Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda frågan om behovet av strategisk forskning angående förändringar i nuvarande patentsystem.

Motivering

Patentfrågor har under senare tid varit föremål för diskussion både i samband med Pirate Bay rättegången och i samband med utvecklingen av nya mycket dyra läkemedel. Diskussionen har bl.a. rört frågan om det skydd som innehavaren av ett patent får är alltför omfattande och om det står i konflikt med andra särskilt skyddsvärda samhällsintressen. Etiska frågor som integritet och risken för diskriminering har även väckts i dessa sammanhang.

Det har hittills ansetts nödvändigt att ge en patentinnehavare omfattande rättigheter för att tjäna som incitament till utveckling av ny teknik och nya läkemedel. Nyligen publicerad forskning (se t.ex. ”Against intellectual monopoly” av M Boldrin och D K Levine, Cambridge University Press 2008) har emellertid starkt ifrågasatt om patent verkligen fyller denna funktion eller om nya metoder och läkemedel skulle utvecklas lika bra, om inte bättre, utan patentskydd. Patentens funktion i utvecklingsländer inger särskilda bekymmer där många människor med allvarliga sjukdomar ställs utanför effektiv behandling eftersom priset på grund av patenten är alltför högt.

Frågan om patent är emellertid komplicerad och drastiska förändringar skulle med säkerhet betyda störningar i en för samhället mycket känslig process. Behovet av mera kunskaper om hur alternativa system skulle se ut är stort. Framförallt behövs fördjupade konsekvensanalyser för att belysa effekterna av vad eventuella förändringar i patentsystemet skulle innebära. Sverige skulle kunna inta en ledande roll i denna utveckling om en strategisk satsning gjordes inom detta område.

Dessa frågeställningar ingick inte i det uppdrag som Kommittén om patentskydd av biotekniska uppfinningar hade (SOU 2008:20). Mot bakgrund av vad som beskrivits här bör regeringen därför nu utreda frågan om behovet av strategisk forskning angående förändringar i nuvarande patentsystem. Det bör ges regeringen tillkänna.

Kenneth Johansson (c)
Johan Linander (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att börja med engelska redan i förskolan.

Motivering

Goda språkkunskaper är och kommer att vara en stark konkurrensfördel i vår globaliserade värld. Svenska språket är viktigt, men inte direkt något världsspråk som man kan göra sig förstådd på utanför Norden. Kunskap i engelska språket är däremot en öppning för kommunikation över största delen av världen och en stor fördel på den globala arbetsmarknaden.

Forskning visar att hjärnan utvecklas mest under hela livet mellan 3 och 6 års ålder, d.v.s. i förskoleåldern. Barnen lär sig oerhört mycket under denna tid och det är också då som en automatiseringsprocess påbörjas enklast. Automatiseringsprocessen innebär att funktionerna som lärs in inte stannar i storhjärnbarken och minnescentra i storhjärnan utan vandrar vidare till lillhjärnan och där etableras de automatiska processerna som är så viktiga i språkanvändningen.

Undervisning i engelska redan i förskolan skulle alltså ge svenska barn en fördel senare i livet. De får bättre möjligheter att få ”känslan för språket” och inlärning under resten av skoltiden kan bli enklare samtidigt som den kan fördjupas.

Det handlar inte om textläsning, regelinlärning eller läxor, utan om ett lekfullt lärande med sånger och ramsor, räkna på engelska och enklare i ord i samband med lekar. En i stort muntlig metodik som i många sammanhang har visat sig framgångsrik och som passar synnerligen väl i förskolan.

För många barn är det engelska språket redan en realitet även om de inte har engelska som språk i hemmet. Många barnprogram är pedagogiskt upplagda med ord och korta meningar på engelska, i program som i övrigt är på svenska. Den kunskapstörst som små barn har kan användas bättre och ett sätt är att börja med engelska redan i förskolan.

Liksom förra året har jag motionerat tillsammans med Jörgen Johansson om ny folkomröstning om svensk anslutning till eurosamarbetet.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i folkomröstning pröva Sveriges anslutning till eurosamarbetet.

Motivering

För elva år sedan, i maj 1998, beslutades till vilka växelkurser de blivande euroländerna skulle knyta sina valutor den 1 januari 1999. Det var en omfattande makroekonomisk process för alla de 15 EU-länderna. Följden av detta blev att de långa räntorna sjönk dramatiskt och konvergerade. Sverige medverkade aktivt i förberedelsearbetet med goda effekter. Sverige valde dock, efter folkomröstning, att inte gå med i valutasamarbetet. Vi kan idag konstatera att Sverige har lyckats väl sedan 1999 trots att man inte gick med i samarbetet.

Många ekonomer hävdar att Europa sannolikt skulle ha påverkats hårdare och mer negativt av den ekonomiska krisen i USA om inte euron hade införts i många medlemsländer. Så fungerade den internationella ekonomin före eurons införande men den nya valutans roll som en ledande internationell valuta har Europa stärkt sin position vilket gör euron till ett tydligt alternativ till dollarn som världsvaluta i framtiden. Flera studier visar dessutom att handeln mellan euroländer har ökat med 15-28 procent. Euroområdet växer successivt. Såväl Polens regering som Slovakien vill införa euron. Danmark kommer sannolikt snart att folkomrösta om sina EU-förbehåll. Mycket talar för att euron som världsvaluta har framtiden för sig och drivkraften i valutasamarbetet också kommer att vara en garant för tillväxt i de anslutna medlemsländerna.

Förändringarna inom den ekonomiska sektorn, på internationell nivå, går snabbt i dagens globala värld. Det som var sanning för något eller några år sedan kan vara det omvända idag. Det är därför viktigt att ha stor beredskap för att vidta förändringar när så erfordras för att gagna vårt lands utveckling och därmed tillväxt. Sveriges förhållande till euron har alltså en vidare innebörd än att förenkla för semesterresenärer, det är en fråga om näringslivets tillväxt såväl i landet som internationellt. Mot den bakgrunden är det rimligt att aktualisera en folkomröstning för att på nytt pröva svenskarnas inställning till införandet av euron. En sådan prövning bör givetvis innefatta en analys över de gångna åren med euron och Sveriges påverkan, positivt och negativt, av den nya valutans införande. Detta bör ges regeringen till känna.

Jörgen Johansson (c)
Johan Linander (c)

Ibland krävs det att man upprepar motioner för att ansvarigt utskott ska förstå problemet, min motion om namnlagen är en sådan “jag ger mig inte-motion”.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändringar i namnlagen.

Motivering

Det kan på goda grunder ifrågasättas varför staten ska reglera vilka namn som föräldrar får döpa sina barn till, hur man får byta namn eller hur makar ingår namngemenskap. Den svenska namnlagen från 1982 bör därför ses över i syfte att förenkla så mycket som möjligt. Det finns dock anledning att t.ex. skydda immaterialrättsligt skyddade namn och släktnamn och därför bör det finnas kvar en namnlag.

När det gäller makars möjlighet att ta ett gemensamt mellannamn är dagens namnlag en ren klåfingrighet från statens sida. Idag förbjuds att båda tar den ena makens efternamn som gemensamt efternamn och den andra makens efternamn som gemensamt mellannamn. Varför?

Namnlagen är också uppbyggd utifrån att hela Sverige har samma namnkultur, men så är inte fallet. Enligt 13 § tredje punkten i namnlagen är det förbjudet att ta ett efternamn som är ett allmänt känt utländskt efternamn. Detta hindrar t.ex. en Hansson i Skåne att ändra till det gamla släktnamnet Hansen eftersom Hansen är ett allmänt känt utländskt efternamn. Att Skåne varit danskt fram till 1658 tar inte namnlagen hänsyn till.

Johan Linander (c)
Staffan Danielsson (c)

Riksdagens allmänna motionsperiod pågår och här är ytterligare en motion som jag skrivit, den här tillsammans med Lennart Pettersson. Ofta är det nästintill omöjligt att få kollegor och andra beslutsfattare i Stockholm att förstå hur olika behoven kan vara i olika delar av landet.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skånska skolor borde undervisa i danska språket.

Motivering

Integrationen mellan Skåne och Själland går framåt, även om vi skulle önska en snabbare integration för en ännu bättre tillväxt i Öresundsregionen. I tider av hög skånsk arbetslöshet har tusentals skåningar fått arbete i Danmark. En mycket positiv utveckling som inte ser ut att avstanna på något sätt. Vi vet t.ex. att den danska demografin med stor sannolikhet kommer att innebära en ännu större efterfrågan på skånsk arbetskraft.

Många tror att det är enkelt för en skåning att ta steget över sundet för att jobba, men den kulturella och språkliga förståelsen mellan våra båda delar av Öresundsregionen är inte alltid så god.
Ett allt större skolutbyte, kulturellt utbyte och resande för arbete och nöje över sundet gör att kultur- och språkförståelsen ökar, men inte i tillräckligt stor utsträckning. Därför bör skånska skolor undervisa betydligt mer i det danska språket. Det är inte rimligt att ha danskundervisning i Malung, Malmköping eller Malmberget, men det är fullt rimligt i Malmö.

Johan Linander (c)
Lennart Pettersson (c)

Har en debattartikel på Newsmill idag tillsammans med vår Europaparlamentariker Lena Ek och riksdagskollegan Sven Bergström som sitter i Trafikutskottet.

När jag läser några av kommentarerna på Newsmill så kan jag inte sluta fundera på om de verkligen inte ser skillnaden mellan ett fritt Internet och att EU ska reglera att Internet ska vara fritt.

Det är bara 73 dagar kvar till klimatmötet i Köpenhamn och det ser allt mörkare ut att få ett nytt världsomspännande avtal på plats. Ett avtal som måste utgå från att temperaturen inte får öka mer än två grader. Kina, USA, Brasilien och några motsträviga till måste komma med, annars lär vi aldrig klara 2 grader.

Därför har vi i Centerpartiet startat kampanjen 2 grader, tillsammans med bland andra Röda Korset, Rädda Barnen, LRF, Svenska FN-förbundet och Sveriges Åkeriföretag. Det är dock inte en partipolitisk kampanj. Tanken är att vi ska få våra systerpartier i många andra länder att också hänga på den här kampanjen, allt för att sätta tryck i förhandlingarna fram till toppmötet.

Vi har inte råd att misslyckas i Köpenhamn. Jag vill inte förklara för mina barnbarn att jag inte gjorde vad jag kunde. Det minsta DU kan göra är att skriva under uppropet!

Nu pågår allmänna motionsperioden i riksdagen och den här motionen har fått lite uppmärksamhet i media på hemmaplan.

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga ner Bergsstaten.

Motivering

Bergsstaten är ett särskilt beslutsorgan inom SGU, Sveriges geologiska undersökning, med uppgift att bland annat handlägga och besluta i ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral enligt minerallagen. Bergsstatens historik sträcker sig tillbaka till 1637 då Drottning Kristinas förmyndarregering, med rikskansler Axel Oxenstierna i spetsen, beslutade om fullmakt och instruktion för den nya myndigheten Generalbergsamtet. Bergsstaten har idag kontor i Luleå och Falun.

Sedan hundratals år har Sverige lagar som gör att vem som helst kan beviljas tillstånd att undersöka eller bryta en mineralfyndighet inom ett område, oavsett vem som äger marken. Bergsstaten beviljar dessa tillstånd. När ett tillstånd har beviljats så inskränks fastighetsägarens rådighet över sin mark under den tid och på det sätt som beviljats i tillståndet.

Tillstånd kan alltså beviljas för prospektering och utvinning utan att markägaren vill det eller har rätt att stoppa det. Detta innebär en mycket stor begränsning av äganderätten. Denna begränsning har möjligtvis varit berättigad historiskt när nya malmfyndigheter var mycket viktiga för landets ekonomiska utveckling, men nu på 2000-talet känns det orättfärdigt att ett en statlig myndighet kan tillåta prospektering eller utvinning utan att markägaren, grannar, kommunen eller regionen kan hindra det.

Sverige är ett avlångt land och förhållandena skiljer sig väldigt mycket från det glesbefolkade malmrika Lappland till det tätbefolkade Skåne med världens bästa åkermark. Att en myndighet fattar beslut om allvarliga inskränkningar i äganderätten för människor 150 mil bort föranleder allt för ofta en stor misstro. Detta särskilt när de drabbade inte har någon möjlighet att själv påverka beslutet.

Givetvis bör det även fortsättningsvis gå att prospektera och utvinna mineraler i Sverige, men beslutsbefogenheten bör decentraliseras till en regional och kommunal nivå. Länsstyrelserna, och senare regionerna när vi har en nått fram till en regionindelning av vårt land, bör få ta över Bergsstatens tillståndsgivning medan kommunerna får möjlighet att utöva sitt planmonopol även vad gäller prospektering och utvinning. Markägaren bör ha sin äganderätt intakt och vill någon annan prospektera så får denna helt enkelt sluta ett avtal med markägaren.

Anf. 63 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Jag kommer inte att bli lika kort som tidigare talare. Sveriges antagande av rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta är en ganska lång och komplicerad titel, men bakom den döljer sig ett mycket bra förslag.

Tyvärr händer det att svenska medborgare begår brott i andra länder. Det händer också att medborgare från andra länder begår brott här i Sverige. Även om ett sådant brott inte är så grovt att det i normala fall skulle föranleda en häktning om det hade varit en gärningsman från det egna landet händer det att personen från ett annat land häktas, eftersom man anser att det finns för stor fara för att personen ska lämna landet och sedan inte komma tillbaka till den rättegång som väntar.

Det är just därför det här rambeslutet behövs. För genom rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmissänkta ska samma regler kunna gälla för det egna landets medborgare som för medborgarna från andra EU-länder. En av de konkreta vinsterna med det är att man inte ska behöva hålla personer häktade bara av den anledningen att de annars kanske inte skulle komma tillbaka till rättegången.

Det egna landet garanterar att man återför den personen om han inte kommer frivilligt. Dessutom garanterar man att de övervakningsåtgärder som beslutas ska skötas.

Det finns tråkiga exempel på att svenska medborgare har fått sitta lång tid i häkte i andra EU-länder. Man önskar att det inte var så. Vi har diskuterat mänskliga rättigheter tidigare här. Tyvärr är inte alltid häktningstiderna som vi skulle vilja se dem. Det kan handla om månader och till och med om år. Det är klart att de personerna och de personernas släktingar och vänner mycket hellre ser att de kan komma tillbaka till Sverige i väntan på rättegång.

Är det ett grovt brott som har begåtts blir det häktning i alla fall. Då kvittar det om man är i det egna landet eller om man kommer från ett annat land när man begår brottet. Är det ett grovt brott är det säkert skäl för häktning, men i många andra fall blir det häktning trots att de grunderna inte finns. Nu ska vi kunna komma ifrån det, och det bra.

Mot denna bakgrund, fru talman, är det svårt att förstå att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej till detta förslag. Frågan är om ni tycker att det är bättre att svenska medborgare sitter häktade i månader och kanske år innan rättegång än att de får komma tillbaka till Sverige, även med övervakningsåtgärder, och kan leva ett något mer normalt liv och sedan återvända när det blir dags för rättegång. Jag tycker att vi borde kunna vara överens om att det är en rätt bra väg att gå.

I reservationen pekar Vänsterpartiet och Miljöpartiet på två saker, dels är det formalia, dels att systemet med borgen finns med i rambeslutet. Det skulle vara främmande för den svenska rättsordningen. Det är det. Vi har inget borgenssystem här i Sverige.

Om vi börjar med formalia håller jag med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att det vore bättre om vi hade kunnat anta rambeslutet samtidigt som det förelåg förslag på lagändringar. Det har vi tagit upp många gånger och debatterat många gånger, inte minst under den förra mandatperioden när vi hade en socialdemokratisk regering som stöttades av just Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Samtidigt ska man lägga märke till att i propositionen finns det en genomgång av vad som behöver göras i svensk lagstiftning för att genomföra det här rambeslutet. Det är en genomgång på 20 sidor. Men trots att det är en ordentlig genomgång har vi ett sådant lagstiftningssystem att det behövs ytterligare utredningar, remissrundor med mera innan vi antar en ny lag. Och det tar lite tid.

Då är frågan: Ska alla andra EU-länder sitta och vänta på att vi blir klara? Omvänt händer det att det tar tre, fyra, fem, kanske tio år innan alla länder har genomfört rambesluten. Skulle vi ha ett sådant system att rambesluten inte börjar gälla förrän alla har genomfört dem skulle det bli väldigt trögt att komma framåt i EU-maskineriet. Det är trögt nog som det är.

Om vi går över till borgenssystem kräver det en förklaring av hur det här rambeslutet är upplagt. Det finns två delar i rambeslutet. Det ena är övervakningsåtgärder som vi kommer att bli skyldiga att genomföra. Det andra är frivilliga åtgärder.

De åtgärder som måste genomföras är när den misstänkte har en skyldighet ”att meddela den behöriga myndigheten i den verkställande staten varje byte av hemvist, i synnerhet för mottagande av kallelser att närvara vid ett förhör”. Jag citerar här, därför blir det ett lite tråkigt språk. Det är när den misstänkte har skyldighet ”att inte besöka vissa ställen, orter eller fastställda områden”, när den misstänkte har en skyldighet ”att stanna kvar på anvisad ort”, när den misstänkte har en skyldighet ”att efterleva begränsningar av möjligheten att lämna den verkställande statens territorium”, när den misstänkte har en skyldighet ”att vid bestämda tidpunkter anmäla sig hos en viss myndighet” och när den misstänkte har en skyldighet ”att undvika kontakt med vissa personer med anknytning till brottet eller brotten”.

Detta ser inte jag som några konstigheter. Det är inget som är direkt främmande i den svenska rättsordningen, som jag ser det.

Om vi däremot går över till de åtgärder som är frivilliga att övervaka är det när den misstänkte har en skyldighet att avstå från viss verksamhet med anknytning till brottet, vilket till exempel kan gälla ett angivet yrke som han eller hon inte ska få syssla med, när den misstänkte har en skyldighet att inte framföra fordon, när den misstänkte har en skyldighet att deponera en viss summa pengar, det vill säga borgen, när den misstänkte har en skyldighet att genomgå terapeutisk behandling eller behandling för beroende eller när den misstänkte har en skyldighet att undvika kontakt med vissa föremål i samband med brottet.

Om man går igenom den uppräkningen är det klart att där finns en del övervakningsåtgärder som är något mer udda inslag i vårt rättssystem, till exempel borgen. Men att vi antar rambeslutet tvingar oss inte att genomföra de frivilliga åtgärderna.

Däremot kan man ställa sig frågan: Är det inte bättre för den misstänkte att Sverige accepterar borgenssystem i så speciella fall, om alternativet är att sitta häktad i ett annat land i månader eller år. Jag tror att den misstänkte mycket hellre skulle se att det finns ett fungerande system för hur Sverige även skulle kunna övervaka en sådan åtgärd, även om vi normalt sett inte har det i vårt rättssystem.

Fru talman! Visst finns det frågetecken när det gäller exakt hur det här rambeslutet ska genomföras i svensk lagstiftning, men dessa frågetecken är inte så stora att det är värt att vägra godkänna lagförslaget. Det Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör är att de säger till de svenskar som sitter häktade i andra EU-länder i dag, och det finns tyvärr sådana, att ni får sitta kvar på häktet därför att vi tycker att formalia är viktigare än att vi ska komma framåt i den här frågan gemensamt inom EU. Det blir de faktiska konsekvenserna av att avslå propositionen.

Jag är däremot glad åt att Socialdemokraterna ser behovet och ställer sig på alliansens sida. Jag beklagar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sitt fortsatta EU-motstånd tackar nej till att underlätta för svenska medborgare som misstänks för brott i andra EU-länder.

Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 64 LENA OLSSON (v) replik:

Fru talman! Jag sade i mitt anförande, Johan Linander, att även om det är positivt att föreliggande förslag till beslut syftar till att införa regler i denna riktning har vi från Vänsterpartiet en viss kritik mot det.

Jag skulle vilja ställa en fråga till dig. Man kan ju associera till den långa debatt som vi har haft. Jag ska försöka fatta mig kort, för vi har faktiskt en till debatt som vi ska hinna med. Jag kan känna lite för Vänsterpartiets del att nu är vi där igen, om vi relaterar till den föregående debatten, att vi ska ta ställning till något som vi inte kan överblicka. Det är just när det gäller följdlagstiftningen. Jag förstår ju att Johan Linander också känner igen detta därför att jag vet att det har varit väldigt mycket kritik gentemot den förra regeringen. Jag ställde också en fråga i mitt anförande.

Är det så bråttom med det här, eftersom man relaterar till Lissabonfördraget som ännu inte har antagits. Är det så akut att få igenom det här att man inte kan följa upp med en följdlagstiftning? I utskottet säger man att det krävs en grundlig analys. Det är inte så enkelt med den följdlagstiftning som kommer. Det verkar behövas ett ganska omfattande och avancerat arbete. Är det då viktigare att vi trycker igenom det här utan att vi kan överblicka det? I grunden har vi ändå en positiv inställning.

Anf. 65 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Egentligen är det ju bra att vi är överens om att de här reglerna behövs. Det är positivt så att säga. Men avslag på propositionen innebär ett nej. Det kan vi inte komma ifrån. Jag tycker faktiskt att man kan, om jag ska använda det ord som Lena Olsson använde, överblicka vilken svensk lagstiftning som behövs om man läser genomgången av kap. 6 i propositionen. Vi kan inte säga exakt hur lagstiftningen ska se ut, men överblicka den tycker jag nog att vi kan.

När det gäller Lissabonfördraget är problemet alltså att det som inte har genomförts innan Lissabonfördraget träder i kraft kommer att ta ganska lång tid innan det kan genomföras. Då måste man backa tillbaka. Det är ju en helt ny beslutsprocess, bland annat ska Europaparlamentet få ett helt annat inflytande även inom tredjepelarfrågorna. Det betyder att antas inte förslaget innan Lissabonfördraget träder i kraft kommer det förmodligen att ta åtminstone ytterligare ett år innan vi har detta på plats. Då tycker jag att det är bättre att vi antar det nu. Vi kan hjälpa de svenska medborgare som faktiskt sitter häktade i andra EU-länder att få komma hem i väntan på rättegång.

Anf. 66 LENA OLSSON (v) replik:

Fru talman! Det är naturligtvis som Johan Linander säger att man tänker på de människor som sitter häktade. Det gör vi också naturligtvis, men det kommer också att ske framöver. Då associerar jag till att det kanske är bra att följdlagstiftningen är på plats.

Utskottsmajoriteten säger ju själv att man, som regeringen anför, kan förutsätta att lagstiftningsarbetet i vissa delar är komplicerat och kräver noggranna analyser, framför allt mot bakgrund av att något motsvarande samarbete inte finns. Man säger alltså själv att det här inte är någon liten sak utan det är ganska omfattande. Då måste vi från Vänsterpartiet protestera. Vi antar en ram men vi känner inte till innehållet. På det viset sätts ju demokratin också ur spel.

Jag skulle hellre låta det få ta lite längre tid så att vi har med allt underlag som vi behöver för att fatta beslut.

Anf. 67 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! När man säger att vi ska låta det ta lite längre tid är det inte bara så att vi får lite längre tid på oss i Sverige utan då säger vi också att det ska ta lite längre tid för de andra 26 länderna. Säger vi att de andra 26 länderna ska vänta lite längre tid på oss i det här fallet får vi så klart också acceptera att vänta lite längre när något av de andra 26 länderna tycker att de behöver mer tid för att genomföra lagstiftning. Om vi inte har det här tvåstegsförfarandet, att länderna först antar rambeslutet, blir det en mycket trögare process.

Samtidigt vet Lena Olsson att jag också tycker att det skulle ha varit bra om vi hade haft följdlagstiftningen på plats. Men det får man ställa mot att stressa igenom en ny svensk lag utan att den går igenom den normala lagstiftningsproceduren. Då tycker jag ändå att det är viktigare att vi tar det lite lugnt med hur formuleringarna exakt ska se ut i en ny svensk lag. Innehållet i den nya lagen kan man utifrån det här säga kommer att bli ungefär så och så, men de exakta formuleringarna är inte lika lätta att få fram så snabbt.

I grunden är vi överens om att det här behövs. Vi är överens om att det behövs en följdlagstiftning, vi är överens om att det hade varit bra om följdlagstiftningen hade funnits på plats redan nu, men vi är inte överens huruvida vi i dag ska säga åt dem som sitter häktade i andra EU-länder att de får vänta ytterligare lite innan de kan komma hem i väntan på rättegång. Där är vi tydligen inte överens.

Anf. 17 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! När man lyssnar på den här debatten och på en del av de tidigare talarna skulle man kunna tro att vi debatterar Stockholmsprogrammet, att det är dags att säga ja eller nej till ett Stockholmsprogram. Men så är ju inte alls fallet.

Det vi debatterar här i dag är Europeiska kommissionens meddelande med titeln Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst. Detta meddelande är ett underlag för att ta fram ett nytt femårigt arbetsprogram för de rättsliga och inrikes frågorna inom EU. Det är ett nytt program som ska ersätta det gamla Haagprogrammet som upphör vid det här årets utgång.

Detta nya program ska diskuteras och förhandlas fram under det svenska ordförandeskapet i höst och förhoppningsvis antas i slutet av året. Redan nu kallas det Stockholmsprogrammet. Det är ganska naturligt. Det brukar bli staden där man befinner sig som ger namn åt nya program, liksom Haagprogrammet och före det Tammerforsprogrammet. Men i nuläget finns det inget Stockholmsprogram att debattera eller ta ställning till. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för dem som lyssnar på debatten att förstå vad vi faktiskt pratar om. Annars riskerar det här att bli obegripligt. Det kanske inte heller är så konstigt eftersom det inte verkar som om ens alla partier har förstått vad frågan handlar om.

Herr talman! Jag har plockat fram reservationerna, eller de avvikande meningarna som det heter, i de yttranden som andra utskott har lämnat in till justitieutskottet inför denna behandling av kommissionens meddelande.

I konstitutionsutskottet skriver Vänsterpartiet och Miljöpartiet att de avvisar Stockholmsprogrammet. I civilutskottet och socialförsäkringsutskottet skriver Vänsterpartiet samma sak. De avvisar Stockholmsprogrammet. Hur kan man avvisa något som inte finns än? De ombeds att yttra sig om kommissionens meddelande, och de svarar att de avvisar Stockholmsprogrammet – som ska antas någon gång framåt jul.

Det kanske är så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej oavsett hur det kommande Stockholmsprogrammet kommer att se ut. Det vore en alldeles sensationell sorts politik att redan på förhand faktiskt säga klart och tydligt: Vi kommer att säga nej, oavsett om det förslag som läggs fram är bra eller dåligt.

Det är tydligt. Då vet vi vad ni menar.

Eller vi kan tolka det som att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte tycker att EU ska ha något femårigt arbetsprogram att jobba utifrån. Det skulle betyda att varje halvår ska ordförandeskapet driva de frågor som just då är intressanta. Det skulle med all sannolikhet bli de frågor som är aktuella i just det landet vid just det tillfället. Det skulle vara bra att få ett klargörande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet vad ni egentligen menar. Jag tror att de allra flesta – jag vet att det gäller också Socialdemokraterna, även om Thomas Bodström nu har försvunnit från salen – förstår att det är bättre att ha en gemensam målsättning av hur man vill att samarbete ska utvecklas i stället för att springa på den ena bollen och sedan på den andra bollen och egentligen inte veta om man springer åt rätt håll. Det blir lätt, som Henrik von Sydow var inne på, än slank han hit, än slank han dit och än slank han ned i diket.

De flesta av oss kan säkert vara överens om att det behövs ett program för hur samarbetet inom EU ska utvecklas på området. Nästa fråga är, så klart, den viktiga frågan hur det ska utvecklas.

Det program som nu gäller, Haagprogrammet, förhandlades fram 2004 i efterdyningarna av det fruktansvärda terrordådet i Madrid, som dödade nästan 200 personer och skadade över 2 000. När man läser Haagprogrammet ser man tydligt kopplingarna. Det är behovet av terrorbekämpning som ligger till grund för Haagprogrammet. Haagprogrammet förhandlades fram 2004. Då var den tidigare talaren här justitieminister, alltså Thomas Bodström.

När vi nu kan läsa kommissionens meddelande inför det nya programmet, Stockholmsprogrammet, ser vi tydligt att det faktiskt är andra tider. Europa har delvis återhämtat sig och kommit över nine eleven-, Madrid- och Londondåden. Det finns en helt annan balans mellan terror- och brottsbekämpning å ena sidan och skyddet av personlig integritet och rättssäkerhet å andra sidan.

Jag vill påstå att detta inte ens är något tyckande utan fakta. Ingen som har läst både Haagprogrammet och kommissionens meddelande kan påstå att de går i fel riktning. Kommissionens meddelande inför Stockholmsprogrammet går i riktningen till förmån för den enskildes rättigheter. Sedan är nästa fråga om det går tillräckligt långt. Där kan vi säkert ha olika åsikter. Mitt och Centerpartiets svar är nej. Vi tycker inte att kommissionens meddelande går tillräckligt långt. Vi vill ha ännu större tyngd på rättssäkerhetsfrågorna och integritetsfrågorna.

Herr talman! Med tanke på hur Haagprogrammet har varit inriktat på terrorbekämpning och andra repressiva åtgärder är det nu verkligen viktigt att åtgärderna utvärderas, för att se om de har varit effektiva och vad de har inneburit för enskilda medborgares integritet. Om en sådan utvärdering visar att en åtgärd inte har varit effektiv eller att den har inneburit ett oproportionellt stort intrång i integriteten i förhållande till behovet och effektiviteten måste åtgärder vidtas. Man kan vidta åtgärder för att höja effektiviteten. Man kan vidta åtgärder för att minska intrånget i den personliga integriteten. Eller man kan helt enkelt ta bort lagarna, ta bort åtgärderna. Om de inte har varit bra, om de inte har varit effektiva, om inte behovet fanns eller om det var ett för stort intrång i integriteten: ta bort dem. Vi måste ibland kunna backa om det har blivit fel.

Detta är också en fråga som den europeiska datatillsynsmannen tog upp i sitt yttrande över kommissionens meddelande. En annan fråga som datatillsynsmannen tar upp och kritiserar är kommmissionens förslag på ett system för elektronisk registrering av inresor till och utresor från EU-medlemsstaternas territorium. När man läser kommissionens korta text om detta kan man få uppfattningen att det ska handla om ett heltäckande system där alla resor in och ut ur EU ska registreras. Det skulle till exempel innebära att en värmlänning som åker till jobbet i Norge skulle registrera sin resa. Redan på det här planet kan jag säga att vi från Centerpartiets sida säger nej till ett sådant register.

En förklaring till vad kommissionen menar som har framförts är att det inte skulle handla om EU-medborgares resor in och ut ur EU utan det skulle vara icke-EU-medborgares resor som ska registreras. Det skulle kunna jämföras med när vi åker till USA eller Australien där vi fyller i formulär om vilka vi är och var vi ska bo och så vidare när vi kommer in i landet eller på flygplanet dit. Men fortfarande skulle en sådan registrering innebära att norrmän som ska till Sverige skulle behöva registrera sin resa. Rent praktiskt vet vi att det inte skulle fungera speciellt bra eftersom det är lätt att ta sig över gränsen. Nu är Norge med i Schengen, så det kan bli något annat förslag som läggs fram. Eftersom vi inte riktigt vet hur registreringen av resor ska se ut och vad som är tänkt har vi från utskottets sida valt att skriva i kapitlet om utskottets granskning att det är viktigt att särskilt beakta professionaliteten och behovsaspekten av ett sådant system för registrering av resor.

Herr talman! En viktig kritik som också har framkommit med anledning av kommissionens meddelande är viljan att samordna och ge tillgång till olika register. Vi i Centerpartiet anser att sådana planer måste vägas mycket noga mot integritetsintrånget, rättssäkerheten och risken för missbruk. Man ska vara medveten om att det finns risker för att uppbyggda register kommer att missbrukas.

Samtidigt ska man inte göra det lätt för sig så att man bara väljer att säga ja eller nej. Frågan är inte så enkel. För dem som bara säger nej – det har vi hört tidigare – skulle jag vilja ta det svenska bilregistret som exempel. Om danska polisen behöver tillgång till det svenska bilregistret för att kunna lagföra brott och förseelser som sker med svenska bilar i Danmark – de är ganska många – ska danska polisen ha tillgång till det svenska bilregistret? Man kan säga att de redan i dag har det eftersom vårt bilregister är ett offentligt register som de kan nå på Internet. Egentligen kan man säga att danska polisen redan har tillgång. Om det finns behov av tillgång till varandras bilregister inom EU, är det ett stort integritetsproblem om vi skulle dela med oss av sådana register?

Det finns olika grader. Jag kan inte säga att just bilregistret skulle vara ett större problem. Om det finns behov kan det vara effektivt att ge direkt tillgång till varandras bilregister. Det är ett slags register.

Ett annat slags register är polisens register över dna-profiler – efter att ha topsat misstänkta som sedan döms för brott. Där finns en helt annan integritetsaspekt och en uppenbar anledning att säga nej till att alla EU-länder ska ha direkt tillgång till varandras dna-register. Det skulle säkert vara effektivt och behovet finns, men det skulle innebära för stor integritetskränkning. Därför säger vi nej.

Däremot kan vi vara överens om att Sverige, svensk polis, ibland behöver få tillgång till dna-profiler som finns i andra länder. När svensk polis utreder ett mord eller en våldtäkt, och det finns en tydlig dna-profil från den misstänkte gärningsmannen, skulle det vara utmärkt om svensk polis skulle få hjälp av till exempel tysk polis som tidigare har tagit personen när denne har begått ett brott i Tyskland. Så kan det mycket grova brottet lösas. Frågan är då hur svensk polis ska få tillgång till det tyska dna-registret och hur andra EU-länder ska få tillgång till det svenska dna-registret i samma syfte.

Man gör det alldeles för lätt för sig genom att bara säga nej. Det finns ibland uppenbara behov, men måste man se till att systemet som byggs upp skyddar integriteten samtidigt som det kan vara tillräckligt effektivt för att lösa de mycket grova brotten. Det gäller att hitta balansen, och för att göra det måste en ordentlig proportionalitetsbedömning göras. Det finns också med i kommissionens meddelande.

Med detta vill jag säga att det inte är så enkelt som att bara säga ja eller nej till att samordna eller ge tillgång till register inom EU. Det måste bedömas mycket djupare än så. Avgörande i slutändan är proportionalitetsbedömningen. Överväger behovet och effektiviteten i integritetsintrånget eller inte? Att ta ansvar i politiken är inte bara att kasta ur sig enkla populistiska slagord.

Till slut, herr talman: Kommer då Centerpartiet, alliansen eller Sverige att få igenom allt vi vill i det här Stockholmsprogrammet bara för att vi är ordförande? Det skulle nog vara ganska naivt att tro det.

Vi talar om ett samarbete mellan 27 länder där det råder veto. Det är fortfarande veto som gäller inom tredje pelaren, de rättsliga frågorna, åtminstone tills Lissabonfördraget är antaget. Vi som ordförandeland måste givetvis också kunna kompromissa i de här förhandlingarna. Det kommer säkert inte att bli exakt som vi vill, men därför kan man inte ha inställningen att blir det inte som vi vill säger vi nej. Hur ska ett sådant internationellt samarbete fungera om alla som ingår i samarbetet har inställningen att blir det inte som vi vill säger vi nej?

Att på förhand då underkänna hela det här arbetet är en oansvarig hantering.

Vi tar ansvar. Vi kommer fortsättningsvis att arbeta för ett förstärkt integritetsskydd och en förbättrad rättssäkerhet, och det kommer vi att göra tillsammans med våra kolleger inom EU.

Herr talman! För Centerpartiets del kommer Fredrick Federley senare att tala om migrationsdelen av kommissionens meddelande, och därför har jag inte tagit upp någonting av det i mitt anförande.

Jag vill yrka bifall till förslaget i utlåtandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Anf. 18 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Egentligen vet jag inte vad jag tar replik på, för enligt föregående talare finns det inget Stockholmsprogram. Det finns ingenting att ta ställning till, så vi debatterar någonting som inte finns.

Det här är det tillfälle då vi här i riksdagen har en möjlighet att påverka. Om Johan Linander tycker att det viktigaste är att anmärka på att vi avvisar Stockholmsprogrammet, att vi inte skrev att vi avvisar kommissionens förslag till Stockholmsprogrammet, gör man det väldigt lätt för sig.

När det gäller de konkreta förslagen som Johan Linander berörde i talarstolen – in- och utreseregister och sammankoppling mellan olika register är en del av de konkreta förslag som finns – säger Centerpartiet att man kommer att säga nej. Det var ju faktiskt väldigt positivt, men intressant.

Det är ju det vi ska förhålla oss till: Hur är vi beredda att se på det här förslaget? Är det tillräckligt bra? Går det tillräckligt i rätt riktning? Hur ser de konkreta förslag ut som finns i kommissionens förslag? I det fallet säger vi: Nej, det här är inte tillräckligt. Jag håller med om att det finns förändringar i det här jämfört med Haagprogrammet, men det går inte tillräckligt i rätt riktning.

Om Johan Linander är orolig för att Vänsterpartiet inte vill göra någonting eller inte säger någonting sådant här skulle jag då kunna ge Johan Linander Vänsterns alternativa Stockholmsprogram, där vi har punktat vad vi tycker är viktigt och där vi också vänder oss till medborgarna och säger: Vad tycker ni är viktigt att vi ska ha med? Vi är beredda att jobba konstruktivt, men vi är inte beredda att ta det här.

Anf. 19 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Möjligtvis ändrar sig Vänsterpartiet just nu och tycker att det kanske finns en chans att Stockholmsprogrammet kan bli bra och att då skulle kunna säga ja. Det vore väldigt trevligt om det var så – mycket mer konstruktivt än att från första början säga att Vänsterpartiet avvisar Stockholmsprogrammet.

Det är det som är problemet. Om man lyssnar på debatten – vi kan ju gå ut på Internet och läsa en massa bloggar och synpunkter – tror folk där ute att det finns ett Stockholmsprogram, att det ser ut som kommissionens meddelande och att den svenska regeringen har tagit ställning för att det ska se ut precis så här. Det är inte ens färdigförhandlat mellan EU:s 27 medlemsstater.

Det är väldigt viktigt att vi är noggranna med vad vi säger, för människor lyssnar på vad vi står och säger här i riksdagens kammare. Om man då slänger ur sig enkla formuleringar som låter bra och är populistiska blir det inte en bra signal ut till medborgarna.

Vi jobbar för att Stockholmsprogrammet ska bli så bra som möjligt. Vi säger inte nej till att ha ett nytt femårsprogram. Vi tycker att EU ska ha ett nytt program att arbeta efter, och det ska bli så bra som möjligt.

Jag skulle vilja ha svar från Alice Åström och Vänsterpartiet: Vill Vänsterpartiet att det ska bli ett nytt femårigt arbetsprogram som EU kan jobba utifrån? Är det en mening med att ha ett sådant program? Eller är det bättre att jobba ad hoc och sno de frågor här och där som känns intressanta just i det ögonblicket?

Hur tror Alice Åström att man kommer överens mellan 27 medlemsländer? Blir det så som Sverige vill? Tror Alice Åström och Vänsterpartiet att vi kommer att få igenom exakt vad vi vill? Och om vi inte får det, ska vi då säga: Nej, vi avvisar Stockholmsprogrammet.

Anf. 20 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Ja, Vänsterpartiet tror på att vi behöver ett gemensamt program. Vi tror på att man måste veta hur samarbetet ska vara och vilken riktning det ska ha. Men tror vi att det här förslaget är tillräckligt ens i rätt riktning? Nej, det tror vi inte. Men vi arbetar och kommer att arbeta med att förbättra samarbetet och de utgångspunkter man ska ha i samarbetet.

Att vara tydlig – det här är det enda tillfället då vi i denna kammare har en möjlighet att ta ställning. Sedan kommer förhandlingar att ske i slutna rum, där man kommer att kompromissa och göra en överenskommelse.

Har jag någon gång sedan 1994 – jag har suttit i riksdagen sedan 1994 – sett den här kammaren rösta nej till ett färdigförhandlat och gemensamt förhandlat förslag från EU även om man har sett att det finns stora brister när det gäller skyddet för den personliga integriteten? Nej, inte en enda gång har det skett.

Det här är det tillfälle då vi verkligen kan sätta prägel på och lyfta fram de frågor vi tycker är viktiga. På de områdena räcker inte det här för Vänsterpartiet. Men vi kommer att fortsätta att arbeta. Och skulle vi kunna se ett arbete där man får mycket förbättringar på flera områden skulle vi givetvis också vara beredda att ställa oss bakom ett sådant program. Annars skulle vi inte ens jobba med det själva.

Men vi är inte beredda att säga ja till en förhandling där man har kompromissat på de väsentliga punkterna, när det gäller skyddet för den personliga integriteten, rättssäkerheten, asylrätten och det uppdrag jag har som riksdagsledamot.

Anf. 21 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Nu börjar Vänsterpartiet bli något mer konstruktivt, och det är glädjande att man ser att det finns möjligheter att påverka.

Samtidigt funderar jag på inställningen att riksdagen inte har någonting att säga till om utöver den här debatten, som handlar om ett granskningsyttrande av justitieutskottet på Europeiska kommissionens meddelande. Så är det ju inte alls.

När de här förslagen kommer vidare tas de först upp i justitieutskottet. Alice Åström är ersättare där så hon får gärna komma och lyssna när Justitiedepartementet kommer och drar det. Det kommer upp i EU-nämnden. Samrådet med EU-nämnden innebär att regeringen får klartecken eller inte klartecken att gå vidare i en fråga, och sedan kommer det upp i riksdagen. Därefter ska Stockholmsprogrammet konkretiseras i varje enskild fråga. Varje enskild fråga som kommer upp och varje rambeslut som antas kommer upp här i riksdagen. Det behandlas först i justitieutskottet, och sedan tar riksdagen ställning och fattar beslut.

När man står och säger att detta är vår enda möjlighet att påverka vad som händer låter det som att EU har tagit över all makt. Det kanske är därför Vänsterpartiet vill att vi ska lämna EU. Men så fungerar det inte. Sveriges riksdag har möjligheten att säga nej till de förslag som kommer. Vi har möjlighet att säga nej till det Stockholmsprogram som förhandlas fram.

Det finns en majoritet och en opposition i Sveriges riksdag, precis som det fanns förra mandatperioden när Alice Åström och Vänsterpartiet tillhörde majoriteten. Vi får massvis med möjligheter att debattera det här igen och ta ställning till de förslag som kommer. Påstå därför inte att vi i Sveriges riksdag inte har någon makt att säga ja eller nej senare!

Anf. 32 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Vi är alldeles överens om behovet av bättre processuella rättigheter. Självklart skulle vi vilja se samma rättigheter som finns i Sverige i alla de andra 26 EU-medlemsländerna.

Jag tror också att vi kan vara överens om bakgrundsbeskrivningen att dessa frågor har varit uppe tidigare. Man hade ett stort paket uppe med tolkning och försvar. Det diskuterades i flera år, men det gick helt i stå eftersom några medlemsländer satte sig på tvären. Förslaget har inte gått igenom eftersom enighet fortfarande krävs. Då gäller det att få med alla 27 länder, annars blir det ingenting.

För att komma vidare för att få en ökad rättssäkerhet och bättre processuella rättigheter kan vi som ordförandeland välja två olika vägar. Antingen slår vi huvudet stenhårt i väggen och skryter på hemmaplan om vilka krav som vi ställer, men får inte frågan framåt en enda millimeter. Eller också försöker vi känna av, förhandla, lirka lite grann och komma fram till resultat. Vi kanske inte kan nå så långt som vi skulle önska oss, men vi tar hellre två steg framåt än att stå kvar på samma punkt.

Den är uppenbart att den tidigare socialdemokratiske talaren, Thomas Bodström, hellre slog huvudet i väggen för att vinna politiska poäng än att faktiskt ta dessa två steg framåt. Jag undrar om Maryam Yazdanfar också tycker att det är en bättre taktik att gå in och förlora än att faktiskt ta steg framåt så att vi får bättre processuella rättigheter i hela Europa.

Anf. 33 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Fru talman! Men, Johan Linander, vad är egentligen två steg framåt? Det är det jag tycker är det viktiga i diskussionen här. Är det att ha att skryta över ett fantastiskt rättsligt samarbete där en människa som står åtalad inte får reda på vad den står åtalad för och inte får rättshjälp eller hjälp med tolkning under rättegången och därmed blir dömd på helt felaktiga grunder? Är det alltså två steg framåt? Eller är två steg framåt att faktiskt vara motvalls och ställa krav och hoppas på Lissabonfördraget? Det ser faktiskt ut att gå igenom. Där har vi vår chans att komma de riktiga två stegen framåt.

Det här blir bara en chimär. Vi har ett fantastiskt rättsligt samarbete i Europa: Människor far illa. Om ni far illa kan ni anmäla till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Där blir målet liggande i fem–tio år. Det är i dag enorma köer där. Fem eller eller tio år senare får du upprättelse.

På vilket sätt är det här två steg framåt för en bra rättskipning i Europa?

Anf. 34 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Vad Maryam Yazdanfar nu beskriver är hur det tidigare fungerat, hur långt vi tidigare kommit. Då hade vi, som vi vet, en annan justitieminister och en annan regering. Nej, vi har inte alls kommit framåt. Ett steg är kanske att få tolkning under rättegången men inte översättning av handlingar. Det är inte bra. Också vi vill ha översättning av handlingar. Men nog är det bättre att åtminstone få tolkning än att få inget av det. I ett sådant här samarbete måste man försöka ta de steg som det går att ta. Ska man gapa efter allt? Ja, då vet ni vad som kan hända.

Jag skulle vilja ställa en annan fråga till dig, Maryam Yazdanfar. Jag är helt övertygad om att du har läst både gamla Haagprogrammet och nu kommissionens meddelande och om att vi kan vara överens om att det här faktiskt är ett stort steg i rätt riktning – kanske inte tillräckligt långtgående men ändå betydligt bättre än Haagprogrammet.

Haagprogrammet antogs 2004 för att gälla från 2005 och framåt. Då hade vi en socialdemokratisk regering. Thomas Bodström var justitieminister. Utifrån Haagprogrammet lade den socialdemokratiska regeringen till exempel fram förslaget om teledatalagring. Det är antaget, även om vi i Sverige ännu inte genomfört det. Jag önskar verkligen att vi inte behöver genomföra det.

Nu kritiserar Socialdemokraterna kommissionens meddelande från integritetsaspekter, men ni var ju med och antog det tidigare Haagprogrammet som var mycket värre på området. Jag vet att du, Maryam Yazdanfar, inte satt i riksdagen då. Men det skulle vara intressant att få höra om du skulle ha röstat för Haagprogrammet. Eller tycker du att Socialdemokraterna då gjorde fel som drev igenom Haagprogrammet som är betydligt värre från integritetsaspekter än det kommissionsmeddelande som vi i dag debatterar?

Anf. 35 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:

Fru talman! Jag tänker inte stå här och försvara Haagprogrammet i alla dess delar. Men det är snarare den borgerliga majoriteten och Johan Linander som blir oss svaret skyldiga, för visst är det märkligt att ni helt plötsligt är integritetskramare. För ett år sedan röstade ni ju för FRA. Jag vet inte om Johan Linander då här i riksdagen tryckte på ja-knappen beträffande FRA. Jag hörde i alla fall inget om att du skulle vara speciellt mycket emot, så det klingar ganska falskt nu när ni säger att ni är integritetskramare och vill föra fram de frågorna i Stockholmsprogrammet.

Vidare handlar det om en utgångspunkt som jag tycker är otroligt viktig. Anledningen till att jag är för det europeiska samarbetet är att jag vill bygga fred och solidaritet mellan människor. Jag vill att Europas alla folk, alla människor i Europa, ska kunna leva ett bra liv och få chansen att utvecklas och så vidare. Då är det mänskliga perspektivet, hur människor behandlas inom det här regelsystemet, otroligt mycket viktigare för mig än taktiskt spelande kring hur vi nu bygger ett program där vi får framstå som potenta gemensamhetsförespråkare och där man får ta Merkel och Sarkozy i hand och vara en riktig europé.

Hittills har regeringens arbete på det här området och i övrigt europeiskt samarbete för mig mer handlat om en rosenröd chimär – man vill vara den bästa europén och vara med och spela med de stora grabbarna – än om att stå upp för de mänskliga värdena.

Anf. 41 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Vi har debatter hela dagen, så tyvärr hade jag gått ut för att käka lite lunch medan Kalle Larsson pratade. Men det finns tv-apparater ute i kammarfoajén, så jag kunde följa vad han sade. Det är bara att konstatera att Kalle Larsson är ett levande exempel på att när man inte har så mycket att komma med får man helt enkelt gå till attack.

När det gäller om mänskliga rättigheter kan förhandlas eller inte förhandlas var det intressant att höra att jag skulle påstå att de är förhandlingsbara. Samtidigt kan man fråga hur Kalle Larsson tror att Europakonventionen för mänskliga rättigheter kom till. Den förhandlades fram. Det kanske inte var helt givet att det skulle bli exakt de formuleringar som nu finns och inte några andra, utan det var en förhandlingsfråga.

Om man inte vill vara med i det europeiska samarbetet är det klart att man inte behöver förhandla. Då kan man sitta hemma och säga att vi här i Sverige har rätt och att de andra har fel. Då gör man det väldigt enkelt för sig.

För att det inte ska råda några som helst missförstånd tycker jag självklart att alla länder, och definitivt alla EU:s medlemsstater, ska uppfylla de krav på processuella rättigheter som Europakonventionen kräver. Men vid tidigare EU-förhandlingar blev det tvärstopp därför att några medlemsstater sade nej. Det är den verklighet som råder, och vi som tar ansvar måste ta hänsyn till verkligheten. Men det skulle vara intressant att höra hur Kalle Larsson och Vänsterpartiet skulle ha tagit sig an EU-förhandlingarna, om det nu hade varit en vänsterpartist som var justitieminister och satt som ordförande för RIF-rådet, för att komma framåt i de processuella frågorna.

Anf. 42 KALLE LARSSON (v) replik:

Fru talman! Förutom att jag tackar för informationen om matintag ska jag försöka svara på frågan. Det är väldigt enkelt: Vi skulle ta fram det som borde vara den svenska positionen i de här förhandlingarna, det alternativa Stockholmsprogrammet med punkter och krav på hur samarbetet borde utvecklas på det här området. Johan Linander är säkert väl medveten om detta, som jag sade att också andra engagerade och kunniga medborgare och ledamöter är. Vi har i tio punkter tagit fram hur vi tycker att det borde se ut. Det gör att hela diskussionen om att vi är emot och därför inte ska vara med i diskussionen blir lite löjlig. Jag gissar att den är färdigskriven, eller så sitter den så djupt inne i huvudet hos en del på den borgerliga sidan att man liksom inte kan växla om, inte ens när man förstår att vi har ett alternativt program, att vi har konkreta punkter att komma med: moratorium för lagstiftning tills vi har utrett det, stopp för militariseringen av de yttre gränserna. Vi har en mängd olika förslag. Inte ens när vi säger att det finns, att här är det, kan man tänka om fundera på att man kanske inte ska säga att vi inte har några förslag när vi nu visar att vi har förslag. Det blir ju komplicerat om man i förväg bestämmer sig för en argumentationslinje och den visar sig vara grundfalsk, men man ändå fortsätter att hävda den.

Svaret på Johan Linanders fråga är: Vi hade som ordförande för RIF-rådet tagit fram dessa tio punkter, drivit dem med stor styrka och, jag tror också, med stor framgång. Det är nämligen enklare om man har konkreta förslag än om man håller sig till allmänna fraser och floskler som i huvudsak är vad som ännu så länge har kommit från den borgerliga alliansens sida.

Anf. 43 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det skulle vara bättre om Kalle Larsson svarade på frågorna i stället för att raljera, men jag har ju hört hans debattstil tidigare så jag vet att det är så den fungerar.

Om Vänsterpartiet hade haft justitieministerposten – tack och lov för att det inte är så – skulle ni alltså, på tal om att raljera, lägga fram samma förslag som redan tidigare har fått nej, fastän ni redan på förhand vet att flera länder skulle säga nej till att genomföra precis allt därför att förslagen kanske hade varit uppe tidigare. Det har funnits ett stort paket med processuella rättigheter. Det diskuterades i flera år, men det blev stopp för att det krävs enighet.

Vänsterpartiet och Kalle Larsson kanske vill att Lissabonfördraget ska genomföras så att vi kan bli av med vetorätten inom rättsliga och inrikes frågor, för då hade det varit betydligt lättare. Men även där säger Vänsterpartiet nej. Ni vill inte komma framåt i denna fråga. Det är tydligt.

Vänsterpartiet lägger fram sina förslag även om man på förhand vet att de inte kommer att gå igenom. Det är Bodström-varianten. Man kör huvudet stenhårt i väggen. Sedan skryter man på hemmaplan om vad man försöker få igenom, men ingenting händer.

Är det inte bättre att ta två steg framåt och komma någonvart i frågorna än att bara slå huvudet i väggen för att vinna politiska poäng på hemmaplan? Får medborgarna det ett dugg bättre av att ni kör huvudet i väggen? Nej, det får de inte. Men genom våra förhandlingar, som Kalle Larsson tydligen inte tycker om, kan vi komma framåt. Det tjänar Sveriges och Europas medborgare på. Det är dock en variant som Vänsterpartiet tyvärr inte förespråkar.

Anf. 44 KALLE LARSSON (v) replik:

Fru talman! Jag har hört det några gånger nu. Johan Linander säger att när man hävdar mänskliga rättigheter slår man huvudet i väggen. Det är meningslöst att komma med sådana politiska krav som att rätten till privatliv ska värnas och att asylrätten ska återupprättas. Det är meningslöst eftersom det finns länder som inte håller med om detta.

Man kan ha den inställningen. Man kan kompromissa på förhand och åka ned med uppfattningen att man vet att de andra tycker att det är bra. Problemet är bara att man får ett resultat utifrån detta.

Ansatsen från den borgerliga regeringen är i ord omfattande, men i praktiken är allt förhandlingsbart. Ingenting är fast och beständigt – inte ens försvaret av de mänskliga rättigheterna.

Problemet med överstatligheten inom EU är att om man ska komma överens allihop blir det inte särskilt ofta bra politik. Det är därför vi säger att rättspolitik och migrationspolitik ska vara en nationell angelägenhet. Det ska inte beslutas på överstatlig nivå. Gör man det kompromissar man med de mänskliga rättigheterna, rätten till privatliv och integritet.

Här skiljer vi oss åt – inte bara höger och vänster utan tydligt också vi som säger att Sveriges riksdag ska avgöra vilka lagar, regler och bestämmelser som ska gälla i Sverige och att andra länder ska bestämma å sina vägnar.

Slutsatsen av Johan Linanders ansats är att han ger oss sitt erkännande. Han tror att vi kommer att vinna politiska poänger på hemmaplan. Det tackar vi för. Det är förmodligen sant. Jag tror att många människor begriper att man ska kunna bestämma i ett parlament vilka regler som ska gälla. Jag tror att många också begriper att det finns en hel del som konkret kan bli betydligt bättre i det Stockholmsprogram som läggs fram.

Jag avslutar med att säga att det är synd att vi inte har kunnat diskutera mer i sak. Processen verkar vara det enda som Johan Linander har något att säga om – förutom att man kan förhandla och kompromissa om allt.

I somras praktiserade jag på Loomis i Malmö och var bland annat med och fyllde på bankomat, tömde värdebox m.m. När vi hade varit och ätit lunch och gick tillbaka till deras välbevakade byggnad så frågade jag chefen om deras skalskydd uppifrån. Att det finns ett skalskydd runt huset, enorma väggar och kameraövervakning kunde jag se och därför frågade jag om hur de är rustade för rånförsök uppifrån, dvs från helikopter. Svaret vill jag inte gå in i detalj på, men att de tänkt på det hotet är klart.

Redan i samband med fritagningarna från fängelser för fem år sedan så började skalskyddet uppifrån disktueras. När säkerheten höjdes runt fängelserna så kunde man misstänka att nästa fritagningsväg att pröva skulle vara från luften. Något sådant fritagningsförsök har vi lyckligtvis inte haft.

Nu har istället helikopter använts för att råna en värdedepå. Det visar att de organiserade kriminella ligorna inte på något sätt ska underskattas. Hela rånet verkar oerhört väl planerat, från att ha en utbildad helikopterpilot till detaljerad kunskap om värdedepåns konstruktion. Utan att veta någonting om hur det förhåller sig i det aktuella fallet så kan man säga att den här typen av rån brukar kräva “inside information” på något sätt.

Det har inte, vad jag har läst, kommit några uppgifter om hur mycket pengar rånarna har kommit över. Jag är tveksam till att det är så förskräckligt mycket även om det vid tillfället fanns mycket pengar i depån. Det är knappast så att pengarna ligger uppstaplade i högar på golvet så att rånarna kunde langa ner allt i väskor. Har de fått tag i värdetransportväskor så kan de ha pengarna, men de lär inte få ut pengarna i användbart skick.

Å andra sidan, om de har planerat allting i detalj från stöld av helikopter, tillgänglig helikopterpilot, byggnadskonstruktionen osv, så borde de även ha haft en plan för hur de skulle komma över användbara pengar när de väl tagit sig in i depån.

Det ska bli intressant att följa jakten på rånarna. Jag har mycket svårt att tro att de ska klara sig undan och kunna leva lyxliv på rånarbytet, i så fall måste de nästan redan vara ute ur landet.

Eftersom statistik på utanförskapet efterfrågats så blev jag glad när jag såg i i tidningen Riksdag & Departement att SCB tagit fram ny statistik.

Vid valet 2006 fick 997 000 personer ersättningar från trygghetssystemen (egentligen är det fel att skriva personer eftersom statistiken är omräknad till helårsersättningar, men att skriva 996 941 helårsekvivalenter låter inte så kul).

I augusti 2008 var motsvarande siffra nere i 778 000 personer. När den globala finanskrisen drog in över Sverige förra hösten så vände tyvärr den nedåtgående trenden och på ett år har utanförskapet ökat med 68 000 personer till 846 000.

Ökningen senaste året är tråkig, men jämför man siffran 846 000 under lågkonjunktur mot 997 000 under högkonjunkturen 2006 så förstår man att alliansens politik har varit framgångsrik.

Med tanke på vilken diskussion det är angående de satsningar som alliansen gör i budgeten på att få igång “de ekonominska hjulen”, dämpa fallet i sysselsättningen, förhindra att arbetslösheten biter sig fast och att ändå värna välfärdens kärna, så tänkte jag ge lite ytterligare statistik ur budgeten som presenteras imorgon.

Thomas Östros tycker att satsningarna är ansvarslösa (minns det när han kommer med socialdemokraternas alternativbudget), men vad säger statistiken om landets offentliga finansiella sparande och statsskulden?

Det finansiella sparandet är negativt under 2009 och kommer så att förbli 2010-2012, men man ska komma ihåg att landets finansiella sparande 2006-2008 var mycket positivt. Under “de tre feta åren” 06-08 var sparandet lika positivt som det kommer att vara negativt under “de fyra magra åren”. Precis så som det ska fungera i hög- och lågkonjunkturer.

Statsskulden, i procent av BNP, är också ett verktyg för att se hur landets ekonomi utvecklas. 2006 var statsskulden 42,1 % av BNP. Nu 2009 har vi 37,8 % och i slutet av lågkonjunkturen är prognosen att statsskulden är uppe i 40,3 % av BNP. Men alltså fortfarande betydligt under socialdemokraternas “slutresultat” 2006.

Frågan är alltså om vi är så “ansvarslösa” med statens ekonomi…

Igår fick jag en bra sammanställning på jobbskatteavdragets profil, dvs hur mycket olika inkomstgrupper fått i sänkt skatt genom alliansens inkomstskattesänkningar under den här mandatperioden. Det finns många som hävdar “sänkt skatt för de rika” utan att egentligen ha kontrollerat fakta.

Ett vårdbiträde med månadslön på 21 900 kr har fått en skattesänkning på 6,8 % (då har jag räknat in det fjärde steget i jobbskatteavdraget som presenteras av de fyra allianspartiledarna på Sergels Trog kl. 12 idag lördag), totalt 1 480 kr mer i plånboken per månad.

För en metallarbetare med 25 600 kr/mån så är sänkningen 6,6 % eller 1 681 kr.
För en sjuksköterska med 27 200 kr/mån så är sänkningen 6,4 % eller 1 734 kr.
För en gymnasielärare med 28 600 kr/mån så är sänkningen 6,1 % eller 1 752 kr.
För mig med ca 57 000 kr/mån så är sänkningen 3,1 % eller 1 752 kr.

Självklart finns det en hel del som tycker att skattesänkningarna enbart skulle ha gått till de med låga inkomster, men att skapa ett sådant skattesystem utan att det bildas nya ofördelaktiga tröskeleffekter är inte möjligt.

Procentuellt så har låg- och medelinkomsttagarna fått klart störst skattesänkning. Höginkomsttagare har fått ungefär hälften så stor procentuell sänkning. I antal kronor så har hög- och medelinkomstagare fått lika mycket eller ungefär lika mycket, medan låginkomsttagare fått ett par hundralappar mindre i månaden i sänkning.

Med det fjärde jobbskatteavdraget inräknat har 99 % av alla heltidsarbetande fått skattesänkningar med över 1 000 kr per månad. 75 % har fått skattesänkningar på över 1 500 kr/mån. I valrörelsen 2006 så talade vi i Centerpartiet om skattesänkningar på 1 000 kr/månad för alla heltidsarbetande medan moderaterna och Reinfeldt faktiskt var så försiktig att han talade om 1 000 kr/mån för alla hushåll.

Det är skönt att kunna säga att vi har lyckats, trots den svåra globala finanskrisen. Mer kvar i plånboken efter skatt ökar konsumtionsutrymmet vilket är positivt för att få igång ekonomin, att dessutom självständigheten och möjligheterna att utforma sitt eget liv ökar är ett stort plus.

Självklart får Mona Sahlin ta specialchartrat flygplan till vilken kändisfest hon vill. Att hon vill gå på Bindefelds 50-årskalas på Mallorca är upp till henne.

Jag utgår från att hon i sin bedömning, “resa eller inte resa”, förstått att det skulle bli offentligt. Att tro något annat skulle vara höjden av naivitet. Mona Sahlin har bestämt sig för att resan är så viktig för henne att hon tar den medföljande kritiken. Helt okej för mig. Jag hade dock gjort en annan bedömning. I den situation som Mona Sahlin befinner sig med ett (speciellt för henne) skrämmande lågt förtroendekapital, så hade jag nog hellre blivit hemma.

Vad jag funderar mest på, som ledamot i justitieutskottet, är uppgiften att “ett följe från SÄPO fanns också med på resan”. Med andra ord får skattebetalarna betala för att Sahlin ska på 50-årsfest på Mallis. Även om de som har Säpovakter ska försöka leva så vanligt som möjligt så tycker jag ändå att Sahlin borde tagit in kostnaderna för Säpo i sin bedömning av om hon skulle åka ner till 50-årsfesten på Mallorca över helgen eller inte.

Igår var det Riksdagens högtidliga öppnande. För min del var det åttonde gången, helt otroligt vad tiden går fort! Kanske den sista gången, vem vet, det är väljarna som avgör om ett år (19/9-10). Fredrik Reinfeldt höll sin regeringsförklaring, den var bra innehållsmässigt, men jag tyckte att han var alldeles för tam i sitt framförande. Inga känslor och som utomstående betraktare skulle jag nog ha funderat på om han verkligen själv trodde på det han sa. Tyvärr, Reinfeldt brukar vara bättre än så.

Samtidigt var det irriterande och tråkigt att höra socialdemokrater fnysa då och då under talet, inte minst då statsministern pratade om rättvisa. Det verkar som om socialdemokraterna tror att de har ensamrätt på att få använda ordet rättvisa.

Med riksdagens öppnande så påbörjas även den allmänna motionsperioden. Jag tar gärna emot motionsförslag från er alla som läser min blogg. Jag lovar dock inte att det blir någon motion utifrån alla förslag… Senast nästa onsdag, 23/9, skulle jag behöva motionstipsen för att säkert hinna skriva.

Direkt efter riksdagens öppnande så brukar det vara ganska lugnt eftersom det är motionsskrivning som gäller. Dock inte det här året för oss i justitieutskottet. Idag har vi börjat riksdagsåret med tre kammardebatter (jag var med i två) varav den om Kommissionens meddelande som ska ligga som underlag för det s.k. Stockholmsprogrammet var den mest intressanta. Mitt anförande var 14 minuter långt, vilket är ovanligt långt för att vara mig, därtill hade jag fyra replikskiften och ytterligare ett anförande på 10 minuter. Det betyder att jag har stått i talarstolen, eller i repliktalarstolarna, i ca 50-55 minuter idag. Skulle tro att det är personligt rekord för en dag.

Detta kan knappast bli en recension eftersom boken inte finns utgiven ännu. Dan Browns nya roman, Den förlorade symbolen (“The Lost Symbol“), släpptes idag på engelska. Läste i tidningen att endast fyra personer läst manuset innan boken släpps, bara att gratulera dem! Jag ser i vart fall fram emot att läsa den, det var mer än två år sedan jag läste “Gåtornas palats” så det finns ett sug efter Dan Brown.

Centerpartiet
Skåne

PRESSMEDDELANDE
2009-09-14

Johan Linander, distriktsordförande för Centerpartiet Skåne:

”Ett lyft för Skånes 50 000 studenter”

– Inför alliansregeringens budgetförhandlingar lyfte vi i Centerpartiet kravet på att förbättra studenternas situation. På grund av nedjusteringen av basbeloppet skulle studenterna ha fått en sänkning av sina studiemedel vid årsskiftet och istället föreslog vi en höjning med 200 kr i bidrag, 400 kr i lån plus 40 000 kr i höjt fribelopp.

– Centerpartiet lyckades inte nå ända fram, men den studiemedelshöjning som har presenterats idag är ändå ett lyft för Skånes ca 50 000 studenter vid universitetet och högskolorna.

– Studenterna får nu en höjning med 430 kr i månaden (i praktiken 350 kr utifrån dagens nivå) varav studiebidraget höjs med 40 kr och lånedelen med 390 kr. Därtill höjs fribeloppet med 30 000 kr så att man kan tjäna ca 136 000 kr per år utan att studiemedlen rubbas.

– Vi i Centerpartiet Skåne kommer att fortsätta att jobba för ytterligare studiemedelshöjningar framöver, men som den ekonomiska situationen ser ut just nu så får vi vara rimligt nöjda med de förbättringar som studenterna får, avslutar Johan Linander.

___________________________________________________
För mer information kontakta: Johan Linander, 070-268 96 01

Britternas nya pedofillag är ännu ett exempel på hur trygghetsivern skrämmer livet av folk. Även om jag är småbarnsförälder så vill jag inte gå omkring och tro att alla vuxna som kommer i kontakt med mina barn är potentiella pedofiler. Att utsätta alla som rutinmässigt kommer i kontakt med barn för krav på registrering är vansinnigt dumt. Vad ska hända med den som glömde att registrera sig? Ska föräldrarna behandla honom som pedofil eftersom han inte “vågat registrera sig”? Med en sådan omvänd bevisbörda så kommer många fler att hamna i kategorin “pedofiler och sådana som dömts till böter för att de inte registrerade sig, dvs misstänkt pedofil”. Ska jag som förälder behöva gå och vara rädd även för dessa?

Lagen kommer säkert också att ha effekten att fler väljer att inte ställa upp och jobba ideellt med barn. Redan idag är det brist på ideella ledare i Sverige och det finns säkert inte heller något överflöd i Storbritannien heller. Ska pojk- och flicklagen i fotboll läggas ner, ska scoutföreningen behöva vägra ta in fler barn pga ledarbrist och hur blir det med kyrkans barnkör?

De enda som protesterar i England tycks vara våra liberala vänner i Liberaldemokraterna. Bra att åtminstone de protesterar mot tokigheterna som för många säkert kan kännas lockande. Vem vill inte vara trygg…?

Det är klart att det är allvarligt om inte de personer som har direktlarm till Säpo kan lita på att det fungerar. Nu kommer det säkert att utredas noga och till och med av riksenheten för polismål.

Samtidigt kan jag inte sluta fundera på varför Carin Götblad tryckte på larmet till Säpo. Det var säkert så att hon skadat sig svårt, men det är väl tveksamt om direktlarmet till Säpo ska användas vid sådana händelser. Det kanske finns regler för larmet som säger att det är okej och jag kan väl också förstå att smärtan gjorde att hon försökte ta den möjlighet som fanns att få kontakt med omvärlden, men ändå, viss tveksamhet känner jag ändå.