Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Jag fick “Smuts” i julklapp av författarinnan själv och därför är det lite pinsamt att jag inte har läst boken förrän nu, men jag får skylla på att blöjbyten tar tid och att min fru ville läsa den först.

“Smuts” är Katarina Wennstams första roman och även om det är en påhittad historia så är den inte helt olik hennes tidigare reportageböcker “Flickan och skulden” och “En riktig våldtäktsman”. Wennstam är journalist och det märks i hennes sätt att skriva. Med detta vill jag inte ha sagt att det inte är en läsvärd roman, för det tycker jag verkligen. Hon lyckas beskriva sexköparen och stjärnadvokaten Jonas Wahl på ett sätt så att man både äcklas och kan känna viss sympati. Han drivs av ett missbruk som han vill ta sig ur men inte kan.

Jag tycker att berättelsen bär så bra att jag gång på gång var tvungen att slå bort mina jämförelser med verkligheten. Det är lätt att falla in i att även “Smuts” är en verklighetsbeskrivning, men det gör inte romanen sämre på något vis. Och visst finns det en hel del hämtat från verkligheten med en sexköpande domare, hur den som dömts för sexköp kan hålla det hemligt för familjen genom att domen skickas till annan adress än hemadressen osv.

Jag gillar Katarina Wennstams engagemang och har haft en del jobbkontakt med henne. Det färgar säkert min recension av hennes debutroman, men trots detta vill jag hjärtligt rekommendera 402 sidor “Smuts”.

För det första så tycker jag att Svenskt Näringsliv bör tänka om. Det är dags att satsa på de kvinnodominerande låglönejobben. Visst är avtalsförslaget högt, men när facket och Svensk Handel är överens känns det mycket märkligt att SN sätter sig på tvären. Att Handels får en extra höjning ska inte behöva innebära att de mansdominerade industrifacken ska kräva lika mycket. Jag hoppas åtminstone att det finns en enighet inom LO-facken att det är dags för mer jämställda löner.

Med detta sagt så har jag en liten fundering över vilka butiker som Handels varslat om strejk från den 5 april, dvs lagom till påskhandeln. ICA Maxi, Plantagen, Rusta, Silvan, Willys, City Gross, Bauhaus, Överskottsbolaget, H&M, Jysk, Lindex, Stadium, Hemköp och Wedins skor har minst två butiker som tagits ut i strejk medan några företag som IKEA bara drabbats en gång. Exempelvis ICA Maxi har tio varslade butiker. Men, inte en enda Coop Forum eller annan KF-ansluten butik finns med på listan. Jag hoppas att det beror på att Coop-anställda inte berörs av avtalet, eller att Svensk Handel inte förhandlar för Coop på arbetsgivarsidan, men fruktar att det beror på att det Handels vill gynna Coop. I så fall tycker jag att Handels missbrukar sina strejkbefogenheter. Men som sagt, jag känner inte till all fakta i målet så jag anklagar ingen (ännu).

Men hur som helst så drabbas vissa företag, butikskedjor, mycket hårdare än andra. Det kan inte bara vara de företag som nu berörs av strejkvarslet som ingår i Svensk Handel. Att hela branscher slipper undan, som t.ex. elektronik, känns rättvist, men när ett klädföretag och ett skoföretag tas ut och alla andra slipper undan så känns det orättvist. Man skulle verkligen vilja veta hur Handels valt ut vilka butiker som ska varslas.

Trafikförordningen 4:9 “Den som färdas med motorcykel eller moped skall använda skyddshjälm.”

Tydligen är vår f.d. statsminister och riksdagsledamoten Göran Persson inte medveten om att man ska ha hjälm när man kör motorcykel i Sverige. Eller så är han medveten om det, men nonchalerar lagstiftningen. Jag är övertygad om att det är det sistnämnda som gäller.

Visst är det många som skulle struntat i hjälmen på samma sätt som Persson tydligen gör, men är man vald till lagstiftare så tycker jag att det är extra viktigt att man följer lagarna (och förordningar, just den här förordningen har Göran Perssons egen regering antagit).

Kan inte låta bli att fundera på journalistens nyhetsvärdering. Det var lika viktigt att få med att Persson inte hade mössa som att han inte hade hjälm…

Aftonbladets artikel “Smile – ni blir plåtade” är till största delen helt sann, men vinklingen gör som vanligt att läsaren får en konstig uppfattning av hur allianssamarbetet fungerar.

Visst sitter det 30 tjänstemän på samordningskansliet, men det är inte för att vi är oeniga utan för att alla beslut som fattas ska förankras hos alla fyra partierna. Hade inte samordningskansliet funnits, ja då hade vi nog fått se på oenighet väldigt snabbt. Om kristdemokraterna själva styrt socialdepartementet utan att förankra alla beslut och uttalanden, om centerpartiet själva styrt näringsdepartementet utan att förankra alla beslut och uttalanden, om moderaterna själva styrt justitiedepartementet utan att förankra alla beslut och uttalanden, om folkpartisterna själva styrt utbildningsdepartementet utan att förankra alla beslut och uttalanden – det hade helt enkelt inte fungerat. Nu är vårt interna reglemente så att varenda litet skriftligt svar på en fråga upp till propositioner måste genom samordningen innan det är ett färdigt förslag. Ibland fungerar det inte som det ska, men nästan alltid.

När det gäller justitiefrågorna så är jag för det mesta överens med Beatrice Ask, men inte alltid, och då måste vi kompromissa. Hade jag suttit med varenda liten fråga så hade jag inte haft en chans att klara riksdagsuppdraget. Därför är det alldeles lysande att min tidigare handläggare på riksdagskansliet nu sitter på samordningen och har hand om bl.a. justitiefrågor. Betyder det att hon har makt? Självklart, hon är viktig och dåliga förhandlingar och kompromisser skulle drabba centerpartiet. Men betyder det att hon har större makt än jag som sitter i riksdagens justitieutskott (och ska fatta besluten)? Absolut inte. Vi har tät kontakt och hon vet vilka frågor som hon behöver stämma av med mig. Att hon skulle kompromissa bort något viktigt utan mitt godkännande är otänkbart. Hon utför det mesta av förhandlingsarbetet, men inte på något sätt över huvudet på mig.

Därför känns kommentarerna: “De anser sig ha större politisk makt och inflytande än vi som är folkvalda. Så ser rangordningen ut, säger en besviken kristdemokrat” och “det är ju ingen hemlighet att politiken i dag styrs av karriärsugna tjänstemän, säger en centerpartist” mycket märkliga. Hur det ser ut inom kristdemokraterna vet jag inte, även om jag upplevt deras tidvis usla internkommunikation när det blev problem i EU-nämnden, men att det inom Centerpartiet skulle vara så att politiken styrs av karriärsugna tjänstemän är löjligt. Den centerpartist som sagt så har själv misslyckats och skyller på andra. Det handlar om att ta sig inflytande. Om man ständigt sitter tyst så är det klart att man inte “styr politiken”, då styr någon annan.

Det är svårt att säga vad det egentligen står för, men jag tycker Expo har en intressant artikel som är värd att fundera över.

En rapport från Forskningsgruppen för samhälle- och informationsstudier, FSI, visar hur stor del av de olika partiernas väljarkår som säger sig vara positiva till Sverigedemokraterna. Resultatet är M 10 %, Fp 7 %, Kd 5 %, S 4 %, V och C 2 % och Mp 0 %. Kopplar man ihop det med ett annan del av undersökningen, nämligen att den typiske SD-väljaren är en LO-ansluten man mellan 19 och 27 år bosatt på landsbygden så blir det lite svårtolkat. Den LO-anslutne borde väl snarast ligga närmst socialdemokraterna medan “bosatt på landsbygden” borde ligga nära Centerpartiets “kärnväljare”. Men man kan också tolka det som att det är en typ av personer som tar steget att rösta på Sverigedemokraterna, nämligen lågutbildade som bor på landsbygden, medan det är en annan typ av personer som är positiva (men inte röstar på dem) till SD, nämligen högutbildade som bor i städerna.

Men med tanke på den gamla tråkiga historien och diskussionen kring folkomröstningen i Sjöbo 1988, som ledde till att tre centerpartister uteslöts från partiet, så måste jag säga att det är skönt att se att väldigt få av Centerpartiets väljare är positiva till Sverigedemokraterna. Och därmed vågar jag dra slutsatsen att väldigt få av våra väljare är negativa till flyktingmottagning. Jag tror inte att det är någon djärv slutsats att de som är negativa till svensk flyktingmottagning är de som säger sig vara positiva till Sverigedemokraterna.

Polisen gjorde säkert rätt, men lagen är fel.

Vår svenska lotterilag känns verkligen förlegad när man läser en sådan här nyhet, dessutom ifrågasätts det med rätta om den är förenlig med EG-rätten. Men även om lotterilagen ändras för att anpassas till EG-rätten så är det inte säkert att en pokerturnering skulle bli laglig.

Idag har det också uppmärksammats att Centerpartiet gått med på att ändra den befintliga lotterilagen för att klara EU-kravet om fri rörlighet för tjänster. Jag har länge argumenterat för en ny syn på spelmonopolet inom riksdagsgruppen och det känns bra att det nu äntligen tycks finnas en majoritet i vår riksdagsgrupp för en förändring.

När ändringen för att uppfylla EU-kravet genomförs bör hela lotterilagen ses över och luckras upp. Självklart måste det vara möjligt att genomföra en livepokerturnering i det här landet. Varenda människa kan deltaga i pokerturneringar, dygnet runt, sittande vid sin dator i Sverige, men om personerna träffas och inte kommunicerar genom en dator, då är det tydligen skillnad. Löjligt.

Efter nio års äktenskap, varav två goda år och sju dåliga (!), så har Annika Barthine (hon är faktiskt en gammal kollega till mig, jag var politisk sekreterare för Centerpartiet i Kristianstads läns landsting när hon var det för socialdemokraterna i Malmöhus läns landsting – men jag kan inte påstå att jag känner henne) dragit följande slutsats om sin f.d. man: “Göran Persson har en tråkig vana att alltid se människors dåliga sidor.” Vem kan känna honom bättre?

När man ser “Ordförande Persson” så kan man inte annat än att hålla med. Han pratar verkligen illa om allt och alla. Idag var det Leif “Paggan” Pagrotsky som fick så hårda smällar att han till och med valde att försvara sig i Aktuellt-studion. Jag förstår honom. Att bara stillatiggande ta emot skiten skulle inte jag heller göra. Och Paggan har ju ingen blogg som Bildt att försvara sig på.

Med andra ord har jag fortsatt att se Fichtelius “dokumentärserie” om vår f.d. statsminister. Det går inte att låta bli. Alla pratar om den, all media toppas av senaste “Perssonuttalande” och inte minst bloggvärlden sysselsätter sig med att tolka Persson. Och jag tror banne mig att Göran Persson njuter av det. Hans mardröm är att ljuset försvinner. Undrar vad han kommer att göra när Figges hundra timmar är avslöjade och intresset flyttar till något annat. Jag sätter en tia på att han kommer att få uppmärksamhet på att han lägger sig i vad Mona Sahlin gör.

Idag har utredare Hans Regner lämnat den s.k. äktenskapsutredningen till justitieminister Beatrice Ask. Jag har själv suttit i Regners politiska referensgrupp och det har varit ett intressant arbete. Jag och Centerpartiet står helt bakom utredarens slutsatser (förutom en detalj om finansiering, självklart ska ingen avgift införas för att få gifta sig).

När jag läser om utredningsförslaget i DN så blir jag trött på Kristdemokraterna. Den här gången är det partiledare Göran Hägglund som säger:

“Jag ser inte tillräckliga skäl att ändra den ordning som gäller i dag, säger socialminister Göran Hägglund (kd) i ett pressmeddelande. Äktenskapet är juridik men också långt mycket mer. Det är viktigt att vi sätter barnens trygghet i främsta rummet.”

Vadå barnens trygghet? Menar han att barn till föräldrar som är sambos är mindre trygga? Och i så fall, är det inte bra att samkönade par också får gifta sig så att deras barn också kan få bli så där trygga som barn inom äktenskapet är?

Även om jag inte håller med kd så kan jag förstå deras historiska, religiösa argument om att äktenskapet är för man och kvinna, men att använda “barnens trygghet” som argument ger mycket märkliga vibbar. Ska vi förbjuda barn utom äktenskapet?

Det var glädjande att läsa om att socialdemokraterna nu tycks ha bestämt sig för att vara konstruktiva när det gäller den utökade signalspaningen. Thomas Bodström har tidigare gjort allt för att bara vara motvals (oavsett vad det gällt), men nu verkar det som att Ulrica Messing (ordförande i försvarsutskottet) fått med sig socialdemokraternas riksdagsgrupp på en konstruktiv linje.

Jag tror att det kommer bli en lösning som får bred majoritet i riksdagen. Signalspaningen utökas till kabel men får ett ännu starkare integritets- och rättssäkerhetsskydd än det som regeringen lagt fram i propositionen. Jag tror också att många borgerliga ledamöter som är kritiska till propositionen drar en lättnadens suck idag.

Idag har regeringen överlämnat sin proposition om “Förbättrad ordning, trygghet och studiero i skolan” till riksdagen. En del förbättringar har skett sedan jag kritiserade Jan Björklunds första förslag i oktober förra året, men fortfarande tycker jag att regleringen är för otydlig i minst ett syfte.

Det står så här: “Föremålet skall återlämnas senast vid den tidpunkt då skoldagen är slut för eleven. Om eleven vid upprepade tillfällen tagit med sig föremål som har använts störande eller har bedömts utgöra en fara för säkerheten eller som till sin beskaffenhet är sådant att det finns särskild anledning att inte återlämna det, behöver föremålet inte lämnas tillbaka förrän elevens vårdnadshavare har underrättats om omhändertagandet. Ett omhändertagande får i dessa fall inte bestå längre än till och med fjärde dagen efter verkställandet av omhändertagandet.”

Självklart ska inte t.ex. vapen eller narkotika lämnas tillbaka efter skolans slut, då ska polisen kontaktas istället, men när det gäller t.ex. mobiltelefoner och mp3-spelare så vill jag ha ett totalt krav på återlämnande efter skolans slut. Även om eleven använt sin mobiltelefon på ett störande sätt vid upprepade tillfällen så tycker jag inte att läraren eller rektorn ska få kvarhålla den efter skolans slut. Skulle vi acceptera att en arbetsgivare behåller arbetstagarens mobiltelefon efter arbetstidens slut? Då är det en bättre lösning att mobiltelefonen lämnas tillbaka vid skolans slut och sedan beslagtas igen morgonen efter.

Jag hoppas att riksdagens utbildningsutskott gör detta förtydligande. Nu sitter jag inte själv i det utskottet (jag sitter ingenstans just nu eftersom jag är föräldraledig), men jag hoppas ändå kunna påverka så att ett sådant förtydligande sker.

Jag satt klistrad framför TV:n klockan åtta i kväll. “Ordförande Persson” är ett av årets mest haussade program och förväntningarna var stora. Tyvärr kunde inte Erik Fichtelius leverera det som alla förväntat sig efter elva års intervjuer. De två delar som skulle kunna få oss tittare att spetsa öronen, om Mona Sahlins brist på tänkande och Perssons skitsnack om Carl Bildt, var redan släppta för att öka intresset inför programmet. Höjdpunkten blev istället när Göran Persson berättar om Helmut Kohls smörkonsumtion. Riktigt roligt.

Jag tycker också att programmet gav fler frågor än svar. Man skulle vilja veta mer om vissa detaljer, t.ex. hur Göran Persson tänkte när han plockade in Rosengren och Sahlin i ett nytt “super-näringsdepartement” efter 1998 års val. När jag läser vad de återstående avsnitten ska handla om så börjar jag tveka på om det är värt att boka upp tv:n för ytterligare tre kvällar.

Dagens finska riksdagsval tycks nu vara färdigräknat. Samlingspartiet (moderaterna) är valets stora vinnare och ökar med 10 mandat. De gick därmed om SDP (socialdemokraterna) som för första gången sedan 1962 är nere som endast tredje största parti. Glädjande är att Centerpartiet förblir Finlands största parti, även om de minskar med fyra mandat, och att våra centervänner i Svenska folkpartiet ökar med ett mandat, även om de faktiskt minskar i röstetal. Centerpartisterna hade förväntat sig mer efter en valrörelse i stark medvind, men tydligen vände det de sista dygnen.

Den finska rikspolitiken fungerar inte som den svenska där vi bildat allianser i förväg. I Finland är det snarast tradition att de två största partierna bildar regering (plus Sfp som alltid är med i regeringen) och det skulle betyda att Centerpartiet skulle bilda regering med Samlingspartiet. De har tillsammans majoritet, men jag skulle tro att Sfp ändå får vara med. Den sittande regeringen med Centerpartiet, SDP och Sfp skulle dock kunna fortsätta regera med god marginal. Hur det blir avgörs genom partiförhandlingar om vilken politik som de kan komma överens om. I princip har Centerpartiets partiledare, och nuvarande statsminister, Matti Vanhanen att välja mellan Samlingspartiet och SDP utifrån med vilket av partierna de får genom mest av sin egen politik. Att Samlingspartiet och SDP, tillsammans med Sfp, skulle gå bakom ryggen på Centerpartiet får bedömas som otänkbart även om de skulle få majoritet.

Det är också intressant att se vilka personer som blivit invalda. Det finska personvalssystemet är ju ett riktigt personvalssystem där populärast vinner oavsett listplacering. Det är tydligt att gamla längdskidåkare går hem. Juha Mieto kom in för Centerpartiet och Marjo Matikainen blev vald för Samlingspartiet. Inte lika bra att vara gammal löpare, Lasse Virén blev bara ersättare för Samlingspartiet. Att ha varit bra på längdskidåkning är dock ingen garanti för en lyckad politisk karriär, Jari Isometsä blev inte ens ersättare. Finnländarna kanske minns hemohes-skandalen…

Personligen tycker jag att det är trevligt att den gamla NCF-kollegan (Nordiska Centerungdommens Förbund, jag var vice president där i början av 2000-talet) Antti Kaikkonen blivit omvald. Tråkigare är att Mittengruppens ordförande i Nordiska Rådet Simo Rundgren (Centerpartiet) inte blivit omvald, och detsamma tycks gälla Pehr Löv som varit tongivande i Mittengruppen från Svenska folkpartiet.

Kunde inte låta bli att lyssna lite på Mona Sahlins installationstal (tror att skidskyttet var slut och slalomen inte hade börjat ännu…) och utöver alla löften om att allting ska bli bra för alla om socialdemokraterna kommer tillbaka till regeringsmakten så uppfattade jag en liten känga åt företrädaren Göran Persson.

Hon presenterade en arbetsgrupp bestående av bland andra Margot Wallström och Jan Eliasson som ska utarbeta en ny utrikes- och EU-politik, och direkt efter det så sa Mona Sahlin: “Margot, välkommen tillbaka!”

Margot Wallström har och har haft ett av socialdemokraternas allra tyngsta politiska uppdrag under flera år. Varför säger man då “välkommen tillbaka”? Svaret kan bara vara ett. Hon hämtas in i värmen efter att ha varit utfryst under flera år. Och varför hade Sahlin skrivit in det i sitt tal? Självklart för att hon ville markera mot den tidigare utfrysningen, och den stod Göran Persson för.

Hittade nu ikväll en kort notis om Erik Fichtelius dokumentär “Ordförande Persson” som ska börja sändas imorgon. I den säger Göran Persson tydligen om Mona Sahlin: “Hennes styrka är inte tänkandet.” Ska verkligen bli intressant att se vad Figge och Persson pratade om i elva år.

Mona Sahlin gick ut hårt. Bara timmar efter att hon blivit vald så var hon på en LO-demonstration på Sergels Torg och attackerade Centerpartiet och Maud Olofsson.

Det var givetvis ingen tillfällighet att LO hade en demonstration “för kollektivavtalen” just idag när Mona Sahlin blev vald. Hon har tidigare utpekats inom LO-leden som den som var ansvarig för fackfientliga beslut under den ekonomiska saneringen i mitten av 90-talet. LO-distriktet i Skåne var också hennes hårdaste motståndare. Det är inget snack om att hon måste lyckas får LO-folket med sig för att lyckas som partiledare och då var det självklart välplanerat att hon fick göra sitt första partiordförandeframträdande på en LO-demonstration.

Hon använde också sin sluggerretorik när hon attackerade “bäverkvinnan” Maud Olofsson som “gnager sönder välfärden”. Mona Sahlin är väl medveten om att hon misstolkar Mauds numera bevingade ord om bävrar och fågelungar, men ingen misstolkning är fel för Sahlin om hon tror sig nå sina syften. Men som centerpartist är jag bara glad för att hon väljer att attackera oss. Vi blir gärna de konservativa betongsocialisternas huvudmotståndare. Vi har haft många år där ingen ens brydde sig om att kritisera oss och jag kan utan tvekan påstå att det är mycket, mycket värre att vara “luft” än att vara attackerad.

Jag har fått kommentaren att det är konstigt att såväl centerpartister som moderater först nu “kommer ut” med sin kritik mot signalspaningsförslaget. Idag kunde man läsa i Metro att minst tio moderata riksdagsledamöter är motståndare till förslaget och inom Centerpartiets riksdagsgrupp har Fredrick Federley och Annie Johansson öppet vädrat sitt missnöje (och det finns fler).

Men jag håller inte med om att kritiken är för sen. Visst kan man säga att “det är så dags nu när propositionen är lagd”, men jag ser snarast det som ett normalt politiskt arbetssätt. Först försöker man påverka förslaget internt och först när man misslyckats med det så vänder man sig utåt med sin kritik.

Blir det ett års bordläggning så hoppas jag verkligen att Odenberg och övriga regeringen inte lagt för mycket prestige i sitt förslag och därför vägrar ändra någonting. Jag tycker att Maud ödmjukhet är bra: “Vi är beredda att lyssna“.

Såg ikväll reprisen på gårdagens Uppdrag granskning om dödsmisshandeln av Marcus Gabrielsson. Jag tycker att det var ett bra reportage i den delen som visade hur felaktig medias rapportering kan bli och hur vi som politiker hänger på och kommenterar medias bild snarare än verkligheten. Men samtidigt blir reportaget väldigt vinklat och det är alltid intressant att se när andra försöker berätta hur saker och ting är när man själv varit med.

När Uppdrag granskning-journalisten frågar Göran Hägglund och Johan Pehrson om de hade läst förundersökningen när de gav sina kommenterar så funderar man på om den journalisten känner till hur andra journalister arbetar. Som politiker blir vi ständigt pressade att kommentera saker snabbare och snabbare. Jag säger inte att det är rätt, men den politiker som väntar med att ge kommentarer tills han själv hunnit kontrollera om medias rapportering av händelsen är riktig lär aldrig synas överhuvudtaget. Det är de politiker som ger snabba och så kontroversiella kommentarer som möjligt som får synas i media.

Om man granskar “sanningen” så borde man också vara försiktig med den. Det görs en mycket tydlig koppling i programmet mellan Marcus Gabrielssons död och alliansens överenskommelse om att en s.k. civilkuragelag ska prövas. Det är helt sant att det är kristdemokraterna som drev frågan och att vi andra inte alls var speciellt intresserade, men jag var med vid samtliga möten med alliansens rättspolitiska arbetsgrupp och inte vid ett enda tillfälle kopplades diskussionen om en eventuell civilkuragelag med misshandeln av Marcus Garbrielsson. Om jag inte minns helt fel så hade Peter Althin och Ragnwi Marcelind, kristdemokrater i justitieutskottet, dessutom pratat om någon slags civilkuragelag redan innan misshandeln.

Vi i Centerpartiet har alltså inte förespråkat någon civilkuragelag, men att politiskt arbeta för ökat civilkurage i samhället var inget som började med misshandeln på Kungsgatan. Redan vid motionsperioden 2004 så skrev jag om civilkurage i en kommittémotion: “Ansvaret vilar på varje människa, och går utöver det självklara kravet att inte själv begå brott. Vi har alla ett ansvar för att förhindra brott i vår omgivning: inom familjen eller vänkretsen, på gatan. Civilkurage är något som vi känner igen när vi ser det, men som vi tyvärr många gånger måste leta efter.”

Jag läste i integritetsombudsmannen Pär Ströms senaste nyhetsbrev att justitiedepartementet i Tyskland har lagt fram ett förslag om förbud mot användning av anonyma epostadresser. Enligt förslaget ska ingen få teckna sig för en webbaserad eposttjänst, som t.ex. hotmail, utan att identifiera sig, syftet är såklart att underlätta för polisen att utreda brott.

Jag vet att det finns de inom svenska brottsbekämpande myndigheter som har föreslagit samma sak, men det är inte aktuellt att genomföra. Dessutom är det svårt att förstå hur det skulle gå till när de anonyma eposttjänsterna inte erbjuds från Sverige.

I det här sammanhanget vet jag att det också diskuterats huruvida EU-direktivet om teledatalagring skulle tvinga fram identifikation vid all epostförmedling, bl.a. har Oscar Swartz skrivit om det i “Marschen mot Bodströmsamhället“.

Det svenska genomförandet av direktivet kommer dock inte att innebära att lagringsskyldiga leverantörer tvingas ta fram och lagra användarnas identitet. Lagringsskyldigheten ska enbart omfatta uppgifter som leverantören ändå genererar eller behandlar, dvs de behöver inte ta fram några nya uppgifter för att uppfylla lagringskravet.

Thomas Bodström berättade under dagens bordläggningsdebatt att han, och Ulrika Messing, ska uppmana den socialdemokratiska riksdagsgruppen att säga nej till propositionen om utökad signalspaning. Dock var han väldigt tydlig och upprepade flera gånger att han anser att FRA ska få rätt att signalspana även i kabel. Grunden för att de vill få sina riksdagskollegor att säga nej är att förslaget “inte håller måttet när det gäller avvägning och rättssäkerhet och att man försöker få en militarisering av brottsbekämpningen”. Det är bra att vi nu får veta vad socialdemokraterna tycker, för det kan väl inte vara så att Bodström inte har förankrat sina uttalanden?

Socialdemokraternas besked innebär att det kommer att bli ett års bordläggning av frågan. Något som jag kan tycka är bra om året kan användas till ytterligare förbättringar av rättssäkerheten, mer offentlig debatt och förtydliganden där det fortfarande finns frågetecken. Jag tycker inte att en bordläggning är nödvändig, men inte heller negativ.

Nu när vi vet att socialdemokraterna står bakom signalspaning i kabel så tycker jag att Odenberg ska sätta sig ner med Ulrika Messing och gå genom vilka förändringar som socialdemokraterna vill ha (i detta sammanhang ska vi inte glömma bort att Odenberg fick ärva ett betydligt mycket sämre förslag av Leni Björklund). För trots allt är den utökade signalspaningen delvis ett försvarspolitiskt, eller försvarsstrategiskt, beslut och traditionen att skapa breda majoriteter för försvarspolitiska beslut tycker jag att vi ska fortsätta med.

Vad tänkte de på? Erik Ullenhag skrev under, men jag utgår från att Lars Leijonborg var mycket väl medveten om att och vad hans partisekreterare skrev på DN Debatt. De måste ha haft någon fundering över vad det skulle leda till och jag kan inte sluta fundera på vad. Jag utgår från att de gjort utspelet mot Centerpartiet för att folkpartiet på något sätt ska vinna röster, och självklart socialliberala väljare som 2006 valde Centerpartiet, men är de så naiva att de tror att denna form av angrepp hjälper folkpartiet eller alliansen på längre sikt? De enda som jublar är socialdemokraterna. Mona Sahlin tackar och tycker säkert att det var en fin 50-årspresent som hon fick av folkpartiet.

I sak har de rätt i vissa delar men uppåt väggarna fel i andra, jag tänker inte gå in närmre på varje detalj i hans påhitt om vad som är socialliberalism och vad som är nyliberalism, men att t.ex. skriva om vad enstaka personer tycker som om det vore hela partiets politik är medvetet missvisande och ett sätt att angripa varandra som jag trodde vi skulle slippa inom alliansen. Och när Ullenhag skriver om vad som behövs för alliansen ska vinna valet även 2010 så blir det patetiskt. Tänkte han inte tanken att hans egen debattartikel är det sista som alliansen behöver för att vinna förtroende för fortsatt regeringsinnehav?

Såg en nyhet i SvD idag om att det finns “litet intresse för hushållstjänster“. När jag sedan läste artikeln så började jag fundera på vad de menar med litet. (Såg då att det var Aftonbladet som låtit Sifo göra undersökningen.)

Det går säkert att räkna på andra sätt än jag gjort, men om avdraget för hushållsnära tjänster skulle ge över 20 000 nya jobb så kallar jag inte det för “litet intresse”.

Det finns ca 7 miljoner svenskar över 18 år. Om 13 % av dessa köper hushållsnära tjänster tack vare avdraget så innebär det att ca 900 000 skulle göra det. Eftersom de flesta lever i hushåll med fler än en person över 18 år så halverar vi det till 450 000 “hushållstjänsteköp”. Om vi säger att dessa i snitt köper två timmar i veckan (fyra timmar varannan vecka eller nio timmar i månaden är nog ganska rimligt även om det kommer att variera mycket såklart) så skulle det innebära 900 000 nya arbetstimmar. Med en 40-timmars arbetsvecka (självklart kommer en 40-timmars arbetsvecka inte innebära 40 fakturerade timmar eftersom det måste finnas restid, administrationstid m.m. också) så skulle det ge 22 500 nya jobb! Lägg där till ett antal jobb för de som ska ta emot beställningar, uppköp av arbetsmaterial, löneadministration m.m. Det tycker inte jag är lite, och då går det inte heller att tala om “litet intresse”.

Uträkningen innehåller många osäkerhetsmoment, men 10 000-30 000 nya (eller nuvarande svarta jobb som blir vita) jobb borde det absolut bli om 13 % av befolkningen över 18 år väljer att köpa hushållstjänster tack vare avdraget.