Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Idag har Nordiska Rådets presidium haft møte med de nordiska statsministrarna. Tyværr var inte danske statsministern Anders Fogh Rasmussen dær eftersom de snart ska ha val, men Reinfeldt, Vanhanen, Stoltenberg och Haarde deltog. På dagordningen stod samarbete på klimatområdet, globalisering, Nordiska Utvecklingsfonden och grænshindersfrågan. Møtet pågick bara en timme, så det finns inte tid till så många inlægg, men jag passade på att gøra ett om grænshindersfrågan. Efter andra inlægg om løsningar på grænshinder så kænde jag att jag æven ville lægga till att det ær oerhørt viktigt att vi inte skapar nya grænshinder genom ny nationell lagstiftning. Varje gång vi antar nya lagar i de nationella parlamenten ska vi kontrollera vad de betyder før grænsgångarna (de som bor i ett land och jobbar eller studerar i ett annat) och før føretag som arbetar i flera nordiska lænder.

Det ær førsta gången jag har pratat infør flera statsministrar. Jag har varit med i politiken ett tag, men jag førnekar ændå inte att det ær lite nervøst att ta till orda i sådana hær sammanhang. Det kænns bra att gøra det i en fråga som jag kan vældigt bra. Oavsett vad man gør så ær førsta gången nervøst, men næsta gång blir det enklare.

Utøver møtena har det varit mat i diverse trevliga former. Igår kvæll var det mottagning på svenska ambassaden, før några timmar sedan var det lunch på slottet med kung Harald och drottning Sonja och om några timmar ær det Mittengruppens gemensamma middag. Det låter lyxigt och jag tycker att det ær spænnande att få vara med i de hær sammanhangen, men nær det gæller sjælva ætandet så føredrar jag nog andra former trots allt.

Nordiska rådets session i Oslo børjar egentligen inte førræn imorgon, men redan idag ær alla på plats før de møten som førbereder sessionen. Vi har haft møte med Mittengruppen (vår partigrupp ær bred och i Mittengruppen finns hela fyra svenska partier, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljøpartiet) før att førbereda stællningstaganden under sessionen.

Ikvæll har Nordiska rådets presidium haft møte med Væstnordiska rådets presidium. Inget långt møte, men intressant. Den fråga som Væstnordiska rådet (Island, Grønland och Færøarna) framførallt tog upp ær sækerhet och ræddning i norra Atlanten. Frågan kan tyckas liten, men om katastrofen skulle vara framme nær ett kryssningsfartyg med øver 2 000 passagerare kør længs Grønlands norra østkust, vad hænder då? Frågan ær verkligen berættigad. Grønland, och inte heller Island nu efter USA læmnade Keflavikbasen, har inte en chans att ordna en så stor ræddningsaktion. Vad Væstnordiska rådet vill ær att Norden, men æven Storbritannien, ska ha ett ræddningsavtal och æven ha någon gemensam øvning.

Efter møtet åkte jag førsenad till svenska ambassadørsparets residens før en traditionsenlig mottagning. Många mænniskor och varmt. Fick i mig några snittar och småpratade med ambassadørens fru, trevligt. Snittar mættar inget vidare så det blev istællet lite mat och en øl på en sportsbar dær de visade Elitserieishockey.

Imorgon åker jag till Oslo för Nordiska Rådets årliga session. Jag ska försöka skriva så mycket som möjligt från sessionen och alla kringliggande möten som jag ska på. Liksom förra året blir det kunglig lunch på slottet (då var det förståss “drottninglig” lunch eftersom vi var i Köpenhamn), möte med de nordiska statsministrarna och utrikesministrarna.

Politiskt kommer det att bli gränshindersfrågan som jag ska lägga min kraft på.

Idag när jag var ute och sprang min första halvmara i livet (jag är fortfarande helt slut i benen och är oerhört tacksam över att det inte är Stockholm Marathon på ytterligare ett halvår) idag så mötte jag först en polisbil och en ambulans. Det var alldeles i början av rundan runt Ingarö. Lite senare såg jag en polisbil stå vid sidan av vägen och dessutom en civil bil med “hundburar” i bagaget. Jag tänkte inte mer på det, men nu förstår jag.

Tydligen har ett lik hittats bara ett par kilometer från vårt hus på Ingarö. Enligt tidningarnas webbupplagor så misstänker polisen att det är ett mord. Kanske inte så svårt att dra den slutsatsen när kroppen var övertäckt.

Det är klart att det känns obehagligt att det ligger ett lik i området, men det är långt ifrån säkert att mordet har skett här. Jag skulle nästan tro att kroppen dumpats här ute. Dessutom bör det inte finnas någon anledning till oro. Det är sällan som någon mördas utan att mördaren och offret känner varandra eller har “affärer” ihop. Tydligen finns det två personer som är anmälda saknade här ute i Nacka-Värmdö området, den ena en man (tror att det är han som för några år sedan tog bussen från Slussen och hoppade av på en ödslig hållplats mellan Nacka och Värmdö, men som sedan bara försvann) och den andra en kvinna (en trebarnsmamma från Saltsjö-Boo). Polisen har ännu inte gått ut med om det upphittade liket är en man eller kvinna, de säger att de inte vet. Är det sant att de inte vet tyder det på att kroppen legat länge på platsen.

Jag är givetvis inte helt säker eftersom jag inte varit på plats i Gävle och följt moderatstämman, men vad jag sett, hört och läst så är stämman hittills totalt fri från överraskningar. Partiledningen har fått som de önskar i varenda fråga. Detta visar på vilka lydiga m-ombud som åkt till Gävle. Kanske visar det också på en brist i interndemokratin.

Normalt så blir det alltid så att partiledningen förlorar i några frågor på Centerpartiets stämmor. Hos oss är det inte frågan om partiledningen ska förlora i några frågor, utan i vilka. Från partiledning/riksdagsgrupp så gäller det att förlora i “rätt” frågor, dvs att inte bli uppbunden i fel riktning i de frågor som kräver handlingsutrymme i alliansförhandlingarna.

Bristen på överraskande beslut visar sig också i hur förvånansvärt lågt moderatstämman hamnar på de stora tidningarnas nätupplagor. På Aftonbladet.se räknar jag till sex andra vanliga nyheter före m-stämman, därutöver har de sina vanliga “Ekonominyheter”, “Eftersnack” m.m. före stämman, så man får skrolla långt ner om man är intresserad. På Sydsvenskan.se så är det samma nyhetsvärdering. Där är m-stämman elfte nyhet just nu. Ungefär likadant ser det ut på Expressen.se och DN.se.

“Min berättelse om salladsbaren” är underrubriken på denna lilla bok som Sofia Appelgren nu skrivit om hur Hotell- och restaurangfacket (HRF) gick till väga för att få henne att skriva på deras kollektivavtal. Det är hennes egen berättelse och det går givetvis inte att bortse från att det är en partsinlaga. Jag kan, utan att ta HRF i försvar, tänka mig att facket har en annan bild av händelserna.

Hur som helst så är det en intressant bok om hur konflikten kring den lilla salladsbaren Wild´n Fresh startade, hur Sofia Appelgren själv tänkte och varför hon till slut inte orkade längre och därför tvingades sälja salladsbaren. Den innehåller också kritik mot både socialdemokrater och moderater, medan hon berömmer såväl Fredrick Federley som Maud Olofsson. Det mesta kände jag till sedan tidigare, men det fanns en del nyheter som kanske borde ha blivit mediala nyheter. Inte minst att HRF till slut, efter att hon sålt salladsbaren men innan hon lämnat över den till den nya ägaren, erbjöd henne att skriva på ett avtal om att hon skulle ha motsvarande villkor som i kollektivavtalet (vilket hon redan hade) men att hon skulle slippa själva kollektivavtalet. Tydligen har GeKås i Ullared ett sådant avtal.

Jag fick boken sänd till mig från en företagare i Småland som råkat ut för ungefär samma behandling som Sofia Appelgren, och han tyckte att jag borde läsa boken för att få ytterligare argument för vårt krav på proportionalitet i fackens stridsåtgärder. Jag tackar för boken, det var 134 intressanta sidor och jag tycker knappast bättre om HRF nu än jag gjorde tidigare.

Hej, det är bara att erkänna. Jag hinner inte skriva så ofta som jag vill och borde. Tiden går för snabbt och arbetsuppgifterna är för många och tidsödande. Ska försöka bättra mig men kan inte lova något. När jag tittar i kalendern framöver så ser det inte lovande ut. Trots att det här ”veckobrevet” gäller (pinsamt) fyra veckor, så ska jag försöka hålla det kort.

Moderaternas stämma

För tillfället dominerar moderaternas stämma i Gävle den politiska debatten. Hur man än ser det är det viktigt för hela alliansen vilka beslut som fattas på m-stämman. Förhandlingarna inom alliansen blir givetvis helt annorlunda om de moderata ombuden väljer den ena istället för den andra linjen.

Som vanligt fokuserar medierna på de områden där det finns oenighet inom partiet. För moderaternas del har det mestadels handlat om arbetsrätten. Partiledningen med Reinfeldt och Littorin i täten vill vara fackföreningarnas bästa vän, medan en stor majoritet inom moderata väljarkåren vill ha förenklingar i arbetsrätten och bättre proportionalitet i fackets stridsåtgärder. En undersökning visar att 84 % av moderatväljarna säger nej till fackliga stridsåtgärder mot företag utan fackligt anslutna. Tydligen lyssnar partiledningen på minoriteten. Men den stora majoriteten får väl komma till Centerpartiet istället…:-).

Såg ni förresten Aktuellt igår (torsdag kväll). I så fall såg ni nog det TV-inslag genom tiderna som var mest positivt för Centerpartiet utan att någon enda centerpartist var med. Jag ska förklara för er som inte såg det.

En företagare i Borås intervjuades och det berättades att hon röstat på moderaterna 2006. Nu var hon missnöjd för att moderaterna inte vill förenkla och modernisera LAS. Företagaren sa i intervjun att moderaterna borde hänga på Centerpartiet i den frågan. Reportern frågade då om hon skulle rösta på Centerpartiet i nästa val och då var svaret ungefär ”ja, jag röstar på det parti som har bäst politik för mitt företag.” Sedan blev det en direktintervju med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och då ställde programledaren i Aktuelltstudion åter frågan om företagaren från reportaget skulle rösta på Centerpartiet i nästa val. Littorin svarade inte nej, utan gav något icke-svar i stil med att hon fick rösta på det parti som arbetar för att skapa flest jobb.

Hänt

Såklart väldigt mycket. På resfronten har det varit Litauen som gällt, dessutom två gånger. Först var jag i Vilnius där jag som enda svenska riksdagsledamot var talare på en nordisk-baltisk-vitrysk konferens. Det var mycket intressant att diskutera demokrati med vitryska oppositionspolitiker och med en majoritetspolitiker. Andra gången jag åkte till Litauen (på två veckor, hade aldrig tidigare varit där) var för ett möte med Nordiska Investeringsbankens kontrollkommitté. Jag har Sveriges plats i kontrollkommittén. Inte så betungande, två möten per år. Även i övrigt har det varit flera nordiska möten inför Nordiska Rådets session i Oslo nästa vecka. Mer om det senare.

Jag har varit på olika studiebesök i min nya hemkommun Sjöbo. Under en dag träffade jag och åt lunch med kommunalrådet Stefan Lundgren och Centerpartiets Lars Sjöholm, sedan var det två olika besök inom barnomsorg och socialtjänst, pressträff och möte med Sjöbo kommuns ungdomsråd.

Det har också varit en rad intressanta seminarier som jag varit med på eller varit ansvarig för. Jag har ordnat ett frukostmöte i Riksdagens Manliga nätverks regi där Kajsa Wahlberg från Rikspolisen pratade om trafficking. Igår var det också ett seminarium som nätverket anordnade om mäns våld mot kvinnor. Jag kunde tyvärr inte vara med på hela, men jag fick möjligheten att inleda och hälsa välkommen. Igår var för övrigt en riktig seminariedag. Jag lyssnade på en kvinna från Småland som pratade om beroendevård på ett kort seminarium, och sedan på kvällen var jag med i en paneldebatt under ett seminarium som handlade om det nordiska samarbetets framtid.

Det har varit sista mötet med trafikdatalagringsutredningen. Alltid skönt att avsluta tidsbegränsade arbeten. Utredningen har dock ännu inte lämnats över till Beatrice Ask så jag kan inte berätta vilka slutsatser som dras.

På debattfronten har det inte varit så mycket. I den allmänpolitiska debatten var jag med och debatterade sexualbrottslagstiftningen. Det blev lite media, bl.a. Ekot och något nyhetsinslag i TV som jag inte sett själv. Tyvärr har det varit lite knapert med media den senaste tiden, behöver rycka upp mig. Vid slutet av allmänna motionsperioden fick jag lite media i diverse tidningar runt om i landet. T.ex. skrev Länstidningen i Östersund om min motion om att flytta nationaldagen. Förmodligen hittade de den eftersom jag nämnde Jämtland som ytterligare ett landskap som inte var svenskt när Gustav Vasa kröntes 6 juni 1523.

På gång

Nästa vecka är det Nordiska Rådets årliga session i Oslo. Eftersom jag sitter i NR:s presidium så blir det fyra minst sagt hektiska dagar, men jag får också vara med om mycket trevligt. När det gäller politiska påverkansmöjligheter är mötena med de nordiska statsministrarna (Anders Fogh Rasmussen kommer säkert inte nu när han utlyst val i Danmark) och de nordiska utrikesministrarna höjdpunkter. Under statsministermötet ska frågan om gränshinder särskilt tas upp. Utöver dessa möten är lunchen med den norska kungen givetvis en höjdpunkt.

Under sessionen är det klimatförändringarna som står överst på dagordningen, men självklart är det en stor bredd i de frågor som tas upp. Själv kommer jag att lägga min mesta krut på gränshindersfrågan. Jag skulle tro att det också är det viktigaste för de väljare som valt mig i Skåne.

Veckan därpå är lyckligtvis en s.k. plenifri vecka, så jag får chansen att umgås extra mycket med barnen. Jag kan inte förneka att jag ganska ofta har dåligt samvete när jag åker bort under flera dygn. En natt borta är helt okej, men när det blir två-tre nätter i följd så börjar Erik fråga efter mig och då är det tungt. Riksdagsuppdraget har många fördelar, men det finns också nackdelar.

Veckan efter den plenifria är det dags för en kammardebatt som säkert kommer att få mycket uppmärksamhet. Det är buggningsfrågan som åter kommer upp, tillsammans med propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid användandet av hemliga tvångsmedel och den vilande propositionen om s.k. preventiva tvångsmedel.

Den veckan ska jag också vara med på talmannens möte med den litauiska presidenten, vara ordförande när en ny IM-avdelning bildas (IM, Individuell Människohjälp, är en mycket bra organisation, så jag blev glad när jag tillfrågades om jag kunde vara ordförande), jag har ett seminarium om kriminalstatistik och på lördagen är det dags för Skånerådet.

Vissa människor har mycket pengar. De kan ha vunnit på Lotto, ärvt pengarna, varit duktiga på att spela golf eller kanske startat ett företag som blivit framgångsrikt. Det finns många anledningar, men det är ganska ointressant hur rikedomen byggts upp om det inte handlar om brottslig verksamhet såklart. Frågan är om dessa rika personer ska få använda pengarna till vad de vill?

Svaret borde vara självklart ja (så länge som det inte är olagligt såklart). De kan få användas till ett hus i Florida, en Ferrari eller kanske sparas till en lyxig ålderdom på ett privat ålderdomshem. Ska då pengarna få användas för att hjälpa de egna barnen på olika sätt? Självklart. Varför skulle det vara “värre” att använda pengarna till sina barns bästa än att köpa lyxbilar eller den egna ålderdomen? Pengarna kan användas till en dyr privatskola i USA eller kanske till barnsjukvård utan köer.

Men, vad skriver jag. Ska rika människor verkligen få använda pengarna till att ge sina barn vård? Varför inte? Skulle det vara omoraliskt att vilja ge sina egna barn ännu bättre och snabbare vård än vad samhället kan ge?

Igår rapporterade Ekot om att det första privata barnsjukhuset skulle öppnas vid Sophiahemmet i Stockholm. Föräldrar ska kunna ta försäkringar för att vid barnets vårdbehov få vården vid det privata barnsjukhuset istället för vid t.ex. Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Alternativt söker de vård direkt utan försäkring och betalar vad det kostar.

Protesterna har inte låtit vänta på sig. Politiker på vänsterkanten har uttalat sig negativt och Vårdförbundet är tveksamt (även om de vet att deras egna medlemmar ger privata vårdföretag bättre betyg än den landstingsdrivna vården). Frågan är varför. Svaret är ideologiskt. De tycker inte att privat vård ska få finnas. Det brukar beskrivas som en tydlig klassfråga och därför ska privat vårdverksamhet stoppas.

Jag har svårt att förstå ilskan och resonemanget. De som har pengar att lägga på sjukvårdsförsäkringar utöver den skatt de betalar för den offentligfinansierade vården ska givetvis få göra det. Det är till och med bra för alla andra om några som annars skulle suttit i vårdkön försvinner genom privatfinansierad vård. Vårdkön för oss andra blir rimligtvis något kortare.

Sedan är det en annan sak att sjukvården i allmänhet och barnsjukvården i synnerhet borde vara så bra att ingen kände behov av ytterligare vårdförsäkringar. Dock kommer det alltid att finnas extra önskemål som den offentliga vården inte kan tillgodose. Det kan kanske gälla en exakt tidsbeställning så att det inte blir någon kötid alls, det kan kanske gälla hembesök för att slippa åka iväg till vårdcentralen eller barnakuten.

Jag och min fru har inte råd att betala extra vårdförsäkringar till våra barn, men jag känner ingen orättvisa om någon annan har den möjligheten. Lika lite som att det är orättvist att de kan köpa en 15 miljoner kronors villa eller betala dyr privatutbildning till barnen. Vi har fått alldeles utmärkt vård på såväl Astrid Lindgrens barnsjukhus som på Södersjukhuset/Sachsska och Huddinge universitetssjukhus.

Tre veckors valrörelse, det är snabba bud i Danmark. Statsminister Anders Fogh Rasmussen utlyste idag nyval i Danmark och det ska hållas den 13 november. Mycket märklig ordning att statsministern själv kan utlysa nyval och bestämma datum för det. Dessutom med så otroligt kort framförhållning. Självklart har statsministerns eget parti en stor fördel.

Ta bara trycksaker och annat som används i valrörelsen som exempel. Venstre kan ha förberett detta under månader, medan övriga partier nu kastas in i tre fullkomligt orimliga valrörelseveckor. Det är svårt att förstå hur de andra partierna ens skulle hinna få fram valmaterial innan valet är över. Hur ska ordningen på valsedlarna hinna bestämmas och sedan ska valsedlarna hinna tryckas, på tre veckor. Här i Sverige tar den proceduren nästan ett år.

Nästa vecka är det Nordiska rådets årliga session i Oslo. Dit skulle Fogh Rasmussen och säkert ett 20-tal folketingsledamöter kommit, så lär det inte bli. De har fullt upp på hemmaplan och kommer knappast att lägga fyra av 21 möjliga valrörelsedagar i Oslo.

Hörde idag att Kalla Fakta (TV4) har haft två journalister som granskat riksdagsledamöternas reseräkningar i två månader. Snacka om ordentlig research, men samtidigt så måste det nästan bli ett krav på att arbetstiden ska resultera i någon nyhet. Det är otänkbart att de båda journalisterna skulle komma tillbaka till Kalla Fakta-redaktionen och säga: “Tyvärr, vi har visserligen spenderat två månader där borta men vi hittade inget att göra något program på.” Vad jag menar är att det förmodligen blir ett krav att “hitta” skandaler, oavsett om det egentligen är skandaler eller inte.

Jag har inte själv blivit intervjuad, men jag vet några som blivit uppringda och utfrågade om diverse resor och om det inte fanns billigare resalternativ. Några av frågorna handlade om hyrbilar. Det är möjligt att jag skulle kunna “råka illa ut” i en sådan granskning eftersom jag hyr bil ganska ofta. Så fort alternativen är hyrbil eller taxi så försöker jag ta det billigaste, och det är oftast hyrbil. Speciellt om det skulle krävas mer än en taxiresa under dagen. Igår är ett bra exempel.

Jag landade på Sturup och där hämtade jag en hyrbil. Jag körde till Sjöbo för lunchmöte med kommunalrådet, två studiebesök och en presskonferens. Kollektivtrafik mellan Sturup och Sjöbo skulle i praktiken vara omöjligt. Det hade blivit flygbuss Sturup-Lund och sedan buss Lund-Sjöbo, jag hade inte hunnit i tid. Dessutom skulle jag på kvällen till en kursgård långt ute i Snogeholms strövområde där jag träffade Sjöbo kommuns ungdomsråd. Det hade varit helt omöjligt att åka kollektivt, hade blivit taxi. Därifrån körde jag sedan till hemmet i Stora Rödde, det hade blivit taxi ytterligare en gång. I morse steg jag upp 05:00 för att ta första flyget 06:35 till Stockholm från Sturup. Det hade blivit taxi igen om jag inte haft hyrbilen.

Alternativet till reskostnader är att sitta inne i riksdagshuset och aldrig vara ute och träffa de medborgare som vi ska representera. Jag tror inte det är den typen av riksdagsledamöter som svenska folket vill ha.

8:30 Alliansmöte inför saksamråd
9:00 JuU:s saksamråd med justitieministern
(10:00 Alliansmöte inför utskottssammanträde, men det hade jag glömt bort..)
11:00 JuU
12:00 Lunchmöte med E-ON
13:00 Möte med mittengruppen i Nordiska Rådets svenska delegation
13:30 Arbetsgruppsmöte inom C-kommitté
15:00 Förtroenderåd i C-riksdagsgruppen
16:00 Riksdagsgruppsmöte
(19:00 Middag med EU-nämnden och EU-ministern, men det har jag just tackat nej till.)

Riktigt så här hemska brukar inte mina dagar vara, det här är exceptionellt.

Val både i Polen och på Åland idag. Kanske lite skillnad på de båda valens betydelse för övriga Europa, men likheten består i att den europeiska liberala framgångsvågen fortsätter.

På Åland är det delvis beklagligt eftersom mina partivänner i åländska Centerpartiet verkar förlora lagrådsposten (regeringschef) trots egen valframgång. Centerpartiet på Åland är inte längre största parti, utan det är numera Liberalerna. Tillsammans har de dock en betryggande majoritet. Socialdemokraterna halverades och är nu nere på runt 10 %.

I Polen verkar tvillingbröderna Kaczynskis populistiska parti förlorat makten till liberala Medborgarplattformen (PO). PO:s ledare Donald Tusk är en helt annan sorts politiker än Jaroslaw Kaczynski, han är en modern europé och jag är övertygad om att övriga europeiska statsministrar är tacksamma för det polska folkets val. Samtidigt ska man inte glömma bort att i det katolska Polen är alla politiker oavsett parti (och folket såklart) säkerligen mer konservativa än vad svenska kristdemokrater är.

Även i Schweiz har det varit val, men valen där kan man inte jämföra med Sverige eller övriga Europa. Detta märkliga land har samma regering oavsett valresultat. Trots detta är det beklagligt att ett främlingsfientligt parti, SVP, verkar bli största parti med nästan 30 % av rösterna. Men vilket parti i Schweiz är inte mer eller mindre främlingsfientligt? Det är lite svårt att följa schweizisk politik eftersom svenska medier skriver mycket lite om den, men vad jag förstått så har t.ex. inget parti drivit EU-medlemskap i valrörelsen. Även i Schweiz gick socialisterna tillbaka kraftigt.

Så släcker man årets scoop! Alldeles lysande kommentar av kungen!

Expressen hade verkligen hittat en jättenyhet igår. UD:s yrkande om pengar för “beredskap för bröllop i kungahuset” för 2008 slog ner som en bomb. Till och med Aftonbladet tvingades att “plocka upp” Expressens nyhet, det händer inte varje dag. Journalisterna gav sig ut till Rågåstjärn där kungen och Carl Philip var på älgjakt för att få kommentarer till nyheten.

“Bröllop vore väl jättekul” var det bästa svar han kunde ge. När journalisterna fortsätter och frågar: “Vilket av kungabarnen står närmast i begrepp att gifta sig?” så ger kungen nästa lysande svar: “Det kan väl inte JAG svara på, ni får väl fråga dem.” Men Carl Philip hade gått och satt sig på ett pass.

Den UD-chef som godkänt äskandet måste vara totalt okunnig på nyhetsvärdering. Handlingarna blir offentliga och självklart skulle någon hitta (eller tipsa, som förmodligen är fallet) formuleringen om beredskap för bröllop i kungahuset. Alternativet är att UD ville få publicitet på det här sättet, men varför kan man verkligen fråga sig. Om det nu är så att UD vill förbereda sig för bröllop i kungahuset, som ju med all sannolikhet kommer inom några år, så hade de väl kunnat gömma äskandet under någon mindre iögonfallande text.

Dans med en ängel är Åke Edwardsons första roman om kriminalkommissarie Erik Winter. För mig var det nog femte eller sjätte Winter-deckaren (totalt finns det nio vid det här laget), men eftersom historien kring personen Erik Winter är mindre viktig (i jämförelse med t.ex. Liza Marklunds Annika Bengtzon eller Camilla Läckbergs Erica Falck) så har det ingen större betydelse.

Jag gillar verkligen Åke Edwardsons stil, han har ett som man brukar säga “mustigt” språk. Hans böcker kräver också att man är alert, allting är inte utskrivet utan man måste följa med och tänka efter för att inte plötsligt upptäcka “hur gick det där till”. Dans med en ängel handlar om seriemord på unga killar i Göteborg och London. Mördaren är brutal och filmar dessutom morden. Ännu mer groteskt blir det när Winter och de andra utredarna förstår att det är danssteg i blodet på golvet.

Det är ett tag sedan jag läste Åke Edwardson, men om jag minns rätt så är inte Dans med en ängel riktigt lika bra som t.ex. Himlen är en plats på jorden och Låt det aldrig ta slut. Men det är kanske hade varit märkligare om hans första roman (i Winterserien) hade varit bättre än de senare. Hur som helst vill jag rekommendera 381 sidors läsning av Dans med en ängel.

Idag tänkte jag faktiskt skriva om två duktiga socialdemokrater i riksdagen, Maryam Yazdanfar och Hillevi Larsson. Detta hör inte till vanligheterna här på min blogg så varför gör jag då det?

De representerar, som jag ser det, två helt olika stilar av politiker och är därför intressanta. Vid dagens kammardebatt om sexualbrott så var båda med och med sina inlägg visade de sina olika stilar på ett tydligt sätt.

Hillevi Larsson, kommer från Malmö och är en rutinerad politiker vid det här laget. Hon är en alldeles utmärkt politiker på att beskriva hur människors situation ser ut och vilka problem som finns. Det är mycket sällan som hon går att angripa i en debatt eftersom hon inte säger något kontroversiellt. Hon är väl påläst och jag är övertygad om att hon träffar väldigt många människor som ger henne intryck och synpunkter inför debatterna. Men Hillevi Larsson kommer mycket sällan med några förslag för att lösa de problem som hon beskriver. Jag skulle vilja kalla hennes politikertyp som den som iakttar och beskriver.

Maryam Yazdanfar, kommer från Stockholm och trots att hon är ny i riksdagen så tar hon verkligen för sig. Hon är inte lika påläst, hon påstår ganska övergripande att något är på ett visst sätt och sedan kommer hon med konkreta förslag. Hon är mycket enklare att debattera mot eftersom det oftast finns något som man inte håller med om. Men hon är duktig på att försvara sina synpunkter och blir sällan eller aldrig överkörd i debatten. Hennes politikertyp vill jag kalla idésprutan och förslagsställaren (om hon är en genomförare också vet jag inte, har ingen aning om hon varit i en genomföranderoll som förtroendevald i kommun eller landsting).

Givetvis generaliserar jag och jag har ingen aning om de uppskattar vad jag skriver om dem eller inte (och det är ju egentligen inget som jag bekymrar mig över). Jag har dock inte skrivit detta för att vara elak på något sätt, utan för att beskriva olika sorters politiker.

När de båda satt bredvid varandra i kammaren snett framför mig så kunde jag inte låta bli att tänka: Prata med varandra. Med Larssons iakttagande och beskrivning kombinerat med Yazdanfars idér och förslag så skulle de bli riktigt farliga och definitivt ministerkandidater i en kommande socialdemokratisk regering (inte ens jag tror på evigt borgerligt regeringsinnehav).

Personligen gillar jag Yazdanfars rakare och tydligare stil bättre. Förmodligen för att jag själv är mer lik henne. Visst behövs det personer som kan lyssna, iaktta och beskriva människors verklighet, men det måste också komma förslag på hur vi som förtroendevalda kan lösa problem och uppfylla de krav och önskemål som medborgarna har.

En av mina första debatter i kammaren efter jag blivit invald i riksdagen 2002, och den allra första som var TV-sänd, handlade om påföljdspraxis. Jag var grön i dubbel bemärkelse och i mitt anförande tog jag upp ett exempel på, som jag menade, felaktig påföljdspraxis. Det gällde en våldtäkts- och mordförsöksdom från Ystads tingsrätt. Den hade inte vunnit laga kraft.

Dåvarande talman Björn von Sydow avbröt mitt anförande genom ett par hårda slag med talmansklubban i bordet. Jag var nervös före anförandet och inte blev det bättre när jag fick en uppläxning av talmannen. Björn von Sydow hade givetvis rätt, vi som lagstiftare ska inte lägga oss i domstolarnas dömande. Vi kan ändra lagar men vi kan inte och ska inte lägga oss i hur de dömer. Extra viktigt att tänka på innan lägre instansers domar vunnit laga kraft.

Nu efter den fällande domen mot “Stureplansprofilerna” så har journalister ringt runt och velat ha kommentarer. Även till mig (i Litauen). Jag har kommenterat att jag tror att domen är viktig för att få fler unga kvinnor att våga anmäla våldtäkter där de faktiskt frivilligt haft sex med mannen eller männen till en början, men jag har inte sagt varken om jag tycker att domen är “rätt” eller “fel”. Detta vill jag inte ha någon uppfattning om. Dessutom finns det en (visserligen liten) chans att Högsta Domstolen ger prövningstillstånd.

Det förvånade mig när jag igår kväll läste f.d. justitieminister Thomas Bodströms uttalande om domen: “Jag anser att de borde ha dömts redan i tingsrätten. Det är bevisat att kvinnan inte vill ha sex med männen.” Han som tidigare justitieminister borde verkligen veta var gränserna går.

Jag var också förvånad över att min partiordförande Maud Olofsson tog upp Stureplansdomen vid partiledardebatten igår. Hon sa: “Jag måste säga att i dag är jag glad, personligen glad, över den dom som fälldes i går. Kanske kan vi någon gång få ordning på det våld som i dag riktas mot landets kvinnor.”

Uttalandet är på gränsen eftersom det kan uppfattas som ett omdöme av domstolens dom. Men samtidigt tycker jag inte att det är i närheten av vad f.d. justitieministern säger när han går så långt att han menar att tingsrätten dömde fel. Så f.d. talman Björn von Sydow borde kanske ta sin partikamrat Thomas Bodström i örat istället.

Litauens största turistmål.

Min favorit (att kritisera) Thomas Bodström gör aldrig en kritiker besviken. Han är riksdagsledamot, ordförande i riksdagens justitieutskott (för det har han drygt 10 000 kr extra betalt i månaden), han håller på att starta upp en ny advokatbyrå med f.d. Jämo Claes Borgström och nu ska han dessutom bli deckarförfattare! Hur hinner han med allt? Han må ha en fantastisk arbetskapacitet, men det ska ändå bli mycket intressant att se i riksdagsarbetet framöver om han hinner med de han ska göra inom riksdags- och utskottsarbetet.

Det finns redan tendenser som kan utvecklas till något som verkligen bör kritiseras. Han har varit borta från lite för många utskottssammanträden, han tar inte på sig extrauppdrag som Johan Pehrson gjorde som utskottsordförande förra mandatperioden (det kan handla om både besök från andra länder och att representera utskottet på möten/föredrag m.m. utomlands), han var enligt vad jag hört av kollegor endast med på en av justitieutskottets debatter förra året (jag var själv föräldraledig under våren så jag vet inte säkert att det stämmer), han vill helst inte att utskottet ska göra “extrasaker” som studiebesök eller ens tacka ja till nuvarande justitieministerns middagsinbjudan, han har velat komprimera antalet utskottssammanträden med följden att det blir oerhört mycket handlingar att läsa in till varje sammanträde osv.

Vi ska inte heller glömma hur starkt socialdemokraterna i förra mandatperiodens justitieutskott kritiserade Peter Althin för att han fortsatte som aktiv advokat trots riksdagsuppdraget. Då ska man komma ihåg att Althin inte var utskottsordförande med extraarvode och att han inte byggde upp en ny advokatbyrå vilket onekligen tar mer tid än att fortsätta på en befintlig.

Det har blivit allt tydligare de senaste veckorna. Det gäller i uttalanden vid så många tillfällen och av så många olika miljöpartister att det inte kan vara någon slump. Det är uppenbart att miljöpartiets strateger pekat ut Centerpartiet som måltavla. Deras bedömning är med all sannolikhet att det finns centerpartistiska väljare med stort miljöengagemang och med lös förankring i allianssamarbetet som skulle kunna tänka sig att gå över till miljöpartiet.

Därför inriktade Peter Eriksson stora delar av sitt inledningstal vid deras Kommun & Landstingsdagar i Göteborg till att kritisera Centerpartiets ministrar. Därför letar mp så ivrigt efter angreppspunkter på Centerpartiet att de skickar pressmeddelanden om att det är skamligt att Maud Olofsson inte vill ändra minerallagen (retroaktivt!) för att förhindra ett tillstånd att leta mineral som gavs förra året. Därför kritiserar mp:s Per Bolund Centerpartiet när Lars Leijonborg berättar att Vetenskapsrådet ska få fyra miljoner kronor till forskning om säkrare kärnkraftverk och effektivare användning av bränslet.

Är detta då ett problem för oss i Centerpartiet? Tvärtom! Det är alldeles utmärkt att vi får mer uppmärksamhet i miljö- och klimatfrågor. Varje gång miljöpartiet kritiserar så får vi medialt utrymme för att berätta hur det verkligen är. I valrörelsen 2006 så valde LO att göra Centerpartiet till “arbetarnas fiendeparti” (och visst, vi vill gå längst i förändrad arbetsrätt för att få en större, och nödvändig, rörlighet på arbetsmarknaden). Detta gynnade helt klart oss och jag är övertygad om att miljöpartiets försök också är till vår fördel.

Det är inte alls omöjligt att de kan lyckas ta några av våra gamla väljare. Kanske framförallt ur den kategorin som kom med i 70- och 80-talets kärnkraftsmarscher och som tycker att ett samarbete med socialdemokraterna skulle vara bättre än alliansen. Jag har dock en känsla av att denna kategori inte är så väldigt stor längre. Dessutom tror jag att denna lilla eventuellt förlorade väljarskara är mindre än de nya väljare som ökat mediautrymme i allmänhet ger. Som parti får man aldrig vara rädd för att “byta ut” väljare, dvs att vissa äldre försvinner och (förhoppningsvis) fler nya tillkommer. Det parti som bara ägnar sig åt att inte bli av med gamla väljare går ofrånkomligen nedåt i väljarstöd. Detta borde inte minst kristdemokraterna tänka på.

I dagens Expressen kritiserar fyra åklagare miljöpartiets språkrör Peter Eriksson i hårda ordalag. Deras kritik överensstämmer i stort med vad jag skrivit tidigare.

När de skriver att samtyckeskrav “skulle i och för sig varken göra skada eller nytta” så tycker jag att de bara delvis rätt. När det gäller deras arbete med att försöka få de som begått sexualbrott fällda så kanske skillnaden blir liten (jag har pekat på några få exempel tidigare), men jag menar att en ändring av lagstiftningen till ett samtyckeskrav skulle vara normgivande. Tycker vi att det ska vara lagligt att ha sex med någon tills den personen gör motstånd eller uttryckligen säger att han eller hon inte vill så ska lagstiftningen förbli som den är idag. Men menar vi att det ska krävas att båda först ger ett positivt svar, uttryckligen eller underföstått, dvs samtycke, så ska vi ändra lagstiftningen. Den diskussion som en lagändring skulle föranleda ska inte underskattas. När det blir en stor diskussion i samhället om att samtyckeskrav kommer att införas så blir det också normgivande.