Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Kanske har kristdemokraternas partiledning lyckats sprida ut på deras stämma att mediabilden absolut inte får förstöras. Det var en lång debatt men när det var dags att rösta så begärdes inte ens votering. Göran Hägglund gick alltså segrande ur striden, även om han själv också ser debatten som en stor förlust för sitt parti.

Fick under dagen ett mail från en person (som jag antar är kristdemokrat) som inte ville lägga ut någon kommentar här, men jag kan inte låta bli att kommentera hans kritik ändå.

Han tyckte att jag var fullständigt ute och reste. Jag pratar om vad som är taktiskt och medialt rätt medan jag borde prata om vad som är ideologiskt rätt och humant. Med andra ord menar han att de som nu lyfter abortmotståndet gör det för att de tycker att det är en viktig, om inte den viktigaste, frågan att arbeta med politiskt. Huruvida det är positivt eller negativt för kristdemokraterna medialt och i förlängningen väljarmässigt måste vara underordnat.

Ungefär så formulerade han sig. Mitt svar är:

Vackert, underbart, självklart borde politik vara ideologi och inte media- eller väljartaktik. Men, oj, vad naivt. Kristdemokraterna är inte i en position där de kan ignorera medias rapportering från deras stämma, de är inte i en situation där några hundratusen väljare hit eller dit inte spelar någon roll. Kd är ett parti som balanserar på 4 %-spärren och det kommer säkert inte vara stora marginaler valet 2010 om inget radikalt förändras.

Var ideologiska, strunta i mediabilden och vad som lockar väljare och åk ur riksdagen, eller var taktiska, locka osäkra väljare och klara spärren. Så ser situationen i det närmaste ut, även om jag självklart förenklar. Och om kd inte finns med i riksdagen 2010, hur ska då Göran Hägglund kunna arbeta med förebyggande åtgärder för att minska antalet aborter? Med andra ord så kan traditionalisterna (de “renläriga”) göra så att inget förbättras i deras viktigaste fråga, eller så kan modernisterna (Hägglundfalangen) ge dem några förändringar i önskad riktning. Bara att välja!

Göran Hägglund är en tuff kille. Hans uttalande att han avgår om abortmotståndarna (ändra aborträtten från vecka 18 till vecka 12) vinner på den pågående riksstämman är ett ultimatum som han inte kan komma förbi. Å andra sidan kommer han inte att behöva komma förbi det eftersom ultimatumet i sig kommer att göra att hans linje vinner oavsett om den egentligen har majoritet. De kristdemokratiska ombuden vet hur viktig Hägglund har blivit för partiet och de offrar inte honom på denna fråga.

Jag har uppfattningen att ultimatum är farliga och sällan leder till något bra, men jag förstår ändå Hägglund. Han försöker leda och lotsa sitt parti till att bli ett modernt parti för 2000-talet, medan en stark falang vill dra tillbaka kd dit de var på 70- och 80-talet med profilerat abort- och homomotstånd. Skulle falangen vinna är det dödsstöten för kristdemokraterna och det vill inte Hägglund stå ansvarig för.

Oavsett om abortmotståndarna, exemplifierade av riksdagsledamöterna Annelie Enochson och Lennart Sacrédeus i den här artikeln i Expressen, vinner eller förlorar så har deras osmarta handlingssätt förstört för det egna partiet. De inser inte det, men kristdemokraterna borde ha någon mediastrateg som kan förklara det.

Vad kristdemokraterna skulle behöva mest av allt är positiv media på vilka goda beslut som fattas på deras riksstämma. En stämma eller kongress är ett utmärkt sätt att få ut positiva nyheter. De flesta journalister är på plats och de mer eller mindre måste skriva eller säga någonting om stämman. Vad abortmotståndarna nu gör är att all mediauppmärksamhet hamnar på abortfrågan istället för på fastighetsskatt, vårdnadsbidrag eller annat som ledningen identifierat som vinnarfrågor för partiet. Inte ens Enochson och Sacrédeus kan väl vara så verklighetsfrånvända att de tror att abortfrågan är en vinnarfråga för partiet? Eller lever de i så slutna frikyrkliga världar att de verkligen tror att det finns ett stort antal människor runt om i landet som tänker byta parti till kristdemokraterna om de bara driver abortmotståndet hårdare? I så fall undrar man på vilket parti dessa övertygade abortmotståndsväljare idag röstar? För ska kristdemokraterna överleva så gäller det väl att locka nya väljare som inte redan tar kd-röstsedeln vid varje val.

Hägglund har förstått problemet. Hans inledningstal igår var ur kristdemokratiska mått och traditioner en riktig smäll mot de interna kritikerna och abortmotståndarna. Det hedrar honom. Men han kommer att behöva gå längre. Ska han lyckas i sina strävanden att modernisera partiet så behöver han marginalisera “traditionalisterna” (eller vad vi nu ska kalla abortmotståndarna). Idag har de stor makt inom partiet och sitter med överallt och stoppar moderniseringen. Lycka till Göran Hägglund! Vi behöver moderna kristdemokrater i alliansregeringen!

Nu är jag hemma igen efter fyra dagar med Nordiska Rådets presidium i Tromsö och på Svalbard. Det har varit intensiva dagar och ljusa nätter. Med all säkerhet så kommer jag bäst att minnas upplevelserna, glaciärerna, midnattsolen och naturen i stort, men självklart åkte vi inte upp dit för en semesterresa utan för att ha sammanträde samtidigt som vi lärde oss mer om framförallt klimatproblemen i den nordligaste delen av Norden.

Av de besök som vi gjorde så var det mötet på Polarinstitutet i Tromsö och med Sysselmannen på Svalbard som gav mest. Många bra exempel på hur klimatet förändrar levnadsvillkoren i den delen av världen. Det var också intressant att lära mer om de speciella förhållanden som Svalbardtraktatet ger och om den forskning som sker på Svalbard (även av Sverige).

På presidiemötet, som i själva verket blev presidiemötena, så behandlade vi bland annat kommunikationsstrategi för Nordiska Rådet (ska man vara helt ärlig så är det nordiska samarbetet oroväckande osynligt i förhållande till hur viktigt det är och hur viktigt det skulle kunna vara), hur NR ska förbereda det stora klimatmötet i Köpenhamn 2009 (FN:s klimattoppmöte), hur vitryska oppositionen ska kunna bjudas in till seminarier m.m. Inte minst är “med mera” en massa olika valärenden och rapporter från diverse konferenser och styrelser där NR:s presidium har representation.

Personligen så tycker jag att vi skulle samla våra styrkor och minska ner bredden på det nordiska samarbetet. Dagens “gapa över mycket” betyder ibland “mister hela stycket”. Klimatfrågan är givetvis viktig, men vi ska bara syssla med den och andra frågor när det handlar om en nordisk nytta. Gör varje land det lika bra själv, så ska inte NR och Nordiska Ministerrådet lägga ner kraft på det. Framförallt tycker jag att ett resultatinriktat arbete för att få bort gränshinder skulle prioriteras mycket högre (även om det prioriteras även idag).

Vinnare av Svenska folkets litteraturpris 2006… Visst är den bra, men hade svenska folket inte läst hennes tidigare tre böcker Isprinsessan, Predikanten och Stenhuggaren? Förmodligen inte, för då tror jag inte att de hade varit lika positiva.

Olycksfågeln är också en bra bok, inte sämre än de andra tre, men den är för lik de andra för att jag ska kunna ge den godkänt betyg. Jag börjar helt enkelt bli lite trött på att sjuka händelser i historien leder till mord i nutid. Jag skrev det redan när jag recenserade Stenhuggaren och eftersom hon fastnat i samma spår även i denna bok så blev jag besviken. Jag kommer självklart att läsa “Tyskungen”, men först ska jag som alla andra läsa Stieg Larsson.

Hur som helst så handlar Olycksfågeln om två mord i Tanumshede. Patrik Hedström och hans kollegor, inklusive den nya kollegan Hanna Kruse, tar sig an uppdraget och det visar sig att det finns gamla ouppklarade mord runt om i Sverige som tycks ha koppling till deras mord. Samtidigt spelas dokusåpan “Fucking Tanum” in i samhället och Mellberg träffar en ny kvinna. Den bästa delen av Läckbergs romaner om Fjällbacka tycker jag fortfarande är beskrivningen av personerna Patrik, Erika, Anna och de andra och deras liv. Där hålls mitt intresse vid liv.

Nu blev det en ganska negativ recension, men jag ska inte skriva ner boken för mycket. Det är en bra bok, det är 321 lättlästa och läsvärda sidor, helst om man inte läst de andra tre. Jag önskar bara att Läckberg skulle förnya sina mordteman.

Som ni märkt har jag nu lärt mig att lägga ut bilder med mobilen. Den här har jag tagit från mitt hotellrumsfönster kl 01.30. Ljust som om det vore mitt på dagen, solen är inte ens nära horisonten. Häftigt!

Svalbard är inte som någon annan plats som jag har besökt. Naturen beskrivs bäst som arktisk öken, höga berg med snöklädda toppar och oerhört torrt..

Under dagen har vi besökt Sysselmannen som är landshövding, polischef mm på Svalbard. Där fick vi bland annat broschyren “Ta isbjörnfaran på allvar!” I den kan man läsa (på norska):

“Vaer riktig bevaepnet. Rifle beregnet på storviltjakt (kaliber 7.62, 30.06 eller 308), og signalpistol i tillegg er riktige våpen til selvforsvar mot isbjörn.”

Enligt Sysselmannen är det mycket få brott och olyckor med vapen här. Alla vet att vapnen kan vara livsavgörande och därför har de mycket stor respekt för vapen.

Vackert i Tromsö

Svalbardsresan hade kunnat. börja bättre. Mycket bättre. När vi landade i Oslo så var inte min resväska med. Vi var tvungna att ta ut väskorna för att sedan checka in dem för Tromsöflighten. Men det “slapp” jag i vart fall. Nu är jag i Tromsö helt utan bagage. Förhoppningsvis får jag sakerna ikväll, men jag tror nog inte på det förrän jag ser väskan. Irriterande!

Imorgon åker jag iväg på Nordiska Rådets presidiemöte. Först till Tromsö och sedan vidare till Svalbard. Letade på Wikipedia och ser att medeltemperaturen för juni är 1,4 grader och i juli är det “hela” 4,4 grader. Med andra ord så är det mössa, vantar, vinterjacka och liknande som dominerar packningen.

Jag ska försöka att uppdatera bloggen under resans gång, men jag kan inte lova något. Är tillbaka i Sverige på torsdag.

Ny partiledare innebär nästan alltid förbättrade opinionssiffror. Ett nytt ansikte ger mer positiv uppmärksamhet, journalisternas frågor är ofta “snällare” i början, väljarna hoppas på något nytt även om de inte riktigt vet vad den nya partiledaren har för politisk inriktning och profilering (mer än partiets vanliga linje). Varje nyvald partiledare tycks ha 2-3 månader på sig, sedan är det dags för den hårda vardagen.

Maud Olofsson valdes den 19 mars 2001 till partiordförande för Centerpartiet. Dagen före stämmovalet hade det kommit en Sifo-undersökning som gav oss 4,5 % och bara några dagar tidigare hade en Demoskop-undersökning sagt att vi låg under 4 %-spärren (3,7 %). Efter Maud tagit över efter Lennart Daléus gick det snabbt uppåt. Första Temon kom 30 mars och då hade vi plötsligt 6,8 %. I tre månader gick det stadigt uppåt och jag minns ett CUF-förbundsstyrelsemöte där vi firade 9,8 % i en Temo (29 juni). Sedan var Mauds förlängda smekmånad över.

SCB i november 2001 hade vi 5,8 % och i maj 2002 var det 5,4 %. I ett par mindre undersökningar i början av 2002 var vi till och med under 4 %. I de flesta undersökningarna låg vi runt 5 % men i valet 2002 hoppade vi upp till 6,2 % (vilket gjorde att jag kom in i riksdagen på Centerpartiets sista utjämningsmandat).

Mona Sahlin valdes till partiledare den 17 mars i år. Redan då hade socialdemokraterna ökat en del från bottenresultatet 35 % i valet 2006, kanske för att Göran Persson direkt meddelade sin avgång och det tidigt var klart att Sahlin skulle ta över. De undersökningar som hade gjorts precis före Sahlin valdes gav socialdemokraterna 38 % (SKOP) och 39,3 % (Sifo). Den första efter hon var vald gav direkt utslag, 44 % i Sentios undersökning. Därefter har de legat stabilt över 40 % och flera undersökningar har gett dem 45 % (bland annat maj-SCB:n) med toppnoteringen 46,3 % i en Temo-undersökning.

Nu har det gått tre månader och ingen kan påstå att Mona Sahlin tagit chansen under sin smekmånad. Hon har i princip varit osynlig och nyfikenheten, de positiva personliga reportagen och de ovanligt “snälla” frågorna har tagit slut. Nu börjar den kalla vardagen. I Temos juni-undersökning går socialdemokraterna tillbaka med 3,1 %-enheter till 41,9 %. Det är uppenbart att socialdemokraterna inte ens förstått att uppgången som kom med partiledarbytet berott på nyhetens behag snarare än att fler väljare insett “socialdemokraternas politiska förträfflighet”.

Nu är det istället Jan Björklund som tycks få “nyhetens behag-opinionen” till Folkpartiet. Han är visserligen inte vald, men i och med valberedningens starka nominering av honom i förra veckan så är det klart för alla att han kommer att ta över. Folkpartiet har dalat i opinionen i princip konstant sedan rekordvalet 2002 (13,4 %). I valet 2006 så var det nog en chock för dem att de inte blev näst största borgerliga parti, utan med 7,5 % fick de se sig passerade av oss i Centerpartiet (7,9 %). Efter valet har det fortsatt nedåt och i ett par undersökningar har de legat under 5 %, speciellt under den period när media rapporterade om hur nästan alla partidistrikt ville sparka Leijonborg medan han själv klamrade sig fast. Efter det att han insåg att han inte skulle klara av att hålla sig kvar vid partiledarposten så har det vänt uppåt igen. Dessutom ökar Björklunds egen popularitet. I TV4:s undersökning av statsrådens popularitet så är han den enda som fått bättre popularitetssiffror sedan förra undersökningen och är nu plötsligt den mest omtyckta ministern tillsammans med Fredrik Reinfeldt.

Med andra ord skulle det inte förvåna mig det minsta om folkpartiet fortsätter uppåt, svagt tills dess Björklund är vald och sedan en rejäl uppgång under ett par månader. 10 % ca 2-3 månader efter han blivit vald tror jag inte är någon omöjlighet. Sedan går det nedåt igen. Samma nedgång som Mona Sahlin kommer att få uppleva de närmsta månaderna. Lyckas hon synas mer än vad hon hittills gjort så kan hon stoppa nedgången vid 40 %, men förblir hon lika osynlig som hon varit hittills så är det inte omöjligt att hon får se opinionssiffror på under 35 %.

Det är snart midnatt mellan midsommarafton och midsommardagen och nyss fick jag ett sms om att det snart blir telefonmöte med EU-nämnden. Vi har redan haft ett telefonsammanträde kl. 15 idag, men nu tycks de ha kommit längre i förhandlingarna och regeringen behöver förankra sina positioner med riksdagen.

De flesta av oss har ändå fått vara hemma hos familjerna och firat midsommar, men EU-nämndens ordförande Anna Kinberg Batra och vice ordförande Susanne Eberstein har befunnit sig på riksdagen hela midsommarafton och enligt vad de sa tidigare så är de fortfarande kvar. Av alla utskottsuppdrag i riksdagen så måste EU-nämndens presidium ha de obekvämaste, åtminstone tycker nog deras familjer det.

Enligt vad jag hört så är det två problem som återstår, men det är å andra sidan de två som alla insett är de mest svårlösta. Det gäller dels Nederländernas syn på Köpenhamnskriterierna (för utvidgning av EU) och dels Polens syn på röstreglerna. Det sägs att Polen har öppnat upp för någon slags kompromisslösning, men något mer än att ett hopp har tänts har jag inte hört.

Reformera eller omförhandla skatteutjämningen mellan Sverige och Danmark. Det kräver Johan Linander, riksdagsledamot (c) samt ledamot av Nordiska rådets presidium i en skriftlig fråga till Danmarks skatteminister;

”De flesta skatteexperter på båda sidor sundet anser att skatteavtalet bör omförhandlas och en rimlig lösning bör vara att skatt ska betalas i bosättningslandet liksom i andra gränsregioner. Går detta inte uppnå bör nuvarande avtal ändras så att skatteutjämningen även omfattar offentligt anställda och pensionärer”

Ledamöter i Nordiska rådet har rätt att ställa skriftliga frågor till ministrar i samtliga nordiska länder. Frågan kommer att skickas till Danmarks skatteminister samt behandlas på Nordiska rådets presidiemöte på Svalbard i början av nästa vecka.

Skriftlig fråga till Danmarks skatteminister Kristian Jensen

Det dansksvenska skatteavtalet undertecknades i oktober 2003 av dåvarande svenska finansministern Bosse Ringholm och danska skatteministern Svend Erik Hovmand. Det fanns stora förväntningar på avtalet och till en början var reaktionerna positiva. Allt sedan dess har fler och fler negativa konsekvenser av avtalet upptäckts och nu snart fyra år senare behövs det kraftfulla justeringar i avtalet för att rättvisa ska skapas.

Avtalet innebär att skatt betalas i arbetslandet men att skatteutjämning sker till bosättningslandet. Tyvärr visar det sig att de undantag som gjordes i avtalet innebär att en majoritet av arbetspendlarna mellan Sverige och Danmark inte omfattas av skatteutjämningssystemet. Undantag görs nämligen för offentliganställda, pensionärer och de som tjänar under 150 000 danska kronor. Det svenska Skatteverkets uträkning visar att endast en tredjedel av arbetspendlarna över Öresund därför omfattas av skatteutjämningen, vilket i sin tur innebär att Skåne förlorar 1,5 miljarder svenska kronor per år på avtalet.

Man kan verkligen ifrågasätta varför t.ex. offentlig anställda inte ska omfattas av skatteutjämningen. Självklart använder offentliganställda kommunal service i bosättningslandet på samma sätt som privatanställda, och varför ska då inte motsvarande del av skatten betala den service som ges i hemkommunen?

De flesta skatteexperter på båda sidor sundet anser att skatteavtalet bör omförhandlas och en rimlig lösning bör vara att skatt ska betalas i bosättningslandet liksom i andra gränsregioner. Går detta inte uppnå bör nuvarande avtal ändras så att skatteutjämningen även omfattar offentligt anställda och pensionärer. Därutöver bör beloppsgränsen tas bort och den skatt som utjämnas bör höjas till en nivå som motsvarar ett snitt av den svenska kommunalskatten (dvs kommunalskatt både till primärkommunen och till landstingskommunen/regionen).

Med anledning av ovanstående vill jag fråga Danmarks skatteminister Kristian Jensen vilka åtgärder han är beredd att vidtaga för att större rättvisa ska skapas i skatteutjämningen mellan Danmark och Sverige?

Det är mycket glädjande statistik som SCB idag presenterar i sin arbetskraftsundersökning. Alla alliansens åtgärder för att minska arbetslösheten har kritiserats av inte minst socialdemokraterna och LO, nu ser vi att vi når resultat.

Antalet sysselsatta i maj 2007 är den bästa maj-statistiken sedan 1990. Idag har 137 000 fler svenskar jobb än för ett år sedan. Ökningen är störst för kvinnor, men mest positivt tycker jag ändå att den fallande ungdomsarbetslösheten är. 8,8 % är för högt, men jämfört med i maj för ett år sedan då arbetslösheten bland ungdomar var 12 % så är det en mycket klar förbättring. I siffror är det 44 000 ungdomar som fått sysselsättning.

I dagens budgetdebatt har inte kritiken hörts lika tydligt. Istället använder socialdemokraterna taktiken att det är deras regeringsinnehav under 12 år som nu gett resultat….

Till statsrådet Åsa Torstensson (c):

En undersökning har visat att tre av femton svenska IP-telefonileverantörer har stora brister i sitt skydd av hemliga telefonnummer. Det innebär att personer som ringer till någon som använder IP-telefoni kan få sitt hemliga telefonnummer röjt. För de allra flesta av oss är det alldeles naturligt att den vi ringer till kan se vilket telefonnummer som ringt upp, men för personer som lever t.ex. med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning kan det vara förödande att deras telefonnummer röjs.

Det finns tekniska möjligheter för ett fullgott skydd, och en majoritet av IP-telefonileverantörerna har också detta skydd, men det hjälper inte den person som inte vågar använda sin telefon eftersom det finns en risk att telefonnumret avslöjas.
Jag anser att det är en skyldighet för alla IP-telefonileverantörer att se till att skyddade telefonnummer inte avslöjas.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga statsrådet:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att alla IP-telefonileverantörer ska garantera att inga skyddade nummer röjs?

Hej, här kommer sista veckobrevet före riksdagens sommaruppehåll. Det betyder inte att det är semester redan, men det är slut på möten här i riksdagshuset. Sista veckorna inför sommar- eller juluppehållet brukar vara fullmatade med möten. Alla styrelser, kommittéer, grupper osv ska ha ett sista möte före sommaren. Oftast oavsett om det finns något att avhandla eller inte.

Men viktigast de senaste två veckorna var givetvis fotbollsmatchen mellan alliansen och oppositionen. Precis som jag skrev i förra veckobrevet så var Fredrik Reinfeldt med i allianslaget. Han gjorde en klart godkänd insats, liksom hela alliansen, men ändå blev det förlust 1-3. Det är dock ett klart steg framåt från förra förlusten med 4-0. Den mediala uppmärksamheten var också rekordstor, kanske inte så mycket för fotbollens skull utan för statsministerns. Säpo hjälpte också till att höja publiksiffran…

Kontantbrist i sommar

Under veckan som gått har jag haft två intressanta möten med ”lobbyister”. Om de själva anser sig vara lobbyister vet jag inte, men eftersom de kommer till riksdagen för att träffa mig och ge mig information, och givetvis påverka mig, så är det en form av lobbying. Jag är positiv till lobbying, det är viktigt att vi som förtroendevalda lyssnar till olika intressenter i olika frågor.

Först träffade jag representanter från ”Filmfolket”, en organisation som arbetar för svensk film och företag som på ett eller annat sätt är engagerade i svensk film, och Antipiratbyrån (deras jurist Henrik Pontén). Vi diskuterade möjligheterna för svensk film och givetvis hur fildelningen påverkar. Det var intressant att få ta del av deras syn på hur svensk filmproduktion drabbas och riskerar att drabbas av att upphovsrättslagstiftningen inte följs.

Även om vi i vissa delar har olika syn på hur fildelningen/nedladdning av film drabbar, och vilka möjligheter det finns med ett ökat filmintresse, så fanns det också vissa delar där vi är överens. T.ex. att polisiära insatser, och även internationella sådana, måste till för att stoppa de som olagligt släpper ut filmer för nedladdning innan de ens haft sin första premiär, medan polisens resurser inte ska användas i någon större utsträckning för att komma åt 15-åringar som laddat ner några filmer och låtar. Vi var dock inte överens om att upphovsrättsinnehavare ska ha rätt att tvinga bredbandsleverantörerna att lämna ut vem som har vilken IP-adress. Men detta tycks bli en fråga som EG-domstolen avgör eftersom vi i Sverige är bundna av ett direktiv som redan skulle ha varit implementerat i svensk lagstiftning.

Det andra mötet som jag haft var med en representant från Sweguard, organisationen där svenska värdetransportföretag är samlade, som även är vd för G4S Cash Services, ett av landets största värdetransportföretag.

Vi diskuterade hur värdetransportrånen minskat de senaste två åren efter att de införde bättre teknik. De är dock missnöjda med nya regler från Rikspolisstyrelsen som bl.a. ställer krav på vem som får köra värdetransporter (minst 23 år och minst ett år som väktare) och vilken teknik som ska få användas för att förstöra sedlarna vid ett rån.

De menar att 23 årsgränsen och kravet på ett år som väktare inte har någon grund i verkligheten. De fall av insiderbrott som de haft har inte varit personer under 23 år som är nya som väktare, tvärtom. Nu gör reglerna dessutom att de inte kan sommarrekrytera tillräckligt många väktare för att fylla upp för dem som har sin lagstadgade semester. Det gör att det riskerar att bli kontantbrist i Sverige i sommar. Det kommer att bli längre mellan bankomatpåfyllningarna och därmed fler tomma bankomater.

Säkerheten i värdetransporterna är givetvis mycket viktig, men om kraven på ålder och erfarenhet inte kan grundas i några säkerhetsargument så låter det orimligt att de ska få leda till att turister och vi andra inte ska kunna få ut pengar som vi vill för att köpa glassen eller annat där det ofta inte går att betala med kort. De ska ha möte med Närings- och justitiedepartementet och Rikspolisstyrelsen, så jag hoppas att det löser sig på ett smidigt sätt.

Utökad signalspaning

En av årets svåraste frågor behandlades i förra veckan. Jag menar då propositionen om utökad signalspaning. Frågan är mycket svår i sak, men den är också svår eftersom mycket av informationen kring FRA och signalspaningen är hemlig. Jag har länge varit skeptisk men har fått sådan information att jag tagit ställning till att signalspaning behövs i Sverige, vi måste ha en försvarsunderrättelseverksamhet för landets och medborgarnas säkerhet. Samtidigt är det utan tvekan ett integritetsintrång eftersom all kommunikation i kabel går genom ett ”filter” med sökbegrepp. Det är inte så att ”Svensson” ska behöva vara orolig för att någon sitter och läser hans e-post, men eftersom möjligheten/risken finns så är det i sig ett integritetsintrång.

Mitt ”integritetshjärta” sa nej till utökad signalspaning men min ”säkerhetshjärna” sa ja, och alla de som känner mig väl vet att det nästan alltid är hjärnan som bestämmer över hjärtat.

Frågan fick också extra uppmärksamhet genom att min kollega Fredrick Federley valde att avstå i voteringen. Detta trots att han dagen före hade sagt att han tvingats med partipiska att rösta ja. Frågan om partipiska är också intressant. Jag menar att det är omöjligt för alliansen eller vilket annat parti som helst att styra landet, att vara regeringsdugliga, om det inte finns en partipiska. Det räcker att en ledamot för varje alliansparti röstar med oppositionen för att majoriteten ska vända.

Moderaterna skötte partipiskandet på ett smidigare sätt än vad vi i Centerpartiet gjorde. De ledamöter, eller åtminstone den ledamoten, som inte ville trycka på ja-knappen blev utkvittade av någon annan lämplig anledning. Det innebär självklart inte att man i efterhand skulle kunna säga att man röstat mot om man varit där. Av någon anledning som jag inte känner till så valde inte Fredrick Federley den lättaste vägen utan valde istället att gå emot partilinjen. Som jag ser det kommer det ofrånkomligen innebära att Federley får svårare att driva genom sina politiska frågor i riksdagsgruppen. Om inte han ställer upp på de politiska ställningstaganden som andra arbetat stenhårt för att få så bra som möjligt så kan han inte förvänta sig att andra ska ställa upp för honom. Jag skulle tro att det fungerar likadant på andra arbetsplatser.

Övrigt som hänt

Jag har varit på en offentlig hearing om trafikdatalagringen på Nalen. Det var många bra argument som kom upp, men det var ändå lite som var nytt.

Vi har haft möte med riksdagens manliga nätverk. Vi är ett antal riksdagsmän som engagerar oss extra i frågor kring mäns våld mot kvinnor, trafficking och jämställdhet i stort. I höst ska jag anordna ett frukostmöte i manliga nätverkets regi där en polis från RPS ska berätta om traffickingsituationen i Sverige.

Det har varit möte med Nordiska Rådets svenska delegation och jag upptäckte att jag blivit något av en papegoja när det gäller gränshinder. Varje gång någon föredragande säger att det måste till bättre information om regelverk och gränshinder för de som jobbar och bor på olika sidor gränsen (kvittar om det är i Öresundsregionen, Sverige-Norge eller Sverige-Finland) så begär jag ordet och säger att det bara är första steget. Det andra, och viktigare steget, är att få bort gränshinderna. Jag har beslutat mig för att mitt presidieuppdrag i Nordiska Rådet ska jag använda för att ständigt tjata om att det måste vara lika enkelt för den enskilde individen att bo och jobba på olika sidor om en gräns som att bo och jobba inom ett land. Det är en oroväckande trend att många tjänstemän som jobbar med nordiska frågor pratar om information istället för om att vi ska ha bort gränshinderna.

Kommande

Imorgon onsdag är det den sista voteringen i riksdagen och på torsdag är det de sista interpellationsdebatterna innan sommaruppehållet. Sommaruppehåll i riksdagen betyder dock inte semester. Redan på måndag ska jag åka till Tromsö och vidare till Svalbard för möte med Nordiska Rådets presidium. Även om det mestadels är möten, så ska det säkert också bli en fantastisk upplevelse att få komma upp så långt norrut i världen som det är möjligt att åka som privatperson. Svalbard är världens nordligaste ”normala” samhälle, då räknar jag inte med forskningsstationer och liknande. Jag hoppas att de har bra rullgardin på hotellet, solen är inte ens nära att gå ner på natten så här års. Å andra sidan blir det ingen solsemester, medeltemperaturen är några få plusgrader och blir det tio plusgrader så är det oerhört ”varmt”.

Under juli ska jag försöka vara så ledig som möjligt. Det är något enstaka EU-nämndssammanträde, men mestadels ska vi vara i huset i Stora Rödde. Förhoppningsvis kommer ni att se mig i något medialt sommarutspel. Alla ni är givetvis också välkomna att kontakta mig för något gemensamt i media, debattartiklar m.m. brukar vara enklare att få in under sommaren när tidningarna har ”nyhetstorka”.

I augusti är det redan ett tiotal möten inplanerade, bl.a. inför stämman i Kalmar sista helgen i augusti, men också riksdagsgruppsmöte inför budgeten och med RPS styrelse. Så den ”otroligt långa” sommarledigheten som vi riksdagsledamöter har tenderar att bli allt kortare i praktiken, och då åker jag ändå inte till Almedalen i mitten av juli.

När sedan riksdagen startar upp igen i september så är det snart dags för allmänna motionsperioden. Redan i hängmattan får ni gärna tänka ut vad jag kan och bör motionera om. Alla idéer är bra, men det är oerhört mycket lättare om ni kan maila bakgrundsmaterial, hänvisning till någon artikel eller liknande. Under motionsperioden är det stressigt, även om vi motionerar mindre nu i majoritetsställning, så det finns begränsat med tid för efterforskningar då.

Trevlig sommar!

Två frikännande domar i Högsta Domstolen har satt fokus på behovet av att ändra lagen om egenmäktighet med barn. Båda fallen gällde föräldrar som har gemensam vårdnad. I det ena fallet tog pappan med sig sin dotter till Spanien utan att mamman visste om det och behöll dottern tills det gick ut en internationell efterlysning flera månader senare.

I det andra fallet var det en pappa som efter överenskommelse med mamman tog med barnet till Somalia. Pappan höll dock kvar barnet i tre år, mot mammans vilja. Inte något av fallen kunde pappan dömas för egenmäktighet med barn. Ett brott som i grova fall kan ge upp till fyra års fängelse.

Anledningen till att de inte kunde dömas var att de inte hade fört bort barnen olovligt. I Somaliafallet hade mamman gått med på att barnet skulle åka till Somalia för en begränsad period, medan det i Spanienfallet var så att pappan tog med dottern under en period då han hade umgänget. Det krävs alltså att bortförandet skett olovligt och det räcker inte med ett olovligt “kvarhållande” för att rekvisiten i BrB 7:4 ska vara uppfyllda.

Detta är fullkomligt orimligt och en lagändring måste göras. Justitiedepartementet har svarat att de har börjat se över lagen men att avgränsningarna är svåra. Jag ska ta upp frågan om hur vi ska gå vidare för att så snabbt som möjligt få en lagändring till stånd.

Jag har i flera år motionerat i riksdagen om att det behövs en ny nationell kampanj om sexuellt överförbara sjukdomar. Vi som växte upp på 70- och 80-talen minns kampanjerna som nästan satte skräck i svenska folket. Kampanjen gav en bred kunskap och medvetenhet bland befolkningen om vad HIV/AIDS är, vilka risker som finns att bli smittad och hur man bör skydda sig mot alla sexuellt överförbara sjukdomar.

Tyvärr finns inte denna kunskap bland ungdomar idag, och resultatet har vi sett växa fram de senaste åren. Antalet klamydiafall fördubblades mellan 1999 och 2005 och redan detta borde varit en signal som togs på allvar. Nu har vi också en kraftig ökning av antalet hiv-fall och jag hoppas verkligen att Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet startar en ny, ordentlig nationell kampanj. Behövs det extra resurser för en nationell kampanj så bör regeringen tillskjuta dessa. Det handlar ändå inte om några oöverkomliga summor.

Det tas fram departementspromemorior dagligen. De flesta kommer aldrig ens till allmänhetens kännedom. I många läggs det fram förslag som aldrig leder till något beslut, inte sällan innehåller de flera förslag i motsatta riktningar. Allt för att vi som ska fatta besluten får tillräckliga underlag.

Med andra ord. En departementspromemoria är inte ett regeringsförslag.

Det är DN som fått tag i det interna arbetsmaterialet och deras rubrik är “Regeringen överväger ytterligare en karensdag“. Det stämmer inte riktigt, men det är ändå relativt nära sanningen och läser man artikeln förstår man att det är departementsförslag som ännu inte diskuterats mellan partierna. När sedan Aftonbladet hänger på nyheten så blir rubriken “Regeringen vill införa ännu en karensdag“. Totalt felaktigt, eftersom frågan inte ens diskuterats mellan allianspartierna ännu så kan regeringen som helhet inte ha någon vilja i frågan. Läser man artikeln ser man också att både Centerpartiet och Folkpartiet är skeptiska.

I sak så tror jag att det finns bättre vägar att få ner sjukskrivningarna än att göra dag två till en karensdag. Men att det behövs både morot och piska håller jag med om. Det behöver också verkligen diskuteras om det ska gå att vara sjukskriven hur länge som helst och även bli förtidspensionerad för att man inte klarar av det jobb som man hade när man blev sjuk/skadad. Låt mig ta ett tydligt exempel: En dansare bryter benet och blir av någon anledning inte riktigt bra igen. När det gått ett år så är han fortfarande sjukskriven eftersom benet inte håller för de påfrestningar som dansen innebär. I övrigt är det inga problem, han kan gå och springa som vem som helst. Ska han få fortsätta att vara sjukskriven?

Jag kan tycka att gränsen för hur länge man ska få vara sjukskriven ska vara flytande, det är svårt att ha en bestämd gräns som passar alla fall. Men i exemplet ovan tycker jag att ett år är mer än tillräckligt. Han ska vara tvingad att söka andra jobb. Om jag förstått det rätt så är förslaget att han ska vara tvingad att söka andra jobb redan efter sex månader och efter ett år försvinner sjukpenningen. Fullt rimligt.

På DN-debatt kan man idag läsa en artikel av Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand om könsneutral äktenskapslagstiftning. I sak har de rätt, självklart ska vi ha en könsneutral äktenskapslagstiftning, men det är sorgligt att de ljuger för att vinna politiska poänger. De skriver att den borgerliga regeringen lagt frågan i långbänk, samtidigt säger de själv motsatsen: “Nyligen kom ensamutredaren Hans Regnér med sitt utredningsförslag där det föreslås hur en ny lagstiftning kan formuleras. Sedan dess har tyvärr arbetet med en ny lag stannat upp, detta trots att en klar blocköverskridande majoritet i riksdagen är för prinicpen om könsneutralt äktenskap.”

Precis, NYLIGEN kom Hans Regnér med sitt utredningsförslag. Jag satt själv med i den politiska referensgruppen och den 21 mars lämnade in Regnér in sitt förslag. Det kan ha varit dagen före eller dagen efter men den 21 mars hade vi i vart fall avslutningsmiddag med utredningen. Hur ofta läggs en proposition inom 2,5 månad från utredningen är klar? Självklart ska utredningen först på remissrunda och hur den remissrundan ska gå till håller just nu på att diskuteras. För bara några dagar sedan fick jag titta på remissinstanslistan för att se om jag tyckte att det saknades någon remissinstans. Att det tagit ett par månader för departementet att komma från utredningsförslag till remissrunda är normalt. Så att arbetet med en ny lag stannat upp är en lögn!

Självklart gör de tre partiledarna utspelet för att vinna politiska poänger, det visar att det är viktigare för dem att vinna politiska poänger än att komma vidare i arbetet för en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Det kan bli så att lagstiftningsarbetet stannar upp senare eftersom alla fyra partierna i regeringen inte är överens i frågan, men det är löjligt att påstå att så skulle ha skett redan vid remissen av utredningen. Alla utredningar skickas ut på remiss utan politiskt ställningstagande. Det skulle kunna hända att en utredning som socialdemokraterna tillsatt går i så fel riktning att den borgerliga alliansen inte vill skicka den på remiss eftersom dess förslag går mot den nuvarande regeringens politik, men i sådana fall brukar utredningarna stoppas redan innan de är klara.

Skulle alliansregeringen inte komma överens i frågan kan det bli aktuellt med riksdagsinitiativ, men den frågan är för tidigt väckt. De tre partiledarna underlättar inte heller frågan när de ljuger för att vinna politiska poäng på frågan.