Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Det är visserligen några timmar kvar på det här året, men eftersom jag tänkte göra annat än att blogga fram till midnatt så kommer det en nyårshälsning redan nu:

Gott Nytt År!

Välkommen tillbaka 2009 och kommentera gärna mycket och ofta.

Som ni kanske märkt så har jag varit lite inaktiv de senaste dagarna. Delvis för att det är jul, men framförallt för att jag är ute på landet med enbart en oförlåtligt slö uppkoppling.

Några som varit mer aktiva, tyvärr, är Israel. Deras attacker mot Gaza är oacceptabla. Jag kan till viss del förstå Israels förtvivlan över att de inte får kontroll över situationen, men att gå till väpnad attack är helt fel väg att gå. Dödade barn, dödade civila, är alltid ett misslyckande. 21 döda barn enligt FN. Det är helt enkelt fruktansvärt.

Självklart ska raketbeskjutningarna från grupper i Gaza mot civila mål i Israel fördömas, men israeliska statens motreaktion är inte proportionell. Jag har inte kunnat följa andra länders uttalanden om attackerna, och vet inte heller om någon i vår regering uttalat något, men att inte fördöma Israel vore fegt.

Socialdemokraterna kan inte vara förvånade men måste ändå inse att ett av deras viktigaste kort inför valet 2010 inte håller. Med en svår ekonomisk situation, som inte kommer att ha hämtat sig helt innan valet 2010, så kommer finansfrågorna att bli oerhört viktiga. Thomas Östros har, såvitt jag vet (Fil. lic?), högre ekonomisk utbildning än Anders Borg, men i svenska folket ögon är det inte utbildningen som är avgörande. Tur är det.

Medan Thomas Östros har varit heltidspolitiker och helt tycks ha tappat bort de nationalekonomiska kunskaperna så har Anders Borg jobbat som avdelningschef på SEB och på Riksbanken. Borg är lätt att bli imponerad av när han förklarar svåra ekonomiska sammanhang på ett relativt lättbegripligt sätt. I debatterna så är Östros en slugger utan trovärdighet medan Borg mer låter som en nationalekonom än som en politiker. Det går hem.

Svenska Dagbladet har låtit Sifo fråga 1 000 personer vem de anser ha störst förutsättningar att leda Sverige ut ur den ekonomiska krisen. 51 % svarade Anders Borg medan bara 22 % svarade Thomas Östros. Det är en häpnadsväckande skillnad, speciellt med tanke på att socialdemokraterna tillsammans med de rödgröna fortfarande har ett övertag i opinionen med 5-10 %-enheter.

Att Borg har stort övertag bland borgerliga väljare är såklart inget förvånande, han får 86 % mot 4 % bland de borgerliga som har större förtroende för Östros. Bland de rödgröna väljarna så svarar bara 44 % att de tror på Östros, medan 26 % tror på Borg. Intressant är att det inte är v- och mp-väljare som “tynger ner” Östros förtroende inom oppositionsblocket, utan han har nästan lika dåligt förtroende bland de egna s-väljarna. Inte ens hälften av de egna s-väljarna tror på Östros! 45 % svarar Östros medan 24 % tror på Borg, hela 31 % svarar att de inte vet (tyder på att de inte kan svara Östros men inte heller vill svara Borg, eller så tyder det på att s-väljarna är okunniga…).

Så här några minuter in på julafton så vill jag givetvis passa på att önska alla bloggläsare en riktigt god jul. Även om jag ibland svarar lite arrogant, kort eller inte alls så är jag tacksam för (nästan) alla era kommentarer. Utan kommentarerna skulle det här vara en trist blogg, ja, förmodligen skulle den inte finnas överhuvudtaget.

Så, tack för att ni lägger tid på att läsa och kommentera det jag skriver!

Svenska Dagbladets ledarredaktion har kommit på att miljöpartiet har stadgar och att de ska följas. Wow… Dessutom har SvD lyft upptäckten som en stor nyhet och även andra medier har hängt på.

Miljöpartiet har i många år, förmodligen sedan Per Gahrton startade partiet 1981, haft rotationsprincipen som en bärande del av sin syn på politikerrollen. Ingen ska sitta mer än tre mandatperioder på en post, vilket innebar och har fortsatt tolkas som nio år. Jag förstår deras tanke med att ingen ska växa fast i sin position, men det hindrar dem också oerhört mycket genom att rutin och erfarenheter går förlorade.

Om jag förstått dem rätt så har de där nio åren gällt för alla uppdrag, tror t.ex. att Per Gahrton fick sluta i Europaparlamentet eftersom han suttit i nio år, men när SvD citerar mp-stadgarna står det: “Ingen får inneha en plats i något organ i riksorganisationen längre än nio år i följd”. I riksorganisationen? Borde inte betyda politiska uppdrag som riksdagen eller EP.

Har nu gjort en koll på deras riksdagsledamöter och funnit att Mikael Johansson suttit i riksdagen för mp sedan 1998, dvs i mer än 10 år. Yvonne Ruwaida satt dessutom i 12 år. Kanske tur för Maria Wetterstrand om hon inte blir statsråd efter valet 2010. Hon kom nämligen in i riksdagen i oktober 2001 då Birger Schlaug slutade. Med andra ord skulle hon ha gjort sina maximala nio år precis lagom till valet 2010.

Deras stora problem är som jag ser det inte att det rödgröna samarbetet skulle bli lidande av att språkrörens nio år går ut året efter valet, dvs 2011, utan jag tolkar deras stora problem som att båda språkrören behöver avgå samtidigt. Det är ingen bra planering. Har de stämma på våren 2010 så skulle såklart en av dem kunna hoppa av för att de inte ska försvinna med språkrörserfarenheten samtidigt, om det nu inte vore val några månader senare. Möjligtvis går Peter Eriksson trots att det är valår, att de skulle offra Maria Wetterstrand ser jag som helt uteslutet. Hon är mycket populärare (och trevligare) än Eriksson.

Jag kan också tänka mig att det finns ett internt tryck på att ändra stadgarna för att Maria Wetterstrand ska kunna sitta kvar ytterligare i några år. Om hon sedan vill det. Hon är gift med och har två små barn med Ville Niinistö som sitter i finska Riksdagen. Deras liv kan inte vara helt enkla att få ihop… Ville är också en trevlig typ, sitter i Nordiska rådet och i Mittengruppen precis som jag.

Vem ska då efterträda Eriksson/Wetterstrand? Inte min sak att avgöra, men man kan väl spekulera…:-)

På den manliga sidan tror jag att ett namn står mycket högt i kurs, Gustav Fridolin. Han lär återkomma till politiken förr eller senare, förmodligen förr och förmodligen redan till 2010 års val. På den kvinnliga sidan är det svårare. Tror nog ändå att Yvonne Ruwaida ligger bäst till. Alternativ från riksdagsgruppen skulle kunna vara deras finanspolitiska talesperson Mikaela Valtersson eller Tina Ehn som sitter i det för mp tunga Miljö- och jordbruksutskottet.

Trevliga nyheter ska också uppmärksammas. Och givetvis är det en trevlig nyhet att Prins Carl Philip blir skåning!

Jag vill ha respekt för påven. Han är en stor ledare som otroligt många människor världen över ser upp till. Men den där respekten försvinner all världens väg med uttalanden som idag.

“Det är lika viktigt att rädda mänskligheten från homosexualitet som att rädda regnskogen.”

Det är pinsamt och ännu värre, det ger homofober luft under vingarna.

Måste snart ta en närmre titt på min huvudkudde, men måste först kort konstatera att DN idag skriver om begränsade brottsregisterutdrag för ungdomsledare. Precis detta som jag ställde en fråga till Beatrice Ask om för ett par veckor sedan. Har även fått det något avvaktande svaret.

Till skillnad från de som utrett frågan så tycker jag inte att det ska vara obligatoriskt för den som vill bli ungdomsledare att lämna brottsregisterutdrag. Däremot tycker jag att det ska vara möjligt att få ut ett begränsat utdrag som bara visar relevanta brott för den som behöver lämna ett utdrag för att kunna bli ungdomsledare. Idag måste ett fullständigt utdrag lämnas som innehåller alla brott, även sådana som inte överhuvudtaget kan vara relevanta för att bli och vara en duktig ungdomsledare.

Såg på SvD att Piratpartiet är hoppfulla inför EU-valet. De har tydligen låtit Sifo göra en opinionsundersökning om hur många som kan tänka sig rösta på Piratpartiet i EU-valet och fått 7 % på 970 tillfrågade. Resultatet tycker Christian Engström ger hopp inför EU-valet.

Jag måste säga att jag är förvånad över att inte fler svarar att de kan tänka sig att rösta på Piratpartiet efter alla diskussioner om signalspaning, IPRED och teledatalagring. Så mycket som Piratpartiet har uppmärksammats i samband med de här frågorna så borde de ha fått ett bättre genomslag.

Nu kanske någon tycker att 7 % låter bra, men det är verkligen lågt. En riktig Temoundersökning (dvs när de uppringda skulle uppge ett parti) gav i april 2005 Feministiskt Initiativ 7 % och när FI gjorde motsvarande “kan du tänka dig att rösta på-undersökning” innan de bildade sitt parti så fick de 22 %! I en annan “kan du tänka dig att rösta på-undersökning” av Demoskop i mars 2005 fick Fi 11 % och Junilistan 14,5 %.

Mindre än ett år före valet 2006, i oktober 2005, så gjordes ytterligare en “kan du tänka dig att rösta på-undersökning” av Sifo. Då svarade 31 % att de kunde tänka sig att rösta på ett nytt parti. Då fick Junilistan 18 %, Sjukvårdspartiet 9 % och Feministiskt Initiativ 4 %. I valet blev resultatet 0,47 % för Junilistan, 0,21 % för Sjukvårdspartiet och 0,68 % för Feministiskt Initiativ.

Det är med andra ord mycket långt mellan hur många som svarar positivt på en “kan du tänka dig att rösta på-undersökning” och hur många som verkligen röstar på det partiet. Hade jag varit piratpartist hade jag sett de sju procenten som en oroväckande signal, det är mycket, mycket långt kvar till ett mandat i EP-valet nästa år.

Av någon anledning har jag glömt att skriva om den skånska jordbävningen i tisdags morse. Nu hittade jag en artikel i Skånskan om jordbävningens epicentrum och eftersom jag brukar skriva om mina hemtrakter så får jag verkligen skriva den här gången.

I tisdags såg jag i Sydsvenskan att US Geological Survey ansåg att jordbävningens epicentrum låg öster om väg 102 mellan Veberöd och Skurup, en kilometer sydost om Romeleåsens golfklubb. Då var uppgifterna om epicentrum lite förvirrade. Nu har tydligen svenska seismologer räknat ut att epicentrum var en kilometer nordväst om Blentarp, dvs att US Geological Survey hade nästan rätt. RåGK ligger fågelvägen ca 3-4 km nordväst om Blentarp.

Frågan är då vad som ligger där, en dryg kilometer nordväst om Blentarp och en dryg kilometer sydost om golfklubben… Jo, men visst. Stora Rödde. Denna by där vi har ett litet hus och jag bor när jag är i Skåne. Om det är exakt i jordbävningens epicentrum kan jag såklart inte säga, men det borde åtminstone inte röra sig om många hundra meter ifrån.

Eftersom jag inte var i Skåne när det hände så åkte mina föräldrar dit och tittade till huset. Ingenting såg skadat ut. Skönt! Hemma hos mina föräldrar i Veberöd, drygt fem kilometer från epicentrum, ramlade saker ner från bokhyllan, men det hade tydligen inte ens hänt i vårt hus i Rödde.

För ett tag sedan hittade jag Mona Sahlins gamla självbiografi “Med mina ord” hemma i bokhyllan. Min fru hade köpt den långt innan vi träffades och jag visste inte ens att vi hade den. Jag la undan den, men funderade lite till. Kanske kunde det finnas något i den som man kan använda i den politiska debatten…

Som litteratur betraktat är det inget större verk hon har presterat. Först ca 200 sidor om hennes liv fram till Sahlinaffären (kontokortskandalen, Tobleroneskandalen, eller vad man nu vill kalla den) drog igång med ett SVT reportage den 26 september 1995 och sedan drygt 100 sidor om själva skandalen.

Det är 13 år sedan hon meddelade att hon ställde upp som kandidat till partiledarposten och sedan föll på sina kontokort, slarv med räkningar och allmänt dåliga respekt för samhällets normer. Minnet är selektivt och det var mycket av själva skandalen som jag hade glömt bort. Jag ska också ärligen säga att jag mindes att det var värre än vad det verkligen var. Inte för att media inte gjorde en stor sak av det utan för att det delvis var rent ut sagt groteska överdrifter. Om man frågar folk så “minns” de förmodligen att Mona Sahlin handlade med kontokort på skattebetalarnas bekostnad. Så var det inte, hon använde sitt tjänstekort men betalde själv i efterhand.

Men trots att hon inte fuskade på det sättet som media framställde det så är det ändå anmärkningsvärda saker som hon gjorde. För det första är det obegripligt att hon faktiskt trodde att hon fick använda regeringens kontokort privat, oavsett om hon blivit informerad om det eller inte och oavsett om hon sedan betalde sina privata inköp. För det andra så är det häpnadsväckande hur ofta hon missade att betala räkningar i tid, hur ofta det blev påminnelser och att det faktiskt hände att räkningarna gick till Kronofogden. För det tredje, och det tycker jag är det allra allvarligaste, är att hon inte ens efteråt, när hon skrev boken, förstod att hon gjort fel. Att hon har en så nonchalant attityd gentemot samhällets normer. Två exempel från boken:

“I övrigt är Metro i hasorna på Micke. De har hittat den otroligt upphetsande uppgiften att vår bil har rullat med körförbud i några dagar.”

“Vakterna är kvar fram åt jul – sedan blir jag fri. Jag kan köra bil själv igen! Och får min första p-bot på sex månader. Jag skrattar och betalar den direkt.”

Det mest intressanta i boken, för mig, var dock inte de politiska skandalerna eller hur hon har valt att leva sitt liv, utan de politiska åsikter hon uttrycker i allmänhet och om nivåerna i socialförsäkringssystemen i synnerhet. Alla vet hur socialdemokraterna nu ständigt säger i alla tänkbara sammanhang att ersättningsnivåerna måste höjas. Vad tyckte deras nuvarande partiledare Mona Sahlin då för 12 år sedan då hon skrev boken?

“Jag förundras över att så mycket ilska och så många frågor handlar om nivåer, medan nästan inget sägs om hur vi skall få ner arbetslösheten.”

“Risken är att det till slut uppfattas som om vi köper oss fria med förtidspensioner och livslångt socialbidragsberoende åt allt fler, samtidigt som vi i retoriken påstår att vi garanterar procent åt alla. Enligt en uppgift är det redan idag så många som en halv miljon människor som helt står utanför trygghetssystemen. Hur och när tar vi denna debatt?”

“Nästa frågeställning är 75, 80 eller 90 procent – av vad då? Det är som om själva kampen för arbete åt alla kommit i skymundan. Eller som om allt fler håller på att vänja sig vid tanken att de ska leva på en procentsats under resten av sitt liv.”

“Jag tycker verkligen inte att låga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna på något sätt är bra av ideologiska skäl. Men det har under lång tid varit en för hård fixering vid nivån. Som om detta var det största problemet av alla.

Debatten om procentsatserna har kommit att skymma en annan del av verkligheten: det faktum att allt fler människor står helt utanför alla dessa system som bygger på inkomstbortfall. De som inte haft någon inkomst finns inte alls med i systemen. Det kan vara unga kvinnor som får barn innan de ännu har förvärvsarbetat, ungdomar som går direkt från studier till arbetslöshet eller invandrare som aldrig får in ens en lilltå på arbetsmarknaden.”

“Redan är diskussionen om ersättningsnivåerna igång och redan är jag irriterad över att detta upptar så stor del av våra tankar att vi knappt får tid över för att tänka på hur arbetslösheten skall bekämpas och hur företagandet ska öka.”

“LO driver hårt att vi måste utlova en höjning av ersättningsnivåerna redan 1997. men detta programarbete ska ju handla om att utforma visioner för 2000-talet – om de nya villkoren, de nya utmaningarna, om välfärden, miljön och jobben. Vi hinner emellertid aldrig hålla på i många minuter förrän vi fastnar i en debatt om de 80 procenten. Så även denna gång.”

Det var sex exempel på hur hon talar om sin irritation över att ersättningsnivåerna har blivit den viktigaste frågan istället för hur fler kan komma i arbete. Det skulle nästan kunna vara alliansföreträdare som säger precis samma sak idag. Man kan ju inte heller låta bli att fundera på om Mona Sahlin tycker likadant idag som hon gjorde för 12 år sedan. I så fall döljer hon det noga.

“Med mina ord” är en 354 sidor lång bok om Mona Sahlin av Mona Sahlin. Hon framställer sig själv på ett bra sätt, som läsare satt åtminstone inte jag och retade mig på överdriven självgodhet, bitterhet eller hämndbegär. Man får en behaglig, medmänsklig bild av människan Mona Sahlin. Skriven av Mona Sahlin.

Anf. 150 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Allians för Sverige utlovade inför valet 2006 en storsatsning på svenskt rättsväsen i allmänhet och på polisen i synnerhet. Vi utlovade att det år 2010 ska finnas minst 20 000 poliser i landet, en ökning med över 2 500 poliser på fyra år. Vi kommer att uppfylla dessa löften.

Under mandatperiodens första två år har vi genomfört en oerhört stor satsning. I rena pengar handlar det om en ökning till rättsväsendet med, som Henrik von Sydow sade, ungefär 3 ½ miljard. Tyngdpunkten i denna satsning har legat på polisväsendet. Det har inneburit mer jobb för åklagare, domstolar och kriminalvård, vilket i sig är bra. Vi vill ju att fler ska lagföras.

Men det har också inneburit ekonomiska problem, kanske framför allt för åklagarna. Det är därför vi nu gör satsningar på åklagarna, på domstolarna, på Kriminalvården och även på Säkerhetspolisen. Den öppna polisen får ingen satsning i den här budgeten, men har alltså fått oerhört stora resurstillskott de senaste två åren.

Det ska sägas att under 2009 kommer det att vara en ekonomisk press på polisen, en press som jag tror behövs. Länspolismyndigheterna sköter sig väldigt olika, en del bra, andra dåligt. En del länspolismyndigheter får ut mycket och bra polisarbete inom sin budget. Andra länspolismyndigheter drar över sin budget, har stora övertidsuttag men får ändå inte ut så mycket och bra polisarbete som man kan förvänta sig. Med andra ord är effektiviteten väldigt olika. Detta är något som vi måste komma till rätta med. Det är inte bara något som jag och alliansen säger, utan det är även något som Rikspolisstyrelsen säger.

Polisen i Sverige kan och ska bli bättre. Vi ska ha fler poliser – 20 000 år 2010 står fast. Men frågan är också hur dessa poliser ska jobba. Hur får man ut bästa möjliga brottsförebyggande och brottsbekämpande arbete?

Att bara säga att vi ska ge mer pengar fungerar inte. En verksamhet blir inte effektivare av att det bara stoppas in mer pengar i den. Faktum är att före detta justitieministern Thomas Bodström argumenterade på ungefär samma sätt under förra mandatperioden. Han hade insett att det var skiftande effektivitet och kvalitet. Å andra sidan lyckades han inte göra någonting åt det.

Med stor sannolikhet kommer polisen att behöva använda sin anslagskredit under 2009. Det är inte speciellt ovanligt för en myndighet att göra så. Det är heller inte ovanligt att polisen i tilläggsbudget får ytterligare anslag. Redan i budgeten står det att regeringen kommer att återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka ytterligare resurstillskott och åtgärder som krävs för att samhällets samlade insatser mot brottsligheten ska bli effektiva och slagkraftiga.

Ett annat påstående som vi har hört från oppositionen är att civilanställda kommer att sägas upp på grund av besparingar. Detta är inte sant. Rikspolisstyrelsen är mycket tydlig i sina anvisningar till länspolismyndigheterna. Civilanställda får inte sägas upp på grund av medelsbrist. Däremot kan uppsägningar givetvis ske om man gör rationaliseringar, till exempel vid sammanslagningar av PKC eller liknande.

Hur ser det då ut historiskt med de civilanställda? Jag måste ta upp detta eftersom en tidigare talare tog upp det. Mellan 1994 och 2006 hade vi tolv års socialdemokratiskt regeringsinnehav. På dessa tolv år ökade antalet civilanställda med hela 81 personer. Från årsskiftet 2006/07 till halvårsskiftet 2008, som är den senaste statistik som är tillgänglig, har antalet civilanställda ökat med 1 325 personer. Ställ siffrorna i proportion till varandra! På tolv år ökade den socialdemokratiska regeringen antalet civilanställda med 81 personer. På ett och ett halvt år med alliansregeringen har vi ökat med 1 325 personer. Och så kommer man och säger att nu helt plötsligt skulle poliserna behöva göra de civilanställdas jobb.

Herr talman! Det är inte lätt att se var ni i den rödgröna koalitionen står i rättspolitiken. Om ni redan nu är irriterade över att vi granskar vad ni gör inom rättspolitiken får ni nog ta och vänja er vid det. Jag tror helt enkelt att det är tveksamt om ni vill berätta var ni står i de rättspolitiska frågorna. Av de arbetsgrupper som vi har sett att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska tillsätta är det inte en enda som ska ta hand om rättspolitiken. Rätta mig gärna om jag har fel! Men det kanske är så som ni prioriterar de rättspolitiska frågorna. Eller så är det så att ni inte vill tillsätta någon arbetsgrupp, eftersom ni redan nu vet att ni inte kan komma överens. Att komma överens om en budget är inte så svårt. Men när det handlar om sakfrågor vet vi hur det var under förra mandatperioden – så ofta som den socialdemokratiska regeringen fick komma till något av de borgerliga partierna för att få ihop en majoritet.

Om man då tittar på de olika budgetförslagen är det, också som Henrik von Sydow sade, mest som en julgran. Oppositionspartierna är totalt oense. Inte på en enda myndighet finns det gemensamma satsningar eller gemensamma besparingar. Och för polisen är det allra värst. Vänsterpartiet vill göra en stor besparing. Socialdemokraterna säger att de vill göra en mindre anslagsökning. Miljöpartiet menar att alliansens budgetnivå är rätt.

På Säkerhetspolisen vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet göra stora besparingar. Socialdemokraterna säger att alliansregeringen ligger på rätt nivå.

För åklagarna, domstolarna och Kriminalvården säger Miljöpartiet och Socialdemokraterna att det behövs en liten anslagsökning. Vänsterpartiet säger att alliansen ligger på rätt nivå.
Det är total oreda, den gamla välkända rödgröna röran. Vi hoppas verkligen att ni blir tydligare med vad ni vill nästa år. Det kommer att vara så mycket lättare att debattera mot er om ni åtminstone har ett alternativ att komma med.

För att ge er lite hjälp på traven har jag gjort en sammanräkning åt er. Jag har räknat ut var snittet för era tre partier ligger. Då har jag alltså utgått från att alla tre partierna i koalitionen har lika stort inflytande, alltså att inte två får slå den tredje längre. Då blir det som så att polisen får en besparing på 50 miljoner kronor. Säkerhetspolisen får en mycket kännbar besparing på 67 miljoner. Det är en minskning av deras anslag med nästan 8 procent. Det blir verkligen små satsningar på åklagarna, Ekobrottsmyndigheten, domstolarna och Kriminalvården. Det handlar om anslagsförstärkningar med mellan 2 ½ och 7 promille, alltså inte ens procent utan promille.

Då ska man komma ihåg, herr talman, att med dessa promille i anslagsökning på åklagarna, EBM och domstolarna, och dessutom besparingen på polisen, vill oppositionen i princip prioritera allting.
Reservationerna i betänkandet handlar om att prioritera arbetet mot våldtäktsbrott, prioritera arbetet mot organiserad brottslighet, prioritera arbetet mot rån, prioritera arbetet mot narkotika, prioritera arbetet mot hatbrott, prioritera arbetet mot mäns våld mot kvinnor och så vidare. Det låter väl bra, och i många fall är det arbeten som vi i alliansen redan har satt i gång. Men snälla socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister, ni måste faktiskt säga vad ni vill prioritera bort också. Ni har inga anslagsökningar. Då kan ni inte satsa nya pengar på nya saker utan att ta bort pengar från något annat. Vad vill ni prioritera bort?
Utöver alla dessa prioriteringar i reservationerna vill de rödgröna ha fler närpoliser i miljonprogramområdena, fler poliser i glesbygd, ökad bekämpning av penningtvätt och hedersrelaterat våld, en barnvänligare rättsprocess, barnkompetens hos domare i familjemål. Jag stannar nog där. Jag hade tänkt ta många andra exempel men det kanske inte behövs. Det här låter bra, men hur ska ni finansiera allt det här? Eller är det så att Mona Sahlin har en sedelpress hemma i källaren? Ibland kan man undra.

Herr talman! Jag har överskridit min talartid. Därför vill jag avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 151 LENA OLSSON (v) replik:

Herr talman! Jag säger till Centerpartiets Johan Linander, som jag sade till Henrik von Sydow, Moderaterna, att till jul är granen grön och kulorna röda – fortfarande.

Johan Linander tar upp en fråga som jag också nämnde i mitt anförande, alltså rapporter och en massa rykten som surrar om att civilanställda kommer att sägas upp.

Nu säger du att det finns instruktioner om att så inte får ske. Det ska tydligen också finnas något papper på detta. Jag skulle vilja veta hur det papperet ser ut.

Riksdagens utredningstjänst har kontaktat alla polismyndigheter. Hela elva stycken tänker minska på civilanställd personal. Det är i så fall en ganska omfattande felupplysning.

När det gäller antalet poliser och alla som har kontaktats kom man bara upp i 19 521. Det skulle jag gärna vilja veta mer om.

Vänsterpartiet har inte låst fast sig vid antalet poliser. Det vore ju förfärligt om de ska sitta och göra civilanställdas jobb eller vara arrestvakter.

Anf. 152 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag har låtit riksdagens utredningstjänst göra ett litet pm om hur antalet poliser och civilanställda har förändrats från 1994 till halvårsskiftet 2008, som är den statistik som finns. Man kan konstatera att vid årsskiftet 2006/07, alltså när vi hade tagit över regeringsmakten, fanns det 7 208 civilanställda. Ett och ett halvt år senare fanns det 8 533. Det är en ökning med 1 325 civilanställda.

Nu börjar ni oroa er för att poliser ska behöva göra civilanställdas jobb. Men hur var det då under förra mandatperioden när ni hade ansvaret och det fanns 1 325 civilanställda färre?

Oppositionen har två representanter i Rikspolisstyrelsens styrelse, Susanne Eberstein och Joe Frans. Tyvärr finns ingen av dem här nu. Joe hade i och för sig inte kunnat vara här eftersom han inte sitter i riksdagen. Ni hade fått samma information om ni hade haft kontakt med dem. Vi fick den i torsdags.

Rikspolisstyrelsen har tydligt sagt att medelsbrist inte ska vara en anledning att säga upp civilanställda. Men gör man rationaliseringar, till exempel lägger samman polisens kommunikationscentraler, PKC, blir det såklart övertalighet.

Det finns för övrigt många civilanställda som inte är tillsvidareanställda utan bara tillfälligt anställda. De får inte förlängt.

Man ska dock inte säga upp fast anställda på grund av medelsbrist. Det är det direktiv som har gått ut.
I nästa replik återkommer jag till antalet poliser och hur den utvecklingen har varit de senaste ett och ett halvt åren.

Anf. 153 LENA OLSSON (v) replik:

Herr talman! Johan Linander menar alltså att det är elva myndigheter som ska rationalisera eftersom de säger till utredningstjänsten i en enkät att de ska minska antalet civilanställda. Det vore fortfarande trevligt att se det papper som har gått ut, det vill säga instruktionerna om att civilanställd inte får sägas upp. Det måste ju stå där klart och tydligt.

Johan ska återkomma till antalet poliser. Det har utredningstjänsten också tittat på. När man frågade polismyndigheterna blev summan 19 521 stycken.

Det är lite olyckligt att man binder sig vid en siffra. Vänsterpartiet har sett och påpekat att det är en obalans. Det är för stora satsningar i en ände. Det har vi ifrågasatt. Vi har inte bundit oss vid någon siffra, utan vi tycker att man ska ha en effektiv myndighet. Vi vill ha en utredning om detta.

Det kan bli ett problem om man låser sig vid en siffra. I budgeten för 2009 blir det 20 miljoner mer till polisen.

Det talas mycket om den förra majoriteten. Det är ni som regerar nu, Johan Linander. Om ni inte har fattat det efter två och ett halvt år är det bekymmersamt.

Den förra majoriteten gjorde en stor satsning på polisen. Det var helt nödvändigt.

Men varför binder ni er vid en summa på 20 000? Tänk om ni inte fixar det och polisen måste ta andra arbeten?

Anf. 154 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Man måste ha en siffra på hur många poliser man ska för att veta hur många man ska ta in på polishögskolan. Därför måste det finnas en målsättning för hur många man ska ha. Om några sedan slutar på grund av pension eller för att de inte klarar utbildningen kanske det blir några färre. De siffror vi har är dock strax över 20 000 poliser år 2010.

Vi är helt överens om att det ska vara effektiva poliser. Att poliserna gör rätt jobb är viktigare än antalet poliser. Men 20 000 effektiva poliser gör mer än 17 000 effektiva poliser.

Jag lovade att återkomma till antalet poliser. Statistiken som riksdagens utredningstjänst har hjälpt till att ta fram kommer från polisens årsredovisningar. Under tolv års socialdemokratiskt regeringsinnehav, från 1994 till 2006, minskade antalet poliser i Sverige med 209 stycken – från 17 600 till 17 400. På tolv år lyckades den tidigare regeringen minska antalet poliser med 200 stycken. På ett och ett halvt år har alliansen ökat antalet poliser med 1 175 stycken – från 17 400 till ungefär 18 600. Det kallar jag en satsning på polisen.

Givetvis är det viktigt vad dessa poliser gör. Där är vi helt överens. Jag tror dock att 20 000 poliser kan göra mer än 17 000 poliser.

Anf. 155 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Herr talman! Jag tackar Johan Linander. Jag kan inte låta bli att kommentera hans sätt att räkna. Han räknade ihop de besparingar och de extrasatsningar som oppositionens olika – märk väl olika! – partier har i årets budgetförslag. Med någon matematisk formel lyckades han sedan få ut någon sorts medelvärde för hur mycket vi skulle satsa eller dra ifrån.

Tittar man på de tre föregående mandatperiodernas olika typer av förslag från den väl samlade oppositionen – de fyra fantastiskt väl fungerande och samordnade partiernas gemensamma förslag från de senaste tolv åren före valet – ser vi att det inte är så det fungerar nu när man är i regering. Det är inte så att man lägger ihop de olika siffrorna och får fram någon sorts medelvärde som man därefter regerar efter.
Det är möjligt att det var en poäng när det gällde att det var olika satsningar, men mer än så var det inte.
Johan Linander har åtminstone under tidigare mandatperioder varit en av de främsta försvararna av den personliga integriteten. Nu har han fått se sina hjärtefrågor bli nedvärderade. Är det samma sak när det hatbrotten? Vad är det som har gjort att hatbrottsfrågorna inte längre är prioriterade frågor, Johan Linander?

Anf. 156 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Min sammanräkning är absolut ingen vetenskap, det får jag hålla med om. Men det är det närmaste vi kan komma. Hur ska vi annars få veta hur den gemensamma rödgröna politiken kommer att se ut?

Jag tyckte att jag var snäll. Jag räknade med att Miljöpartiet har lika stort inflytande som Socialdemokraterna när ni gör era gemensamma budgetar. Jag utgick också från att två inte ska få slå den tredje, för det tycker jag är sjyst i ett samarbete.

Vi kommer in på hatbrotten, och jag tycker att det är bra att Mehmet Kaplan tog upp frågan även i vårt replikskifte så att vi får reda ut detta. Det är inte så konstigt som Mehmet Kaplan vill få det till.

Man sätter en prioritering ett år och säger åt rättsväsendet – polisen i det här fallet – att göra på ett sätt. De ska utöka utbildningstimmarna till exempel. Sedan begär man att de i slutet av året ska redovisa vad de har kommit fram till. Det är då alldeles naturligt att man väntar på hur redovisningen ser ut innan man går vidare med nya åtgärder. Det är precis det som har hänt.

När regleringsbrevet för 2009 ska skrivas väntar vi på utvärderingen av vad polisen tidigare har gjort sedan regleringsbrevet året före. Det är absolut inte konstigt att inte samma fråga finns kvar i regleringsbrevet år efter år.

Om det visar sig att man inte har gjort vad man skulle, att redovisningen inte är tillräckligt bra och att man inte har lyckats kommer det tillbaka i regleringsbrevet nästa år och nästa år igen för att vi vill öka kvaliteten på hatbrottsutredningar eller det brottsförebyggande arbetet mot hatbrott. Det är jätteviktiga frågor. Det är inte konstigt att man avvaktar en redovisning innan man går vidare och tar nya steg.

Anf. 157 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Det är glädjande att höra den tolkningen. Det kan vara en mer positiv tolkning än vad människor som jobbar med frågorna ute på fältet verkar ha uppfattat. När vi frågar statsrådet direkt säger hon också att bara för att brottstypen inte nämns särskilt i regleringsbrevet innebär det inte att den är nedprioriterad. Det säger hon först efter en fråga. Det, om något, borde väl vara en signal som är oerhört viktig i vårt samhälle där den här typen av hatbrott faktiskt ökar, som jag tidigare redogjorde för.

Det behövs ingen särskild extra koll för att förstå att Brottsförebyggande rådets rapporter pekar på att de ökar. Att i det läget vänta in en ytterligare återrapportering från myndigheten tror jag är att ta i för mycket. Det handlar om tydliga signaler från statsmaktens sida. Det här är ett viktigt område. Gör på vilket sätt ni vill, men gör det. Det handlar ändå om ett område och flera utsatta grupper som faktiskt ligger på skalan, om man ser på hur utsatta människor är. I utredning efter utredning ser man att de här grupperna är extra utsatta. Det gäller anmälningar och motiv som är främlingsfientliga, islamofobiska, antisemitiska och homofobiska.

Det är områden som jag vet att Johan Linander själv har tagit upp och lyft fram. Varför är det då så svårt att ha kontinuiteten? Det blir ett avbrott, vare sig man vill eller inte, om man lyfter ur detta.

Anf. 158 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag är också orolig. Om oppositionen åker ut till dem som jobbar med hatbrott och påstår att alliansen har nedprioriterat frågorna är det klart att det sprider oro. Det är möjligt att vi kan vara tydligare. Det ska absolut inte vara någon nedprioritering.

Om vi nu pratar om prioritering kan vi ju säga att om det är någon som slår till och prioriterar det mesta är det Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Hela första sidan i reservationen i betänkandet handlar om vad ni vill prioritera. Det är våldtäktsbrott, organiserad brottslighet, rån, narkotika- och hatbrott och så vidare.

Du har haft fyra minuter på dig, Lena Olsson hade tidigare fyra minuter på sig i sin replik, att tala om vad ni vill nedprioritera. Mehmet Kaplan har samma resurser i sitt budgetförslag som alliansen, Lena Olsson har minus 250 miljoner i sitt förslag och ni vill prioritera nya brott. Då måste man ju ta från något annat. Inte ett ord om varifrån ni vill ta. Det skulle vara trevligt om ni kunde berätta det. Men det är klart att ni inte vill det. Ni vill inte säga att ni ska ta bort pengar från ett område. Det kan vara trafikbrott, ekonomisk brottslighet, våldsbrott i hemmet som ni vill nedprioritera. Någonting kommer att bli nedprioriterat. Om man prioriterar upp en massa saker kommer andra att bli nedprioriterade. Resurserna är ändliga; så är det.

Jag är precis som alla andra lika förskräckt över vad som hänt på Rosengård de senaste dagarna och nätterna. Det som började som en protest mot att en lokal med källarmoské sagts upp har nu övergått till allmän skadegörelse och våldsamma upplopp utan någon som helst mening.

Stölder, bränder, skadegörelse, stenkastning mot poliser och brandmän, man skulle kunna tro att det fanns ett djupt motiv till sådant agerande, men inte alls. Det som först var en olaglig protest, men ändå en protest med motiv (det betyder inte att jag tycker att den var berättigad), har nu lockat idioter till Rosengård som bara vill förstöra och angripa polisen.

DN skriver att Afa-grupper kommit till Rosengård och i Sydsvensan stod det att de även kände igen fotbollshuliganer bland de som deltog i attackerna mot polisen. Häromnatten omhändertogs 18 personer, ingen av dem bor på Rosengård! Eller som närpolischefen Börje Aronsson uttrycker det: “Det är definitivt inte Herrgården som gjorde uppror”.

De som drabbas är Rosengårdsborna. Det är de som inte vågar gå ut, det är de som får sin närmiljö omvandlad till en krigszon, det är de som blir utpekade som ansvariga för kravallerna.

Nu är det dags för de vuxna på Rosengård att protestera och ta ansvar. Protestera mot alla våldsamheter och skadegörelse och därmed ta ansvar för sin stadsdel. Vem ska få bestämma över Rosengårds framtid? Tillresta Afa-ligister eller Rosengårdsborna själva?

Jag hoppas att det som nu händer blir en vändpunkt. Fler måste känna att stadsdelen måste återvinnas. Ingen vill ha en närmiljö där fönster är sönderslagna, där brandkåren inte kan börja släcka bränder förrän de har fått poliseskort, dit stadsbussarna inte kan köra pga stenkastning. Kommunen och polisen kan göra en del, men kan aldrig lösa problemen utan att de vuxna på Rosengård själva bestämmer sig för att göra stadsdelen till en plats där människor trivs och är trygga.

Det är en orimlig ordning att en förälder som fått barn med en svensk måste åka tillbaka till sitt hemland för att söka asyl (som beviljas) och det har också varit hård kritik mot detta.

Nu har migrationsminister Tobias Billström beslutat att undantag i lagen ska tas fram för att råda bot på dessa uppenbara orimligheter. En utredning, som bl.a. tar upp den här frågan, pågår, men det finns ingen anledning att avvakta i det här skedet.

Bra jobbat Billström, medmänsklighet får gå före utredningssystemet.

Blir så trött på vinklade rubriker som blir alldeles felaktiga. Såg på DN rubriken “skärpta straff för mord“. Det handlar om förslaget att ändra straffskalan för mord från 10 år eller livstid till 10-18 år eller livstid. Det innebär inte att det blir skärpta straff. Däremot kan det innebära att färre döms till livstid.

Hej, nu är det nedräkning till jul. Åtminstone för vår 4-årige son Erik som varje dag frågar hur många dagar det är tills han får julklappar. Det där med julen i övrigt tycks inte vara så viktigt, utan det är julklapparna i allmänhet och just en julklapp i synnerhet som kräver daglig nedräkning. Jag minns fortfarande själv hur sakta dagarna gick när man gick och väntade på julafton, för att inte prata om hur lång julafton var tills det var dags för julklappsutdelning, så jag förstår honom.

SCB:s stora opinionsundersökning

Varje år presenterar Statistiska Centralbyrån två stora partisympatiundersökningar med över 9 000 tillfrågade personer. Detta är långt många fler än i de normala Sifo-, Temo- eller Skop-undersökningarna och därför måste man väl tro att SCB är mer ”rätt”. Tyvärr var novemberundersökningen som presenterades i förra veckan ingen glad Centerläsning. Vi går ner 0,3 % -enheter från i maj till 5,9 %. Riktigt dåligt, inte alls vad jag hade trott. Jag hade både hoppats och förväntat mig att det skulle bli en vändning nu. Vändningen har kommit för alliansen som helhet och oppositionens försprång minskar, men för att vara nöjd vill man givetvis också se en ökning för Centerpartiet

Eftersom så många är tillfrågade i SCB-undersökningen så kan de också ge ungefärliga siffror för valkretsarna. Felmarginalen är stor men det ger ändå en indikation. För oss i Centerpartiet Skåne är läget allvarligt. Vi måste verkligen jobba för att vinna tillbaka sympatier. I samtliga fyra valkretsar ligger vi betydligt under valresultatet 2006. Allra värst är det för västra valkretsen där dagens låga nivå inte skulle ge något riksdagsmandat.

2009 måste bli ett år då opinionen vänder för oss. Det kan inte Maud göra själv, det kan inte vi i riksdagsgruppen fixa, utan det är när vi alla centerpartister tillsammans jobbar hårt med att marknadsföra vår politik som vi kan åstadkomma förändring. När vi stolt berättar allt som Centerpartiet är med och genomför för att göra Sverige till ett bättre land att leva i då kan vi också vinna sympatisörer. Jag kommer att lägga ner ett hårt jobb för att vinna fler personer till centerpartiet. Jag hoppas att du också är med och hjälper till!

Media

De senaste veckorna har varit sämre ur mediasynpunkt för min del. När IPRED-diskussionerna till slut blev klara så fick jag med några kommentarer i DN, SvD, Aftonbladet m.m. Nu de senaste dagarna har SvD dessutom dragit igång en artikelserie om den kommande datalagringspropositionen. Jag har flitigt citerat biskop Brask, ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det är ett EU-direktiv som Thomas Bodström drev genom och som Sverige nu måste implementera i svensk lag. Har också haft en debattartikel om att avskaffa filmcensuren på SVT Opinion tillsammans med Annie Johansson och Stefan Tornberg.

Hänt i övrigt

Det har varit många hektiska mötesdagar. Jag känner mig inte speciellt ”nyttig” när jag springer runt på möten, men å andra sidan finns det sällan någon möjlighet att prioritera bort.

Jag har varit på sista utbildningstillfället på talmannens ledarskapsutbildning. Det har varit en riktigt bra utbildning som jag är tacksam över att ha fått gå. Vidare har jag träffat IT- och Telekomföretagen, varit på lunchmöte om behovet av ändringar i arbetsrättslagstiftningen, varit på ett seminarium om barnahus som socialdemokraterna anordnade, presenterat svensk politik och Nordiska rådet för ett antal ryssar från Nordvästra Ryssland, årets sista möte med Nordiska rådets presidium var i Köpenhamn, årets sista möte med Rikspolisstyrelsens styrelse osv.

På gång

Nu ikväll har jag årets sista debatt, budgetdebatten om rättsväsendet. Blir nog en lång och sen historia, skulle tro att vi är klara framåt 22-tiden. Senare i veckan börjar allt julmatsätande, jullunch med riksdagskommittén, julfest med riksdagsgruppen och jullunch med justitieutskottet. Voteringar varje morgon och kväll med sista ”votering efter debattens slut” på fredag eftermiddag. Då antas också budgeten för 2009.

Utöver jobbet så ska jag äntligen gå till doktorn och kolla upp min onda hälsena. Har inte kunnat springa på 1,5 månad pga smärta i höger hälsena, irriterande. Tur att jag inte anmälde mig till Stockholm Marathon 2009 för då hade jag redan legat efter med träningen. Just nu är det viktigaste att bli bra igen så att jag kan springa utan smärta.

Efter några dagars julfirande med min frus föräldrar och syskon uppe i Stockholm så åker vi ner till Stora Rödde hela familjen den 27:e. Sedan är det nyårsfirande och förhoppningsvis lugn och ro i en dryg vecka. Mer blir det tyvärr inte eftersom jag den 7 januari åker iväg till Australien och Nya Zeeland med justitieutskottet. Det ska givetvis bli en fantastisk resa. Vi är uppdelade i två fokusgrupper, en som studerar ungdomsbrottslighet och en som studerar organiserad brottslighet. Jag tillhör den senare.

Nästa veckobrev kommer förmodligen inte förrän några veckor in i januari.

Kontakta mig!

Nu behöver vi alla en tid av fridfull jul och trevligt nyårsfirande, men sedan är det dags att sätta igång arbetet för att vända opinionen och få fler intresserade av Centerpartiet. När ni planerar er verksamhet för våren så glöm inte bort att ni gärna får kontakta oss riksdagsledamöter. Jag, Lars-Ivar (snart Gunnel Wallin, välkommen tillbaka!) och Lennart åker gärna ut så mycket vi kan. Måndagar är bäst, men även fredagar på dagtid fungerar oftast. Det går även att få ner ledamöter från andra delar av landet. För några veckor sedan var Annie Johansson i Sjöbo och jag vet att Lomma snart får besök av Abir Al-Sahlani som är trea på EP-listan. Vill ni ha hjälp med namn eller kontakt så går det också bra att höra av sig såklart.

God Jul & Gott Nytt År!

Önskar

Johan Linander

Svenska Dagbladet kör en hel serie med artiklar om datalagringsdirektivet, vilket jag tycker är bra. Idag är jag med igen och den här gången handlar det om att nu är frågan hur direktivet ska implementeras i svensk lagstiftning. Skönt att få professor Bernitz på sin sida, tvärtom hade varit klart besvärande.

Här kommer nästa (sista?) avsnitt i “Sverigedemokraterna hittar på för att få uppmärksamhet”. Det var den 6 september som jag skrev om att SD hittade på att de förhandlade med riksdagsledamöter om plats på deras EU-vallista för att få uppmärksamhet och för att de skulle framställas som ett rumsrent parti som andra politiker kan vända sig till.

Den 31 oktober kunde man konstatera att de inte hade lyckats så bra, men partisekreteraren ansåg ändå att dörren var öppen för kända namn.

Nu är dörren tydligen stängd. De tio översta namnen på EU-vallistan är fastslagna. Sverigedemokraterna misslyckades fullständigt med sin värvningsstrategi. Eller så var strategin att få uppmärksamhet för “riksdagsledamöter till oss” men att sedan slippa undan eftersom bluffen inte kan avslöjas, och då var det ju lyckat.

Sven-Olof Sällström är partiets vallokomotiv… Därefter kommer de andra “kändisarna” Katarina Bengtsdotter och Per-Arne Wahlberg…

Men å andra sidan så tror jag inte att Sverigedemokraternas eventuella framgång i EU-valet hänger på toppnamnen. Det hade varit skillnad om de hade haft en Pia Kjaersgaard eller Siv Jensen (karismatiska partiledare för Danske Folkeparti respektive norska Fremskrittspartiet), men en Sten Anderssson-typ tror jag varken gör från eller till.

Det blev IKEA idag istället för Luciafirande. Vi var inte ensamma om det valet… Många julstressade människor som försökte köra kundvagnsslalom förbi oss som tog det lite lugnare.

Våra tvillingtjejer Sara och Hanna är nu 1 år och 10 månader. Vi tycker inte att det är så lika längre, men vi inser såklart att vi inte är objektiva i den bedömningen. De är trots allt enäggstvillingar. Efter nästan två timmar i kundvagnen så ville tjejerna absolut ner på golvet och själv gå. Det går inte så snabbt för dem ännu och där var mycket folk så jag var lite orolig för att de skulle bli nerkörda av någon kundvagnsrallyförare.

Men inte alls. När de båda gick hand i hand (Hanna vill alltid hålla Saras hand när de ska gå och när Sara inte vill blir Hanna jättearg…:-) mitt i gången så stannade nästan alla andra upp. Och log. Tänk att två så små kan få så många stressade vuxna att stanna upp och le.

Tycker ändå att jag ligger ganska bra till det här året. Alla julklappar är köpta förutom två. Framförallt har jag problem att komma på något till min gudson Filip. Han är 16 år. Tips mottages tacksamt!