Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Redan när IPRED infördes i svensk lagstiftning så beslutades att en utvärdering av lagstiftningen ska göras. Efter tre år ska utredaren lägga förslag på lagändringar om han eller hon anser att det behövs. Regeringen håller nu på att ta fram direktiv till utvärderingen. Självklart måste regeringen följa det som riksdagen sagt om hur utvärderingen ska gå till, men det finns utrymme för tillägg om regeringen så anser.

Jag vet ju att många av er som följer min blogg är intresserad av upphovsrätts- och integritetsfrågor och därför efterfrågar jag era synpunkter på vad som behöver finnas med i utvärderingen. Läs gärna i betänkandet vad som ska vara med i utvärderingen och kom med förslag på tillägg till utvärderingen. Det är inte lönt att ni föreslår att regeringen ska lägga direktiv som går mot riksdagens ställningstagande för det får de inte.

För oss i Centerpartiet som gärna vill ha argument mot IPRED (som ni vet så ville vi inte genomföra den delen som innebär informationsföreläggande, dvs lämna ut abonnentuppgifter, men gick med på det i en allianskompromiss där vi fick bort Renforsutredningens förslag om avstängning från Internet) så är det givetvis viktigt att få bra direktiv till utredaren. Därför bjuder jag in er att hjälpa till.

Nästa fråga är vem som ska bli utredare och det är givetvis också mycket viktigt att hitta rätt person. Det ska vara en person som har förtroende (eller åtminstone inte misstros) från “båda sidor”. Med andra ord är varken Pontén eller Sunde aktuella. Kom gärna med förslag på vem som ska utreda.

Moderaterna gjorde ett kul utspel idag. De vill se vänsterpartiets Alice Åström som de rödgrönas skuggjustitieminister. Min kollega i justitieutskottet Henrik von Sydow säger: “De är aktivast inom rättspolitiken och vi vill ha en debatt med dem om varför man ska återinföra halvtidsfrigivningen, varför man ska avskaffa livstidsstraffet och varför man ska minska antalet poliser.”

Det är givetvis så att Moderaterna vill ha en så tydlig motståndare som möjligt och då är Vänsterpartiets rättspolitik extremare och därmed bekvämare att ha som motståndare än socialdemokraternas “vi håller med om allt, men det är en för dålig utredning så vi säger nej och tillskjuter samtidigt några miljoner mer än alliansen-politik”. Det är också en kul känga mot Thomas Bodström som givetvis blir de rödgrönas justitieminister om de, ve och fasa, skulle vinna valet 2010.

Alice Åström är inte ens ledamot i justitieutskottet, men som ersättare är hon både kunnig och aktiv, hon deltager t.ex. ganska ofta i våra kammardebatter. Oftare än Bodström som i princip aldrig är på plats när vi debatterar justitieutskottets frågor. Under 2009 har Bodström deltagit i exakt noll av kammardebatterna om justitieutskottets betänkanden. Som jämförelse har jag varit med i tolv debatter av det slaget.

Sitter nu på ett seminarium om gränshinder på Joentalo folkhögskola i Torneå. Det är en del av Nordiska rådets möte i Haparanda/Torneå. När det gäller gränshinder så är det särdeles intressant att lyssna till Ole Norrback som är ordförande i Gränshindersforum. Tristare att lyssna på den svenske statssekreteraren för nordiska frågor Johan Tiedemann som bara försöker säga att Sverige gör så mycket så och är så duktiga.

Jag säger inte att det inte händer en del, men i förhållande till hur många gränshinder som finns mellan våra nordiska länder så går det alldeles för långsamt. Vi kan inte sitta och vara nöjda med att några få små gränshinder löses per år när medborgare och företagare dagligen har problem eftersom de råkar bo, leva och jobba på olika sidor av en nordisk gräns.

Tvärtom så måste vi verkligen börja prioritera gränshindersfrågorna. Inga “det är omöjligt att lösa svar” ska accepteras (det är tjänstemännens favoritsvar). Vi ska ha ett Norden där människor ska kunna röra sig fritt och leva sina liv fritt över nationsgränserna, då måste inställningen vara att problem ska lösas.

Detta är andra gången jag är i Tornedalen. Förra gången var 1997 och då var det också en fantastiskt varm sommar. Jag börjar tro att de alltid har 25 plusgrader här uppe. Kan det vara den globala uppvärmningen? Liksom då för 12 år sedan så har myggen hälsat oss välkomna. Dessa eviga hatobjekt. Varför finns det mygg? De är som fästingar. Helt onödiga och bara en plåga. Men midnattssolen är underbar!

Den senaste tiden har jag inte känt någon större glädje när jag satt mig ner för att blogga. Det har mest känts som ett tvång. Valrörelsen var jobbig och när valresultatet inte gav någon ny energi så blev det lite av tomgång. Jag känner inte heller att jag får någon energi av diskussionerna som ofta följer efter mina inlägg. Det blir allt för ofta bara upprepningar av gamla välkända argument och det känns bara trist. Jag önskar verkligen att fler skulle välja att diskutera det som inläggen handlar om.

Därför har jag bestämt mig för att dra ner på bloggandet under sommaren. Jag kommer säkert att göra ett och annat inlägg när andan faller på, men det blir inte med samma intensitet som tidigare. Det kommer också att ta längre tid för mig att moderera inlägg, så ha lite tålamod. (Jag censurerar inte inlägg om de inte innehåller förtal eller förolämpningar mot någon.)

Imorgon åker jag på Nordiska rådets möte i Haparanda/Torneå/Kemi och sedan blir det semester på riktigt i några veckor. Vi hoppas på en varm och solig sommar med mycket avkoppling och sköna bad!

Det är inte så länge som reglerna förändrades, men till och med för mig som inte har någon övernattningslägenhet så har det varit tydligt att de nya reglerna innebär att närstående inte får använda lägenheten mer än tillfälligt.

Jag känner dock Anita Brodén (fp) som en snäll och ganska försiktig kvinna, så jag har mycket svårt att tro att hon medvetet skulle ha fuskat. Men hur det nu än har gått till så är reglerna som de är och de ska följas.

Några speciella regler om att ingen utomstående för folkbokföra sig i riksdagslägenheten har jag inte uppfattat. Å andra sidan så gäller att man ska vara folkbokförd där man stadigvarande har sin dygnsvila (där man bor) och om Sven-Erik Österbergs dotter inte bor i hans lägenhet så får hon inte heller vara folkbokförd där.

“Ask vill ha fotboja på ungdomar” är rubriken på en artikel på svd.se! Det låter som att justitieministern vill gå och sätta fotboja på alla undomar oavsett om de begått något brott eller inte. Vad har då Beatrice Ask sagt i intervjun? Jo, “jag tycker att vi ska pröva om det här kan vara ett alternativ också för unga”.

Hmmm, “pröva”, “om det här kan vara” och “ett alternativ också för unga”. Inte direkt att regeringen beslutat att införa fotboja som möjlig påföljd även för unga. Snacka om att hårddra i rubriksättningen.

Bakgrunden är den utredning som jag skrev om för några dagar sedan om nya typer av påföljder. Utredningen kan givetvis komma fram till om det ena förslaget eller det andra är bra eller dåligt, men det Bea har gjort är att exemplifiera vad utredningen ska titta på eller kan komma fram till. Inte speciellt dramatiskt.

Vem är då framme och försöker dramatisera ännu mera? “Beatrice Ask måste inse att fotboja är ett alternativ till fängelse, och vi ska inte ha barn i fängelse. Alla undersökningar visar att det är skadligt. Jag tycker att det här låter som ett lite desperat sätt att få uppmärksamhet.”

Självklart Thomas Bodström… Logiken i hans resonemang haltar betänkligt. På båda benen! För det första borde han som justitieutskottets ordförande, f.d. justitieminister och advokat veta att ungdomar från 15 års ålder som begår grövre brott kan dömas till sluten ungdomsvård (eller till fängelse i mycket speciella fall och då är fotboja inte ett alternativ ändå), ett straff som till mycket stora delar är likt ett fängelsestraff. Skillnaden är i princip att ungdomshemmen drivs av SiS (Statens Institutionsstyrelse) och att det enbart är ungdommar som sitter där. Liksom på fängelser så finns det olika slutenhet-/öppenhetsgrader och restriktioner.

För det andra så bygger resonemanget “fotboja är ett alternativ till fängelse” på att ingenting kan förändras. Vad säger att fotboja inte kan vara ett alternativ till kortare inlåsning i sluten ungdomsvård och i slutet av en längre tid på slutet ungdomshem?

För det tredje så är hans vidare resonemang om hårdare straff för ungdomar helt hans eget påhitt. På vilket sätt skulle det vara ett hårdare straff att avtjäna tre månader med elektronisk övervakning än att avtjäna tre månader i sluten ungdomsvård?

Men Bodström får gärna binda fast sig själv och socialdemokraterna vid ett ohållbart politiskt ställningstagande i sin iver att kritisera sin efterträdare i allt hon gör. Han bryr sig inte om vilken ståndpunkt han intar, det viktigaste för honom är att vara mot Beatrice Ask. Undrar vem som är desperat på att få uppmärksamhet?

Ibland tar det lite tid innan man får andra att med på vagnen, men det är glädjande när man äntligen kommer framåt. I flera år har jag pratat om att vi i Sverige har ett relativt fyrkantigt påföljdssystem och att det borde finnas fler alternativa påföljder som kan passa bättre i olika situationer. Redan 2004 lät jag RUT, Riksdagens Utredningstjänst, utreda vilka andra former av påföljder som finns i andra EU-länder. Det blev en intressant pm, en del saker skulle vi kunna ta efter men det var nog fler exempel på påföljder som vi inte skulle vilja ha i Sverige (förlorad rätt att rösta, förbud att vistas på platser där alkohol säljs och “förlorad rang”). Det viktiga var ändå att få en diskussion om att de påföljder som vi har i Sverige kanske inte är de enda möjliga eller ens de bästa.

Nu ska i vart fall en utredning tillsättas och även om det dröjer ytterligare två-tre år innan utredningen är klar så är det i vart fall ett steg i rätt riktning. Som sagt, det tar tid ibland.

Du som mejlade mig från bloggen med en mailman.com-adress hör gärna av dig igen. Jag har försökt svara på ditt mejl, men det är “Sorry. Your message could not be delivered”.

För mig var det lite överraskande att Jan Björklund valde Tobias Krantz till ny högskoleminister. Jag hade trott på min justitieutskottskollega Johan Pehrson, men nu blev det Krantz från Jönköping istället.

Det känns som att Björklund har valt en stabil minister som inte sticker ut speciellt mycket på varken ena eller andra hållet. Det hade funnits andra val, som t.ex. Pehrson, om Folkpartiet hade velat ha ytterligare en stark profil i regeringen, men uppenbarligen så prioriterades lugn, stabilitet och gedigna kunskaper högre.

Jag känner inte Tobias Krantz närmre, men av mina C-kollegor som haft honom i samma utskott så får jag bara höra positivt. Det är bara att gratulera och önska lycka till i det nya jobbbet! In som ersättare i riksdagen kommer nu Emma Löfdahl Landberg. En 39-åring från Eksjö som tidigare tjänstgjort en månad i riksdagen under Tobias föräldraledighet.

Blev väldigt förvånad när jag läste rubriken “Politiker gripen i riksdagen“. Hade inte en tanke på att det skulle kunna vara något i samband med dagens votering, jag satt i kammaren och märkte ingenting. Jag såg visserligen att några hade “Atomkraft – Nej tack”-tröjor på sig och att de lämnade läktaren mitt under voteringen, men att de skulle ha gjort sig skyldiga till ofredande eller förargelseväckande beteende har jag svårt att förstå.

Politikern är miljöpartisten Ewa Larsson som tidigare suttit i riksdagen och som nu bl.a. sitter i Polisstyrelsen i Stockholm. Jag träffar henne med jämna mellanrum i Nyamko Sabunis jämställdhetsråd. Även om Ewa och de andra från Gröna Qvinnor “protesterade” mot alliansens klimat- och energipolitik så kan jag inte säga att jag blev det minsta ofredad.

Hej, som vanligt springer tiden iväg och nu ska det enligt kalendern vara sommar. Visserligen har inte vädret tittat ordentligt i kalendern, men vi får väl hoppas att det läser på före midsommar. Denna underbara svenska högtid som jag håller som årets högtidsfavorit, strax före jul och nyår. Midsommar är liksom det riktiga steget in i sommaren och ledigheten som väntar runt hörnet. Ledighet och en välbehövlig vila.

Valet till Europaparlamentet

Valet förra söndagen gick inte riktigt som vi hade hoppats. Centerpartiet gjorde ett riktigt dåligt val. Något annat betyg kan det inte bli. Jag tycker att många kandidater jobbade bra, men som helhet gjorde vi inget bra val. Ansvaret faller tungt på partiledningen, men också på distrikten, kretsarna och oss i riksdagsgruppen. Det var mycket som brast, från valstrategin och planeringen av valmaterialet till engagemanget hos medlemmar och förtroendevalda. Jag tycker att vi ska vara riktigt självkritiska, göra en extern utvärdering och sedan ta med oss alla lärdomar in i valrörelsen 2010.

Själva valet gick nog ganska väntat om man tänker efter. De som gjorde bra, framåtsyftande och tydliga valrörelser vann och vi andra som försökte omfatta hela EU-politiken, berätta allt bra som vi har gjort och inte kunde fokusera målgrupp förlorade. Jag tycker att Folkpartiet och Marit Paulsen gjorde en bra valrörelse. Alla kunde förstå deras genomgående EU-positiva budskap och vad Marit Paulsen skulle göra för att nå dit. Miljöpartiet körde konsekvent med miljöfrågor och vann väljare på det. Piratpartiet lockade de unga väljarna som prioriterar integritets- och fildelningsfrågor och därutöver tog de många missnöjesröster. Många som förmodligen annars skulle ha valt soffan gick och röstade på Piratpartiet.

När det gäller kryssen så vann Marit Paulsen överlägset, även om Gudrun Schyman faktiskt fick en högre kryssprocent. Hos oss i Centerpartiet så fick Lena Ek flest kryss. Jag hade trott att Abir Al-Sahlani skulle kryssa sig upp till andra plats, men den tog Håkan Larsson med sitt mer EU-kritiska budskap.

I Skåne gick vi inte tillbaka lika mycket som på riksnivå och när det gäller antalet röster så gick vi faktiskt fram med över 2 400, givetvis tack vare det glädjande högre antalet röstande. Vi ökade procentuellt i Malmö, Helsingborg, Lund, Lomma, Kävlinge, Vellinge, Höganäs och Svedala. Samtidigt tappade vi ganska stort i många traditionellt starka Centerkommuner och detta är givetvis någon vi måste utvärdera noga. Flest kryss av våra skånska kandidater fick Birte Sandberg, men mest av alla klättrade Mattias Andersson. Han stod på 43:e plats men fick 22:a flest kryss, alltså uppåt 21 platser. Den klättringen var ingen annan centerpartist i närheten av. Bra jobbat Mattias!

Media

Det har varit ganska lugnt på mediafronten den senaste månaden. Lite debattartiklar blev det i valrörelsen, men inte så mycket annat. Nu efter valet så har jag haft lite media på att propositionen om datalagringen skjuts upp ytterligare och att det vore fel att skapa ett nationellt register över de kvinnor som gör abort (vilket utredaren Anders Milton föreslagit).

Dessutom har jag haft min första debattartikel i Dagens Samhälle (Kommunernas och Landstingens tidning) om att införa ”Tillgänglighets-ROT”. Skriven tillsammans med Patrik Holmberg som sitter i kommunstyrelsen i Trelleborg. Ett bra exempel på hur ni som kommunalpolitiskt aktiva och jag som distriktsordförande/riksdagsledamot kan samarbeta för att lättare få in debattartiklar eller nyheter i media. Detta måste vi bli bättre på.

Hänt

Sedan förra veckobrevet så har självklart mycket av tiden gått åt till valrörelsen, även om jag måste medge att jag inte var så uppbokad som jag hade önskat. Lite egen bekvämlighet, men också att “efterfrågan” var begränsad. Utöver aktiviteter som Skånemässan, torgmöte, valstuga, materialutdelning, debattartiklar och mer aktivt och strategiskt bloggande än normalt så var jag med i en enda större debatt. Det var på Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin som anordnade debatten tillsammans med Veckans Affärer. Temat var Europapolitiken och Framtidens Internet. Ett intressant tema och eftersom jag var ensam från alliansen så blev jag plötsligt försvarare av regeringens politik mot kandidater från V, Mp och PP. Det gick okej, även om det känns konstigt att försvara en del beslut som vi faktiskt varit motståndare till men gått med på i kompromisser inom alliansen.

Utanför själva valrörelsen har jag varit även tagit en tur till Båstad där vi besökte den lokala polisstationen och fick en bra artikel i HD/NST. Efter valet har jag också haft vårterminens sista debatt, om den framtida länsrättsorganisationen. Hela anförandet går att läsa på min blogg, www.johanlinander.se.

Sedan måste jag även nämna den årliga fotbollsmatchen mellan oppositionen och majoriteten, detta även om vi förlorade i år igen. Tidigare år har det varit lite mer okej eftersom oppositionen varit bättre än vi, men i år dominerade vi starkt men förlorade ändå med 3-2. De fick en straff med fyra minuter kvar att spela. Peter Eriksson sköt sitt andra och oppositionens tredje mål för kvällen och vi var slagna. Själv punktmarkerade jag Thomas Bodström hela matchen. Visserligen gjorde han ett mål, men det var på ett individuellt misstag av vår mittback. Annars gick det bra, helst med tanke på att han som f.d. allsvensk spelare givetvis är överlägset bäst på plan.

Mest anmärkningsvärt i matchen var nog Bosse Ringholms nedsparkning av mig. När jag tagit ner en inspark och gått förbi honom ganska enkelt blev han sur och sparkade ner mig bakifrån. Långt ifrån bollen! Borde ha blivit rött kort, men han fick bara gult. Bodström m.fl. bad om ursäkt å Ringholms vägnar, men den 67-årige huliganen gjorde inte det själv. Dålig stil!

Kommande

Imorgon är det sista dagen i riksdagen före sommaruppehållet. Ledigheten får dock vänta lite ytterligare. Jag har sommarmöte med Nordiska Rådets presidium I Haparanda/Torneå/Kemi den 24-26 juni och lite möten i veckan därpå, men sedan ska det bli fem veckor med familjen. Mestadels i Skåne, men vi ska även åka till Legoland med farmor, farfar, min syster och hennes familj. Det ska faktiskt också bli lite jobb, sommarpraktik i bevakningsbranschen. Men det ska bli så intressant att jag knappast kan se det som jobb.

Vecka 33 är de första mötena efter sommaren och då ska även expeditionen i Malmö tömmas. Alla som vill hjälpa till att gå genom Centerpartiets historia, bära kartonger eller flytta saker till Hässleholm är välkomna att höra av sig. Vi behöver all hjälp vi kan få! Vecka 34 är det sedan första riksdagsgruppen, ett sommarmöte med justitieutskottet och höstupptakt med distriktsstyrelsen.

Sommarhälsning

Ta nu en lång och skön sommarledighet! Nästa år är det val till riksdag, region och kommun och då blir det inte samma möjlighet till längre sommarledighet. Glöm inte att nominera personer till riksdags- och regionvalet, sista dagen är den 15 augusti.

Jag brukar vara snabb på att kritisera politiska motståndare, men givetvis ska även centerpartister kritiseras när de uttrycker dumma eller bara ogenomtänkta åsikter. Blev uppmärksammad av CUF:s Magnus Andersson på ett inlägg som Centerkvinnornas Annika Qarlsson gjort.

Annika hade nog en dålig dag eller ett tillfälligt hjärnsläpp när hon skrev inlägget om våldtäkter och skydd av personliga integriteten. Jag röstade inte det minsta på Piratpartiet men jag känner mig träffad ändå. Jag vill värna den personliga integriteten OCH arbeta för att få ner antalet våldtäkter och att de som begår våldtäkter ska kunna dömas för sitt brott.

Skulle det inte gå att skydda den personliga integriteten och samtidigt jobba mot våldtäkter? Vilka metoder är det då som min riksdagskollega tänker ska införas för att få slut på våldtäkterna? Frågor som jag ska ställa när jag träffar henne.

Oscar Swartz brukar vara en saklig man och därför blir jag extra förvånad när han lånar ut sig till Piratpartiets och Christian Engströms politiska retorik. På Newsmill skriver de att Sverige skulle ha varit nära att få en “HADOPI-lag” och försöker ta åt sig äran för att så inte blev fallet. Jag tycker att de har två allvarliga fel.

För det första så skulle inte Sverige få någon avstängning från Internet-lag (HADOPI-lag) oavsett om tilläggen till Telekompaketet antas eller inte. Frågan är istället om EU ska reglera om medlemsländerna ska få ha avstängningslagar utan domstolsprövning eller inte. Något som Frankrike vill införa som alla vet, men som deras konstitutionsråd har stoppat. Det är självklart viktigt att alla människor har rätt till domstolsprövning vid tvångsavstängning från Internet, men det är en annan fråga om EU ska reglera en sådan sak. Trots allt står jag bakom detta tillägg, liksom vår europaparlamentariker Lena Ek. Ingen ska göra sken av att Sverige skulle få en Internetavstängningslag om inte infrastrukturminister Åsa Torstensson får fram rätt beslut i EU.

För det andra är Swartz/Engström helt fel ute när de påstår att Piratpartiets arbete i samband med Telekompaketet eller FRA-debatten skulle ha gjort att alliansen kastade Cecilias Renfors avstängningsförslag i papperskorgen. Förslaget kom redan i början av september 2007. Vi i Centerpartiet tog avstånd från förslaget direkt och när IPRED förhandlades inom alliansen så blev kompromissen att Centerpartiet fick genom att vi inte ska ha någon Internetavstängning i Sverige medan vi fick gå med på utlämning av abonnentuppgifter enligt IPRED.

Swartz/Engström skriver helt felaktigt: “I Sverige var vi snubblande nära att få en HADOPI-lag. Utredaren Cecilia Renfors var dock listigare och ville ekonomiskt straffa internetoperatörerna om de inte själva höll koll på och stängde av abonnemnagen för fildelare. Förmodligen trodde regeringen att man skulle få en ny FRA-storm på sig så man nöjde sig med IPRED”.

Faktum är att kompromissen inom alliansen skedde i början av mars 2008. Då kunde regeringen inte vara rädd för att “få en ny FRA-storm på sig” eftersom FRA-stormen ännu inte varit. Det var säkert någon som diskuterade signalspaningslagen även i mars 2008 eftersom den låg vilandeförklarad i riksdagen då, men det som kan kallas för “FRA-storm” kom först i maj-juni 2008. Det är alltså uppenbart att Oscar Swartz och Christian Engström hittar på för att vinna politiska poänger.

Det är med förskräckelse som vi idag har kunnat läsa om utredaren Anders Miltons förslag om att införa ett nationellt abortregister. Att skapa ett register om vem som gjort abort vid vilket tillfälle för att kunna studera “ekonomiska och sociokulturella skillnader i abortförekomst” är en fullkomlig felbedömning i proportionalitet mellan skyddet av den enskildes integritet och behov av forskning kring abortförekomst, menar Johan Linander, som är Centerpartiets rättspolitiska talesperson.

Anders Miltons förslag om ökad tillgänglighet till preventivmedel är bra, men det uppväger inte på något sätt den registrering som Milton förespråkar. Vi vet att alla register riskerar att missbrukas och de som gör en abort ska kunna vara säkra på att inte hamna i något nationellt abortregister oavsett om det handlar om forskning kring abortförekomst eller någon nyfikens kontroll av vem som har gjort abort. Det enda rimliga är att förpassa förslaget till papperskorgen, avslutar Johan Linander.

Ska stiga upp om fem timmar och ändå kan jag inte gå och lägga mig. Sportidiot har jag alltid varit och golf älskar jag. Och vem älskar inte en rookie som på första försöket kan ta hem en major. Svenska herrar har försökt i årtionden utan att lyckas, Anna Nordqvist ser ut att göra det på första försöket. Med ett hål kvar att spela leder hon med tre slag. Följer det hela på golfbloggen och lpgascoring.com

Lotta Neumann, Helen Alfredsson, tio gånger Annika Sörenstam och nu förhoppningsvis Anna Nordqvist. Kanske Annika Sörenstams gamle tränare Henri Reis får sitt erkännande, han är nämligen tränare även till Anna Nordqvist.

Klart! Precis när jag skriver detta så sätter Anna Nordqvist en birdie på sista hålet! Vilka nerver! Vem som helst borde skaka av nervositet på utslaget till 18:e hålet i ledning i en major. Tydligen inte den här 22-åringen från Eskilstuna. Hon gör ännu en birdie istället! Seger med fyra slags marginal. Fantastiskt!

I onsdags, alltså för fyra dagar sedan, så spelade vi den traditionella fotbollsmatchen mellan alliansen och oppositionen. Jag har inte velat skriva så mycket om den eftersom det blev ett oerhört orättvist resultat…

Min uppgift var att punktmarkera Thomas Bodström och det gick ganska bra. Han är en duktig fotbollsspelare men orkar inte så mycket längre. Så när han gick ner som mittback i mitten av andra halvlek så fick jag spela lite fotboll också (det är så tråkigt att bara hänga någon i hasorna, men det var nödvändigt, Bodström som f.d. allsvensk fotbollsspelare är solklart bäst på plan år efter år). Det första som hände var att jag tog nere en utspark från deras målvakt, ryckte förbi Bosse Ringholm och sedan small det till.

Bosse “huliganen” Ringholm gillade inte att jag tog mig förbi honom väldigt enkelt och då sparkade han ner mig. Helt ointresserad av bollen, som var säkert en halv meter framför mig, så klippte han hälsenan. Det borde ha blivit rött kort, men blev bara gult. Den annars stabile domaren vågade väl inte visa ut en f.d. finansminister pga rädsla för höjd extra domarskatt.

Som så ofta gjorde det ont till en början, men blev sedan snabbt bättre. Jag har också en inflammation i hälsenan sedan månader tillbaka och har redan en remiss till Idrottskliniken på Råsunda. Det har inte gjort så ont de här dagarna men idag när jag tog en löprunda i regnet så kände jag av det rejält. Inte speciellt kul att springa runt och tänka på Bosse Ringholm, men å andra sidan kan det ge ordentlig tändvätska…

Tilläggas kan också att Bodström och några till av motspelarna bad om ursäkt å Ringholms vägnar, men inte Bosse själv. Kan man vara en 67-årig fotbollsspelande huligan? Fråga Bosse!

Kan inte undanhålla er en liten episod från dagens EU-nämndssammanträde med Carl Bildt och Cecilia Malmström. När vi diskuterade de förtydliganden som ska göras kring Lissabonfördraget innan Irland håller ny folkomröstning så lyckades Hans Linde (som jag i övrigt uppskattar som duktig ledamot) bevisa Vänsterpartiets schizofreni i EU-frågor.

Vänsterpartiet vill lämna EU och att EU ska ha mindre makt, men i just det här fallet vill de att EU ska vara så starkt att det ska gå att köra över Irlands grundlag. Kanske dags att bestämma sig för om EU ska vad EU ska vara. Kanske inte så konstigt att Vänsterpartiets väljare flydde i EU-valet.

För ärlighetens skull ska jag säga att vi i Centerpartiet lider lite av samma sjuka. I valrörelsen handlade en del om hur oerhört EU-positiva vi är, medan vi i andra delar intar en kritisk ställning (EMU) och släpper fram starkt EU-kritiska kandidater högt upp på listan.

En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.

Anf. 47 JOHAN LINANDER (c):

Fru ålderspresident! Som centerpartist är det aldrig med glädje som jag beslutar om centralisering av statlig verksamhet. Min grundsyn är att statliga myndigheters verksamhet ska vara så decentraliserad som möjligt. Det finns en övertro på att större enheter placerade i storstäder skulle vara så mycket bättre än mindre enheter utanför storstäderna.

Samma syn har jag på kommunal verksamhet, skolor, vård och annan för medborgarna viktig samhällsservice. Vi i Centerpartiet har i årtionden kämpat för att alla medborgare oavsett om man bor i stad eller på landet ska ha en god tillgång till det som vi gemensamt finansierar med våra skattepengar. Det handlar helt enkelt om rättvisa.

Allra oftast är det mot Socialdemokraternas centraliseringspolitik som vi har fått kämpa. Men det finns motsvarande tendenser även inom partierna på allianssidan.

Nu står vi inför ett tydligt centraliseringsbeslut – att lägga samman 23 länsrätter till 12. Frågan som med viss rätt ställs är hur Centerpartiet, som landets viktigaste och starkaste försvarare av decentralisering, kan ställa sig bakom detta beslut.

Fru ålderspresident! Det ska jag förklara.

Från början hade länsrätterna ett ganska begränsat antal områden att döma i. Precis som vi har hört från Helena Bouveng har måltyperna snabbt ökat, och nu är det över 500 olika måltyper som en länsrätt ska kunna döma i.

Det handlar om allt från skattemål, körkortsmål och mål om vård av missbrukare till laglighetsprövning inom kommunallagen, mål om jordbruksstöd och mål om vård av unga. Det stod redan för ett antal år sedan klart att alla länsrätter inte skulle kunna döma i alla mål, och därför har man infört specialbestämmelser om att vissa speciella mål endast hanteras av ett mindre antal länsrätter.

Men problemet kvarstår. På de mindre länsrätterna har det inte funnits tillräcklig möjlighet till specialisering, kompetensutveckling och en välfungerande beredningsorganisation. Detta kan på sikt riskera att påverka kvaliteten i dömandet. Domstolsverket tog därför tillsammans med domstolarna själva initiativ till en översyn. Det var alltså inte från början ett politiskt initiativ. Promemorian, som överlämnades till Justitiedepartementet redan 2007, innebar att länsrätterna behövde bli färre och större. Samtliga länsrätter ställde sig då bakom behovet av större länsrätter. Detta var alltså innan det fanns något förslag om vilka länsrätter som skulle slås samman.

När sedan Länsrättsutredningens förslag om tio länsrätter skickades på remiss fanns det självklart olika åsikter om var länsrätterna skulle placeras. Jag tycker att det är alldeles naturligt att de länsrätter som nu riskerar att försvinna eller att slås samman med en annan länsrätt och inte ha sin byggnad kvar i samma stad reagerar och inte är nöjda. Det är en alldeles naturlig reaktion.

Samtidigt måste vi komma ihåg att grunden till att länsrätterna ska bli färre är ett initiativ från länsrätterna och Domstolsverket. Det var ett initiativ som hade ett mycket brett stöd, inte bara från länsrätterna utan också från kammarrätterna, från Regeringsrätten och från många aktörer som själva har mål i länsrätterna, till exempel Skatteverket och Konkurrensverket. De tycker att specialisering behövs.

Fru ålderspresident! Även om jag och Centerpartiet helst av allt vill se en decentraliserad statlig förvaltning kan vi inte sätta de principerna före en välfungerande länsrättsorganisation där specialisering är möjlig, där nödvändig kompetensutveckling kan ske och där vi kan ha en tillräckligt god beredningsorganisation. Därför står Centerpartiet bakom propositionen om en långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans.

Låt oss då gå över till att granska oppositionens argument mot regeringens förslag. Oppositionen skriver: ”Länsrätterna har stor betydelse för människor ute i landet.” På de föregående talarna i debatten låter det som om folk springer till länsrätten var och varannan dag.

Jag skulle vilja fråga hur många här inne som själva har haft ett mål i länsrätten? För protokollet vill jag berätta att det är en person som räcker upp handen.

Jag har aldrig själv haft något mål i länsrätten, däremot har min pappa haft det. Det var en granne som överklagade bygglovet för det nya garaget, som då redan var byggt. Pappas nya garage hamnade först i Länsrätten i Skåne och sedan i Kammarrätten i Göteborg. Men inte hade det någon betydelse var målet avgjordes. Det kunde lika gärna ha varit en länsrätt i Kiruna som hade handhaft ärendet. Det hade varit lika lätt att skicka breven dit som till Malmö eller Göteborg. För det är ju så som förfarandet allt som oftast går till: Det är ett skriftligt förfarande. Folk behöver inte åka till länsrätten hela tiden.

Under 2008 var det bara i 15 procent av alla mål i länsrätterna som det hölls muntlig förhandling. I mer än hälften av dessa muntliga förhandlingar är det domstolen som reser till platsen för förhandlingen, till exempel till en psykiatrisk klinik. Det är alltså enbart i undantagsfall som medborgarna kan komma att tvingas resa lite längre för att länsrätterna slås samman. I de fallen har vi tagit hänsyn till resvägarna när förslaget har tagits fram.

Oppositionen pekar också på att länsrätterna till exempel handlägger medborgares tvister med ett antal myndigheter. Då ska man komma ihåg att många myndigheter handhar medborgarnas ärenden utan tanke på var de bor. Det är inte alls säkert att den myndighet som handhar mitt ärende är den enhet som ligger närmast där jag bor. Det kan vara en enhet i en helt annan del av landet som har hand om mitt ärende. I så fall är det ju länsrätten på den orten eller i den domsagan som ska ha hand om målet. Det kan alltså bli i en helt annan del av landet än den där jag bor. Även om myndigheten råkar ha ett kontor i Lund där jag bor kan det vara enheten i Östersund som handhar mitt ärende, och då skulle det ha blivit länsrätten i Östersund som har hand om målet.

Nu tycker jag att man ska se över den frågan också, för det är mer rimligt i sådana fall att domstolen åker dit där parterna finns än tvärtom. Men det återkommer också Helena Bargholtz till senare.

Vidare skriver oppositionen i sin första reservation att lokal förankring i länsrätterna är viktig i avgöranden i mål om missbrukare eller omhändertagande av barn. Varför är det viktigt med lokal förankring just i dessa typer av mål? Är det bra om de som avgör målet känner till missbrukaren eller de föräldrar som ska få barnet omhändertaget? Kanske, men jag är inte alldeles säker på det. Jag är inte säker på om det är bra att det finns personliga förbindelser i sådana mål, men jag skulle gärna vilja få en förklaring på hur ni menar.

Ett fjärde argument är att ett antal städer förlorar kvalificerade juridiska arbetsplatser, och det håller jag med om. Det är inte bra när den juridiska kompetensen centraliseras till Stockholm och andra storstäder. Men detta argument är i sig inte starkare än behovet av att få större länsrätter som klarar den nödvändiga specialiseringen, kompetensutvecklingen och en välfungerande beredningsorganisation.

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Socialdemokraterna vill vara alla till lags genom att inte genomföra förslaget. Alla länsrätter ska vara kvar.

Detta ställningstagande i opposition ska jämföras med vad Socialdemokraterna, med dåvarande justitieminister Thomas Bodström i spetsen, gjorde under sin regeringsperiod. Då lades hälften av alla landets tingsrätter ned, och när det gäller tingsrätterna då kan man börja tala om dömande verksamhet som ligger nära medborgarna. Och där håller man muntliga förhandlingar allt som oftast.

Ursäkta att jag har dragit över den anmälda talartiden. Jag vill berätta att min pappas garage fortfarande står kvar och yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Karin Nilsson (c).

Anf. 48 MARGARETA PERSSON (s) replik:

Fru ålderspresident! Ja, Johan Linander, man har verkligen förändrat sig. Det är alldeles riktigt att vi lade samman och lade ned ett antal tingsrätter med den motivering som Helena Bouveng anförde här, nämligen att det skulle bli mer specialiserat, mer samlad kompetens och så vidare. Ni har i flera år reserverat er på precis samma fråga. Det skulle vara ett politiskt beslut i riksdagen, medborgarperspektivet skulle få större utrymme, och ni krävde att man skulle göra en parlamentarisk utredning av det hela. Vart tog de ambitionerna vägen? Det är ju det man undrar. De tycks inte finnas nu.

Sedan kan man fundera över vilka beslut man oftast berörs av som medborgare. Jag tror att det oftare är av de beslut som tas av socialnämnden eller Försäkringskassan, inte minst i dessa tider, än av domar i tingsrätten.

Jag tror att närheten är viktig. Även om det bara är 15 procent av målen som det hålls muntlig förhandling i kommer det för människor på Gotland, i Jämtland och på andra platser att innebära långa avstånd för att kunna utnyttja den medborgerliga rättighet man har att klaga eller ta del av akter innan man beslutar i ärendet.

Men vart tog era ambitioner och målsättningar vägen? Ni reserverade ju er flera år i rad på samma sätt.

Anf. 49 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru ålderspresident! Det låter på Margareta Persson som att alliansregeringen har fortsatt att lägga ned tingsrätter i den takt som Socialdemokraterna gjorde, men så är inte fallet.

Vi hade Norrlandsutredningen. Men det innebär faktiskt att nästan alla tingsrätter i Norrland finns kvar för att avstånden är så stora. Ni gjorde tvärtom. Ni lade ned kanske 40–45 stycken.

Sedan måste man faktiskt se skillnad på länsrätt och tingsrätt. I Margareta Perssons anförande fanns det inte ett ord om att förfarandet i länsrätten i de allra flesta fall är skriftligt.

Har det då någon betydelse om man skickar brevet till Göteborg eller till Malmö eller till Luleå? Jag kan inte se att det skulle påverka mig som medborgare om jag skickar brevet till den ena eller andra orten i Sverige.

Det är muntliga förhandlingar vid ytterligt få tillfällen. Och vid de allra flesta tillfällen när muntliga förhandlingar ska ske behöver inte medborgaren åka till förvaltningsdomstolen. Då kommer förvaltningsdomstolen dit där medborgaren befinner sig. För då handlar det oftast om tvångsvård och andra mål där det så klart är fullt rimligt att länsrätten träffar den person som det handlar om.

Men handlar det om att någon har överklagat en felaktig utbetalning från Försäkringskassan är det ett skriftligt förfarande. Och i de fall där det blir muntligt är det för att parterna själva har önskat att det ska vara muntlig förhandling. Det är inte alls givet att det ska bli det.

Man måste se skillnaden mellan tingsrätten, och dess betydelse för det samhälle där tingsrätten finns, och länsrätten, som handhar en helt annan typ av ärenden och som i de allra flesta fall gör det skriftligt. Den skillnaden måste även Socialdemokraterna kunna se.

Anf. 50 MARGARETA PERSSON (s) replik:

Fru ålderspresident! Ja, det är möjligt att vi hade kunnat gå med på förändringar av länsrättsorganisationen. Men nu är det ett framlagt förslag från regeringens sida där man gör en drastisk förändring och där avstånden blir väldigt långa.

För de människor som ändå vill ta del av sin akt eller vill vara med på en muntlig förhandling blir det långa avstånd. Då blir det inte en rättvis fördelning eller likvärdighet över hela landet.

Jag måste ställa mig den här frågan. Ni skrev ju att en parlamentarisk utredning måste se över hela den framtida domstolsorganisationen. Man skulle belysa följderna. Ni har inte ens analyserat vad de här förslagen får för följder eller vilka konsekvenser de får för människor eller för myndigheter över huvud taget. Vi kanske får höra lite mer om det sedan.

Dessutom föreslogs det – detta kunde ni också ha gjort – att man till exempel på Gotland skulle slå samman tingsrätten med den allmänna förvaltningsdomstolen. Det kunde kanske ske på flera ställen för att få en ökad effektivitet eller ett bättre utnyttjande. Men inte ens detta har ni gjort.

Ni har inte lyssnat över huvud taget, utan ni säger bara: That’s it. Det ska bli tolv länsrätter.

Det är klart att vi inte kan gå med på det, för vi ser konsekvenserna för både de anställda och den enskilda medborgaren.

Medborgarperspektivet har i anförandena hittills från er sida lyst med sin frånvaro.

Anf. 51 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru ålderspresident! Ja, det låter bra att Socialdemokraterna faktiskt skulle kunna gå med på förändringar i länsrättsorganisationen.

Det är bra att ni är tydliga också gentemot medborgare som kanske sitter och ser eller lyssnar på det här med att även Socialdemokraterna skulle vilja lägga samman länsrätter. Det behövs faktiskt en sammanslagning, så att det blir större och färre länsrätter, så att man kan klara av de här kraven.

Sedan kan man självklart diskutera om länsrätten ska ligga i Örebro eller Karlstad. Den diskussionen förs också. De i Örebro tycker så klart att den ska ligga i Örebro medan de i Karlstad tycker att den ska ligga i Karlstad.

Då är det ärligt av politiker att säga: Nej, vi måste ta ställning. I det här fallet väljer vi den här orten med de här argumenten.

En annan typ av politiker, som ofta sitter i opposition, väljer att inte se det ena eller det andra och att inte ge besked, så att alla ska kunna tro: Jaha, i det här fallet stöttar de vår enskilda länsrätt.

Alliansen har verkligen tagit hänsyn till avstånden. I den länsrättsutredning som ligger i botten föreslogs det tio länsrätter. Då hade man tagit bort ytterligare två, framför allt i Norrland.

Vi såg att avstånden skulle bli alldeles för långa i Norrland, även om avstånden redan är mycket längre än vad Margareta från Jönköping och jag från Skåne är vana vid. Men det hade blivit alldeles för långa avstånd med förslaget i Länsrättsutredningen. Därför har vi behållit länsrätterna i Norrbotten och Västerbotten, vilket gör att avstånden har kunnat bli lite mer rimliga, även om de fortfarande är långa.

Det här är ett väl avvägt förslag. Det är inte så att vi har suttit och hållit upp fingret och känt: Så här kan vi väl besluta.

Det finns en utredning i botten. Det är ett initiativ från länsrätt och Domstolsverket själva, och vi har verkligen jobbat med det här. Det har tagit två år. Nu är vi framme vid ett beslut, och det beslutet var nödvändigt.

Anf. 52 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru ålderspresident! Tack, Johan Linander, för en mycket skickligt genomförd argumentation för denna linje som nu plötsligt också har blivit Centerpartiets linje!

Det är särskilt intressant att lyssna på en representant som har varit för det motsatta sättet att tänka. Normalt kanske vi står på samma sida när det gäller den här typen av frågor. Samtidigt förstår jag att det handlar om att hålla ihop en regering. Då måste man lära sig att kompromissa, vilket vi säkert kommer att få erfara själva.

Jag kan inte låta bli att ställa en av de frågor jag funderar på till Johan Linander. Johan Linander framför förvisso sina argument på ett mycket skickligt sätt. Men med de argumenten skulle man faktiskt kunna säga att man kan slå ihop dem så att det inte blir tolv utan kanske tre – Stockholm, Göteborg och Malmö. Man kan kanske ha en på nåder uppe i Norrland. Eller varför har man inte bara en, i Stockholm?

Den här typen av argumentation bygger just på att vi klarar av det här på färre platser. Då kommer Johan Linander kanske att säga: Jo, men det finns en balans där, och den balansen har vi varit så duktiga på att hitta.

Då är min fråga: På vilket sätt har ni varit duktiga på att hitta den? Var är konsekvensanalysen? Var är den grundliga analys som faktiskt skulle kunna innebära att vi skulle känna oss tillfreds med det här beslutet och skulle kunna ställa oss bakom det?

Jag ser ingenting. Flera av de remissinstanser som har svarat ser inte detta.

Min fråga till Johan Linander är just: Vad är det då för skillnad mellan att ha kanske tre eller fem platser och att ha de tolv platser som Johan Linander nu förespråkar?

Anf. 53 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru ålderspresident! Det är väldigt intressant att få en fråga när frågeställaren själv ger svaret innan jag får chansen.

Men först och främst måste man, återigen, kunna se skillnaden mellan tingsrättens dömande verksamhet och länsrättens.

Inte heller Mehmet Kaplan nämner att länsrättens förfaringssätt i 85 procent av fallen är skriftligt. Och i en majoritet av de kvarvarande 15 procenten av fallen, där det är muntlig förhandling, åker länsrätten eller den kommande förvaltningsdomstolen dit där parterna finns.

Det kanske borde vara så i 100 procent av fallen, att det skulle vara en ny allmän forumregel när det gäller var man ska hantera målet, men det behöver ses över innan vi kan fatta ett sådant beslut.

Sedan hävdar Mehmet Kaplan att vi har varit på samma linje vad gäller tingsrätterna. Men då ska man komma ihåg att Miljöpartiet har varit med och lagt ned tingsrätt efter tingsrätt. Många av de här tingsrättsnedläggningarna har funnits i budgetar. Då kunde man gömma det i den stora helheten. Där har man tagit med ett antal tingsrätter som skulle läggas ned.

Såvitt jag vet var både Vänsterpartiet och Miljöpartiet under hela den förra mandatperioden, även om det var en socialdemokratisk minoritetsregering, med på dessa budgetpropositioner och även på andra förslag om nedläggningar av diverse tingsrätter runt om i landet.

Sedan kommer vi tillbaka till frågan: Varför är det tolv länsrätter och inte en länsrätt? Det handlar helt enkelt om storleken, att hitta den här balansen.

Nästan alla är överens om att Stockholms tingsrätt i dag är alldeles för stor. Domstolarna kan också bli för stora och därmed ineffektiva. Så det handlar inte om att störst är bäst, men de måste ha tillräcklig storlek för att bli tillräckligt bra. Och det är stor skillnad.

Anf. 54 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru ålderspresident! En annan fråga som jag har tänkt på och som jag eventuellt inte heller kommer att få svar på är det Johan Linander försöker göra en så stor poäng av, att det är få fall där medborgarna behöver åka långt. Han räknar upp ett antal siffror. Det må vara gott så. Problemet är att i de fall där medborgarna behöver åka behöver de åka långt.

Det är ett problem, och det är någonting som en representant för det parti som ofta brukar prata om decentralisering – i alla fall tidigare, under de förra mandatperioderna – borde vara bekymrad över. Inget av det bekymret hör jag från Johan Linander. Det är bekymmersamt för mig.

En annan fråga är vilken typ av mål som tas upp. Frågan som Johan Linander lite retoriskt ställde från talarstolen var om det var så smart att ha domstolar som kände till de lokala förehavandena – han formulerade sig lite annorlunda. När det gäller bygglov och utskänkningstillstånd – när ett utskänkningsställe inte har getts tillstånd kan företaget överklaga det – är det inte bra att det finns kännedom, utöver de skriftliga papper som finns, om hur det står till i de olika delarna av landet?

En annan fråga är beslut av kommunala myndigheter. Vi vet att socialtjänsten av och till trampar snett och gör en bedömning som skiljer sig från det allmänna rättsmedvetandet. Då bör länsrätten ha koll lite mer lokalt i stället för att sitta långt därifrån.

Anf. 55 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru ålderspresident! Om vi börjar med det sista handlar det just om de mål som ni nämner i era reservationer. Det handlar om vård av missbrukare och omhändertagande av barn, det vill säga mycket känsliga ärenden. Där är jag inte så säker på att det är bra om det finns någon personlig relation mellan dem som ska döma och dem som är utsatta för tvångsvård eller att få sitt barn omhändertaget.

Jag tror att det är bättre att domstolen precis som fru Justitia har en ögonbindel på och är blind för vem det är. Den ska döma rättvist oavsett vilken person målet gäller.

Det är en svår fråga. I andra fall kan det så klart finnas en fördel med att det finns en närhet. Men just de fall som Mehmet Kaplan nämner här med överklagande av bygglov är ett typiskt exempel på när det blir ett skriftligt förfarande. Det var precis det som hände min egen pappa. Det var ett bygglov. Det var inte tal om att man skulle åka in till länsrätten i Malmö eller upp till kammarrätten i Göteborg.

Däremot åkte hela kammarrätten i Göteborg ned för att titta på min pappas garage. Det var väldigt trevligt. Dock fick inte mamma bjuda på kaffe. Det skulle kanske ses som en muta. Det var en liten parentes i det hela.

Det låter som att alla medborgare med det här förslaget skulle få längre till sin länsrätt. Så är inte alls fallet. Det berör en hel del människor, men en mycket stor majoritet av landets befolkning kommer att ha precis lika långt till sin närmaste förvaltningsrätt som man i dag har till sin närmaste länsrätt. Det förändras inte för de allra flesta människor. Dessutom kommer de allra flesta människor aldrig i sina liv att behöva åka till en förvaltningsrätt.

En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.

Anf. 130 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Att uppsåtligen ta en annan människas liv är ett av de allra grövsta brott som man kan tänka sig. Det är ett brott som ska bestraffas mycket hårt. För de föräldrar som mister ett barn, för den maka som mister sin make, för den bror som mister sin syster eller för det barn som mister en förälder innebär brottet en påföljd på livstid eftersom den mördade inte kommer tillbaka. Den som har mördat ska dömas till ett långt fängelsestraff.

Vi har i Sverige en straffskala för mord, och det har varit så under lång tid, som innebär tio års fängelse eller livstid. Det har bara funnits två alternativ. Antingen dömer domstolen till tio års fängelse eller till livstids fängelse.

Så länge som livstidsstraffet omvandlades till ett tidsbegränsat straff på 15–18 år gick det att förklara. Då var problemet inte så stort, även om det så klart var ett visst glapp mellan att dömas till tio år eller till livstid. Men det gick ändå att förklara den skillnaden.

Tidigare omvandlades livstidsstraffen till tidsbestämda straff genom en nådeansökan till regeringen. Nu är det en domstol som bestämmer om det, och livstidsstraffen hamnar alltid på mer än 20 år. Det kan bli ändå upp till 40 år.

Skillnaden mellan att bli dömd till tio års fängelse och att bli dömd till livstids fängelse är mycket stor. Det kan faktiskt finnas fall där det är hårfint huruvida det ska bli livstids fängelse eller tio års fängelse.

Men för den enskilde som döms blir det en oerhört stor skillnad. Det tycker vi inte är rimligt.

Därför är det välkommet att vi nu höjer det tidsbegränsade straffet från 10 år till maximalt 18 år. Det kan fortfarande bli 10 år, det kan bli 14 år, och det kan bli 15 år. Men det kan bli maximalt 18 år.

Det betyder inte heller att det allra högsta straffet skärps. Livstidsstraffet blir kvar som det har varit tidigare. Men det som vi nu inför är ett tidsbestämt straff på upp till 18 år. Det ger domstolarna en möjlighet till ett mer nyanserat straff, och det känns bra.

Fru talman! Det har redan sagts mycket i den här debatten. Jag tänkte därför ta upp en annan sak. Samtidigt som vi ändrar straffskalan för mord, och det här betänkandet heter Straffet för mord m.m., gäller denna ändring för en lång rad andra brott för vilka det finns livstids fängelse i straffskalan. Det handlar om hela 18 brott inom brottsbalken plus att straffskalorna för folkmord och terroristbrott ändras på samma sätt. Det handlar alltså om totalt 20 olika brott som vi ändrar straffskalorna för och inför ett högsta tidsbegränsat straff på 18 års fängelse.

Jag tänker inte räkna upp alla 20, men jag kan nämna några. En del av dessa brott är sådana där straffskalorna används från tid till annan, tyvärr får man säga eftersom det alltid är negativt när brott begås. Men det kan handla om människorov, grov mordbrand och grovt sabotage. Men andra brott som vi också ändrar straffskalan för nu är sådana straff som i princip aldrig sker. Det handlar om uppror, grovt myteri och grov olovlig kärnsprängning. Lyckligtvis behöver vi inte använda straff för dessa så ofta. Men oavsett om de används eller inte är det logiskt att göra dessa följdändringar. Alla brott med livstids fängelse i straffskalan får nu ett högsta tidsbestämt straff på 18 år i stället för 10 år. Dock görs ett undantag. Det gäller de brott som förutsätter att landet befinner sig i krig. Det finns ett antal sådana brott, nämligen egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, grovt lydnadsbrott och landsförräderi. Där finns i dag livstids fängelse i straffskalan. Men dessa brott rör vi inte. Det är väldigt speciella fall, kan man säga. Dessa ligger kvar.

En annan del som också ändras i den lagstiftning som vi antagligen ska fatta beslut om i morgon gäller när de gärningsmän som har begått brottet inte har fyllt 21 år. Det finns en specialregel som säger att den som inte har fyllt 21 år när brottet begås inte heller får dömas till livstid. I dag är det maximala straffet för den som inte är 21 år 10 års fängelse plus eventuellt ytterligare 4 år om det handlar om flerfaldig brottslighet, alltså om man har begått fler brott samtidigt.

Dagens längsta fängelsestraff för gärningsmän mellan 18 och 21 år är alltså 14 års fängelse. Med det nya förslaget blir det också 14 års fängelse. Men skillnaden är att ett enstaka brott kommer att kunna ge upp till 14 års fängelse. Men när det gäller flerfaldig brottslighet ligger det kvar, precis som i dag, med maximalt 14 års fängelse.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat sig mot detta förslag. Motiveringen är att det skulle skapa en större tröskeleffekt mellan dem som är under och över 18 år. Det stämmer att tröskeleffekterna ökar. Men om vi i stället skulle besluta som Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill skulle det bli en ökad tröskeleffekt mellan dem som är under eller över 21 år. Jag för min del tycker att om vi måste ha något slags tröskeleffekt är det mer logiskt att lägga den på myndighetsåldern, alltså 18 år. Det är lättare att förklara att det finns en skillnad mellan den som är 17 år och den som är 18 år än att det finns en skillnad mellan den som är 20 år och den som är 21 år.

Fru talman! Det finns ytterligare ett par reservationer som jag tänkte kommentera. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har även reserverat sig mot hela livstidsstraffet. Jag måste säga att jag sympatiserar med några av deras argument.

Tidsobestämt straff innebär större svårigheter vid planering, rehabilitering och återanpassning till samhället; så är det. Men den utredning som ligger till grund för ändringen av dagens straffskalor – upp till 18 års tidsbegränsat straff – har inte utrett frågan om avskaffandet av livstidsstraffet. Därför finns det i dag inget underlag för ett sådant beslut.

Mehmet Kaplan nämnde att frågan har tagits upp på Centerpartiets stämmor. Det är riktigt. Centerpartiet står bakom att livstidsstraffet ska finnas kvar.

Det som sägs i övriga två reservationer, som Socialdemokraterna står bakom, är, tycker jag, lite av att slå in öppna dörrar. När det gäller påföljdssystemet som helhet har vi ju tagit en del i det delbetänkande från Straffnivåutredningen som ligger till grund för dagens ändring. I övriga delar pågår redan ett arbete med att starta en allmän översyn av påföljdssystemet.

När det gäller preskriptionstiden för mord och andra allvarliga brott finns det en färdig utredning. Frågan bereds i Regeringskansliet. Det kommer inte att dröja så länge tills en proposition ligger på riksdagens bord.

I båda de här fallen instämmer jag i Socialdemokraternas behovsanalys. Jag tycker också att det finns en skevhet i dagens påföljdssystem. Efter ett antal år med ett lappande och lagande har det blivit rätt snett, så där tycker jag att det behöver rättas till. Det kommer att ske med den översyn som redan planeras.

Med dagens teknik, inte minst med dna-tekniken, finns det all anledning att förlänga eller att helt ta bort preskriptionstiden för ett antal allvarliga brott – definitivt för mord men säkert även för ett antal sexualbrott, till exempel våldtäkter.

Detta återkommer vi alltså vid ett senare tillfälle till; det är ju inte föremål för behandling här i dag.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.

Anf. 78 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Enligt polislagen är en av polisens uppgifter att hindra störningar av den allmänna ordningen. Det kan handla till exempel om olagliga demonstrationer där stenar kastas och fönsterrutor krossas. Det kan också vara huliganer på väg till ett möte där slagsmål är på gång. För att kunna utföra sin uppgift har polisen möjlighet att i vissa fall avvisa, avlägsna och omhänderta personer.

I normalfallet handlar det om att avvisa, avlägsna eller omhänderta den person som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen. Det kan också handla om fall där personer försöker tränga sig in på ett område, där någon vägrar lämna ett område eller till exempel när en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska upplösas.

Men det finns ytterligare en situation där personer får avvisas eller avlägsnas, dock inte omhändertas, och det är när en folksamling som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. För att ordningen ska kunna upprätthållas får polisen då avvisa eller avlägsna personerna i folksamlingen.

I de fallen krävs det inte att den som avlägsnas själv ska ha bidragit till ordningsstörningen, utan det räcker med att personen betraktas som deltagare i folksamlingen som stör ordningen. Polisen behöver alltså inte göra någon bedömning av om en person i folksamlingen är skyldig eller oskyldig till ordningsstörningen. Det skulle bli alldeles ohanterligt om vi skulle ställa sådana krav.

Självklart gäller en proportionalitetsbedömning. Den praxis som finns i dag är att avlägsnande inte får ske under längre tid än ca 50 minuter. Det får inte heller vara längre bort än någon mil eller kanske två mil. Detta har fått som effekt att personer som avlägsnats från en plats i samband med någon olaglig demonstration, slagsmål eller något annat hinner ta sig tillbaka och fortsätta ordningsstörningen innan polisen lyckats få bort hela folkmassan och kunnat återställa den allmänna ordningen.

Det är inte rimligt att de får en chans att komma tillbaka och fortsätta att slåss. Därför har alliansregeringen tagit initiativ till ett så kallat utvidgat avlägsnande vid ordningsstörningar. Genom det utvidgade avlägsnandet får polisen, när vanligt avlägsnande inte räcker till, transportera bort personer från den ordningsstörande folksamlingen i maximalt två timmar. Det betyder inte att polisen alltid får använda två timmar för avlägsnandet, utan det är en maxgräns. Hur lång tid som avlägsnandet får ske, inom tvåtimmarsfristen, måste avgöras i varje enskilt fall, men det får inte pågå längre tid än vad som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på platsen.

Det ska också poängteras att tvåtimmarsfristen börjar löpa från den tidpunkt då rörelsefriheten inskränks. För personer som får sitta i en buss i väntan på att köras i väg börjar tvåtimmarsfristen löpa redan när de sätts i bussen.

Jag skulle vilja säga att det är en tråkig lagändring som vi föreslår här i dag. Jag skulle önska att vi över huvud taget inte skulle behöva införa något som heter utvidgat avlägsnande. Men tyvärr måste vi göra det i alla fall. Att upprätthålla ordningen så att inte affärernas skyltfönster slås sönder, så att inte bilar förstörs och så att vanligt folk vågar gå från jobbet eller skolan till hemmet är viktigt. Det är viktigare än att personer i en ordningsstörande folksamling inte ska behöva avlägsnas i upp till två timmar.

Fru talman! Jag vill också kommentera de fyra reservationer som oppositionen har i det här betänkandet. Det handlar inte om gemensamma reservationer som Socialdemokraterna skrivit tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Inte alls.

Medan Socialdemokraterna vill gå längre än alliansregeringen har gjort och ge större befogenheter till polisen så tycker Vänsterpartiet och Miljöpartiet att redan alliansens förslag är för långtgående.

Oppositionspartierna har alltså fullkomligt avvikande åsikter i den här frågan. Vilken politik som en eventuell rödgrön regering skulle föra på det här området får vi inget besked om. Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen skulle ni kompromissa, och då skulle ni förmodligen hamna ungefär där vi redan har hamnat, eller så skulle ni, vilket kanske är det troligaste, bli en handlingsförlamad regering och inte lägga fram några förslag alls.

Men ni får gärna överbevisa mig här i dag. Förklara gärna här i kammaren hur er rödgröna politik skulle se ut på det här området!

När jag tittar på reservationerna blir jag nästan bekymrad över hur ogenomtänkta de tycks vara. Den första reservation som v och mp står för – och den bygger på en motion från Vänsterpartiet – säger bland annat att demonstrationsfriheten skulle begränsas av förslaget om utvidgat avlägsnande.

Kan Lena Olsson, som befinner sig här i kammaren, förklara hur demonstrationsfriheten skulle begränsas? Jag förstår det inte. Jag antar att Vänsterpartiet menar lagliga demonstrationer, annars kan man knappast tala om demonstrationsfriheten ur grundlagens perspektiv, som Lena Olsson gjorde i sitt inlägg.

Den nu föreslagna lagen, som är ett nytt andra stycke i polislagens § 13 c, handlar om folksamlingar som inte är allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar enligt ordningslagen. Lagliga demonstrationer är allmänna sammankomster enligt ordningslagen. Ni får gärna förklara vad ni menar!

Miljöpartiet begär i en annan reservation en rätt till skadestånd för oskyldiga vid avlägsnande. Mehmet Kaplan, som är Miljöpartiets representant i debatten, kanske kan förklara vad som menas med oskyldig i det här sammanhanget. I de situationer där polisen får använda polislagens § 13 c för att avlägsna en folksamling så behöver och kan polisen inte bedöma varje enskild persons delaktighet i ordningsstörningen. Skulle vi kräva det skulle lagen bli helt oanvändbar, skulle jag vilja påstå.

Det är alltså inte fråga om vem som är skyldig eller oskyldig till en viss ordningsstörning, utan det räcker att man är en del av den folksamling som behöver avlägsnas för att ordningen ska kunna återupprättas. Visst kan det bli så att nyfikna personer som vill se vad som händer och som inte alls anser sig vara en del av den grupp som egentligen skapar själva ordningsstörningen ändå blir en del av den folksamling som avlägsnas. Men hur ska polisen kunna göra den bedömningen? Hur ska de kunna veta vilka personer som är vilka vid den här typen av avlägsnanden?

Hade ert förslag gällt hela möjligheten att göra avlägsnanden enligt 13 c hade jag tyckt att det varit logiskt. Då hade det funnits logik i resonemanget. Men även med den lagstiftning som finns i dag, alltså utan det nya utvidgade avlägsnandet, är det inte fråga om vem som är skyldig eller oskyldig till ordningsstörningen. Då kan man inte heller tala om kompensation till den oskyldige.

Även Socialdemokraterna har en reservation som är värd att kommenteras. Till skillnad från samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker Socialdemokraterna att vi från alliansens sida inte går långt nog. Socialdemokraterna föreslår att folksamlingar inte enbart ska få avlägsnas, utan att man även ska få omhänderta folksamlingar. Jag tycker att detta skulle vara mycket problematiskt ur ett Europakonventionsperspektiv. Det skulle kanske framför allt vara intressant att höra vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker om Socialdemokraternas förslag.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Karlsson i Uppsala (m).

Anf. 79 KARL GUSTAV ABRAMSSON (s) replik:

Fru talman! Jag vet att Johan Linander gärna vill att vi ska ta repliker. Jag ska bidra till att göra honom glad – eller gladare, det får han bestämma själv.

Visst finns det anledning att fundera över vad Johan Linander säger. Johan Linander är jurist, som jag har förstått. Det är klart att han kan läsa ut vad som står i lagen tydligare än jag kan.

Jag vill börja med att fråga om det jag tog upp i mitt anförande, nämligen tvåtimmarsfristen. Hur kan man göra en rekorderlig, rättvis och riktig bedömning av när tidsfristen börjar löpa? Det beror på hur stor folksamlingen är. Om man har 2 eller 3 personer kanske man inte kan kalla det för folksamling, jag vet inte. Men säg att man har 5–10 i stället för 50–60–70 personer. Hur ska man kunna avgöra detta? Ska polisen behöva ha den osäkerheten om hur man ska räkna tiden?

Formuleringen i det andra stycket i polislagen har blivit konstig. Vad innebär det att avlägsna lite längre bort? Är det ännu fler mil, eller hur ska man göra? Propositionen och det som är skrivet ger egentligen inte någon vägledning. Det vore bra att få veta vad Johan Linander lägger in i begreppet. När inte det första stycket räcker till tar man till det andra. Då har man alltså nått höjden av klarhet, enligt Johan Linander. Är det så man ska tolka det?

Anf. 80 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! När inte Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ta repliker, trots att jag ställt tydliga och konkreta frågor, får jag väl ändå vara glad över att Socialdemokraterna vill ta replik, även om det så klart inte ger svar på de frågor jag hade. Men det är väl möjligt att Mehmet Kaplan tar ett tvåminutersanförande i slutet för att förklara.

Som svar på Karl Gustav Abramssons frågor: När den förste sätts in i bussen, när man börjar inskränka rörelsefriheten för den förste person som ska avlägsnas, måste polisen titta på klockan. Nu har vi två timmar på oss, måste polisen tänka. Senast efter två timmar måste den personen och följaktligen de andra som följde med i bussen släppas av. Men det är inte säkert att de i det fallet ens får använda två timmar totalt för att transportera bort dem. Det beror på hur svårt det är att ta sig tillbaka till platsen. Om det hade varit två timmar hemma i Skåne, om det hade hänt i Malmö hade man kommit upp i Småland någonstans. Man skulle sätta ut dem i skogen, och så skulle det ta två dagar att ta sig tillbaka. Det är inte lagligt, inte på något sätt.

Man får inte transportera bort dem längre än vad som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen. Hur långt det är i varje fall måste just bedömas i varje fall.

Läser man i författningskommentaren i propositionen, som är väldigt viktig när man ska tolka en lagstiftning, ser man att det står att det förmodligen krävs ett längre avlägsnande om man är i stadsmiljö, till exempel här i Stockholm. Det finns pendelstationer lite varstans, och det går ganska snabbt att ta sig tillbaka relativt långa sträckor.

Är man ute på landsbygden kanske det räcker med några kilometer, för man måste ändå gå en bra bit. Då tar det så lång tid att den allmänna ordningen ändå kan upprätthållas.

Anf. 81 KARL GUSTAV ABRAMSSON (s) replik:

Fru talman! Det ser man. Det är faktiskt upp till den enskilde polismannen eller befälet att avgöra vad som är tillräckligt långt och också hur man ska mäta tiden. En buss rymmer mellan 20 och 80 personer, men om det är ett par hundra personer har man flera bussar. Då ska man alltså börja med att sätta in en person i den första bussen. Då sätter man i gång klockan. När man har fyllt den sista har två timmar gått. Då är man fortfarande kvar på samma ställe.

Erkänn, Johan Linander, att det här är väldigt otydligt! Jag tycker att Johan Linander är lite oförsiktig med att beslå oss med vad vi egentligen inte har sagt. Vi har sagt att vi vill att det ska bli tydligare, och man kan vidta åtgärder på ett tidigare stadium för att förhindra att det uppstår sådana här provokationer, demonstrationer, upplopp och förstörelse.

Jag förespråkar inte – om nu Johan Linander skulle tro det – att man ska möta dem på mils avstånd och säga: Ni är på väg hit. Ni ska faktiskt inte få komma. Verktygen ska göras mycket vassare och mycket tydligare. Det ska bli tydligare för dem som ska tillämpa de här lagreglerna vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.

Polisens uppgifter är tillräckligt svåra i dag. Man ska inte ge dem nya verktyg som gör dem ännu mer förvirrade. Men Johan Linander kan säkert utveckla att man från alliansens sida vill behålla den otydligheten i lagstiftningen. Det verktyg som man nu får blir inte bättre. Det blir snarare mer förvirrande för polisen.

Anf. 82 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Om ordningsstörningarna kan förebyggas så att de inte uppstår är det givetvis det bästa. Precis som Karl Gustav Abramsson själv var inne på är polisens nya taktik ett bra medel för att minska ordningsstörningarna. Man har dialogpolis, man försöker kommunicera med de här grupperna. Men de här grupperna är ibland inte det minsta intresserade av att kommunicera med polisen. De kan till och med vara ute efter att komma i slagsmål med polisen.

Visst blir det upp till polisen att avgöra i det enskilda fallet. Det måste nog vara så. Skulle man begära ett åklagarbeslut? Eller om det ska vara ännu rättssäkrare kanske man ska ha ett domstolsbeslut? Det handlar om saker som måste ske ganska omgående. För att man ska få bort personer ur en folksamling som till exempel håller på att slå sönder skyltfönster måste det ske snabbt.

Sedan kommer det såklart att utarbetas en praxis av Justitiekanslern och av domstolarna om hur lång tid det får vara och hur avlägsnandena får ske, på samma sätt som har skett i dag. I dag säger praxis ca 50 minuter och en till två mil beroende på hur lätt det är att ta sig tillbaka.

Så är det alltid i vår lagstiftning. Man kan alltid säga att en lagstiftning är otydlig. Under den förra mandatperioden antog vi en ny sexualbrottslagstiftning där det finns mängder av saker som egentligen är otydliga. Är det våldtäkt mot barn om gärningsmannen bara är några år äldre än barnet?

Det finns inte något klart, exakt, men det utarbetas i praxis, i domstolarna senare. Så kommer det att ske i det här fallet också. Vi kommer aldrig att kunna ha en lagstiftning som med varje ord säger att så här kommer det att bli. Det fixas i praxis.