilskan inom mig…
Med vilken rätt har de tagit ifrån oss våra möjligheter…barnen., skolan, betygen.
Jag vill arbeta men kan inte…
Jag vill träffa psykologen så att vår hopplösa situation inte driver mig till vansinne.

Jag skulle vilja fråga Stadsminister Fredrik Reinfeldt och Justitieminister Beatrice Ask eller…nej det vore nog bättre att fråga hela regeringen och riksdagen hur de betalar sina räkningar..
De förväntar du sej tydligen att jag skall betala mina med löften….
För det är ju det som jag har fått höra genom åren.
Vi ska…
Vi lovar…

Marianne

(Gästbloggandet har legat nere en tid, men här kommer ett inlägg av Stefan Görling, forskare på KTH. Är det fler som vill gästblogga här så är det bara att skicka ett inlägg till mig.)

Nu följer en strid ström av kartonger som bärs ut ur kontor, och nya som bärs in. I all förändring, framtidshopp och handlingskraft måste vi motstå lockelsen att bära ut fel kartonger.

När man i all hast att kastar sig ut på vårbetets gröna äng är det viktigt att en sund balans mellan idealism och pragmatism upprätthålls. Mycket arbete har lagts ner de senaste åren inom många områden, många kontakter har knutits och vårdats mellan våra departement och internationella organisationer.

Ett exempel är regeringens it-politiska strategigrupp, vars slutrapport väntas i slutet av denna månad. Den utvärdering som utförts av ÖPwC tidigare under hösten presenterade konstaterade att direktiven har varit luddiga och att inga större mätbara resultat av gruppens arbete kan konstateras. Således skulle denna grupps framtid kunna framstå som ifrågasatt inför den nya mandatperiodens arbete.

Frågor kring IT har hitintills varit frånvarande från den politiska debatten undantaget den infekterade debatten kring fildelning. Den proposition som lades fram i juli 2005 anklagades vara urvattnad och menlös. Därom kan de lärde tvista. Klart står dock att dess titel röjde en viktig insikt kring det framtida arbetet med dessa frågor.

Dess titel var: ‘Från IT-politik för samhället till politik för IT-samhället.’

Sverige behöver en aggressiv genomtänkt politik för IT-samhället långt mycket mer än vi behöver en IT-politik. Frågor kring IT dyker inte upp på en enskild avdelning eller departement. Det är inte en företagarfråga, det är inte en sjukvårdsfråga – det är en samhällsfråga.

Idag blir det allt vanligare att den s.k. CIO:n i företaget rapporterar direkt till ledningsgruppen. Det är inte längre en avdelning ställd nedan andra aktörer utan en fråga som påverkar alla delar av företaget. Därmed icke sagt att Sverige behöver en IT-minister, snarare måste dessa frågor genomsyra samtliga ministrar, departements och tjänstemäns arbete.

Viktigast är därför att vi pratar med varandra. Och det är här jag sett att IT-politiska strategigruppen har spelat en viktig roll. Man har öppnat många kommunikationskanaler både mellan branschaktörer och politiker, men även mellan olika departement och myndigheter, ibland
även lyssnat på forskare.

Sverige har idag en enorm mängd myndigheter och organisationer som arbetar med t.ex. Internetinfrastrukturrelaterade frågor, PTS, SITIC, Näringsdepartementet, Krisberedskapsmyndigheten, Justitiedepartementet, Jordbruksdepartementet, m.fl. Men även en rad mjukare, ideella organisationer, stiftelser och internationella organ som tillsammans förvaltar Internet, dess standarder och funktion.

IT-politiska strategigruppens största bidrag är inte främst att utveckla de politiska visionerna kring dessa frågor (det är trots allt politikernas jobb), utan det hårda arbetet att få revirtänkande myndigheter att resonera med varandra. Att få branschen att upprätthålla en dialog med politiker, anordna seminarier, hålla rundabordssamtal och bidra med sitt kunnande i olika utredningar. Lite omodernt kan tyckas, men givande och hälsosamt.

En stor mängd arbete har lagts ner på att representera Sverige utåt, både i internationella samarbetsorgan (RIPE, IETF, IGP, etc.) såväl som i EU. Mängder av kontakter är upparbetade och dialoger förs kring frågor som måste lösas på internationell nivå. Något jag hoppas att gruppens slutrapport kommer att påvisa.

Med penseln i handen är det viktigt att inte lockas att dra strecken för rakt. Allt som gjorts är inte fel. Erfarenhet, kontakter och historia är viktiga för att styra framåt. Det är min förhoppning att vi inte lockas att bära ut fel kartonger, utan kan stärka Sveriges IT-röst både inom landet och utanför dess gränser.

Eftertanke, långsiktighet och kontinuitet är ibland nytänkande. Speciellt i IT-relaterade frågor.

Stefan Görling
Forskare på KTH
Centerpartist

För ett tag sen besökte jag mina föräldrar på Rosengård för en filmkväll. På väg in i kvarteret vid 19-tiden såg jag ett gäng killar sitta utanför pizzerian. Det var lokala grabbar med utländsk bakgrund som såg ut att vara i 15-16 årsåldern. Strax efter midnatt var jag begav mig hem. På vägen till min närbelägna studentlägenhet såg jag samma gäng som tidigare, enda skillnaden var att de hade ställt sig på andra sidan gatan. Under promenaden hem funderade jag kring dessa ungdomar. Jag är hemma på Rosengård några gånger i veckan och jag kan inte minnas någon gång då jag inte sett dem hängandes utanför pizzerian. Oavsett årstid och väder står de där. Från tidig kväll till sen natt, förutom på helgerna då jag gissar att de är nere i stan. Jag ställde mig själv frågan; varför sitter de jämt där? Är det verkligen så roligt att stå i kylan varje kväll? Jag kunde inte komma på ett bra svar. Tills jag kom på att frågan är fel ställd, frågan borde istället vara; var skulle de annars träffas?

Många års socialdemokratiskt styre har inneburit nedskärningar av fritidsgårdar på Rosengård vilket drabbar barnen hårt och de skapar därför egna mötesplatser. Ungdomar som bor i rikare områden har egna rum och kanske även sällskapsrum i hemmet. Många familjer på Rosengård lever trångt och det blir därför i praktiken omöjligt för barnen att ta hem vänner. Gatan blir den naturliga mötesplatsen där kompisar träffas och bildar gäng. Faran i detta är att kompisgängen kan övergå i kriminalitet, exempelvis som de ökända gängen som har specialiserat sig på rån av andra ungdomar.

Det krävs hårdare tag mot ungdomsbrottsligheten, bland annat borde polisen få ökade befogenheter. Men de bästa brotten är de som aldrig begås och därför är det av tyngsta vikt att samhället satsar på förebyggande insatser för barn och ungdomar. Fritidsgårdarna är inte bara en plats där ungdomar kan spela biljard och fika. På fritidsgårdarna finns också sunda vuxna förebilder som kan vägleda ungdomarna i rätt riktning. På Rosengård finns det tyvärr alldeles för många föräldrar som själva begår brott och därför måste samhället skapa goda förebilder.

Satsningen på fritidsgårdar på Rosengård i andra utsatta områden en viktig fråga som jag kommer att driva i nästa års val. Fritidsgårdarna ska hålla hög kvalitet och kompetent personal. Jag går ett steg längre än andra förespråkare och kräver att fritidsgårdarna har öppet 24 timmar om dygnet på helgerna. Just kravet på generösa öppettider betyder väldigt mycket för ungdomar i utsatta områden. Ungdomarna på Rosengård behöver ett tryggt ställe där de kan umgås, även på kvälls- och nattetid. Öppettider ska styras av ungdomars behov och inte traditionella arbetstider. Socialdemokraterna har haft chansen att satsa på fritidsgårdar i många år, det har varit mycket snack om socialt ansvar men alldeles tyvärr för lite handling. Deras retorik stämmer illa med deras politiska ageranden. En satsning på fritidsgårdar kostar offentliga pengar, men på lång sikt kostar de betydligt mindre än alla de ungdomsbrotten som kunde förbyggts. Ett tryggt Malmö är värt att satsas på!

Bassem Nasr
Riksdagskandidat för Centerpartiet Malmö

Det kanske är lite väl mycket att säga att Dalai Lama gästbloggar, men här är i vart fall hans tal som jag ikväll läst upp på Norrmalmstorg.

När vi i dag markerar 47-årsdagen av den nationella resningen i Tibet, sänder jag mina varmaste hälsningar till mina landsmän i Tibet och i exil, liksom också till våra vänner runt om i världen. Jag frambär också min hyllning till Tibets modiga män och kvinnor som offrat sina liv, och som fortsätter att lida, för det tibetanska folkets sak.

Alltsedan 1949 har Tibet upplevt en serie av exempellösa händelser som markerar början till en ny tidsålder i dess historia. Som framgår av dokumenten utgav man sig för att ha avgjort frågan om Tibet genom en överenskommelse mellan den centrala och den lokala regeringen, varvid hänsyn togs till Tibets speciella status och de rådande verkliga förhållandena. Sedan dess har jag på alla tänkbara sätt bemödat mig om att trygga genomförandet av en politik som ger självstyre och genuin autonomi åt tibetanerna inom ramen för Folkrepubliken Kina och på så sätt bidra till att skapa betingelser för vårt folk att samexistera i harmoni och enighet som en medlem av den kinesiska nationens stora familj.

1954-55 besökte jag Peking som representant för det tibetanska folket. Vid detta besök tog jag tillfället i akt att diskutera det tibetanska folkets framtid med ordförande Mao Tsetung och höga ledare inom partiet, regeringen och militären. Dessa diskussioner gav mig mycket hopp och garantier. Så jag återvände till Tibet fylld av optimism och tillförsikt. Från slutet av 1955 började emellertid extremvänsterns våldsamheter att drabba Tibet. 1959 hade hela Tibet slungats in i ett tillstånd av djup kris. Som resultat av detta tvangs jag och över hundratusen tibetaner att gå i landsflykt. Vi har varit i exil i fyrtiosju år nu.

Under 1974 formulerade vi grundprinciperna för Medelvägens politik för att lösa frågan om Tibet i förlitan på att den dag måste komma då vi skulle få möjlighet att gå in i samtal med de kinesiska ledarna. 1979 kunde vi kommunicera direkt med ledarna i Peking. Deng Xiaoping sade då att “förutom oberoende kan alla frågor lösas genom förhandlingar”. Sedan dess har jag konsekvent och uppriktigt drivit Medelvägens politik.

Sedan direktkontakten mellan oss och Folkrepubliken Kina återupptogs 2002, har mina sändebud och deras kinesiska motparter kunnat genomföra en serie av uppriktiga och detaljerade diskussioner, under vilka de kunnat förklara sina respektive positioner. Diskussioner av detta slag ska, hoppas jag, skingra Folkrepubliken Kinas tvivel och misstankar, så att vi ska kunna fortsätta med att lösa skiljaktigheterna i våra åsikter och positioner och därigenom finna en för båda parter godtagbar lösning på frågan om Tibet. Mer specifikt kunde de båda parterna vid den femte förhandlingsomgången, som hölls för några veckor sedan, klart identifiera områdena för de viktigaste meningsskiljaktigheterna och skälen till dessa. Man kunde också få en uppfattning om vilka villkor som krävs för att lösa skiljaktigheterna. Dessutom upprepade mina sändebud min önskan att besöka Kina för en pilgrimsfärd. Som ett land där buddhismens historia går långt tillbaka har Kina många heliga vallfartsorter. Förutom att besöka vallfartsorterna hoppas jag kunna se med egna ögon förändringarna och utvecklingen i Folkrepubliken Kina.

Under de senaste årtiondena har Kina genomgått en imponerande ekonomisk och social utveckling. Detta är berömvärt. De tibetanska områdena har på samma sätt genomgått en viss infrastrukturell utveckling vilket jag har betraktat som något positivt.

När man blickar tillbaka på de senaste fem årtiondena i Kinas historia, ser man att landet genomgick ett stort antal rörelser baserade på marxism-leninismens principer. Detta var under Maos era. Därefter införde Deng Xiaoping, genom att söka sanning ur fakta, en socialistisk marknadsekonomi och åstadkom stora ekonomiska framsteg. På basis av sin teori om “the Three Represents” följde Jiang Zemin upp detta genom att utvidga det kinesiska kommunistpartiets spännvidd till att inte bara inkludera bönderna och arbetarna, utan också tre andra element, nämligen de avancerade produktionskrafterna, den avancerade kinesiska kulturens progressiva framskridande samt majoritetens fundamentala intressen. I dag skapar president Hu Jintaos teori om “De tre harmonierna” bilden av fredlig samexistens och harmoni inom Kina liksom också med dess grannar och med det internationella samfundet. Alla dessa initiativ togs i enlighet med förändringarna i tiden. Som ett resultat av detta har överförandet av politisk makt och landets utveckling fortgått med oförsvagad kraft. Och i dag träder Kina fram som en av världens stormakter, vilket hon förtjänar med tanke på hennes långa historia och väldiga befolkning.

Den grundläggande fråga man emellertid måste gripa sig an med är att Kina, parallellt med den politiska makten och utvecklingen, också måste följa den moderna tendensen vad det gäller att utveckla ett öppnare samhälle, en fri press och tydlighet i politiken. Detta är, som varje förnuftig människa kan inse, grundvalen för genuin fred, harmoni och stabilitet.

Tibetanerna – i egenskap av en av de större grupperna bland Kinas 55 nationella minoriteter – är välavgränsade i fråga om land, historia, språk, kultur, religion, sedvänjor och traditioner. Denna distinkta karaktär framstår klart inte bara för omvärlden utan har tidigare också erkänts av ett antal höga kinesiska ledare. Jag har endast ett krav: självstyre och genuin autonomi för alla tibetaner, det vill säga hela den tibetanska nationaliteten. Detta krav strider inte mot vad som stadgas i Kinas konstitution, vilket betyder att det kan tillmötesgås. Det är ett legitimt, rättmätigt och rimligt krav som återspeglar vad tibetanerna eftersträvar, såväl inom som utanför Tibet. Detta krav grundar sig på dagens realiteter och framtidens intressen.

Det förflutnas långa historia lånar sig inte till någon enkel tolkning i svart och vitt. Som sådan är det inte lätt att härleda någon lösning från den tidigare historien. I och med att så är fallet, har jag gång efter annan förklarat att jag inte vill söka Tibets avskiljande från Kina, utan jag vill söka dess framtid inom ramen för Kinas konstitution. Alla som hört detta uttalande bör, såvida hans eller hennes syn på verkligheten inte fördunklats av misstänksamhet, inse att mitt krav på självstyre inte är liktydigt med ett krav på avskiljande. Detta faktum, parallellt med gradvisa framsteg i frihet, öppenhet och media skall, hoppas jag, skapa betingelser för en lösning av det sino-tibetanska problemet genom förhandlingar. Därför bemödar jag mig på alla sätt att vidmakthålla de nuvarande kontakterna och på så sätt skapa en gynnsam atmosfär.

Av samma skäl skulle jag vilja säga till Folkrepubliken Kina att om man ser någon nytta med att föra en dialog via den nuvarande kontakten så måste man också klart visa detta. Jag uppmanar de kinesiska ledarna att allvarligt tänka på detta. En positiv atmosfär kan inte skapas av en part enbart. Som ett gammalt tibetanskt ordspråk lyder: en hand räcker inte för att skapa ljudet av en handklappning.

Till sist skulle jag vilja ta detta tillfälle i akt för att uttrycka min uppskattning av och tacksamhet mot det internationella samfundet för dess konsekventa stöd för oss. Jag skulle än en gång vilja uttrycka det tibetanska folkets uppskattning och oändliga tacksamhet mot Indiens folk och regering för deras osvikliga och enastående generositet och stöd för oss.

Med mina tankar på situationen för och känslorna hos tibetanerna i Tibet ber jag för dem alla. Jag ber också för alla levande varelsers välfärd.

Dalai Lama

Den 10 mars 2006

Landshövding Anders Björk, som även han ingår in nätverket Statens vänner, gick i en debattartikel i DN i tisdags till angrepp på Ansvarskommittén och dess ordförande Mats Svegfors. Björk har retats upp av att Ansvarskommittén diskuterar förändringar i den regionala indelningen av Sverige. Anklagelseakten lyder att Ansvarskommittén ritar kartor innan den vet vilka verksamheter som ska ligga på respektive nivå.

Men både Björk och Svegfors är helt ute och seglar. Det är statsbyråkraternas strid vi skådar. Inget av dem har ens kommit på tanken att kultur och identitet måste få avgöra regionbildningar till syvende och sist. Att folket genom regionala folkomröstningar och val till de regionala organen ska tillåtas ta ställning – både till frågan om de över huvud taget vill ha en region, och i så fall dess gränser. I synnerhet Björk, men även Svegfors, har ett storsvenskt perspektiv som i vissa fall väcker obehagliga associationer och rör upp gamla sediment. Björk rosar Axel Oxenstierna, genom att påpeka att “han visste vad han gjorde när länsindelningen, som i sina grunddrag består ännu i dag, kom till i 1634 års regeringsform”. Onekligen visste Oxenstierna vad han gjorde, eftersom målsättningen var att söndra och härska – och senare brutalt försvenska. Länen, statskyrkan mm var ändamålsenliga för detta. Men vilka målsättningar bör vi ha idag?

Visst har förläggning av verksamheter en viss betydelse för såväl kommuner som regioner, men hur stor vikt ska man egentligen fästa därvid? Björk dillar i sin DN-artikel om en ny behandlingsmetod för cancer, kallad protonterapi, vilket kräver investeringar på upp emot en miljard kronor. Detta, menar Björk, kan varken dagens landsting eller de skisserade regionerna sköta, eftersom de inte på egen hand har råd.

Islands invånarantal ligger väl strax under 300 000, d v s en aning fler än i Malmö stad. Tyvärr, Island, ni får vara så snälla och lägga ned er stat, eftersom ni är för få! Anders Björk har redan fastställt att ni inte har råd att investera i en anläggning för protonterapi.

Är Island fattigt? Har Island en fruktansvärt dålig sjukvård? Icke. Anders Björks pinsamma snävsynthet är någonting i hästväg. Och då menar jag större fuxar än islandshästar.

Ilan Sadé, förbundsordförande i Centerpartiets Högskoleförbund och kandidat till regionfullmäktige i Skåne för Malmös valkrets

Disneys framgång bygger, i grunden, på en uråldrig tradition. Man tar en berättelse som de flesta har hört talas om, man omvandlar den (i Disneys fall till tecknad film) och sprider den till andra. Se bara på Askungen, Robin Hood, Törnrosa och Peter Pan. Genom deras återberättande har Disneys ikoner blivit en del av oss.

När en okänd svensk tecknare, Charlie Christenssen, ville göra detsamma tog han Disneys ikon och förvandlade honom till Arne Anka. Christenssen tolkade, bearbetade och spred en ny anka. Disney agerade snabbt och brutalt för att försvara deras Anka. Hade Christenssen inte orkat så hade Arne försvunnit som så många andra före honom. För att veta hur Christenssen lyckades rekommenderar vi att ni köper samlingsvolymen om Arne Anka, alternativt kan ni höra av er till oss, så berättar vi.

Sådana problem har länge varit någon annans problem. Större delen av befolkningen har inte möjlighet att skapa något som kan reta storföretag som Disney. Men som alla ni som läser detta vet – tekniken förändrar och skapar möjligheter. Vi och våra barn har nu möjlighet att ta det som finns omkring oss, tolka det och sprida det till en ringa kostnad. Vi kan som aldrig förr vara delaktiga i att tolka vår egen samtid. Men nu när vi har möjligt att vara med rent tekniskt och ekonomiskt – har vi det rent juridiskt? Christenssen ”besegrade” Disney, men kommer du att orka ta risken, ta striden?

Disney visar oss mycket. De lär våra barn och underhåller oss. Men bakom allt detta finns ett stort problem med vår upphovsrätt. Det handlar om att det inte finns någon möjlighet för den som vill ta en del av sin samtid och kommentera den. I striden mellan Kalle & Arne stod rätten att teckna en anka. Tack vare teknologi finns fler människor som kan skapa och sprida.

Borde inte lagen omfatta möjligheter för alla att kommentera sin egen samtid?

Mathias Klang är bitr. forskare på Göteborgs Universitet samt
projektledare för Creative Commons Sverige (http://www.creativecommons.se)

Henrik Sandklef är programmerare samt styrelsemedlem för Free Software Foundation Europe (http://www.fsfeurope.org)