Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Vad sysslar Vänsterpartiet med? Imorgon ska de lägga fram ett program för likvärdig skola och en av punkterna är att hemläxor i grundskolan ska tas bort.

För det första så undrar man vad de tänker med. De kanske har missat något eftersom de inte gjorde läxorna i skolan. Det är möjligt att ett antal elever tycker att det skulle vara hur skönt som helst att slippa läxor, men framförallt skulle det drabba de elever som inte hinner med så mycket på lektionerna.

Ta matten som exempel. De duktiga hinner räkna mängder av tal på lektionerna, medan de som inte är lika duktiga hinner med färre. Ska läraren då inte få säga att alla elever ska ha hunnit räkna fram till sidan 23 till nästa måndag? För de snabbräknande betyder det ingenting, men för de långsammare så innebär det att de ständigt kommer att ligga efter. Hur blir det förresten med prov? Ska eleverna inte ta hem skolböckerna och läsa då heller?

Eller ta litteratur som ett annat exempel. Ska inte läraren kunna ge i läxa att Robinson Crusoe ska vara utläst till på fredag? De snabbläsande duktiga eleverna hinner läsa ut boken under lektionstimmarna medan andra elever som inte läser lika fort hamnar efter. Betyder det då att läraren inte kan hålla lektionen på fredag om boken, Daniel Defoe och verklighetens Alexander Selkirk som det var tänkt eftersom alla inte läst boken färdigt?

För övrigt bygger vänsterpartiets förslag också på en grotesk syn på familjen och föräldrarnas roll. Det starkaste skälet för v:s motstånd till läxor är att barn i välutbildade familjer kan få mer hjälp än barn till föräldrar utan längre utbildning. Skulle inte föräldrar få hjälpa sina barn? Är det inte så att föräldrar SKA hjälpa sina barn? Lösningen på att sociala skillnader gör att vissa föräldrar kan hjälpa sina barn mer än andra kan aldrig vara att inga föräldrar ska hjälpa till.

Antingen är detta ett fullkomligt ogenomtänkt förslag eller så är det ett genomtänkt men ovanligt dumt förslag. Det tredje alternativet är populism. Vänsterpartiet vill stärka sin ställning bland ungdomar och tror att löften om att slippa läxor ska gå hem. Jag tror precis tvärtom. Eleverna som går i skolan inser att det ibland måste finnas läxor.

Anf. 38 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Frågan om kvalificerad skyddsidentitet kan diskuteras ur olika aspekter. Vi har nu hört Rolf Olssons och Vänsterpartiets syn på framför allt rättssäkerheten. I vissa delar har jag och Centerpartiet samma syn som Rolf Olsson och Vänsterpartiet, men vi drar inte samma slutsatser. Framför allt tycker jag att Vänsterpartiet missar det faktum att dolt uppträdande under täckmantel används redan i dag, men det är inte ordentligt lagreglerat.

Jag menar att det finns ett väl dokumenterat och utrett behov av skyddsidentitet genom att polisen redan i dag använder det. De tvingas att arbeta på det sättet för att ha möjlighet att komma åt den grova, organiserade brottsligheten. Dessutom behövs de åtgärder som vi behandlar i dagens lagändringar framför allt för att skydda de poliser som arbetar på det här sättet. Det är ett mycket farligt jobb och vi måste fatta beslut som kan skydda deras person och deras familjer. Detta har gjort att vi i Centerpartiet ställer oss bakom införandet av en ny lag om kvalificerade skyddsidentiteter.

Jag är övertygad om att kommande talare som står bakom lagförslaget kommer att gå in närmare på hur det ska fungera i praktiken. Därför hoppar jag över detta i mitt anförande.
I stället vill jag beskriva behovet av att i lag reglera hur kvalificerad skyddsidentitet ska få användas. Det finns en klar brist i det förslag som läggs fram.

Man ska vara medveten om att kvalificerad skyddsidentitet inte är något som vi genomför utan att det finns tvivel och starka frågetecken hos många av de remissinstanser som har tillfrågats när man skickade ut förslaget på remiss.

Justitieombudsmannen och Justitiekanslern har ifrågasatt behovet av kvalificerad skyddsidentitet. Polisförbundet, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göta hovrätt, TCO och Riksskatteverket menar i sina remissvar att frågan inte är tillräckligt utredd. Journalistförbundet och Sveriges Domareförbund menar att kvalificerad skyddsidentitet inte ska införas. Sveriges Domareförbund som ska döma i de här målen tycker alltså inte att det ska införas. Det är ganska starka remissinstanser.

När Beredningen för rättsväsendets utveckling, allmänt kallat BRU, lade fram sitt förslag föreslog man att det skulle vara en lagreglering av hur kvalificerad skyddsidentitet ska få användas. BRU menade att en sådan lagreglering behövs för att uppfylla rättssäkerhetens krav på förutsebarhet, för att en klargörande lagstiftning är av värde för polisen och för att en sådan lagstiftning ligger i linje med legalitetsprincipen. BRU menade vidare att med en lagreglering av när den kvalificerade skyddsidentiteten får användas får myndigheterna veta var gränsen går och att man inte riskerar att hamna i en juridisk gråzon.

Ändå väljer regeringen att lägga fram ett förslag som helt håller öppet när den kvalificerade skyddsidentiteten får användas. I propositionen konstateras, vilket jag kan tycka är märkligt med tanke på BRU:s förslag, att behovs- och proportionalitetsprinciperna är tillräckliga begränsningar för att skapa den rättssäkerhet som vi kräver.

I betänkandet, som majoriteten i justitieutskottet står bakom, kan man hitta ytterligare en anledning till varför man inte vill lagreglera när kvalificerad skyddsidentitet får användas. Det är att man tycker att det är svårt att hitta en sådan lagstiftning. Man skriver att man är osäker på om det i praktiken är möjligt att ta fram en avgränsande lagstiftning.

Herr talman! Från Centerpartiets sida menar vi att det både är möjligt och klart önskvärt att ta fram en lagreglering av när kvalificerad skyddsidentitet får användas, och därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Att det är svårt att ta fram en lagstiftning kan inte betyda att man inte ska göra det. Rättssäkerheten, krav på förutsebarhet och skydd av grundlagsskyddade rättigheter borde vara tillräckliga skäl för att få fram en sådan begränsande lagreglering, även om det är svårt.
Ett exempel på hur användandet av kvalificerade skyddsidentiteter skulle kunna komma i strid med grundlagsskyddade rättigheter är om en polisman under kvalificerad skyddsidentitet skulle ta anställning på en redaktion och därigenom få tillgång till material som enligt tryckfrihetsförordningen ska skyddas av meddelarskydd. När man tar upp det exemplet får man till svar att det inte är aktuellt att polisen ska använda kvalificerad skyddsidentitet på det sättet. Det räcker inte med ett sådant uttalande. Det krävs att det i lagstiftningen finns en sådan begränsning att det är förbjudet att ta anställning på en redaktion för att inte vårt grundlagsskyddade meddelarskydd ska urholkas.

Detta har Journalistförbundet uppmärksammat men regeringen har inte lyssnat eller vill inte se problemet. Även Brottsförebyggande rådet och Sveriges Advokatsamfund vill, precis som Centerpartiet, se en reglering av när man får använda kvalificerad skyddsidentitet och vid vilka brott.

Intressant är också att Polisförbundet, som ju organiserar de poliser som ska arbeta med kvalificerad skyddsidentitet, också vill ha en lagreglering av frågor kring användandet av skyddsidentitet.

Vid en första anblick kan det tyckas konstigt att Polisförbundet vill ha den regleringen, men om man tänker efter så är det inte speciellt konstigt. Det är ju just de poliser som ska arbeta med kvalificerad skyddsidentitet som riskerar att hamna i en juridisk gråzon om de tolkar behovs- och proportionalitetsprinciperna på ett felaktigt sätt. Om de inte själva gör en riktig tolkning kan de hamna i en juridisk gråzon och kanske till och med i efterhand bli dömda för det de har gjort. Det är inte så konstigt att poliserna själva vill ha den här lagregleringen som bland annat vi från Centerpartiet står bakom.

Därför anser jag att regeringen snarast måste återkomma med ett sådant förslag.
Från Centerpartiets sida yrkar vi bifall till förslaget om en kvalificerad skyddsidentitet, men vi uttrycker ett mycket starkt önskemål om att regeringen ska återkomma med en lagreglering av när den får användas.

Anf. 45 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Vi är överens, Socialdemokraterna och Centerpartiet, om att det behöver införas en kvalificerad skyddsidentitet, men vi är inte riktigt överens om huruvida det behövs en reglering av hur den här kvalificerade skyddsidentiteten ska få användas.

Man skriver från majoritetens sida i betänkandet att det är osäkert om det i praktiken är möjligt att åstadkomma en sådan reglering. Samtidigt säger man att poliserna själva, utifrån de väldigt löst hållna principerna behovsprincipen och proportionalitetsprincipen, ska kunna avgöra hur den här kvalificerade skyddsidentiteten ska få användas.

Är inte det att lägga ett väldigt stort ansvar på poliserna? Vi från lagstiftarens sida säger att det är nästan omöjligt att göra en sådan reglering, men poliserna själva ska ha ansvaret för att göra den här avvägningen. Om poliserna själva har gjort en felaktig avvägning är de fullt ansvariga för detta och skulle i det yttersta fallet kunna dömas för tjänstefel och kanske för ytterligare brott.

Polisförbundet ser det här problemet. Ser inte Margareta Persson det?

Anf. 46 MARGARETA PERSSON (s) replik:

Herr talman! Nej, jag ser kanske inte riktigt det. Jag instämmer nämligen i det som regeringen har lagt fram förslag om och det som utskottet har sagt. Jag ser en svårighet i att lagreglera användandet av en kvalificerad skyddsidentitet. Det dyker ständigt upp nya omständigheter som vi inte i vår vildaste fantasi har kunnat förutse. Därför tror jag att det är svårt att lagreglera och säga att man i de här fallen, vid de här omständigheterna och vid de här hoten skulle kunna få kvalificerad skyddsidentitet.

Jag tror att man faktiskt måste lita på myndigheten. Det är ju inte den enskilda polisen som begär en kvalificerad skyddsidentitet, utan det är myndigheten som begär den. Jag litar faktiskt på att man gör det i de fall där det handlar om en allvarlig brottslighet eller hot mot rikets säkerhet. Jag tror att vi får lita på det.

Jag hoppas, precis som jag sade tidigare till Rolf Olsson, att den här parlamentariska kontrollen ska komma till så att vi kan se hur man har använt det här. Finns det då skäl att titta på en lagreglering och kan vi då se att det finns möjligheter att lagreglera får vi väl återkomma till det. Men just nu instämmer jag i regeringens och utskottets tankar kring detta. Jag ser svårigheter med tanke på hur uppfinningsrik man är inom den grova kriminaliteten.

Anf. 47 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Även om man nu skulle få en förbättrad parlamentarisk kontroll är det en kontroll i efterhand.

Ett av de krav på rättssäkerhet som vi har i det här landet, som hela västvärlden för övrigt har, hoppas jag, är att det ska finnas en förutsebarhet i lagstiftningen. Man ska som medborgare veta vad en lagstiftning innebär. Man ska själv kunna räkna ut i förväg: Vad innebär det här?
Detta pekar Beredningen för rättsväsendets utveckling, BRU, på. För att kunna uppfylla rättssäkerhetens krav på förutsebarhet krävs det en lagreglering av hur kvalificerad skyddsidentitet får användas.

BRU pekar också på legalitetsprincipen. Det är en lika viktig princip i svenskt rättsväsende. Regeringen hade en utredning att luta sig på, och BRU hade gjort ett gediget arbete. BRU lade fram förslaget att man ska göra en lagreglering av hur kvalificerad skyddsidentitet får användas. Ändå väljer regeringen, med motiveringen att det är svårt, att inte lägga fram förslag om begränsande reglering. Jag tror att poliser riskerar att hamna i en juridisk gråzon, och det tycker jag är mycket tråkigt både för rättssäkerheten i Sverige och för de enskilda poliserna.

Anf. 48 MARGARETA PERSSON (s) replik:

Herr talman! Det är uppenbarligen så att Centerpartiet och kanske flera partier inte ser några svårigheter. Kanske skulle de ha lagt fram förslag om på vilket sätt det skulle kunna gå till. Regeringen bortser inte från den kritik och de synpunkter som anläggs från JO, Polisförbundet, Advokatsamfundet eller någon annan. Naturligtvis tar man in alla synpunkter och bereder frågan på det sätt som man ska göra. Då har man kommit fram till att man ser svårigheter. Jag instämmer i att man kan se svårigheter. Det är som med all lagstiftning som vi beslutar om här att vi i efterhand kanske ser att det inte blev så som vi hade tänkt. Då får man ändra sig. Det är naturligtvis inget ovanligt. Då får man komma tillbaka. Såsom jag tycker att man kan se framöver kan jag instämma i att svårigheter finns.

Anf. 30 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Vi är ganska få som är anmälda till denna debatt trots att det handlar om en mycket viktig fråga, nämligen om hur hotade personer ska kunna skyddas och om att de ska kunna få ut en summa pengar, en så kallad personsäkerhetsersättning, för att ha möjlighet till en ny start i livet i förmodligen en helt annan del av landet. Att vi är så få anmälda till debatten beror säkert på att vi är ganska överens i den delen.

I propositionen räknar regeringen upp en rad olika personkategorier som ska kunna få ta del av det särskilda personsäkerhetsarbetet och av personsäkerhetsersättningen. Det handlar framför allt om hotade vittnen och målsägande, men kanske också om tilltalade och misstänkta som avslöjar saker för polisen som gör att de sedan blir starkt hotade, framför allt kanske av kriminella organisationer. I klartext kommer det här att handla om mc-relaterad brottslighet och narkotikabrottslighet men kanske också om kvinnor som utsatts för trafficking och som vågar ställa upp och vittna mot sina förövare.

Andra grupper som enligt propositionen kan omfattas av det särskilda personsäkerhetsarbetet är anställda inom rättsväsendet, polisens informatörer, journalister, politiker och personer som är utsatta för hedersrelaterad grov brottslighet. I enstaka fall ska också personer som utsätts för hot och våld från närstående som inte är hedersrelaterat kunna omfattas. Men just när det gäller hotade kvinnor och barn poängterar regeringen särskilt att detta ska bli aktuellt bara i undantagsfall. Det tycker jag är en stor brist.

I dag lever, enligt uppgifter som jag har fått, ca 770 personer i Sverige med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning. Det är framför allt hotade kvinnor och barn som jagas av den före detta mannen eller sambon som gör allt för att få tag i dem.

Självklart ska hotade vittnen, rättsväsendets personal och tjejer eller killar som flyr från hedersrelaterat våld kunna få detta skydd och denna ersättning. Men varför ska de kvinnor som flyr från sina män utan att det finns något hedersrelaterat motiv inte omfattas av det här? Jag tycker att regeringen har gjort ett misstag när man bestämt sig för just denna avgränsning.
Herr talman! Framför allt är jag kanske besviken på det sätt som majoriteten i utskottet har svarat på den motion som jag och Centerpartiet har väckt om att även hotade personer med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning ska kunna omfattas av det här personsäkerhetsarbetet och av personsäkerhetsersättningen.

I betänkandet skriver majoriteten som svar på vår Centerpartimotion: ”Förutsättningarna för att vidta ändamålsenliga brottsförebyggande åtgärder av annat slag än som är avsett att omfattas av särskilt personsäkerhetsarbete torde enligt utskottet i många fall vara bättre när den presumtive gärningsmannen är känd än när så inte är fallet.”

Sedan nämns en enda åtgärd av annat slag, och det är besöksförbudet. Det tycker jag visar att majoriteten inte riktigt har förstått vilken kategori av personer det här handlar om – personer som lever med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning.

Den person som flyr, kanske tillsammans med sina barn, från sin bostad till en helt annan del av landet, och som lever under ett så extremt hot att de får skyddad identitet och deras nya adress skyddas genom kvarskrivning – all kommunikation med till exempel myndigheter går genom en annan kommun – blir inte det minsta mera trygg av att förövaren har besöksförbud.
De har redan skyddad identitet, hemlig adress och hemligt telefonnummer, och de kan aldrig lämna ut sin identitet till någon. Vad hjälper då ett besöksförbud? Den förövare som jagar dem bryr sig inte det minsta om besöksförbudet och det låga straff som en överträdelse av besöksförbudet ger.

Se till att få fram förslag om att besöksförbud ska kunna kombineras med fotboja. Det är ett förslag som Centerpartiet lagt fram sedan tidigare och som jag nu hört att justitieministern kan tänka sig. Det är något som är positivt. Då kanske besöksförbud kan ge viss trygghet för dessa kvinnor.

Det skulle vara intressant att höra Socialdemokraternas debattör i den här frågan Britta Lejon beskriva vilka andra åtgärder av annat slag, som det står i betänkandet, som ska kunna användas för att skydda de kvinnor som befinner sig i den här extremt utsatta situationen.
Herr talman! För någon vecka sedan kunde man läsa i Svenska Dagbladet att justitieminister Thomas Bodström nu förstått att det är en brist i det förslag som har lagts fram. Man kunde läsa att regeringen ska tillsätta en utredning för att se om förföljda och hotade kvinnor också utan hedersrelaterade motiv ska kunna ta del av personsäkerhetsersättningen.

Är inte det att göra det lite väl svårt? Låt även dessa kvinnor omfattas av den lagstiftning vi behandlar här i dag. Så mycket svårare än så behöver det inte vara. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Anf. 32 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! I det mesta är vi alldeles överens i den här frågan. Det kan vi börja med att säga. Men jag kan inte få en riktig klarhet. Varför har regeringen och sedan majoriteten i utskottet valt att göra just den avgränsningen?

Om en ung kvinna flyr från hot och våld med hedersrelaterade motiv och vittnar mot den person som har begått brotten, eller om en ung kvinna flyr från våld och hot utan att det finns hedersrelaterade motiv och vittnar mot personer, vad är den stora skillnaden? Varför ska gränsen gå just däremellan? Det tycker jag är lite svårt att förstå.

Situationen är annorlunda för till exempel vittnen i en rättegång om en stor narkotikahärva där man kan misstänka att den organiserade ligan kommer att fortsätta att jaga vittnet. Det är en lite annan situation.

Om man gör avvägningen att det finns ett hedersrelaterat motiv ska man kunna ingå i personsäkerhetsarbetet för personsäkerhetsersättningen. Men om det inte finns ett hedersrelaterat motiv ska man inte få det, åtminstone inte mer än i undantagsfall. Det skulle jag vilja höra en vidare förklaring av.

Anf. 33 BRITTA LEJON (s) replik:

Herr talman! Det kanske kan uppstå situationer där det kan vara svårt att göra en väldigt klar gränsdragning. Vad vi har haft som utgångspunkt är det som händer när rättssamhällets gång hotas, när förutsättningarna för rättvisa rättegångar inte längre existerar, när vittnen i viktiga mål hotas och när rättssamhällets personal inte kan fullgöra sina uppgifter. Det kan de än så länge. Men när vi ser att hoten mot de grundläggande arbetsuppgifterna i rättsväsendet ökar måste vi svara.

Vår utgångspunkt har varit att skapa en ordning som ger bättre förutsättningar för detta än vad som är fallet i dag. Då har kretsen av tänkta personer ändå varit relativt begränsad för att man ska ha en möjlighet att ställa upp med detta enormt resurskrävande skyddsarbete som i så fall kommer att behövas när det gäller den typen av hot från större organiserade kretsar som här är fallet.

Sedan kan det naturligtvis finnas mål där det finns både narkotikakopplingar och människohandelskopplingar. Det är ju ingen ovanlig situation. Därför har vi sagt att visserligen är den tänkta gruppen väldigt begränsad och kopplad till den grova organiserade brottsligheten men att man i undantagsfall måste kunna ha en viss flexibilitet för att syftet med den ändrade lagstiftningen ska uppnås.

Anf. 34 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Det är ett svar, men jag tycker inte att det är ett svar som egentligen förklarar var gränsen går för ett hedersrelaterat motiv. Det står klart och tydligt står att de fallen ska omfattas av personsäkerhetsarbetet och personsäkerhetsersättningen, men när det inte finns ett hedersrelaterat motiv ska det i enskilda fall, eller i undantagsfall som det står i propositionen, kunna gälla.

Jag har blivit kontaktad av en kvinna som lever just under dessa förhållanden, som jag också har berättat om i tidigare debatter här. Det liv man lever om man har skyddad identitet i kombination med kvarskrivning är ett liv som är så hemskt att jag inte ens kan tänka mig hur det är att leva. Att aldrig kunna uppge sin identitet kan kanske inte verka så farligt, men det ger enorma begränsningar i livet. Att inte kunna göra det innebär också många extra kostnader. Kvarskrivning på en annan adress innebär att det väldigt ofta blir dröjsmålsräntor och påminnelseavgifter på räkningar därför att det tar tid innan man får sina räkningar. Så det behövs verkligen en ersättning, och det behövs ytterligare stöd och hjälp för att de här kvinnorna, som det oftast handlar om, ska kunna få den trygghet som de faktiskt är värda.
Jag önskar att man inte hade gjort den här avvägningen. Det är flera remissinstanser som tycker som vi i Centerpartiet, att man även borde ha tagit med kvinnor och barn som flyr från sina män utan att det finns hedersrelaterade motiv.

Nu hoppas jag att den utredning som Britta Lejon beskrev, och som jag läste att Thomas Bodström har tagit initiativ till, ska komma fram till att det faktiskt behövs samma åtgärder och samma ersättning även för den kategorin.

Anf. 35 BRITTA LEJON (s) replik:

Herr talman! Johan Linander har, vilket jag tidigare sade, helt rätt i beskrivningen av att samhällets åtgärder för skydd för hotade kvinnor som lever i sådana extrema situationer som han beskrev inte är tillräckliga i dag. I vissa sammanhang finns det säkert stora likheter med det behov av hjälp från samhällets sida som vi nu pratar om för bevispersoner och vittnen. Men när vi har utformat förslagen har vi ändå trott att det är en viss skillnad mellan olika sorts hot och vilken sorts skydd som man kan behöva. Vi har känt att vi behöver titta närmare på de skillnader som jag redogjorde för i talarstolen och som handlar om att det är skillnad på om man är hotad av en identifierbar person eller av en vidare krets av personer när det gäller vilken sorts skydd som är bäst lämpat för att ta hand om de här behoven. Vi känner ett behov av att titta närmare på de frågorna. Därför har vi valt att göra personsäkerhetsarbetet, som vi pratar om nu, för det syfte som vi ursprungligen hade, att skydda rättssamhällets grunder.

Sedan håller jag helt med Johan Linander om att vi behöver återkomma med förslag också i den del som rör hotade kvinnor.

Nu har min gamla hemby Veberöd åter fått lite medial uppmärksamhet. Sydsvenskan har granskat slutbetygen för niorna i Lunds kommun och jämfört skolorna inne i Lund med de i byarna (Veberöd, Dalby, Södra Sandby och Genarp).

Resultatet förvånar även om jag redan för 16 år sedan när jag började på gymnasiet inne i Lund konstaterade att väldigt många av klasskamraterna från innerstadsskolorna hade höga betyg från grundskolan. När vi sedan hade gått där på samhällsvetenskaplig linje på Spyken ett tag, så insåg jag och andra som kom från byarna och kommunerna runt omkring (Kävlinge, Staffanstorp, Lomma och Burlöv) att eleverna inne från Lund inte alls var så mycket bättre som betygen antydde.

Att elever från “studievana” hem, dvs med föräldrar med akademiska studier, har högre betyg än vi från “icke studievana” hem är inte så konstigt. Man har ett försprång och bättre möjligheter i skolan om föräldrarna kan hjälpa till i studierna. Men att betygsskillnaden är oerhört stor i de praktiska ämnena som t.ex. idrott känns totalt felaktigt, och att nio av tio elever får MVG i idrott på en skola är snarast tjänstefel av lärarna.

Oj, det har blivit en nyhet att Centerpartiet bytt linje i kärnkraftsfrågan. När jag kom till gårdagens Förtroenderåd som vi hade här i Stockholm så blev jag förvånad över hur intensivt TV4 följde vårt i övrigt nästan interna möte. Då fick jag höra att Ekot på lunchen (jag kom dit först på eftermiddagen eftersom jag hade debatter i riksdagen på förmiddagen) hade haft som nyhet att Centerpartiet bytt linje i kärnkraftsfrågan.

Jaså, var mitt svar. Visst står det om kärnkraftsfrågan i den “gröna manifest” som diskuterades på förtroenderådet. Men det är inget som är så nytt att det ens fått någon uppmärksamhet inom partiet. Sanningen är snarare att nyheten nu är att media upptäckt att Centerpartiet sedan ett par år tillbaka har en ny hållning i kärnkraftsfrågan. Vi betonar inte avvecklingen i första hand utan att utvecklingen av andra energislag ska tränga ut kärnkraften. Vi vill ha en marknadslösning enligt vad vi brukar kalla den tyska modellen. En sådan försökte också Bo Bylund få fram med energibolagen, men tyvärr utan framgång. Vi har också sagt sedan länge att vi vill ha en bred uppgörelse och att vi i en sådan egentligen ser alla partier förutom mp och fp som vill avveckla snabbt respektive bygga ut.

Sedan hängde CUF på för att få lite uppmärksamhet, men även CUF och Fredrick Federley vet att det inte var något direkt nytt i det gröna manifestet.

Nu slår socialdemokraterna till igen och den här gången är det infrastrukturminister Ulrika Messing som “lovar” att cykelhjälmstvånget som finns för barn också ska gälla vuxna.

Socialdemokraternas målsättning tycks vara att människor ska slippa all form av eget ansvarstagande. Cykelhjälmslagen för barn är bra eftersom vi inte kan kräva att barn själva tar ställning till om och när de behöver cykelhjälm, men vuxna människor måste faktiskt kunna avgöra sådana saker själva.

Om jag skulle cykla i Stockholms innerstad så skulle jag också använda hjälm och eftersom det snart är dags för min egen lille son att börja cykla så ska jag införskaffa en egen hjälm för att föregå med gott exempel. Men när jag är hemma hos mina föräldrar i Veberöd och ska cykla till Konsum för att handla mjölk eller när vi ska ut på en lugn cykeltur på vackra grusvägar, ja då behöver jag inte någon cykelhjälm. Ett cykelhjälmtvång även för vuxna skulle slå totalt fel eftersom situationen är så olika i olika delar av landet. Människor måste få tänka själva och ta ansvar för sina egna liv.

En ytterligare aspekt är att polisens resurser knappast ska användas för att kontrollera och bötfälla människor för brott mot cykelhjälmslagen. Vi ska inte införa förbud och tvång om de sedan inte ska följas upp, och ingen kan väl mena att polisens högst begränsade resurser ska användas till att kontrollera cykelhjälmar.

Cykelhjälmstvånget och Djurskyddsmyndighetens krav på två hästar för att en häst inte ska känna sig ensam kan tyckas vara två helt olika saker. Men det är, som jag ser det, utfall av samma storebrorstänkande. Ett översitteri på Sveriges folk. “Eftersom ni människor, medborgare i landet Sverige, inte själva kan tänka på vad som är bäst för er själva, och era djur, så måste vi politiker och myndighetsföreträdare bestämma vad ni ska och inte ska göra in i minsta detalj.”

Miljöpartiets stämmor brukar vara trevliga tillställningar för alla andra partier. Inte för att vi är där, utan för att miljöpartiets tokigheter kommer fram i ljuset och vi andra brukar få dela på någon procent av väljarkåren som i nästa opinionsundersökning bestämmer sig för att byta från mp.

Nu har mp valkongress i Borås och hittills tycks partiledningen ha lyckats hålla de vilda maskroserna lugna. En förlust om könsneutral skrivning om vård efter misshandelsdom kan de säkert ta. Den ändringen tycks bero på okunskap och en mix av äpplen och päron. Frågan handlade om att män som döms för våld mot kvinnor ska tvingas till vård. Detta kan låta bra men behandling som tvingas på den behandlade har ytterst begränsad effekt. Men det var inte tvånget som drog till sig någon diskussion utan om alla som döms för misshandel ska tvingas till behandling. Frågan blir lite konstig när man behandlar “kvinnovåldet”, men det är dessutom två olika frågor och två olika behandlingsprogram.

Den vanligaste formen av misshandel är när män misshandlar andra män. De som döms för sådan misshandel får oftast genomgå kriminalvårdens (dvs om de dömts till fängelse) program för att kontrollera aggressivitet. Den näst vanligaste formen är män som misshandlar kvinnor inom relationer. Dessa män behöver oftast inte aggressionskontroll utan får helt andra behandlingsprogram. När man skriver om mäns våld mot kvinnor så ska man inte blanda in mäns våld mot andra män eller kvinnors våld mot andra kvinnor. Självklart kan det dock vara relevant att diskutera kvinnors våld mot män inom relationer.

I övrigt så tycks de flesta mp-ombuden förstått vikten av hur media speglar deras kongress. Det största genomslaget har förslaget om att sparka chefer som inte ger jämställda löner fått. Svårt att genomföra i praktiken, men det visar på stark vilja att ta itu med jämställdhetsproblem och kan vara en vinnarfråga mot V och Fi.

Årets SOM-rapport från Göteborgs universitet är intressant när det gäller partisympatier. Det är ingen vanlig undersökning, utan man har frågat om första- respektive andrahandsval.

Denna visar en katastrofal nedgång för sossarna. Från 59 % inför förra valet till 44 % nu. Det är det lägsta resultatet i den här typen av undersökning på 50 år. Moderaterna har nästan kommit ifatt, från 23 % (låter oerhört lågt) 2002 till 43 %. Folkpartiet ligger på höga 35 %, men det är ändå ner med 2 %. Vi i Centerpartiet får 21 %, ökning med 3 %.

En jämförelse mellan blocken visar att alliansen har ett mycket stort överläge när man räknar både första- och andrahandsalternativ. Eftersom det är jämnt i de vanliga opinionsundersökningarna så måste detta betyda att betydligt fler vänsterkartellsväljare (som uppger S, V eller Mp som förstahandsalternativ) har ett alliansparti som andrahandsalternativ än tvärtom. Det kan bli viktigt i valrörelsens slutspurt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är dags att lägga ner Djurskyddsmyndigheten!

Först vill de tvinga ranchägarna på Revingehed att bygga ligghallar till nötkreaturen som aldrig någonsin behövt det tidigare. Både Lunds kommuns miljö- och hälsoskyddsinspektörer och Länsstyrelsens länsveterinärer anser att djuren mår alldeles utmärkt utan. Till och med Fältbiologerna protesterar mot Djurskyddsmyndighetens världsfrånvända idéer. Länge ville inte ens tjänstemännen från Djurskyddsmyndigheten åka ner till Revingehed för att se hur verkligen ser ut.

Sedan kommer det direktiv från denna Miljöparti-myndighet (f.d. mp-språkröret Matz Hammarström är generaldirektör och hela myndigheten infördes av sossarna för att få miljöpartiets stöd till makten) om att fiskare inte skulle få agna med levande mask. (Vet inte riktigt hur det gick med detta påhitt.)

Nu har det senaste utspelet kommit som ytterligare förlöjligar hela djurskyddsfrågan. Hästägare ska inte få ha en häst. Då känner den hästen sig ensam, så därför ska hästar ha sällskap. Det går säkert att visa att hästar är flockdjur och därför generellt sett behöver sällskap. Men någonstans måste väl svensk förbudsiver stoppas. Vi kan inte ha ett samhälle som förbjuder allting. Vill Djurskyddsmyndigheten ge ut någon rekommendation att hästar bör ha sällskap så kan de väl få göra det. Men förbud?

Det är dags att lägga ner Djurskyddsmyndigheten!

Läste en lite märklig artikel i Sydsvenska Dagbladet med rubriken “Sökes: 3000 som väntar brev”.

En brevbärare har stulit 3000 brev under åren 2002-2004 och nu efterlyser posten de rätta ägarna, “saknar man något från de här åren ska man ringa Post- och telestyrelsen”. Hur lätt är det? Hur ska jag veta om jag borde fått ett brev för fyra år sedan? För egen del kunde jag andas ut när jag läste lite längre ner i artikeln att det gäller postnummer som börjar på 223 och mitt börjar på 227. Men de i Lund som har postnummer på 223 måste verkligen klia sig i huvudet. Hmm, saknar jag inte den där räkningen från Lunds Energi….

Anf. 57 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Vi har fått höra mycket om det här förslaget redan. Därför kan jag väl korta ned mitt anförande något.

Förslaget som vi har att ta ställning till i dag är ganska omfattande i själva texten, men i förslag och innehåll är det tyvärr magert. Det finns en del förslag som vi har hört om tidigare också som vi välkomnar och givetvis kommer att rösta för. Det anmärkningsvärda i det här betänkandet och i propositionen är alla de förslag som inte finns med.
Fortfarande tycker jag att det andas en något naiv syn på barn och ungdomar som har börjat begå brott: Om vi bara är snälla nog så kommer de nog att sköta sig och sluta begå brott. Jag tror inte situationen är så enkel och så oproblematisk. Vad ungdomar som är på väg in i kriminalitet behöver är tidiga reaktioner och tydliga reaktioner, att samhället omedelbart säger: Det där är inte okej. Så där ska man inte göra. Hur ofta har det inte hänt att ungdomar som börjat begå brott märker att ingenting händer, ingen reaktion från samhällets sida? Jaha, då kan vi göra det en gång till.

Vi lägger inte alla förslag i våra 25 reservationer, eller hur många det nu är, för att vi vill straffa de här barnen och ungdomarna. Vi gör det för att vi vill hjälpa dem ur kriminaliteten. Det är verkligen att hjälpa de här ungdomarna.

Jag har varit på många fängelser och ungdomshem. Jag har inte hört en enda säga sig vara arg eller besviken för att samhället ingrep eller gjorde det för tidigt. Så om vi vill göra dem en tjänst, om vi vill hjälpa de här ungdomarna, handlar det om att samhället ska ingripa.
En forskare vid socialhögskolan i min hemstad Lund som har forskat på ungdomsgäng pekar på tre viktiga punkter vad gäller kriminella ungdomsgäng, och de vill jag definitivt skriva under på.

För det första måste samhället snabbt gå in i och beivra tendenser till kriminella ungdomsgäng så att de inte hinner bygga upp fasta etablerade kriminella nätverk och strukturer.

För det andra tar det alldeles för lång tid i dag mellan gärning och åtgärd. För att riktigt unga ska förstå allvaret i det de gör måste reaktionen komma snabbt.

För det tredje upplever de som är under 15 år inte någon koppling mellan det de gör och den åtgärd de hamnar i, alltså samtal med socialtjänsten.

Herr talman! Centerpartiet står som sagt bakom en stor mängd reservationer, men jag väljer att enbart yrka bifall till reservation 45 under punkt 48 om drogtester på barn under 15 år.
Jag önskar verkligen att det aldrig någonsin skulle behövas några drogtester för barn under 15 år, men verkligheten är inte så ljus. Det finns barn som missbrukar. Det finns barn nere i elva–tolvårsåldern som ingår i kriminella gäng. Det finns ett behov att hjälpa de här barnen långt innan de fyller 15 år.

När man läser betänkandet skulle man kunna tro att majoriteten har förstått att det behövs åtgärder och hjälp även för barn under 15 år. I sammanfattningen av betänkandet står det: ”Stödet till unga personer, även till dem under 15 år, förstärks. En särskilt kvalificerad kontaktperson skall kunna utses om den unge är i behov av särskilt stöd och särskild vägledning för att motverka en risk för missbruk av beroendeframkallande medel.”

Då inställer sig frågan: Hur ska man veta att någon börjat missbruka beroendeframkallande medel när man inte ens får testa de här barnen under 15 år? Människors personliga integritet betonar vi från Centerpartiets sida gång efter gång, men när det gäller barns säkerhet och trygghet måste samhället våga fatta svåra beslut även om barnet eller föräldrarna inte inser vilka problem som håller på att byggas upp.

Herr talman! Jag skulle kunna säga mycket mer om det här, kanske framför allt om familjens roll, men det har vi också hört mycket om tidigare. Så jag väljer att avsluta här.

Anf. 67 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Vi har hört ganska mycket, och jag ska hålla mig till en specifik fråga i denna replikväxling med Kerstin Andersson.

Jag skulle vilja höra om Socialdemokraterna och Kerstin Andersson tycker att det är rimligt att föräldrar blir skadeståndsskyldiga när deras barn begår ett brott som leder till en skada som ska ersättas.

Jag ska ta ett exempel. Det händer tyvärr då och då att en elev i besvikelse över någonting slår sönder fönsterrutorna i skolan. Om det då kan utredas vem som är skyldig och om den personen är straffmyndig kan han eller hon dömas för skadegörelse, och i så fall utdöms också skadestånd. Men oftast kan barnet inte betala. Då är frågan om Kerstin Andersson tycker att det är rimligt att föräldrarna ska betala för dessa sönderslagna fönsterrutor.

Anf. 68 KERSTIN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Som Johan Linander kanske har sett så finns det i det här förslaget en hel del åtgärder som man kan gå vidare med. En åtgärd är faktiskt medling. Den har använts inom många områden och också när det gäller barn som har varit under 15 år. Jag ser att Johan Linander fnyser med näsan, men detta är fakta.

(JOHAN LINANDER (c): Jag förstår inte vad du menar.)

Medling kommer inte till utan att brottsoffret går med på det. Om en ung människa har slagit sönder en fönsterruta eller någonting annat så behöver inte det självklart innebära att det utdöms ett skadestånd. Det kan faktiskt vara så att man via en medling kommer överens med butiksägaren eller någon annan om ett kontrakt som innebär att den unge får vara i butiken på lördagarna för att så att säga jobba av detta. Så har det gått till.

Men om Johan Linander menar att föräldrar ska betala skadestånd, vilket framgår i en reservation, så delar jag inte den uppfattningen. Jag kan inte förstå hur man hjälper den unge – jag vet vart Johan Linander vill komma – om man låter en ensamstående mamma betala ett skadestånd.

Anf. 69 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag undrade först om Kerstin Andersson hade förstått denna oerhört enkla fråga eller inte. Det är väl ganska tveksamt om man ska ha medling när någon har slagit sönder en fönsterruta. Det är väl inte så många som är brottsoffer. Man kan kanske ha medling med fönsterrutorna. Men jag tyckte att det var ett mycket märkligt svar på en enkel fråga.
Men det kom i slutet av Kerstin Anderssons replik ett litet svar på den enkla frågan om föräldrarna ska betala. Och svaret var nej.

Redan i dag kan föräldrar bli skadeståndsskyldiga för vad deras barn har gjort om man kan visa att föräldrarna har varit oaktsamma i sin vårdnad av barnet. Men det är möjligt att Kerstin Andersson vill plocka bort det ansvaret också. Jag menar däremot att föräldrar har ett ansvar för vad deras barn gör.

Om jag inte har koll på mitt barn och inte har uppfostrat mitt barn tillräckligt så att han slår sönder rutor på skolan tycker jag att det är fullt rimligt att jag faktiskt får bekosta rutorna. Jag hoppas att jag har en försäkring som kan täcka det hela. Men man kan inte ha vilka orimliga belopp som helst. Därför har vi föreslagit belopp upp till en viss nivå på samma sätt som finns i Norge. Men att säga att föräldrarna inte har något ansvar för sina barn och vad barnen gör tycker jag är att totalt ta ansvaret från föräldrarna och familjen och tro att det är samhället som sköter allting.

Anf. 70 KERSTIN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vet att Johan Linander inte tycker att samhället ska sköta allt. Jag vet att Johan Linander tillsammans med de andra i alliansen i Ett tryggare Sverige har skrivit: ”Kampen mot ungdomsbrottslighet är inte allas ansvar, som socialdemokraterna låter påskina.” Det finns en skrivning om att det är föräldrarna som i första hand ansvarar för normer och värderingar hos sina barn. Jag delar den uppfattningen. Jag delar fullständigt den uppfattningen, Johan Linander. Först och främst är det alltid föräldrarna. Men det är annorlunda när föräldraskapet inte räcker till, när den unge lever ett destruktivt liv, när han lever ett kringflackande liv, när han bor hos kompisar, när han inte kan möta sin mamma eller pappa, när relationerna är brutna, när man måste börja en relationsuppbyggnad som kan ta otroligt lång tid. Där har också socialtjänsten i dag ett jättestort ansvar och gör ett jättestort jobb genom att försöka hålla ihop familjen och den unge.

Jag är helt övertygad om att det är allas ansvar. Det är skolans ansvar att se när ett barn far illa – lärarnas ansvar. Det är Jannes ansvar som jobbar på fritidsgården. Det är polisens som möter dem ute. Det är mitt som förälder till ett barn om jag ser att mitt barns kompis far illa.
Olof Palme sade så här, och Olof Palme var en mycket klok man: Ingen människa kan skapa sig ett liv oberoende av andra där han på en öde ö kan bygga sig ett liv i frihet och trygghet. Vi är alla förr eller senare beroende av varandra.

Det är solidaritet, det är medmänsklighet, det är välfärd. Och jag kommer att fortsätta att jobba för att våra barn och ungdomar ska färdas väl i livet.

Jag brukar bara lägga ut anförandena och replikerna som de är, men den här debatten behöver en förklaring, och då tänker jag speciellt på replikskiftet med Elisebeht Markström. I min sista replik så uttryckte jag mig oklart, det medger jag, men det utnyttjade min motdebattör och uttryckte sig som att jag inte förstått vad frågan handlade om och att jag skulle gå hem och läsa på. Mycket otrevligt sätt att bemöta sin motdebattör, och speciellt i sista repliken då jag inte har någon som helst chans att svara. Jag fortsatte debatten utanför talarstolarna, eftersom jag var väldigt arg, men det finns ju såklart inte i protokollet.

Sanningen är att straffskärpningsgrunden som finns i brottsbalken gör t.ex. att den förälder som misshandat den andra föräldern inför barnen kan få ett lite hårdare straff. Straffskärpningsgrunden används dock inte speciellt frekvent. Vad jag skulle sagt i min sista replik är att straffskärpningsgrunden inte innebär att den som misshandlar får ett straff för den handling han begår mot barnet utan att straffet kan bli längre för det brott som begåtts mot den andra föräldern. Min inställning är att en psykisk misshandel, som det innebär när ett barn måste uppleva våld inom familjen, ska vara ett brott och att den förälder som misshandlat den andra föräldern även ska kunna dömas för den psykiska misshandel som barnet lidit. På det sättet skulle barnet automatiskt få rätt till skadestånd och i andra hand brottsskadeersättning. Då hade vi sluppit den halvmesyr som regeringen nu fått till för att verka handlingskraftiga.

Här kommer själva debatten.

Anf. 44 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag önskar att vi inte behövde ha denna debatt. Jag önskar att vi inte behövde någon ny lagstiftning som reglerar när barn bevittnar våld. Och jag önskar att det inte fanns några barn som tvingas leva i familjer där våld, hot och kränkningar är vardag.

Man kan blunda hårt, men det hjälper inte det minsta. Regeringen har börjat öppna ögonen och i propositionen föreslås att barn som bevittnat våld ska ses som brottsoffer enligt socialtjänstlagen och ska ha rätt till brottsskadeersättning. Det är bra så långt. Det är förslag som Centerpartiet och alliansen tidigare har lagt fram. Och självklart är vi glada för att Thomas Bodström, regeringen och vänsterkartellen här i kammaren tar efter våra förslag.

Tyvärr lyckas inte Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att öppna ögonen helt. De kisar och försöker att undvika hela sanningen, och det tycker jag är sorgligt.

Vi i Centerpartiet menar att barn som tvingas bevittna våld – oftast se och höra när pappa slår och hotar mamma – är brottsoffer. De utsätts för en psykisk misshandel som i många fall är värre än att själva bli slagna.

Detta kom också Kommittén mot barnmisshandel fram till i sitt betänkande. Till och med i regeringens egen proposition kan man läsa: ”Barn som bevittnar våld mot en närstående påverkas normalt psykiskt av upplevelsen. Reaktionerna liknar dem hos ett barn som själv utsatts för brott och kan, enligt viss forskning, till och med vara allvarligare när barnet bevittnat våld än om det själv varit utsatt för det direkta övergreppet.”

Om Socialdemokraterna och regeringen nu har förstått detta, varför vill man inte ge barnen det skydd som de behöver? De blir utsatta för brott.

I stället väljer regeringen något slags halvmesyr och en helt ny variant i svensk lagstiftning. Barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen. Det slås fast i den föreslagna socialtjänstlagens 5 kap. 11 § att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott.

Men enligt brottsbalken är det inte alls så. Barnet har inte alls utsatts för något brott utan ska bara få rätten till brottsskadeersättning från staten. Den som psykiskt har misshandlat barnet genom att till exempel misshandla en närstående kan inte dömas för denna psykiska misshandel och behöver inte heller betala skadestånd till barnet.

Brottsskadeersättning ska betalas ut, och visst är det bra. Men det är staten som ska betala ut det och inte den som har utsatt barnet för kränkningen som enligt socialtjänstlagen också är att betrakta som ett brottsoffer.

Detta är en märklig konstruktion som för mig är svår att förstå. Jag skulle vilja höra Socialdemokraternas företrädare Elisebeht Markström förklara varför ni har valt en lösning där en handling enligt socialtjänstlagen ska uppfattas som ett brott men inte är ett brott enligt brottsbalken. Det är mycket märkligt.

Herr talman! Det självklara borde vara, som bland annat Kommittén mot barnmisshandel och vi i Centerpartiet föreslår, att ett barn som tvingas att bevittna våld av eller mot närstående ska ses som ett brottsoffer eftersom han eller hon utsätts för psykisk misshandel.

Därför yrkar jag bifall till reservation 4 punkt 5 om målsägandebegreppet.

Dagens beslut borde över huvud taget inte handla om barnets rätt till brottsskadeersättning utan om en kriminalisering av psykisk misshandel av barn. Med ett sådant beslut behövs det inga konstiga konstruktioner och halvmesyrer som ger rätt till brottsskadeersättning utan att det finns något brott och utan att den som har begått handlingen själv är skadeståndsskyldig.
Från Centerpartiets sida har vi också motionerat om att misshandel av barn ska särregleras i brottsbalken. Vi har föreslagit det tidigare, och vi ger oss inte. Vi menar att det inte räcker med att misshandel av barn är en särskilt försvårande omständighet, utan det borde vara en egen paragraf i brottsbalken. Det är i grunden värre när en vuxen slår ett barn än om en vuxen slår en annan vuxen. Därför borde barnmisshandel vara ett eget brott med ett högre straffvärde än vid misshandel av vuxna.

I samband med propositionen har Centerpartiet också lyft fram ytterligare ett problem när ett barn blir utsatt för våld av sin vårdnadshavare. Vid själva rättsprocessen mot vårdnadshavaren utses en särskild företrädare för barnet. Det är ganska självklart att vårdnadshavaren inte kan företräda barnet i processen mot sig själv. Men om barnet får skadestånd utdömt är det vårdnadshavaren, det vill säga kanske förövaren själv, som ska företräda barnets intressen när det gäller att få ut skadeståndet. Det är uppenbart en orimlig ordning. Vem tror att vårdnadshavaren kommer att kräva ut skadeståndet från sig själv?

I stället borde den särskilda företrädaren som barnet har haft i rättegången få ett förlängt uppdrag så att den särskilda företrädaren också får utkräva skadeståndet från vårdnadshavaren för barnets räkning. Vi tycker att det skulle vara en liten förändring, kostar inte speciellt mycket men skulle lösa problemet för dessa barn.

Anf. 50 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Elisebeht Markström talade om ett mycket tydligt barnperspektiv när hon skulle beskriva propositionen. Jag tycker att det skulle ha varit ett mycket tydligt barnperspektiv om man hade valt att slå fast i brottsbalken att ett barn som tvingas bevittna våld i hemmet blir utsatt för psykisk misshandel. Den pappa – för det är oftast pappan – som slår mamma inför barnen ska också veta att han begår ett brott mot barnen.

Frågan är: Varför har ni valt en sådan halvmesyr? Det är en främmande fågel i svensk rättstradition. Ni vill att barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen men inte enligt brottsbalken.

Jag fick en ansats till svar tidigare. Ni säger att ni vill hålla barnet utanför rättsprocessen. Men när barnet självt blir slaget och utsatt för våld är det ju naturligt att det ska vara med i rättsprocessen. Då behöver barnet inte hållas utanför. Med detta säger ni alltså att psykisk misshandel inte är så farligt. Framför allt säger man till den som har begått brottet att förövaren inte har något ansvar för den skada som barnet lider.

Anf. 51 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Barnmisshandelskommittén utredde huruvida frågan om barn som har bevittnat våld i hemmet ska tas upp i ny lagstiftning, i en egen paragraf i brottsbalken. Man kom fram till att man inte ville förorda det. Det blev heller inte så, och riksdagen ställde sig bakom det synsättet.

I stället valde riksdagen häromåret – för tre år sedan, tror jag – att införa en straffskärpningsgrund. Om man misshandlar någon inför barn är det att betrakta som en grund för straffskärpning, som ska ses som en försvårande omständighet när man utdömer straff.
Jag har försökt att ta reda på hur det nu ser ut: Har domstolarna använt denna straffskärpningsgrund? Ja, det visar sig att de har gjort det. Det finns inte jättemånga eller jättetydliga skrivningar i domsluten, men man kan ändå tydligt se att de gör det. Att, som Centerpartiet, säga att man vill ha en särskild paragraf för att försäkra sig om att domstolarna verkligen gör vad Johan Linander vill att de ska göra är lite främmande. Jag tror att det räcker med den lagstiftning vi har.

Att vi sedan ska följa upp den och kontrollera att det har blivit så som den lagstiftande församlingen, det vill säga riksdagen, har bestämt är en annan sak. Men vi behöver inte ständigt skapa nya paragrafer för att skriva domstolarna på näsan hur de ska göra.

Det finns en paragraf om en straffskärpningsgrund. Den har verkat i ett par tre år nu, och jag tror att vi vid en översyn kommer att se att domstolarna också har tagit hänsyn till den. I de domar som jag har läst har man gjort det.

Anf. 52 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag tycker att Elisebeht Markström blandar ihop två saker här. Straffskärpningsgrunden handlar ju om våld som är riktat mot barn, och då är den försvårande grunden just att det är ett barn som det är riktat mot.

Centerpartiet har föreslagit att vi ska ha en egen paragraf som heter barnmisshandel i brottsbalken. Det ska framför allt vara högre minimistraff än när det gäller misshandel av en vuxen. Det är alltså en helt annan sak.

Våldet är ett brott mot den person som det riktas mot, men även om ett barn bevittnar det och lider svårt psykiskt är det fortfarande inget brott mot barnet. Nu säger ni att det är ett brott mot barnet enligt socialtjänstlagen, det vill säga att barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen. Men det är fortfarande inget brott enligt brottsbalken. Förövaren kan inte dömas för den psykiska misshandeln. Förövaren blir inte skadeståndsskyldig gentemot barnet. I stället säger staten att barnet kanske behöver en viss kompensation, och därför träder staten in och betalar brottsskadeersättning.

Men staten säger inte till förövaren: Du har begått ett brott mot det här barnet, och därför ska du betala skadestånd och straffas för psykisk barnmisshandel.
Blanda inte ihop begreppen här!

Anf. 53 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag tvingas konstatera att Johan Linander är dåligt påläst. Den straffskärpningsgrund som riksdagen fattade beslut om för två år sedan innefattar just att barn har bevittnat våld.

Det kanske lite grann förklarar Johan Linanders stadiga argumentation att vi behöver ha ytterligare en ny paragraf i brottsbalken. Detta är redan omhändertaget i den lagstiftning som riksdagen har fattat beslut om. Gå hem och läs på, Johan Linander.

Anf. 22 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I dag debatterar vi åter kriminalvården. Det är knappast första gången under mandatperioden som vi gör det, men i dag är det faktiskt en skillnad, för nu har vi några konkreta förslag att ta ställning till. Regeringen har lämnat en proposition som man har döpt till En modernare kriminalvårdslag. Det finns en del av de förslagen som Centerpartiet står bakom, och detta återkommer jag till.

Men jag tänkte börja med att svara Alice Åström. Först slås man i Alice Åströms anförande av hur hon totalt glömmer bort individens ansvar för sina egna handlingar. Vi har som individer och som medborgare ansvar för vad vi själva gör. Visst kan vi ha haft en mycket svår barndom, vi kan vara narkotikamissbrukare och vi kan ha psykiska problem, men i grunden måste man utgå från den egna individens ansvar. Man kan prata om samhällets ansvar och samhällets misslyckande, men man måste i slutändan komma tillbaka till att när människor begår brott så får de stå för sina handlingar och också ta det straff som utdömts.

När det gäller halvtidsfrigivning lät det på Alice Åström som att Centerpartiet står bakom att införa halvtidsfrigivning, men så är inte fallet. Det vi har föreslagit är att domstol i vissa extraordinära fall ska kunna utdöma möjlighet till halvtidsfrigivning. Det handlar om fall då man redan från första början kan säga om den som dömts att det inte är fråga om en vanebrottsling som kommer att begå brott igen. Jag kan ge ett exempel på en situation: En kvinna som efter kanske årtionden av misshandel från sin man gör det hon inte borde göra – hon slår ihjäl honom. Hon måste dömas till ett ganska långt fängelsestraff, men redan från första början kan man säga att den här kvinnan inte kommer att gå ut och slå ihjäl fler personer. Då menar jag att domstolen skulle kunna sätta upp i domen att om man sköter sig perfekt ska man kunna frigivas efter halva tiden. Men det gäller alltså extraordinära fall, och det handlar inte om att varje intagen skulle få den här möjligheten – långt därifrån. I övrigt står vi fortfarande bakom två tredjedelars villkorlig frigivning.

För Centerpartiet är den centrala målsättningen med kriminalvården att de intagna inte ska återfalla i brott efter frigivningen. Redan från första dagen i fängelse ska man ha en individuell planering för sin tid i anstalten och hur man ska få rehabilitering, kanske vidareutbildning eller lära sig ett yrke för att man, den dagen man kommer ut, ska kunna leva ett laglydigt liv. Samtidigt har också fängelsestraff en allmänpreventiv betydelse som man inte får glömma bort. Alla ska veta att brott straffar sig. Det är viktigt att inte urholka betydelsen av ett fängelsestraff. Utöver detta kan det helt enkelt finnas ett skyddsbehov för samhället, det vill säga att en människa helt enkelt är farlig så länge han är ute i samhället med oss andra och därför behöver sitta inne i fängelse för att samhället ska få sitt skydd tillgodosett.
Det krävs alltså en mycket noga övervägd gräns mellan vad vi kan göra för att de intagnas rehabilitering till ett laglydigt liv ska bli så bra som möjligt och vad vi kan göra för att fängelsestraffet ändå inte ska urholkas och allmänhetens förtroende inte ska minska. Dessutom får det inte finnas en urholkning av det allmänna skyddet för allmänheten.

Även om Centerpartiet verkligen betonar behovet av alternativa strafformer och förbättrade utslussningsmetoder tycker jag att den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gått för långt i den här propositionen. De nu föreslagna åtgärderna riskerar faktiskt att urholka betydelsen av fängelsestraffet och därmed minska allmänhetens förtroende. De riskerar faktiskt också att medföra att fler brott kommer att begås under den tid då man avtjänar sitt straff.

Centerpartiet står bakom de två första förslagen, om vi tar dem i den ordning som de står i den nya lagstiftningen, nämligen de som gäller frigång och vårdvistelse. Dessa två, vi kan kalla dem utslussningsåtgärder, är ju inte speciellt nya, utan de innebär en modernisering av de utslussningsåtgärder som redan finns. Vi kan också från Centerpartiets sida ställa upp på så kallade halvvägshus, men vi ställer vissa krav. Vi menar att halvvägshus kan vara en fördel. Om man efter sin avtjänade tid ute i samhället så är det bra om man kan ta steg mot att man lever nära det liv som man sedan ska ut och leva när man inte längre är en intagen. Men samtidigt får det inte finnas någon risk för att den intagne ska fortsätta begå brott.

Regeringen har valt att föreslå att det inte ska finnas någon ”beaktansvärd risk” för att den intagne ska ”begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig”. Detta förslag lägger man fram trots att Kriminalvårdskommittén lagt fram samma förslag som vi i Centerpartiet nu föreslår, det vill säga att det inte ska finnas någon risk alls. Jag tycker att det är konstigt att regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte lyssnar på Kriminalvårdskommittén. Det var ett väl avvägt förslag som man lade fram. Att lägga till ordet ”beaktansvärd” gör att betydligt fler intagna kan komma i fråga för de här åtgärderna, och det ökar också risken för att någon faktiskt ska begå nya brott, rymma eller allvarligt missköta sig. Det är inte bra för allmänhetens förtroende. Det är just sådana här åtgärder som kan urholka betydelsen av fängelsestraff. Detta har till exempel Brottsoffermyndigheten påpekat på samma sätt som vi i Centerpartiet gör.

Det finns ytterligare ett problem med förslaget om halvvägshus, och det är att vistelsen i halvvägshuset kan ske utan elektronisk övervakning. Den kan förenas med elektronisk övervakning, men kriminalvården kan också besluta sig för att det inte behövs någon sådan övervakning. Vi menar att om allmänhetens förtroende ska upprätthållas så är det viktigt att man vet att den person som finns i halvvägshuset och ju kan vara ute i samhället i en stad eller vad som helst faktiskt är kontrollerad från kriminalvårdens sida. En person kan inte smita ut från det här huset när som helst och begå nya brott utan att kriminalvården faktiskt ser var de rör sig. Detta är inte något som bara jag står här och tycker. Det är till exempel också något som Åklagarmyndigheten har skrivit i sitt remissvar. Risken är att det blir det tidigare brottsoffret som får lida för att den som sitter i halvvägshuset har en möjlighet att röra sig fritt utan kontroll.

Fru talman! Vi i Centerpartiet ställer oss alldeles negativa till den utökade frigång som majoriteten föreslår. Utökad frigång innebär i klartext att den intagne får lämna fängelset efter halva tiden för att avtjäna resterande tid i hemmet, med eller kanske utan elektronisk övervakning. Är den dömde dömd till ett riktigt långt fängelsestraff så kan den nya regeln med utökad frigång innebära nästan två års kortare tid på anstalt än med dagens regler. Det tycker jag är att gå för långt, och det är också flera remissinstanser som ställer sig tveksamma till det här förslaget, till exempel Åklagarmyndigheten, Frivårdsföreningen, Kriminalvårdsstyrelsen och Brottsförebyggande rådet. I stället borde man ha kvar de utslussningsmöjligheter med fotboja som redan finns i dag. Reglerna ändrades så sent som i april 2005, och att redan nu avskaffa de reglerna känns märkligt. Förslaget om utökad frigång innebär faktiskt ingen stor förändring jämfört med nuvarande regler för dem som avtjänar korta eller medellånga straff om den utökade frigången beslutas i kombination med elektronisk övervakning. Det är för dem med riktigt långa straff som det blir en stor skillnad, och frågan är om det är rätt prioritering att en person som sitter av ett 10–14 år långt straff, till exempel för ett riktigt grovt narkotikabrott, ska få en kortare tid i fängelset.

Jag har dragit över min tid – ursäkta, fru talman! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 8 under punkt 8 om intensiv övervakning med elektronisk kontroll.

Anf. 23 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag är helt överens med Johan Linander om individens eget ansvar för de handlingar man gör. Det är därför vi har straffsystemet. Det är därför man har fått påföljden. Man måste ta ansvar för sina handlingar.

Men man får heller inte vara blind för samhällets ansvar. Man får heller inte vara blind för vilka möjligheter individen har att ta ett fullt ansvar. Man måste kunna göra också dessa avvägningar och våga diskutera det.

När vi vet att väldigt många av dem som sitter på våra anstalter har adhd, psykiska störningar och så vidare måste vi också ställa frågan: Hur kan samhället ta sitt ansvar, och hur stort och på vilken nivå ska det vara, för att se till att vi får denna balansgång och får det att fungera? Men individen måste givetvis alltid ta ansvar för sina egna handlingar, och därför har vi ett straffsystem.

När vi nu diskuterar barnmisshandel och vet hur många barn som växer upp under hemska förhållanden – här är vi alla engagerade – ska vi också veta att väldigt många av de barn vi inte ser kommer att hamna på våra anstalter. Vågar vi inte se den kopplingen utan då börjar prata om individens fulla ansvar för sina handlingar tycker jag att vi har misslyckats.
Min fråga till Johan Linander blir därför: Måste man inte, även om man pratar om individens ansvar, våga se den här helhetsbilden och säga att det inte är riktigt så enkelt och så svart eller vitt som det kan låta?

Anf. 24 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jo, visst är det så. Jag håller helt med Alice Åström. Utöver individens eget ansvar måste vi från samhällets sida se till att det finns möjligheter. Det ska finnas utbildning, det ska finnas hjälp att få när man är sjuk och så vidare. Det är klart att samhället har ett stort ansvar för att man som medborgare ska kunna ta sitt eget ansvar. Där är vi kanske lite överens. Jag tyckte bara att Alice Åström betonade samhällets ansvar så otroligt mycket medan hon glömde bort individens eget ansvar.

Jag tycker också att man som intagen ska få större chanser. Första gången man sitter i fängelse ska man ha större chanser och större möjligheter. Sedan kan det finnas de som väljer att inte ta till sig den rehabilitering som borde finnas men som det inte är så mycket med just nu eftersom överbeläggningen på fängelserna, som bland annat Vänsterpartiet är ansvarigt för, gör att behandlingsmetoderna inte fungerar som de borde göra. Om någon har fått den hjälp som samhället erbjuder men ändå väljer att fortsätta att begå brott och komma tillbaka får vi ju säga att samhället har försökt ta sitt ansvar men att individen väljer att inte sköta sig som man borde. Då minskar också möjligheterna för samhället att hjälpa till, och då ökar såklart individens eget ansvar.

Anf. 25 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag tycker ändå att det är att förenkla. Innan jag hamnade i riksdagen var jag behandlingsarbetare, och jag vet att det inte är så enkelt som att säga: Nu har du fått den här hjälpen, och du har gjort det här valet. Det är inte så enkelt att förändra människor och människors historia, bakgrund och psykiska status. Det kan handla om missad skolgång och missad träning i social kompetens under de här åren. Det är inte så enkelt som att säga: Nu har vi gjort det här, och du har gjort ditt eget val och får ta det fulla ansvaret. Jag önskar att det vore så enkelt, men det är det ju inte. Ska man jobba med dessa frågor tror jag att man måste våga se den här komplexa situationen.

Aftonbladet hade i en av sina artiklar ett reportage om en pojke som hade blivit misshandlad under hela sin uppväxt och som sedan själv blev misshandlare och kriminell. Han kunde inte hantera sin aggressivitet och så vidare, och det kommer att vara en lång process innan han kan det. Frågan är: Hur mycket eget ansvar kan man säga att han måste ta för varje gång han inte klarar av att hantera detta? Och hur lång var processen när han blev utsatt för det här övergreppet?

Jag önskar att det gick att prata om svart eller vitt, men vi måste se båda bitarna.
Sedan har jag ännu en fråga till Johan Linander. Det handlar om detta med elektronisk fotboja och att man inte skulle behöva ha det i halvvägshuset. Är inte detta ett typiskt exempel på det Centerpartiet säger om halvtidsfrigivning för vissa grupper – kvinnan som hade slagit ihjäl sin man eller kvinnor som har en helt annan bakgrund? Här har man den individuella möjligheten. Det är kanske just den gruppen som inte behöver elektronisk fotboja. Centerpartiet är ju berett att införa halvtidsfrigivning utan halvvägshus för den här gruppen. Så här kan man faktiskt använda detta.

Jag tror att det är viktigt att se det på det sättet. Där är egentligen Centerpartiet och majoriteten överens.

Anf. 26 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Så där väldigt överens kanske vi inte är.
Det finns en stor skillnad. Varför ska den här kvinnan i så fall sitta på ett halvvägshus? Det finns inget skyddsbehov från samhället, hon sköter sig perfekt under tiden hon är intagen och det finns över huvud taget ingenting som talar för att hon ska fortsätta att begå brott. Varför ska hon då sitta i halvvägshus? Då är det väl bättre att hon sitter hemma och är fri. Därför tycker vi att domstolen ska ha denna möjlighet att bevilja halvtidsfrigivning och att det inte ska ligga på kriminalvården att ta det som ett administrativt beslut.

Jag ställer mig också frågande till Alice Åströms beskrivning av chans på chans. Visst, vi får aldrig ge upp en människa. Självklart är det så. Men låt oss säga att en intagen får möjlighet till halvvägshus utan elektronisk övervakning, och så fort han får chansen sticker han ut och ger sig på det tidigare brottsoffret eller kanske ett vittne som har vittnat i rättegången. Då åker han såklart in igen, och då är det inte halvvägshus i fortsättningen. Så blir han frisläppt och fortsätter att begå brott. När denna person då åter sitter i fängelse, ska han få nya chanser till halvvägshus? Ska han få nya chanser till utökad frigång fast han misskötte det förra gången? Jag tycker inte att vi kan offra detta brottsoffer eller detta vittne ytterligare en gång. Då måste man se till samhällets skyddsintresse före denna persons möjlighet till ytterligare utslussningsåtgärder.

Jag tycker inte att det är så lätt som att bara säga att man ska få nya och nya chanser. Det finns också andra människor i samhället som vi måste ta hänsyn till.

Anf. 28 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag ska börja med att förtydliga att jag eller Centerpartiet aldrig har talat om att släppa ut någon utan att de ska få sitt straff. Alla som begår brott ska få sitt straff och i nästan alla fall ska de avtjäna minst två tredjedelar av tiden. Om de missköter sig ska de avtjäna ännu större del av sin utdömda tid, kanske hela tiden. Men i extraordinära fall ska domstol kunna döma ut möjligheten till halvtidsfrigivning. Det är det vi har föreslagit. Det brukar annars vara Leif Björnlod som talar om att stänga fängelserna och släppa fångarna loss. Det kanske är lite naivt.

Jag skulle vilja höra vad Leif Björnlod säger till den kvinna som har blivit misshandlad av sin sambo och mannen blir dömd för detta men sedan ska sitta i ett så kallat halvvägshus i samma stad och dessutom utan elektronisk övervakning. Hade det inte varit enklare att tvinga fram elektronisk övervakning om så bara för den här kvinnans upplevda trygghet? Även om det inte finns något reellt hot kan även en upplevd otrygghet vara oerhört jobbig.

Anf. 29 LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:

Fru talman! Det var ju bra att jag fick se dig igen, Johan Linander. Jag blev nästan lite glad när jag hörde dig tala om den här kvinnan och du ställde frågan: Varför ska hon då sitta där? Det kändes väldigt humanistiskt. Men nu hör jag att Strafe und Order kommer tillbaka här. Det märker vi. Det står verkligen för den så kallade mesalliansen. Där avslöjade du dig igen. Jag vill inte ha något straff över huvud taget, för jag lägger in andra värden i ordet straff. Jag vill ha vård, jag vill ha behandling, jag vill ha kurativ verksamhet och preventiv verksamhet för att undvika att brotten begås. Det är det viktigaste.

När det gäller kvinnan som bor i den stad där hennes misshandlande sambo sitter i ett halvvägshus utan elektronisk övervakning är jag helt övertygad om att man gör en mycket nogsam bedömning av riskerna för upprepad misshandel innan den mannen hamnar i den situationen. Jag känner i det fallet stort förtroende för de myndigheter och instanser som har gjort den bedömningen och att det fungerar. Sant är dock att detta har försökts, och det har vid några tillfällen misslyckats. Det är sant. Det är tillkortakommanden, så jag vill att den prövning man genomför i det här fallet ska vara mycket grannlaga. Det är riktigt. Sedan ska man naturligtvis ge kvinnan det stöd hon behöver.

Anf. 30 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Man blir lite skrämd av Leif Björnlods tal här om att det inte ska finnas några straff och att det bara är vård som gäller. Man kan ha två reaktioner på detta.

Först och främst: Vilket skydd ska medborgare i övrigt ha? När människor begår brott mot dig, mig eller samhället är det klart att de ska bestraffas. De ska få en påföljd. Det är dels för att de ska veta att de inte ska begå brott, dels för att det finns ett skyddshänseende mot övriga medborgare.

Vi vet alla hur det ser ut i kriminalvården i dag. Det är överbeläggningar och dubbelbeläggningar. Det har utdömts vite mot kriminalvården för att man inte klarar av att sätta alla intagna i var sin cell. Det är inte så länge sedan kriminalvårdens generaldirektör sade att om kriminalvården hade varit ett privat företag hade det försatts i konkurs för länge sedan. Alla som pratar om kriminalvården säger att det inte går att utföra den behandling och rehabilitering som borde göras eftersom det finns alldeles för lite resurser, för lite personal, för dåligt utbildad personal och för att det är alldeles för trångt i fängelserna.

Sedan står Leif Björnlod här och pratar om att det inte ska vara straff utan bara vård. Vänsterkartellen är ansvarig för hur kriminalvården ser ut i dag, och det innebär att det är sämre vård, behandling och rehabilitering på fängelserna än det har varit på mycket länge.

Anf. 31 LEIF BJÖRNLOD (mp) replik:

Herr talman! Det är därför vi lägger fram förslag om en modernare kriminalvårdslag. Det är för att förbättra situationen. Det är viktigt.

Apropå att vara skrämmande. Johan Linander skrämmer mig när han sätter likhetstecken mellan skydd av medborgare och straff. Är enda sättet att skydda medborgare att straffa någon förövare? Det ser jag som ett tillkortakommande. Jag kan absolut inte se att straffet på något sätt, någon gång, har avhållit någon från kriminalitet.

Det gamla medeltida, primitiva, systemet att bunta ihop fångar, låsa in dem och sedan släppa ut dem har inte minskat kriminaliteten i samhället. Vi ska ha fullkomligt klart för oss att det inte fungerar.

Jag tror, Johan, att det här beror på att vi lägger in olika betydelse i ordet straff. Att förhindra brottslingar att begå brott kan ske bland annat med hjälp av inlåsning. Men enligt min uppfattning är det inte samma sak som straff. Det kan vara problemet.
Straff är något annat. Det ligger nära hämnd och vedergällning. Det är vi alldeles för utvecklade för att tänka på.

Anf. 37 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag har några frågor till Helena Frisk.

Om vi utgår ifrån att de som ska få utökad frigång faktiskt också har elektronisk övervakning, vilket jag hoppas att de kommer att få, skiljer det sig inte så mycket mot dagens utslussningssystem med fotboja för dem som är dömda till korta och medellånga straff. Det blir ungefär lika lång tid som man kan ha fotboja i utökad frigång som nu i utslussning med intensiv övervakning.

Den stora skillnaden blir för dem som är dömda till riktigt långa straff för riktigt grova brott. Då pratar vi framför allt om grova narkotikabrottslingar. Det är ju de som får de längsta straffen. Det kanske i någon mån också gäller mord och dråp, om man inte är dömd till livstid för mord.
Är det en medveten prioritering från Socialdemokraternas sida att man ska korta tiden för dem som är dömda till riktigt långa straff för verkligt grova brott? Det är faktiskt inte där som återfallsfrekvensen är minst, utan det är de som sitter på halvlånga straff som har störst möjlighet att komma tillbaka till samhället till ett laglydigt liv. Vore det inte bättre att sätta in prioriteringarna där i stället?

Anf. 38 HELENA FRISK (s) replik:

Herr talman! Nej, det handlar definitivt inte om att korta strafftiderna. Jag tror att ett system där vi låter människor sakta men säkert återanpassas till samhället i övrigt spelar en väldigt stor roll, jämfört med dagens system, där man ofta tyvärr släpps ut till ett samhälle där ingen egentligen vill ta emot en någonstans. Vi vet ju hur det ser ut för människor som släpps ut i dag.

Med de här utslussningsalternativen finns det möjligheter att jobba med den enskilde individen i tid. Det är det jag tror att vi måste göra, även om det naturligtvis är så som Alice Åström sade i debatten, att det inte bara är ett ansvar för kriminalvården, utan vi måste få in hela samhället och se till att vi alla tar vårt ansvar i de frågorna.

Anf. 39 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Men hur man än vrider och vänder sig blir det nästan två års kortare tid på anstalt med de förslag ni lägger i dag för dem med de allra grövsta brotten. Då har jag räknat på 14 års tidsbestämt fängelsestraff, som är det längsta man kan få, till exempel för grovt narkotikabrott. Nu blir det nästan två års kortare tid på anstalt om man får de nya utslussningsalternativen jämfört med de alternativ som finns i dag.

Den andra frågan som jag tänkte ställa, som jag också ställde till Leif Björnlod, handlar om den kvinna som tidigare har blivit hotad och misshandlad och som får veta att förövaren ska sitta i ett halvvägshus i samma stad och inte ens ska ha elektronisk övervakning. Vore det inte lämpligare att säga att det ska vara elektronisk övervakning i de här fallen, bara för att kvinnan, brottsoffret, ska kunna uppleva att det åtminstone finns en viss kontroll? Det gäller även den upplevda tryggheten. Även om bedömningen är att den här mannen inte kommer att begå några nya brott är den upplevda tryggheten viktig.

Jag skulle också vilja höra något ord om förändringen från ”risk” till ”beaktansvärd risk”. Som jag har förstått det satt Helena Frisk i Kriminalvårdskommittén, där man lade fram förslaget att det inte ska finnas någon risk för återfall i brott för att man ska få de nya möjligheterna med halvvägshus och utökad frigång. Men när förslaget kom till regeringen ändrade man det till att det inte ska finnas någon beaktansvärd risk. Vad är det som har gjort att Helena Frisk och Socialdemokraterna nu accepterar att det finns en viss risk för återfall i brott?

Anf. 40 HELENA FRISK (s) replik:

Herr talman! Det går inte att fullständigt utesluta risker. Vi måste naturligtvis minimera dem, men att utesluta dem helt tror jag är omöjligt.

Där det finns behov av elektronisk övervakning även i halvvägshus ska det finnas. Man måste lita till de bedömningar som görs. Vi utgår från att de som får möjligheten att komma ut i halvvägshus också har en vilja att komma tillbaka till samhället. Det är det som är utgångspunkten för mig.

Jag har en fråga: Vilka människor vill vi egentligen möta på gatan när vi är ute och går? Vill vi möta en människa som efter fängelsestraffet har fått möjligheten att på ett så bra sätt som möjligt återanpassas? Var vi än befinner oss i landet ska vi ju möta de här människorna. Det är ju så med alla straff att vi inte låser in människor och kastar bort nyckeln, utan en dag ska de finnas bland oss ute i samhället igen. Hur vill vi då att de ska se ut? Det är där jag sätter min utgångspunkt, och jag tror på ett system där man sakta men säkert slussas ut i samhället igen.

Just nu är det vart fjärde år, eller med andra ord, det är karneval i Lund. Lundakarnevalen är något man som lundensare inte får missa. För er som inte är här ifrån och som aldrig haft nöjet att bevista någon karneval så kan jag trösta er med att det är bara fyra år till nästa gång.

Vad är då så speciellt med lundakarnevalen? Lite svårt att beskriva, men om ni gillar Hipp Hipp av och med lundensarna Johan Wester och Anders Jansson så kan jag garantera att ni även skulle gilla karnevalen. Det är lundensisk humor i stort och smått. Från små “tältnöjen” till stora spex i tre dagar. Också karnevalståget såklart. Igår var det 200 000 personer som stod och tittade på när tåget drog fram längs med Lunds gator, och då ska man veta att det ändå småduggade lite.

Det har varit karneval i Lund sedan mitten av 1800-talet så det är väldigt mycket historia i allt som sker. Intressant är att karnevalens “vart fjärde år” inte är något som man tagit efter OS, tvärtom, karnevalen har varit vart fjärde år sedan 1892 och OS började ju inte förrän 1896…. Är man från Lund så hävdar man dessutom att London fick sitt namn från skandinaviska vikingar och att “Lund on Themsen” senare blivit Lundon för att sedan bli London. Men vi är inte sura för att britterna tagit sitt huvudstadsnamn från Lund, det bjuder vi så gärna på…

Jag brukar inte svara på sånt här, mest pga att tiden inte räcker till, men nu när jag blivit “utmanad” av den bondförnuftige Erik så får jag göra ett undantag.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
Det är min dagbok, glöm att jag berättar vad där står…

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En alldeles för stor skrivare för ett för litet skrivbord.

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Sporten på SVT följt av sporten på TV4.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
Lite efter elva…. 23:09.

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Min son som hostar då och då.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Grillade för några timmar sedan i trädgården.

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
Om någon kommenterat tidigare inlägg.

8. Vad har du på dig?
Kläder….

9. Drömde du något inatt? I så fall – vad?
Kommer aldrig ihåg drömmar.

10. När skrattade du senast?
När jag läste en sjuk historia i ett mail.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En överfull bokhylla och några tavlor, varav en är priset som Årets Centerparlamentariker 2006 som jag fick av Centerstudenterna.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
En bild på Lars Danielsson. Kände direkt att det är konstigt att någon trott att Helen Eduards haft ett förhållande med den mannen.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Lite för trött för att uppskatta den….

14. Vilken var den senaste film du såg?
En reklamfilm där Zlatan trixar med ett tuggummi.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
En duktig hantverkare som kan göra klart vårt badrum före sommaren.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag är uppväxt i ett hus som står på tomten där “Veberödsmannen” brände ner byns stora mölla. Varken den riktiga “Veberödsmannen” eller Ernst-Hugo Järegård som gestaltade honom i filmen har spökat hos oss.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Se till att alla har mat och vatten i tillräckliga mängder.

18. Tycker du om att dansa?
Helst inte.

19. George Bush?
Hur kunde de välja honom?

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Min pojke heter redan Erik och får vi en flicka blir det nog Astrid.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Gärna, helst i NY, men det får nog bli efter Erik och ev. fler barn vuxit upp.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Det trodde du inte.

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Min syster Annette, Ilan Sadé, Malte Lewan och såklart Fredrik Jarl som har Sveriges sämst uppdaterade blogg.

Hej, fredag eftermiddag och längtan hem till familjen. Det blir nog ett kort veckobrev.

Sedan senast har jag haft sju debatter i kammaren. Helst den gångna veckan med fem debatter har varit stressig. Även om en debatt kanske bara tar 1-1,5 timme i kammaren så är det rätt mycket förberedelser för att det ska bli bra. Det har handlat om polisens stöd vid terrorismbekämpning, aktuell debatt om hot och våld mot demokratin, nämndemän, provisoriska pass för utsatta barn, unga lagöverträdare, modernare kriminalvårdslag och barn som bevittnat våld i familjen. Vill ni veta mer så finns mina anföranden och repliker som vanligt på www.johanlinander.se

För precis två veckor sedan var jag ute med närpolisen i Malmö. Det var en intressant kväll. Jag fick väldigt mycket bra information och kunskap när vi fotpatrullerade i Folkets Park, längs gågatorna, på Lilla Torg m.m. Det som överraskade mig mest är hur många ”icke-polisiära” frågor som polisen får, som ”vet du var närmsta pizzeria ligger?”. För mig känns det helt främmande att ställa sådana frågor till en polis i tjänst. Men han jag gick med svarade lugnt och verkade inte ovan vid sådana frågor.

Dagen därpå var jag en av mer än 10 centerpartister som stod på Stortorget i Lund och pratade med folk. Det blir mycket roligare när man är många. Risken är bara att man står och pratar alldeles för mycket med varandra. Jag passade också på att bli intervjuad av två tjejer som studerar genusvetenskap, jag blev fotograferad av min kusin till valmaterial och jag hann med en kort träff med Beredskapspolisföreningens ordförande.

Presstödet

I onsdags i förra veckan skulle det ha varit bolagsstämma med Skånska Dagbladet. Det mycket överraskande och negativa beskedet om presstödet gjorde att styrelsen sköt upp stämman till den 31 maj när det förhoppningsvis finns bättre information om vad som gäller.

Från Centerpartiets sida har vi lagt en motion i riksdagen om att det som presstödskommittén kom fram till ska gälla. Det innebär en jobbig presstödssänkning för Skånska Dagbladet med totalt 4,5 mkr, men det skulle ändå vara oerhört mycket bättre än regeringsförslaget på en sänkning med 12 mkr.

Konstitutionsutskottet håller nu på att behandla ärendet och enligt vad jag fått höra så finns det förståelse för vilka oerhörda problem en presstödssänkning med 12 mkr skulle innebära för SkD. För staten handlar det om småpengar, men för SkD, och kanske även för SvD, innebär det mer eller mindre en kniv i ryggen.

Man ska vara klar på att det i princip aldrig händer att S, V och Mp ger med sig och väljer att acceptera ett annat partis förslag än den egna propositionen. Skulle det gå den här gången så är det snarast en sensation. Men självklart gör jag och andra som förstår betydelsen av storstadsstödet allt vi kan för att få till en historisk omsvängning.

Gjort i övrigt

- Besök hos svensk-arabiska föreningen i Helsingborg. En trevlig och intressant bekantskap.

- Sett ”live” när både Helsingborg och Djurgården fått stryk av de blivande himmelsblå svenska mästarna.

- Varit och pratat på Blekinge och Kalmars stora C-möte i Brömsebro.

- Haft klasspresentationer för tre klasser på Katedralskolan i Lund.

- Varit på distriktsstyrelse- och avdelningsstyrelsemöte.

- Deltagit i en debatt på Södra Teatern i Stockholm som Internationella Juristkommissionen anordnade.

- Blivit intervjuad av både Brottsofferjourernas Riksförbunds tidning och Advokatsamfundets tidning.

Kommande vecka

- Bli intervjuad av karnevalsradion på lundakarnevalen imorgon.

- Såklart njuta av karnevalen och kanske en karnevalsöl.

- Aulapresentation på Polhemskolan i Lund på måndag.

- Möte och presskonferens i Sjöbo, också på måndag.

- Sammanträde med Skånska tidningsföreningen på tisdag.

- Anförande för Svenska Tibetkommittén i Stockholm på tisdag kväll.

- Njuta av Kristi himmelsfärdshelgen.

För ett par månader sedan kom det fram att en socialdemokratisk tjänsteman vid partihögkvarteret på Sveavägen gång på gång försökt sprida lögner om Fredrik Reinfeldt. När Reinfeldt sa att han skulle polisanmäla händelsen så blev Marita Ulvskog upprörd och uttryckte i tidningen Riksdag & Departement:

“Det vill säga vi tävlar inte om att göra polissak av övertramp för att den vägen försöka vinna billiga poäng. Vi uppträder som vuxna och ansvarstagande människor. Vi framställer oss inte som “brottsoffer” när vi i själva verket riskerar att ta tid och utrymme från människor som utsatts för vålds- och egendomsbrott och svåra kränkningar.”

Nu skriver Lars Danielsson på Brännpunkt att han överväger att polisanmäla de som på diverse bloggar spridit ryktet om hans relation med depertementsrådet Helen Eduards.

Dags för partisekreterare Ulvskog att ta Danielsson i örat och förklara för honom att han inte ska framställa sig som “brottsoffer” när han i själva verket riskerar att ta tid och utrymme från människor som utsatts för vålds- och egendomsbrott och svåra kränkningar.

Anf. 22 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! I det här ärendet kan vi läsa att Utrikesdepartementet, UD, har fått kännedom om 19 fall 2004 och 15 fall 2005 där barn har skickats till ett annat land mot sin vilja. Hur många det egentligen handlar om har varken vi eller UD någon egentlig uppfattning om. Men att det är betydligt fler än de 19 fallen 2004 och de 15 fallen 2005 kan vi vara alldeles säkra på.

Det är något märkligt att man både i propositionen och i betänkandet lägger så stor vikt vid barnets egen vilja. Det skrivs ”i strid mot barnens vilja” på flera ställen. Det är tveksamt att lägga stor vikt vad egentligen ett barn vill när föräldrarna säger att det ska, måste, åka utomlands. Är det då så intressant att det är mot barnets vilja?

I Sverige säger vi att alla barn ska gå i skolan. De ska gå i skolor som följer den svenska läroplanen. Men borde vi då acceptera att barn även i enlighet med deras egen vilja skickas till länder och går i skolor där som vi aldrig någonsin skulle acceptera i Sverige? Det är högst tveksamt. Det är kanske en annan diskussion än den vi har här i dag om provisoriska pass, men den är väl värd att tänka på.

Från Centerpartiets sida har vi ingenting emot förslagen i propositionen. De är nödvändiga och bra, och kanske borde de ha kommit lite tidigare. Men trots det är det här bara att skrapa på ytan. Hillevi Engström gjorde en bra genomgång av vad som egentligen skulle behövas. Vi vet alldeles för lite om frågan.

Hur många barn är det egentligen? Vart skickas de? Vad vet socialtjänsterna? Skolor runtom i landet måste få veta att eleverna försvinner. De måste märka att rätt som det är kommer eleven inte tillbaka. Hur följer man upp var barnet är? Hur är samarbetet mellan socialtjänsten och skolan i de fallen? Det finns många frågor kvar, och det är därför vi har en reservation. Jag yrkar bifall till reservationen. Reservationen handlar om att vi måste få veta betydligt mer om barnen. Det kan låta lite med 19 barn ena året och 15 barn det andra året, men även ett barn är ett barn för mycket.

Målet måste vara att barn över huvud taget inte ska skickas i väg utomlands för att gå på skolor som vi inte skulle acceptera i Sverige. Det är inte bättre att barnen får den undervisningen i ett annat land.

Det finns fler frågor som man också måste ställa sig. När det provisoriska passet har utfärdats och barnet har kommit tillbaka till Sverige, hur får barnet det sedan? Ska barnet tillbaka till sina tidigare föräldrar? Vad är det som säger att inte föräldrarna ytterligare en gång åker i väg med barnet?

Det är bra med utfärdandet av provisoriska pass. Det är nödvändigt. Men fortfarande vet vi alldeles för lite i frågorna. Ärendet borde ha fått en mer seriös behandling än vad det har fått i justitieutskottet. Precis som tidigare talare har sagt borde kanske socialutskottet ha behandlat de viktiga frågorna och inte vi i justitieutskottet som tyvärr inte normalt har dessa frågor.

Jag yrkar bifall till reservationen, och jag hoppas att oavsett vilken regering det än blir efter valet – det borde så klart bli en borgerlig regering – ska vi åter ta upp frågan och titta betydligt närmare på den. Det ska inte vara 19 barn eller 15 barn utan 0 barn som skickas utomlands 2007 eller längre fram.

Anf. 4 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Vi har fått höra en del om varför det är så viktigt att de ekonomiska villkoren för nämndemännen förbättras. Men jag tycker först att man ska ställa frågan varför vi har nämndemän. Vi har fått höra lite grann om det, och vi är säkert överens om att nämndemännen har en väldigt viktig roll i rättsprocessen.

Jag ska göra en sammanfattning och ange tre skäl till att vi behöver nämndemän. Nämndemännen ska bidra till att domstolarnas avgöranden ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Nämndemännen ska hjälpa till att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna. Och nämndemännen är på något sätt medborgarnas insyn i domstolarnas verksamhet.

För att dessa tre saker ska uppfyllas krävs det hur vi än ser det att nämndemännen speglar medborgarna i stort, inte på något exakt vis utan mer generellt, men det måste gälla alla olika delar av hur vi som människor är. Vi har olika kön, olika ålder, olika etniska bakgrunder, olika yrken och olika sociala bakgrunder.
Om vi tittar på hur det ser ut i dag kan vi konstatera att könsfördelningen nu faktiskt är jämn. Och det är glädjande. Det är ungefär 50 % kvinnor och 50 % män bland nämndemännen.

Precis som Olle Sandahl sade har det faktiskt börjat blir bättre när det gäller den etniska bakgrunden. 14 % av nämndemännen har en annan etnisk bakgrund mot 17 % av befolkningen i stort. Sedan är det givetvis också viktigt att gå in och se om det är många som har finsk bakgrund eftersom det då inte är riktigt samma sak som om man har utomeuropeisk bakgrund. Någon sådan statistik har jag tyvärr inte fått tag i. Men det är också viktigt att titta på vilken annan etnisk bakgrund det är fråga om. Sedan kan man diskutera om en finsk invandrare har så mycket annan etnisk bakgrund. Men de räknas i alla fall in i den gruppen.

Nu kommer jag till det största problemet som jag ser det, och det är åldersfördelningen. Det är precis som Olle Sandahl sade tidigare att de som är 40 år eller yngre utgör 34 % av befolkningen men bara 9 % av nämndemännen. Om man jämför detta med den äldsta kategorin, alltså personer över 60 år är det en majoritet av nämndemännen som har passerat 60-årsstrecket mot mindre än en tredjedel av befolkningen i stort. Och det är inte bra. Och jag är helt övertygad om att det har stor betydelse inte minst i värderingsfrågor.
Med den sammansättning som nämndemannakåren har i dag kan man åtminstone ifrågasätta om nämndemännen faktiskt bidrar till att domstolarnas avgörande ligger i linje med allmänna värderingar i samhället. Och om nämndemännen inte bidrar till att domstolarnas avgörande ligger i linje med allmänhetens värderingar måste man också ifrågasätta om de bidrar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättskipningen eller om det kanske till och med är så illa att det är tvärtom, att man på något sätt hjälper till att skada förtroendet. Nu tror jag inte att det är så illa, det ska jag klart och tydligt säga.

Men om vi som politiska partier – det är trots allt vi som politiska partier som nominerar och utser nämndemännen, även om det senare är kommunfullmäktige som väljer – inte lyckas bättre tror jag att risken är uppenbar att förtroendet skadas.

Vi ska rösta igenom ett antal förslag. De handlar till exempel om att de som inte tidigare har varit nämndemän ska få företräde och att den allmänna sammansättningen ska utökas så att det blir fler med annan etnisk bakgrund, vilket är bra, men jag tror att det är högst tveksamt om det kommer att ha så särskilt stor betydelse, tyvärr.

Från Centerpartiets sida har vi ändå, efter viss tveksamhet, gått med på att ställa oss bakom de förslag som finns. Men jag tycker att det är viktigt att se hur det går efter 2006 års val. Då är det dags att nominera nya nämndemän. Hur klarar våra partier av det då? Om partierna inte klarar av att få till en bättre sammansättning av nämndemannakåren är det dags att ta upp frågan igen efter valet, när vi ser hur det har blivit. Då är vi från Centerpartiets sida inte främmande för att kanske införa den fria kvot som Nämndemannakommittén har föreslagit eller kanske en begränsning till maximalt tre mandatperioder som också har varit aktuellt.

Det är våra egna partiorganisationer som måste visa att de klarar av att se till att det blir en allsidig sammansättning av nämndemannakåren, annars krävs det att vi ändrar lagstiftningen igen.

Jag är högst tveksam till om den nya regeln, om att de personer som ska väljas och som inte tidigare tjänstgjort som nämndemän eller som har tjänstgjort kortast tid ska få företräde, får någon betydelse. När kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller regionfullmäktige ska utföra dessa val har ju partierna redan nominerat personer. Och partierna vet hur många platser som de har och nominerar så många personer. Och när valet ska förrättas i fullmäktige så finns det förslag på exakt lika många personer som ska väljas. Och då blir det inte aktuellt att ge någon som har kortare tjänstgöringstid företräde.

Men, som sagt, vi måste titta på detta igen efter valet för att se om våra partier har klarat av sitt uppdrag.

Sedan ska jag också kort säga någonting om de ekonomiska villkoren. Vi har tidigare fått höra att man ska få ersättning för barntillsyn och ett inställelsearvode när man har mer än fem mils enkel resväg till tingsrätten, hovrätten eller vilken rätt man nu sitter i. Även Centerpartiet står bakom detta.

Därför yrkar även jag bifall till reservation 3 under punkt 4 om nämndemännens ersättningsvillkor.

Tydligen har två folkpartistiska bloggare skrivit om att Lars Danielsson skulle ha en affär med depertementsrådet Helen Eduards. De kan tro på det hur mycket som helst, men jag tycker ändå att det är onödigt att hjälpa socialdemokraterna att få bort fokus från Lars Danielssons misslyckanden.

Partisekreterare Marita Ulvskog har blixtsnabbt hängt på frågan om ryktesspridningen och uttalat sig i alla möjliga medier om att Lars Leijonborg måste ta avstånd från sina partivänners rykten. Givetvis gör hon detta för att få medierna att släppa den viktiga frågan kring Lars Danielsson, dvs hans olika versioner på vad han gjorde på tsunamidagen och om han ringde Hans Dahlgren eller inte.