Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Utrikesminister Laila Freivalds har dragit slutsatsen att många drabbade och anhöriga till tsunamioffer inte känner att hon är välkommen till minnesceremonin på Skansen imorgon. Därför avstår hon från att deltaga. Ett bra beslut. Visst är det märkligt att hon inte deltager, men känslorna mot henne är så starka att jag tycker hon fattat ett alldeles riktigt beslut. Nu är inte reaktionerna mot statsministern lika starka, men även om anhöringföreningar och andra drabbade krävt att Göran Persson skulle utebli så tror jag aldrig att han skulle göra det. Han skulle vara för envis och “vägra visa sig svag”. Bra att Freivalds inte är så självgod.

Men om hon nu insett hur lågt förtroendet för henne som utrikesminister är, varför drar hon då inte ytterligare en slusats? Att avgå. Tror hon att hon kommer att kunna bygga upp förtroendet igen? Självklart måste det kännas tungt att bli historisk på att tvingas avgå som statsråd för andra gången, men hon måste svälja stoltheten. När hon fick sluta som justitieminister var det jämförelsevis en skitsak som tvingade bort henne. För att ha köpt ut en hyresrätt till en bostadsrätt är ingenting mot hennes misslyckanden som chef för utrikesdepartementet under tsunamikatastrofen.

Först av allt. Läs hela mitt inlägg innan ni sätter kaffet i halsen. Jag försvarar inte champagne och tårta vid avvisningar.

Men. Jag måste ändå skriva att jag tycker att den mediala beskrivningen av Migrationsverkets “firande” och framförallt de politiska reaktionerna varit onyanserade. Jag skriver igen, jag försvarar inte att man firar med champagne eller tårta när man avvisat en familj med ett sjukt barn, jag tycker till och med att det är osmakligt, men jag kan ändå förstå att tjänstemannen på Migrationsverket inte sitter och gråter.

Vi får inte glömma bort att en av Migrationsverkets uppgifter är att avvisa de människor som enligt de regler vi politiker satt upp inte har rätt att få stanna. Vi kan inte anklaga Migrationsverkets tjänstemän för att de genomför denna uppgift. Det finns uppenbarligen chefer och medarbetare som har rutten inställning till de människor de möter och de borde absolut inte jobba kvar, men det hade också varit illa om vi haft anställda på Migrationsverket som inte följer regelverket och inte avvisar människor som inte har rätt att få stanna. Personer som inte klarar av att verkställa även mycket svåra avvisningar bör nog inte heller jobba på Migrationsverket. Jag kan tänka mig att tjänstemännen ofta skulle vilja “vara snälla”, men de har ett regelverk att följa och det begär jag som lagstiftare att de ska göra även om jag själv skulle vilja ändra detta regelverk.

Bilden som framställts de senaste dagarna är ungefär att alla Migrationsverkets tjänstemän ska sitta och gråta när de verkställer en avvisning. Så fungerar inte jag själv och kan inte förvänta mig att andra ska göra det. Det finns fall där processen tagit flera år och tidigare avvisningsbeslut inte kunnat verkställas av olika skäl. Den tjänsteman som jobbat med ett fall i flera år och till slut lyckas genomföra det som han ska göra, nämligen verkställa avvisningen, kan inte gärna förväntas bli ledsen när han blir klar med uppgiften. Jag kan till och med förstå att han blir lättad och kanske nöjd. Det blir jag också när jag färdigställt en uppgift som varit besvärlig och tagit lång tid. Dock är steget att fira med champagne eller tårta osmakligt. Det handlar om människor som offrat mycket för att försöka få stanna i Sverige, då ska man inte fira att de misslyckades med sitt försök.

En jämförelse som kanske inte är klockren, men ändå. När en åklagare som vinner ett mål där den misstänkte döms för mord och får livstids fängelse, ska hon eller han då vara ledsen för att personen fått lagens strängaste straff? Det kan jag inte tycka. Åklagaren har utfört sin uppgift och bör snarare vara nöjd över att lyckats utföra den på ett sådant sätt att domstolen gått på hennes eller hans linje. Men jag tycker att det hade varit både olämpligt och osmakligt att efteråt fira med champagne eller tårta. Dock tror jag inte att det skulle blivit samma skandalrubriker om media fått vetskap om motsvarande firande på åklagarmyndigheten. Med viss rätt eftersom det är skillnad mellan en dömd brottsling och en asylsökande familj. Men att en person som lyckats genomföra en svår arbetsuppgift känner lättnad kan jag inte tycka är något konstigt.

Justitieminister Thomas Bodström har idag öppnat dörren för TV-sända rättegångar. Förslaget, som han säger sig först vilja diskutera med oss i de andra sex riksdagspartierna, är att ta bort förbudet mot fotografering under rättegångar. Men i praktiken innebär förslaget att rättegångar ska kunna TV-sändas.

Jag säger inte att det är fel, jag och Centerpartiet har inte hunnit tänka efter tillräckligt i frågan, men det intressanta i TT-meddelandet som jag hittade på Sydsvenskans hemsida är “Efter årsskiftet ska Thomas Bodström bjuda in företrädare för de andra riksdagspartier till en diskussion kring frågan.”

Det är knappast en så viktig fråga att han vill ha konsensus för att det ska genomföras, det kan det inte vara många som tror. Sanningen är säkert att han redan diskuterat frågan med vänsterpartiet och miljöpartiet, men att ett eller båda partierna sagt nej. Han behöver alltså stöd från ett eller flera borgerliga partier. Thomas Bodström vill inte förlora frågan i riksdagen, så är han inte säker på att få genom förslaget så kommer ingen proposition. Detta uttrycker han som att han vill bjuda in oss andra för att diskutera frågan för att det inte ska framstå som en motgång att han inte får med sig stödpartierna.

I kvällens Rapport-sändningar fick den rättspolitiska alliansarbetsgruppens rapport “Framtidens polis – i medborgarnas tjänst” stort utrymme som förstanyhet.

Som vanligt blir det en något förenklad bild som ges. 3 000 fler poliser, alternativa vapen och nya arbetsmetoder skriver vi om i vår rapport, men det är en väldigt liten del. Alternativa vapen står till exempel på 11 rader av 23 sidor och fick nästan halva TV-inslaget, medan utbildning, ledarskap och brottsförebyggande arbete som tar upp mer än halva rapporten inte nämndes alls. Jag menar inte att det var ett dåligt inslag, så är den mediala verkligheten, men när jag läste de spontana mailen i min mailbox efter inslaget så kunde jag inte låta bli att önska att media skulle kunna ha en bredare rapportering utan dagens sensationsnyhetsvärdering.

Tony Blair kommer att lyckas igen. Visserligen har han givetvis ett oerhört försprång genom att Storbritannien just nu är ordförandeland, men det är ändå skickligt att lyckas ännu en gång med att behålla den fullkomligt orättvisa “EU-rabatten”. Vi vet inte om det blir så, men hittills har debatten handlat om hur mycket rabatten ska sänkas och inte om hur den ska tas bort, vilket rimligtvis borde vara den enda långsiktiga lösningen. Nu verkar det som om Blair “bjuder till” och erbjuder att ta bort mer av rabatten mot att Frankrike ska gå med på en halvtidsöversyn som indirekt kommer att innebära mindre stöd till de franska bönderna (vilket jag anser fullt motiverat).

Samtidigt visar de stora gamla medlemsländerna att de inte klarar av det långsiktiga europeiska ekonomiska perspektivet i konkurrens med nationellt väljarstöd. Ska vi lyckas öka den europeiska konkurrenskraften måste Lissabonprocessen inte bara fortsätta utan tas på betydligt större allvar och framförallt öka. Nu är det strykklass som gäller när alla länder ska maximera de nationella intressena. En huvudfråga är hur vi hjälper fram de nya medlemsstaternas ekonomier. Svaret borde bli på samma sätt som Irland, Portugal och Grekland fått hjälp. Men icke. Tydligen ser inte Blair, Chirac och Merkel (hon borde se det mest) att de vinner lika mycket på de forna öststaternas utveckling som deras föregångare såg i Irland, Portugal och Greklands utveckling.

Toppmötet borde handla om Lissabonprocessen och de nya medlemsländernas ekonomiska utveckling, men handlar tyvärr istället om Storbritanniens rabatt och halvtidsöversyn. Det är sorgligt. Jag börjar fråga mig varför de 15 gamla medlemsstaterna accepterade de 10 nya medlemsstaternas intåg i unionen om man nu inte lyckas göra de budgetförändringar som alla visste skulle bli nödvändiga. Det var så vackert och pampigt när EU-15 blev EU-25, men när det handlar om kronor och ören, eller euro och cent, så är det annat ljud i skällan. Hur ska det bli när Bulgarien, Rumänien, Kroatien, Ukraina och Turkiet träder in i det som blir EU-30?

Dagens stora SCB-undersökning om partisympatierna har nästan gått omärkt förbi. Den innehöll inte några våldsamma förändringar och därför har mediaintresset varit sparsamt. Att det är helt jämnt mellan blocken är väl ändå den stora nyheten.

SCB-undersökningen är inte bara en undersökning, utan två. Dels “vem skulle du rösta på om det vore val idag” och dels “vilket parti har du störst sympati för”. Det brukar inte vara så stor skillnad mellan dessa två, men i dagens undersökning visar de båda helt olika trender för Centerpartiet.

Först jämförelse mellan de båda undersökningar för alla partier (val idag först):

M: 25,9 – 27,9
Fp: 11,1 – 8,9
C: 5,9 – 6,3
Kd: 4,8 – 3,6
S: 37,1 – 39,3
V: 5,7 – 6,0
Mp: 4,1 – 4,5
Övriga: 5,5 – 3,5

Självklart har jag tittat närmre på Centerpartiets statistik. Vanligtvis brukar vi ha högre siffror i “Val idag” än i “sympati”, men nu är det plötsligt tvärtom. Vi går ner från 6,5 % till 5,9 % i “Val idag”, vilket är den statistik som redovisas i media, men vi går upp från 6,1 % till 6,3 % i “sympatier”. Vad detta kan betyda är inte jag statistiskt kompetent nog att bedöma, men det känns i vart fall bra. Det borde ju rimligtvis vara så att fler “sympatisörer” i längden betyder fler som väljer partiet på valdagen.

Det kan också nämnas att vänsterkartellen leder med 3,1 % över alliansen när det gäller sympatier, vilket inte känns lika bra. Men å andra sidan ledde de “sympatiligan” även i maj-undersökningen och då hade alliansen ett försprång i “väljarligan” med över fyra procent.

Är någon av er duktig på statistik och kan förklara skillnaderna?

Självklart är terrorismbekämpning en mycket viktig del av det internationella samarbetet just nu. Vi kan inte sitta stilla och vänta på att tusentals oskyldiga dödas bara för att de bor i ett land som några fundamentalister inte tycker om. Efter dåden i New York, Madrid, London, två gånger på den underbara ön Bali (var där på bröllopsresa och lider verkligen med alla vänliga balineser), och på diverse andra platser i världen så måste vi alla inse att terrorism är något som berör oss alla.

Men. Vi måste tänka efter före. Vi får inte i ivern att hitta och förhindra terrorister själv börja bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter. USA har gått över gränsen, t.ex. Guantanamo, Storbritannien har antagit fullkomligt orimliga terrorlagar och många andra länder har också gått för långt. Även vår svenska regering, tycker jag, har gått för långt när de föreslagit att alla samtal, e-mail och t.o.m. surfande ska lagras för att det kan behövas i kampen mot terrorism och annan grov brottslighet. Nu verkar det som om surfarandet försvunnit från dagordningen i Bryssel, men den svenska regeringen har i det längsta hävdat att vilka webbplatser du och jag besöker behöver lagras i minst ett år. Åsiktsregistrering kallar jag det.

Europarådets utredare Dick Marty håller just nu på att försöka få fram sanningen kring påstådda CIA-fångtransporter i Europa. Det är inget lätt uppdrag. Det verkar som om många politiska ledare runt om i Europa hellre är “lojala i terrorismbekämpningen” än mot den europeiska människorättskonventionen. Det är skandal. När slår Blair, Merkel, Chirac eller Persson näven i bordet och säger att kampen mot terrorismen aldrig kan vinnas genom att västvärlden också börjar bryta mot mänskliga rättigheter?

Nu har det hänt igen. Att Göran Persson belönar de politiker från andra partier som ställt upp för honom och socialdemokraterna. Den här gången är det tyvärr en centerpartist. Också det igen. Anders Ljunggren, för närvarande generalsekreterare på Föreningen Norden, är nog en av de sista centerpartisterna från den tiden då vi tillsammans med socialdemokraterna sanerade Sveriges ekonomi som inte tidigare fått någon “belöning” av Göran Persson. Ljunggren ska bli andreman på svenska ambassaden i Helsingfors. Med Ljunggrens stora nordiska erfarenhet tror jag säkert att han är kompetent för posten, men nog tycks det ha varit märkliga turer vid utnämningen. Jag vill också vara tydlig på att jag inte tror att Anders Ljunggren själv gjort något otillbörligt för att få posten.

Olof Johansson, styrelseordförande för Systembolaget och Svensk Bilprovning
Andreas Carlgren, generaldirektör för Integrationsverket
Helena Nilsson, ambassadör i Sydafrika
Per-Ola Eriksson, landshövding i Norrbotten
Karin Starrin, generaldirektör för Tullverket
Ingbritt Irhammar, generaldirektör, tidigare på Jordbruksverket

Jag säger inte att det är något fel på ovanstående f.d. politiker, Andreas Carlgren är t.ex. en av mina förebilder, inte minst som retoriker, men nog är det lite misstänkt att de som var med och samarbetade närmst med socialdemokraterna i mitten av 90-talet fått dessa poster. Jag är visserligen själv centerpartist och borde tycka att det är bra att centerpartister får viktiga poster, men jag är mycket kritisk till all tillsättning som utgår från “belöning” istället för kompetens. Det blir ett sätt för Göran Persson att få lojala myndighetsföreträdare som vet att de har statsministern att tacka för sin position, och som dessutom bestämmer om det ska bli förlängning på förordnandet.

Tyvärr lät det i TV4-Nyheterna som om vi i Centerpartiet på något sätt skulle vara inblandade i att Göran Persson nu utser Ljunggren till andreman vid Helsingforsambassaden. Det är garanterat inte så. “Belöningen” är snarare negativ för Centerpartiet, vilket statsministern säkert räknat ut, eftersom det blir spekulationer om fortsatta vänskapsband mellan oss och sossarna. Alla med god insikt i Centerpartiet vet att alla sådana gamla band är klippta för länge sedan.

Nu är lottningen till fotbolls-VM klar och jag kan inte låta bli att kommentera den. Om jag jämför med mina egna dröm- och mardrömslottningar så blev det en mix. Alternativ 3, England, från grupp 1, bästa alternativet, Trinidad-Tobago, från grupp 4 och sämsta alternativet, Paraguay, från grupp 2. Blandad kompott och vi kunde fått det både mycket lättare och mycket svårare.

En ranking av grupperna visar också att vi hamnar en medelgrupp. Svårast är definitivt grupp C med Argentina, Elfenbenskusten, Serbien-Montenegro och Holland. Därefter tycker jag nog att grupp E med Italien, Ghana, USA och Tjeckien är tuffast. Jag skulle inte heller vilja byta med Schweiz till en plats i grupp G och få Frankrike, Sydkorea och Togo.

Enklaste gruppen är utan tvekan grupp D med Mexico, Iran, Angola och Portugal. Om erbjudandet kom skulle jag, dock med viss tvekan, byta plats med Ukraina till grupp H och få Spanien, Tunisien och Saudiarabien. Jag skulle nog också kunna tänka mig att byta grupp med Kroatien till grupp F och få Brasilien, Australien och Japan.

Grupp A med Tyskland, Costa Rica, Polen och Ecuador räknar jag som helt jämbördig med vår grupp. Det är också ett lag från denna grupp som vi får möta i åttondelsfinalen om vi tar oss dit. Vinner vi vår grupp så tror jag att vi får möta Ecuador som grupptvåa, men blir vi tvåa i gruppen får vi otroligt tufft mot Tyskland.

Så här går hela VM:

Grupp A: Tyskland, Ecuador, Polen, Costa Rica
Grupp B: Sverige, Paraguay, England, Trinidad-Tobago (Svennis får sparken och går till Real Madrid…)
Grupp C: Argentina, Holland, Elfenbenskusten, Serbien-Montenegro
Grupp D: Portugal, Mexico, Angola, Iran
Grupp E: Tjeckien, Italien, Ghana, USA
Grupp F: Brasilien, Kroatien, Australien, Japan
Grupp G: Frankrike, Sydkorea, Schweiz, Togo
Grupp H: Spanien, Ukraina, Tunisien, Saudiarabien

Åttondelsfinalerna (segraren först): Tyskland-Paraguay, Argentina-Mexico, Sverige-Ecuador, Holland-Portugal, Tjeckien-Kroatien, Frankrike-Ukraina, Brasilien-Italien (vilken åttondel!) och Sydkorea-Spanien.

Kvartsfinalerna: Tyskland-Argentina, Frankrike-Tjeckien, Holland-Sverige (igen) och Brasilien-Sydkorea.

Semifinalerna: Frankrike-Tyskland och Brasilien-Holland.

Bronsmatch: Tyskland-Holland.

Final: Brasilien-Frankrike (brasiliansk revansch från finalförlusten 1998).

Det finns oerhört många fallgropar i ett sådant tips och min största invändning mot mitt eget tips är att jag har för få överraskningar. Att England åker ut i gruppspelet och att Spanien får stryk av Sydkorea i åttondelen är nog oväntat, men det kommer säkert att hända mycket mer. Är de afrikanska lagen mycket bättre än vad jag tror? Klarar Argentina sig från gruppen? Håller Frankrikes gamla stjärnor?

Ibland blir man förvånad. Visst kan det vara så att Centerpartiets partisekreterare Jöran Hägglund var lite otydlig när han mötte Reinfeldt, Leijonborg och G Hägglund i tisdags, men varför fokuserar de nu på det istället för på Laila Freivalds?

Redan i tisdags tyckte jag att det var tydligt att vi i Centerpartiet och övriga borgerliga partier tycker lite olika vad gäller misstroendeförklaring mot Laila Freivalds. Vi vill ha en omröstning oavsett om vi förlorar eller vinner eftersom det ligger ett stort värde i själva omröstningen och en tydlighet gentemot svenska folket. Vi måste visa att politiker inte skyddar andra politiker som gjort sådana misstag att förtroendet inte kan återskapas. M, fp och kd resonerar som så att det inte är lönt att begära en misstroendeomröstning om vi ändå vet att vi förlorar den.

Vid diskussionen mellan partiledarna och partisekreterare J Hägglund (Maud var då fortfarande på semester) kom de fram till att minsta gemensamma nämnare var att kräva misstroendeomröstning om sonderingar bland vänsterpartister och miljöpartister visar att vi kan få ihop nödvändiga 175 röster. Men att de kom fram till att detta är minsta gemensamma nämnare betyder inte att vi i Centerpartiet slutar att tycka att misstroendeomröstning bör genomföras oavsett utgång. Ett sådant beslut togs i riksdagsgruppen i tisdags och ändras givetvis inte av att Jöran Hägglund träffat de tre partiledarna och kommit fram till vad som är minsta gemensamma nämnare.

Det konstiga är nu att Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg kritiserar Centerpartiet hårt och påstår att vi brutit mot någon överenskommelse. Det fanns ingen överenskommelse att Centerpartiet ska sluta tycka att det bästa vore en misstroendeomröstning nu. Hade de varit smartare så hade de sakligt sagt att det finns olika åsikter om när misstroendeomröstning mot Laila Freivalds bör hållas och om vi på förhand bör veta att det blir minst 175 röster för att kräva omröstningen, men att allianssamarbetet inte på något sätt hindrar våra partier från att tycka olika i denna fråga. Med sin kritik mot oss så flyttar de fokus från Laila Freivalds till splittring inom Alliansen. Detta hänger journalisterna på och pratar som om svenska folket glömt bort alla misstag som gjordes av regeringen under tsunamins första dagar. De har fel, fullkomligt fel. Jag tror inte det minsta på att svenska folket nu tycker att splittringen inom alliansen om när misstroendeomröstning bör hållas överskuggar den grymma kritiken i katastrofkommissionens rapport.

Det pågår en omröstning på aftonbladet. se om Laila Freivalds bör avgå och just nu har 52301 personer röstat. 84,1% har svarat ja, Freivalds bör avgå. Det verkar inte som om folk har glömt vem som bör ta ansvar för misslyckandena.

Från mord och misstroendeomröstning till fotboll. Även om fotboll kan tyckas oviktigt i jämförelse så kan jag inte låta bli att göra som alla sporttyckare gör just nu. Skapa mina dröm och mardrömslottning i fredagens VM-lottning.

Drömmen med alternativ:

Från grupp 1: Mexico, har gjort bra resultat, men deras kvalspel är betydligt enklare än Europas eller Sydamerikas. Alternativ 2 är Tyskland och då gärna i VM:s öppningsmatch som “alltid” slutar oavgjort. alternativ 3 är England som vi har bra statistik mot. Oavgjort är bra mot vilket som av lagen i grupp 1.

Från grupp 2: Togo, verkar vara det sämsta av de afrikanska lagen även om de slog ut Senegal i sin VM-kvalgrupp. Alternativ 2 är Angola som inte heller har några meriter att luta sig tillbaka på. De slog ut Nigeria i sin VM-kvalgrupp, vilket i och för sig imponerar. Båda dessa länderna har mycket sämre möjligheter att förbereda sig inför VM och har inte heller någon erfarenhet. Alternativ 3 är Australien som slog ut Uruguay i en avgörande kvalmatch. De har inte varit med i något stort mästerskap på mycket länge och spelarmaterialet ser inte allt för skräckinjagande ut.

Från grupp 4: Trinidad-Tobago, tog sig till sitt första VM efter en avgörande match mot Bahrain. Är förmodligen VM:s sämsta lag. Alternativ 2 är Saudiarabien som vi mötte i åttondelsfinalen 1994 i USA och alternativ 3 är Iran. Båda dessa asiatiska lagen har varit med förr men inte gjort några större prestationer.

Drömgruppen är alltså Mexico, Togo, Sverige och Trinidad-Tobago.

Mardrömmen med alternativ:

Från grupp 1: Brasilien, deras nuvarande spelartrupp måste vara den bästa något land haft i världen på mycket länge och så har de Ronaldinho. Visst är det så att europeiska lag vinner när VM går i Europa och sydamerikanska lag vinner när VM går utanför Europa, med VM i Sverige 1958 som enda undantag. Men det andra undantaget kommer i Tyskland nästa sommar när Brasilien tar hem VM-guldet igen. Alternativ 2 är Argentina. De har också ruskigt bra spelare, bättre än 2002. Alternativ 3 är Frankrike som kan vara med i guldjakten igen om deras äldre spelare håller.

Från grupp 2: Paraguay, blev trea i den sydamerikanska VM-kvalgruppen efter Argentina och Brasilien vilket bevisar att de är ett bra lag. Tror att de kan överraska i hela VM och gå till åtminstone kvartsfinal. Alternativ 2 är Tunisien. Har en del erfarenhet och är bättre organiserade en de andra afrikanska lagen. Tror att de går längst av de afrikanska lagen i hård kamp med Elfenbenskusten. Alternativ 3 är Ecuador. Tror inte att de är lika bra som Paraguay, men sydamerikanska lag är alltid svåra.

Från grupp 4: Sydkorea, gick till semifinal i förra VM och det är inte så länge sedan vi mötte dem och blev utspelade. Överraskar igen. Ett mycket starkt alternativ 2 är Serbien-Montenegro. Finns egentligen inte i grupp 4, men om vi inte får ett europeiskt lag från grupp 1 så kan vi få Serbien istället för ett grupp 4-lag. De vann sin VM-kvalgrupp före Spanien. Mycket starkt. Varför är det Serbien som är alternativ till ett grupp 4-lag och inte Schweiz? Alternativ 3 är USA. Har varit bra och gått vidare från gruppen i flera VM även om de inte har någon som helst “soccer” tradition.

Mardrömsgruppen är alltså Brasilien, Paraguay och Sydkorea.

“Kvinna hittad död i Veberöd”

Jag kommer från ett samhälle utanför Lund med ca 5000 invånare vid namn Veberöd. Det är inte utan att jag blev lite chockad när jag läste rubriken på aftonblandet.se. Det är inte så ofta som Veberöd får utrymme i riksmedia, och inte är det något vidare när byn nu drar till sig intresse pga ett nytt mord. Veberöd är förmodligen mest känt för mördaren “Veberödsmannen” (Martin Svensson) och den film med samma namn som spelades in i serien “Skånska Mord” med Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen. “Veberödsmannen” sägs också vara skyldig till att ha bränt ner byns stora mölla, och på platsen där möllan stod byggdes ett hus. I det huset är jag uppväxt…. Men några spöken har vi aldrig lidit av.

Kvinnan som hittades är förmodligen Ann-Christine Malm som varit försvunnen från sitt hem i grannbyn Dalby sedan i september. Jag har följt fallet eftersom det är så nära hemifrån och tidigare har en 62-årig man suttit anhållen men släppts. Nu ska det bli intressant om den hittade kroppen, om det är hon, kan leda vidare i förundersökningen. Jag känner inte Ann-Christine Malm eller någon i hennes familj eller övriga närhet, men statistiskt kan man säga att det oftast är en nära anhörig eller på annat sätt bekant som är skyldig. Speciellt i sådana här fall när den mördade personen inte själv tidigare begått brott eller umgåtts i kriminella kretsar. Svartsjukedrama är ett ofta använt uttryck och det är inte utan anledning.

Idag kan man läsa i Göteborgs-Posten att UD överväger att “förbättra relationerna” med Eritrea för att på så sätt få ut Dawit Isaak. Jag tycker att det är en oerhört svår fråga och UD måste vara medvetna om att de balanserar på en mycket slak lina.

Först av allt vill jag säga att av vad jag läst så är fängslandet av Dawit Isaak ett fruktansvärt rättsövergrepp av eritreanska staten och allt annat än ett omedelbart frigivande är en rättsskandal. Och vid en första tanke så känns det givetvis rimligt att Sverige och UD anstränger sig för att göra sig bättre vän med Eritreas regering för att få ut Isaak från fängelset.

Men, ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det kan bli fruktansvärt fel. Blir det en tydlig koppling mellan ökat svenskt bistånd och Isaaks frigivning så är det en skandal. Att köpa ut någon med hjälp av biståndspengar som borde gå till fattiga, svältande människor och inte till en korrumperad regering är inte acceptabelt.

Biståndspengarna som sägs finnas “över” och skulle kunna överföras till Eritrea är just över pga brott mot mänskliga rättigheter, och nu ska ett annat land som bryter mot mänskliga rättigheter få pengarna istället. Det måste vara otänkbart. I Eritreas gamla arvsfiende Etiopien har stora delar av oppositionen fängslats efter valet i maj och därför har 120 mkr som skulle gått som bistånd till Etiopien frysts. Eritrea som fängslat Dawit Isaak just pga att han skrivit kritiska artiklar om den politiska ledningen skulle nu få pengarna för att “förbättra relationerna”. Det är fullständigt inkonsekvent och Sverige riskerar förlora trovärdighet i det internationella samarbetet. Det får inte bli så att Sverige köper Dawit Isaak fri, han ska friges utan betalning.

Jag tror att jag använt uttrycket “modern slavhandel” tidigare. Men då gällde det människohandel för sexuella ändamål, eller trafficking som det brukar kallas. Den här gången kom jag att tänka på uttrycket när jag läste en artikel om Kristian Huselius. Och det handlade det inte om de tidigare våldtäktsmisstankarna mot honom, utan faktiskt om ishockey och NHL.

“I have moved you to Calgary – good luck man.” Det var beskedet som Huselius fick av Floridas manager Mike Keenan när han blev såld idag. I tisdags fick Huselius veta att hans klubb Florida ville sälja honom, idag fredag blev han såld och imorgon lördag ska han spela för Calgary. Det är sjukt.

Vadå familj som bor i Florida? (Jag vet inte om Huselius har någon familj, men det hade knappast hindrat en klubb från att agera på samma sätt.) Barn som går i skola och har kompisar. Nu ska vi sälja huset och flytta till ett annat land, säg hejdå till era kompisar, imorgon åker vi….

Spelarna har visserligen väldigt bra betalt. Men det är ändå helt orimligt att de kan flyttas över hela den nordamerikanska kontinenten utan att ens bli tillfrågade. De får bara besked om att de ska flytta till en ny “plantageägare”. Går det överhuvudtaget att spela i NHL och ha en familj?

Idag är det svårt att undvika att skriva om katastrofkommissionens kritiska rapport. Mycket har sagts och ni kan läsa allt om det på DN, Aftonbladet eller någon annan tidning. De har lite olika inriktning, men en sak tycker jag saknas och det är en jämförelse mellan vad Göran Persson säger idag och vad han sa under och precis efter katastrofen.

Idag är Göran Persson väldigt ödmjuk och upprepar ständigt att det är han som har ansvaret och att han är ledsen för alla misstag som gjordes. Jag är övertygad om att de i förväg har haft mycket noggranna analyser av hur de skulle hantera kommissionsrapporten för att minimera skadan. Jag tror också att de valt den bästa taktiken.

Men hur stämmer dagens uttalanden med tidigare “slutsatser” av Persson och Freivalds? Redan under katastrofen så började kritiken komma och givetvis även regeringens försvarstal. Efter händelserna har regeringen fortsatt att säga att de inte gjort något fel eller åtminstone inte så stora fel, det har varit i debatter med oss i oppositionen och det har varit som svar på TV-program.

Då visste Persson och Freivalds vad som hänt och att de inte gjort några allvarliga fel. Nu lägger de sig platt. Inte för att de tycker annorlunda, de tycker fortfarande att de gjorde sitt bästa och att kritiken är orättvis, utan för att de insett att försvarstaktiken inte fungerar. Analysen kom fram till att minimering av skadan kräver en total pudel och för en gång skull insåg även statsministern det. Han lider fruktansvärt av att be om ursäkt men inser att han måste.

Det finns dock saker som avslöjar honom. Direkt, inte har han hunnit läsa genom rapporten, kunde han säga att ingen skulle behöva avgå. I Aktuellt kallade han kommissionens skrivning om att han medvetet prioriterat bort en bättre krisberedskap för absurd. Enligt Persson så har de visst haft en krisberedskapsorganisation, men de hade inte förutsett en sådan stor katastrof. Dessutom fick vi höra en liten antydning till “borgarna hade inte klarat det bättre”, men han höll inne det i sista stund.

Han såg så ledsen ut. Men det är knappast för felen som begåtts utan för den hårda kritiken.

Oj vad många människor som anser sig veta hur HD:s friande dom i Åke Green-målet ska tolkas. “Fritt fram att hetsa” är en vanlig men ack så felaktig tolkning.

Jag ska börja med att säga att jag hoppades på en fällande dom, men jag ska också medge att jag inte tänkt på den slutsats som HD drog. Nämligen att Europakonventionen, som gällande svensk lag, är mer långtgående i religionsfriheten och därför var Greens predikan inte att beteckna som hets mot folkgrupp.

Jag sitter med i Riksåklagarens rådgivande nämnd och där fick vi idag en dragning av Green-domen. Slutsatserna nedan är mina egna och ska inte tolkas som RÅ:s.

Sju slutsatser drar jag av HD:s dom:

1. Predikan var hets mot folkgrupp enligt hetslagstiftningens förarbeten.
2. Våra grundlagar hindrar inte att Green skulle kunna dömas, religionsfriheten är inte så långtgående.
3. Europakonventionens religionsfrihet är mer långtgående än vår grundlagsskyddade religionsfrihet.
4. Att Europakonventionen är svensk lag innebär också att dess praxis ska användas av svenska domstolar och går före andra lagars förarbeten.
5. Med den ökade internationaliseringen med Europakonventionen och allt större EG/EU-lagstiftning så får svenska förarbeten allt mindre betydelse och det blir viktigare för lagstiftaren att ha fyllig lagtext.
6. Gränsen för när Europadomstolens religionsfrihet inte hindrar en hetsdom går vid uppmaning till brott.
7. Ingen lag behöver ändras eftersom lagtexterna i hetslagstiftningen och Europakonventionen inte krockar. Krocken blev mellan hetslagstiftningens förarbeten och Europakonventionens praxis och där går Europakonventionens praxis före.

En fråga återstår dock, och det är vilken bedömning som ska göras av att Åke Green la ut sin predikan på Internet. Det är ingen predikosituation och därför bör religionsfriheten bedömas ur ett annat perspektiv. Detta togs inte upp i HD eftersom det är fråga om ett yttrandefrihetsbrott som Justitiekanslern måste ta upp till prövning.