Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Jag brukar blogga lite kort om när min gamla hemby Veberöd hamnar i riksmedia. Dagens glada “Veberödsnyhet” är att den f.d. VAIF-spelaren Therese Sjögran röstats fram som den bästa landslagsspelaren genom tiderna av det nuvarande landslaget. Therese är tre år yngre än vad jag är så vi har aldrig lärt känna varandra, annars bodde vi bara ca hundra meter ifrån varandra i Veberöd.

Som säkert många vet är jag otroligt sportintresserad, en sådan som sitter och håller reda på statistik, gärna läser böcker om idrottshändelser och då och då tittar på sportårskrönikan från 1996 som givetvis finns inspelad.

Idag finns det bara en sak att säga: Usain Bolt. Vilket lopp! Att springa 100 meter på 9,58 sekunder är omänskligt. Det borde inte gå. Han krossade sitt eget gamla världsrekord med elva hundradelar, en evighet i de här sammanhangen.

Det är svårt att jämföra olika sportupplevelser och av naturliga skäl är det de svenska stora segrarna och bedrifterna som är allra starkast, jag tänker speciellt på Foppas straff i Lillehammer, Ravellis avgörande straffräddning mot Rumänien i VM-94, Stefan Holms gastkramande hoppning i Aten-04, upphämtningen mot Finland i VM 2003 (jag hörde det på radio och Lasse Granqvists kommentering är också världsklass) och Zlatans klack mot Italien i EM 2004.

Men om jag plockar bort de svenska sportupplevelserna så tror jag att dagens 100 meters lopp hamnar i topp. Så känns det åtminstone just nu. Men självklart finns det hård konkurrens, ta Michael Johnsons 19,32 från Atlanta-OS 1996, Mike Powells 8,95 m i den stenhårda längdhoppsfinalen i Tokyo-VM 1991, eller alla stora fotbollsminnen, Maradonas drömmål mot England 1986, Roberto Carlos omöjliga frispark, eller Man U:s osannolika vändning i Champions League-finalen mot Bayern München 1999. För egen del håller jag också Cathy Freemans OS-guld på 400 meter i Sydney väldigt högt. Jag var på plats och det var magiskt att få uppleva.

Ska stiga upp om fem timmar och ändå kan jag inte gå och lägga mig. Sportidiot har jag alltid varit och golf älskar jag. Och vem älskar inte en rookie som på första försöket kan ta hem en major. Svenska herrar har försökt i årtionden utan att lyckas, Anna Nordqvist ser ut att göra det på första försöket. Med ett hål kvar att spela leder hon med tre slag. Följer det hela på golfbloggen och lpgascoring.com

Lotta Neumann, Helen Alfredsson, tio gånger Annika Sörenstam och nu förhoppningsvis Anna Nordqvist. Kanske Annika Sörenstams gamle tränare Henri Reis får sitt erkännande, han är nämligen tränare även till Anna Nordqvist.

Klart! Precis när jag skriver detta så sätter Anna Nordqvist en birdie på sista hålet! Vilka nerver! Vem som helst borde skaka av nervositet på utslaget till 18:e hålet i ledning i en major. Tydligen inte den här 22-åringen från Eskilstuna. Hon gör ännu en birdie istället! Seger med fyra slags marginal. Fantastiskt!

I onsdags, alltså för fyra dagar sedan, så spelade vi den traditionella fotbollsmatchen mellan alliansen och oppositionen. Jag har inte velat skriva så mycket om den eftersom det blev ett oerhört orättvist resultat…

Min uppgift var att punktmarkera Thomas Bodström och det gick ganska bra. Han är en duktig fotbollsspelare men orkar inte så mycket längre. Så när han gick ner som mittback i mitten av andra halvlek så fick jag spela lite fotboll också (det är så tråkigt att bara hänga någon i hasorna, men det var nödvändigt, Bodström som f.d. allsvensk fotbollsspelare är solklart bäst på plan år efter år). Det första som hände var att jag tog nere en utspark från deras målvakt, ryckte förbi Bosse Ringholm och sedan small det till.

Bosse “huliganen” Ringholm gillade inte att jag tog mig förbi honom väldigt enkelt och då sparkade han ner mig. Helt ointresserad av bollen, som var säkert en halv meter framför mig, så klippte han hälsenan. Det borde ha blivit rött kort, men blev bara gult. Den annars stabile domaren vågade väl inte visa ut en f.d. finansminister pga rädsla för höjd extra domarskatt.

Som så ofta gjorde det ont till en början, men blev sedan snabbt bättre. Jag har också en inflammation i hälsenan sedan månader tillbaka och har redan en remiss till Idrottskliniken på Råsunda. Det har inte gjort så ont de här dagarna men idag när jag tog en löprunda i regnet så kände jag av det rejält. Inte speciellt kul att springa runt och tänka på Bosse Ringholm, men å andra sidan kan det ge ordentlig tändvätska…

Tilläggas kan också att Bodström och några till av motspelarna bad om ursäkt å Ringholms vägnar, men inte Bosse själv. Kan man vara en 67-årig fotbollsspelande huligan? Fråga Bosse!

Måste snart ta en närmre titt på min huvudkudde, men måste först kort konstatera att DN idag skriver om begränsade brottsregisterutdrag för ungdomsledare. Precis detta som jag ställde en fråga till Beatrice Ask om för ett par veckor sedan. Har även fått det något avvaktande svaret.

Till skillnad från de som utrett frågan så tycker jag inte att det ska vara obligatoriskt för den som vill bli ungdomsledare att lämna brottsregisterutdrag. Däremot tycker jag att det ska vara möjligt att få ut ett begränsat utdrag som bara visar relevanta brott för den som behöver lämna ett utdrag för att kunna bli ungdomsledare. Idag måste ett fullständigt utdrag lämnas som innehåller alla brott, även sådana som inte överhuvudtaget kan vara relevanta för att bli och vara en duktig ungdomsledare.

Allsvenskan är slut och det är bara att skicka ett stort, välförtjänst grattis till Kalmar. Sett över hela säsongen är KFF det bästa laget. Det finns klubbar med bättre spelarmaterial och det finns klubbar som haft perioder av bättre spel, men det gäller att få fram det bästa möjliga laget av tillgängliga spelare och att vara bra i 30 omgångar.

Malmö FF avslutade säsongen med att skicka Sundsvall djupt ner i Superettanträsket. 6-0 på Mamö stadion var en härlig slutpunkt på säsongen och för denna arena som nu går i graven efter 50 år. Även om det nu slutade med sex matcher utan förlust, två storsegrar med 6-3, 6-0 (det är inte tennis) och en sjätteplats för MFF så måste ledningen verkligen fundera över vad som är fel i föreningen. Det har varit oacceptabelt låg nivå under stora delar av säsongen och en bra avslutning får inte betyda att alla sitter lugnt i båten och ser fram emot nästa säsong.

Nästa år ska guldet tillbaka till Malmö!

Om det är någon som tycker att jag skrivit väldigt lite om fotboll och Allsvenskan i allmänhet och MFF i synnerhet den här säsongen, så är det en riktig iakttagelse. Det har inte varit någon vidare kul säsong för en MFF-supporter. För några veckor sedan var det en 12:e plats som gällde. Skandalöst dåligt för en klubb som Malmö FF.

Nu har det varit en rejäl uppryckning de senaste veckorna och dagens 6-3 borta mot Hammarby är nästan overkligt. MFF brukar ha oerhört svårt på Söderstadion. Jag har stått på ståplatsläktaren de senaste säsongerna och varje gång fått åka hem utan seger. Idag skulle jag åkt dit, men det var så kallt och jag hade inte alls kläder för två timmar på ståplatsläktaren. Men det hade nog varit värt att frysa lite för nio mål varav sex MFF-mål och därav tre av den f.d. Hammarbyspelare Jeffrey Aubynn.

Det riktigt intressanta för framtiden är att 8 av spelarna i dagens match är födda 1986 eller senare. 17-årige Jasmin Sudic gjorde debut. 18-årige Agon Mehmeti, som hoppade in idag, avgjorde matchen hemma mot Kalmar med två mål sista tio minuterna. 19-årige Jimmy Touma hoppade in idag, gjorde mål, och har blivit fansens “kelgris” med sitt grymma lir. Det finns risk för att vi förlorar Ola Toivonen (född 86) redan till nästa säsong, men det unga laget kryddat med kapten Daniel Andersson på mitten är i huvudsak kvar även nästa år. Ett år som inte behöver börja med att två viktiga spelare (Anders Andersson och Babis Stefanidis) bryter benet innan säsongen ens startat. Ett år som enbart kan bli roligare än det här.

Nu har jag gjort mitt första Lidingölopp. 30 km runt hela ön, i nästan perfekt löparväder. Det kändes ganska bra, även om det tar rejält på krafterna att springa utanför spåret för att komma förbi de som går eller joggar mycket sakta. Det var ganska trångt. Jag hade också underskattat hur branta backarna är. Är inte van att springa i nedförsbackar som är så branta att det inte riktigt går att springa. Det var också mycket grus som rullade nedför och jag såg ganska många som ramlat.

Jag hade som målsättning att springa på tre timmar, men det höll inte. Efter ca 21-22 km insåg jag att jag inte skulle klara det och då föll motivationen något. Jag fick till slut 3 timmar och 16 minuter, placering 6636. Tog det lugnt vid vätskekontrollerna och gick uppför det mesta av Abborrbacken, och lite i den sista “golfbacken”, men annars kunde jag åtminstone jogga hela vägen. Det var tungt och jag fick kramp på upploppet när jag försökte öka lite, men det var inte i närheten av samma smärta som Stockholm Marathon bjöd på.

Extrapoäng till de barn som ordnade en privat vätskekontroll vid ca 19 km. Jag tog inget, men barnens engagemang och jobb för att hjälpa löparna värmde verkligen. Även tack till (spontan?) kören som stod i en backe och sjöng. Sådana udda inslag hjälper verkligen till, man kan plötsligt tänka på något annat än tröttheten och smärtan. Minus till de som gick och inte höll till höger, speciellt till de som sprang i hyfsat tempo och som alldeles plötsligt stannade för att börja gå. Då blir det krockar och lite ovänskap i spåret.

Annars var det ett skönt lopp som jag gärna kommer tillbaka till. Bra arrangemang och härlig publik.

Min rubrik den 10 augusti var “OS äntligen igång“. Så kändes det. Då. Dagarna gick och det blev segare och segare att vara svensk. Nu när vi sett kinesernas fenomenala, och fenomenalt dyra, avslutning så känns det som att OS äntligen är över. Alshammars baddräkt, Kallur föll, Karonen blev förkyld, oturen ville inte ta slut så det var lika bra att hela OS gjorde det istället.

Mitt tips var lika dåligt som hela Sveriges insats i detta OS. Jag missade alla fem medaljerna (silver till Johansson och Larsson i cykel, Bengtsson i hästhoppning, Aspelin/Johansson i tennis och brons till Lööf/Ekström i segling). Pinsamt!

Mitt enda rätt, brons till Ara Abrahamian, försvann också när han blev av med medaljen.

Däremot lyckades många av mina medaljkandidater att hamna precis utanför pallen. Fjärdeplats till Holm, femteplatser till Nerell och Kedzierska samt sjätteplatser till Oscarsson och Karonen. Lite rätt hade jag också i att det skulle gå sämre än i Aten. För att försöka rädda min status som sportnörd så måste jag också påpeka att jag hade rätt i att Alshammar och Nystrand skulle lämna utan medalj, att fotbollslaget inte skulle räcka till och att Klüft inte bara skulle kunna byta gren och ändå hämta hem en medalj. Trist bara att de negativa tipsen skulle slå in och inte de positiva…

Visst är det ett riktigt uselt svenskt OS, men självklart finns det ändå mycket att glädjas över och minnas. De nordiska medaljerna gläds jag alltid över, inte minst Islands bragdartade handbollssilver. Tyvärr räckte det inte till mot Frankrike, men att lilla Island med 300 000 invånare kan ta medalj i en lagsport är fantastiskt. Att smånationer kan ta enstaka medaljer i individuella idrotter är mycket lättare att förstå, men i lagsporterna krävs det att flera personer är bra på samma sak. Dessutom tror jag att Island var det land med minst befolkning i hela världen som tog medalj. Bahamas har några tusen fler invånare, men de tog å andra sidan två medaljer.

Sedan måste man givetvis beundra Michael Phelps. Att lyckas ta åtta guld i samma OS är obegripligt. Det går bara att uppnå för simmare, och möjligtvis för gymnaster, men det är ändå en makalös prestation som jag aldrig tror kommer att slås. Å andra sidan tänkte jag 1996 att jag aldrig i min livstid skulle få se Michael Johnsons 19,32 raderas ut ur rekordböckerna. Det var ett omöjligt världsrekord. Ingen hade ju ens varit i närheten av det. Men Usain Bolt funderar inte så mycket över vad som är möjligt. Han har kul. Han visste inte ens att han skulle springa både 100 m och 200 m bara några dagar före OS. Men det gick ju bra. Lägg till stafetten över 4×100 meter så blev det tre guld och tre världsrekord.

Svenska glädjeämnen då? Jörgen Persson! Vem trodde att 42-årige Persson skulle vakna och bli bäste icke-kines. I bordtennisvärlden måste man tala om kineser och andra, så överlägsna är de. Hade de fått ha med åtta spelare så hade de haft åtta i kvartsfinal (om de inte lottats att möta varandra tidigare såklart). Jag tycker även att Ara Abrahamian ska nämnas. Hans mod är beundransvärt. Det är inte många som skulle ha vågat att ta av sig en OS-medalj och lägga den mitt på mattan för att sedan gå därifrån mitt under prisceremonin. Dålig respekt för de andra medaljörerna? Visst, men jag tycker ändå att hans protest var välriktad. I media skrivs det att han kastade medaljen, men det gjorde han inte. Han la ner den symboliskt mitt på brottarmattan. Det tycker jag är stor skillnad.

Det finns även andra som gjort riktigt bra ifrån sig utan att ta medalj. Nathalie Larsson blev fyra i skeet, 24 år är ingen ålder i skytte. Emma Samuelsson tog sig till kvartsfinal i fäktning, hon är bara 19 år. Fälttävlanslaget blev fyra. Seglarna Myrgren och Birgmark hade medaljläge efter alla seglingar förutom den sista finalseglingen, men hamnade ändå utanför pallen.

Nu krävs det en rejäl OS-satsning inför London 2012. Svensk idrott måste få ta en större del av Svenska Spel-kakan. Hela spelmarknaden kommer att förändras och jag tycker att staten helt ska stå utanför ägande av spelbolag. Varför inte låta svensk idrottsrörelse (gärna med ett sammanslaget RF/SOK) ta över Svenska Spel? Det är idrotten som används som spelobjekt och då är det inte mer än rätt att idrotten får tillbaka pengarna. Pengar är givetvis inte allt för att nå idrottsliga framgångar, det finns mycket pengar i t.ex. friidrotten men det blev inga medaljer ändå, men för att brottnings-, skytte-, taekwondo-, fäktnings- och roddungdomar ska kunna utvecklas från lovande talanger till OS-medaljörer så krävs det att de kan göra en helhjärtad satsning.

Att det ger resultat kan man se på de länder som satsar inför egna olympiska spel. Australien i Sydney 2000 och Grekland i Aten 2004 är utmärkta exempel. Jag vill dock inte ta idrottsfabriken Kina som exempel trots 51 guld, för den typen av ungdomssatsningar ska vi inte göra.

Som fanatisk sportälskare är sommar-OS nummer ett för mig. Fotbolls-VM är bättre på många sätt, men det är liksom inte dygnet runt på samma härliga sätt som sommar-OS. Man kan givetvis diskutera om Kina borde ha fått OS och jag tycker att alla tillfällen ska tas för att protestera mot brott mot mänskliga rättigheter (jag skulle gärna se en “Black Power”-liknande protest på någon prispall i Peking), men trots detta tänker jag nu njuta av all underbar idrott under 16 dagar.

Hur går det då för Sverige? Liksom många andra är jag mer pessimistisk än Peking-08 än jag var inför Aten eller Sydney. Det har varit så mycket skador på de svenska storstjärnorna att förväntningarna minskat. Samtidigt så får man inte glömma bort att en medalj i trap, mountainbike eller segling betyder precis lika mycket som en medalj i friidrott eller simning. Det är lätt att glömma bort de svenskar som ligger i världseliten i sporter som sällan får uppmärksamhet när det inte är OS. Mitt tips är ändå två guld (Holm och Dahlby), tre silver (Nerell, Oscarsson och Karonen) och sex brons (Abrahamian, Mattsson, Kallur, Paldanius, Torgersson/Santén och Kedzierska).

Som fotbollsälskare känns det alltid lite tomt när ett stort mästerskap är över. Det är fotboll nästan varje dag i fyra veckor och plötsligt är det slut. Fördelen den här gången, i jämförelse med Greklands fegspelsvinst för fyra år sedan, är att det mest värdiga laget vann (dessutom är det bara en månad och en vecka kvar till det största av alla sportevenemang, sommar-OS). Spanien var, kanske vid sidan om Holland som dock åkte ut redan i kvarten mot ryssarna, det lag som spelade den offensivaste fotbollen och gjorde flest mål. Dessutom har de EM:s skytteligavinnare, David Villa, trots att han inte kunde vara med i finalen där istället en av EM:s största stjärnor Fernando Torres fick avgöra.

Grattis Spanien!

Stockholm marathon gick inte riktigt som jag tänkt mig. Direkt efter loppet så kunde jag aldrig någonsin tänka mig att springa ett långlopp igen. Den smärtan går inte att beskriva om man inte själv upplevt den.

Men skam den som ger sig. Det tog 2,5 vecka innan suget kom tillbaka och nu har jag anmält mig till Lidingöloppet. Den 27 september är det 30 km som gäller. Betydligt mindre skrämmande än 42 km, men terrängen lär ändå göra att distansen räcker till för att på nytt uppleva smärtan.

Träningen har gått på sparlåga sedan maran, men igår gjorde jag mitt första längre pass och det kändes riktigt bra. Dessutom tycker jag att det är betydligt roligare att springa terräng, gärna stigar genom skogen, än att tillbringa timmar längs vägkanten. Med tanke på hur mycket tv-tittande det kommer att bli den här sommaren (nu EM och senare OS) så lär det behövas en och annan mil för midjemåttets skull också.

Som många av er vet som läser här på min blogg så är jag en fanatisk sportälskare. Den här sommaren är underbar, först fotbolls-EM och sedan det största av allt, sommar-OS.

Nu har fyra matcher spelats i EM och trots min fanatism tycker jag inte att det blivit någon riktig fart ännu. Fyra favoritsegrar (Tjeckien, Portugal, Kroatien och Tyskland) och få mål (1-0, 2-0, 1-0 och 2-0). Ingen riktigt nerv. Inte ens i den match som spelats upp som en hatmatch, Tyskland- Polen. Självklart blir det bättre när Sverige går in i turneringen på tisdag, men i tidigare mästerskap har engagemanget gått igång på ett helt annat sätt även i matcher där Sverige inte spelat.

Offensivare spel och mer känslor i matcherna önskas. Jag tycker självklart inte att det är bra med vårdslöst spel, men jag tycker att det är anmärkningsvärt få varningar (och ingen utvisning) så här långt. Imorgon är det Rumänien-Frankrike och inte minst Holland-Italien och då hoppas jag att pulsen ska öka något. Men skulle jag satsa pengar på resultaten hade jag nog satsat på 0-0 eller 1-1 i båda matcherna. Med andra ord varning för tråkfotboll imorgon också.

Det var mitt första och sista maratonlopp! Vilken sjuk smärta! Värmen knäckte mig och vid 26 km började jag känna yrsel. Hade inte klarat att dricka tillräckligt mycket. Vet sedan tidigare att jag lätt får håll om jag dricker för mycket och det blev också resultatet när jag sedan drack 2-3 muggar vid varje vätskekontroll.

Tiden (4,54,36) är långt mycket sämre än jag trott på. Höll nästan ett förväntat tempo i drygt 25 km, hade t.ex. 2,10 på halvmaran, men när jag började känna yrsel, fick håll och dessutom kramp i vänster lår så var jag tvungen att gå under ganska långa stunder. Ville så gärna ta mig i mål och jag kände att jag var tvungen att ta det riktigt lugnt för att inte få totalstopp i maskineriet.

Vid 36-37 km fick jag ny energi, inte minst av att jag kände att jag skulle klara det trots allt, och jag kunde åtminstone hålla ett så pass hyfsat tempo att jag klarade mig under fem timmar. Långt ifrån 4,15 eller 4,30, men som loppet utvecklade sig är jag glad för att jag har fått jubileumsmedaljen som ligger här bredvid mig.

Efter målgång var jag så slut i kroppen att en läkare kom och frågade om jag mådde bra (det gjorde jag inte, men jag sa ändå att det var okej). Det var kanske inte så konstigt eftersom jag låg i fosterställning på Östermalms IP:s löparbanor. Det var helt enkelt den enda sitt- eller liggställning som inte satte igång kramp i någon del av kroppen. Om ni inte upplevt det så kan jag berätta att kramp i nedre ryggmusklerna är fruktansvärt smärtsamt. Fråga mig inte varför ryggmusklerna krampade, men hela kroppen och knoppen tar slut av ett maratonlopp och värmen gjorde sitt.

Nu har jag sprungit ett maraton, 42 195 meter, och det är jag stolt över. All träning på vägen fram har varit mycket bra för min hälsa. Detsamma kan jag dock inte säga om själva loppet, tror det tar dagar innan benen uppskattar en trappa igen och i natt förväntar jag mig inte speciellt mycket sömn. Som det känns nu kommer jag aldrig mer att ställa mig på startlinjen till ett maratonlopp. Kanske halvmara eller Lidingöloppets tre mil, men dagens maratonsmärta känner jag ingen lust att uppleva igen.

Av de som tidigare kommenterat min maratonträning här på bloggen så måste jag få nämna min vän Stefan härifrån Ingarö. Även om jag visste att han är grym och nekat till alla försök till gemensam träning (:-) så imponerar 3,10 och placering 427 något oerhört. Stort grattis till Stefan för ett lysande lopp och även stort grattis till Ola, Klagge, Lars-Ivar och Ulf som genomförde loppet idag.

Imorgon klockan två är det dags. Mitt första maratonlopp. Ja, mitt första lopp överhuvudtaget om man inte räknar in skoltävlingarna. När alla andra njuter av väderprognoserna så fasar jag (tillsammans med ca 18 000 andra), 26 grader och vindstilla var det sista jag såg. Det blir heta 42 195 meter. Men självklart ska det gå!

Jag har dock bestämt mig för att sänka utgångsfarten. Jag hade tänkt följa ett 4 h 15 min-schema, men börjar nu på 4 h 30 min för att känna hur värmen påverkar mig. Om det känns bra efter första milen så försöker jag nog nå 4,15 ändå, men om jag lyckas är en annan sak. Att få i sig tillräckliga mängder vätska känns som det viktigaste.

Om någon står och tittar vid Stockholms gator eller kollar på Internet så har jag 6902 på min nummerlapp. Imorgon kväll ska jag försöka meddela hur det gick.

Kan inte låta bli att glädja mig åt en liten, liten fotbollsnyhet. Igår spelade nämligen de första flickorna någonsin en match i IFK Göteborg. Det låter helt sjukt, men är sant. I 104 år var IFK Göteborg enbart en förening för män och pojkar. Dessa “änglar” som leder den Allsvenska maratontabellen (känns fruktansvärt att skriva det… MFF är tvåa) har alltså inte haft någon verksamhet för flickor och aldrig haft ett damlag. Skandalöst dåligt. Sent ska syndaren vakna, men trots allt är det bättre sent än aldrig.

Om jag inte minns fel så finns det ytterligare fem allsvenska klubbar utan jämställdhet, nämligen Helsingborg, Kalmar, Halmstad, Elfsborg och Trelleborg. Skam åt er (speciellt åt HIF såklart…:-).

Nu vill väl någon invända att mitt eget MFF inte heller har något damlag eller flicklag. Tyvärr är det delvis sant. MFF hade en stor dam- och flicksektion, men de valde att organisera sig själva. Först under namnet MFF Dam och sedan, med ny sponsor, som LdB FC Malmö. Men nog är det MFF:s damer och tjejer i alla fall.

Man måste sysselsätta sig med något under sin föräldraledighet…

Är det någon som läser detta som är med i eller vill vara med i Drömelvan så är ni välkomna att gå med i min liga Centerpartiets FF.

Jag fick frågan för några dagar sedan hur det går med min maratonträning.

I snitt tre pass på totalt 3-4 mil i veckan är det som gäller. Jag har dock inte lyckats med mitt delmål på halvmaran förrän idag. Under två timmar på halvmaran (Ingarö runt) har jag haft i bakhuvudet sedan jag gjorde min första halvmara på 2 timmar och 7 minuter. Idag var det halv storm och jag trodde knappast att det skulle gå så lätt som det gjorde. 32 minuter på tredje “femkilometaren” var ingen höjdare, men då blåste det så mycket att det kändes som om jag stod stilla emellanåt då det var öppna fält vid sidorna. Men sedan blev det sidvind och nästan sned medvind och 28 minuter på fjärde “femkilometaren” var riktigt skönt, speciellt eftersom det är uppförsbacke i ca 1,5 kilometer före och efter Brunn (då har jag sprungit 18 km). Det gjorde att jag fick 1 h och 59 minuter efter 21 km. Känns riktigt bra och en riktig härlig motivationshöjare för fortsatt träning.

Tidigare ikväll när barnen sov så satt jag och zappade mellan kanalerna, friidrott, nyheter och fotboll Helsingborg-PSV Eindhoven i UEFA-cupen. Telefonen ringde och jag pratade ett tag med en man hemifrån Skåne. Jag hade fastnat på fotbollsmatchen och när det blev mål råkade jag uttrycka ett glatt “JA” mitt under samtalet. Han frågade vad det var och jag sa att jag tittade på HIF-PSV och att det blev mål. “Åh, gjorde Helsingborg mål?” var hans kommentar.

Nej, det var PSV som gjorde mål, fick jag säga. Det blev 1-0 till PSV och nu är det i princip omöjligt för HIF att vända, de skulle behöva göra fyra mål.

Mannen förstod ingenting. Han kunde inte förstå att jag blev glad för att PSV gjorde mål. I hans värld var det helt uteslutet att inte hålla på ett svenskt lag även om det inte var det egna favoritlaget som spelade.

Det kvittar vilket lag i hela världen som Helsingborg möter, jag håller på det andra laget. Viss tveksamhet dock när HIF möter IFK Göteborg, då är det jämnt skägg vilket lag som helst ska förlora.

Jag är himmelsblå och sedan urminnestider finns det en rivalitet mellan MFF och HIF, precis på samma sätt som mellan Djurgården och AIK eller IFK Göteborg och Örgryte (och en gång i tiden mellan MFF och IFK Malmö, Eric “Hövdingen” Persson vägrade åka i en gul taxi för att IFK Malmö spelade i gult!). Jag skulle aldrig kunna tänka mig att hålla på HIF bara för att det är ett svenskt, och skånskt, lag. Varför skulle jag bli glad för en framgång för Helsingborg?

Jag kan förstå att de som inte är riktiga supportrar till ett lag har lite svårt att förstå resonemanget, men det bara är så. I kärleken till MFF ligger ett agg mot HIF. Och en riktigt HIF:are skulle aldrig någonsin hålla på MFF oavsett motstånd, och det har jag full förståelse för.

Jag såg en intervju med Thomas Bodström i Aktuellt i onsdags (12/12) och fick inte ihop hans resonemang. Tyvärr ifrågasattes det inte i studiointervjun, men jag letade fram sändningen på svt.se och mycket riktigt, Bodström glider på sanningen även den här gången.

I intervjun säger Bodström bland annat att det “inte sållas” och “alla får vara med”. Senare i intervjun pratade han om grupper på 15 pojkar och 15 flickor. Jag funderade självklart hur de kunde bestämma att det skulle bli just 15 i “elitgruppen” om det inte sållas och om alla får vara med. Jag gick in på Boo FF:s hemsida (booff.com och inte booff.se som sysslar med underklädesförsäljning…) för att se vad som egentligen gäller och där är de mycket uppriktiga och skriver att de “erbjuder ca 15 pojkar och 15 flickor i varje åldersklass att delta” i sin utvecklingsverksamhet.

Med andra ord väljer klubben ut 15 pojkar och 15 flickor som får ingå i en elitsatsning. Är inte det att sålla? Innebär det att alla får vara med? Knappast. Senare i Aktuelltintervjun fortsätter Bodström med “några vill träna mer än andra”. Men det handlar ju inte om vem som VILL, utan det handlar om att 15 pojkar och 15 flickor får träna mer än andra. Övriga får inte det, även om de VILL.

Tydligen handlar det om att de som ingår i elitsatsningen får träna fyra gånger i veckan medan övriga tränar två gånger i veckan. Jag kan tycka att det är i mesta laget att träna fotboll fyra gånger i veckan från tio års ålder, men vill barnen det ska de få göra det. Men då ska självklart alla som just VILL träna fyra gånger i veckan få göra det. Det borde vara den huvudsakliga kritiken mot elitsatsningen just att alla som VILL inte får, utan att några blir utvalda medan andra blir bortvalda.

Till slut kan jag inte låta bli att fundera över Bodströms påstående att klubben “uppmuntrar till att hålla på med flera idrotter”. Visst, men om de tränar fotboll fyra gånger i veckan, hur mycket utrymme finns det för ytterligare idrotter? Kanske möjligtvis ytterligare en idrott, men även tennisträning två gånger i veckan utöver de fyra gångerna i veckan fotboll blir för mycket för en tioåring.