Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Historikern Anders Björnsson har skrivit en bok om “Bondeförbundet och trettiotalet”. Han granskar Bondeförbundets mörka sidor, men i beaktande av hur samhället såg ut och hur andra agerade under 30-talet. Det finns definitivt mörka sidor av mitt eget partis historia, men det som slog mig mest när jag läste boken var vilken oenighet det fanns inom Bondeförbundet och hur lätt de mörka krafterna inom Bf hittade likasinnade inom andra partier.

Ett påstående som jag ofta fått höra från vänstersidan (det var speciellt en SSU:are, tror han hette Andreas, som i skoldebatt efter skoldebatt i valrörelsen 1998 förde fram detta) är att Centerpartiet, dvs dåvarande Bondeförbundet, skulle vara ansvarigt för att det rasbiologiska institutet bildades i Sverige på 20-talet. Jag har hört det så ofta att jag har trott på det, så mitt försvar har enbart varit att jag inte försvarar vad bondeförbundare gjorde för 70-80 år sedan. Centerpartiet är ett helt annat parti nu.

Men till min förvåning beskriver Anders Björnsson att det inte alls var ett initiativ från Bf. Visserligen fanns det en bondeförbundare vid namn Nils Wohlin som skrev under riksdagsmotionen som föreslog bildandet av ett rasbiologiskt institut, men förstanamn på motionen (det är den som i själva verket kommit med idén) var socialdemokraten Alfred Petrén. Synd att jag inte visste det under skoldebatterna 1998!

Utöver Petrén och Wohlin så skrev högerns Arvid Lindman (som senare var statsminister 1928-30), liberalen Raoul Hamilton och socialdemokraten Hjalmar Branting under motionen! Branting var då partiordförande för socialdemokraterna och något senare blev han även statsminister. Så att anklaga Centerpartiet eller Bondeförbundet för rasbiologiska institutets bildande är helt fel.

Boken, med sina 170 sidor och nästan 450 noter, är mycket svårläst. Jag anser mig vara mycket van att läsa byråkratiska, faktaspäckade, högtravande eller allmänt komplicerade texter, men trots det hade jag svårt att hänga med i författarens tankegångar. Jag kan tyvärr inte rekommendera till läsning för någon som inte är extremt intresserade av Centerpartiets och Bondeförbundets historia.

Per Petterson vann Nordiska rådets litteraturpris 2009 och som vanligt har jag valt att läsa vinnarromanen.

Förra året var det den danska författarinnan Naja Marie Aidt och i år var det alltså den norska författaren Per Petterson som får priset. Skillnaden i läsupplevelse var mycket stor. Medan Aidts “Bavian” (på danska) var tungt och svårt så var Pettersons “Jag förbannar tidens flod” lättläst och intressant.

I motiveringen står: ”I romanen beskriver huvudpersonen sina upplevelser och sitt arbete med att bearbeta fragmenterade minnen av flera livskriser inom den egna familjen. Med ett poetiskt och lågmält språk förmedlar Petterson hur svårt det är att få det sagt som känns som det mest nödvändiga att säga till varandra.”

Det är en klockren beskrivning. Tilläggas kan att det är en roman utan början och utan slut, men med ett innehåll som fick mig fast. 253 läsvärda sidor även för oss som vanligtvis föredrar kriminalromaner.

Efter tio år kommer Henning Mankell med ännu en roman om Kurt Wallander, den sista enligt Mankell och när man har läst boken så är man beredd att hålla med. Den orolige mannen är precis så bra som jag minns alla de andra, “Brandvägg”, “Innan forsten”, “Steget efter” m.fl. De står alla i bokhyllan bredvid mig. Henning Mankell har alltid varit en stor favorit och att hans romaner utspelar sig i närheten av mina egna hemtrakter ger en extra dimension.

Jag har läst att proffsrecensenter beklagat sig över Mankells skildring av privatpersonen Kurt Wallander, men jag hade inga sådana tankar när jag läste boken. Visst är det en tragisk beskrivning av en gammal man som börjar vänta på och frukta sin egen bortgång, men samtidigt är personporträttet sådant som man ser framför sig när man tänker på Kurt Wallander. En framgångsrik polis, men ganska misslyckad i övrigt.

Den orolige mannen tar sin utgångspunkt i ubåtskränkningarna i Östersjön 1982. Jag var bara åtta år, men jag kan ändå komma ihåg hur dramatiskt det var. Utifrån denna verkliga historia utvecklar Mankell en spionskandal som skulle kunna vara sann men som också kan vara ren fiktion.

Självklart innehåller romanen en mordutredning, men den här gången utreder Wallander som privatperson eftersom det är hans dotter Lindas svärföräldrar som försvinner spårlöst. Som vanligt är Wallander mycket klok, men han gör också ett antal polisiära misstag. I andra kriminalromaner skulle jag kanske reta mig på det, men när det gäller Wallander så blir det ändå rätt på något sätt. Det är helt enkelt 555 mycket läsbara sidor.

Camilla Läckbergs sjunde deckare om Erica, Patrik och de andra i Fjällbacka. Även denna gång finns det en historisk koppling, men inte alls på samma sätt som i tidigare romaner. Av denna anledning och eftersom jag anser att Läckberg utvecklar personskildringarna på ett intressant sätt, så tycker jag att Fyrvaktaren är hennes bästa bok hittills.

Fyrvaktaren handlar om mäns våld mot kvinnor i tre olika fall, men den handlar också om sorg och hämnd. En rolig krydda i boken är när hon blandar in sin egen man, Robinson-Martin. 358 sidor som kan rekommenderas.

Det har blivit något av en vana att recensera de böcker som jag läser, men den här gången gäller det att hålla tungan rätt i mun. Författaren är nämligen min frus chef…:-)

Boken handlar om finanskillen Henrik som är smart och framgångsrik. Han har ett bra jobb och tjänar rikligt med pengar. Han är stilmedveten och fixar tjejer på löpande band. Han är missbrukare. Från början kan han kombinera missbruket med jobbet, men allt eftersom det blir mer och mer piller, pulver och sprit så går det utför. Han själv inser inte vad han håller på med utan anser att det är övriga världen som inte förstår hur stor han är. Boken handlar i stort sett om författaren själv.

Det är en roman om hur drogerna tar en människas liv, om vilken lycka det kan finnas i ett piller och om vilket helvete samma piller kan leda till senare. Fredrik Ljung har skrivit en mycket trovärdig berättelse och det är inte så konstigt när han utgått från sitt eget liv som missbrukare. Språket är grovt, snuskigt och äckligt, men helt rätt i sammanhanget. Det är 351 snabblästa sidor som kan rekommenderas, dock inget för känsliga magar.

Nu har jag äntligen hunnit läsa Göran Perssons memoarer. När boken släpptes så skrevs det en del om innehållet på politiksidorna och lite om det litterära på kultursidorna, men med tanke på att det var en statsministers memoarer som utkom några månader efter han slutat som partiledare så försvann boken väldigt snabbt ur de flestas minne. Detta är fullt logiskt.

Min väg, mina val är precis som man har förväntat sig. Självgode Persson är fortsatt självgod. Han kritiserar andra och hyllar sig själv. Han är lite personlig men mest politikern Göran Persson. Boken ger kanske några nya inblickar i socialdemokraternas inre, men å andra sidan så vet man inte vad som är sant eller inte sant. Alla beskrivningar är Göran Perssons egna och andra omnämnda personer skulle kanske haft en helt annan beskrivning av vad som hände.

Den är visserligen lättläst och är man mycket politiskt intresserad så kan det vara en läsvärd bok, men i övrigt tycker jag att alla borde undvika att lägga sin tid på att läsa 468 sidor om Göran Persson av Göran Persson. Läs istället Erik Fichtelius bok “Aldrig ensam, alltid ensam“, där får vi nog en sannare bild av vem Göran Persson är och vad han tänkte och tyckte under sin tid som statsminister.

Detta kan knappast bli en recension eftersom boken inte finns utgiven ännu. Dan Browns nya roman, Den förlorade symbolen (“The Lost Symbol“), släpptes idag på engelska. Läste i tidningen att endast fyra personer läst manuset innan boken släpps, bara att gratulera dem! Jag ser i vart fall fram emot att läsa den, det var mer än två år sedan jag läste “Gåtornas palats” så det finns ett sug efter Dan Brown.

Oj vad det tog lång tid att läsa den här boken, hela sommaren. Jag läser i princip bara när jag flyger, åker tåg och buss, så med sommarens mindre resande så blir läsandet lidande. Den utdragna tiden för att ta mig genom den här nionde och näst sista romanen om Edwardsons kriminalkommissarie Erik Winter gör nog tyvärr att jag inte har gett boken en ärlig chans.

Jag gillar verkligen Åke Edwardson och har läst nästan alla Winterromanerna (däremot har jag svårt för filmatiseringen), därtill står t.ex. “Jukebox” och “Genomresa” i bokhyllan, men den här gången hade jag det riktigt trögt innan jag kom in i storyn. Jag tyckte helt enkelt inte att den var spännande i början. Men längre fram, någon gång när jag passerat de första 250 sidorna, så blev det den normala Åke Edwardson-spänningen och i slutet var jag fullkomligt fast.

En sak kändes dock bara jobbig och det var det trista tjatandet om Erik Winters huvudvärk. Att huvudpersonen inte mår bra och att det påverkar hela stämningsläget har jag ingenting emot, men det lyfts upp till alldeles för stora proportioner. Jag misstänker att denna huvudvärk återkommer som en viktig del i den sista Winterromanen med det lämpliga namnet “Den sista vintern”, men i “Nästan död man” ges den ett orimligt stort utrymme.

Men trots denna kritik så måste jag ju ändå säga att det är ännu en mycket välskriven kriminalroman som självklart är läsvärd. Som alla dessa poliskommissarieserier så vinner Winterromanerna på att läsas i rätt ordning, annars kan jag tänka mig att personskildringarna och kopplingarna mellan personerna i boken blir svåra att greppa. 511 sidor och till slut kommer ni att förstå vad “nästan död man” innebär.

Nu har jag äntligen hunnit läsa klart Jens Lapidus andra roman, “Aldrig fucka upp”. Den är väldigt lik “Snabba cash” även om det bara delvis är samma karaktärer. Det är olika kriminella gäng som är i konflikt med varandra, det är balansakten mellan det ordnade livet och kriminaliteten, det är hämnden, narkotikan och polisen. Allt berättat på “undre världen-slang” kryddat med råa beskrivningar av död, svek och sex.

Liksom när jag läst “Snabba cash” så tycker jag att det blir för mycket av allt. Det finns ingen balans. Jag kan tycka att slanguttryck kan pigga upp, men Lapidus kör talspråk så genomgående att det till och från blir svårläst.

I jämförelse med hans debutroman så är personporträtten nu bättre och mer komplicerade. Personerna blir mer människor och inte bara knarklangare, mördarmaskin eller korrupt polis. Det är också en rapp och händelserik story som verkligen håller. Som film kan den dessutom gå hem ännu bättre.

Det är 499 sidor som måste få både ris och ros. Jag längtade till slutet när jag var i början men när jag väl var kommit till slutet så var den så bra att jag önskade att jag hade mer kvar att läsa. Stilen är så speciell att det är svårt att rekommendera boken, en del älskar den, andra har svårt att förstå vad han skriver.

Nu har jag äntligen läst klart Thomas Bodströms romandebatt Rymmaren och kan utan problem konstatera att recensenterna som sågade honom inte hade fel. Inte alls! Det är som DN:s Lotta Olsson sammanfattade den: Närmast oläsligt.

Självklart kan jag inte vara objektiv i den här recensionen. Thomas Bodström är min politiska motståndare. Men samtidigt tycker jag att Bodström är en väldigt social och trevlig person. Det är lätt att ha kul i hans sällskap när det inte handlar om politik. Han är en duktig advokat och en duktig politiker, inte minst på att få ut sitt politiska budskap via media. Men han är inte en duktig författare.

Det finns en story i boken som kanske skulle ha kunnat hålla för en roman på 200 sidor, men den håller inte över 445 långa sidor. Istället fyller han på med en massa upprepningar om hur korkad den kvinnliga justitieministern är, om vad den kvinnliga kriminalinspektören tycker om länskriminalchefen, om hur arg den intagne är, om hur korrupt advokaten Douglas Malm är osv. Det är dessutom mycket dåliga personporträtt, inte bara att personerna är korkade och osympatiska utan även att språket är så utomordentligt fattigt.

Allra jobbigast är att läsa om och om igen hur fruktansvärt inkompetent den borgerliga kvinnliga justitieministern är. Visst är det många saker som inte stämmer överens med vår nuvarande borgerliga kvinnliga justitieminister (som Thomas Bodström konsekvent vägrar kalla justitieminister), t.ex. var hon kommer ifrån och ålder, men det känns ändå så tydligt att han vill karakterisera Gerd “Beatrice Ask” Lundin så oförmånligt det bara går. OK om det hade varit några gånger i boken, men nu är det säkert hundra gånger (och jag överdriver inte det minsta, snarare tvärtom).

Det enda roliga är när Bodström driver med sig själv i slutet av boken när oppostionens främsta rättspolitiska talesperson är så arg i en debatt att han blir osaklig och tydligt förlorar debatten. Men denna lilla glädje gör absolut inte att boken bör läsas. Tvärtom bör den undvikas!

(Som information kan jag berätta att jag “siddelat” boken med min svärfar vilket innebär att Bodström inte tjänat en krona på att jag läst boken….:-)

Vad jag kan komma ihåg är det här den första bok som jag läst av Karin Wahlberg. Hon är något så ovanligt som gynekolog och deckarförfattarinna. Även om hon bor i Lund och fortfarande jobbar deltid på Kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Lund så utspelas hennes romaner i Oskarshamn. Lite synd, det hade varit roligare om det varit Lund. Sjukhusmiljön är också viktig i hennes böcker eftersom huvudpersonen kriminalkommissarie Claes Claesson är sambo med kirurgen Veronika Lundborg.

Romanen är spännande som en deckare ska vara, men ska jag vara lite kritisk så är handlingen tunn. Det är inte en speciellt komplicerad mordhistoria, men den dras ändå ut på 385 sidor. Bakgrunden är en ung tjej som blivit mördad men ingen tycks ha saknat henne. Det finns misstänkta personer, men tidigt förstår man att det måste vara någon annan. Lite tråkigt att en mordutredning i verkligheten skulle ha löst fallet på ett mycket effektivare sätt. Men eftersom det redan ligger ytterligare en Karin Wahlberg-roman i bokhyllan, Flickan med majblommorna, så kommer jag definitivt att läsa mer av henne. Men just nu har jag börjat läsa Thomas Bodströms Rymmaren!

Till Karin Wahlbergs fördel ska nämnas att hon har en alldeles utmärkt hemsida som verkligen är värd ett besök.

Mina medhavda böcker tog slut på flyget hem från Australien så då fick jag låna “Låt den rätte komma in” av Krister Hammarbergh (m-ledamot i JuU). En bok som jag aldrig skulle ha valt ut själv, vampyrromaner är normalt inget som lockar mig. Men jag är riktigt glad för att jag råkade få John Ajvide Lindqvists debutroman i min hand. Så oerhört svår att släppa ifrån sig.

Oskar bor i Blackeberg och plötsligt flyttar det in nya grannar. Samtidigt börjar det begås mord i området och det är något som inte alls stämmer. Oskar blir förälskad i Eli som är ett ovanligt barn på alla sätt och vis. Samtidigt så är Oskar svårt mobbad och drömmer om att hämnas sina plågoandar. Man får väl säga att han både lyckas och misslyckas till slut.

En mycket fascinerande roman som även blivit film i regi av Tomas Alfreson. Skräck, ondska och kärlek i en lika förbryllande som underbar mix. En bok på 415 sidor som gärna hade fått vara 415 till. Som ni förstår kan jag starkt rekommendera “Låt den rätte komma in”!

Vilken överraskning, något hände i det förgångna som leder till mord i nutidens Fjällbacka… Börjar känna igen det, Camilla Läckberg kör samma mordintrigsuppbyggnad i roman efter roman. Ändå tycker jag att Sjöjungfrun är bättre än de senaste Läckbergromanerna om Erica Falck, hennes man polisen Patrik Hedström m.fl. I Tyskungen och Olycksfågeln (om jag minns rätt) så var det ganska lätt att räkna ut hur mordgåtan skulle lösas, men i Sjöjungfrun var jag ute på fel spår länge.

Den här gången är det tre unga mobbare som får sitt straff många år senare. En mördas och de andra två får hotbrev. En fjärde man, som även är kollega med Erica Falck, blir också hotad, men vägrar att ta det på allvar. Lägg där till den vackra Alice som med sin hjärnskada aldrig blir äldre än fem år. En bra story på 358 sidor. Och missa inte att läsa den sista sidan efter att mordgåtan är löst. En cliffhanger som heter duga.

Christer Fuglesangs berättelse om sina 13 dygn i rymden och om hur han väntade i 14 år på att få chansen. Som en dagbok, inte någon skönlitterär upplevelse, men intressant att följa hur han upplevde rymdpromenaderna, spelet bakom vem som får chansen att åka upp i rymden och hans visioner om framtiden i rymden.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av rymden, men jag tycker ändå att boken är läsvärd. Det som skrivs på 335 sidor hade förmodligen kunnat berättas på 200 sidor med ett rappare tempo, men jag tycker som sagt ändå att Fuglesangs bok är värd att läsa.

För ett tag sedan hittade jag Mona Sahlins gamla självbiografi “Med mina ord” hemma i bokhyllan. Min fru hade köpt den långt innan vi träffades och jag visste inte ens att vi hade den. Jag la undan den, men funderade lite till. Kanske kunde det finnas något i den som man kan använda i den politiska debatten…

Som litteratur betraktat är det inget större verk hon har presterat. Först ca 200 sidor om hennes liv fram till Sahlinaffären (kontokortskandalen, Tobleroneskandalen, eller vad man nu vill kalla den) drog igång med ett SVT reportage den 26 september 1995 och sedan drygt 100 sidor om själva skandalen.

Det är 13 år sedan hon meddelade att hon ställde upp som kandidat till partiledarposten och sedan föll på sina kontokort, slarv med räkningar och allmänt dåliga respekt för samhällets normer. Minnet är selektivt och det var mycket av själva skandalen som jag hade glömt bort. Jag ska också ärligen säga att jag mindes att det var värre än vad det verkligen var. Inte för att media inte gjorde en stor sak av det utan för att det delvis var rent ut sagt groteska överdrifter. Om man frågar folk så “minns” de förmodligen att Mona Sahlin handlade med kontokort på skattebetalarnas bekostnad. Så var det inte, hon använde sitt tjänstekort men betalde själv i efterhand.

Men trots att hon inte fuskade på det sättet som media framställde det så är det ändå anmärkningsvärda saker som hon gjorde. För det första är det obegripligt att hon faktiskt trodde att hon fick använda regeringens kontokort privat, oavsett om hon blivit informerad om det eller inte och oavsett om hon sedan betalde sina privata inköp. För det andra så är det häpnadsväckande hur ofta hon missade att betala räkningar i tid, hur ofta det blev påminnelser och att det faktiskt hände att räkningarna gick till Kronofogden. För det tredje, och det tycker jag är det allra allvarligaste, är att hon inte ens efteråt, när hon skrev boken, förstod att hon gjort fel. Att hon har en så nonchalant attityd gentemot samhällets normer. Två exempel från boken:

“I övrigt är Metro i hasorna på Micke. De har hittat den otroligt upphetsande uppgiften att vår bil har rullat med körförbud i några dagar.”

“Vakterna är kvar fram åt jul – sedan blir jag fri. Jag kan köra bil själv igen! Och får min första p-bot på sex månader. Jag skrattar och betalar den direkt.”

Det mest intressanta i boken, för mig, var dock inte de politiska skandalerna eller hur hon har valt att leva sitt liv, utan de politiska åsikter hon uttrycker i allmänhet och om nivåerna i socialförsäkringssystemen i synnerhet. Alla vet hur socialdemokraterna nu ständigt säger i alla tänkbara sammanhang att ersättningsnivåerna måste höjas. Vad tyckte deras nuvarande partiledare Mona Sahlin då för 12 år sedan då hon skrev boken?

“Jag förundras över att så mycket ilska och så många frågor handlar om nivåer, medan nästan inget sägs om hur vi skall få ner arbetslösheten.”

“Risken är att det till slut uppfattas som om vi köper oss fria med förtidspensioner och livslångt socialbidragsberoende åt allt fler, samtidigt som vi i retoriken påstår att vi garanterar procent åt alla. Enligt en uppgift är det redan idag så många som en halv miljon människor som helt står utanför trygghetssystemen. Hur och när tar vi denna debatt?”

“Nästa frågeställning är 75, 80 eller 90 procent – av vad då? Det är som om själva kampen för arbete åt alla kommit i skymundan. Eller som om allt fler håller på att vänja sig vid tanken att de ska leva på en procentsats under resten av sitt liv.”

“Jag tycker verkligen inte att låga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna på något sätt är bra av ideologiska skäl. Men det har under lång tid varit en för hård fixering vid nivån. Som om detta var det största problemet av alla.

Debatten om procentsatserna har kommit att skymma en annan del av verkligheten: det faktum att allt fler människor står helt utanför alla dessa system som bygger på inkomstbortfall. De som inte haft någon inkomst finns inte alls med i systemen. Det kan vara unga kvinnor som får barn innan de ännu har förvärvsarbetat, ungdomar som går direkt från studier till arbetslöshet eller invandrare som aldrig får in ens en lilltå på arbetsmarknaden.”

“Redan är diskussionen om ersättningsnivåerna igång och redan är jag irriterad över att detta upptar så stor del av våra tankar att vi knappt får tid över för att tänka på hur arbetslösheten skall bekämpas och hur företagandet ska öka.”

“LO driver hårt att vi måste utlova en höjning av ersättningsnivåerna redan 1997. men detta programarbete ska ju handla om att utforma visioner för 2000-talet – om de nya villkoren, de nya utmaningarna, om välfärden, miljön och jobben. Vi hinner emellertid aldrig hålla på i många minuter förrän vi fastnar i en debatt om de 80 procenten. Så även denna gång.”

Det var sex exempel på hur hon talar om sin irritation över att ersättningsnivåerna har blivit den viktigaste frågan istället för hur fler kan komma i arbete. Det skulle nästan kunna vara alliansföreträdare som säger precis samma sak idag. Man kan ju inte heller låta bli att fundera på om Mona Sahlin tycker likadant idag som hon gjorde för 12 år sedan. I så fall döljer hon det noga.

“Med mina ord” är en 354 sidor lång bok om Mona Sahlin av Mona Sahlin. Hon framställer sig själv på ett bra sätt, som läsare satt åtminstone inte jag och retade mig på överdriven självgodhet, bitterhet eller hämndbegär. Man får en behaglig, medmänsklig bild av människan Mona Sahlin. Skriven av Mona Sahlin.

Detta tillhör inte min normala litteraturkonsumtion. En novellsamling på danska. Varför har jag då läst den? Tja, jag har som princip att läsa alla som får Nordiska rådets litteraturpris och Naja Marie Aidt fick priset i år för novellsamlingen Bavian.

Bedömningskommitténs motivering löd:

“Nordiska rådets litteraturpris 2008 går till den danska författaren Naja Marie Aidt för novellsamlingen Bavian (2006). De 15 novellerna i Bavian tar utgångspunkt i en värld som är till förväxling lik vardagen. Naja Marie Aidt skriver med en vacker och illavarslande realism, som lyfter upp verklighetens undertoner så att man märker att vardagen vilar på ett mycel av möjliga katastrofer.”

Boken har ännu inte kommit ut på svenska och därför fick jag den på danska (som ledamot av NR får man den vinnande boken). Jag förstår danska ganska bra. Har växt upp i Skåne med dansk tv som ett återkommande inslag, inte minst efter att danska TV2 började med reklam. Det var hemskt spännande… Trots att jag förstår språket så är det ändå en helt annan sak att läsa på ett annat språk än svenska. Det är ofta i de små nyanserna som litteraturen får sin karaktär och med ett främmande språk så är det lätt att man missar nyanserna även om man förstår innehållet.

Bavian är en mörk historia med allt från barnmisshandel till tidelag. Ofta har hennes noveller en oväntad vändning, från det ljusa till det mörka. Så som jag förstår danskan så tycker jag att hon använder språket mästerligt, det är någon slags poesi i novellform. Men som sagt, jag har ändå svårt för den här typen av smärta och ångest. Bavian är 217 sidor tung litteratur som kräver goda kunskaper i danska språket.

Kungamordet är ytterligare en träffsäker skildring av Hanne-Vibeke Holst. Det är en friståande fortsättning på Kronprinsessan. Den här gången handlar det förutom om politik och makt, om hederskultur, hustrumisshandel och snarast tortyrliknande psykisk terror, alkoholproblem och mycket mer. Holst lyckas få ihop historien med mycket starka känslor och ändå ett lyckligt slut. Åtminstone lyckligt för de som man vill att det ska vara lyckligt för…

Även om Holst är danska och skriver om den danska politiken och maktkampen inom den danska socialdemokratin (i verkligheten stod maktkampen mellan Mogens Lykketoft och Poul Nyrup Rasmussen) så är våra politiska traditioner så lika att det känns att det likaväl skulle kunna ha varit i Sverige. I den svenska filmatiseringen gjordes grundstoryn också svensk, med en maktkamp på Sveavägen istället för på Christiansborg.

Även om jag “lever” i politiken så tycker jag att det är underhållande att läsa om politisk maktkamp även på min fritid. Kungamordet är dock en 463 sidor lång politisk spänningsroman som måste rekommenderas för alla som uppskattar god, känslostark och spännande litteratur.

Camilla Läckbergs femte roman om Erica Falck och de andra i Fjällbacka. Eftersom jag var ganska trött på Läckbergs återkommande historiskt betingade mord-tema, så har Tyskungen fått vänta i bokhyllan ett bra tag. Så länge att författarinnan även hunnit släppa sin sjätte roman i serien, Sjöjungfrun (enligt vad jag läst så har även den samma mordintrigsuppbyggnad).

Tyskungen är en bra och lättläst roman på 409 sidor om hur en äldre man, och senare även en äldre kvinna, mördas i Fjällbacka. Inte oväntat är det något i det förgångna som gör att de mördas. Den här gången blir även Erica Falck inblandad eftersom hennes bortgångna mor varit barndomsvän med de mördade. Storyn kring personerna, Erica och hennes man Patrik, de andra poliserna i Fjällbacka med Mellberg i spetsen och sidofigurerna Anna, Dan m.fl. är intressant. Jag gillar att följa deras liv. Men jag tycker fortfarande att Läckberg är för ensidig i hur hon bygger upp mordintrigerna. Uppenbarligen fungerar det bra eftersom hon säljer hundratusentals böcker, men jag tror att hon snart måste ta ytterligare ett steg i författarkarriären för att behålla sina läsare.

Snabba cash är Jens Lapidus debutroman och han har verkligen fått en rivstart på författarkarriären. Normalt jobbar Jens Lapidus som försvarsadvokat och det märks verkligen att han är insatt i hur Stockholms undre värld fungerar. Det är också tydligt att han även har koll på “Stureplanslivet” (om han inte hittar på, jag själv har ingen aning, har aldrig varit på någon Stureplanskrog…).

Vad ska man då säga om boken och författarskapet? Han kommer aldrig att få nobelpriset i litteratur, men han kommer att sälja vansinnigt många böcker (Snabba cash har sålts i över 400 000 exemplar i Sverige, har exporterats till 18 länder och ska även bli film). Han har skapat en egen stil som han tydligen kallar för “Stockholm noir”. Det är korta meningar, mycket slang och uttryck, ja, man kan säga att den är perfekt skriven för att bli film.

För min smak blir det för mycket klädesmärken, för mycket kokainsnortande, för mycket tuffa killar med för mycket stolthet. Det blir för mycket av det mesta. Men trots detta så är jag övertygad om att jag kommer att läsa uppföljaren “Aldrig fucka upp”. Han har mycket att utveckla som författare, inte minst runt karaktärerna och att “knyta ihop säcken”, och trots att jag egentligen inte gillar hans sätt att skriva så ser jag fram emot fortsättningen. Snabba cash är 475 sidor hårdkokt action som ska läsas av alla som vill ha en snabbläst bok med handling på varje sida.

En kul debutroman av Linda Unnhem från Höganäs i vackra Skåne. Jag var högst tveksam till att börja läsa den eftersom min fru fått den med någon tidning som jag inte ens skulle öppna och ännu mindre läsa. Men när jag läst ut den bok som jag hade med mig till Grekland och glömt att ta med någon annan, så hade jag inte något att välja på. Och jag får medge att det faktiskt är kul ibland att läsa böcker som man aldrig självmant skulle valt.

Swing it! handlar om paret Lars och Pernilla som bor i Långaröd utanför Helsingborg. “En plats för idioter”. (Vem som ska känna sig utpekade vet jag inte eftersom det finns tre olika Långaröd som ligger inom några mil från Helsingborg, och inget av ställena passar in på övriga beskrivningar i boken.) Lars är författare, eller har åtminstone skrivit en bok, och Pernilla bibliotekarie. Deras liv tycks självklart och går sin gilla gång. Åtminstone tills Pernilla berättar att hon drömmer om att de ska ha en trekant med ytterligare en man. Lars hamnar i ett dilemma. Han vill inte vara “tråk-Lars” som säger nej till allt som de inte prövat, men han vill inte heller dela sin sambo med någon annan. Upplösningen är lika bra som oväntad.

Linda Unnhem beskriver karaktärerna i boken på ett tilltalande sätt, man tycker om alla på sina egna vis. Det är ingen som är bad-guy. Men det blir ändå fel. Även om jag sällan läser eller rekommenderar “relationsromaner” så tycker jag att det är 285 läsvärda sidor för både män och kvinnor.