Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Bloggen Bent har upptäckt att socialdemokraterna har domänen borgarsvin.se registrerad. Den används inte, men man kan inte låta bli att fundera på när och hur de har tänkt att använda den. För det är knappast så att de tagit domänen för att inte använda den eller de kanske är så snälla att de inte vill att någon annan ska ha en borgarsvin.se-site och därför tagit den.

Jag brukar skriva om de Veberödsnyheter som dyker upp och den här gången är det verkligen en tråkig nyhet. Det hela handlar om en mycket berusad man (2,22 promille) som greps 20 minuter efter han varit ute och kört bil och enligt vittnen vinglat, kört på trottoaren och varit uppe i 100 km/h inne i byn.

Nu frias han av tingsrätten för att det inte går att utesluta att han druckit spriten efter han kom hem, och med andra ord varit nykter vid bilfärden. Självklart tror man att han ljuger men å andra sidan ska allting bevisas innan någon döms. Polisen skulle dock kunnat ha gjort ett bättre arbete. Enligt vad jag fått förklarat för mig, vid diskussionen om s.k. eftersupning (inte frågan i det här fallet eftersom det inte hände någon olycka), så kan det bevisas när alkoholen druckits genom att man tar två blodprov med viss tid emellan. På så sätt kan man se hur promillehalten sjunker, eller stiger antar jag, och därmed visa på när alkoholen kom in i blodet. Uppenbarligen gjordes inte detta i Veberödsfallet.

Jag funderar också på varför han inte dömdes för vårslöshet i trafik. Om det finns vittne på att han körde mycket fort och på trottoaren genom byn så borde han kunna dömas för vårdslöshet i trafik.

Blev lite orolig när jag läste “Stort dataintrång – riksdagen drabbat” på Expressen.se.

Jag trodde att vi hade riktigt, riktigt bra säkerhet, men jag antar att hackargruppen ”Vuxna Förbannade Hackare” helt enkelt är bättre än vårt skydd. Jag har inte märkt någonting under dagen och hoppas att jag inte är drabbad.

Om Maria Wetterstrand vill ha “hela havet stormar” i sitt parti så har hon valt rätt fråga. Hennes besked om att hon inte längre står bakom kravet på svenskt utträde ur EU är givetvis ett välkommet uppvaknande, men lita på att det nu blir en livlig diskussion inom miljöpartiet. Miljöpartiet är redan det parti som diskuterar mest internt av alla partier, de har en bra medlemsdialog men samtidigt en väldigt byråkratisk och omständig beslutsprocess, och nu ser Wetterstrand till att den interna debatten blir såväl aktiv som känslofylld och enkelriktad. Jag är övertygad om att miljöpartiet har många medlemmar som kan tänka sig att lämna partiet på just den här frågan, den är så symbolisk och stark, precis som den varit inom Centerpartiet i vissa delar av landet.

Det tog inte heller många minuter innan Maria Wetterstrand fått intern kritik från sitt partis två viktigaste och kunnigaste EU-politiker, Ulf Holm (min bänkgranne i riksdagen) som sitter i EU-nämnden och tidigare varit Europaparlamentariker samt Carl Schlyter som är mp:s nuvarande Europaparlamentariker.

Ulf Holm lyfter upp taktikfrågan, att omsvängningen skulle vara ett sätt för Maria Wetterstrand som person att visa sig regeringsduglig, tillsammans med ett fåtal andra i partitoppen. Den direkta splittringen som Wetterstrands utspel skapat visar sig i Holms kommentar: “De ska bli mer regeringsdugliga för att kunna sitta med i maktens salonger.” Han inkluderar inte sig själv utan talar om “de”.

Carl Schlyter pekar på att den gamla ståndpunkten att EU är en odemokratisk organisation kvarstår även om EU pratar mer miljö nu och att det “inte finns någon anledning att byta politik”.

Jag tror att Wetterstrand varit pressad från båda håll och hon måste ha förstått att hon sätter igång “hela havet stormar” och det kommer att sluta med att någon står kvar utan någon stol att sätta sig på. Om hon vinner den här frågan och miljöpartiet lämnar utträdeskravet så är Lars Ohly och vänsterpartiet de stora vinnarna. Åtminstone vad gäller medlemstillströmning, opinionsuppgång och parlamentsvalet 2009, men när det gäller eventuell regeringsmedverkan med S och Mp efter riksdagsvalet 2010 (bevare mig väl) så blir deras situation mycket svårare.

DN:s Henrik Brors har skrivit en krönika utifrån en nyutkommen bok om Centerpartiets förnyelse. Jag jobbade som politisk sekreterare i Region Skåne vid den tiden och var inte med i förnyelsearbetet på riksnivå. Men en av de saker jag verkligen minns var när Andreas Carlgren höll ett möte i Skåne för att få in synpunkter i idéprogramsarbetet. Då kändes det verkligen som att Centerpartiet var på väg åt ett nytt håll, förnyelse och modernisering. Dessutom var Andreas så otroligt bra och fängslande vid det där mötet att jag sedan dess haft honom som en politisk förebild.

När jag läste krönikan kunde jag inte undvika att tänka på att den där organisationskonsulten som skrivit boken, Eva Grundelius, verkligen framhäver sin egen insats. Visst kan hon ha satt igång en process, men om hon tror att hon förändrat partiet, med närmre 100 000 medlemmar vid den tiden, genom djuplyssning med ett fåtal personer så tror hon fel. Henrik Sjöholm, som var viktig som huvudsekreterare i idéprogramsgruppen, har också bloggat om det och fastslår det jag trodde.

Jag skulle vilja påstå att krismedvetenheten som verkligen kom efter 1998 års val var grogrunden för förnyelsearbetet i Centerpartiet. Lennart Daléus hade inte några speciellt framgångsrika år som partiordförande, men ingen ska ta ifrån honom att han satte igång förnyelsearbetet. Det arbete som gjort Centerpartiet till ett helt nytt parti på 10 år. Jag vill hävda att det är så. Alla personer och all politik har genomlysts och omvärderats. En del personer och en del politik finns självklart kvar, men inget eller ingen har fått finnas kvar utan att klara “förnyelsens” krav. Men det ska också ärligen sägas att regionalt och kommunalt finns det mycket arbete kvar att göra. Samtidigt fortsätter förnyelsearbetet, för det parti som står stilla kommer ohjälpligt efter. Det är den insikten som kommer att göra Centerpartiet till minst ett 10 %-parti nästa val.

Jag fick frågan för några dagar sedan hur det går med min maratonträning.

I snitt tre pass på totalt 3-4 mil i veckan är det som gäller. Jag har dock inte lyckats med mitt delmål på halvmaran förrän idag. Under två timmar på halvmaran (Ingarö runt) har jag haft i bakhuvudet sedan jag gjorde min första halvmara på 2 timmar och 7 minuter. Idag var det halv storm och jag trodde knappast att det skulle gå så lätt som det gjorde. 32 minuter på tredje “femkilometaren” var ingen höjdare, men då blåste det så mycket att det kändes som om jag stod stilla emellanåt då det var öppna fält vid sidorna. Men sedan blev det sidvind och nästan sned medvind och 28 minuter på fjärde “femkilometaren” var riktigt skönt, speciellt eftersom det är uppförsbacke i ca 1,5 kilometer före och efter Brunn (då har jag sprungit 18 km). Det gjorde att jag fick 1 h och 59 minuter efter 21 km. Känns riktigt bra och en riktig härlig motivationshöjare för fortsatt träning.

Tidigare ikväll när barnen sov så satt jag och zappade mellan kanalerna, friidrott, nyheter och fotboll Helsingborg-PSV Eindhoven i UEFA-cupen. Telefonen ringde och jag pratade ett tag med en man hemifrån Skåne. Jag hade fastnat på fotbollsmatchen och när det blev mål råkade jag uttrycka ett glatt “JA” mitt under samtalet. Han frågade vad det var och jag sa att jag tittade på HIF-PSV och att det blev mål. “Åh, gjorde Helsingborg mål?” var hans kommentar.

Nej, det var PSV som gjorde mål, fick jag säga. Det blev 1-0 till PSV och nu är det i princip omöjligt för HIF att vända, de skulle behöva göra fyra mål.

Mannen förstod ingenting. Han kunde inte förstå att jag blev glad för att PSV gjorde mål. I hans värld var det helt uteslutet att inte hålla på ett svenskt lag även om det inte var det egna favoritlaget som spelade.

Det kvittar vilket lag i hela världen som Helsingborg möter, jag håller på det andra laget. Viss tveksamhet dock när HIF möter IFK Göteborg, då är det jämnt skägg vilket lag som helst ska förlora.

Jag är himmelsblå och sedan urminnestider finns det en rivalitet mellan MFF och HIF, precis på samma sätt som mellan Djurgården och AIK eller IFK Göteborg och Örgryte (och en gång i tiden mellan MFF och IFK Malmö, Eric “Hövdingen” Persson vägrade åka i en gul taxi för att IFK Malmö spelade i gult!). Jag skulle aldrig kunna tänka mig att hålla på HIF bara för att det är ett svenskt, och skånskt, lag. Varför skulle jag bli glad för en framgång för Helsingborg?

Jag kan förstå att de som inte är riktiga supportrar till ett lag har lite svårt att förstå resonemanget, men det bara är så. I kärleken till MFF ligger ett agg mot HIF. Och en riktigt HIF:are skulle aldrig någonsin hålla på MFF oavsett motstånd, och det har jag full förståelse för.

Fick idag ett pressmeddelande från polisen i Stockholms län om att misshandelsbrotten utomhus november-januari minskade med 10 % i förhållande till året före. Tyvärr hittar jag inte det på Stockholmspolisens hemsida ännu, men det kommer säkert. Tidigare har jag skrivit om hur polisen i New York lyckats minska brottsligheten och jag tycker att Stockholmspolisen visar att det går här också.

Länspolismästare Carin Götblad är försiktig och säger att det är för tidigt att tala om ett trendbrott, men faktum är att en riktad arbetsinsats för att få ner våldsbrottsligheten i offentliga miljöer har lyckats. Västerort -25 % och City -15 % har bäst utfall och det tycker jag är ett riktigt bra resultat.

“En huvudsaklig inriktning under Stockholmspolisens våldssatsning har varit att polisen ska arbeta synligt på brottsutsatta platser och ha många poliser i yttre tjänst på platser där många unga befinner sig.” Precis centerpartiets och alliansens politik.

Fidel Castros avgång kom överraskande och givetvis hoppas man att det innebär en ny chans för det kubanska folket. Kuba skulle kunna vara ett rikt, välmående land, istället lever stora delar av folket i fattigdom och utan demokrati. Kommunistisk diktatur kallas det visst. Fidels bror Raul fick överta ledarskapet när den gamla diktatorn blev sjuk, men om Fidel nu har varit i livet (vilket en del ifrågasätter) så är det säkert han som styrt i alla fall. Frågan är om det blir någon skillnad om han även formellt avgår och överlåter makten till Raul. Svårt att tro att brodern genomför några förändringar så länge som Fidel lever, om han nu skulle vilja göra något.

Det kommunistiska partiet, ja, det enda lagliga partiet, kommer inte frivilligt att överlåta makten och några fria val finns det inte. Vad återstår? En folklig revolution… Det som Fidel tyckte att han genomförde en gång i tiden. Vilket fundamentalt misslyckande att skapa den sanna kommunistiska staten.

De liberala krafter som finns på Kuba måste försöka ta chansen att få till en förändring det närmsta året, annars cementeras diktaturen med en ny ledare. Folkets protester och internationellt stöd borde påverka en ny, något svagare, ledare. USA kan börja med att släppa sin handelsblockad.

Svaret ska självklart vara tåg i största möjliga mån och det försöker jag också leva efter, men det går helt enkelt inte att alltid åka tåg, av tidsskäl. I dagens Aftonbladet kan man läsa om att riksdagsutskotten använt flyg vid ca hälften av alla inrikes resor fastän riksdagens policy säger att ”resor i tjänsten bör planeras så att största möjliga hänsyn tas till miljön”. Miljöpartisten Karin Svensson Smith passar på att beklaga sig och säger att bl.a. att det inte finns någon anledning att flyga mellan t.ex. Stockholm och Malmö.

Jag vet att Karin Svensson Smith själv åker nattåg upp till Stockholm. Hon brukar nämligen stå och vänta på perrongen i Lund vid halv tolv-tiden på måndagkvällarna när jag själv tar det tåget. Men det är inte alla och alltid som man har möjlighet att åka hemifrån dagen före man ska vara i Stockholm, eller i Skåne om man befinner sig i Stockholm. Jag känner också några som inte kan ta nattåg eftersom de inte kan sova. Har man möte i Stockholm kl. 9 eller 9:30, vilket vi ofta har, så går det inte att åka tåg samma dag. Första tåget från Malmö på vardagarna går 05:14 och är uppe i Stockholm 09:40. Med tanke på SJ:s alltför frekventa förseningar så skulle jag inte våga ta det tåget ens om ett möte börjar kl. 10. Precis samma sak gäller om man är i Stockholm och ska ha möte i Malmö en förmiddag.

Det s.k. fakirflyget på morgonen är inte heller någon trevlig upplevelse, men om man flyger kl. 6:30 från Sturup eller kl. 6 från Stockholm så hinner man i god tid till ett möte kl. 9. Jag önskar att det i dessa fall hade gått att åka tåg, men det går inte hur mycket Karin Svensson Smith än påstår det, åtminstone inte tills vi har riktig snabbjärnväg i Sverige.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att skriva något om Thomas Bodströms nya rubriker. “Bodströms dubbelspel” kan man idag läsa om i Expressen och han fick också pryda förstasidan.

Jag måste säga att jag inte blir speciellt upprörd över att han bedömer att Billy Butts frågor handlade mer om hans allmänna rättssyn som socialdemokraternas rättspolitiska talesman än hans uppdrag som advokat (med reservation för att jag inte läst frågorna). Jag blev snarare överraskad av att Thomas Bodström inte är mer försiktig. Han borde kunna räkna ut med lilltån att det skulle kunna bli en skandalnyhet om han låter sin pressekreterare på riksdagen svara på mail till advokatbyrån. Åtminstone borde hon i svaret skriva att Bodström bett henne att svara eftersom han bedömde att frågorna gällde hans riksdagsuppdrag och inte advokatbyråns verksamhet, eller något i den stilen.

Två andra detaljer i Expressenartikeln är också värda att fundera över. Han har fakturerat 290 000 kr på fyra månader. Låter säkert mycket för en del, men det verkar vara svårt att få en advokatbyrå att gå ihop på så lite, åtminstone om inte Claes Borgström drar in betydligt mycket mer. I 290 000 kr ingår även kostadsersättningar, t.ex. resor och hotell, vilket säkert rör sig om många tiotusentals kronor. Det har säkert blivit några flygresor till och från Ystad, hotell där nere, taxi eller hyrbil m.m. Det skulle inte förvåna mig om runt 50 000 kr är kostnadsersättningar. Då återstår 240 000 och jag skulle tro att Borgström & Bodström fakturerar ca 2 000 kr per timme (låter mycket, men det är inte enbart för “stjärnadvokatens” jobb utan även för assistenter och biträdande jurister som hjälper till i målet, det ska täcka kontorshyra, teknisk utrustning m.m.) Då handlar det alltså om 120 fakturerade timmar på fyra månader, dvs 30 timmar i månaden eller 6-7 timmar i veckan. Det drar man inte runt någon byrå på. När Expressen skriver att han tjänar 62 000 kr i månaden för sitt riksdagsuppdrag och sedan därefter att han fakturerat 72 000 kr i månaden så ger de medvetet läsaren en bild av att han tjänar 62 000 plus 72 000 kr per månad. Snedvriden journalistik. Det förvånar mig inte ett dugg att han ännu inte kunnat ta ut någon lön för sitt advokatjobb.

Nog med försvar för min gamla antagonist. För självklart är inte heller denna artikel utan ett sedvanligt bodströmskt påhitt. Han fabricerar sin egen sanning och den här gången uttrycker han: “Fram till att Peter Ahltin slutade för några veckor sedan sa de inte ett knyst.” Ursäkta mig, i höstas var han så upprörd över att jag kritiserade honom för att han var borta för mycket att han i Svenska Dagbladet påstod att han knappt sett mig på hela 2007. Det var inte heller första tillfället då kritik vändes mot hans dubbla uppdrag. Jag skrev t.ex. om det redan den 15 oktober, dvs innan Peter Althin slutade i riksdagen. Men nu passade det Bodström att hävda att kritiken uppkommit efter det Althin slutade som riksdagsledamot och då säger han det, att det inte är sant är uppenbarligen inget som bekymrar honom.

“Skadestånd på miljontals dollar“. Så lät det idag när en amerikansk upphovsrättsadvokat förklarade att Prince och Village People ska stämma Pirate Bay. Tydligen ska de vända sig till både svensk och amerikansk domstol. Hur det skulle gå i USA vågar jag inte sia om, men när det gäller svensk domstol så funderar jag på hur deras skadeståndskrav ska motiveras. Det ska bli intressant att se hur de ska visa att de förlorat miljontals dollar pga Pirate Bay. Det låter onekligen som att Prince och Village People överskattar sin popularitet en hel del…

Idag ringde en journalist från Strix television. Han började “snällt” med frågor om bidragsbrott och liknande. Jag svarade att jag var föräldraledig och alltså inte i tjänst, men det var han inte alls intresserad av att lyssna på. Jag förstod ganska snart att han inte var intresserad av Centerpartiets eller alliansens politik för att beivra fusk med bidrag utan han höll på att granska politiker och fastnat på mig.

Min “tur”, och dessutom på Alla Hjärtans Dag…, men eftersom jag inte tycker att jag har något att dölja så blev jag inte direkt orolig. Jag var stressad pga hämtning på dagis, men gav honom ändå över 20 minuter och jag förstod snart att han “givit mig” mycket, mycket mer tid än så. Han hade läst på min blogg att jag varit sjuk vid, som jag förstod det, två tillfällen (det ena tillfället hade jag tydligen skrivit om i en kommentar och det visar att han måste lagt otroligt mycket tid på att läsa genom allt jag skrivit). Med andra ord så har jag uppenbarligen inget att dölja eftersom jag skrivit om det på bloggen. Jag är inte så enfaldigt dum att jag medvetet fuskar och skriver om det här på bloggen så att alla i hela världen kan läsa det. Eftersom jag fortfarande inte anser att jag har något att dölja så väljer jag att skriva min förklaring här på bloggen (vilken kanske journalisten fortfarande läser, vem vet), och längre ner kommer också ett medgivande om att jag kanske av misstag gjort fel och då ska det självklart rättas till.

Vad han hakat upp sig på är att jag har skrivit att jag har varit sjuk men inte varit sjukanmäld till riksdagen. Det kan vid första anblicken tyckas märkligt, men reglerna är så att man inte ska sjukanmäla sig för att man är sjuk utan man ska sjukanmäla sig om man är så sjuk att man inte kan genomföra det inom riksdagsuppdraget som man skulle gjort. Med andra ord så krävs det lite olika mycket sjukdom för olika dagar, vi är i tjänst 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Är man sjuk en onsdag så att man inte klarar av att ta en debatt i kammaren som man skulle gjort så ska det sjukanmälas, men är man sjuk en lördag då man ändå bara skulle svara på några mail så behöver man inte sjukanmäla sig om man ändå kan svara på de där mailen.

Journalisten frågade om jag på allvar menar att jag jobbat t.ex. i form av att svara på mail när jag skrivit på bloggen: “Influensan höll i sig i fem dagar och det är först igår onsdag som jag kunde behålla maten och få tillbaka krafterna.” Detta skrev jag i ett veckobrev i början av april 2005, så jag hade svårt att kommentera hans påståenden eftersom jag inte kom ihåg att jag haft influensa då. Men nu när jag själv letat upp det på bloggen så är det uppenbart att han läst väldigt selektivt. Det jag citerade var precis det som han läste upp för mig. Men han undvek nästa mening: “Tyvärr var jag ändå tvingad att jobba både på måndagen och tisdagen.” Det gör mig lite orolig om journalisten har för avsikt att enbart plocka ut detaljer för att bevisa en egen teori om fusk och hoppa över helheten.

Nu är det lyckligtvis så att jag skriver dagbok (sedan 1989) och kan plocka fram precis vad jag gjort vilken dag. Min dagbok är ibland onödigt detaljerad, men ibland kan det vara bra. De aktuella dagarna som jag inte fick behålla maten i mig var den 2-6/4 2005. Frågan är om jag då var så sjuk att jag borde ha sjukanmält mig. Kanske den lördagen den 2/4, men inte de andra dagarna. Bedöm själv.

Lördagen den 2/4 åkte jag inte på Centerpartiet i Skånes distriktsstämma (skulle ha varit där som ombud för Lunds C-avdelning, alltså inte som riksdagsledamot), men senare på dagen hade jag två jobbsamtal, bl.a. om det uttalande som distriktsstämman gjort om narkotikapolitik, och jag läste och svarade på mail sent på kvällen. (Min dagbok är alltså så detaljerad att jag kan skriva detta på absolut säkerhet.)

Söndagen 3/4: Skrev en debattartikel om narkotikapolitik, utifrån uttalandet dagen före, som jag senare fick publicerad tillsammans med Centerpartiets distriktsordförande Ingemar Jeppsson. Läste och svarade på mail. Hade ett jobbsamtal, en som var arg på nedläggningen av Barsebäck.

Måndag 4/4: Hade tillsammans med övriga lundaledamöter möte med Lunds kommunstyrelses arbetsutskott. På kvällen var jag på Malmö Stadsbibliotek för “Möt din riksdagspolitiker”. Hade en diskussion med en man från “Miljövänner för kärnkraft”. (Jag medger att jag kanske inte borde varit där pga risk för att smitta andra, men det är inte så lätt som polititiker att ställa in saker, det blir givetvis något negativt om man inte kommer som det är sagt, och i det här fallet annonserat.) Skötte mailen som varje dag.

Tisdag 5/4: Svarade på frågor på Passagens chatt i en timme. Var på riksdagsgruppens möte m.m. Har också skrivit att jag var på Apoteket och köpte vätskeersättning, så illa var det alltså fortfarande efter fyra dagar.

Onsdag 6/4: “Full riksdagsdag” med bland annat kommittémöte och möte med alliansens rättspolitiska arbetsgrupp. På kvällen åt jag första lagade maten på fem dagar.

Det andra tillfället som jag varit sjuk om kan jag inte säga så mycket om eftersom jag inte vet när det var. Tydligen har jag alltså skrivit i en kommentar något i still med “ursäkta att jag inte svarat tidigare, men jag har varit sjuk”. Jag har inte kunnat leta fram när det var, det skulle ta mer än hela natten att läsa genom alla gamla kommentarer. Jag tror att journalisten sa att det var i en kommentar på något om FRA. Den diskussionen har varit igång från och till under lång tid och med väldigt många kommentarer. Hur som helst får jag medge att det kan vara så, även om jag inte vet om det är så i det här fallet, att jag inte kunnat svara på några direkta frågor och därför ursäktat mig för att jag inte svarat under en tid. Jag tror inte att det kommer som någon chock för er som är aktiva med kommentarer här på bloggen, men jag kan inte svara på allt och ibland måste jag kontakta andra personer för att kunna skriva ett korrekt svar.

Min slutsats angående mina “sjukdagar” när jag inte varit sjukskriven är att jag följt riksdagens reglemente eftersom jag ändå jobbat under dessa dagar på i princip samma sätt som jag skulle gjort om jag inte varit sjuk. (Ni som känner mig vet också att jag inte är en sådan som kan ligga stilla i sängen om det inte är mer än nödvändigt, och måste jag ligga i sängen så har jag förmodligen en bärbar dator i närheten.)

Så kommer vi då till journalistens andra iakttagelse, nämligen när jag var med våra tvillingtjejer på Sachsska Barnsjukhuset, inlagda i två dygn. Han hade kollat upp mig och det stämmer att jag inte anmält vård av sjukt barn. När man vabbar har man ingen karensdag, så det handlar nog inte om några större summor om jag nu har gjort fel, men rätt ska självklart vara rätt. Först ska jag medge att jag inte var inläst på vad som gäller för vård av sjukt barn för oss riksdagsledamöter när Sara och Hanna plötsligt blev inlagda och isolerade på sjukhus kvällen den 10 december förra året (de hade både lunginflammation och RS-virus samtidigt).

Det kan tyckas självklart att jag skulle vabba, men eftersom min fru var föräldraledig med tjejerna så är jag ännu idag osäker på om jag skulle kunnat ta ut s.k. tillfällig föräldrapenning. Jag har nu ikväll kollat på Försäkringskassans hemsida och hittar inget svar, ska ringa dem imorgon. Någon kanske då undrar varför jag var med tjejerna på Sachsska och inte min fru som var föräldraledig. Svaret är att det var så sjukt att min fru, senare samma kväll, tvingades åka in med vår son till sjukhuset. Eftersom han är opererad och vårdad på Astrid Lindgrens Barnsjukhus så åker vi alltid dit med honom. Vår snälla granne skjutsade dem och även Erik blev inlagd. Plötsligt var alla våra tre barn inlagda på sjukhus och dessutom på två olika sjukhus. Osannolik situation. Det första jag tänkte på var inte att kontakta Försäkringskassan.

För att visa hur “jobbskadad” jag är så läste och svarade jag på mail till och med på natten när tjejerna somnat. Natten 10-11/12 förra året (lätt att kolla i mailboxen) så svarade jag på ett mail från min riksdagskollega Lars-Ivar Ericson kl. 23:11 och 00:59 så skickade jag ett mail till min pressekreterare Lotta. Med andra ord jobbade jag i minst ca två timmar inne från sjukhuset den natten.

Jag har hunnit prata med en man som jag brukar ha kontakt med på Riksdagens administrativa ledamotsservice. Han kunde inte på rak arm säga vad som gäller i mitt fall, om jag borde och om jag skulle ha kunnat anmäla vård av sjukt barn då för ca två månader sedan. Jag har därför bokat in att jag ska prata med en kvinna på ledamotsservice som är “expert” på området imorgon förmiddag. Då hoppas jag få klarhet i om jag skulle ha anmält vård av sjukt barn. Om hon menar att jag skulle ha gjort det så kommer jag självklart att be dem att få betala tillbaka pengarna som jag eventuellt fått för mycket. Jag har aldrig någonsin haft för avsikt att fuska och har det ändå blivit fel så ska det rättas till. Sedan kommer jag att ringa till Försäkringskassan och fråga om jag skulle ha kunna få tillfällig föräldrapenning fastän min fru var föräldraledig. Det är möjligt att resultatet blir att jag enligt riksdagens regler skulle ha anmält vård av sjukt barn men att jag inte skulle fått göra det, för att få ut tillfällig föräldrapenning, enligt Försäkringskassans regler. Men detta hoppas jag få svar på imorgon.

Oj, vad detta blev långt…. Jag hoppas att några har orkat läsa allt. Ni förstår säkert hur angelägen jag är att få fram fakta så att inte missförstånd ska leda till några mediala tråkigheter.

Tyvärr tycks inte Kammarrätten ha tagit del av BRÅ:s rapport som visade att kameraövervakning i stadsmiljöer inte är speciellt effektivt (förbättrad belysning minskar brottsligheten mer). Kammarrätten är också tydlig i sin motivering med att kamerorna behövs för att förebygga brott, alltså inte för att utreda begångna brott, när de nu avslår justitiekanslerns överklagande och godkänner kameraövervakning av stora delar av Landskronas centrum. Skulle vara intressant att se vilken forskning eller statistik som de bygger sina antaganden på.

Detta utslag är också oroväckande med tanke på striden om kameraövervakning av stråket i Malmö, från centralstationen över Stortorget, GA-torg och Triangeln till Möllan.

“V vägrar allians med s och mp“.

Nu har tydligen vänsterpartiet bestämt sig för att inte göra några överenskommelser med socialdemokraterna och miljöpartiet inför nästa val. Vänsteralliansen sprack innan den ens bildades. Nu tycks det istället bli ett renodlat s/mp-alternativ. Stackars miljöpartister. De hade behövt vänsterpartiet för att få tryck på sossarna, nu hamnar de istället i Sahlin och Östros betonggrå knä.

Vänsterpartiet förnekar inte heller sig utan går tydligt ut med att de tänker lura väljarna: “Kompromisser för vi när vi väl kommer till makten”. Att väljarna på förhand skulle få veta vilka kompromisser de röstar för är uppenbarligen för mycket begärt!

Redan i september förra året så skrev jag i mitt veckobrev angående budgetförslagets negativa sidor: “Svårbegripligt att fackföreningarna inte ska få ta tilläggsförsäkringar så att deras medlemmar kan få mer än 75 % i sjukpenning efter 12 månaders sjuskrivning.”

Idag meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att förslaget inte kommer att genomföras. Självklart tycker jag att det är positivt. Det har varit en stor diskussion inom allianspartierna och utan att avslöja för mycket så kan jag väl säga att det fanns ett massivt motstånd i C-gruppen.

Självklart är Mona Sahlin snabbt ute och spyr galla över regeringen (tänk om hon kunde lägga någon tid på att utveckla socialdemokraternas politik): “Att ena veckan säga att regeringen står fast och nästa vecka dra tillbaka ett så genomgripande förslag, det tyder på att regeringen fortsätter att lägga fram en ogenomtänkt politik. Det är oansvarigt.” Hon fortsätter: “…det verkar nu snarare vara regel än undantag att regeringen talar först och tänker sedan”.

Men vad är egentligen så hemskt? Är det inte tvärtom något väldigt positivt som hänt i svensk politik? Vi i alliansen lyssnar på medborgarna, vi lyssnar på fackliga och arbetsgivarorganisationer och på andra. Förslaget som vi la fram visste vi hade både en positiv (arbetslinjen förstärks) och en negativ (avtalsfrihetens inskränkning) sida. Vi lyssnar och vi drar slutsatser. Den negativa sidan upplevs som så mycket starkare än den positiva sidan och därför drar vi tillbaka förslaget. Detta visar att vi är lyhörda och att vi inte sätter prestige i att alltid tro att allt är rätt från början utan andras goda argument kan faktiskt få oss att ändra uppfattning. Detta till skillnad från den tidigare socialdemokratiska regeringen som aldrig lyssnade och drog tillbaka någonting, inte ens när lagrådet totalsågade som i fråga om nya hemliga tvångsmedel.

Det är och kommer att förbli så att vi som alliansregering har fler förslag som visar sig vara svåra att genomföra. Vi har ett förändringsmandat. Vi gick till val på att stoppa utanförskapet och ge människor större makt över sina egna liv och vi vann regeringsmakten efter 12 år i opposition. Nu genomför vi en ny politik. Detta innebär många nya förslag som inte tidigare testats och alldeles säkert är inte alla förslag genomförbara på det sätt som vi från början tänkt oss. Det kan vara EU-regler, som arbetsgivaravgiftssänkningen för vissa tjänsteföretag, eller det kan vara så att starka argument får oss att ändra ståndpunkt. Varför skulle vi skämmas för det?

Om man som socialdemokraterna enbart förvaltar politiken och låter saker och ting fortgå utan att våga göra radikala men nödvändiga förändringar, t.ex. för att bryta utanförskapet, antalet sjukskriva, i aktivitetsgaranti osv, så är det självklart att det inte heller kommer några förslag som kan vara svåra att genomföra. Den som inte agerar riskerar inte att misslyckas.

När jag såg Mona Sahlin på Rapport så blev jag övertygad om att alliansen vann sympatier. Hennes försök att säga att de som lyssnar på kritik och prestigelöst drar tillbaka ett förslag är oansvariga går inte hem i stugorna. Tvärtom, jag är övertygad det uppenbara politiska taktiserandet retar folk.

En av de mest tänkvärda böcker som jag läst på länge. David Eberhard är överläkare och chef på S:t Görans psykakut i Stockholm, han har med andra ord stor erfarenhet av psykiatrin på individnivå. I boken, som har underrubriken Sverige och det nationella paniksyndromet, utvecklar han sin teori om hur statens överdrivna omsorg av medborgarna skapat en befolkning som inte är beredda att ta ansvar för sina egna liv eller att möta motgångar.

Det finns teorier och exempel som jag har svårt att instämma i, som att försiktighetsprincipen i fråga om kemikalieanvändning skulle vara negativ, men i stort kan och kommer jag att använda mig av hans exempel och teorier i politiken. Här på bloggen har jag tidigare tagit upp Ulrika Messings krav på cykelhjälm för alla och proffsboxning som exempel på att människor måste få ta ansvar och göra sina egna självständiga riskbedömningar. Eberhard tar upp samma exempel och många fler på ett tankeväckande sätt.

Han skriver vidare om behovet av att barn får lära sig att ta motgångar, att det finns mycket som är farligt, men att det är ännu farligare i ett längre perspektiv att undvika alla faror. Hans exempel om mamman som var arg på gåstolstillverkaren för att barnet ramlat ner för en trappa när det gick i gåstolen är talande: “Hade jag vetat att mitt barn skulle kunna ramla ner för trappan hade jag aldrig köpt den”. Var finns det egna ansvarstagandet?

Boken blir givetvis inte sämre av att författaren tar Centerpartiets politik på arbetsrättsområdet som exempel på att det finns hopp om bättring. Totalt sett är hela David Eberhards bok en total sågning av socialdemokraternas politik, men han är även kritisk mot Reinfeldt i något fall. Jag kan rekommendera alla att läsa dessa 317 sidor. Men är du socialdemokrat så får du förvänta dig antingen ett totalt uppvaknande eller att ständigt bli arg.

Jag blev förvånad i morse när jag läste borgarråden Edholm (fp)/Kristerssons (m) förslag om att polisen ska hämta skolkande elever, och jag blir minst sagt bestört när jag nu läser på text-tv att utbildningsminister Björklund också vill att polisen ska tvångshämta skolkande skolelever.

Har de tappat huvudet i någon slags iver att verka handlingskraftiga? Problemet är knappast att omotiverade elever skolkar utan problemet är att elever är så omotiverade att de skolkar! Blir de mer motiverade av att bli hämtade av polis? Snarare skulle de förstöra undervisningen för de motiverade eleverna om de tvingas in i klassrummet.

Jag skolkade inte en enda gång under alla mina skolår och jag skulle aldrig försvara skolk, men att använda polisens resurser för att hämta skolkande skolelever med tvång är rent ut sagt ett korkat förslag. Lägg istället kraften på att få elever att frivilligt gå till skolan. Definitivt effektivare om målsättningen är att eleverna ska lära sig någonting och inte bara tvingas vara på plats.

Text-tv:s rubrik “Tvångshämtning av skolkare blir lag” är också pinsamt okunnigt, sedan när stiftar en minister lag? Uttalandet är garanterat inte samordnat med övriga tre allianspartier. Någon sådan lag tänker åtminstone inte jag vara med att stifta.

Redan idag händer det att reguljära flyg landar i Sverige med beväpnade vakter ombord och det finns speciella regler om hur vapnen ska tas om hand medan de befinner sig i Sverige. Känns nästan onödigt att skriva det, men givetvis är det USA som från början startat med beväpnade vakter ombord.

Inom EU har frågan diskuterats från och till under lång tid. Jag har varit med och diskuterat frågan på departementet och vi är i Sverige i princip överens om att det är helt fel väg att gå. Tyvärr verkar det nu som att EU:s medlemsstater snarare går mot USA:s vapensyn än mot Sveriges restriktivitet. Inte bra alls. Direktivet, som förmodligen antas i vår, innebär dock inte så mycket för Sverige. Vi får även fortsättningsvis bestämma själva om flyg med beväpnade vakter ombord ska få landa. SAS är också tydliga på att de inte har några som helst sådana planer.

Överhuvudtaget måste väl alla ifrågasätta om det är lämpligt med vapen ombord på ett flygplan. Man gör allt för att förhindra att vapen tas ombord med säkerhetskontrollerna och sedan skickas personer med vapen ombord i alla fall. Detta ska givetvis vara “good guys”, men det har hänt förr att “good guys” blivit “bad guys”. Dessutom finns givetvis risken att de vapen som tas ombord kan hamna i fel händer. Jag kan inte heller sluta fundera på vad som händer om vapnet skulle användas på 10 000 meters höjd. Ammunition som inte går genom flygplansväggen? Jag har ingen aning om det finns. Det finns ammunition som stannar i kroppen, men vem säger att ett avlossat skott träffar rätt?

När BRÅ för några veckor sedan kom med sin rapport om att kameraövervakning på gator och torg knappast minskar brottsligheten alls så var kameraövervakningsförespråkarna snabbt ute och menade att kamerorna ändå behövs för att utreda brott.

I senaste numret av Polistidningen finns det en bra artikel som visar att sanningen inte är så enkel att fler kameror ökar möjligheten att utreda brott som begåtts ens i dess blickfång. Enligt tidningen så finns det ofattbara 4 000 tillstånd för kameraövervakning enbart i Stockholms län, men att inspelningarna i fyra av fem fall inte kan användas. “IT-poliserna kan ägna dagar åt att försöka öppna udda filformat. När de väl får upp materialet är bildkvaliteten eller kameravinklarna så dåliga att det i 80 procent av fallen inte kan användas som bevismaterial.”

Jag tycker att detta tydligt visar att kameror sätts upp slentrianmässigt utan någon annan tanke än att “kameror skrämmer bort brottsligheten”, men när det nu, enligt BRÅ, visar sig att brottsligheten inte minskar och bilderna för det mesta är oanvändbara då återstår endast en sak – integritetskränkningen för alla oss andra.

Det kan finnas anledning att sätta upp kameraövervakning i vissa fall. BRÅ-rapporten visade t.ex. på att det är effektivt i parkeringshus och det är nog få som ifrågasätter kamerorna på banken, men om de sätts upp ska det givetvis göras på rätt sätt så att bilderna kan användas. Jag är därför positiv till Malmöpolisens projekt där affärsinnehavare fått hjälp med att placera kamerorna på rätt ställe och där polisen i utredningar lätt kan se genom poliskartasystemet var det finns kameror och vem som är ansvarig för kamerorna. “Tidigare hamnade vi lätt i en situation med kollegor som sprang och letade efter kameradekaler på skyltfönster”, det visar med tydlighet att det finns en del effektivitetsarbete att göra inom polisen.

Få kameror, på ställen där de förebygger brott och med så begränsad integritetsintrång som möjligt, men de kameror som finns ska givetvis ha god teknik, vara placerade rätt och kunna användas på ett rimligt effektivt sätt av polisen när brott har begåtts.