Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Det var mitt första och sista maratonlopp! Vilken sjuk smärta! Värmen knäckte mig och vid 26 km började jag känna yrsel. Hade inte klarat att dricka tillräckligt mycket. Vet sedan tidigare att jag lätt får håll om jag dricker för mycket och det blev också resultatet när jag sedan drack 2-3 muggar vid varje vätskekontroll.

Tiden (4,54,36) är långt mycket sämre än jag trott på. Höll nästan ett förväntat tempo i drygt 25 km, hade t.ex. 2,10 på halvmaran, men när jag började känna yrsel, fick håll och dessutom kramp i vänster lår så var jag tvungen att gå under ganska långa stunder. Ville så gärna ta mig i mål och jag kände att jag var tvungen att ta det riktigt lugnt för att inte få totalstopp i maskineriet.

Vid 36-37 km fick jag ny energi, inte minst av att jag kände att jag skulle klara det trots allt, och jag kunde åtminstone hålla ett så pass hyfsat tempo att jag klarade mig under fem timmar. Långt ifrån 4,15 eller 4,30, men som loppet utvecklade sig är jag glad för att jag har fått jubileumsmedaljen som ligger här bredvid mig.

Efter målgång var jag så slut i kroppen att en läkare kom och frågade om jag mådde bra (det gjorde jag inte, men jag sa ändå att det var okej). Det var kanske inte så konstigt eftersom jag låg i fosterställning på Östermalms IP:s löparbanor. Det var helt enkelt den enda sitt- eller liggställning som inte satte igång kramp i någon del av kroppen. Om ni inte upplevt det så kan jag berätta att kramp i nedre ryggmusklerna är fruktansvärt smärtsamt. Fråga mig inte varför ryggmusklerna krampade, men hela kroppen och knoppen tar slut av ett maratonlopp och värmen gjorde sitt.

Nu har jag sprungit ett maraton, 42 195 meter, och det är jag stolt över. All träning på vägen fram har varit mycket bra för min hälsa. Detsamma kan jag dock inte säga om själva loppet, tror det tar dagar innan benen uppskattar en trappa igen och i natt förväntar jag mig inte speciellt mycket sömn. Som det känns nu kommer jag aldrig mer att ställa mig på startlinjen till ett maratonlopp. Kanske halvmara eller Lidingöloppets tre mil, men dagens maratonsmärta känner jag ingen lust att uppleva igen.

Av de som tidigare kommenterat min maratonträning här på bloggen så måste jag få nämna min vän Stefan härifrån Ingarö. Även om jag visste att han är grym och nekat till alla försök till gemensam träning (:-) så imponerar 3,10 och placering 427 något oerhört. Stort grattis till Stefan för ett lysande lopp och även stort grattis till Ola, Klagge, Lars-Ivar och Ulf som genomförde loppet idag.

Imorgon klockan två är det dags. Mitt första maratonlopp. Ja, mitt första lopp överhuvudtaget om man inte räknar in skoltävlingarna. När alla andra njuter av väderprognoserna så fasar jag (tillsammans med ca 18 000 andra), 26 grader och vindstilla var det sista jag såg. Det blir heta 42 195 meter. Men självklart ska det gå!

Jag har dock bestämt mig för att sänka utgångsfarten. Jag hade tänkt följa ett 4 h 15 min-schema, men börjar nu på 4 h 30 min för att känna hur värmen påverkar mig. Om det känns bra efter första milen så försöker jag nog nå 4,15 ändå, men om jag lyckas är en annan sak. Att få i sig tillräckliga mängder vätska känns som det viktigaste.

Om någon står och tittar vid Stockholms gator eller kollar på Internet så har jag 6902 på min nummerlapp. Imorgon kväll ska jag försöka meddela hur det gick.

Så ser brevet ut som LO i Skåne skickat till mina “grannar”. Hur många det är som fått brevet vet jag inte, men det borde handla om minst några hundra och kanske fler än tusen hushåll eftersom den som jag fått brevet av bor ca 6 km från mig.

Utöver själva metoden att vända sig till de som bor i närheten för att skapa osämja/irritation eller vad nu LO är ute efter så är brevet fyllt med felaktighet efter felaktighet.

För det första är det fel att jag i början av juni kommer att ta ställning till någonting överhuvudtaget i riksdagen eftersom jag är föräldraledig. Hela brevet utgår alltså från en felaktighet. LO försöker få mina grannar att ta ställning mot mig för något som inte är sant. Att de inte ens kontrollerar om grunden till brevet stämmer är pinsamt och oacceptabelt. Vill LO använda en kampanjmetod av det här smutsiga slaget så borde de åtminstone kontrollera så att de vänder sig mot rätt personer.

För det andra så är innehållet i brevet skamligt osakligt:

LO skriver: Sjuka riskerar i praktiken att få sin sjukpenning indragen redan efter 6 månader utan att någon form av rehabilitering prövats. Sjuka kommer att göras arbetslösa.

Detta stämmer inte. Sanningen är att alliansregeringen inför skyddad tid i sex månader, och upp till tolv månader om det är sannolikt att man kan komma tillbaka i sitt gamla jobb. Detta är något som LO har efterfrågat. Med dagens regler kan den sjukskrivne prövas mot hela arbetsmarknaden redan efter tre veckor. Alliansregeringen går även LO till mötes vad gäller krav på förbättrat anställningsskydd – en lag om rätt till ledighet för sjukskrivna att pröva annat arbete införs.

LO skriver: Sjukpenning ska bara beviljas i undantagsfall efter 12 månaders sjukskrivning. Utom i ett fåtal fall ska ingen hänsyn tas till hur allvarlig sjukdomen är eller om en helt ny diagnos finns.

Detta stämmer inte. Sanningen är att alla som har nedsatt arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden beviljas sjukpenning respektive förlängd sjukpenning i 12 + 18 månader.

LO skriver: Passiva arbetsgivare kommer att enkelt kunna kringgå arbetsmiljölagen och lagstadgade skyldigheter till arbetsanpassning och rehabilitering, eftersom Försäkringskassan inte ska kontrollera sanningshalten i arbetsgivarutlåtanden om möjligheterna till återgång.

Detta stämmer inte. Sanningen är att rehabiliteringskedjan kommer tvinga arbetsgivaren att tillsammans med arbetstagaren samverka kring åtgärder som ökar möjligheterna för återgång i arbete på arbetsplatsen istället för dagens passiva sjukskrivning som nästan alltid slutar med en förtidspension.

LO skriver: Tiotusentals långtidssjukskrivna kommer redan från och med den 1 juli att få sin ersättning sänkt från 80 procent till 75 procent. De flesta har inte haft tillgång till rehabiliteringsåtgärder eller annan hjälp för att komma tillbaka.

Detta stämmer inte. Sanningen är den att sjukpenningen fortsättningsvis kommer att vara 80 procent. Efter tolv månader införs förlängd sjukpenning, istället för obligatorisk prövning av förtidspension. Denna regering kommer inte att tillåta att människor sorteras ut i förtidspension med 64 procents ersättning. Det räcker med de 550 000 personer som redan skickats ut i permanent utanförskap.

Med andra ord är det inte mycket som LO förstått av förslaget. Att bakgrunden till det riksdagsbeslut som mina kollegor ska fatta är att det görs en historiskt stor satsning på rehabilitering för att fler sjukskrivna och förtidspensionerade ska kunna återgå till arbete snabbare väljer de såklart också att tiga om. Sådan saklig information skulle ju inte gynna socialdemokraterna.

Lagföringsstatistik kan låta tråkigt, men jag tycker att det gavs intressanta, positiva och viktiga besked i BRÅ:s presentation av den färdiga lagföringsstatistiken för 2007.

- Rättsväsendet lagförde fem procent fler 2007 än 2006.

Med tanke på diskussionen om åklagarnas bristande resurser och socialdemokraternas påståenden om ett misskött rättsväsende så är det glädjande att se att hela fem procent fler kunnat lagföras 2007 än 2006. Totalt var det 125 200 personer som lagfördes.

- Färre unga döms till böter.

Redan i rättspolitiska alliansarbetsgruppen inför valet 2006 tog vi upp problemet med att unga som döms till böter ofta drar med sig skulder som försvårar för dem att leva ett laglydigt liv. Det nya självständiga straffet ungdomstjänst fick direkt stort genomslag och hela 39 % av de 15-17-åringar som dömdes fick ungdomstjänst.

- Färre döms till fängelse.

Oppositionen vill ofta göra gällande att alliansens rättspolitik ger omänskligare straff och att fängelserna därför fylls allt snabbare. Statistiken från BRÅ visar på motsatsen. 2007 var det 600 färre som dömdes till fängelse än året före. Fortfarande är det 14 000 som dömdes till fängelse, och för många av dessa är givetvis fängelse det enda rimliga och rättvisa straffet, men ändå tycker jag att alternativa påföljder som kan minska återfallskriminaliteten är bättre och ska eftersträvas.

Vad sysslar LO med? Att de springer sossarnas ärenden med sina medlemmars pengar är vi vana med och det får de såklart göra så länge som deras medlemmar inte sätter stopp för det. Men att skicka brev till riksdagsledamöters grannar och att sätta in annonser med foton på förtroendevalda som de tycker fattar fel beslut är smutsigt.

Den som blivit utsatt (vad jag vet så här långt) är min kollega Stefan Tornberg i Norrbotten. Han skriver om det på sin blogg och har klippt in en del av brevet. I december förra året var det IF Metall som annonserade med foton och nu är det alltså hela LO som står bakom denna smutsiga kampanj.

Jag tycker att detta är en mycket tråkig utveckling mot “negative campaign” i en amerikansk stil som vi inte är vana vid här i Sverige. Är det så här som LO och socialdemokraterna vill att svensk politik ska se ut? Jag minns för sex-sju år sedan när Kvällsposten (hittar ingen länk) på ledarsidan satte ut foton på en rad skånska socialdemokratiska riksdagsledamöter för att de inte stöttade Region Skåne utan ville att staten skulle ta tillbaka det regionala utvecklingsansvaret från de regionalt valda politikerna (bakgrunden var att de inte gillade den dåvarande borgerliga majoritetens politik). De utpekade var mycket störda över att de blivit “uthängda” på det sättet och menade att Kvällspostens val att peka ut dem med foton gjorde att de fick fler hotbrev eller liknande (minns inte exakt hur diskussionen gick, men just fotona var de irriterade på).

Annonser med foton på det sättet som IF Metall gjorde är otrevligt, och en helt annan sak än att en tidning sätter ut foton med en negativ rubrik, men jag tycker ändå att brev till grannar är ännu värre. Vad vill de uppnå? Ovänskap på gatan? Att grannarna ska sluta hälsa? Att det ska bli så obehagligt som möjligt att fatta politiska beslut som LO inte gillar? Jag vet inte, men jag vet att LO med socialdemokraternas goda minne och säkert stöd direkt från Mona Sahlin, tagit svensk politisk kampanj till en ny, låg, nivå.

Det är snart två år sedan jag läste en “Van Veeteren” av Håkan Nesser senast, men eftersom jag ändå har läst de tio romanerna i serien om kriminalkommissarie Van Veeteren i fel ordning så har det ingen större betydelse att jag hunnit glömma bort en del av sidohandlingen om honom som person.

Fallet G handlar om ett femton år gammalt mord som polisen i Maardam inte lyckats lösa. Alla vet “vem” som är skyldig men den åtalade maken friades och sedan dess har fallet legat vilande. Av en slump kommer det upp nya bevis, eller åtminstone indicier, och den nu pensionerade Van Veeteren kan inte låta bli att åter ta sig an mordfallet som varit hans enda outklarade genom den långa karriären. Boken är också den tionde och avslutande boken i serien om Van Veeteren.

Som vanligt är det en alldeles utmärkt Nesser-kriminalare som håller en fast i timme efter timme. Men jag måste ändå säga att jag är lite besviken över att jag själv kunde “lösa mordgåtan” långt före de utredande poliserna gjorde det. Vanligtvis när jag läst Nesser så har upplösningen varit högdramatisk, men i Fallet G blir det en långdragen avslutning där man bara väntar på att de som borde vara bra på att utreda mord ska förstå.

Hur som helst är det 499 läsvärda sidor. Även om jag inte själv lyckats läsa de tio romanerna i rätt ordning, och jag tror inte att jag hunnit läsa alla överhuvudtaget, så vill jag ändå förorda att man börjar från början med “Det grovmaskiga nätet” och avslutar med “Fallet G”.

Ursäkta min totala frånvaro från bloggen. Har varit en vecka i Grekland, i en liten by på ön Levros. Trodde att jag skulle kunna kommunicera med omvärlden därifrån, men så fel jag hade. Men det var en veckas skön avkoppling!

Ibland är ett enda ord fullständigt avgörande för hur en artikelrubrik kommer att uppfattas. Riksdagens utredningstjänst (RUT) har gjort en undersökning om hur mycket olika regeringar (de har jämfört Carlssonregeringen 1996, Perssonregeringen 2005 och Reinfeldtregeringen 2007) presenterat av sin budgetproposition innan den lämnas till riksdagen och kommit fram till att Reinfeldt “läcker” mer än Carlsson och Persson gjorde. Jag vet inte om RUT använt ordet “läcker” men tidningen Riksdag & Departement gjorde det och sedan följer övriga efter.

Självklart uppfattas ordet “läcker” som något negativt. Det är per definition negativt. Men artiklarna kunde lika väl presenterats som “Reinfeldts regeringen presenterar sin budget tydligare för medborgarna än Persson”, “Regeringen Reinfeldt är öppnare än Carlsson” eller kanske “Alliansregeringen vill ha en bättre dialog kring budgeten än Persson”.

Orden “tydlig”, “öppen” och “bättre dialog” är positivt laddade ord och med sådana rubriker skulle läsare tycka att det hela var bra. Expressen har också en läsarfråga: “Är det okej att regeringen läcker information?” och där har endast 17 % svarat ja medan 53 % svarar nej och 30 % svarar beror på vad det är. Undrar hur undersökningen sett ut om frågan varit “Är det okej att regeringen presenterar sina förslag innan budgetpropositionen lämnas till riksdagen?”. Det hade varit en neutral fråga som inte styrt svaren.

Information som inte ska komma ut läcker, men det är knappast så att förslagen som kommer i budgeten inte ska bli kända. Tvärtom, det är bara bra om svenska folket får så god kunskap om vilken politik som genomförs som möjligt. Vad skulle vara negativt med det?

Självklart är pessimistkonsulten Marita Ulvskog ute med en negativ kommentar. Hon menar att det skulle vara av respekt för riksdagen att inte släppa information innan budgeten kommer som färdig proposition. Men varför släppte Perssonregeringen 2005 nästan 40 nyheter “i smyg” till media innan budgetpropositionen lämnades till riksdagen? Var det av respekt för riksdagen? Alliansregeringen gör ingen hemlighet av att vi vill presentera de förslag som läggs, ett tydligt bevis på det är att hela 16 pressmeddelanden och presskonferenser hölls i all öppenhet.

Jag kan försäkra Ulvskog om att jag inte kände det minsta att riksdagens möjlighet att påverka ökade för att s-regeringarna inte valde att så öppet som möjligt presentera sin politik. Självklart var alla förslag i deras budgetpropositioner färdigförhandlade och omöjliga att rucka på. Kanske var det så att de ville dölja förslag som skulle kunna få negativa reaktioner genom att lägga de i en budget som ingen hinner läsa genom innan det mediala värdet försvunnit till stor del. Ett exempel på dolda förslag var när de långt bak i budgeten la förslag på att lägga ner ett antal tingsrätter. De hade gärna fått presentera det förslaget i förväg, men tänka sig, det var de inte de minsta intresserade av.

Med jämna mellanrum så kan man läsa i tidningarna om att asylsökande som har varit här i flera år och hunnit skaffa sig ett jobb, kan försörja sig själva och betalar skatt, ska utvisas. Ofta vädjar arbetsgivaren om att han eller hon behöver ha kvar sin arbetstagare, men för Migrationsverket är det inget skäl att få stanna. (Det är såklart inte Migrationsverkets fel, de följer gällande lagstiftning.) De flesta drabbade är irakiska eller aghanska flyktingar som antingen väntar på besked på sin asylansökan eller som redan fått besked om avvisning men där avvisningen inte kan genomföras pga situationen i den del av hemlandet som han eller hon kommer ifrån.

Samtidigt som dessa människor väntar med fruktan på ett negativt asylbesked eller på att avvisningen kan genomföras så har de lyckas lära sig svenska språket, skaffat eller skapat jobb och försörjning och helt enkelt fått ett liv i Sverige. Det visar på personlig styrka. De bidrar till den svenska välfärden genom att betala skatt som alla vi andra, ändå väljer Sverige att skicka hem dem till en otrygg och inte sällan livsfarlig tillvaro.

Regeringen har redan kommit med ett bra förslag om arbetskraftsinvandring, ett förslag som är historiskt även på så sätt att det i förväg är en överenskommelse med miljöpartiet. Detta förslag innebär bl.a. att en asylsökande som har tillsvidareanställning sedan minst sex månader och får avslag på sin asylansökan, istället kan ansöka om upphållstillstånd för arbete utan att först behöva lämna landet. Detta är bra, men problemet är att propositionen behandlas i riksdagen just nu och föreslås börja gälla från den 15 december.

För de som nu tvingas lämna landet trots egen försörjning måste det kännas minst sagt bittert. De hade oturen att komma hit lite för tidigt eller få sin asylansökan behandlad lite för snabbt (något man sällan skriver). Hade de fått sitt avslag om ett drygt halvår så hade de haft chansen att få uppehållstillstånd för arbete, men nu tvingas de tillbaka trots att de har bidragit och bidrar till svensk välfärd. Det känns helt enkelt fruktansvärt orättvist.

Jag skulle vilja ha ett snabbt beslut i riksdagen, före sommaren, om en allmän amnesti för de asylsökande som redan uppfyller kraven i propositionen om arbetskraftsinvandring. De som jobbar och gör rätt för sig ska inte avvisas, de ska få stanna. Framåt hösten kommer vi annars att få en helt sjuk situation. Tänk på de som uppfyller kraven för uppehållstillstånd för arbete men ska avvisas från landet den 14 december. Sorry, en dag för tidigt. Orimligt, fullständigt orimligt.

Jordbävningen i Kina är en fruktansvärd katastrof. Hur många tiotusentals döda det är vet vi inte ännu, men bilderna som man kan se på alla nyhetskanaler visar en sådan förödelse att den aktuella siffran på 20 000 låter i underkant. Personligen känns det också lite extra eftersom jag varit i staden Chengdu som är huvudstad i den drabbade Sichuanprovinsen. Det var dock inte något längre besök utan endast några timmar på vägen hem från Tibet 2005.

Men mitt i allt det hemska är det samtidigt mycket glädjande att följa hur de kinesiska ledarna nu öppnar upp sitt land. Vid tidigare katastrofer i Kina så har den kommunistiska regimen försökt dölja så mycket de kunnat, nu väljer de istället att släppa fram utländska journalister som kan sända direkt från katastrofområdet. Det är också en sensation att Kina tar emot hjälp från ärkefienden Japan och inte minst från “utbrytaren” Taiwan. Detta hade inte varit möjligt för enbart några år sedan. Hjälp kommer också att tas emot från Ryssland, Sydkorea och Singapore. På Aktuellt visade de en intervju med en vice guvernör i Sichuanprovinsen som sa att de tog emot hjälp från Japan som är ett mer utvecklat land än Kina. Kan tyckas vara en liten obetydlig mening, men utan den nya öppenheten så tror jag att det hade kunnat vara en mening som lett till fängelsestraff.

Jag hoppas också att det kinesiska folket vänjer sig vid den nya öppenheten och vågar ställa krav på mänskliga rättigheter och utökad demokrati inklusive yttrande- och föreningsfrihet. Det kommunistiska partiet måste inse att det inte finns någon väg tillbaka. En demokratiseringsprocess hävdar de att de redan inlett, men med dagens takt skulle det ta generationer innan vi ens skulle kalla Kina för en demokratisk stat. Med ökade krav från det kinesiska folket och med utländska påtryckningar så måste ledningen öka takten ordentligt.

Igår utsåg regeringen Bengt Svensson till ny rikspolischef. Han har fungerat som tillförordnad rikspolischef hela det här året och är redan varm i kläderna. Som ledamot i rikspolisstyrelsens styrelse (där rikspolischefen per automatik är ordförande) har jag lärt känna Bengt som en bra t.f. rikspolischef och jag är övertygad om att han kommer att bli en bra “ordinarie” rikspolischef.

Det känns också riktigt bra att poliserna själva, genom Polisförbundet, tycker att utnämningen är bra. Svensk polis behöver dra åt samma håll för att styrningen ska fungera. Organisationen med rikspolisstyrelsen som övergripande myndighet men med 21 självständiga länspolismyndigheter kräver ett alldeles speciellt sorts ledarskap av rikspolischefen. Detta kommunikativa, medskapande ledarskap har Bengt Svensson.

Häljasjön är en liten härlig badsjö som jag badat i massor av gånger. Det är vanligt att ungdomar från Veberöd cyklar dit, det är bara några kilometer, för att bada eller tälta. Lyckligtvis har jag inte badat där sedan januari 2007, men jag kan tänka mig att många idag känner obehag inför vetskapen att de badat i sjön där två mördade personer legat dumpade.

Förmodligen är det det försvunna paret från Hovs Hallar uppe vid Båstad som nu hittats. En man från Landskrona har tidigare dömts för att ha sålt parets bil och försökt låna pengar i mannens namn, men han friades för dubbelmord. Den misstänkte har tydligen varit med i en fiskeklubb som håller till vid Vomb och polisen har tidigare sökt i Bysjön som ligger precis bredvid Häljasjön.

Det är verkligen tråkigt att min gamla hemby Veberöd åter igen ska förknippas med mord. I december 2005 hittades en mördad kvinna bara någon kilometer från där mina föräldrar bor. Det var Ann-Christine Malm som en tid varit försvunnen från sitt hem i grannbyn Dalby. Ingen har ännu dömts för mordet även om polisen anser sig veta vem som gjort det utan att kunna lägga fram bevis som håller för en fällande dom. Nu är det alltså åter dags. Får verkligen hoppas att genomsökningen av Häljasjön som nu kommer att göras ger tillräckliga bevis för att kunna hitta, åtala och döma den som mördat paret.

Svensk polis, och samhället i stort, får ofta kritik för att de inte ingriper tillräckligt snabbt mot unga som begått brott. Kritiken är tyvärr berättigad och behovet av snabbare åtgärder var en av de saker som vi tog upp i alliansrapporten om unga kriminella inför valet 2006. Vi har redan genomfört en del av det som vi tog upp i rapporten, men tyvärr tar det irriterande lång tid att komma till skott med många av de andra viktiga förslagen för att hjälpa de ungdomar som kommit in på en kriminell bana. Det handlar inte om ovilja, utan om att den svenska lagstiftningsproceduren är långsam.

När lagstiftningsarbetet är långsamt är det extra viktigt att ha myndighetschefer som går före och gör det som kan göras inom befintlig lagstiftning och ekonomiska ramar. Carin Götblad är som länspolismästare i Stockholm ett gott exempel. Polisen i Stockholm har tidigare bland annat satsat på fler lokala polisstationer och mobila poliskontor som placerats t.ex. vid Stureplan. Nu tar Götblad och polisen i Stockholm ytterligare ett steg när de startar ett pilotprojekt för samling mot ungas brott i Värmdö (min andra hemkommun). Målsättningen är imponerande hög, inom 48 timmar från det att brottet begicks ska den unge misstänkte kallas till möte med polis, skola, föräldrar och socialtjänstemän.

Den här typen av snabba reaktioner från samhällets sida, kombinerat såklart med bibehållen hög rättssäkerhet, tror jag är oerhört viktiga för att lyckas nå de unga killar som börjar begå brottsliga gärningar “i skydd” av ett gäng. Så länge som de är inom sitt gäng är de i princip omöjliga att nå, men när polis, skola och sociala myndigheter kan samarbeta och där föräldrarna tidigt kopplas in tror jag att chansen är mycket större att få killen att inse vilken förödande väg han trätt in på.

Sverigedemokraterna har haft stämma och när jag läste lite om vad de beslutat sig för att tycka i diverse frågor så började jag tänka på vad den gamle liberale filosofen John Stuart Mill sa en gång, “ännu har aldrig något gjorts utan att någon har varit den förste att göra det [...] allt gott som uträttats är ett resultat av originalitet”.

Just denna originalitet tycks Sverigedemokraterna vara livrädda för. Allt ska vara som det alltid har varit, förändring ska stoppas och människor med nya idéer och kanske till och med helt nya livsåskådningar ska verkligen inte få något utrymme, åtminstone inte i Sverige.

Varför är sverigedemokrater och många andra rädda för det okända? Svaret är lika enkelt som förrädiskt. Vi vet inte hur det okända påverkar oss och alltså känner vi obehag inför vår okunskap om vår framtid.

Istället för att känna obehag borde vi känna nyfikenhet. Det okända är en ny möjlighet till förbättring som vi ännu inte känner till. Det gör att skillnaden mellan optimisten och pessimisten är att optimisten ser möjligheten i det okända medan pessimisten ser faran. Utan tvekan bygger utveckling på en optimistisk syn på det ännu okända.

Vad skulle bli resultatet av att avvisa allt okänt? Svaret är: Ingen som helst utveckling. Precis som John Stuart Mill så träffande skrev för snart 150 år sedan så har aldrig någonting gjorts utan att någon varit den förste att göra det. Allt gott som uträttats har någon gång varit okänt.

Ett lands förändringsbenägenhet är ett mått på utvecklingspotentialen. Det land, eller för den delen de människor, som är öppna, testar nya möjligheter och tar risker kommer alltid i det långa loppet ha en mycket bättre utveckling än det land eller de människor som är slutna och avvisar det som är okänt.

Jag har skrivit om det tidigare, men idag blev det klart att Feministiskt Initiativ kommer att ställa upp både i Europaparlamentsvalet 2009 och i riksdagsvalet 2010. Det är uppenbart att påståendet förra året om att FI skulle bli en folkrörelse istället för ett parti enbart var ett sätt att lura till sig statliga bidrag. De fick 400 000 kr i bidrag som endast ges till folkrörelser och alltså inte till partier.

En FI-representant skrev i en kommentar på min blogg i januari att bidraget endast var villkorat av att Feministiskt Initiativ år 2007 inte ställde upp i val eller bestämde sig för att ställa upp i val, men varför skulle de göra det när det inte var något val och det knappast behövdes något beslut redan 2007 om att ställa upp i EP-valet 2009. Det är fullt möjligt att FI följt de regler som finns och därmed inte juridiskt kan tvingas att betala tillbaka pengarna, men moraliskt är det självklart oförsvarbart av ett parti att hävda att man inte är ett parti mellan valen för att på så sätt få ut statliga bidrag som inte kan sökas av politiska partier.

Med detta sagt så vill jag överrraska med att jag tycker att det är bra att FI ställer upp i valen. Deras chans i riksdagsvalet 2010 är försumbar, men däremot kan de dra en och annan röst som annars hade hamnat hos vänsterpartiet. Deras chans tror jag ligger året före, 2009, när det är val till Europaparlamentet. Jag hörde på radio när Gudrun Schyman gjorde analysen att väljarna inte är lika fast i sitt gamla partiröstande i EP-valet som i riksdagsvalet och därför skulle FI:s chans öka. Jag tror att det är en riktig analys. Det tillsammans med ett lågt valdeltagande ökar möjligheten för mindre icke-etablerade partier. Junilistan lyckades förra gången, 2004, men verkar nu ha grävt sin egen grav. Om Junilistan inte lyckas få en trovärdig toppkandidat och en bra valrörelse så tror jag att deras väljare vänder åter till sofflocket eller röstar på ett nytt missnöjesparti.

Här kommer FI:s dilemma. För att lyckas ta Junilistans missnöjesväljare så måste FI ta tydligt ställningstagande mot EU. Samtidigt sitter Maria Carlshamre redan i parlamentet i Bryssel och är en stor EU-vän och har bland annat (vilket givetvis är bra) röstat för Lissabonfördraget och vill införa euron i Sverige. Svaret kommer säkert bli den fega vägen. Varje enskild FI-kandidat uttalar sig själv om vad de tycker om EU och FI som parti har bara politik i några få feministiska kärnfrågor. Men det kommer inte att fungera.

Istället fruktar jag att missnöjesväljarna i en allt för stor utsträckning kommer att välja Sverigedemokraterna. Den välputsade fasaden som döljer de grundläggande främlingsfientliga åsikterna i allt större utsträckning kan räcka för ett mandat i Europaparlamentet. Hur som helst kommer det att bli en spännande valrörelse som kan avgöras av någon liten skitfråga som ingen kunnat förutse.

Samarbetet inom den borgerliga alliansen går för det mesta mycket bra. Vi känner varandra väl och har respekt för varandras åsikter. Nästan alltid går det att kompromissa och finna lösningar som alla kan känna sig nöjda med, vi befinner oss oftast inte så hemskt långt ifrån varandra i synsättet på olika politiska frågor.

Men när jag läste DN Debattartikeln igår av kd:s Alf Svensson och Mikael Oscarsson så insåg jag att det finns frågor där våra perspektiv tycks komma från olika världar. Artikeln utgår från en opinionsundersökning som den kristna tidningen Världen Idag låtit göra. På frågan om “barn så långt som möjligt har rätt att växa upp med sina biologiska föräldrar” så har 87 % svarat ja. Inte ett dugg förvånande. Så långt det är möjligt så är det självklart bra om barn får växa upp med båda sina föräldrar. Samtidigt vet vi att det inte alltid är möjligt, någon förälder kan ha gått bort, en av föräldrarna kan ha våldfört sig på barnet eller den andra föräldern, föräldrarna skiljer sig och flyttar långt ifrån varandra och ensamstående kvinnor kan välja att föda barn utan att pappan får kännedom om det. Men finns det två fungerande biologiska föräldrar så är jag också beredd att säga att barnet så långt som möjligt ska få växa upp med dem båda.

Men den slutsats som jag drar tycks inte Alf Svensson, Mikael Oscarsson eller tidningen Världen Idag vilja dra. De vill dra mycket mer långtgående slutsatser av det som borde vara en självklarhet. Den första slutsatsen som dras i tidningen är: “Den starka opinionen för barns rätt till sina biologiska föräldrar borde göra en könsneutral äktenskapslag omöjlig. Det menar Alf Svensson (kd) och Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen.”

Men ursäkta, på vilket sätt gör en könsneutral äktenskapslagstiftning att färre barn får växa upp med sina biologiska föräldrar? Tror de på fullt allvar att biologiska föräldrar som idag lever tillsammans kommer att bryta upp för att ingå äktenskap med en annan man eller kvinna om vi inför en könsneutral äktenskapslag? Det låter nästan som ett dåligt skämt.

Den annars så kloke Alf Svensson går ännu längre: “Bland annat menar han att lagen om homoadoptioner liksom rätten till insemination för lesbiska har tagits utan respekt för internationella konventioner eller stöd i folkviljan.
– Man bryr sig egentligen inte om vad svenska folket vill, nämligen att barn ska ha rätt till sina biologiska föräldrar, säger Alf Svensson.”

Men, menar Alf Svensson att barn som adopterats av homosexuella par annars skulle ha växt upp med sina biologiska föräldrar? Det är en fruktansvärd anklagelse mot de adoptionsorganisationer som hjälper svenska par att få adoptera. Det blir ännu värre när man funderar på hur rätten till insemination för lesbiska gör att färre barn får växa upp med sina biologiska föräldrar. Är det kanske så att om det inte funnits en möjlighet för lesbiska att inseminera så skulle möjligtvis den man som donerat sperman istället valt att göra sin fru gravid med precis den sperman? Dags för en biologilektion, jag lovar att det finns nog med sperma kvar för att göra frun gravid trots donationen…

Eller är det så att det är bättre att barn inte adopteras och lever kvar på de barnhem som oftast inte är speciellt utvecklande för barnen? Eller är det så att det är bättre att barn inte föds alls än att de föds av lesbiska kvinnor efter insemination? Nu kommer vi in på ett riktigt ruskigt resonemang.

Nej, jag tror inte att Alf Svensson resonerar så. Jag tror helt enkelt att han vill propagera mot allt som inte “skapar” kärnfamiljer genom att visa på att svenska folket tycker att barn har rätt att växa upp med sina biologiska föräldrar i största möjliga mån. Men det blir väldigt fel.

I DN så skriver Svensson och Oscarsson just om behovet av att stärka äktenskapet för att fler barn ska få växa upp under trygga förhållanden. De pekar på att fler barn som inte lever med gifta föräldrar lever i barnfattigdom och har andra sociala problem i större utsträckning. Föräldrar som lever i äktenskap ger i större utsträckning en bra miljö för barnen att växa upp i.

Jag tror mycket väl att det finns undersökningar som visar att barn med gifta föräldrar generellt har en lugnare, tryggare och kanske även ekonomiskt rikare uppväxt. Men om det beror på att föräldrarna är gifta eller på att föräldrar som kan ge sina barn en lugnare, tryggare och rikare uppväxt i högre grad gifter sig och förblir gifta är betydligt svårare att svara på. Men oavsett vilka bakomliggande faktorer som ger undersökningsresultatet så drar Svensson/Oscarsson en felaktig slutsats enligt mitt sätt att se det.

Deras slutsats lyder: Eftersom fler barn får en trygg uppväxt med föräldrar som är gifta så behöver vi en politik som gör att fler föräldrar gifter sig (dock ingår inte samkönade par i detta resonemang) och färre skiljer sig.

Min slutsats lyder: Eftersom det idag (vi utgår från deras fakta) är fler barn som får en trygg uppväxt med föräldrar som är gifta så behöver vi en politik som gör att fler barn med icke-gifta föräldrar också får en trygg uppväxt.

Jag undrar om de kristdemokratiska debattörerna överhuvudtaget tänkt i de banor som jag tänker?

Det stora problemet med Svensson/Oscarssons resonemang i den här frågan är att de exkluderar väldigt många barn. När de säger att fler barn ska få växa upp i trygghet med gifta föräldrar genom en ny familjepolitik så säger de samtidigt att de barn som inte växer upp med sina föräldrar som ingått äktenskap inte heller ska räkna med att få samma stöd till en trygg uppväxt. Jag vill ha en inkluderande politik som ger alla barn största möjliga trygghet under uppväxten, oavsett om de växer upp som jag själv gjorde med gifta föräldrar (och som mina egna barn gör) eller om de växer upp med skilda föräldrar, sambos, särbos, ensamstående förälder, omgifta föräldrar med hel-, halv- och plastsyskon, med inseminerade lesbiska föräldrar eller med två pappor som adopterat. Det viktiga måste vara att barn får en trygg uppväxt, inte hur deras föräldrar av olika anledningar valt att leva.