20/2/2010
Fru talman! Jag ska inte tala så länge. Det mesta har redan sagts här i dag.
Detta är viktiga frågor. Vi som parlament har ett ansvar för att granska hur de hemliga tvångsmedlen används. Det vi nu behandlar är alltså 2008 års användning. Det kan tyckas lite sent eftersom det nu är 2010. Jag skulle verkligen önska att det skulle kunna ske lite snabbare.
Även vi i Centerpartiet vill betona att vi tycker att den här skrivelsen skulle kunna vara lite mer omfattande. Vi har nu hört från både Otto von Arnold och Ulrika Karlsson att regeringen har fattat beslut om att ge i uppdrag till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att se över skrivelsen och ta fram bättre statistik, för den skrivelse som vi får från regeringen bygger så klart på de uppgifter som regeringen får från myndigheterna. Det finns ju inte så många andra alternativ.
Man kan också konstatera att om den här regeringsskrivelsen för 2008 om hemliga tvångsmedel inte är tillräckligt bra är den ändå bättre än den var tidigare. Den var inte tillräckligt bra under Thomas Bodströms tid som justitieminister och den är inte heller tillräckligt bra nu när vi har Beatrice Ask som justitieminister. Men med det beslut som fattas i dag kommer det att bli bättre.
Ulrika Karlsson var inne på när man får använda hemliga tvångsmedel. Jag vill lägga till gränserna för vilka brott det måste gälla. Det är väsentligt att komma ihåg att polis och åklagare inte alls får använda hemliga tvångsmedel om det inte rör sig om mycket grova brott.
För hemlig teleavlyssning gäller att det inte får vara lägre straff än två års fängelse i straffskalan. Det är ett fåtal brott som har så höga straff i straffskalan. Det får också användas om det aktuella brott som utreds antas ge mer än två års fängelse.
När det gäller hemlig teleövervakning är gränsen inte lindrigare straff än 6 månaders fängelse.
Tittar man på när hemliga tvångsmedel har använts är det i stor utsträckning vid grova narkotikabrott. Det är framför allt då som polis och åklagare använder hemliga tvångsmedel. Det har också handlat om dråp, mord, grova rån och liknande. Det är alltså vid mycket grov brottslighet som detta används.
Det är också på något sätt självreglerande, för det kräver mycket resurser av polisen. Att ha någon som sitter och lyssnar vid en teleavlyssning drar mycket resurser. Polis och åklagare använder alltså inte hemliga tvångsmedel om det inte är alldeles nödvändigt av den enkla anledningen att det drar så mycket resurser.
Jag hoppas att vi står här nästa år också, vilket är upp till väljarna, och diskuterar den årliga och förhoppningsvis bättre skrivelsen. Vi ska dock komma ihåg att den trots allt är bättre nu än den varit under tidigare mandatperioder.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)
Herr talman! Det är alltid trevligt att debattera polisfrågor i kammaren. Inför valet 2006 – ni har hört det tidigare i dag – talade vi väldigt mycket om antalet poliser. Det gör vi fortfarande.
De som inte ställde upp på kravet att öka antalet poliser i Sverige till 20 000 tycker inte att det nu är så viktigt att säga att det blivit 20 000. För oss som drev den frågan, och lyckas få många nya poliser ute i landet, är den självfallet viktig. Jag förväntar mig att 20 000 poliser gör mer – förebygger fler brott, utreder fler brott – än vad 17 000 gjorde tidigare.
Före detta justitieministern Thomas Bodström stod tidigare i talarstolen och hävdade att det hade varit en ökning under många år, även när han var justitieminister. Det stämmer. Något år var det till exempel sju stycken, om jag minns rätt. Ökningen av antalet poliser under den innevarande mandatperioden var förhållandevis liten åren 2007–2008. Det var några hundra. Den stora ökningen har kommit under 2009 och nu under 2010. År 2009 ökade antalet med 823. I januari 2010, alltså för en dryg månad sedan, anställdes ytterligare 830 aspiranter, och ungefär lika många kommer i juni. Därmed är vi uppe i våra 20 000 poliser.
Ska vi säga någonting om civilanställda också? Det tycks vara en stor sak. Jag sitter i Rikspolisstyrelsens styrelse. I går fattade vi beslut om årsredovisningen för 2009. Vill till exempel Lena Olsson veta hur många färre civilanställda det finns i Dalarna, där hon bor, kan hon få veta det. Jag kan berätta att antalet civilanställda totalt i landet under 2009 minskade med 54, varav 37 ute i polismyndigheterna. Detta gör Thomas Bodström och övriga i oppositionen en stor affär av, samtidigt som antalet poliser under 2009 ökade med 823 och samtidigt som antalet civilanställda 2010 fortfarande är långt större än det var 2006, när det var Socialdemokraterna som satt i regeringen.
Vi ska också komma ihåg – det är värt att påminna om – att under förra mandatperioden införde dåvarande justitieministern Thomas Bodström ett speciellt program för att förtidspensionera poliser. Det var sättet att klara budgeten. Man skulle ta poliser ur tjänst innan de uppnått pensionsålder.
Jag måste så klart säga något om trafikdatalagringen också. Detta är ett direktiv som jag och Centerpartiet från första början har varit motståndare till. Vi tycker att det är fel inriktning. Samtidigt har Sverige, precis som det står i betänkandet, en skyldighet att implementera de direktiv som vi har skrivit under. Det är bara att beklaga att Thomas Bodström drev igenom den här frågan i EU.
Men ingenting är helt bestämt för alltid. Det är klart att vi kan ändra EU-direktivet om vi lyckas få en majoritet i EU för det. Från Centerpartiets sida skulle vi gärna omförhandla direktivet.
Det är klart att trafikdatauppgifter är viktiga för polisens brottsbekämpning, inget snack om saken. Men detta ska ställas mot den integritetskränkning det innebär att staten ska bestämma att alla våra uppgifter om hur vi ringer, skickar sms och annat ska lagras.
Det var med förvåning vi på justitieutskottet plötsligt såg att det kom en gemensam reservation från oppositionen. När man läste reservationen började man fundera på vad det som står där egentligen betyder. Jag citerar ur oppositionens reservation: ”Vi anser att den registrering av enskildas förehavanden som genomförs genom datalagringsdirektivet är och får inte vara ett oproportionerligt ingrepp i den personliga integriteten.”
Vad betyder ”är och får inte vara”? Betyder det att Socialdemokraterna tycker att det direktiv som Thomas Bodström tidigare drev igenom i EU är ett oproportionerligt ingrepp i den personliga integriteten? Det är faktiskt vad som står här, och det är väldigt intressant. Då borde handlingslinjen nu från oppositionen vara att vi ska göra vad vi kan för att omförhandla detta i EU.
Men i den följande diskussionen i medierna är det inte alls så det låter från den rödgröna vänsterkartellen. Till exempel säger Vänsterpartiets Alice Åström att man tänker införa datalagringsdirektivet som det är och att det inte ska lyftas upp på EU-nivå igen. Man kan också läsa i tidningen att uppgifterna ska få sparas i ett år enligt den rödgröna överenskommelsen. Miniminivån är sex månader. Helt plötsligt vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet implementera ett direktiv i svensk lagstiftning på ett sätt som är mer långtgående än vad som är nödvändigt. Ni får gärna rätta mig och berätta vad ni har kommit överens om, om ni nu har kommit överens. Reservationen var i alla fall så otydlig att man verkligen kan fundera på om det finns någon överenskommelse över huvud taget.
Jag ska säga något kort om några andra frågor som har varit uppe här i kammaren. Vad gäller fristående myndigheter och vem som ska utreda brott som har begåtts av poliser eller annan personal i rättsväsendet är det jätteviktigt att internutredningen sker så fristående det bara är möjligt. Men vi kommer inte ifrån att polisutredningar görs av poliser och åtal väcks av åklagare. Även en fristående myndighet får anställa poliser och åklagare för att kunna lösa de interna utredningarna. Det är någonting som man inte hör från oppositionens sida.
Även vi i Centerpartiet vill ha en akademisk polisutbildning. Men det tar tid att få fram en ny lagstiftning. Utifrån den utredning som är lagd av Anders Danielsson finns det fortfarande ett antal kvarstående frågor. Johan Pehrson tog upp några av dem. Jag kan nämna en annan: Det ska inte finnas något test av personen innan den får gå polisutbildningen. Ska vi låta någon som har en bakgrund i eller befinner sig i ett kriminellt gäng gå polisutbildningen? Är det vettigt? Det finns många kvarstående frågor, och det är inte så enkelt som att bara stå och säga: Tryck på knappen, genomför en akademisk polisutbildning nu! Men inriktningen från Centerpartiets sida är densamma.
Frågan om en polismyndighet drivs också av Centerpartiet. När man lyssnar på Thomas Bodström handlar det dock bara om centralisering. Jag skulle vilja säga att det samtidigt som man slår ihop polismyndigheterna till en myndighet är oerhört viktigt att det lokala polisarbetet stärks, med samverkansavtal mellan polis och kommuner och nära samarbete med socialen, skolan och andra aktörer i lokalsamhället. Att polisen ska finnas så lokalt som möjligt, så nära befolkningen som möjligt, är precis lika viktigt i Gagnef – jag tittar på Lena Olsson; det ligger åtminstone i Dalarna – som i Rosengård. Tala inte bara om att centralisera polisen! Vi från Centerpartiet är inte med på den linjen.
Tiden går, herr talman, men jag måste rätta några saker. Första talaren här i talarstolen, Thomas Bodström, påstod några saker som helt enkelt inte är sanna och måste rättas till. Sverige skulle vara dömt till skadestånd för att vi inte implementerat datalagringsdirektivet. Så är det inte. Det har inte utdömts något skadestånd ännu. Thomas Bodström sade att 90 procent av bedrägerierna i Stockholm inte utreds. Det som Justitieombudsmannen har granskat är en rotel, så det stämmer inte att det är 90 procent i hela Stockholm. Det är absolut illa nog, men man måste vara lite mer noggrann med fakta när man står här och agiterar i riksdagens talarstol. Thomas Bodström nämnde också att utredningen om polisutbildningen kom i januari 2007. Det gjorde den inte. I betänkandet står det att den kom i april 2008. Lite mer noggrannhet krävs för att man ska kunna lita på vad som sägs här i kammaren.
Det har varit fyra förlorade år, fick vi höra. Sanningen är precis den motsatta. Nu är det fler brott och även en högre andel av brotten som utreds och leder till åtal och fällande dom. Framför allt vill jag nämna den nationella trygghetsundersökningen. Svenska folket känner sig tryggare i dag. Det är inte tillräckligt; vi har mycket mer att göra. Men svenska folket känner sig tryggare i dag än vi gjorde 2006. Det är möjligt att Thomas Bodström har en annan bild, men jag är glad att svenska folket åtminstone säger att vi går mot ett tryggare samhälle, även om det finns mycket kvar att göra.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
4/2/2010
Anf. 29 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Denna debatt om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år, och det är ungefär samma frågor som vi debatterar. Betänkandet utgår från de motioner som kom in under höstens allmänna motionsperiod. Man skulle kunna tro att debatten utgår från dessa motioner, men den har handlat om någonting helt annat i dag. Så kanske det fortsätter även när jag håller mitt anförande.
Många av de motioner som vi behandlar har vi behandlat många gånger tidigare, och därför är det i detta fall så kallad förenklad behandling. Mycket av det som vi nyss debatterade med anledning av betänkandet om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer skulle också kunna höra hemma i denna debatt om våldsbrott och brottsoffer.
Först av allt måste poängteras vilken påverkan på livet det kan innebära att utsättas för våldsbrott. Det kan gälla enstaka, allvarliga brott, men det kan också handla om upprepad brottslighet. Det är mannen som blir nedslagen i krogkön för att han råkat titta på fel tjej vid fel tillfälle, eller kvinnan som lever under ständiga hot om våld och i värsta fall dagliga slag och annat våld. Våld och rädsla för våld gör att många av dessa offer helt enkelt inte kan leva ett normalt liv.
Från samhällets sida måste vi göra allt vi kan för att stoppa våldet och för att göra livet lättare för brottsoffer. Det ska vara lätt att vända sig till någon som kan hjälpa till, och det ska vara lätt att polisanmäla och få hjälp genom den rättsliga processen.
De rättsliga myndigheterna är viktiga, framför allt polisen, men de ideella krafterna är också mycket viktiga. Kvinnojourerna, brottsofferjourerna, Bris och många fler gör ett viktigt arbete, och det ska de också ha ett stort tack för.
Om jag då går över till lite av det som debatten har handlat om tidigare kan jag inte låta bli att kommentera det som Elisebeht Markström uppehöll sig väldigt länge kring i sitt anförande, nämligen att det skulle ha blivit otryggare i Sverige med alliansregeringen. Jag har nu tagit med datorn hit för att jag inte ska säga fel.
Det känns obegripligt att Elisebeht Markström kan hålla detta anförande i kammaren i dag när Brå så sent som i måndags presenterade sin nationella trygghetsundersökning som visar att det är precis tvärtom. Jämförelsen mellan 2006 och 2009 visar att svenska folket känner sig tryggare och inte blir mer utsatt för brott.
Anmälningarna har ökat, men undersökningen visar att det inte är fler som säger att de faktiskt har utsatts för brott.
I denna undersökning har man tillfrågat 14 000 personer. När vi kommenterar partisympati- och opinionsundersökningar brukar det handla om 1 000 eller 2 000 tillfrågade. Här är det alltså 14 000 tillfrågade, så det är en mycket trovärdig undersökning.
Antalet personer som säger sig vara otrygga när de är ute på kvällen har minskat sedan 2006 från 21 procent till 16 procent. Det är alltså en högst markant skillnad. Det är fler som helt enkelt vågar vara ute och röra sig utan att känna sig rädda och otrygga.
Elisebeht Markström uppehöll sig också vid att det skulle vara stora regionala skillnader. Det är det. Men det hon ville antyda är helt felaktigt, nämligen att man skulle ha glömt bort landsbygd och glesbygd och satsat i städerna, och att de regionala klyftorna därmed skulle ha ökat. Något sådant kan vi inte se. Det är faktiskt tvärtom. Man känner sig otryggare i storstadsområdena. Otryggast känner sig människor i Västmanland, därefter kommer tyvärr Skåne. Man känner sig allra tryggast längst uppe i norr.
Detta är vad den nationella trygghetsundersökningen har kommit fram till. Om sedan Socialdemokraterna vill stå här i kammaren och säga att det är precis tvärtom är det väl upp till dem. De som lyssnar kan själva gå in på Brås hemsida och läsa och få veta hur verkligheten ser ut.
Fru talman! Liksom i förra debatten vill jag också i denna debatt lyfta upp några särskilda frågor som gäller barn som brottsoffer. Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ett ansvar för att brottsoffer ska få den hjälp och det stöd som de behöver. Lagstiftningen skärptes också 2007. Vi i Centerpartiet menar dock att det fortfarande finns brister, speciellt vad gäller barn som är brottsoffer och lever i samma hem och familj som gärningsmannen. Det är alltså barn som lever i familjer där någon är dömd för våldsbrott mot barnet och kanske även mot mamman, pappan eller något syskon.
Vi har sett alltför många fall där våldet fortsätter utan att samhället gör något. Inte sällan fortsätter en kvinna eller man att bo med den partner som är dömd för våldsbrott mot henne, honom eller barnen. Vi menar att socialtjänsten ska ha en skyldighet att genomföra en barnutredning i dessa fall för att se hur barnets levnadsförhållanden ser ut. Barnutredningen ska fokusera på barnets förhållanden och synliggöra bristerna i föräldrarnas förmåga att ge barnet en trygg tillvaro, omvårdnad och god fostran. Det måste också fungera när familjen flyttar från en kommun till en annan. Där har vi sett stora brister. Samhället kan inte stå vid sidan om och låta bli att ingripa.
Alltför många barn lever sitt liv under hot, osäkerhet och våld. Vi vet att rädda och osäkra barn ofta blir arga och frustrerade ungdomar, som lever ut sin frustration genom att begå brott mot andra.
En annan viktig fråga är processen när en förälder döms att betala skadestånd till sitt barn. Vi i Centerpartiet menar att det är rimligt att staten i de fallen betalar ut skadeståndet direkt till barnet och sedan tar över kravet på föräldrarna. Det ska inte vara så att barnet ska behöva utkräva skadestånd av sina egna föräldrar. Det är också viktigt att pengarna blir låsta på barnets konto, så att inte föräldrar kan ta ut dem och använda dem till helt fel saker. Redan i dag finns det begränsningar, men det finns också problem som behöver lösas.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 30 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Mitt anförande handlade inte om något helt annat. Det handlade om otrygghet och kopplingen mellan otrygghet och brottsutveckling i ett samhälle. Förnekar Johan Linander att det skulle finnas något som helst samband mellan hur brottsutvecklingen och brottsligheten i ett land ser ut och hur ett land förmår utjämna skillnader, se till att hälsotillståndet är gott och så vidare. Finns det inget sådant samband över huvud taget? Jag anser att det gör det, och det var detta som mitt anförande handlade om.
Jag talade nog inte om några regionala klyftor mellan landsbygd och stad. Jag har inte skrivit det i mitt anförande, och jag kan inte minnas att jag skulle ha sagt det. Det var nog Johan Linander som lyssnade lite dåligt eller tolkade in något som jag faktiskt inte sade. Jag citerade statsminister Fredrik Reinfeldt, som talade om att Sverige ska vara ett land som håller ihop, där sociala och regionala klyftor minskar. Det var i det sammanhanget jag använde det uttrycket. Det var alltså inte mina ord.
Jag hade önskat att Fredrik Reinfeldts uttalande hade blivit verklighet. Det är ju inte så. Nu ökar i stället skillnaderna. Utanförskapet ökar och arbetslösheten ökar. Människors möjlighet till egen försörjning minskar. Otryggheten ökar, helt enkelt.
Anf. 31 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Det stämmer att Elisebeht Markström citerade statsministerns anförande från 2006, och det gjorde hon så klart i syfte att visa att han hade fel, det vill säga att de regionala klyftorna vad gäller trygghet och så vidare skulle ha ökat. Men så har inte skett.
När det handlar om sambandet mellan människors trygghet och att man har jobb, bra hälsovård och en fungerande skola ligger underförstått i Elisebeht Markströms fråga att det skulle ha blivit sämre med människors hälsa eller att skolan skulle fungera sämre. Så är ju inte fallet.
Jag tror att det finns ett samband, och om människor verkligen hade fått det sämre i sina liv och känt att de hade svårare att klara sig, att skolan inte skulle fungera eller att till och med sjukvården skulle fungera sämre, tror jag att vi också skulle ha sett att tryggheten hade minskat. Men vad visar den nationella trygghetsundersökningen? Jo, den visar precis det motsatta. Det logiska resonemanget haltar betänkligt.
Jag förstår att Elisebeht Markström inte har tagit del av Brås nationella trygghetsundersökning för 2009. Läs den gärna! Jag tror att Elisebeht Markströms anförande skulle ha blivit helt annorlunda om hon hade hunnit läsa den rapporten före dagens debatt.
Anf. 32 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Den nationella trygghetsundersökningen är inte en undersökning som ser till helheten och diskuterar människors upplevda trygghet, utan den handlar om hur man upplever risken att bli utsatt för brott och risken att röra sig ute i samhället, särskilt när det är mörkt. Det är det som den nationella trygghetsundersökningen handlar om.
Sanningen att säga, Johan Linander, är det en undersökning som tittar bakåt i tiden, eller hur? Den tittar inte framåt i tiden. Självklart är det så. Man har frågan 14 000 personer under förra året hur de upplever tryggheten.
Skulle man fråga alla dem som är arbetslösa och de ungdomar som inte kommer i närheten av en anställning hur de upplever sin trygghet i vidare mening tror jag att svaret skulle komma att vara helt annorlunda. Självklart finns det ett samband med hur ett samhälle vill och förmår utjämna skillnaderna i livsvillkor mellan människor. Det är självklart. Allt annat vore knasigt. Jag tror heller inte att Johan Linander skulle förneka att det finns ett sådant samband.
Nu ökar arbetslösheten. Vi har 9 procents arbetslöshet i Sverige. Vi har mängder med människor som står utanför försörjning. Det är 500 000 som har lämnat a-kassan. Barnfattigdomen har aldrig varit så hög. Det är 200 000 barn som lever i relativ barnfattigdom i Sverige. Det är väl ändå en beskrivning av att tryggheten har försämrats för alla dem som drabbats?
Det handlar inte bara om dem som drabbas direkt. Detta kommer att påverka hela samhället. Det kommer att påverka Johan Linander. Det kommer också att påverka mig och alla andra runt om.
Anf. 33 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är lite konstigt att man ifrågasätter Brås nationella trygghetsundersökning när 14 000 människor är tillfrågade. I vilka opinionsundersökningar är det så många? Det är klart att den här undersökningen är trovärdig.
Man har frågat hur människor upplevde sin trygghet under 2009, mitt under den värsta globala ekonomiska kris vi har haft på årtionden. Det är klart att fler har blivit arbetslösa. Fler har kanske känt en osäkerhet inför framtiden. Trots detta är det bättre 2009 än det var 2006 när Socialdemokraterna styrde landet.
Hur ska man tolka det? Mitt under en brinnande global ekonomisk kris upplever människor sig tryggare än de gjorde 2006. Skillnader mellan livsvillkoren betyder självklart mycket, och det finns ett samband. Men vad betyder då det här resultatet?
Jo, att det inte har försämrats när det gäller skillnaderna mellan livsvillkoren i förhållande till 2006. Om så hade varit fallet hade väl människor känt sig otryggare, precis enligt Elisebeht Markströms eget resonemang? Med större skillnader mellan människors livsvillkor skulle vi ha betydligt fler brott och otrygga människor. Nu är det tvärtom.
Med Elisebeht Markströms eget resonemang kan vi bara dra slutsatsen att den här nationella trygghetsundersökningen visar att folk faktiskt inte känner sig otryggare. De gör inte det, eftersom det inte har blivit större skillnader i livsvillkoren än det var 2006 när vi hade en stor arbetslöshet trots att vi befann oss i en högkonjunktur.
Svenska folket får väl göra ett klokt val och se vem som ska fortsätta styra det här landet i höst.
Anf. 9 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Dagens debatt om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer behandlar 83 motionsyrkanden. Det visar att det finns ett stort intresse för de här frågorna. Det är bra. Dock måste jag säga att de allra flesta motionerna redan är omhändertagna genom den nationella handlingsplan som vi antog hösten 2007.
Det är en handlingsplan som omfattar 56 åtgärder inom 6 insatsområden, nämligen ökat skydd och stöd för våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan samt ökade kunskaper.
Oppositionen är som vanligt kritisk mot det som vi i alliansen gör. Det kanske är deras roll. För mig är det viktigare att lyssna på vad man säger i den oberoende utvärdering som Brottsförebyggande rådet har gjort.
Brå skriver på sin hemsida under rubriken ”Bra start i arbetet med mäns våld mot kvinnor”:
”Över en miljard kronor har satts av för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. En satsning som bland annat har lett till att 10 000 anställda inom polisen har utbildats för att förbättra arbetet med brott i nära relationer.”
Samtidigt beklagar sig oppositionen och reserverar sig för att de tycker att det finns en bristande kompetens. Det känns som om viljan att kritisera är starkare än viljan att nå framgång. Vi genomför. Vi vet att ni pratade mycket under den förra mandatperioden, men det hände inte så mycket. Vi tycker att det är viktigare att faktiskt genomföra saker för att förbättra situationen. Det är därför den nationella handlingsplanen är så viktig. I Sverige arbetar nu myndigheter och andra utifrån den.
Är vi då nöjda med dagens situation? Absolut inte! Varje kvinna som misshandlas, varje kvinna eller man, pojke eller flicka som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck och varje man eller kvinna som utsätts för våld i en samkönad relation är en för mycket. Denna inställning gör att vi i Centerpartiet inte kan ha någon annan vision än en nollvision. Vi kan inte säga att det är lagom med 50 misshandlade kvinnor per år. Vi kan inte säga att det är lagom med 500 eller 5 000 misshandlade kvinnor; det är lagom med noll.
Jag tror inte att vi når fram till en nollvision. Det är precis som i trafiken. Vi har en nollvision, men att det aldrig skulle hända en dödsolycka på vägarna tror vi kanske inte riktigt, även om vi ska arbeta för det. Varje misshandelsfall är ett för mycket och det är den inställning som vi måste ha i vårt fortsatta arbete.
Herr talman! Stalkningsutredningen är en viktig utredning och jag ser fortfarande fram emot de lagändringar som vi ska göra utifrån denna utredning. Redan tidigt under förra mandatperioden yrkade Centerpartiet på att den som har överträtt sitt besöksförbud ska kunna övervakas elektroniskt, det vill säga med fotboja, för att förhindra ytterligare förföljelse. Det är ett av förslagen i Stalkningsutredningen.
Det finns många män som blivit belagda med besöksförbud som är ångerfulla och aldrig någonsin överträder besöksförbudet. Dessa män är inte något större problem och för deras skull behövs det ingen lagändring.
Men det finns män som reagerar precis tvärtom. När ett besöksförbud meddelats bryr de sig över huvud taget inte om att det finns. Deras enda mål är att hämnas och misshandla eller, ännu värre, slå ihjäl kvinnan som vågade anmäla honom.
Centerpartiet står fast vid att besöksförbud ska kunna kombineras med elektronisk övervakning. De män, eller i vissa fall kvinnor, som systematiskt förföljer en annan person får helt enkelt finna sig i att få en fotboja och att det registreras hur de rör sig inom ett visst område.
När det sedan gäller frågan om sexualbrott och samtycke, vilket till en liten del tas upp i betänkandet, kan jag inte låta bli att säga något om det. Det är något som vi har debatterat i många år. Redan när den förra socialdemokratiska regeringen lade fram propositionen om en ny sexualbrottslag 2005 yrkade vi i Centerpartiet på att sexualbrottslagstiftningen måste ha sin utgångspunkt i att det finns ett samtycke.
Nu har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att utvärdera tillämpningen av den nya sexualbrottslagen. Utredaren ska också ta ställning till om utgångspunkten i sexualbrottslagen ska vara tvång, som det är i dag, eller om det ska utgå från bristande samtycke. Detta uppdrag ska redovisas i slutet av oktober. Med respekt för denna utredning väljer vi i Centerpartiet att nu avvakta i frågan om samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen, men vår grundläggande inställning i frågan kvarstår.
Herr talman! Jag vill också säga något om rättigheter för barn som har bevittnat våld i hemmet. Den lagstiftning som den förra socialdemokratiska regeringen med dåvarande justitieminister – nuvarande utskottsordföranden som inte är här i dag – Thomas Bodström i spetsen föreslog innebar att barn som har bevittnat våld skulle få möjlighet att få så kallad brottsskadeersättning. När lagen debatterades och beslutades yrkade vi i Centerpartiet på att dessa barn inte bara ska ha rätt till brottsskadeersättning utan att de faktiskt också är brottsoffer. Det är något som Elisebeht Markström nu tycks ha förträngt. Det var ni som röstade nej till det förslaget så sent som 2006.
Vi menar att barn som upplever våld i hemmet utsätts för en psykisk misshandel som i många fall kan vara lika allvarlig som en fysisk misshandel. Detta är fortfarande vår inställning.
I höstas lade vi i Centerpartiet fram ytterligare förslag för att stärka barn som utsätts för misshandel. Vi menar att barnmisshandel ska vara en egen brottsrubricering i brottsbalken med ett högre straff än för vanlig misshandel. Att misshandla ett försvarslöst barn menar vi, generellt sett, är ett grövre brott än att misshandla en vuxen och därför ska det också rendera ett längre fängelsestraff.
Utöver ett barnmisshandelsbrott vill vi införa ytterligare ett brott i brottsbalken, nämligen grov barnfridskränkning. För upprepade misshandelsfall och kränkningar av ett barn ska det finnas en samlad brottsrubricering på samma sätt som fridskränkning och kvinnofridskränkning som redan finns, men en grov barnfridskränkning ska ha ett ännu hårdare straff på straffskalan.
Som pappa till tre små barn mår jag illa när jag läser om hur en förälder eller styvförälder begår hemska brott mot sitt barn. Så sent som i går kväll kunde vi läsa om en man som under lång tid misshandlat sin styvson och bland annat tvingat honom att äta tills han kräktes och sedan äta upp det han kräkts upp.
Jag ska inte uttala mig om något enskilt rättsfall, men jag menar att de fega, usla människor som systematiskt misshandlar, förnedrar och kränker barn ska dömas till mycket långa fängelsestraff.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
Anf. 10 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Tack för ditt anförande, Johan Linander!
I arbetet med att ta fram nationella riktlinjer för hur myndigheterna ska samverka när man misstänker att barn kan ha varit utsatta för brott skriver man i sin promemoria om behov av författningsförändringar när det gäller barn som har bevittnat våld:
”Denna kategori av barn har i allt väsentligt samma behov som de barn som själva har blivit utsatta för brott. Det ingår inte i Rikspolisstyrelsens och samverkansparternas uppdrag att lämna förslag i frågan om dessa barns juridiska status.” – Det låg utanför uppdraget.
Sedan står det, och man är väldigt tydlig, tycker jag:
”Diskussionerna som förts i samverkansgruppen har dock lett till slutsatsen att det finns ett påtagligt behov av att klarlägga och förbättra dessa barns ställning i den rättsliga processen.”
Så skriver Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, åklagarna och rättsmedicin. Det är precis vad vi begär. Tillsätt en utredning som flyttar fram barns juridiska ställning! Utred den frågan! Vi säger inte exakt hur det ska vara. Men utred frågan, ta in personer som kan diskutera kring detta och som har kunskaperna och var beredd att göra förändringar!
Ska jag uppfatta det som att Centerpartiet om man hade kunnat rösta på vårt förslag skulle ha gjort det nu?
Anf. 11 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Elisebeht Markström hänvisar till en promemoria som jag inte har läst. Jag kan inte svara på frågor om ett litet citat som jag får höra här i talarstolen.
Men generellt kan jag säga att det är bra att Socialdemokraterna nu är självkritiska. Ni drev för ungefär tre år sedan fram en lagstiftning kring barn som har bevittnat våld. Lagen trädde faktiskt i kraft efter valet 2006. Nu tycker Socialdemokraterna att det är dåligt att vi inte har ändrat lagen igen under dessa tre år. Men om ni stiftade en så dålig lag att den måste förändras direkt undrar jag varför ni inte gjorde ett bättre jobb från första början. Elisebeht Markström som var med då också kan inte helt ha glömt bort att jag stod här och debatterade om att barn som bevittnar våld utsätts för en psykisk misshandel och därför ska ses som brottsoffer. Detta är Centerpartiets inställning nu, och det var vår inställning då. Men ni röstade mot det. Ni hade kunnat ta upp detta i den proposition som ni lade fram om ni hade velat. Men, som sagt, det är bra att ni är självkritiska.
Anf. 12 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Om inte ”om” hade funnits skulle allting naturligtvis se mycket annorlunda ut.
Vi hade under den förra mandatperioden en ambition att förbättra situationen för barn som har bevittnat våld. Vi ville lyfta fram deras situation, vi ville att socialtjänsten och andra som kan hjälpa barnen får signaler om det enskilda barnet och att det finns ett behov av hjälp och stöd. Vi gjorde en reform. Vi skäms inte för det.
Jag tycker att det är mer allvarligt att säga: Det är tre år sedan en förändring gjordes. Varför ropar ni på en förändring nu igen?
Men det är långa ledtider vad gäller lagstiftning. Det som vi säger är att man ska tillsätta en utredning, utreda frågan och låta den jobba. Det kan gärna vara en parlamentarisk utredning. Det behöver inte vara en expertutredning som den borgerliga regeringen älskar att hålla sig med. Ta in också barnkunnig personal och så vidare, sådana som faktiskt kan någonting i dessa frågor, och utred frågan och lyft på stenarna. Ligger det någonting i vad barnrättsorganisationerna och frivilligrörelsen säger, eller är det bara nys?
Johan Linander säger att barn som bevittnar våld är utsatta för psykisk misshandel och därför är brottsoffer. Men det är inte så lagstiftningen ser ut i dag. Den tillämpas inte på det sättet. Det vore mycket bättre för barnens skull om vi i denna kammare kunde vara så pass rakryggade att vi, när vi ser att det behöver göras förändringar och reformer, står upp och vågar säga att det är dags att göra det och att vi tar reda på om det möjligtvis ligger någonting i den kritik som vi, och nu också Rikspolisstyrelsen, ger uttryck för.
Anf. 13 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det är klart att det ligger mycket i vad Rädda Barnen, Rikspolisstyrelsen och andra säger, för de säger precis det som Centerpartiet har sagt i flera år. Tyvärr var Socialdemokraterna inte med på det när vi yrkade på det under den förra mandatperioden.
Så sent som i november 2006 trädde den lagstiftning som i dag gäller i kraft, det vill säga att barn som bevittnar våld inte är brottsoffer utan bara har rätt till brottsskadeersättning. Så sent som i oktober 2007, alltså mindre än ett år senare, yrkade Socialdemokraterna på motsatsen. Då kan man ställa sig frågan: Varför gjorde ni inte mer när ni själva satt i regeringsställning?
Elisebeht Markström anklagade alliansen för att ha sagt en sak i opposition och sedan göra en annan sak i regeringsställning. Ja, det är ingen större skillnad mellan oss. Ni gjorde en sak i regeringsställning och tycker en annan sak i opposition. Det är kanske politikens regler som är sådana.
Jag ska säga något om den nuvarande lagstiftningen.
Misshandelsbrottet i dag innefattar inte bara fysisk misshandel. En person skulle kunna bli dömd för psykisk misshandel också. Egentligen finns denna lagstiftning, men det är alldeles korrekt att den inte tillämpas på det sättet.
Det behövs givetvis en utredning som ska se över detta. Men vår målsättning är klar: Den lagstiftning som finns ska förbättras när det gäller barnmisshandelsbrott så att man tydliggör att även psykisk misshandel av barn ska ses som barnmisshandel. Då skulle vi lösa detta.
Jag vill hellre se en bredare utredning där detta tas med men där hela frågan om ett nytt barnmisshandelsbrott och grov barnfridskränkning tas upp. Jag vill inte att det ska vara en sådan smal utredning som Socialdemokraterna och oppositionen här i dag yrkar på.
21/1/2010
Anf. 165 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Jag ska börja med att be om ursäkt för att jag inte har lyssnat på alla inlägg. Jag var tvungen att hämta ett sjukt barn på dagis, fixa barnpassning och annat. Men jag kom åtminstone i tid för att hålla mitt eget anförande, och det känns bra. Men jag vet inte vad många av er andra som är med i denna debatt har sagt tidigare, och det kan därför bli lite upprepningar. I så fall ber jag om ursäkt för detta.
Dagens debatt handlar om en lång rad olika immaterialrättsliga frågor. Det är viktigt att påminna om, precis som Staffan Anger gjorde, behovet av immaterialrätten och vad den egentligen innebär.
Man brukar dela upp immaterialrätten i fyra områden: patent, designskydd, varumärkesskydd och upphovsrätt. Grundtanken med det immaterialrättsliga skyddet är att den som skapar något nytt ska ha rätt att under en viss tid bestämma över sin skapelse och också tjäna pengar på den. Det immaterialrättsliga skyddet är viktigt för samhällets utveckling. Det gäller allt från teknisk utveckling till nya mediciner. Det ska vi inte glömma bort när vi debatterar immaterialrätten.
Men är nuvarande lagstiftning bra i alla delar? Mitt och Centerpartiets svar är nej.
Immaterialrätten, och då tänker jag särskilt på upphovsrätten, bygger på gamla principer och har inte förnyats i takt med teknikutvecklingen. Det finns också andra behov, till exempel när det gäller hur patentsystemet fungerar.
Redan under den förra mandatperioden, när den socialdemokratiska regeringen med dåvarande justitieminister Thomas Bodström i spetsen drev igenom den så kallade fildelningslagen, krävde Centerpartiet en bred översyn och en modernisering av upphovsrätten. Vi fick inte gehör för vårt förslag då. Men nu ser jag att till och med Socialdemokraterna ställer sig bakom en upphovsrättskommission. Det är alltid glädjande när andra partier kopierar Centerpartiets förslag.
Just för att göra det lättare att kopiera Centerpartiets förslag och för att markera behovet av en ny upphovsrätt har Centerpartiet som första parti lagt vår hemsida under en så kallad Creative Commons-licens. Vem som helst får numera fritt använda texter, bilder, filmer och annat som vi i Centerpartiet har upphovsrätt till. Det enda kravet är att man hänvisar till varifrån materialet kommer. Detta är för oss att leva som vi lär, på samma sätt som Centerpartiet blev det första miljöcertifierade partiet.
Herr talman! På tal om att leva som man lär och hålla sig till en linje tycks det ibland vara svårare inom socialdemokratin. I valrörelsen inför Europaparlamentsvalet i juni var Socialdemokraternas första namn, före detta kulturministern Marita Ulvskog, tydlig med att Ipred skulle bort. Sedan gick sommaren, och redan i september meddelade Ulvskogs efterträdare som kulturminister, Leif Pagrotsky, som är Socialdemokraternas nuvarande kulturpolitiske talesperson, att Ipred behövs och inte ska tas bort. I reservation 4 är Socialdemokraterna mycket tydliga med ”att de förändringar av upphovsrättslagen som beslutades av riksdagen i februari 2009 inte ska upphävas”.
Vi i Centerpartiet vill inte på något sätt vara så kategoriska. Vi ser problem med Ipred. Därför har regeringen tillsatt en särskild utredare, kammarrättslagmannen Helena Jäderblom, som ska utvärdera lagändringarna som gäller skyddet av immateriella rättigheter på Internet.
Vi avvaktar nu denna utredning. Visar den att Ipred inte har gett några effekter eller kanske till och med har gett negativa effekter är vi i Centerpartiet inte på något sätt motståndare till att förändra lagstiftningen.
Ipred är bara ett exempel på hur oenig den rödgröna vänsterkartellen är även i de immaterialrättsliga frågorna. För eventuella tittare och lyssnare som inte har det aktuella betänkandet framför sig kan jag berätta att det i detta betänkande inte finns en enda reservation som samtliga tre vänsterpartier står bakom.
En fråga som däremot alla de sju partierna är överens om, men som Vänsterpartiet och Miljöpartiet ändå av någon anledning har en reservation om, är öppenheten i ACTA-förhandlingarna. Från första början har Centerpartiet lyft fram behovet av öppenhet just av det skäl som Staffan Anger var inne på, nämligen att vi inte får legitimitet i resultatet av förhandlingarna om människor inte känner att de har varit delaktiga i processen. Dessutom finns det ett enormt behov av att lyfta på locket för att få bort de missförstånd och den ryktesspridning som sker i och med att förhandlingarna är bakom lykta dörrar. Det är också regeringens och EU:s linje att öppna upp förhandlingarna.
I själva sakfrågan är det betydligt svårare att debattera ACTA eftersom vi har tystnadsplikt när det gäller de dokument som vi får ta del av. Men en sak kan man utan större problem konstatera, och det är att mycket av det som debatteras i fråga om ACTA tyvärr inte stämmer med verkligheten. Framför allt är det enstaka länders förslag som lyfts fram i bloggosfären med mera som om det vore resultatet av ACTA-förhandlingarna, vilket det inte är.
Jag kan inte heller låta bli att kommentera Eva-Lena Janssons nästan komiska replik tidigare om hur man ska få använda ordet arbetarpartiet. Jag blev lite bekymrad över om Socialdemokraterna menar att man skulle kunna skydda ett ord och att andra partier inte skulle få använda ett visst ord även om det är arbetarpartier.
Arbetarpartiet kommunisterna skulle kunna ta något slags varumärkesskydd, och då får Socialdemokraterna använda ordet arbetarpartiet heller. Det kanske till och med är så att Kristdemokraterna inte skulle få heta det eftersom Socialdemokraterna redan har använt ordet demokraterna. Så kan man naturligtvis inte ha det, och något sådant skydd ska inte finnas. Vem som än vill använda dessa ord ska självklart få göra det. Jag tror egentligen inte att Socialdemokraterna menar någonting annat heller.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 166 EVA-LENA JANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag ska ge ett svar beträffande det sista som Johan Linander sade så att det med en gång görs klart. Självklart kan man inte bestämma över ett enskilt ord, förutsatt att det inte används i ett visst sammanhang där risken finns att det används som renommésnyltning. Det är vad det handlar om. Jag har frågat personer som jobbar med de här frågorna hur de ord hanteras som skulle kunna vara förknippade med någonting särskilt. Det är ganska uppenbart att anledningen till att Moderaterna använde ordet ”arbetarpartiet” var att man försökte renommésnylta på Socialdemokraternas ord.
När det gäller frågor om Ipred och den personliga integriteten har vi tyckt det vara viktigt med en upphovsrättskommission. Det stämmer att vi tyckte att Centerpartiet hade ett väldigt bra förslag. Vi yrkade bifall till Annie Johanssons motion i samband med att vi hanterade Ipredlagen. Det är mycket viktigt att tala om att vi stod bakom den motionen som vi alltså tyckte var bra.
Därför blir det konstigt att nu höra att Centerpartiet tycker som vi men att man inte yrkar bifall till förslaget om en upphovsrättskommission. Man tycker att det är viktigt med personlig integritet men vill inte ha en integritetsombudsman. Johan Linander säger här att vi på den rödgröna sidan är splittrade. Då blir min fråga: Betyder det Johan Linander nu sagt att de fyra borgerliga partierna är för att Ipredlagen ska rivas upp? Är det så jag ska tolka ditt inlägg här, Johan Linander?
Anf. 167 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Ja, det stämmer att det var vi i Centerpartiet som först kom med förslagen om en upphovsrättskommission och om en integritetsombudsman. Vårt förslag om en integritetsombudsman skiljer sig dock en del från Socialdemokraternas. Vår tanke var, åtminstone från början, att Datainspektionen skulle ges ett bredare mandat och därmed skulle bli en integritetsombudsman. Men hur det ska se ut tycker jag att man betydligt närmare får titta på. Givetvis fortsätter vi att jobba med frågan.
Det är inget problem att de tre partierna på den rödgröna sidan tycker lite olika. Det gör också vi inom alliansen. Det viktiga är att man inför väljarna kan redovisa vad som är det gemensamma alternativet så att man i förväg inför väljarna kan spela med öppna kort och säga: Det här blir den kompromiss som vi ska jobba med. Jag hoppas att de rödgröna redovisar det bättre än som gjordes i den senaste försvarsöverenskommelsen mellan de rödgröna partierna – en överenskommelse som väl innebär att en utredning kan göras.
Anf. 168 EVA-LENA JANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är intressanta svar man får.
Jag frågade: Betyder Johan Linanders inlägg här att de fyra borgerliga partierna i riksdagen står bakom att Ipredlagen ska rivas upp? Det vore intressant att få reda på hur det är eftersom man så kraftfullt har stöttat i det avseendet. Man ville inte gå med på de ändringar som vi föreslog när vi pekade på detta med en integritetsombudsman och på ett antal frågor som vi tyckte borde lösas inom ramen för Ipredlagen.
Om det visar sig att Ipredlagen har fått de konsekvenser som vi befarat att den skulle få är jag alls inte främmande för att riva upp lagen och för att göra de förändringar som behöver göras. Men vi har också pekat på att det finns saker i Ipredlagen som till exempel handlar om varumärkesförfalskning, intrång på patent och förfalskade läkemedel. I de delarna är det mycket viktigt att säkerställa att konsumenterna inte skadas. De delarna måste finnas kvar.
När det gäller integritetsombudsmannen har vi tyckt att det är viktigt att en sådan myndighet inrättas. Därför har vi vidhållit det förslaget.
Jag skulle alltså vilja veta om det är fråga om Johan Linanders eget förslag eller om det är de fyra borgerliga partierna som nu för fram att man tänker riva upp Ipredlagen.
Anf. 169 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Den frågan skulle jag tidigare ha svarat på, men jag tappade bort mig lite grann där. Jag ber om ursäkt för det.
En särskild utredare är tillsatt, kammarrättslagman Helena Jäderblom, som nu utvärderar de lagändringar som gjorts. Det vore mycket märkligt att först tillsätta en särskild utredare som ska göra en översyn och att samtidigt säga: Oavsett vad utredaren kommer fram till tycker vi på ett visst sätt.
Vad jag sade – vilket står för Centerpartiet eftersom jag debatterar för Centerpartiet – är att om utredaren vid utvärderingen kommer fram till att Ipredlagen haft negativa effekter eller inte haft de effekter som förväntas av lagstiftningen är vi öppna för att göra de förändringar som krävs.
Vad Socialdemokraterna står för känns däremot betydligt osäkrare. Nu säger ju Eva-Lena Jansson att hon mycket väl kan se förändringar i den så kallade Ipredlagstiftningen när det gäller de förändringar av upphovsrättslagen som gjordes i februari 2009.
Jag kan återigen citera ur reservation 4 i betänkandet. Där står det att Socialdemokraterna ”anser att de förändringar av upphovsrättslagen som beslutades av riksdagen i februari 2009 inte ska upphävas”. Ni har verkligen satt ned foten. I och för sig är det bra att säga vad man tycker. Det kan inte – oavsett vad den särskilda utredaren kommer fram till – uppfattas på annat sätt än att ni säger: Vi tycker så här nu, men utredaren tycker kanske någonting annat.
Det känns alltså lite osäkert vad Socialdemokraterna står för. Å andra sidan är det inte första gången det är så. I Europaparlamentsvalrörelsen sade Marita Ulvskog mycket tydligt att Ipredlagen skulle upphävas, att alltihop skulle bort – detta möjligtvis för att vinna en och annan väljare. Men sedan efter ett par månader sade Leif Pagrotsky raka motsatsen. Så kan det tyvärr vara i politiken.
Anf. 170 LAGE RAHM (mp) replik:
Herr talman! Jag uppskattar att Johan Linander debatterar för Centerpartiet eftersom han nu representerar Centerpartiet – det är ju inte alltid som alla debatterar för sitt parti så det känns bra.
Däremot är det lite konstigt att höra Johan Linander säga att det inte är bra som det är i dag med upphovsrättslagstiftningen, att det inte utvecklats ett alternativ när det gäller teknikutvecklingen och så vidare samt att det krävs en bred översyn och en modernisering.
Vi i Miljöpartiet håller verkligen med om detta. Men det är väldigt mycket prat samtidigt som mycket lite händer. När det gäller den översyn som gjorts på de här områdena har det snarare gått åt andra hållet. Centerpartiet har röstat för. Just därför tycker jag att det, som Johan Linander sade, är relevant att i förväg inför väljarna spela med öppna kort. Han uppmanade också oss i de rödgröna partierna att tala om hur vi kommer att göra inför nästa val. Ja, det är klart. Jag tycker att vi spelar med öppna kort eftersom vi säger vad våra respektive partier vill. Dessutom har vi en del överenskommelser. Men det är klart att vi inte är helt eniga om allt.
Inför förra valet, 2006, kan man inte säga att Centerpartiet på de här områdena inför väljarna spelade med öppna kort särskilt som man nu säger att det inte är i takt med tiden och man talar om en integritetsombudsman, om en upphovsrättskommission och så vidare. Inget sådant har genomförts – för att inte tala om exempelvis signalspaningen och Försvarets radioanstalt! Där är det helt uppenbart att Centerpartiet snarast bedrog väljarna. Åtminstone är det så de flesta väljare uppfattat situationen. Därför tycker jag att det är lite av överord här. I stället borde vi prata om vad Centerpartiet kan göra i den nuvarande regeringen för att förbättra när det gäller den ohållbara situationen i dag.
Anf. 171 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det var kanske inte så mycket frågor i den senaste repliken. Några kommentarer kan jag ändå göra.
När fildelningsdiskussionen var som hetast och när vi ändrade lagstiftningen och den så kallade fildelningslagen kom till var det mycket riktigt så som Lage Rahm är inne på, nämligen att Miljöpartiet ställde sig bakom Centerpartiets reservationer i det dåvarande lagutskottet som hanterade frågorna. Det var mycket positivt att vi stod på samma sida. Egentligen är nog mycket av våra partiers politik på de här områdena fortfarande ganska lika. Att vi sedan över tid i en och annan fråga står på var sin sida om blockgränsen är en annan sak.
Centerpartiet har självklart inte alls bedragit några väljare. Givetvis finns det några som vill framställa det som att vi gjorde det, men så är inte fallet. Det framgår om man tar del av vad vi tidigare sagt och av de beslut som vi varit på.
Man ska vara helt uppriktig gentemot alla väljare oavsett om det är valrörelse eller om det är en debatt här i kammaren. När man samarbetar tvingas man till kompromisser. Allt tycker man inte är väldigt bra.
I samband med kompromissen om Ipred skrev jag på min blogg att det inte var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag var inte alls speciellt glad över den kompromiss som gjordes. Det kan jag helt ärligt säga, men man tvingas till sådant.
I den kompromissen fick vi med – och det tycker jag är väldigt bra – att vi inte ska ha någon avstängning från Internet. När vi fick igenom det beslutet var det inget hett ämne, men sedan dess har den blivit en betydligt intressantare fråga både på EU-nivå och i ACTA-förhandlingar, där det har kommit upp som förslag. Det är alltså viktigt att ha med sig att man måste kompromissa. Tror man något annat ska man inte gå in i samarbete med andra partier över huvud taget.
Anf. 172 LAGE RAHM (mp) replik:
Herr talman! Jag ställde trots allt en fråga, men den undvek Johan Linander att besvara. Det kanske är för att han inte uppfattade den; den ställdes precis i slutet. Det handlade om vad Centern kunde göra i regeringen för att förbättra situationen. Det vore intressant att veta om Centerpartiet över huvud taget kan göra någonting i denna regering för att förbättra situationen på området.
Jag delar annars uppfattningen att man tvingas till kompromisser. Man inte bara tvingas, utan det är så det fungerar och ska fungera. Sedan kan det förstås ifrågasättas på vilket sätt en kompromiss går till. Det är klart att det är bra att vi inte tvingas stänga av från Internet, men man kan ju fabulera ihop en mängd olika förslag som man sedan kan kompromissa om att inte genomföra. Då kan man komma långt och ha fått igenom mycket, eftersom man har fått igenom att mycket dåligt inte genomförs. Varje dag är det dock extremt mycket dåliga förslag som inte genomförs i riksdagen. Det är vi förstås tacksamma för, men det finns alltså någon sorts gräns för hur mycket man kan ta åt sig äran för när det gäller den typen av faktorer.
Jag vill ändå säga att jag tycker att det har hänt alldeles för lite på detta område. Jag uppskattar att Centerpartiet ursprungligen, som jag tyckte, hade en hel del bra förslag på detta område, men jag är rätt besviken på hur det har gått till hittills. Det är trots allt resultaten som räknas, inte vad man faktiskt säger. Jag tycker att det vore på sin plats att vi får höra vilka positiva och framtidsinriktade resultat vi faktiskt kan få på detta område.
Anf. 173 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! När det gäller att hitta på förslag vet Lage Rahm lika väl som jag att det var ett mycket tydligt förslag från Cecilia Renfors utredning att man skulle kunna införa avstängning från Internet för dem som hade ägnat sig åt omfattande kopiering och spridning av upphovsrättsskyddat material. Det var alltså ett förslag som var mycket tydligt och framlagt i en utredning som skulle behandlas.
Vad som komma skall kan jag inte stå och säga här. Vi har tillsatt en lång rad alliansarbetsgrupper som jobbar fram politiken för nästa mandatperiod. Jag sitter själv i den rättspolitiska men har inte hand om just de här frågorna; de tas upp i en annan grupp. Vad dessa grupper kommer fram till kommer den rödgröna vänsterkartellen och svenska folket att få se under våren och längre fram mot valet. Vi kan lova att det kommer väldigt många bra förslag, men exakt vad får ni se senare.
Vi ser också fram emot att se vilka förslag ni kommer med som är tydliga och som ger väljarna en möjlighet att ställa två tydliga regeringsalternativ mot varandra. Blir det en fortsatt alliansregering eller en rödgrön röra som tar över det här landet? Det får vi se.
Anf. 174 KENT PERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är inte utan att jag känner mig ganska road när jag lyssnar på Johan Linander. Jag kan säga att hela livet faktiskt är en kompromiss. Johan har själv kompromissat i dag och valt barnet före att vara här och lyssna på debatten. Jag tycker att det var en rimlig och bra kompromiss, men den innebar att Johan Linander missade en del anföranden, bland annat det jag höll.
Johan sade också att det inte finns någon gemensam linje när de rödgröna går upp i talarstolen i dessa frågor. Johan Linander har även påtalat att alliansen kommer att ge besked så småningom, när de har kompromissat färdigt i de olika arbetsgrupperna. Ja, det kommer vi också att göra, tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det är självklart. Skillnaden är att alliansen begär att vi ska lämna besked i dag medan Johan Linander förnöjt står och säger att de kommer att lämna klara och tydliga besked så småningom, när de är färdiga.
Jag kan konstatera att Centerpartiet har kompromissat bort en upphovsrättskommission och en integritetsombudsman. Frågan är vad man kommer man att kompromissa bort härnäst, när utredningen som är tillsatt och som ska se över Ipredlagstiftningen och konsekvenserna därav är färdig. Vad är alliansens linje där? Johan Linander säger här klart och tydligt att den ska ändras och förbättras om det finns negativa effekter. Det är bra. Frågan är dock vad alliansens linje är. Det skulle vara intressant att få besked om, för det representerar inte bara Centerpartiet utan utskottets majoritet och det betänkande som ni står bakom.
Anf. 175 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det skulle vara intressant att höra vilken av de rödgröna arbetsgrupperna, åtminstone de som är offentliga, som ska ta hand om den här typen av frågor. Jag jobbar normalt i justitieutskottet med de rättspolitiska frågorna, och där finns inte ens någon rödgrön arbetsgrupp tillsatt som i förväg ska förklara hur svensk brottsbekämpning – polis, domstolar och annat såsom kriminalvård – fungerar. Det vore intressant att höra från Kent Persson vilken tillsatt grupp som ska ge dessa svar före valet.
När det gäller vad alliansen kan tänkas göra är det självklart så att vi inte hade tillsatt en utvärdering av hur lagstiftningen fungerar om vi, Centerpartiet och alliansen, inte hade varit beredda att göra förändringar efter att vi har fått svaret från den utvärderingen. Vi är dock inte beredda att innan den är färdig säga vilka förändringar som ska göras. Det kan inte vara så svårt att förstå att vi avvaktar utvärderingen men kommer att lyssna på vad den kommer fram till och därefter återkomma med förslag utifrån det.
Anf. 176 KENT PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag är givetvis medveten om att du jobbar i justitieutskottet, Johan Linander. Det är inte mina frågor, och jag tänker inte diskutera dem. Jag vet dock också att de rödgröna i justitieutskottet har en gemensam politik inom en rad områden, och det finns i reservationstexten.
Det känns lite grann som att det var under galgen som alliansen lade fram förslaget om att en oberoende utredare ska se över effekterna. Jag kan inte känna att det är på något annat sätt. Nu tycker jag att det är bra att det finns, givetvis. Det är bra att man följer upp detta noga och också redovisar till riksdag och utskott vad man kommer fram till. Vi har inte fått någon sådan utredning presenterad för vår del, även om man från regeringens sida sade att man var väldigt tydlig med att detta skulle ske skyndsamt och att det man kom fram till snabbt skulle redovisas för riksdagen.
Frågan är i alla fall vad det är vi representerar här. Jag representerar Vänsterpartiet och Vänsterpartiets linje, och hade Johan Linander läst motiveringen i den text som finns i betänkandet hade han sett att det klart och tydligt står att vi inte har ändrat uppfattning när det gäller Ipred och Ipredlagstiftningen. Vi står fast vid den. Vi har diskuterat detta och också yrkat bifall till den motion som Miljöpartiet har. Det säger jag bara som information. Motiveringstexten är dock klar och tydlig när det gäller vad vi tycker och tänker i denna del, och för att ytterligare tydliggöra det för eventuell allmänhet har jag också yrkat bifall till den.
Anf. 177 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det är väl ingen tvekan om att splittringen inte finns mellan Vänsterpartiet och Miljöpartiet i första hand utan mellan Socialdemokraterna å ena sidan och Vänsterpartiet och Miljöpartiet å den andra. Det är i många frågor vi ser den tendensen, och så är det även inom det rättspolitiska området.
Det finns inte så mycket mer att tillägga. Det är viktigt att vi får en utvärdering av Ipred. När den har kommit kommer vi att följa upp och lägga fram de förslag som behövs för att få en bättre lagstiftning och förändra om det behövs.
Hela paketet och hela upphovsrättslagstiftningen är så mycket mer än bara Ipred. Där kommer Centerpartiet att fortsätta att jobba för att vi ska få till en stor utredning eller upphovsrättskommission, om vi väljer det ordet, så att vi kan få en modern upphovsrätt som fungerar i det samhälle som vi lever i. Då pratar vi om både det digitala samhället och det samhälle som gäller fysiska produkter. Så är det tyvärr inte i dag.
Det här är ett arbete som behöver göras internationellt. Vi är bundna av många överenskommelser både inom EU och internationellt. Sverige kan inte ensidigt förändra, utan vi måste jobba på det internationella planet. Då är det extra viktigt att vi tar en aktiv del inom till exempel EU, vilket Vänsterpartiet å andra sidan vill lämna.
20/12/2009
Anf. 116 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Ett fungerande rättsväsen som skapar ett tryggt samhälle där brott förebyggs och begångna brott utreds är en förutsättning och grundläggande för ett välfungerande samhälle.
Jag tycker att Sverige har ett bra rättsväsen. Vi har många hårt jobbande och engagerade poliser, vi har effektiva och pålitliga åklagare, vi har rättssäkra och förtroendeingivande domstolar och vi har en säker och behandlande kriminalvård. Men det finns mer att göra. Vårt rättsväsen kan fungera ännu bättre. Vi kan förebygga brott så att färre människor blir brottsoffer. Vi kan få fram bättre förundersökningar som leder till fler åtal. Vi kan få ned balanserna i domstolarna, så att brottsoffer och åtalade slipper vänta så länge på rättegång. Och vi kan minska återfallen i brott genom en ännu bättre kriminalvård.
Det är för att uppnå detta som vi i alliansen har gjort en historiskt stor satsning på rättsväsendet under den här mandatperioden. Enbart i budgeten för 2010 ökar anslagen till rättsväsendet med 2 ½ miljard kronor i förhållande till år 2009 års budgetram. Totalt kommer rättsväsendet att få 35,8 miljarder under 2010. Det är oerhört mycket pengar. Och jag tycker att vi ska ställa höga krav på vårt rättsväsen. Vi ska ställa höga krav på polisen, vi ska ställa höga krav på domstolarna och vi ska ställa höga krav på alla de andra myndigheterna inom det rättsvårdande området.
Fru talman! Av allt det som alliansen har genomfört under de senaste tre och ett halvt åren vill jag framför allt lyfta fram ökningen av antalet poliser, inte bara för att det är en ökning av antalet poliser, utan för att det har möjliggjort på ett helt nytt sätt att vi kan ha polis i hela landet – en polis som ska vara tillgänglig, synlig och närvarande i samhället.
Under Thomas Bodströms tid som justitieminister – tyvärr har han lämnat kammaren, men vi får se om han kommer tillbaka – var trenden tydlig. Polisstation efter polisstation lades ned. Nu är trenden den omvända; nya polisstationer öppnas. Socialistisk centralism har bytts mot en liberal decentralism, och det är glädjande. Det finns dock fortfarande några polismyndigheter som planerar att lägga ned polisstationer. Jag tycker att de borde tänka om. Det är inte vad svenska folket vill.
En annan viktig fråga att lyfta fram är när barn begår brott eller när barn utsätts för brott. De här sakerna hör ofta ihop. Det är inte sällan som gärningsmän blir brottsoffer och brottsoffer blir gärningsmän, speciellt om ett brottsoffer känner att ingen har lyssnat, att ingen har brytt sig om vad som egentligen hände.
Vi i Centerpartiet har bland annat lagt fram ett nytt förslag som gäller barnmisshandelsbrott liksom barnfridskränkningsbrott. Vi menar att de rättsliga myndigheterna måste klara av att behandla de fall där barn är inblandade på ett snabbare sätt. Det är också frågor som vi kommer att driva hårt under den kommande mandatperioden.
En tredje sak som jag vill ta upp här är behovet av häkten i hela landet. Vi ser oroande tendenser till att häkten läggs ned. Det kan möjligtvis ge besparingar inom en myndighet, men ser man till helheten i rättsväsendet har jag mycket svårt att tro att det leder till vare sig effektivitet eller besparingar.
Låt oss då titta lite på vad oppositionen föreslår. Först och främst kan vi konstatera att det inte finns något oppositionsförslag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt fram var sitt förslag, och de skiljer sig inte speciellt mycket åt ekonomiskt, men när det gäller inriktningen på politiken är det väldigt stora skillnader. Det är uppenbart att de rödgröna inte kan och inte vill komma överens om en gemensam rättspolitik. De har tillsatt ett antal arbetsgrupper för att få ihop sin politik, men inte på det rättspolitiska området.
Vi som satt i justitieutskottet redan under förra mandatperioden kommer ihåg hur oeniga Vänsterpartiet och Miljöpartiet allt som oftast var med dåvarande justitieminister Thomas Bodström. Då kom han i stället springande till Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna och ville ha stöd. På det sättet kunde Vänsterpartiet och Miljöpartiet kringgås. Och jag förstår om en del socialdemokrater hellre lämnar landet än försöker få ihop en gemensam rödgrön rättspolitik.
När det gäller anslagen till rättsväsendets myndigheter och rättsväsendet i stort skiljer de sig väldigt lite, och det har många varit inne på tidigare. Det är egentligen bara två förslag som skulle ha någon större betydelse för myndigheterna. Dels är det Miljöpartiets förslag om att sänka Säpos anslag med 100 miljoner kronor, dels är det Vänsterpartiets besparing på Kriminalvården med 250 miljoner kronor. I övrigt är det bara några promillen upp eller ned.
Räknar man då samman oppositionens tre förslag för att få något slags bild av vilken politik en, ve och fasa, rödgrön regering skulle kunna föra, blir det totalt sett en besparing på rättsväsendet med 70 miljoner kronor. Det är väl vad svenska folket kan förvänta sig om det skulle bli regeringsskifte nästa år. Då kan de förvänta sig en besparing på rättsväsendet.
Fru talman! Då ställer man sig frågan: Vilka förslag har då de rödgröna för att leva upp till sina besparingar i budgeten? Ja, det är svårt att svara på. Vänsterpartiet ger egentligen det enda ordentliga besparingsförslaget, och det har de ju all rätt att göra, med halvtidsfrigivning för mördare och våldtäktsmän i stället för att släppa ut dem efter två tre års straff.
Miljöpartiet å sin sida flyttar en arbetsuppgift från en myndighet till en annan. I sin budget gör de en besparing på 100 miljoner kronor på den myndighet som blir av med arbetsuppgifterna men lägger inte till en endast krona till den myndighet som ska ta över arbetsuppgifterna. Är det med den bristen på ansvarstagande och realism som de rödgröna vill styra Sverige? Det är en så kreativ bokföring att man nästan skulle kunna tro att Mona Sahlin har varit inblandad.
I övrigt när man läser de tre rödgröna partiernas reservationer till betänkandet skulle man kunna tro att det handlar om flera miljarder i anslagsökningar. Samtliga tre vänsterpartier vill i sina reservationer se en prioritering av arbetet mot ekonomisk brottslighet, en prioritering av arbetet mot organiserad brottslighet med mera, en prioritering av arbetet mot våldtäktsbrott, en prioritering av arbetet mot människohandel, en prioritering av arbetet mot hedersrelaterat våld, en prioritering av arbetet mot narkotikabrottslighet, en prioritering av arbetet mot hatbrott, en prioritering av arbetet mot ungdomsbrottslighet och en prioritering av arbetet mot korruption. Frågan man ställer sig är: Vad prioriterar ni inte?
Det är inte fel att ha höga ambitioner; det har vi i alliansen också. Men säger man att man prioriterar allt prioriterar man i själva verket inget.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
Anf. 117 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! När jag lyssnar på Johan Linander tycker jag mig höra någon som totalt har gett upp. I ditt anförande låter det som att du redan är tillbaka i opposition. Uppgivenheten lyser igenom.
Det var bra att Johan Linander rättade till Inger Davidson som beskyllde Vänsterpartiet för att dra ned på Säpo. Så är det inte. Man måste läsa på ordentligt.
Johan Linander tar också upp att Vänsterpartiet frigör resurser när det gäller kriminalvården. Det handlar om en villkorad halvtidsfrigivning för förstagångsdömda. På årsbasis innebär det 770 miljoner. Man får halvera det och dra bort de 250 miljoner vi har i besparing. Det blir ändå 127 miljoner kvar, Johan Linander. De får frivården behålla, för den behöver utvecklas. Vi tar ansvar fullt ut.
En partiledare fick frågan: Ni vill att det ska vara möjligt att utdöma villkorlig frigivning efter halva strafftiden, varför? Partiledaren svarade att det är viktigt eftersom det inte är bra att sitta inlåst så länge. Partiledaren som svarade så här var Maud Olofsson. Jag skulle vilja ha en kommentar till det.
Anf. 118 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Det är riktigt att jag inte har kritiserat Vänsterpartiet för besparingen på 250 miljoner kronor i kriminalvården eftersom ni har förklarat den med att ni vill ha halvtidsfrigivning för förstagångsdömda. Förstagångsdömda kan såklart vara mördare och våldtäktsmän också; där gör ni inga undantag. Ni öppnar alltså för att mördare och våldtäktsmän ska kunna bli frigivna efter halva tiden. Är det rätt uppfattat?
Pengar till frivården är bra. Samtidigt säger Vänsterpartiet i talarstolen att man vill bygga nya anstalter i såväl Östersund som Haparanda, vilket kostar många hundra miljoner. Frågan blir då: Vilka anstalter vill ni då lägga ned i stället? Ni behöver ju färre platser eftersom ni ska ha halvtidsfrigivning. Samtidigt ska ni bygga nya anstalter. Det måste betyda att ni ska lägga ned andra. Jag tror att många anställda i kriminalvården som jobbar på anstalter runt om i Sverige är intresserade av om just deras anstalter ska läggas ned om det blir en rödgrön regering efter valet.
När det gäller intervjun i Expressen för ganska länge sedan var det en okunnig journalist som ställde en fråga. Det var ett ganska dåligt svar också. Jag antar att min partiledare inte förstod frågan eftersom frågan var totalt felställd. Vad Centerpartiet sade för tre fyra fem år sedan var att det kan finnas fall där personer är dömda och det inte finns någon som helst återfallsrisk då vi kan tänka oss halvtidsfrigivning efter en särskild domstolsprövning.
Anf. 119 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag börjar med intervjun i Expressen. Det var väldigt länge sedan, sade Johan Linander. Men det var den 17 september 2009. Några månader är tydligen väldigt länge sedan. Maud Olofsson sade att hon är för en villkorad halvtidsfrigivning, men du, Johan Linander, påstår att din partiledare inte kan så mycket om saken. Det är upp till dig vad du säger om henne.
Johan Linander tar upp detta med platserna. Enligt riksdagens utredningstjänst skulle ungefär 500 platser frigöras. De nya anstalterna kommer att behövas, för vi har så många gamla nedslitna anstalter – jag har personligen besökt dem – som är under all kritik och som ska läggas ned. Då måste det komma något nytt, eller hur?
Men vem är det som har rätt? Är det Maud Olofsson som är partiledare eller är det Johan Linander? Några månader sedan är inte länge sedan. Det var i september 2009.
Anf. 120 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Lena Olsson får nog lyssna lite bättre på vad jag säger. Centerpartiet har inget beslut om att vi vill ha en generell halvtidsfrigivning. Den politiken får Vänsterpartiet står för alldeles själva. Däremot hade vi för tre fyra fem år sedan ett yrkande i riksdagen om mycket speciella fall där vi tyckte att man skulle kunna få halvtidsfrigivning efter domstolsbeslut. Det har Centerpartiet dock inte motionerat om på flera år. Vi behöver inte gå vidare med den diskussionen.
Lena Olsson visar en häpnadsväckande okunnighet när hon säger att det behövs ytterligare nya anstalter – som om det inte hade tillkommit några anstaltsplatser de senaste åren! Mellan 2004 och 2009 har det tillkommit 1 400 nya anstaltsplatser. Åren 2010–2012 kommer det med den utbyggnadsplan som finns och är i gång ytterligare 870 nya platser till anstalter och häkten – detta utan de två nya anstalter i Östersund och Haparanda som Lena Olsson säger ska byggas utan att man har tillskjutit en endaste krona. Hur ska någon kunna tycka att er politik är trovärdig när ni i budgeten inte tillskjuter några som helst pengar till en sak men i debatten säger att ni ska göra det ena efter det andra?
Man måste kunna ta ansvar. Att ta ansvar är att kunna sätta på pränt vilka pengar man vill tillskjuta för att nå ett mål. Man kan inte bara säga: Vi vill komma hit, men vi har inga pengar till det. Det är inte trovärdigt. Den politiken fungerar inte om man ska ta ansvar. Jag önskar de rödgröna lycka till med att ta fram en gemensam rättspolitik. Jag hoppas vi får se den före valet. Det skulle förenkla debatten för alliansen.
18/12/2009
Anf. 116 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Ett fungerande rättsväsen som skapar ett tryggt samhälle där brott förebyggs och begångna brott utreds är en förutsättning och grundläggande för ett välfungerande samhälle.
Jag tycker att Sverige har ett bra rättsväsen. Vi har många hårt jobbande och engagerade poliser, vi har effektiva och pålitliga åklagare, vi har rättssäkra och förtroendeingivande domstolar och vi har en säker och behandlande kriminalvård. Men det finns mer att göra. Vårt rättsväsen kan fungera ännu bättre. Vi kan förebygga brott så att färre människor blir brottsoffer. Vi kan få fram bättre förundersökningar som leder till fler åtal. Vi kan få ned balanserna i domstolarna, så att brottsoffer och åtalade slipper vänta så länge på rättegång. Och vi kan minska återfallen i brott genom en ännu bättre kriminalvård.
Det är för att uppnå detta som vi i alliansen har gjort en historiskt stor satsning på rättsväsendet under den här mandatperioden. Enbart i budgeten för 2010 ökar anslagen till rättsväsendet med 2 ½ miljard kronor i förhållande till år 2009 års budgetram. Totalt kommer rättsväsendet att få 35,8 miljarder under 2010. Det är oerhört mycket pengar. Och jag tycker att vi ska ställa höga krav på vårt rättsväsen. Vi ska ställa höga krav på polisen, vi ska ställa höga krav på domstolarna och vi ska ställa höga krav på alla de andra myndigheterna inom det rättsvårdande området.
Fru talman! Av allt det som alliansen har genomfört under de senaste tre och ett halvt åren vill jag framför allt lyfta fram ökningen av antalet poliser, inte bara för att det är en ökning av antalet poliser, utan för att det har möjliggjort på ett helt nytt sätt att vi kan ha polis i hela landet – en polis som ska vara tillgänglig, synlig och närvarande i samhället.
Under Thomas Bodströms tid som justitieminister – tyvärr har han lämnat kammaren, men vi får se om han kommer tillbaka – var trenden tydlig. Polisstation efter polisstation lades ned. Nu är trenden den omvända; nya polisstationer öppnas. Socialistisk centralism har bytts mot en liberal decentralism, och det är glädjande. Det finns dock fortfarande några polismyndigheter som planerar att lägga ned polisstationer. Jag tycker att de borde tänka om. Det är inte vad svenska folket vill.
En annan viktig fråga att lyfta fram är när barn begår brott eller när barn utsätts för brott. De här sakerna hör ofta ihop. Det är inte sällan som gärningsmän blir brottsoffer och brottsoffer blir gärningsmän, speciellt om ett brottsoffer känner att ingen har lyssnat, att ingen har brytt sig om vad som egentligen hände.
Vi i Centerpartiet har bland annat lagt fram ett nytt förslag som gäller barnmisshandelsbrott liksom barnfridskränkningsbrott. Vi menar att de rättsliga myndigheterna måste klara av att behandla de fall där barn är inblandade på ett snabbare sätt. Det är också frågor som vi kommer att driva hårt under den kommande mandatperioden.
En tredje sak som jag vill ta upp här är behovet av häkten i hela landet. Vi ser oroande tendenser till att häkten läggs ned. Det kan möjligtvis ge besparingar inom en myndighet, men ser man till helheten i rättsväsendet har jag mycket svårt att tro att det leder till vare sig effektivitet eller besparingar.
Låt oss då titta lite på vad oppositionen föreslår. Först och främst kan vi konstatera att det inte finns något oppositionsförslag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt fram var sitt förslag, och de skiljer sig inte speciellt mycket åt ekonomiskt, men när det gäller inriktningen på politiken är det väldigt stora skillnader. Det är uppenbart att de rödgröna inte kan och inte vill komma överens om en gemensam rättspolitik. De har tillsatt ett antal arbetsgrupper för att få ihop sin politik, men inte på det rättspolitiska området.
Vi som satt i justitieutskottet redan under förra mandatperioden kommer ihåg hur oeniga Vänsterpartiet och Miljöpartiet allt som oftast var med dåvarande justitieminister Thomas Bodström. Då kom han i stället springande till Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna och ville ha stöd. På det sättet kunde Vänsterpartiet och Miljöpartiet kringgås. Och jag förstår om en del socialdemokrater hellre lämnar landet än försöker få ihop en gemensam rödgrön rättspolitik.
När det gäller anslagen till rättsväsendets myndigheter och rättsväsendet i stort skiljer de sig väldigt lite, och det har många varit inne på tidigare. Det är egentligen bara två förslag som skulle ha någon större betydelse för myndigheterna. Dels är det Miljöpartiets förslag om att sänka Säpos anslag med 100 miljoner kronor, dels är det Vänsterpartiets besparing på Kriminalvården med 250 miljoner kronor. I övrigt är det bara några promillen upp eller ned.
Räknar man då samman oppositionens tre förslag för att få något slags bild av vilken politik en, ve och fasa, rödgrön regering skulle kunna föra, blir det totalt sett en besparing på rättsväsendet med 70 miljoner kronor. Det är väl vad svenska folket kan förvänta sig om det skulle bli regeringsskifte nästa år. Då kan de förvänta sig en besparing på rättsväsendet.
Fru talman! Då ställer man sig frågan: Vilka förslag har då de rödgröna för att leva upp till sina besparingar i budgeten? Ja, det är svårt att svara på. Vänsterpartiet ger egentligen det enda ordentliga besparingsförslaget, och det har de ju all rätt att göra, med halvtidsfrigivning för mördare och våldtäktsmän i stället för att släppa ut dem efter två tre års straff.
Miljöpartiet å sin sida flyttar en arbetsuppgift från en myndighet till en annan. I sin budget gör de en besparing på 100 miljoner kronor på den myndighet som blir av med arbetsuppgifterna men lägger inte till en endast krona till den myndighet som ska ta över arbetsuppgifterna. Är det med den bristen på ansvarstagande och realism som de rödgröna vill styra Sverige? Det är en så kreativ bokföring att man nästan skulle kunna tro att Mona Sahlin har varit inblandad.
I övrigt när man läser de tre rödgröna partiernas reservationer till betänkandet skulle man kunna tro att det handlar om flera miljarder i anslagsökningar. Samtliga tre vänsterpartier vill i sina reservationer se en prioritering av arbetet mot ekonomisk brottslighet, en prioritering av arbetet mot organiserad brottslighet med mera, en prioritering av arbetet mot våldtäktsbrott, en prioritering av arbetet mot människohandel, en prioritering av arbetet mot hedersrelaterat våld, en prioritering av arbetet mot narkotikabrottslighet, en prioritering av arbetet mot hatbrott, en prioritering av arbetet mot ungdomsbrottslighet och en prioritering av arbetet mot korruption. Frågan man ställer sig är: Vad prioriterar ni inte?
Det är inte fel att ha höga ambitioner; det har vi i alliansen också. Men säger man att man prioriterar allt prioriterar man i själva verket inget.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
Anf. 117 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! När jag lyssnar på Johan Linander tycker jag mig höra någon som totalt har gett upp. I ditt anförande låter det som att du redan är tillbaka i opposition. Uppgivenheten lyser igenom.
Det var bra att Johan Linander rättade till Inger Davidson som beskyllde Vänsterpartiet för att dra ned på Säpo. Så är det inte. Man måste läsa på ordentligt.
Johan Linander tar också upp att Vänsterpartiet frigör resurser när det gäller kriminalvården. Det handlar om en villkorad halvtidsfrigivning för förstagångsdömda. På årsbasis innebär det 770 miljoner. Man får halvera det och dra bort de 250 miljoner vi har i besparing. Det blir ändå 127 miljoner kvar, Johan Linander. De får frivården behålla, för den behöver utvecklas. Vi tar ansvar fullt ut.
En partiledare fick frågan: Ni vill att det ska vara möjligt att utdöma villkorlig frigivning efter halva strafftiden, varför? Partiledaren svarade att det är viktigt eftersom det inte är bra att sitta inlåst så länge. Partiledaren som svarade så här var Maud Olofsson. Jag skulle vilja ha en kommentar till det.
Anf. 118 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Det är riktigt att jag inte har kritiserat Vänsterpartiet för besparingen på 250 miljoner kronor i kriminalvården eftersom ni har förklarat den med att ni vill ha halvtidsfrigivning för förstagångsdömda. Förstagångsdömda kan såklart vara mördare och våldtäktsmän också; där gör ni inga undantag. Ni öppnar alltså för att mördare och våldtäktsmän ska kunna bli frigivna efter halva tiden. Är det rätt uppfattat?
Pengar till frivården är bra. Samtidigt säger Vänsterpartiet i talarstolen att man vill bygga nya anstalter i såväl Östersund som Haparanda, vilket kostar många hundra miljoner. Frågan blir då: Vilka anstalter vill ni då lägga ned i stället? Ni behöver ju färre platser eftersom ni ska ha halvtidsfrigivning. Samtidigt ska ni bygga nya anstalter. Det måste betyda att ni ska lägga ned andra. Jag tror att många anställda i kriminalvården som jobbar på anstalter runt om i Sverige är intresserade av om just deras anstalter ska läggas ned om det blir en rödgrön regering efter valet.
När det gäller intervjun i Expressen för ganska länge sedan var det en okunnig journalist som ställde en fråga. Det var ett ganska dåligt svar också. Jag antar att min partiledare inte förstod frågan eftersom frågan var totalt felställd. Vad Centerpartiet sade för tre fyra fem år sedan var att det kan finnas fall där personer är dömda och det inte finns någon som helst återfallsrisk då vi kan tänka oss halvtidsfrigivning efter en särskild domstolsprövning.
Anf. 119 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag börjar med intervjun i Expressen. Det var väldigt länge sedan, sade Johan Linander. Men det var den 17 september 2009. Några månader är tydligen väldigt länge sedan. Maud Olofsson sade att hon är för en villkorad halvtidsfrigivning, men du, Johan Linander, påstår att din partiledare inte kan så mycket om saken. Det är upp till dig vad du säger om henne.
Johan Linander tar upp detta med platserna. Enligt riksdagens utredningstjänst skulle ungefär 500 platser frigöras. De nya anstalterna kommer att behövas, för vi har så många gamla nedslitna anstalter – jag har personligen besökt dem – som är under all kritik och som ska läggas ned. Då måste det komma något nytt, eller hur?
Men vem är det som har rätt? Är det Maud Olofsson som är partiledare eller är det Johan Linander? Några månader sedan är inte länge sedan. Det var i september 2009.
Anf. 120 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Lena Olsson får nog lyssna lite bättre på vad jag säger. Centerpartiet har inget beslut om att vi vill ha en generell halvtidsfrigivning. Den politiken får Vänsterpartiet stå för alldeles själva. Däremot hade vi för tre fyra fem år sedan ett yrkande i riksdagen om mycket speciella fall där vi tyckte att man skulle kunna få halvtidsfrigivning efter domstolsbeslut. Det har Centerpartiet dock inte motionerat om på flera år. Vi behöver inte gå vidare med den diskussionen.
Lena Olsson visar en häpnadsväckande okunnighet när hon säger att det behövs ytterligare nya anstalter – som om det inte hade tillkommit några anstaltsplatser de senaste åren! Mellan 2004 och 2009 har det tillkommit 1 400 nya anstaltsplatser. Åren 2010–2012 kommer det med den utbyggnadsplan som finns och är i gång ytterligare 870 nya platser till anstalter och häkten – detta utan de två nya anstalter i Östersund och Haparanda som Lena Olsson säger ska byggas utan att man har tillskjutit en endaste krona. Hur ska någon kunna tycka att er politik är trovärdig när ni i budgeten inte tillskjuter några som helst pengar till en sak men i debatten säger att ni ska göra det ena efter det andra?
Man måste kunna ta ansvar. Att ta ansvar är att kunna sätta på pränt vilka pengar man vill tillskjuta för att nå ett mål. Man kan inte bara säga: Vi vill komma hit, men vi har inga pengar till det. Det är inte trovärdigt. Den politiken fungerar inte om man ska ta ansvar. Jag önskar de rödgröna lycka till med att ta fram en gemensam rättspolitik. Jag hoppas vi får se den före valet. Det skulle förenkla debatten för alliansen.
1/12/2009
Ännu ett inlägg i kammaren som jag hade glömt att lägga in här på bloggen.
Anf. 47 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! I förra veckan blev förlikningsprocessen angående telekompaketet klar. Telekompaketet är viktigt, för det kommer att stärka konkurrensen och konsumentskyddet i Europa.
De här viktiga delarna som egentligen var de största i telekompaketet har inte diskuterats speciellt mycket, utan det som kom att diskuteras var det där tillägget som kom i Europaparlamentet om eventuell avstängning från Internet utan föregående rättslig prövning.
Jag skulle vilja ställa frågan till infrastrukturminister Åsa Torstensson som ju ledde ministerrådet vid den här förlikningsprocessen. Kan ministern bekräfta att överenskommelsen nu innebär att ingen europé ska kunna bli avstängd från Internet utan en föregående opartisk och rättssäker prövning?
Anf. 48 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Tack för frågan! Jag kan börja med att bekräfta flera saker. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi i den här svåra diskussionen om telekompaketet i dess helhet konstaterar att vi till 98 procent var eniga om vikten av att skapa bättre konkurrensförhållanden i EU, bättre förutsättningar och fokus på konsumenters rätt. Det kommer också konsumenterna att märka framöver.
Den del som gick till förhandling mellan parlamentet och de 27 medlemsstaterna under mitt ansvar var lite besvärligare, men vi har nått fram till en överenskommelse som mycket riktigt ger en tydlig rättssäkerhet för alla användare på Internet. Det är en tydlighet från parlamentets och rådets sida. Det är viktigt att vi nu har kommit överens om det här beslutet, och det är till gagn för konsumenten såväl som för IT-användarna.
Anf. 49 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Tack för svaret! Även om nu telekompaketet innehåller det här skyddet så att ingen ska kunna stängas av från Internet utan en rättslig prövning först är det viktigt att poängtera att vi i Sverige inte har några sådana tankar. I Sverige ska vi inte ha någon avstängning från Internet, oavsett vilken typ av brottslighet det handlar om, om det är upphovsrättsintrång eller betydligt grövre brottslighet.
Jag tycker att det är viktigt att vi klargör att det är så, för det finns mycket tvivel och många spekulationer, speciellt om man läser på bloggar och hemsidor. Tyvärr finns det också personer som har som sitt syfte att sprida den här osäkerheten, så jag skulle vilja att statsrådet Torstensson försäkrar eventuellt oroliga medborgare om att vi inte ska införa någon avstängning från Internet som straff i Sverige.
Anf. 50 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Johan Linander ställer frågan om Internetanvändarnas säkerhet. Det är inte och har aldrig varit aktuellt att svenska Internetanvändare ska kunna stängas av. Tvärtom, om jag nu får vidga det här, har ju regeringen via den hantering vi haft genom Renforsutredningen som berörde detta varit tydlig med att detta inte är några förslag som vi går vidare med. Det är inget som kommer att genomföras.
Anförande som jag hade glömt att lägga in, från den 12/11.
Anf. 8 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Som ni tidigare hört debatterar vi nu föreslagen lag om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen.
Varför är då detta en viktig lagstiftning? Jo, just på grund av det problem som Socialdemokraterna tar upp: att det har varit svårt att få utländska yrkeschaufförer och en del andra att betala böter som de tilldöms i Sverige. Det har varit så att uppemot hälften av alla sådana böter inte har betalats.
Just detta är anledningen till EU:s rambeslut, och det är just därför som vi i dag ska anta den här lagen. Men när vi nu kommer med en lösning väljer Socialdemokraterna att komma med ytterligare förslag om kontanthantering.
Redan från början ska det sägas att det inte finns någon oenighet om den lag som vi i dag ska anta, utan vi är helt överens.
Men vad är det då som oppositionen reserverar sig för? Ja, man yrkar bifall till fyra motioner från den allmänna motionstiden. Tre av de motionerna är skrivna av mina borgerliga kolleger – en centermotion och två moderatmotioner. Men de flesta av motionerna skrevs innan propositionen lades fram – alltså under tidigare förutsättningar.
I en socialdemokratisk motion utgår man från att det kommer en ny lag. Ändå är man kritisk till en sådan. Man anser att omedelbar betalning vid vägkanten skulle vara effektivare, att tid och administrativa resurser skulle sparas.
Men blir det verkligen effektivt att på så sätt spara när det gäller de administrativa resurserna? På något sätt måste ju de inplockade böterna redovisas, och på något sätt måste det kontrolleras att de inplockade böterna hamnar rätt. Varken jag eller någon annan tror att svensk polis skulle stoppa bötespengarna i fel ficka, men en kontroll måste ske. Vi kan inte ha ett system som är sådant att vi inte vet att allting går rätt till.
På samma sätt måste de utländska yrkeschaufförerna som på plats avtvingas på pengar ha en chans att överklaga. De ska inte behöva betala på plats, utan de måste få en rättslig chans att säga: Nej, böterna är inte rättvisa, så jag överklagar.
Det finns många frågetecken i sammanhanget. Jag tycker inte att vi över huvud taget ska ha ett system av nämnda slag. Jag vill inte ha ett system med direktbetalning, och jag vill inte se svenska poliser stå vid vägkanten och ta emot pengar. Dessutom är jag tveksam till att svensk polis själv skulle vilja hantera de här kontanterna.
Från mig kommer alltså ett tydligt yrkande om avslag på reservationen och ett lika tydligt bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Hade glömt att lägga in detta på bloggen, från den 3/11.
Anf. 38 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Tack, statsrådet, för återrapporten! Som många andra redan har varit inne på är det mycket glädjande att Östersjöstrategin har antagits. Det är ett bra svenskt initiativ, och det är mycket positivt att den nu är på plats. Nu gäller det att komma till handling.
Jag tror att detta tillsammans med Helcoms Baltic Sea Action Plan gör att det nu finns förutsättningar för att förbättra miljön i Östersjön. Det krävs väldigt många åtgärder. Vi vet att Östersjön redan i dag faktiskt är ganska risigt. Nu är Östersjön näst intill ett innanhav i EU, men det är bara åtta av nio länder runt Östersjön som tillhör EU. Det nionde är ett ganska stort och betydelsefullt land, nämligen Ryssland.
Tidigare i höst var vi några riksdagsledamöter som var på den parlamentariska Östersjökonferensen i Danmark. Där diskuterade vi bland annat den då kommande Östersjöstrategin med de ryska deltagarna. Jag tror att man kan säga två saker utifrån den diskussion vi hade. Den ena är att Ryssland mycket gärna vill vara en aktiv part i Östersjöarbetet och i Östersjöstrategin. Den andra är att Ryssland inte tänker vidta en massa åtgärder bara för att EU säger åt dem att göra det.
Min fråga till statsrådet är: Vad har EU och det svenska ordförandeskapet gjort för att inkludera Ryssland i arbetet med Östersjöstrategin så att det verkligen blir nio länder av nio runt Östersjön som kan vara med och förbättra miljön i Östersjön?
Anf. 39 Statsrådet CECILIA MALMSTRÖM (fp):
Herr talman! Tack för frågan! Det är oerhört glädjande att vi har kunnat anta Östersjöstrategin. Nu börjar arbetet.
Vi har hela tiden under arbetet varit mycket angelägna om att hålla Ryssland men även Norge informerade om Östersjön för att det ska vara så öppet och transparent som möjligt och inte förstås som någonting som hotar eller som konkurrerar. De signaler som vi har fått från Moskva är att de tycker att de har haft en bra dialog med oss.
Nu är Östersjöstrategin en EU-strategi, men det kommer att finnas olika pilotprojekt där Ryssland på olika sätt är med. Jag tror precis som Johan Linander att det bara är om man är med och är delaktig som man kan förmås att vidta de olika åtgärderna. Det gäller på miljöområdet där Sankt Petersburg är involverat. Sedan kommer det inom ramen för den nordliga dimensionen att vara en del på hälsoområdet där Ryssland är ordförande om ett halvår. Då kommer de automatiskt in.
Det finns redan i dag projekt där Ryssland är med, och vi ser naturligtvis väldigt gärna att man även i framtiden hittar mycket konkreta frågor där man knyter upp ryska aktörer, för den delen även norska eftersom Norge berörs. Därigenom kan man öka förutsättningarna för att få bra resultat, inte minst på miljöområdet.
Anf. 40 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Tack för svaret! Det är glädjande att Ryssland involveras i det här arbetet. Även om vi gör väldigt mycket i Sverige och i andra länder runt Östersjön hjälper det inte mycket om det inte ens finns ett fungerande avloppsreningssystem i Kaliningrad där avloppsvattnet åker rakt ut i Östersjön. Även om vi vidtar mängder med åtgärder i Sverige och i de andra länderna är det klart att Östersjön inte kommer att vara starkare än dess svagaste länk.
Min andra fråga handlar om ett annat nordiskt land, nämligen Island och utvidgningen. Diskuterades det över huvud taget under det här rådsmötet om utvidgningen och om Islands möjligheter att få förhandla vidare så att vi så snart som möjligt åtminstone kan vara fyra nordiska länder i EU? Sedan ser vi fram emot att vi ska vara fem, men det tar nog lite längre tid.
Anf. 41 Statsrådet CECILIA MALMSTRÖM (fp):
Herr talman! Det är en ambition vi kan dela, men svaret är nej. Det pratades över huvud taget inte om utvidgningen, utan det kommer upp i december. Det är då man brukar ha en utvidgningsdiskussion. Då vet vi närmare om kommissionen kommer att redan ha hunnit titta så långt på den isländska avin att man kan föreslå att landet kan få kandidatstatus och får ett datum. Det är i dag lite för tidigt; det beror på hur snabbt man jobbar i kommissionen – om det sker på den här sidan eller nästa sida årsskiftet. Men en större utvidgningsdebatt blir det i samband med decembertoppmötet.
24/9/2009
Anf. 63 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Jag kommer inte att bli lika kort som tidigare talare. Sveriges antagande av rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta är en ganska lång och komplicerad titel, men bakom den döljer sig ett mycket bra förslag.
Tyvärr händer det att svenska medborgare begår brott i andra länder. Det händer också att medborgare från andra länder begår brott här i Sverige. Även om ett sådant brott inte är så grovt att det i normala fall skulle föranleda en häktning om det hade varit en gärningsman från det egna landet händer det att personen från ett annat land häktas, eftersom man anser att det finns för stor fara för att personen ska lämna landet och sedan inte komma tillbaka till den rättegång som väntar.
Det är just därför det här rambeslutet behövs. För genom rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmissänkta ska samma regler kunna gälla för det egna landets medborgare som för medborgarna från andra EU-länder. En av de konkreta vinsterna med det är att man inte ska behöva hålla personer häktade bara av den anledningen att de annars kanske inte skulle komma tillbaka till rättegången.
Det egna landet garanterar att man återför den personen om han inte kommer frivilligt. Dessutom garanterar man att de övervakningsåtgärder som beslutas ska skötas.
Det finns tråkiga exempel på att svenska medborgare har fått sitta lång tid i häkte i andra EU-länder. Man önskar att det inte var så. Vi har diskuterat mänskliga rättigheter tidigare här. Tyvärr är inte alltid häktningstiderna som vi skulle vilja se dem. Det kan handla om månader och till och med om år. Det är klart att de personerna och de personernas släktingar och vänner mycket hellre ser att de kan komma tillbaka till Sverige i väntan på rättegång.
Är det ett grovt brott som har begåtts blir det häktning i alla fall. Då kvittar det om man är i det egna landet eller om man kommer från ett annat land när man begår brottet. Är det ett grovt brott är det säkert skäl för häktning, men i många andra fall blir det häktning trots att de grunderna inte finns. Nu ska vi kunna komma ifrån det, och det bra.
Mot denna bakgrund, fru talman, är det svårt att förstå att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej till detta förslag. Frågan är om ni tycker att det är bättre att svenska medborgare sitter häktade i månader och kanske år innan rättegång än att de får komma tillbaka till Sverige, även med övervakningsåtgärder, och kan leva ett något mer normalt liv och sedan återvända när det blir dags för rättegång. Jag tycker att vi borde kunna vara överens om att det är en rätt bra väg att gå.
I reservationen pekar Vänsterpartiet och Miljöpartiet på två saker, dels är det formalia, dels att systemet med borgen finns med i rambeslutet. Det skulle vara främmande för den svenska rättsordningen. Det är det. Vi har inget borgenssystem här i Sverige.
Om vi börjar med formalia håller jag med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att det vore bättre om vi hade kunnat anta rambeslutet samtidigt som det förelåg förslag på lagändringar. Det har vi tagit upp många gånger och debatterat många gånger, inte minst under den förra mandatperioden när vi hade en socialdemokratisk regering som stöttades av just Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Samtidigt ska man lägga märke till att i propositionen finns det en genomgång av vad som behöver göras i svensk lagstiftning för att genomföra det här rambeslutet. Det är en genomgång på 20 sidor. Men trots att det är en ordentlig genomgång har vi ett sådant lagstiftningssystem att det behövs ytterligare utredningar, remissrundor med mera innan vi antar en ny lag. Och det tar lite tid.
Då är frågan: Ska alla andra EU-länder sitta och vänta på att vi blir klara? Omvänt händer det att det tar tre, fyra, fem, kanske tio år innan alla länder har genomfört rambesluten. Skulle vi ha ett sådant system att rambesluten inte börjar gälla förrän alla har genomfört dem skulle det bli väldigt trögt att komma framåt i EU-maskineriet. Det är trögt nog som det är.
Om vi går över till borgenssystem kräver det en förklaring av hur det här rambeslutet är upplagt. Det finns två delar i rambeslutet. Det ena är övervakningsåtgärder som vi kommer att bli skyldiga att genomföra. Det andra är frivilliga åtgärder.
De åtgärder som måste genomföras är när den misstänkte har en skyldighet ”att meddela den behöriga myndigheten i den verkställande staten varje byte av hemvist, i synnerhet för mottagande av kallelser att närvara vid ett förhör”. Jag citerar här, därför blir det ett lite tråkigt språk. Det är när den misstänkte har skyldighet ”att inte besöka vissa ställen, orter eller fastställda områden”, när den misstänkte har en skyldighet ”att stanna kvar på anvisad ort”, när den misstänkte har en skyldighet ”att efterleva begränsningar av möjligheten att lämna den verkställande statens territorium”, när den misstänkte har en skyldighet ”att vid bestämda tidpunkter anmäla sig hos en viss myndighet” och när den misstänkte har en skyldighet ”att undvika kontakt med vissa personer med anknytning till brottet eller brotten”.
Detta ser inte jag som några konstigheter. Det är inget som är direkt främmande i den svenska rättsordningen, som jag ser det.
Om vi däremot går över till de åtgärder som är frivilliga att övervaka är det när den misstänkte har en skyldighet att avstå från viss verksamhet med anknytning till brottet, vilket till exempel kan gälla ett angivet yrke som han eller hon inte ska få syssla med, när den misstänkte har en skyldighet att inte framföra fordon, när den misstänkte har en skyldighet att deponera en viss summa pengar, det vill säga borgen, när den misstänkte har en skyldighet att genomgå terapeutisk behandling eller behandling för beroende eller när den misstänkte har en skyldighet att undvika kontakt med vissa föremål i samband med brottet.
Om man går igenom den uppräkningen är det klart att där finns en del övervakningsåtgärder som är något mer udda inslag i vårt rättssystem, till exempel borgen. Men att vi antar rambeslutet tvingar oss inte att genomföra de frivilliga åtgärderna.
Däremot kan man ställa sig frågan: Är det inte bättre för den misstänkte att Sverige accepterar borgenssystem i så speciella fall, om alternativet är att sitta häktad i ett annat land i månader eller år. Jag tror att den misstänkte mycket hellre skulle se att det finns ett fungerande system för hur Sverige även skulle kunna övervaka en sådan åtgärd, även om vi normalt sett inte har det i vårt rättssystem.
Fru talman! Visst finns det frågetecken när det gäller exakt hur det här rambeslutet ska genomföras i svensk lagstiftning, men dessa frågetecken är inte så stora att det är värt att vägra godkänna lagförslaget. Det Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör är att de säger till de svenskar som sitter häktade i andra EU-länder i dag, och det finns tyvärr sådana, att ni får sitta kvar på häktet därför att vi tycker att formalia är viktigare än att vi ska komma framåt i den här frågan gemensamt inom EU. Det blir de faktiska konsekvenserna av att avslå propositionen.
Jag är däremot glad åt att Socialdemokraterna ser behovet och ställer sig på alliansens sida. Jag beklagar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sitt fortsatta EU-motstånd tackar nej till att underlätta för svenska medborgare som misstänks för brott i andra EU-länder.
Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på reservationerna.
Anf. 64 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande, Johan Linander, att även om det är positivt att föreliggande förslag till beslut syftar till att införa regler i denna riktning har vi från Vänsterpartiet en viss kritik mot det.
Jag skulle vilja ställa en fråga till dig. Man kan ju associera till den långa debatt som vi har haft. Jag ska försöka fatta mig kort, för vi har faktiskt en till debatt som vi ska hinna med. Jag kan känna lite för Vänsterpartiets del att nu är vi där igen, om vi relaterar till den föregående debatten, att vi ska ta ställning till något som vi inte kan överblicka. Det är just när det gäller följdlagstiftningen. Jag förstår ju att Johan Linander också känner igen detta därför att jag vet att det har varit väldigt mycket kritik gentemot den förra regeringen. Jag ställde också en fråga i mitt anförande.
Är det så bråttom med det här, eftersom man relaterar till Lissabonfördraget som ännu inte har antagits. Är det så akut att få igenom det här att man inte kan följa upp med en följdlagstiftning? I utskottet säger man att det krävs en grundlig analys. Det är inte så enkelt med den följdlagstiftning som kommer. Det verkar behövas ett ganska omfattande och avancerat arbete. Är det då viktigare att vi trycker igenom det här utan att vi kan överblicka det? I grunden har vi ändå en positiv inställning.
Anf. 65 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Egentligen är det ju bra att vi är överens om att de här reglerna behövs. Det är positivt så att säga. Men avslag på propositionen innebär ett nej. Det kan vi inte komma ifrån. Jag tycker faktiskt att man kan, om jag ska använda det ord som Lena Olsson använde, överblicka vilken svensk lagstiftning som behövs om man läser genomgången av kap. 6 i propositionen. Vi kan inte säga exakt hur lagstiftningen ska se ut, men överblicka den tycker jag nog att vi kan.
När det gäller Lissabonfördraget är problemet alltså att det som inte har genomförts innan Lissabonfördraget träder i kraft kommer att ta ganska lång tid innan det kan genomföras. Då måste man backa tillbaka. Det är ju en helt ny beslutsprocess, bland annat ska Europaparlamentet få ett helt annat inflytande även inom tredjepelarfrågorna. Det betyder att antas inte förslaget innan Lissabonfördraget träder i kraft kommer det förmodligen att ta åtminstone ytterligare ett år innan vi har detta på plats. Då tycker jag att det är bättre att vi antar det nu. Vi kan hjälpa de svenska medborgare som faktiskt sitter häktade i andra EU-länder att få komma hem i väntan på rättegång.
Anf. 66 LENA OLSSON (v) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis som Johan Linander säger att man tänker på de människor som sitter häktade. Det gör vi också naturligtvis, men det kommer också att ske framöver. Då associerar jag till att det kanske är bra att följdlagstiftningen är på plats.
Utskottsmajoriteten säger ju själv att man, som regeringen anför, kan förutsätta att lagstiftningsarbetet i vissa delar är komplicerat och kräver noggranna analyser, framför allt mot bakgrund av att något motsvarande samarbete inte finns. Man säger alltså själv att det här inte är någon liten sak utan det är ganska omfattande. Då måste vi från Vänsterpartiet protestera. Vi antar en ram men vi känner inte till innehållet. På det viset sätts ju demokratin också ur spel.
Jag skulle hellre låta det få ta lite längre tid så att vi har med allt underlag som vi behöver för att fatta beslut.
Anf. 67 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! När man säger att vi ska låta det ta lite längre tid är det inte bara så att vi får lite längre tid på oss i Sverige utan då säger vi också att det ska ta lite längre tid för de andra 26 länderna. Säger vi att de andra 26 länderna ska vänta lite längre tid på oss i det här fallet får vi så klart också acceptera att vänta lite längre när något av de andra 26 länderna tycker att de behöver mer tid för att genomföra lagstiftning. Om vi inte har det här tvåstegsförfarandet, att länderna först antar rambeslutet, blir det en mycket trögare process.
Samtidigt vet Lena Olsson att jag också tycker att det skulle ha varit bra om vi hade haft följdlagstiftningen på plats. Men det får man ställa mot att stressa igenom en ny svensk lag utan att den går igenom den normala lagstiftningsproceduren. Då tycker jag ändå att det är viktigare att vi tar det lite lugnt med hur formuleringarna exakt ska se ut i en ny svensk lag. Innehållet i den nya lagen kan man utifrån det här säga kommer att bli ungefär så och så, men de exakta formuleringarna är inte lika lätta att få fram så snabbt.
I grunden är vi överens om att det här behövs. Vi är överens om att det behövs en följdlagstiftning, vi är överens om att det hade varit bra om följdlagstiftningen hade funnits på plats redan nu, men vi är inte överens huruvida vi i dag ska säga åt dem som sitter häktade i andra EU-länder att de får vänta ytterligare lite innan de kan komma hem i väntan på rättegång. Där är vi tydligen inte överens.
Anf. 17 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! När man lyssnar på den här debatten och på en del av de tidigare talarna skulle man kunna tro att vi debatterar Stockholmsprogrammet, att det är dags att säga ja eller nej till ett Stockholmsprogram. Men så är ju inte alls fallet.
Det vi debatterar här i dag är Europeiska kommissionens meddelande med titeln Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst. Detta meddelande är ett underlag för att ta fram ett nytt femårigt arbetsprogram för de rättsliga och inrikes frågorna inom EU. Det är ett nytt program som ska ersätta det gamla Haagprogrammet som upphör vid det här årets utgång.
Detta nya program ska diskuteras och förhandlas fram under det svenska ordförandeskapet i höst och förhoppningsvis antas i slutet av året. Redan nu kallas det Stockholmsprogrammet. Det är ganska naturligt. Det brukar bli staden där man befinner sig som ger namn åt nya program, liksom Haagprogrammet och före det Tammerforsprogrammet. Men i nuläget finns det inget Stockholmsprogram att debattera eller ta ställning till. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för dem som lyssnar på debatten att förstå vad vi faktiskt pratar om. Annars riskerar det här att bli obegripligt. Det kanske inte heller är så konstigt eftersom det inte verkar som om ens alla partier har förstått vad frågan handlar om.
Herr talman! Jag har plockat fram reservationerna, eller de avvikande meningarna som det heter, i de yttranden som andra utskott har lämnat in till justitieutskottet inför denna behandling av kommissionens meddelande.
I konstitutionsutskottet skriver Vänsterpartiet och Miljöpartiet att de avvisar Stockholmsprogrammet. I civilutskottet och socialförsäkringsutskottet skriver Vänsterpartiet samma sak. De avvisar Stockholmsprogrammet. Hur kan man avvisa något som inte finns än? De ombeds att yttra sig om kommissionens meddelande, och de svarar att de avvisar Stockholmsprogrammet – som ska antas någon gång framåt jul.
Det kanske är så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej oavsett hur det kommande Stockholmsprogrammet kommer att se ut. Det vore en alldeles sensationell sorts politik att redan på förhand faktiskt säga klart och tydligt: Vi kommer att säga nej, oavsett om det förslag som läggs fram är bra eller dåligt.
Det är tydligt. Då vet vi vad ni menar.
Eller vi kan tolka det som att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte tycker att EU ska ha något femårigt arbetsprogram att jobba utifrån. Det skulle betyda att varje halvår ska ordförandeskapet driva de frågor som just då är intressanta. Det skulle med all sannolikhet bli de frågor som är aktuella i just det landet vid just det tillfället. Det skulle vara bra att få ett klargörande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet vad ni egentligen menar. Jag tror att de allra flesta – jag vet att det gäller också Socialdemokraterna, även om Thomas Bodström nu har försvunnit från salen – förstår att det är bättre att ha en gemensam målsättning av hur man vill att samarbete ska utvecklas i stället för att springa på den ena bollen och sedan på den andra bollen och egentligen inte veta om man springer åt rätt håll. Det blir lätt, som Henrik von Sydow var inne på, än slank han hit, än slank han dit och än slank han ned i diket.
De flesta av oss kan säkert vara överens om att det behövs ett program för hur samarbetet inom EU ska utvecklas på området. Nästa fråga är, så klart, den viktiga frågan hur det ska utvecklas.
Det program som nu gäller, Haagprogrammet, förhandlades fram 2004 i efterdyningarna av det fruktansvärda terrordådet i Madrid, som dödade nästan 200 personer och skadade över 2 000. När man läser Haagprogrammet ser man tydligt kopplingarna. Det är behovet av terrorbekämpning som ligger till grund för Haagprogrammet. Haagprogrammet förhandlades fram 2004. Då var den tidigare talaren här justitieminister, alltså Thomas Bodström.
När vi nu kan läsa kommissionens meddelande inför det nya programmet, Stockholmsprogrammet, ser vi tydligt att det faktiskt är andra tider. Europa har delvis återhämtat sig och kommit över nine eleven-, Madrid- och Londondåden. Det finns en helt annan balans mellan terror- och brottsbekämpning å ena sidan och skyddet av personlig integritet och rättssäkerhet å andra sidan.
Jag vill påstå att detta inte ens är något tyckande utan fakta. Ingen som har läst både Haagprogrammet och kommissionens meddelande kan påstå att de går i fel riktning. Kommissionens meddelande inför Stockholmsprogrammet går i riktningen till förmån för den enskildes rättigheter. Sedan är nästa fråga om det går tillräckligt långt. Där kan vi säkert ha olika åsikter. Mitt och Centerpartiets svar är nej. Vi tycker inte att kommissionens meddelande går tillräckligt långt. Vi vill ha ännu större tyngd på rättssäkerhetsfrågorna och integritetsfrågorna.
Herr talman! Med tanke på hur Haagprogrammet har varit inriktat på terrorbekämpning och andra repressiva åtgärder är det nu verkligen viktigt att åtgärderna utvärderas, för att se om de har varit effektiva och vad de har inneburit för enskilda medborgares integritet. Om en sådan utvärdering visar att en åtgärd inte har varit effektiv eller att den har inneburit ett oproportionellt stort intrång i integriteten i förhållande till behovet och effektiviteten måste åtgärder vidtas. Man kan vidta åtgärder för att höja effektiviteten. Man kan vidta åtgärder för att minska intrånget i den personliga integriteten. Eller man kan helt enkelt ta bort lagarna, ta bort åtgärderna. Om de inte har varit bra, om de inte har varit effektiva, om inte behovet fanns eller om det var ett för stort intrång i integriteten: ta bort dem. Vi måste ibland kunna backa om det har blivit fel.
Detta är också en fråga som den europeiska datatillsynsmannen tog upp i sitt yttrande över kommissionens meddelande. En annan fråga som datatillsynsmannen tar upp och kritiserar är kommmissionens förslag på ett system för elektronisk registrering av inresor till och utresor från EU-medlemsstaternas territorium. När man läser kommissionens korta text om detta kan man få uppfattningen att det ska handla om ett heltäckande system där alla resor in och ut ur EU ska registreras. Det skulle till exempel innebära att en värmlänning som åker till jobbet i Norge skulle registrera sin resa. Redan på det här planet kan jag säga att vi från Centerpartiets sida säger nej till ett sådant register.
En förklaring till vad kommissionen menar som har framförts är att det inte skulle handla om EU-medborgares resor in och ut ur EU utan det skulle vara icke-EU-medborgares resor som ska registreras. Det skulle kunna jämföras med när vi åker till USA eller Australien där vi fyller i formulär om vilka vi är och var vi ska bo och så vidare när vi kommer in i landet eller på flygplanet dit. Men fortfarande skulle en sådan registrering innebära att norrmän som ska till Sverige skulle behöva registrera sin resa. Rent praktiskt vet vi att det inte skulle fungera speciellt bra eftersom det är lätt att ta sig över gränsen. Nu är Norge med i Schengen, så det kan bli något annat förslag som läggs fram. Eftersom vi inte riktigt vet hur registreringen av resor ska se ut och vad som är tänkt har vi från utskottets sida valt att skriva i kapitlet om utskottets granskning att det är viktigt att särskilt beakta professionaliteten och behovsaspekten av ett sådant system för registrering av resor.
Herr talman! En viktig kritik som också har framkommit med anledning av kommissionens meddelande är viljan att samordna och ge tillgång till olika register. Vi i Centerpartiet anser att sådana planer måste vägas mycket noga mot integritetsintrånget, rättssäkerheten och risken för missbruk. Man ska vara medveten om att det finns risker för att uppbyggda register kommer att missbrukas.
Samtidigt ska man inte göra det lätt för sig så att man bara väljer att säga ja eller nej. Frågan är inte så enkel. För dem som bara säger nej – det har vi hört tidigare – skulle jag vilja ta det svenska bilregistret som exempel. Om danska polisen behöver tillgång till det svenska bilregistret för att kunna lagföra brott och förseelser som sker med svenska bilar i Danmark – de är ganska många – ska danska polisen ha tillgång till det svenska bilregistret? Man kan säga att de redan i dag har det eftersom vårt bilregister är ett offentligt register som de kan nå på Internet. Egentligen kan man säga att danska polisen redan har tillgång. Om det finns behov av tillgång till varandras bilregister inom EU, är det ett stort integritetsproblem om vi skulle dela med oss av sådana register?
Det finns olika grader. Jag kan inte säga att just bilregistret skulle vara ett större problem. Om det finns behov kan det vara effektivt att ge direkt tillgång till varandras bilregister. Det är ett slags register.
Ett annat slags register är polisens register över dna-profiler – efter att ha topsat misstänkta som sedan döms för brott. Där finns en helt annan integritetsaspekt och en uppenbar anledning att säga nej till att alla EU-länder ska ha direkt tillgång till varandras dna-register. Det skulle säkert vara effektivt och behovet finns, men det skulle innebära för stor integritetskränkning. Därför säger vi nej.
Däremot kan vi vara överens om att Sverige, svensk polis, ibland behöver få tillgång till dna-profiler som finns i andra länder. När svensk polis utreder ett mord eller en våldtäkt, och det finns en tydlig dna-profil från den misstänkte gärningsmannen, skulle det vara utmärkt om svensk polis skulle få hjälp av till exempel tysk polis som tidigare har tagit personen när denne har begått ett brott i Tyskland. Så kan det mycket grova brottet lösas. Frågan är då hur svensk polis ska få tillgång till det tyska dna-registret och hur andra EU-länder ska få tillgång till det svenska dna-registret i samma syfte.
Man gör det alldeles för lätt för sig genom att bara säga nej. Det finns ibland uppenbara behov, men måste man se till att systemet som byggs upp skyddar integriteten samtidigt som det kan vara tillräckligt effektivt för att lösa de mycket grova brotten. Det gäller att hitta balansen, och för att göra det måste en ordentlig proportionalitetsbedömning göras. Det finns också med i kommissionens meddelande.
Med detta vill jag säga att det inte är så enkelt som att bara säga ja eller nej till att samordna eller ge tillgång till register inom EU. Det måste bedömas mycket djupare än så. Avgörande i slutändan är proportionalitetsbedömningen. Överväger behovet och effektiviteten i integritetsintrånget eller inte? Att ta ansvar i politiken är inte bara att kasta ur sig enkla populistiska slagord.
Till slut, herr talman: Kommer då Centerpartiet, alliansen eller Sverige att få igenom allt vi vill i det här Stockholmsprogrammet bara för att vi är ordförande? Det skulle nog vara ganska naivt att tro det.
Vi talar om ett samarbete mellan 27 länder där det råder veto. Det är fortfarande veto som gäller inom tredje pelaren, de rättsliga frågorna, åtminstone tills Lissabonfördraget är antaget. Vi som ordförandeland måste givetvis också kunna kompromissa i de här förhandlingarna. Det kommer säkert inte att bli exakt som vi vill, men därför kan man inte ha inställningen att blir det inte som vi vill säger vi nej. Hur ska ett sådant internationellt samarbete fungera om alla som ingår i samarbetet har inställningen att blir det inte som vi vill säger vi nej?
Att på förhand då underkänna hela det här arbetet är en oansvarig hantering.
Vi tar ansvar. Vi kommer fortsättningsvis att arbeta för ett förstärkt integritetsskydd och en förbättrad rättssäkerhet, och det kommer vi att göra tillsammans med våra kolleger inom EU.
Herr talman! För Centerpartiets del kommer Fredrick Federley senare att tala om migrationsdelen av kommissionens meddelande, och därför har jag inte tagit upp någonting av det i mitt anförande.
Jag vill yrka bifall till förslaget i utlåtandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)
Anf. 18 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Egentligen vet jag inte vad jag tar replik på, för enligt föregående talare finns det inget Stockholmsprogram. Det finns ingenting att ta ställning till, så vi debatterar någonting som inte finns.
Det här är det tillfälle då vi här i riksdagen har en möjlighet att påverka. Om Johan Linander tycker att det viktigaste är att anmärka på att vi avvisar Stockholmsprogrammet, att vi inte skrev att vi avvisar kommissionens förslag till Stockholmsprogrammet, gör man det väldigt lätt för sig.
När det gäller de konkreta förslagen som Johan Linander berörde i talarstolen – in- och utreseregister och sammankoppling mellan olika register är en del av de konkreta förslag som finns – säger Centerpartiet att man kommer att säga nej. Det var ju faktiskt väldigt positivt, men intressant.
Det är ju det vi ska förhålla oss till: Hur är vi beredda att se på det här förslaget? Är det tillräckligt bra? Går det tillräckligt i rätt riktning? Hur ser de konkreta förslag ut som finns i kommissionens förslag? I det fallet säger vi: Nej, det här är inte tillräckligt. Jag håller med om att det finns förändringar i det här jämfört med Haagprogrammet, men det går inte tillräckligt i rätt riktning.
Om Johan Linander är orolig för att Vänsterpartiet inte vill göra någonting eller inte säger någonting sådant här skulle jag då kunna ge Johan Linander Vänsterns alternativa Stockholmsprogram, där vi har punktat vad vi tycker är viktigt och där vi också vänder oss till medborgarna och säger: Vad tycker ni är viktigt att vi ska ha med? Vi är beredda att jobba konstruktivt, men vi är inte beredda att ta det här.
Anf. 19 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Möjligtvis ändrar sig Vänsterpartiet just nu och tycker att det kanske finns en chans att Stockholmsprogrammet kan bli bra och att då skulle kunna säga ja. Det vore väldigt trevligt om det var så – mycket mer konstruktivt än att från första början säga att Vänsterpartiet avvisar Stockholmsprogrammet.
Det är det som är problemet. Om man lyssnar på debatten – vi kan ju gå ut på Internet och läsa en massa bloggar och synpunkter – tror folk där ute att det finns ett Stockholmsprogram, att det ser ut som kommissionens meddelande och att den svenska regeringen har tagit ställning för att det ska se ut precis så här. Det är inte ens färdigförhandlat mellan EU:s 27 medlemsstater.
Det är väldigt viktigt att vi är noggranna med vad vi säger, för människor lyssnar på vad vi står och säger här i riksdagens kammare. Om man då slänger ur sig enkla formuleringar som låter bra och är populistiska blir det inte en bra signal ut till medborgarna.
Vi jobbar för att Stockholmsprogrammet ska bli så bra som möjligt. Vi säger inte nej till att ha ett nytt femårsprogram. Vi tycker att EU ska ha ett nytt program att arbeta efter, och det ska bli så bra som möjligt.
Jag skulle vilja ha svar från Alice Åström och Vänsterpartiet: Vill Vänsterpartiet att det ska bli ett nytt femårigt arbetsprogram som EU kan jobba utifrån? Är det en mening med att ha ett sådant program? Eller är det bättre att jobba ad hoc och sno de frågor här och där som känns intressanta just i det ögonblicket?
Hur tror Alice Åström att man kommer överens mellan 27 medlemsländer? Blir det så som Sverige vill? Tror Alice Åström och Vänsterpartiet att vi kommer att få igenom exakt vad vi vill? Och om vi inte får det, ska vi då säga: Nej, vi avvisar Stockholmsprogrammet.
Anf. 20 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Ja, Vänsterpartiet tror på att vi behöver ett gemensamt program. Vi tror på att man måste veta hur samarbetet ska vara och vilken riktning det ska ha. Men tror vi att det här förslaget är tillräckligt ens i rätt riktning? Nej, det tror vi inte. Men vi arbetar och kommer att arbeta med att förbättra samarbetet och de utgångspunkter man ska ha i samarbetet.
Att vara tydlig – det här är det enda tillfället då vi i denna kammare har en möjlighet att ta ställning. Sedan kommer förhandlingar att ske i slutna rum, där man kommer att kompromissa och göra en överenskommelse.
Har jag någon gång sedan 1994 – jag har suttit i riksdagen sedan 1994 – sett den här kammaren rösta nej till ett färdigförhandlat och gemensamt förhandlat förslag från EU även om man har sett att det finns stora brister när det gäller skyddet för den personliga integriteten? Nej, inte en enda gång har det skett.
Det här är det tillfälle då vi verkligen kan sätta prägel på och lyfta fram de frågor vi tycker är viktiga. På de områdena räcker inte det här för Vänsterpartiet. Men vi kommer att fortsätta att arbeta. Och skulle vi kunna se ett arbete där man får mycket förbättringar på flera områden skulle vi givetvis också vara beredda att ställa oss bakom ett sådant program. Annars skulle vi inte ens jobba med det själva.
Men vi är inte beredda att säga ja till en förhandling där man har kompromissat på de väsentliga punkterna, när det gäller skyddet för den personliga integriteten, rättssäkerheten, asylrätten och det uppdrag jag har som riksdagsledamot.
Anf. 21 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Nu börjar Vänsterpartiet bli något mer konstruktivt, och det är glädjande att man ser att det finns möjligheter att påverka.
Samtidigt funderar jag på inställningen att riksdagen inte har någonting att säga till om utöver den här debatten, som handlar om ett granskningsyttrande av justitieutskottet på Europeiska kommissionens meddelande. Så är det ju inte alls.
När de här förslagen kommer vidare tas de först upp i justitieutskottet. Alice Åström är ersättare där så hon får gärna komma och lyssna när Justitiedepartementet kommer och drar det. Det kommer upp i EU-nämnden. Samrådet med EU-nämnden innebär att regeringen får klartecken eller inte klartecken att gå vidare i en fråga, och sedan kommer det upp i riksdagen. Därefter ska Stockholmsprogrammet konkretiseras i varje enskild fråga. Varje enskild fråga som kommer upp och varje rambeslut som antas kommer upp här i riksdagen. Det behandlas först i justitieutskottet, och sedan tar riksdagen ställning och fattar beslut.
När man står och säger att detta är vår enda möjlighet att påverka vad som händer låter det som att EU har tagit över all makt. Det kanske är därför Vänsterpartiet vill att vi ska lämna EU. Men så fungerar det inte. Sveriges riksdag har möjligheten att säga nej till de förslag som kommer. Vi har möjlighet att säga nej till det Stockholmsprogram som förhandlas fram.
Det finns en majoritet och en opposition i Sveriges riksdag, precis som det fanns förra mandatperioden när Alice Åström och Vänsterpartiet tillhörde majoriteten. Vi får massvis med möjligheter att debattera det här igen och ta ställning till de förslag som kommer. Påstå därför inte att vi i Sveriges riksdag inte har någon makt att säga ja eller nej senare!
Anf. 32 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Vi är alldeles överens om behovet av bättre processuella rättigheter. Självklart skulle vi vilja se samma rättigheter som finns i Sverige i alla de andra 26 EU-medlemsländerna.
Jag tror också att vi kan vara överens om bakgrundsbeskrivningen att dessa frågor har varit uppe tidigare. Man hade ett stort paket uppe med tolkning och försvar. Det diskuterades i flera år, men det gick helt i stå eftersom några medlemsländer satte sig på tvären. Förslaget har inte gått igenom eftersom enighet fortfarande krävs. Då gäller det att få med alla 27 länder, annars blir det ingenting.
För att komma vidare för att få en ökad rättssäkerhet och bättre processuella rättigheter kan vi som ordförandeland välja två olika vägar. Antingen slår vi huvudet stenhårt i väggen och skryter på hemmaplan om vilka krav som vi ställer, men får inte frågan framåt en enda millimeter. Eller också försöker vi känna av, förhandla, lirka lite grann och komma fram till resultat. Vi kanske inte kan nå så långt som vi skulle önska oss, men vi tar hellre två steg framåt än att stå kvar på samma punkt.
Den är uppenbart att den tidigare socialdemokratiske talaren, Thomas Bodström, hellre slog huvudet i väggen för att vinna politiska poäng än att faktiskt ta dessa två steg framåt. Jag undrar om Maryam Yazdanfar också tycker att det är en bättre taktik att gå in och förlora än att faktiskt ta steg framåt så att vi får bättre processuella rättigheter i hela Europa.
Anf. 33 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:
Fru talman! Men, Johan Linander, vad är egentligen två steg framåt? Det är det jag tycker är det viktiga i diskussionen här. Är det att ha att skryta över ett fantastiskt rättsligt samarbete där en människa som står åtalad inte får reda på vad den står åtalad för och inte får rättshjälp eller hjälp med tolkning under rättegången och därmed blir dömd på helt felaktiga grunder? Är det alltså två steg framåt? Eller är två steg framåt att faktiskt vara motvalls och ställa krav och hoppas på Lissabonfördraget? Det ser faktiskt ut att gå igenom. Där har vi vår chans att komma de riktiga två stegen framåt.
Det här blir bara en chimär. Vi har ett fantastiskt rättsligt samarbete i Europa: Människor far illa. Om ni far illa kan ni anmäla till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Där blir målet liggande i fem–tio år. Det är i dag enorma köer där. Fem eller eller tio år senare får du upprättelse.
På vilket sätt är det här två steg framåt för en bra rättskipning i Europa?
Anf. 34 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Vad Maryam Yazdanfar nu beskriver är hur det tidigare fungerat, hur långt vi tidigare kommit. Då hade vi, som vi vet, en annan justitieminister och en annan regering. Nej, vi har inte alls kommit framåt. Ett steg är kanske att få tolkning under rättegången men inte översättning av handlingar. Det är inte bra. Också vi vill ha översättning av handlingar. Men nog är det bättre att åtminstone få tolkning än att få inget av det. I ett sådant här samarbete måste man försöka ta de steg som det går att ta. Ska man gapa efter allt? Ja, då vet ni vad som kan hända.
Jag skulle vilja ställa en annan fråga till dig, Maryam Yazdanfar. Jag är helt övertygad om att du har läst både gamla Haagprogrammet och nu kommissionens meddelande och om att vi kan vara överens om att det här faktiskt är ett stort steg i rätt riktning – kanske inte tillräckligt långtgående men ändå betydligt bättre än Haagprogrammet.
Haagprogrammet antogs 2004 för att gälla från 2005 och framåt. Då hade vi en socialdemokratisk regering. Thomas Bodström var justitieminister. Utifrån Haagprogrammet lade den socialdemokratiska regeringen till exempel fram förslaget om teledatalagring. Det är antaget, även om vi i Sverige ännu inte genomfört det. Jag önskar verkligen att vi inte behöver genomföra det.
Nu kritiserar Socialdemokraterna kommissionens meddelande från integritetsaspekter, men ni var ju med och antog det tidigare Haagprogrammet som var mycket värre på området. Jag vet att du, Maryam Yazdanfar, inte satt i riksdagen då. Men det skulle vara intressant att få höra om du skulle ha röstat för Haagprogrammet. Eller tycker du att Socialdemokraterna då gjorde fel som drev igenom Haagprogrammet som är betydligt värre från integritetsaspekter än det kommissionsmeddelande som vi i dag debatterar?
Anf. 35 MARYAM YAZDANFAR (s) replik:
Fru talman! Jag tänker inte stå här och försvara Haagprogrammet i alla dess delar. Men det är snarare den borgerliga majoriteten och Johan Linander som blir oss svaret skyldiga, för visst är det märkligt att ni helt plötsligt är integritetskramare. För ett år sedan röstade ni ju för FRA. Jag vet inte om Johan Linander då här i riksdagen tryckte på ja-knappen beträffande FRA. Jag hörde i alla fall inget om att du skulle vara speciellt mycket emot, så det klingar ganska falskt nu när ni säger att ni är integritetskramare och vill föra fram de frågorna i Stockholmsprogrammet.
Vidare handlar det om en utgångspunkt som jag tycker är otroligt viktig. Anledningen till att jag är för det europeiska samarbetet är att jag vill bygga fred och solidaritet mellan människor. Jag vill att Europas alla folk, alla människor i Europa, ska kunna leva ett bra liv och få chansen att utvecklas och så vidare. Då är det mänskliga perspektivet, hur människor behandlas inom det här regelsystemet, otroligt mycket viktigare för mig än taktiskt spelande kring hur vi nu bygger ett program där vi får framstå som potenta gemensamhetsförespråkare och där man får ta Merkel och Sarkozy i hand och vara en riktig europé.
Hittills har regeringens arbete på det här området och i övrigt europeiskt samarbete för mig mer handlat om en rosenröd chimär – man vill vara den bästa europén och vara med och spela med de stora grabbarna – än om att stå upp för de mänskliga värdena.
Anf. 41 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Vi har debatter hela dagen, så tyvärr hade jag gått ut för att käka lite lunch medan Kalle Larsson pratade. Men det finns tv-apparater ute i kammarfoajén, så jag kunde följa vad han sade. Det är bara att konstatera att Kalle Larsson är ett levande exempel på att när man inte har så mycket att komma med får man helt enkelt gå till attack.
När det gäller om mänskliga rättigheter kan förhandlas eller inte förhandlas var det intressant att höra att jag skulle påstå att de är förhandlingsbara. Samtidigt kan man fråga hur Kalle Larsson tror att Europakonventionen för mänskliga rättigheter kom till. Den förhandlades fram. Det kanske inte var helt givet att det skulle bli exakt de formuleringar som nu finns och inte några andra, utan det var en förhandlingsfråga.
Om man inte vill vara med i det europeiska samarbetet är det klart att man inte behöver förhandla. Då kan man sitta hemma och säga att vi här i Sverige har rätt och att de andra har fel. Då gör man det väldigt enkelt för sig.
För att det inte ska råda några som helst missförstånd tycker jag självklart att alla länder, och definitivt alla EU:s medlemsstater, ska uppfylla de krav på processuella rättigheter som Europakonventionen kräver. Men vid tidigare EU-förhandlingar blev det tvärstopp därför att några medlemsstater sade nej. Det är den verklighet som råder, och vi som tar ansvar måste ta hänsyn till verkligheten. Men det skulle vara intressant att höra hur Kalle Larsson och Vänsterpartiet skulle ha tagit sig an EU-förhandlingarna, om det nu hade varit en vänsterpartist som var justitieminister och satt som ordförande för RIF-rådet, för att komma framåt i de processuella frågorna.
Anf. 42 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Förutom att jag tackar för informationen om matintag ska jag försöka svara på frågan. Det är väldigt enkelt: Vi skulle ta fram det som borde vara den svenska positionen i de här förhandlingarna, det alternativa Stockholmsprogrammet med punkter och krav på hur samarbetet borde utvecklas på det här området. Johan Linander är säkert väl medveten om detta, som jag sade att också andra engagerade och kunniga medborgare och ledamöter är. Vi har i tio punkter tagit fram hur vi tycker att det borde se ut. Det gör att hela diskussionen om att vi är emot och därför inte ska vara med i diskussionen blir lite löjlig. Jag gissar att den är färdigskriven, eller så sitter den så djupt inne i huvudet hos en del på den borgerliga sidan att man liksom inte kan växla om, inte ens när man förstår att vi har ett alternativt program, att vi har konkreta punkter att komma med: moratorium för lagstiftning tills vi har utrett det, stopp för militariseringen av de yttre gränserna. Vi har en mängd olika förslag. Inte ens när vi säger att det finns, att här är det, kan man tänka om fundera på att man kanske inte ska säga att vi inte har några förslag när vi nu visar att vi har förslag. Det blir ju komplicerat om man i förväg bestämmer sig för en argumentationslinje och den visar sig vara grundfalsk, men man ändå fortsätter att hävda den.
Svaret på Johan Linanders fråga är: Vi hade som ordförande för RIF-rådet tagit fram dessa tio punkter, drivit dem med stor styrka och, jag tror också, med stor framgång. Det är nämligen enklare om man har konkreta förslag än om man håller sig till allmänna fraser och floskler som i huvudsak är vad som ännu så länge har kommit från den borgerliga alliansens sida.
Anf. 43 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Det skulle vara bättre om Kalle Larsson svarade på frågorna i stället för att raljera, men jag har ju hört hans debattstil tidigare så jag vet att det är så den fungerar.
Om Vänsterpartiet hade haft justitieministerposten – tack och lov för att det inte är så – skulle ni alltså, på tal om att raljera, lägga fram samma förslag som redan tidigare har fått nej, fastän ni redan på förhand vet att flera länder skulle säga nej till att genomföra precis allt därför att förslagen kanske hade varit uppe tidigare. Det har funnits ett stort paket med processuella rättigheter. Det diskuterades i flera år, men det blev stopp för att det krävs enighet.
Vänsterpartiet och Kalle Larsson kanske vill att Lissabonfördraget ska genomföras så att vi kan bli av med vetorätten inom rättsliga och inrikes frågor, för då hade det varit betydligt lättare. Men även där säger Vänsterpartiet nej. Ni vill inte komma framåt i denna fråga. Det är tydligt.
Vänsterpartiet lägger fram sina förslag även om man på förhand vet att de inte kommer att gå igenom. Det är Bodström-varianten. Man kör huvudet stenhårt i väggen. Sedan skryter man på hemmaplan om vad man försöker få igenom, men ingenting händer.
Är det inte bättre att ta två steg framåt och komma någonvart i frågorna än att bara slå huvudet i väggen för att vinna politiska poäng på hemmaplan? Får medborgarna det ett dugg bättre av att ni kör huvudet i väggen? Nej, det får de inte. Men genom våra förhandlingar, som Kalle Larsson tydligen inte tycker om, kan vi komma framåt. Det tjänar Sveriges och Europas medborgare på. Det är dock en variant som Vänsterpartiet tyvärr inte förespråkar.
Anf. 44 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har hört det några gånger nu. Johan Linander säger att när man hävdar mänskliga rättigheter slår man huvudet i väggen. Det är meningslöst att komma med sådana politiska krav som att rätten till privatliv ska värnas och att asylrätten ska återupprättas. Det är meningslöst eftersom det finns länder som inte håller med om detta.
Man kan ha den inställningen. Man kan kompromissa på förhand och åka ned med uppfattningen att man vet att de andra tycker att det är bra. Problemet är bara att man får ett resultat utifrån detta.
Ansatsen från den borgerliga regeringen är i ord omfattande, men i praktiken är allt förhandlingsbart. Ingenting är fast och beständigt – inte ens försvaret av de mänskliga rättigheterna.
Problemet med överstatligheten inom EU är att om man ska komma överens allihop blir det inte särskilt ofta bra politik. Det är därför vi säger att rättspolitik och migrationspolitik ska vara en nationell angelägenhet. Det ska inte beslutas på överstatlig nivå. Gör man det kompromissar man med de mänskliga rättigheterna, rätten till privatliv och integritet.
Här skiljer vi oss åt – inte bara höger och vänster utan tydligt också vi som säger att Sveriges riksdag ska avgöra vilka lagar, regler och bestämmelser som ska gälla i Sverige och att andra länder ska bestämma å sina vägnar.
Slutsatsen av Johan Linanders ansats är att han ger oss sitt erkännande. Han tror att vi kommer att vinna politiska poänger på hemmaplan. Det tackar vi för. Det är förmodligen sant. Jag tror att många människor begriper att man ska kunna bestämma i ett parlament vilka regler som ska gälla. Jag tror att många också begriper att det finns en hel del som konkret kan bli betydligt bättre i det Stockholmsprogram som läggs fram.
Jag avslutar med att säga att det är synd att vi inte har kunnat diskutera mer i sak. Processen verkar vara det enda som Johan Linander har något att säga om – förutom att man kan förhandla och kompromissa om allt.
12/6/2009
En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.
Anf. 47 JOHAN LINANDER (c):
Fru ålderspresident! Som centerpartist är det aldrig med glädje som jag beslutar om centralisering av statlig verksamhet. Min grundsyn är att statliga myndigheters verksamhet ska vara så decentraliserad som möjligt. Det finns en övertro på att större enheter placerade i storstäder skulle vara så mycket bättre än mindre enheter utanför storstäderna.
Samma syn har jag på kommunal verksamhet, skolor, vård och annan för medborgarna viktig samhällsservice. Vi i Centerpartiet har i årtionden kämpat för att alla medborgare oavsett om man bor i stad eller på landet ska ha en god tillgång till det som vi gemensamt finansierar med våra skattepengar. Det handlar helt enkelt om rättvisa.
Allra oftast är det mot Socialdemokraternas centraliseringspolitik som vi har fått kämpa. Men det finns motsvarande tendenser även inom partierna på allianssidan.
Nu står vi inför ett tydligt centraliseringsbeslut – att lägga samman 23 länsrätter till 12. Frågan som med viss rätt ställs är hur Centerpartiet, som landets viktigaste och starkaste försvarare av decentralisering, kan ställa sig bakom detta beslut.
Fru ålderspresident! Det ska jag förklara.
Från början hade länsrätterna ett ganska begränsat antal områden att döma i. Precis som vi har hört från Helena Bouveng har måltyperna snabbt ökat, och nu är det över 500 olika måltyper som en länsrätt ska kunna döma i.
Det handlar om allt från skattemål, körkortsmål och mål om vård av missbrukare till laglighetsprövning inom kommunallagen, mål om jordbruksstöd och mål om vård av unga. Det stod redan för ett antal år sedan klart att alla länsrätter inte skulle kunna döma i alla mål, och därför har man infört specialbestämmelser om att vissa speciella mål endast hanteras av ett mindre antal länsrätter.
Men problemet kvarstår. På de mindre länsrätterna har det inte funnits tillräcklig möjlighet till specialisering, kompetensutveckling och en välfungerande beredningsorganisation. Detta kan på sikt riskera att påverka kvaliteten i dömandet. Domstolsverket tog därför tillsammans med domstolarna själva initiativ till en översyn. Det var alltså inte från början ett politiskt initiativ. Promemorian, som överlämnades till Justitiedepartementet redan 2007, innebar att länsrätterna behövde bli färre och större. Samtliga länsrätter ställde sig då bakom behovet av större länsrätter. Detta var alltså innan det fanns något förslag om vilka länsrätter som skulle slås samman.
När sedan Länsrättsutredningens förslag om tio länsrätter skickades på remiss fanns det självklart olika åsikter om var länsrätterna skulle placeras. Jag tycker att det är alldeles naturligt att de länsrätter som nu riskerar att försvinna eller att slås samman med en annan länsrätt och inte ha sin byggnad kvar i samma stad reagerar och inte är nöjda. Det är en alldeles naturlig reaktion.
Samtidigt måste vi komma ihåg att grunden till att länsrätterna ska bli färre är ett initiativ från länsrätterna och Domstolsverket. Det var ett initiativ som hade ett mycket brett stöd, inte bara från länsrätterna utan också från kammarrätterna, från Regeringsrätten och från många aktörer som själva har mål i länsrätterna, till exempel Skatteverket och Konkurrensverket. De tycker att specialisering behövs.
Fru ålderspresident! Även om jag och Centerpartiet helst av allt vill se en decentraliserad statlig förvaltning kan vi inte sätta de principerna före en välfungerande länsrättsorganisation där specialisering är möjlig, där nödvändig kompetensutveckling kan ske och där vi kan ha en tillräckligt god beredningsorganisation. Därför står Centerpartiet bakom propositionen om en långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans.
Låt oss då gå över till att granska oppositionens argument mot regeringens förslag. Oppositionen skriver: ”Länsrätterna har stor betydelse för människor ute i landet.” På de föregående talarna i debatten låter det som om folk springer till länsrätten var och varannan dag.
Jag skulle vilja fråga hur många här inne som själva har haft ett mål i länsrätten? För protokollet vill jag berätta att det är en person som räcker upp handen.
Jag har aldrig själv haft något mål i länsrätten, däremot har min pappa haft det. Det var en granne som överklagade bygglovet för det nya garaget, som då redan var byggt. Pappas nya garage hamnade först i Länsrätten i Skåne och sedan i Kammarrätten i Göteborg. Men inte hade det någon betydelse var målet avgjordes. Det kunde lika gärna ha varit en länsrätt i Kiruna som hade handhaft ärendet. Det hade varit lika lätt att skicka breven dit som till Malmö eller Göteborg. För det är ju så som förfarandet allt som oftast går till: Det är ett skriftligt förfarande. Folk behöver inte åka till länsrätten hela tiden.
Under 2008 var det bara i 15 procent av alla mål i länsrätterna som det hölls muntlig förhandling. I mer än hälften av dessa muntliga förhandlingar är det domstolen som reser till platsen för förhandlingen, till exempel till en psykiatrisk klinik. Det är alltså enbart i undantagsfall som medborgarna kan komma att tvingas resa lite längre för att länsrätterna slås samman. I de fallen har vi tagit hänsyn till resvägarna när förslaget har tagits fram.
Oppositionen pekar också på att länsrätterna till exempel handlägger medborgares tvister med ett antal myndigheter. Då ska man komma ihåg att många myndigheter handhar medborgarnas ärenden utan tanke på var de bor. Det är inte alls säkert att den myndighet som handhar mitt ärende är den enhet som ligger närmast där jag bor. Det kan vara en enhet i en helt annan del av landet som har hand om mitt ärende. I så fall är det ju länsrätten på den orten eller i den domsagan som ska ha hand om målet. Det kan alltså bli i en helt annan del av landet än den där jag bor. Även om myndigheten råkar ha ett kontor i Lund där jag bor kan det vara enheten i Östersund som handhar mitt ärende, och då skulle det ha blivit länsrätten i Östersund som har hand om målet.
Nu tycker jag att man ska se över den frågan också, för det är mer rimligt i sådana fall att domstolen åker dit där parterna finns än tvärtom. Men det återkommer också Helena Bargholtz till senare.
Vidare skriver oppositionen i sin första reservation att lokal förankring i länsrätterna är viktig i avgöranden i mål om missbrukare eller omhändertagande av barn. Varför är det viktigt med lokal förankring just i dessa typer av mål? Är det bra om de som avgör målet känner till missbrukaren eller de föräldrar som ska få barnet omhändertaget? Kanske, men jag är inte alldeles säker på det. Jag är inte säker på om det är bra att det finns personliga förbindelser i sådana mål, men jag skulle gärna vilja få en förklaring på hur ni menar.
Ett fjärde argument är att ett antal städer förlorar kvalificerade juridiska arbetsplatser, och det håller jag med om. Det är inte bra när den juridiska kompetensen centraliseras till Stockholm och andra storstäder. Men detta argument är i sig inte starkare än behovet av att få större länsrätter som klarar den nödvändiga specialiseringen, kompetensutvecklingen och en välfungerande beredningsorganisation.
Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Socialdemokraterna vill vara alla till lags genom att inte genomföra förslaget. Alla länsrätter ska vara kvar.
Detta ställningstagande i opposition ska jämföras med vad Socialdemokraterna, med dåvarande justitieminister Thomas Bodström i spetsen, gjorde under sin regeringsperiod. Då lades hälften av alla landets tingsrätter ned, och när det gäller tingsrätterna då kan man börja tala om dömande verksamhet som ligger nära medborgarna. Och där håller man muntliga förhandlingar allt som oftast.
Ursäkta att jag har dragit över den anmälda talartiden. Jag vill berätta att min pappas garage fortfarande står kvar och yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
I detta anförande instämde Karin Nilsson (c).
Anf. 48 MARGARETA PERSSON (s) replik:
Fru ålderspresident! Ja, Johan Linander, man har verkligen förändrat sig. Det är alldeles riktigt att vi lade samman och lade ned ett antal tingsrätter med den motivering som Helena Bouveng anförde här, nämligen att det skulle bli mer specialiserat, mer samlad kompetens och så vidare. Ni har i flera år reserverat er på precis samma fråga. Det skulle vara ett politiskt beslut i riksdagen, medborgarperspektivet skulle få större utrymme, och ni krävde att man skulle göra en parlamentarisk utredning av det hela. Vart tog de ambitionerna vägen? Det är ju det man undrar. De tycks inte finnas nu.
Sedan kan man fundera över vilka beslut man oftast berörs av som medborgare. Jag tror att det oftare är av de beslut som tas av socialnämnden eller Försäkringskassan, inte minst i dessa tider, än av domar i tingsrätten.
Jag tror att närheten är viktig. Även om det bara är 15 procent av målen som det hålls muntlig förhandling i kommer det för människor på Gotland, i Jämtland och på andra platser att innebära långa avstånd för att kunna utnyttja den medborgerliga rättighet man har att klaga eller ta del av akter innan man beslutar i ärendet.
Men vart tog era ambitioner och målsättningar vägen? Ni reserverade ju er flera år i rad på samma sätt.
Anf. 49 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru ålderspresident! Det låter på Margareta Persson som att alliansregeringen har fortsatt att lägga ned tingsrätter i den takt som Socialdemokraterna gjorde, men så är inte fallet.
Vi hade Norrlandsutredningen. Men det innebär faktiskt att nästan alla tingsrätter i Norrland finns kvar för att avstånden är så stora. Ni gjorde tvärtom. Ni lade ned kanske 40–45 stycken.
Sedan måste man faktiskt se skillnad på länsrätt och tingsrätt. I Margareta Perssons anförande fanns det inte ett ord om att förfarandet i länsrätten i de allra flesta fall är skriftligt.
Har det då någon betydelse om man skickar brevet till Göteborg eller till Malmö eller till Luleå? Jag kan inte se att det skulle påverka mig som medborgare om jag skickar brevet till den ena eller andra orten i Sverige.
Det är muntliga förhandlingar vid ytterligt få tillfällen. Och vid de allra flesta tillfällen när muntliga förhandlingar ska ske behöver inte medborgaren åka till förvaltningsdomstolen. Då kommer förvaltningsdomstolen dit där medborgaren befinner sig. För då handlar det oftast om tvångsvård och andra mål där det så klart är fullt rimligt att länsrätten träffar den person som det handlar om.
Men handlar det om att någon har överklagat en felaktig utbetalning från Försäkringskassan är det ett skriftligt förfarande. Och i de fall där det blir muntligt är det för att parterna själva har önskat att det ska vara muntlig förhandling. Det är inte alls givet att det ska bli det.
Man måste se skillnaden mellan tingsrätten, och dess betydelse för det samhälle där tingsrätten finns, och länsrätten, som handhar en helt annan typ av ärenden och som i de allra flesta fall gör det skriftligt. Den skillnaden måste även Socialdemokraterna kunna se.
Anf. 50 MARGARETA PERSSON (s) replik:
Fru ålderspresident! Ja, det är möjligt att vi hade kunnat gå med på förändringar av länsrättsorganisationen. Men nu är det ett framlagt förslag från regeringens sida där man gör en drastisk förändring och där avstånden blir väldigt långa.
För de människor som ändå vill ta del av sin akt eller vill vara med på en muntlig förhandling blir det långa avstånd. Då blir det inte en rättvis fördelning eller likvärdighet över hela landet.
Jag måste ställa mig den här frågan. Ni skrev ju att en parlamentarisk utredning måste se över hela den framtida domstolsorganisationen. Man skulle belysa följderna. Ni har inte ens analyserat vad de här förslagen får för följder eller vilka konsekvenser de får för människor eller för myndigheter över huvud taget. Vi kanske får höra lite mer om det sedan.
Dessutom föreslogs det – detta kunde ni också ha gjort – att man till exempel på Gotland skulle slå samman tingsrätten med den allmänna förvaltningsdomstolen. Det kunde kanske ske på flera ställen för att få en ökad effektivitet eller ett bättre utnyttjande. Men inte ens detta har ni gjort.
Ni har inte lyssnat över huvud taget, utan ni säger bara: That’s it. Det ska bli tolv länsrätter.
Det är klart att vi inte kan gå med på det, för vi ser konsekvenserna för både de anställda och den enskilda medborgaren.
Medborgarperspektivet har i anförandena hittills från er sida lyst med sin frånvaro.
Anf. 51 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru ålderspresident! Ja, det låter bra att Socialdemokraterna faktiskt skulle kunna gå med på förändringar i länsrättsorganisationen.
Det är bra att ni är tydliga också gentemot medborgare som kanske sitter och ser eller lyssnar på det här med att även Socialdemokraterna skulle vilja lägga samman länsrätter. Det behövs faktiskt en sammanslagning, så att det blir större och färre länsrätter, så att man kan klara av de här kraven.
Sedan kan man självklart diskutera om länsrätten ska ligga i Örebro eller Karlstad. Den diskussionen förs också. De i Örebro tycker så klart att den ska ligga i Örebro medan de i Karlstad tycker att den ska ligga i Karlstad.
Då är det ärligt av politiker att säga: Nej, vi måste ta ställning. I det här fallet väljer vi den här orten med de här argumenten.
En annan typ av politiker, som ofta sitter i opposition, väljer att inte se det ena eller det andra och att inte ge besked, så att alla ska kunna tro: Jaha, i det här fallet stöttar de vår enskilda länsrätt.
Alliansen har verkligen tagit hänsyn till avstånden. I den länsrättsutredning som ligger i botten föreslogs det tio länsrätter. Då hade man tagit bort ytterligare två, framför allt i Norrland.
Vi såg att avstånden skulle bli alldeles för långa i Norrland, även om avstånden redan är mycket längre än vad Margareta från Jönköping och jag från Skåne är vana vid. Men det hade blivit alldeles för långa avstånd med förslaget i Länsrättsutredningen. Därför har vi behållit länsrätterna i Norrbotten och Västerbotten, vilket gör att avstånden har kunnat bli lite mer rimliga, även om de fortfarande är långa.
Det här är ett väl avvägt förslag. Det är inte så att vi har suttit och hållit upp fingret och känt: Så här kan vi väl besluta.
Det finns en utredning i botten. Det är ett initiativ från länsrätt och Domstolsverket själva, och vi har verkligen jobbat med det här. Det har tagit två år. Nu är vi framme vid ett beslut, och det beslutet var nödvändigt.
Anf. 52 MEHMET KAPLAN (mp) replik:
Fru ålderspresident! Tack, Johan Linander, för en mycket skickligt genomförd argumentation för denna linje som nu plötsligt också har blivit Centerpartiets linje!
Det är särskilt intressant att lyssna på en representant som har varit för det motsatta sättet att tänka. Normalt kanske vi står på samma sida när det gäller den här typen av frågor. Samtidigt förstår jag att det handlar om att hålla ihop en regering. Då måste man lära sig att kompromissa, vilket vi säkert kommer att få erfara själva.
Jag kan inte låta bli att ställa en av de frågor jag funderar på till Johan Linander. Johan Linander framför förvisso sina argument på ett mycket skickligt sätt. Men med de argumenten skulle man faktiskt kunna säga att man kan slå ihop dem så att det inte blir tolv utan kanske tre – Stockholm, Göteborg och Malmö. Man kan kanske ha en på nåder uppe i Norrland. Eller varför har man inte bara en, i Stockholm?
Den här typen av argumentation bygger just på att vi klarar av det här på färre platser. Då kommer Johan Linander kanske att säga: Jo, men det finns en balans där, och den balansen har vi varit så duktiga på att hitta.
Då är min fråga: På vilket sätt har ni varit duktiga på att hitta den? Var är konsekvensanalysen? Var är den grundliga analys som faktiskt skulle kunna innebära att vi skulle känna oss tillfreds med det här beslutet och skulle kunna ställa oss bakom det?
Jag ser ingenting. Flera av de remissinstanser som har svarat ser inte detta.
Min fråga till Johan Linander är just: Vad är det då för skillnad mellan att ha kanske tre eller fem platser och att ha de tolv platser som Johan Linander nu förespråkar?
Anf. 53 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru ålderspresident! Det är väldigt intressant att få en fråga när frågeställaren själv ger svaret innan jag får chansen.
Men först och främst måste man, återigen, kunna se skillnaden mellan tingsrättens dömande verksamhet och länsrättens.
Inte heller Mehmet Kaplan nämner att länsrättens förfaringssätt i 85 procent av fallen är skriftligt. Och i en majoritet av de kvarvarande 15 procenten av fallen, där det är muntlig förhandling, åker länsrätten eller den kommande förvaltningsdomstolen dit där parterna finns.
Det kanske borde vara så i 100 procent av fallen, att det skulle vara en ny allmän forumregel när det gäller var man ska hantera målet, men det behöver ses över innan vi kan fatta ett sådant beslut.
Sedan hävdar Mehmet Kaplan att vi har varit på samma linje vad gäller tingsrätterna. Men då ska man komma ihåg att Miljöpartiet har varit med och lagt ned tingsrätt efter tingsrätt. Många av de här tingsrättsnedläggningarna har funnits i budgetar. Då kunde man gömma det i den stora helheten. Där har man tagit med ett antal tingsrätter som skulle läggas ned.
Såvitt jag vet var både Vänsterpartiet och Miljöpartiet under hela den förra mandatperioden, även om det var en socialdemokratisk minoritetsregering, med på dessa budgetpropositioner och även på andra förslag om nedläggningar av diverse tingsrätter runt om i landet.
Sedan kommer vi tillbaka till frågan: Varför är det tolv länsrätter och inte en länsrätt? Det handlar helt enkelt om storleken, att hitta den här balansen.
Nästan alla är överens om att Stockholms tingsrätt i dag är alldeles för stor. Domstolarna kan också bli för stora och därmed ineffektiva. Så det handlar inte om att störst är bäst, men de måste ha tillräcklig storlek för att bli tillräckligt bra. Och det är stor skillnad.
Anf. 54 MEHMET KAPLAN (mp) replik:
Fru ålderspresident! En annan fråga som jag har tänkt på och som jag eventuellt inte heller kommer att få svar på är det Johan Linander försöker göra en så stor poäng av, att det är få fall där medborgarna behöver åka långt. Han räknar upp ett antal siffror. Det må vara gott så. Problemet är att i de fall där medborgarna behöver åka behöver de åka långt.
Det är ett problem, och det är någonting som en representant för det parti som ofta brukar prata om decentralisering – i alla fall tidigare, under de förra mandatperioderna – borde vara bekymrad över. Inget av det bekymret hör jag från Johan Linander. Det är bekymmersamt för mig.
En annan fråga är vilken typ av mål som tas upp. Frågan som Johan Linander lite retoriskt ställde från talarstolen var om det var så smart att ha domstolar som kände till de lokala förehavandena – han formulerade sig lite annorlunda. När det gäller bygglov och utskänkningstillstånd – när ett utskänkningsställe inte har getts tillstånd kan företaget överklaga det – är det inte bra att det finns kännedom, utöver de skriftliga papper som finns, om hur det står till i de olika delarna av landet?
En annan fråga är beslut av kommunala myndigheter. Vi vet att socialtjänsten av och till trampar snett och gör en bedömning som skiljer sig från det allmänna rättsmedvetandet. Då bör länsrätten ha koll lite mer lokalt i stället för att sitta långt därifrån.
Anf. 55 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru ålderspresident! Om vi börjar med det sista handlar det just om de mål som ni nämner i era reservationer. Det handlar om vård av missbrukare och omhändertagande av barn, det vill säga mycket känsliga ärenden. Där är jag inte så säker på att det är bra om det finns någon personlig relation mellan dem som ska döma och dem som är utsatta för tvångsvård eller att få sitt barn omhändertaget.
Jag tror att det är bättre att domstolen precis som fru Justitia har en ögonbindel på och är blind för vem det är. Den ska döma rättvist oavsett vilken person målet gäller.
Det är en svår fråga. I andra fall kan det så klart finnas en fördel med att det finns en närhet. Men just de fall som Mehmet Kaplan nämner här med överklagande av bygglov är ett typiskt exempel på när det blir ett skriftligt förfarande. Det var precis det som hände min egen pappa. Det var ett bygglov. Det var inte tal om att man skulle åka in till länsrätten i Malmö eller upp till kammarrätten i Göteborg.
Däremot åkte hela kammarrätten i Göteborg ned för att titta på min pappas garage. Det var väldigt trevligt. Dock fick inte mamma bjuda på kaffe. Det skulle kanske ses som en muta. Det var en liten parentes i det hela.
Det låter som att alla medborgare med det här förslaget skulle få längre till sin länsrätt. Så är inte alls fallet. Det berör en hel del människor, men en mycket stor majoritet av landets befolkning kommer att ha precis lika långt till sin närmaste förvaltningsrätt som man i dag har till sin närmaste länsrätt. Det förändras inte för de allra flesta människor. Dessutom kommer de allra flesta människor aldrig i sina liv att behöva åka till en förvaltningsrätt.
En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.
Anf. 130 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Att uppsåtligen ta en annan människas liv är ett av de allra grövsta brott som man kan tänka sig. Det är ett brott som ska bestraffas mycket hårt. För de föräldrar som mister ett barn, för den maka som mister sin make, för den bror som mister sin syster eller för det barn som mister en förälder innebär brottet en påföljd på livstid eftersom den mördade inte kommer tillbaka. Den som har mördat ska dömas till ett långt fängelsestraff.
Vi har i Sverige en straffskala för mord, och det har varit så under lång tid, som innebär tio års fängelse eller livstid. Det har bara funnits två alternativ. Antingen dömer domstolen till tio års fängelse eller till livstids fängelse.
Så länge som livstidsstraffet omvandlades till ett tidsbegränsat straff på 15–18 år gick det att förklara. Då var problemet inte så stort, även om det så klart var ett visst glapp mellan att dömas till tio år eller till livstid. Men det gick ändå att förklara den skillnaden.
Tidigare omvandlades livstidsstraffen till tidsbestämda straff genom en nådeansökan till regeringen. Nu är det en domstol som bestämmer om det, och livstidsstraffen hamnar alltid på mer än 20 år. Det kan bli ändå upp till 40 år.
Skillnaden mellan att bli dömd till tio års fängelse och att bli dömd till livstids fängelse är mycket stor. Det kan faktiskt finnas fall där det är hårfint huruvida det ska bli livstids fängelse eller tio års fängelse.
Men för den enskilde som döms blir det en oerhört stor skillnad. Det tycker vi inte är rimligt.
Därför är det välkommet att vi nu höjer det tidsbegränsade straffet från 10 år till maximalt 18 år. Det kan fortfarande bli 10 år, det kan bli 14 år, och det kan bli 15 år. Men det kan bli maximalt 18 år.
Det betyder inte heller att det allra högsta straffet skärps. Livstidsstraffet blir kvar som det har varit tidigare. Men det som vi nu inför är ett tidsbestämt straff på upp till 18 år. Det ger domstolarna en möjlighet till ett mer nyanserat straff, och det känns bra.
Fru talman! Det har redan sagts mycket i den här debatten. Jag tänkte därför ta upp en annan sak. Samtidigt som vi ändrar straffskalan för mord, och det här betänkandet heter Straffet för mord m.m., gäller denna ändring för en lång rad andra brott för vilka det finns livstids fängelse i straffskalan. Det handlar om hela 18 brott inom brottsbalken plus att straffskalorna för folkmord och terroristbrott ändras på samma sätt. Det handlar alltså om totalt 20 olika brott som vi ändrar straffskalorna för och inför ett högsta tidsbegränsat straff på 18 års fängelse.
Jag tänker inte räkna upp alla 20, men jag kan nämna några. En del av dessa brott är sådana där straffskalorna används från tid till annan, tyvärr får man säga eftersom det alltid är negativt när brott begås. Men det kan handla om människorov, grov mordbrand och grovt sabotage. Men andra brott som vi också ändrar straffskalan för nu är sådana straff som i princip aldrig sker. Det handlar om uppror, grovt myteri och grov olovlig kärnsprängning. Lyckligtvis behöver vi inte använda straff för dessa så ofta. Men oavsett om de används eller inte är det logiskt att göra dessa följdändringar. Alla brott med livstids fängelse i straffskalan får nu ett högsta tidsbestämt straff på 18 år i stället för 10 år. Dock görs ett undantag. Det gäller de brott som förutsätter att landet befinner sig i krig. Det finns ett antal sådana brott, nämligen egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, grovt lydnadsbrott och landsförräderi. Där finns i dag livstids fängelse i straffskalan. Men dessa brott rör vi inte. Det är väldigt speciella fall, kan man säga. Dessa ligger kvar.
En annan del som också ändras i den lagstiftning som vi antagligen ska fatta beslut om i morgon gäller när de gärningsmän som har begått brottet inte har fyllt 21 år. Det finns en specialregel som säger att den som inte har fyllt 21 år när brottet begås inte heller får dömas till livstid. I dag är det maximala straffet för den som inte är 21 år 10 års fängelse plus eventuellt ytterligare 4 år om det handlar om flerfaldig brottslighet, alltså om man har begått fler brott samtidigt.
Dagens längsta fängelsestraff för gärningsmän mellan 18 och 21 år är alltså 14 års fängelse. Med det nya förslaget blir det också 14 års fängelse. Men skillnaden är att ett enstaka brott kommer att kunna ge upp till 14 års fängelse. Men när det gäller flerfaldig brottslighet ligger det kvar, precis som i dag, med maximalt 14 års fängelse.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat sig mot detta förslag. Motiveringen är att det skulle skapa en större tröskeleffekt mellan dem som är under och över 18 år. Det stämmer att tröskeleffekterna ökar. Men om vi i stället skulle besluta som Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill skulle det bli en ökad tröskeleffekt mellan dem som är under eller över 21 år. Jag för min del tycker att om vi måste ha något slags tröskeleffekt är det mer logiskt att lägga den på myndighetsåldern, alltså 18 år. Det är lättare att förklara att det finns en skillnad mellan den som är 17 år och den som är 18 år än att det finns en skillnad mellan den som är 20 år och den som är 21 år.
Fru talman! Det finns ytterligare ett par reservationer som jag tänkte kommentera. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har även reserverat sig mot hela livstidsstraffet. Jag måste säga att jag sympatiserar med några av deras argument.
Tidsobestämt straff innebär större svårigheter vid planering, rehabilitering och återanpassning till samhället; så är det. Men den utredning som ligger till grund för ändringen av dagens straffskalor – upp till 18 års tidsbegränsat straff – har inte utrett frågan om avskaffandet av livstidsstraffet. Därför finns det i dag inget underlag för ett sådant beslut.
Mehmet Kaplan nämnde att frågan har tagits upp på Centerpartiets stämmor. Det är riktigt. Centerpartiet står bakom att livstidsstraffet ska finnas kvar.
Det som sägs i övriga två reservationer, som Socialdemokraterna står bakom, är, tycker jag, lite av att slå in öppna dörrar. När det gäller påföljdssystemet som helhet har vi ju tagit en del i det delbetänkande från Straffnivåutredningen som ligger till grund för dagens ändring. I övriga delar pågår redan ett arbete med att starta en allmän översyn av påföljdssystemet.
När det gäller preskriptionstiden för mord och andra allvarliga brott finns det en färdig utredning. Frågan bereds i Regeringskansliet. Det kommer inte att dröja så länge tills en proposition ligger på riksdagens bord.
I båda de här fallen instämmer jag i Socialdemokraternas behovsanalys. Jag tycker också att det finns en skevhet i dagens påföljdssystem. Efter ett antal år med ett lappande och lagande har det blivit rätt snett, så där tycker jag att det behöver rättas till. Det kommer att ske med den översyn som redan planeras.
Med dagens teknik, inte minst med dna-tekniken, finns det all anledning att förlänga eller att helt ta bort preskriptionstiden för ett antal allvarliga brott – definitivt för mord men säkert även för ett antal sexualbrott, till exempel våldtäkter.
Detta återkommer vi alltså vid ett senare tillfälle till; det är ju inte föremål för behandling här i dag.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.
Anf. 78 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Enligt polislagen är en av polisens uppgifter att hindra störningar av den allmänna ordningen. Det kan handla till exempel om olagliga demonstrationer där stenar kastas och fönsterrutor krossas. Det kan också vara huliganer på väg till ett möte där slagsmål är på gång. För att kunna utföra sin uppgift har polisen möjlighet att i vissa fall avvisa, avlägsna och omhänderta personer.
I normalfallet handlar det om att avvisa, avlägsna eller omhänderta den person som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen. Det kan också handla om fall där personer försöker tränga sig in på ett område, där någon vägrar lämna ett område eller till exempel när en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska upplösas.
Men det finns ytterligare en situation där personer får avvisas eller avlägsnas, dock inte omhändertas, och det är när en folksamling som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. För att ordningen ska kunna upprätthållas får polisen då avvisa eller avlägsna personerna i folksamlingen.
I de fallen krävs det inte att den som avlägsnas själv ska ha bidragit till ordningsstörningen, utan det räcker med att personen betraktas som deltagare i folksamlingen som stör ordningen. Polisen behöver alltså inte göra någon bedömning av om en person i folksamlingen är skyldig eller oskyldig till ordningsstörningen. Det skulle bli alldeles ohanterligt om vi skulle ställa sådana krav.
Självklart gäller en proportionalitetsbedömning. Den praxis som finns i dag är att avlägsnande inte får ske under längre tid än ca 50 minuter. Det får inte heller vara längre bort än någon mil eller kanske två mil. Detta har fått som effekt att personer som avlägsnats från en plats i samband med någon olaglig demonstration, slagsmål eller något annat hinner ta sig tillbaka och fortsätta ordningsstörningen innan polisen lyckats få bort hela folkmassan och kunnat återställa den allmänna ordningen.
Det är inte rimligt att de får en chans att komma tillbaka och fortsätta att slåss. Därför har alliansregeringen tagit initiativ till ett så kallat utvidgat avlägsnande vid ordningsstörningar. Genom det utvidgade avlägsnandet får polisen, när vanligt avlägsnande inte räcker till, transportera bort personer från den ordningsstörande folksamlingen i maximalt två timmar. Det betyder inte att polisen alltid får använda två timmar för avlägsnandet, utan det är en maxgräns. Hur lång tid som avlägsnandet får ske, inom tvåtimmarsfristen, måste avgöras i varje enskilt fall, men det får inte pågå längre tid än vad som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på platsen.
Det ska också poängteras att tvåtimmarsfristen börjar löpa från den tidpunkt då rörelsefriheten inskränks. För personer som får sitta i en buss i väntan på att köras i väg börjar tvåtimmarsfristen löpa redan när de sätts i bussen.
Jag skulle vilja säga att det är en tråkig lagändring som vi föreslår här i dag. Jag skulle önska att vi över huvud taget inte skulle behöva införa något som heter utvidgat avlägsnande. Men tyvärr måste vi göra det i alla fall. Att upprätthålla ordningen så att inte affärernas skyltfönster slås sönder, så att inte bilar förstörs och så att vanligt folk vågar gå från jobbet eller skolan till hemmet är viktigt. Det är viktigare än att personer i en ordningsstörande folksamling inte ska behöva avlägsnas i upp till två timmar.
Fru talman! Jag vill också kommentera de fyra reservationer som oppositionen har i det här betänkandet. Det handlar inte om gemensamma reservationer som Socialdemokraterna skrivit tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Inte alls.
Medan Socialdemokraterna vill gå längre än alliansregeringen har gjort och ge större befogenheter till polisen så tycker Vänsterpartiet och Miljöpartiet att redan alliansens förslag är för långtgående.
Oppositionspartierna har alltså fullkomligt avvikande åsikter i den här frågan. Vilken politik som en eventuell rödgrön regering skulle föra på det här området får vi inget besked om. Som jag ser det finns det två alternativ. Antingen skulle ni kompromissa, och då skulle ni förmodligen hamna ungefär där vi redan har hamnat, eller så skulle ni, vilket kanske är det troligaste, bli en handlingsförlamad regering och inte lägga fram några förslag alls.
Men ni får gärna överbevisa mig här i dag. Förklara gärna här i kammaren hur er rödgröna politik skulle se ut på det här området!
När jag tittar på reservationerna blir jag nästan bekymrad över hur ogenomtänkta de tycks vara. Den första reservation som v och mp står för – och den bygger på en motion från Vänsterpartiet – säger bland annat att demonstrationsfriheten skulle begränsas av förslaget om utvidgat avlägsnande.
Kan Lena Olsson, som befinner sig här i kammaren, förklara hur demonstrationsfriheten skulle begränsas? Jag förstår det inte. Jag antar att Vänsterpartiet menar lagliga demonstrationer, annars kan man knappast tala om demonstrationsfriheten ur grundlagens perspektiv, som Lena Olsson gjorde i sitt inlägg.
Den nu föreslagna lagen, som är ett nytt andra stycke i polislagens § 13 c, handlar om folksamlingar som inte är allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar enligt ordningslagen. Lagliga demonstrationer är allmänna sammankomster enligt ordningslagen. Ni får gärna förklara vad ni menar!
Miljöpartiet begär i en annan reservation en rätt till skadestånd för oskyldiga vid avlägsnande. Mehmet Kaplan, som är Miljöpartiets representant i debatten, kanske kan förklara vad som menas med oskyldig i det här sammanhanget. I de situationer där polisen får använda polislagens § 13 c för att avlägsna en folksamling så behöver och kan polisen inte bedöma varje enskild persons delaktighet i ordningsstörningen. Skulle vi kräva det skulle lagen bli helt oanvändbar, skulle jag vilja påstå.
Det är alltså inte fråga om vem som är skyldig eller oskyldig till en viss ordningsstörning, utan det räcker att man är en del av den folksamling som behöver avlägsnas för att ordningen ska kunna återupprättas. Visst kan det bli så att nyfikna personer som vill se vad som händer och som inte alls anser sig vara en del av den grupp som egentligen skapar själva ordningsstörningen ändå blir en del av den folksamling som avlägsnas. Men hur ska polisen kunna göra den bedömningen? Hur ska de kunna veta vilka personer som är vilka vid den här typen av avlägsnanden?
Hade ert förslag gällt hela möjligheten att göra avlägsnanden enligt 13 c hade jag tyckt att det varit logiskt. Då hade det funnits logik i resonemanget. Men även med den lagstiftning som finns i dag, alltså utan det nya utvidgade avlägsnandet, är det inte fråga om vem som är skyldig eller oskyldig till ordningsstörningen. Då kan man inte heller tala om kompensation till den oskyldige.
Även Socialdemokraterna har en reservation som är värd att kommenteras. Till skillnad från samarbetspartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker Socialdemokraterna att vi från alliansens sida inte går långt nog. Socialdemokraterna föreslår att folksamlingar inte enbart ska få avlägsnas, utan att man även ska få omhänderta folksamlingar. Jag tycker att detta skulle vara mycket problematiskt ur ett Europakonventionsperspektiv. Det skulle kanske framför allt vara intressant att höra vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker om Socialdemokraternas förslag.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
I detta anförande instämde Ulrika Karlsson i Uppsala (m).
Anf. 79 KARL GUSTAV ABRAMSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vet att Johan Linander gärna vill att vi ska ta repliker. Jag ska bidra till att göra honom glad – eller gladare, det får han bestämma själv.
Visst finns det anledning att fundera över vad Johan Linander säger. Johan Linander är jurist, som jag har förstått. Det är klart att han kan läsa ut vad som står i lagen tydligare än jag kan.
Jag vill börja med att fråga om det jag tog upp i mitt anförande, nämligen tvåtimmarsfristen. Hur kan man göra en rekorderlig, rättvis och riktig bedömning av när tidsfristen börjar löpa? Det beror på hur stor folksamlingen är. Om man har 2 eller 3 personer kanske man inte kan kalla det för folksamling, jag vet inte. Men säg att man har 5–10 i stället för 50–60–70 personer. Hur ska man kunna avgöra detta? Ska polisen behöva ha den osäkerheten om hur man ska räkna tiden?
Formuleringen i det andra stycket i polislagen har blivit konstig. Vad innebär det att avlägsna lite längre bort? Är det ännu fler mil, eller hur ska man göra? Propositionen och det som är skrivet ger egentligen inte någon vägledning. Det vore bra att få veta vad Johan Linander lägger in i begreppet. När inte det första stycket räcker till tar man till det andra. Då har man alltså nått höjden av klarhet, enligt Johan Linander. Är det så man ska tolka det?
Anf. 80 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! När inte Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ta repliker, trots att jag ställt tydliga och konkreta frågor, får jag väl ändå vara glad över att Socialdemokraterna vill ta replik, även om det så klart inte ger svar på de frågor jag hade. Men det är väl möjligt att Mehmet Kaplan tar ett tvåminutersanförande i slutet för att förklara.
Som svar på Karl Gustav Abramssons frågor: När den förste sätts in i bussen, när man börjar inskränka rörelsefriheten för den förste person som ska avlägsnas, måste polisen titta på klockan. Nu har vi två timmar på oss, måste polisen tänka. Senast efter två timmar måste den personen och följaktligen de andra som följde med i bussen släppas av. Men det är inte säkert att de i det fallet ens får använda två timmar totalt för att transportera bort dem. Det beror på hur svårt det är att ta sig tillbaka till platsen. Om det hade varit två timmar hemma i Skåne, om det hade hänt i Malmö hade man kommit upp i Småland någonstans. Man skulle sätta ut dem i skogen, och så skulle det ta två dagar att ta sig tillbaka. Det är inte lagligt, inte på något sätt.
Man får inte transportera bort dem längre än vad som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen. Hur långt det är i varje fall måste just bedömas i varje fall.
Läser man i författningskommentaren i propositionen, som är väldigt viktig när man ska tolka en lagstiftning, ser man att det står att det förmodligen krävs ett längre avlägsnande om man är i stadsmiljö, till exempel här i Stockholm. Det finns pendelstationer lite varstans, och det går ganska snabbt att ta sig tillbaka relativt långa sträckor.
Är man ute på landsbygden kanske det räcker med några kilometer, för man måste ändå gå en bra bit. Då tar det så lång tid att den allmänna ordningen ändå kan upprätthållas.
Anf. 81 KARL GUSTAV ABRAMSSON (s) replik:
Fru talman! Det ser man. Det är faktiskt upp till den enskilde polismannen eller befälet att avgöra vad som är tillräckligt långt och också hur man ska mäta tiden. En buss rymmer mellan 20 och 80 personer, men om det är ett par hundra personer har man flera bussar. Då ska man alltså börja med att sätta in en person i den första bussen. Då sätter man i gång klockan. När man har fyllt den sista har två timmar gått. Då är man fortfarande kvar på samma ställe.
Erkänn, Johan Linander, att det här är väldigt otydligt! Jag tycker att Johan Linander är lite oförsiktig med att beslå oss med vad vi egentligen inte har sagt. Vi har sagt att vi vill att det ska bli tydligare, och man kan vidta åtgärder på ett tidigare stadium för att förhindra att det uppstår sådana här provokationer, demonstrationer, upplopp och förstörelse.
Jag förespråkar inte – om nu Johan Linander skulle tro det – att man ska möta dem på mils avstånd och säga: Ni är på väg hit. Ni ska faktiskt inte få komma. Verktygen ska göras mycket vassare och mycket tydligare. Det ska bli tydligare för dem som ska tillämpa de här lagreglerna vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.
Polisens uppgifter är tillräckligt svåra i dag. Man ska inte ge dem nya verktyg som gör dem ännu mer förvirrade. Men Johan Linander kan säkert utveckla att man från alliansens sida vill behålla den otydligheten i lagstiftningen. Det verktyg som man nu får blir inte bättre. Det blir snarare mer förvirrande för polisen.
Anf. 82 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Om ordningsstörningarna kan förebyggas så att de inte uppstår är det givetvis det bästa. Precis som Karl Gustav Abramsson själv var inne på är polisens nya taktik ett bra medel för att minska ordningsstörningarna. Man har dialogpolis, man försöker kommunicera med de här grupperna. Men de här grupperna är ibland inte det minsta intresserade av att kommunicera med polisen. De kan till och med vara ute efter att komma i slagsmål med polisen.
Visst blir det upp till polisen att avgöra i det enskilda fallet. Det måste nog vara så. Skulle man begära ett åklagarbeslut? Eller om det ska vara ännu rättssäkrare kanske man ska ha ett domstolsbeslut? Det handlar om saker som måste ske ganska omgående. För att man ska få bort personer ur en folksamling som till exempel håller på att slå sönder skyltfönster måste det ske snabbt.
Sedan kommer det såklart att utarbetas en praxis av Justitiekanslern och av domstolarna om hur lång tid det får vara och hur avlägsnandena får ske, på samma sätt som har skett i dag. I dag säger praxis ca 50 minuter och en till två mil beroende på hur lätt det är att ta sig tillbaka.
Så är det alltid i vår lagstiftning. Man kan alltid säga att en lagstiftning är otydlig. Under den förra mandatperioden antog vi en ny sexualbrottslagstiftning där det finns mängder av saker som egentligen är otydliga. Är det våldtäkt mot barn om gärningsmannen bara är några år äldre än barnet?
Det finns inte något klart, exakt, men det utarbetas i praxis, i domstolarna senare. Så kommer det att ske i det här fallet också. Vi kommer aldrig att kunna ha en lagstiftning som med varje ord säger att så här kommer det att bli. Det fixas i praxis.
En debatt tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen.
Anf. 68 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Det är en viktig fråga vi debatterar här i dag. För oss normala vuxna är det svårt att förstå att vuxna män – för det är oftast män – tar kontakt med barn över chattforum och på andra sätt för att via nätet locka dem till att träffas och utföra sexuella handlingar.
Man skulle gärna vilja tro att det här är något ovanligt, men som vi har hört tidigare är det inget ovanligt fenomen. För ett par veckor sedan anordnade riksdagens manliga nätverk, som jobbar mot mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet, ett frukostmöte där vi hade bjudit in en polis från Rikskriminalpolisens IT-sektion. Han berättade bland annat om hur snabbt barn som söker kontakt via nätet blir kontaktade av vuxna med sexuella syften.
Vissa män bygger upp något slags långsiktigt förtroende för att lura in barnet i en relation som sedan ska utmynna i sexuella handlingar. Andra män chattar bara i några minuter innan de uttrycker de mest vedervärdiga saker som handlar om att barnet borde ha sex med dem. Men gemensamt för alla de vuxna som tar kontakt med barn på det här sättet är att de vill utnyttja barn sexuellt.
Redan i dag är det givetvis olagligt att utnyttja ett barn för sexuella handlingar. Det kan vara våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn eller försök eller förberedelse till ett sådant brott. Problemet med dagens lagstiftning är att polisen måste vänta ganska länge innan det hela går att bevisa och innan man kan få gärningsmannen fälld för ett fullbordat sexualbrott eller ett försök eller förberedelse till ett sådant brott.
Det är därför denna nya brottsrubricering, vuxnas kontakt med barn i sexuella syften, är viktigt. Polisen kan då i ett tidigare skede stoppa det som håller på att hända. De poliser som vi har talat med som jobbar med IT-brottslighet och sexuella övergrepp mot barn är nöjda med att den nya lagen kommer på plats.
Fru talman! Från början i lagstiftningsprocessen diskuterade vi om gromningen kunde stoppas redan i ett ännu tidigare skede, alltså på chattnivån. Det skulle då vara redan när den vuxna har tagit det första steget och kontaktat, pratat eller chattat med den unga människan och bestämt tid och plats. Frågan var då om brottet skulle kunna vara fullbordat redan då, utan att det hade varit någon fysisk träff.
Detta förslag fick hård kritik. Det var många som menade att det skulle bli så stora bevissvårigheter att lagen inte skulle bli användbar. Personligen tycker jag att det hade varit bra att ha en lag där straffansvaret träder in så tidigt som möjligt, men samtidigt måste vi se att lagarna ska kunna användas. De måste kunna användas för att fälla gärningsmännen. Därför är den avvägning som regeringen nu har gjort bra; straffansvaret infaller först när överenskommelsen har gjorts och den vuxne har tagit ytterligare ett steg för att det hela ska bli verklighet. Det kan enligt propositionen till exempel handla om att boka ett hotellrum eller köpa en biljett till barnet. I det skedet har brottet fullbordats och polisen kan ingripa innan det har blivit någon fysisk kontakt mellan gärningsmannen och barnet.
Straffskalan som föreslås i propositionen är från böter till fängelse i maximalt ett år. Jag tycker att det är en ganska blygsam straffskala. När lagstiftningen följs upp bör vi också fundera på om det inte borde kunna föranleda längre straff när det handlar om allvarliga fall eller när gärningsmannen har tagit kontakt med många barn i sexuellt syfte.
Fru talman! Vi är relativt överens över alla partigränser om att den här lagstiftningen är bra. Det har väl också tidigare replikskiften visat. Man hänger upp sig på om lagstiftningen ska utvärderas om ett eller två år. Det visar att vi är ganska överens om de stora dragen. Det finns ändå ett antal reservationer som kan vara värda att kommentera.
Den första reservationen handlar om att det ska ske en uppföljning. Det känns lite konstigt eftersom det redan står i propositionen att så ska ske inom två år från ikraftträdandet.
En annan reservation som oppositionspartierna har handlar om att gärningsmännen ska få bättre stöd och hjälp. Jag skulle vilja säga att det allra viktigaste givetvis är att offret får hjälp. Men det utesluter inte att också gärningsmannen ska få hjälp och stöd så att han inte fortsätter att begå de här brotten om han senare släpps från fängelset. Redan i dag gör Kriminalvården en särskild satsning på åtgärder för sexualbrottsdömda. Som vi har hört tidigare finns också Sexualmedicinskt centrum vid Karolinska Universitetssjukhuset, som har en speciell verksamhet som vänder sig till vuxna som söker kontakt med barn i sexuella syften.
En tredje reservation som oppositionspartierna har handlar om att skolan ska ta ett större ansvar i det förebyggande arbetet. Om detta kan man säga två saker. För det första har Statens skolverk redan fått ett uppdrag, som Inger Davidson var inne på. För det andra tycker jag att oppositionspartierna tittar åt fel håll när de pratar om skolans ansvar. Jag skulle i stället vilja prata om oss vuxna och vårt ansvar – vårt ansvar som föräldrar. Det är föräldrarna som har ansvar för vad barnet gör vid sin dator, även om det självklart kan vara svårt eftersom det i många fall är så att barnet har bättre kunskap om Internetvärlden än föräldern.
Frågan är vad vi då kan göra som vuxna. Mina barn är fortfarande för små för att ge sig ut på Internet, men den tiden kommer väl också – kanske snabbare än man tror. Men jag tycker att det är lämpligt att sätta sig ned tillsammans, en vuxen och barnet, och utforska och prata om vad som kan hända. Man ska prata om att alla som man möter på Internet inte är de personer som de uppger sig för att vara. Man ska prata om att det finns människor på Internet som inte har några goda avsikter alls, utan tvärtom. När polisen vid vårt frukostmöte fick frågan svarade han att det kanske mest effektiva skulle vara att låta barnet ha datorn i vardagsrummet i stället för i sitt eget rum. Det är så klart också en möjlighet.
På tal om att titta på fel håll vill jag också kommentera en motion som Miljöpartiet har skrivit. Mehmet Kaplan är här. Han är en av dem som har skrivit under motionen, så han kan säkert svara på vad ni menar med den. I en motion från allmänna motionstiden i höstas föreslår Miljöpartiet att Internetbranschen ska ta ett större ansvar när det gäller övervakning av Internet. I texten kan man läsa att Internetbranschen, och med det borde operatörerna avses, borde få ett större ansvar för att övervaka Internet, identifiera personer med onda intentioner och på så sätt minska gromningen.
Detta är något som jag verkligen vill ta avstånd ifrån. Det kan säkert låta bra för en del att Internet ska övervakas för att minska gromningen. Men vill ni verkligen att Telia, Bredbandsbolaget och de andra operatörerna ska övervaka vad vi gör på Internet? Ska de övervaka vilka chattsidor som olika personer besöker och till och med vad vi chattar om för att få veta om vi har onda intentioner? Jag tycker att det är ett flagrant övergrepp på den personliga integriteten som Miljöpartiet står för.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 71 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Eftersom Mehmet Kaplan inte tog replik på mig tidigare får jag nu möjlighet att ta replik på honom i stället.
Jag vill bara ha ett klargörande om det är så att Mehmet Kaplan tar tillbaka det som han själv har motionerat om för bara några månader sedan. Motionen handlar om andra saker också, till exempel att vi ska ha en gromningslagstiftning, men det står klart och tydligt i motionen att Internetbranschen bör få ett större ansvar. Genom tydliga användarregler och förbättrad övervakning bör utbredningen av gromning kunna minskas. Sedan talar man om att den här övervakningen behövs för att det ska vara tryggt och lustfyllt och för att man ska kunna upptäcka och identifiera personer med onda intentioner.
Det kan inte tolkas på något annat sätt än att Internetbranschen ska få ett större ansvar för att övervaka. Det finns också en att-sats som handlar om det. Jag vill bara ha ett koncist svar. Tycker ni inte detta längre?
Anf. 72 MEHMET KAPLAN (mp) replik:
Fru talman! Det är precis det jag sade från talarstolen, Johan Linander. Motionen skrevs just för att lyfta upp det här problemet som regeringen inte hade gjort någonting åt på de två år man har varit ansvarig för frågorna. Vi lyfte upp frågan om gromning. Den här lagtexten och det här betänkandet hanterar delvis den frågan.
När det gäller att reglera Internet och att ha övervakning av detta kommer vi nog inte att kunna slå Johan Linander och allianskollegerna på fingrarna. Där är ni outstanding inte bara i Sverige, utan också i Europa. Det finns nämligen vissa problem i de här frågorna. Jag kan tänka mig att Johan Linander har haft vissa problem i och med att han tidigare har varit en stark företrädare för personlig integritet och bibehållande av ett fritt Internet. I den här konstellationen med sina allianskamrater har han hela tiden fått stå på fel sida. Enligt tidigare uttalanden hade man kanske förväntat sig att de här kompromisserna hade varit lite mer åt det frihetliga hållet och inte så mycket åt det övervakande, förtryckande hållet.
Vår motion lyfter tydligt upp grundfrågan om en lagstiftning för hur man ska hantera gromning, och att då försöka gripa efter det lilla halmstrået att det ska utredas huruvida Internetbranschen bör få ett större ansvar eller inte – det halmstrået bär inte Johan Linanders argumentation. Det tycker jag är mycket märkligt.
Anf. 73 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Det var så klart ett sätt att populistiskt få fram frågan om gromning när ni skrev den här motionen. Utredningen tillsattes 2006. När utredningen hade kommit skickades den på remissrunda, sedan kom lagrådsremissen och nu ligger propositionen på bordet. Jag antar att Miljöpartiet visste att lagstiftningen var på väg fram när ni skrev motionen, men ni skrev det i alla fall. Att säga att alliansregeringen inte gjorde någonting och att det var därför ni skrev motionen känns som en efterhandskonstruktion.
Miljöpartiet vill ju numera i alla möjliga sammanhang framställa sig som vänner av personlig integritet och av att man inte ska ha någon som helst övervakning av Internet. Om det skulle jag vilja säga att man självklart inte ska få begå brott på Internet heller, och därför måste det finnas möjlighet för polis och de rättsvårdande myndigheterna att utreda brott oavsett om de är begångna ute in real life eller om de är begångna via Internet.
Brå kom med de här förslagen om övervakning och att Internetbranschen själv skulle få ta ett större ansvar för att övervaka Internet. Det blev så klart en möjlighet för Miljöpartiet att på ett populistiskt sätt även vinna sympatier åt det hållet samtidigt som man åt andra hållet vill visa sig som försvarare av det öppna Internet och att man inte ska ha någon övervakning. Men det går inte att spela på båda sidorna samtidigt. Man får bestämma sig. Men om ni nu har bestämt er för att inte stå för det som ni skrev i motionen i oktober förra året är det alldeles utmärkt! Det var egentligen bara det jag ville ha utrett, och därför tog jag också upp det i mitt anförande.
(Applåder)
Anf. 74 MEHMET KAPLAN (mp) replik:
Fru talman! Det här med att spela på båda planhalvorna känns bekant när Johan Linander pratar om det. Är det inte så att Johan Linander under föregående mandatperiod var den främste försvararen – i alla fall enligt honom själv och enligt Centerpartiets liberala falang – och att han i dag försvarar regeringens och allianskamraternas påfund om det vi hörde tidigare i ett replikskifte om att Internetleverantörerna är så fruktansvärda som raderar IP-adresser och liknande och att detta faktiskt måste täppas till? Det är alltifrån detta som sägs från allianssidan till det faktiskt rent populistiska utspel som Johan Linander nu menar att vi gör oss skyldiga till men som Johan Linander själv faktiskt har gjort. Det är bara att gå tillbaka till de uttalanden som Johan Linander har gjort både på sin blogg och i medierna under föregående mandatperiod för att se detta.
Det här handlar om att lyfta fram tydliga alternativ. Det här handlar också om att vi från Miljöpartiets sida faktiskt har varit väldigt konsekventa i den här frågan. Det är en konsekvens som jag efterlyser från Johan Linander, nämligen att han tittar på partiprogrammet och på sitt eget valmanifest och ser vad han har gjort i den här frågan.
Jag förstår att man måste kompromissa. När vi i oppositionen samarbetar kring de här frågorna vet jag att det ibland gör ont med kompromisser, men att så till den grad överge sin tidigare ståndpunkt och Centerpartiets ståndpunkt i de här frågorna måste göra väldigt ont, Johan Linander!
24/4/2009
Anf. 104 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! I dag debatterar vi processrättsliga frågor, och det är en av de i princip årligen återkommande debatterna där motionsyrkanden behandlas.
Jag ska koncentrera mig på tre saker i dag: rättshjälp, inställda domstolsförhandlingar och beslag. Därefter har jag några frågor till oppositionspartierna angående deras reservationer i detta betänkande.
Centerpartiet har i ett antal år drivit frågan om att rättshjälpen måste bli bättre för de svenska medborgare som har utsatts för brott i ett annat land men också för de svenska medborgare som misstänks eller åtalas för ett brott i ett annat land.
Vem som helst kan råka ut för ett brott vid en resa i ett annat land. Det kan vara ett mindre brott, som stöld, och då finns det kanske ingen större anledning att närvara vid en efterföljande rättegång om det blir någon. Men det kan också handla om ett grovt brott, som våldtäkt eller misshandel, och då finns det all anledning att komma tillbaka som målsägande, då man kanske ska vittna eller få skadestånd.
Då är frågan: Hur ska man få rättshjälp för att kunna göra detta? Vilken möjlighet har man att förstå vad som händer vid rättegången?
För den som utsatts för sexualbrott finns det i dag en bättre möjlighet att få rättshjälp. Det är ett undantag. Men har man råkat ut för någon annan typ av brottslighet är det betydligt svårare. Detta anser vi behöver förbättras.
Det är självklart att det i första hand är det land där rättegången hålls som har ansvaret för att den som är misstänkt för brottet eller som har utsatts för brottet kan få hjälp, om det handlar om målsägandebiträde, tolkning eller liknande. Men Sverige har ändå ett sekundärt ansvar att hjälpa sina medborgare i svåra situationer.
Det är inte bara som brottsoffer man kan råka illa ut som svensk medborgare när man är i ett annat land. Man kan också misstänkas och åtalas för ett brott. För att den som åtalas ska kunna få en rättvis rättegång krävs det att man förstår vad som sägs i rättegången, att det finns tolkning, att man får dokument översatta så att man vet vad det hela handlar om, vad man är anklagad för, och att man får en försvarare, en advokat, som man kan kommunicera med.
Även i de här fallen är det självklart det land där rättegången hålls som har det här ansvaret. Men tyvärr vet vi att det inte alltid fungerar, inte ens inom EU. Inom EU har vi ändå regler som gör att vi lämnar ut våra egna medborgare till andra EU-länder, genom den europeiska arresteringsordern. Ändå fungerar det inte, så svenska medborgare kan hamna i situationer där man kan tycka att de inte har fått en rättvis rättegång genom att de helt enkelt inte förstått vad som sker i processen. Då ska Sverige ha ett sekundärt ansvar att hjälpa till och kunna ge rättshjälp.
Någon kanske tänker att man väl då bara kan låta bli att bli misstänkt för ett brott. Men det är inte riktigt så enkelt.
Det kan vara Otto von Arnold som har missuppfattat trafikreglerna i Polen och råkat vålla en olycka. Det kan vara Ulrika Karlsson som av någon oförklarlig anledning hamnat i ett slagsmål utanför krogen i Bryssel – det vet man aldrig. Det kan vara jag som blev oskyldigt misstänkt för misshandel och dråpförsök när jag åkte med kompisarna till Kos i Grekland när jag var 18 år.
Vem som helst kan hamna i en situation där man misstänks för brott, och då måste det finnas möjlighet till en rättvis rättegång. Man kan själv tänka sig in i situationen att sitta i ett annat land och anklagas för ett brott som man riskerar åratal i fängelse för, och man förstår inte riktigt vad som sägs under rättegången.
Fru talman! När det gäller effektiviteten i våra svenska domstolar är de många inställda rättegångarna ett av de största problemen. Det handlar inte bara om effektivitetsförluster och kostnader för domstolarna. Detsamma gäller för åklagare och de rättsliga biträdena, alltså både offentliga försvarare och målsägandebiträden, som kommit dit men det blir ingen rättegång.
Delgivningsproblem är en av anledningarna. För närvarande pågår det också ett arbete för att få fram en ny delgivningslag. Kort sagt kan man säga att en förenklad delgivning bör kunna ske i flera fall.
Vi i Centerpartiet tycker också att det är värt att titta vidare på om och i så fall hur tredskodomar ska kunna användas i enklare brottmål.
Det skulle alltså innebära att den som väljer att inte komma till domstolen kan dömas utan att vara närvarande.
Den andra saken jag skulle vilja ta upp är när det ska finnas möjlighet att komma överens utanför domstolen. Det vill säga att åklagare och den åtalade, tillsammans med dennes försvarsadvokat, kan komma överens om lämpligt straff som sedan fastställs av domaren utan att det blir någon huvudförhandling i domstolen. Det ligger också i linje med Europarådets rekommendationer om att det ska finnas en ökad lagföring utanför domstol. Men det är mycket känsliga frågor, och avvägningen mellan effektiviteten i rättsprocessen och den enskildes rättssäkerhet är oerhört viktig. Frågorna måste noggrant utredas innan det kan bli tal om att fatta beslut.
Fru talman! Min talartid går snabbt. Här i debatten skulle jag också vilja ta upp frågan om beslag, särskilt beslag av dataservrar. Vi har sett exempel på att helt oskyldiga personer och företag råkar illa ut på grund av att dataservrar beslagtagits i en förundersökning. Självklart kan beslag behövas för att säkra bevisning, men samtidigt har samhället ett stort ansvar för att se till att inte oskyldiga personer råkar illa ut. Åtminstone måste man minimera skadan för andra än de misstänkta.
Ingen kan veta vilka andra personer eller företag som hyr in sig hos samma serverägare, och att då drabbas hårt och länge för att man råkar befinna sig med sitt kundregister eller med sin fakturahantering på den server som blir beslagtagen är inte rimligt. När det gäller digital information är det faktiskt enkelt och billigt att kopiera, så att de oskyldiga som drabbas kan få tillbaka den information som ligger på den beslagtagna servern.
I dag är inte frågan om kopiering av beslagtagen egendom lagreglerad, men inom Justitiedepartementet förbereds ett uppdrag om en utvärdering av förundersökningsförfarandet, och bland annat beslagsfrågor inom IT-miljö kommer att omfattas. Det är bra och nödvändigt.
Till slut har jag två frågor till oppositionen med anledning av reservationer som ni har.
Med anledning av reservation 2 undrar jag om Socialdemokraterna kan förtydliga vilka åtgärder som behöver vidtagas för att öka förutsättningarna för en representativ sammansättning av nämndemannakåren. Det är ju inte så länge sedan som riksdagen på förslag av den gamla socialdemokratiska regeringen ändrade ett antal regler för nämndemännen. Vad har nu tillkommit som inte fanns då?
Min andra fråga vänder sig till alla tre oppositionspartierna, eller egentligen två, eftersom Vänsterpartiet inte är här. Ni som står bakom reservation 14 om statens skadeståndsansvar vid buggning, jag skulle vilja höra en redogörelse för vad som är skillnaden mellan ert förslag och den möjlighet till skadestånd som redan i dag finns genom skadeståndslagen.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
Anf. 105 MEHMET KAPLAN (mp) replik:
Fru talman! Tack, Johan Linander! Tyvärr kom frågorna i slutet av anförandet. Om du hade tagit dem i mitten hade jag kunnat bläddra fram till just det där som du pratade om.
En fråga har jag däremot. Den handlar om det Johan Linander uppehöll sig vid i början av sitt anförande, nämligen om någon av våra kolleger i utskottet skulle bli misstänkt för något i utlandet. Jag undrar: Hur funkar det om en svensk medborgare i Sverige prövas av svensk åklagare och bevisen, som i det här fallet USA hade skickat hit, inte räcker för häktning, och sedan personen på en utlandsresa i samband med en mellanlandning – på tips från vår egen underrättelsetjänst eller någon annanstans ifrån – fastnar i en kontroll och skickas till USA? En svensk medborgare skickas till USA. Hur funkar det då?
Det är ju inte bara vi som sitter i utskottet som ska åtnjuta rättssäkerhet utan alla svenska medborgare. När inte vår egen rättsapparat på basis av de fakta som finns och som vi har fått oss tillskickade från utländska säkerhetstjänst inte anser sig kunna vare sig häkta, fälla eller hålla kvar personen, hur kan vi då blunda för att denna person grips i utlandet och nu befinner sig i USA? I bästa fall bara blundar vi – i sämsta fall har vi faktiskt medverkat till att personen sitter där.
Anf. 106 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Även om inte Mehmet Kaplan nämner något namn handlar detta faktiskt om en pågående rättsprocess som jag inte tycker att vi ska diskutera här i riksdagens kammare. Utan att gå in på målet närmare kan jag bara säga att den här personen var internationellt efterlyst, och därför blev han stoppad på en flygplats i ett annat land. Men jag tycker att det är olämpligt att diskutera pågående rättsfall, oavsett om de pågår i svensk eller amerikansk domstol.
Anf. 107 MEHMET KAPLAN (mp) replik:
Fru talman! Principen att kunna hantera svenska medborgare oavsett var de befinner sig är oerhört viktig. Vi kan inte avsäga oss ansvar för personer när vi själva inte kan hantera frågan i vårt eget land. Rättssäkerheten måste ändå gälla oavsett var personen befinner sig.
Jag är tydlig med att inte nämna namn, och det är möjligt att vi gick in på för mycket detaljer, men jag tror att det ändå ytterst handlar om det förtroende som det svenska rättsväsendet åtnjuter hos Sveriges alla medborgare. Alla människor som befinner sig i vårt land måste känna ett stort förtroende för rättsapparaten och de principer som vi hyllar och finner nödvändiga för att kunna kalla oss rättsstat. Det är det som det handlar om, inte om något enskilt ärende.
Enskilda ärenden kommer och går. I vissa fall kan man bevisa att personerna varit oskyldiga, och då får de i vissa fall skadestånd. I andra fall sitter de i något annat land på grund av att vi har gjort fel. I vissa fall har de blivit utsatta för tortyr. Enskilda ärenden talar inte för sakfrågan eller principfrågan.
Min fråga till Johan Linander gäller hur vi ska göra för att reglera den svåra och delikata fråga som berör balansen mellan rättssäkerhet och integritetsskydd – vilket jag vet att Johan Linander och Centerpartiet tidigare har sagt sig värna. Johan Linander tog upp att just en av Centerpartiets ledamöter hade velat göra mer än regeringen när det gäller borttagande av servrar. Jag menar att det är viktigt att balansen i den här frågan upprätthålls. Vad tänker Centerpartiet göra för det?
Anf. 108 JOHAN LINANDER (c) replik:
Fru talman! Det var mycket och inget i den repliken, höll jag på att säga. Det är klart att det finns många fall i andra länder där rättssäkerheten inte upprätthålls på det sätt vi skulle önska. Genom diplomatiska kanaler kan man väl utöva påtryckningar. Det finns också fall där svenska myndigheter har gjort fel. Det finns till exempel det kända fallet med avvisningen av två egyptier från Bromma flygplats, som jag själv engagerade mig i och också anmälde till konstitutionsutskottet, men det är inte riktigt det som det handlar om här.
Det jag sade i talarstolen om att man ska kunna få rättshjälp om man blir misstänkt i ett annat land ska vara detsamma oavsett vilket brott det handlar om. Är man svensk medborgare ska man ha det skyddet, tycker jag, även om det såklart är det land där rättegången pågår som har det huvudsakliga ansvaret för att se till att det blir en rättvis rättegång där den åtalade genom tolkning kan förstå vad domare, åklagare och vittnen säger och att alla dokument som är väsentliga faktiskt blir översatta, så att man kan försvara sig. Att sitta där och inte ha möjlighet att förstå vad som sägs under rättegången, som ju kan påverka ens hela liv, måste vara fruktansvärt. Det är väl alltid fruktansvärt att vara i en sådan situation, men det är ännu värre om man inte ens kan förstå vad som sker i domstolen.
Det är väl det svar jag har till Mehmet Kaplan.
I övrigt finns det mycket kvar att göra. Men när det handlar om saker som sker i många länder – vi har internationella avtal – är det ju, som Otto von Arnold sade tidigare, ganska trögt att påverka. Men vi har en stark justitieminister och en stark utrikesminister som jobbar hårt med detta.
15/4/2009
Anf. 40 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! En debatt om våldsbrott och brottsoffer är en årligen återkommande debatt. Vi utgår från motioner som skrevs under förra höstens allmänna motionsperiod, och det är också naturligt att debatten kretsar kring dessa motioner. Jag återkommer lite senare med några kommentarer till de reservationer som oppositionspartierna har med anledning av betänkandet.
Först av allt måste det poängteras hur förödande det kan vara att vara utsatt för våldsbrott. Det kan gälla enstaka men väldigt allvarliga brott, men det kan också handla om upprepade brott, människor som lever under ständiga hot om våld och i värsta fall dagliga slag och annat våld. Det kan handla om mäns våld mot kvinnor. Det kan handla om föräldrars våld mot barn, om verbal och fysisk mobbning bland barn och ungdomar och det handlar om hedersrelaterat våld och förtryck.
Våld och rädsla för våld gör att många av offren helt enkelt inte kan leva ett normalt liv. Livet går åt till att vara rädd, till att läka såren och till att försöka skymma undan skadorna för att på så sätt slippa skammen att vara utsatt för våld. Vi som inte är utsatta för detta kan knappast ens föreställa oss hur hemskt det är att leva ett liv med ständig rädsla för våld och hot om våld.
Från samhällets sida måste vi göra allt vi kan för att stoppa våldet och för att göra livet något lättare för dessa brottsoffer. Det ska vara lätt att vända sig till någon som kan hjälpa. Det finns goda exempel. Den nationella Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50, som jag gärna vill nämna och Barnens hjälptelefon som Bris har, 0200-230 230, är bra exempel på hur brottsoffer på ett enkelt sätt kan få hjälp när den behövs. Givetvis är också kvinnojourernas arbete och skyddat boende viktigt, liksom andra ideella krafters arbete för hjälp av brottsoffer. Det ska vara lätt att ta det första steget ut ur det helvete som många lever i.
Det ska också vara enkelt att polisanmäla och att få hjälp genom den rättsliga processen. Uppbyggnaden av barnahus är ett exempel på hur det kan vara lättare för ett barn att klara sig genom den rättsliga processen efter att ha varit offer för brott. Brottsofferjourernas arbete är jätteviktigt, och vittnesstödjare ska nämnas.
När väl domen har fallit ska det också vara lätt att få ut brottsskadeersättning eller skadestånd och att kunna leva vidare utan fortsatta hot och förföljelse från den person eller grupp som man äntligen lyckats lämna. Alliansregeringen har till exempel tagit initiativ till att hjälpa dem som väljer att lämna den organiserade brottsligheten, vilket kan vara mycket svårt att göra.
De senaste åren har många bra åtgärder vidtagits för att hjälpa brottsoffer, och ännu mer är på gång. En del finns i de nationella handlingsplanerna mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål samt mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Dessa båda handlingsplaner har debatterats tidigare i kammaren, och det har vidtagits åtgärder som håller på att genomföras.
Trots detta finns det en hel del kvar att göra. Stalkningsutredningens förslag om att besöksförbud ska kunna övervakas elektroniskt, genom så kallad fotboja, tycker jag bör genomföras. Detsamma gäller förslagen om ökat skydd för personuppgifter och att det ska bli lättare att få byta identitet i extrema fall då det kan bli aktuellt.
På sikt bör vi även fundera på om utdömda skadestånd i brottmål ska betalas ut genom Brottsskadenämnden, som sedan tar över kravet på gärningsmannen. I dag kan det vara en mycket lång process innan brottsoffret får sitt skadestånd, om man får det. Ett första steg borde vara att brottsskadeersättningen ska följa domstolarnas sakprövade skadestånd.
Detta arbete har redan påbörjats. Det kan man också läsa i betänkandet. Det har tillsatts en utredning, och betänkandet från den ska komma i början av nästa år.
Därför är tidigare påståenden om 180 graders svängning lite konstiga. Vi har påbörjat det arbetet, och då behöver vi inte bifalla motionerna. Vi har inte alls ändrat inställning i den frågan.
Och om vi nu skulle ha ändrat uppfattning i någon fråga, är det så hemskt? Kan man inte få göra det någon gång ibland? Det låter ibland på Socialdemokraterna som att det vore en dödssynd att ändra uppfattning. Det finns de som ändrade uppfattning så fort de lämnade majoriteten och gick till opposition.
Jag har några korta kommentarer till oppositionens reservationer. När det gäller den första reservationen, som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tillsammans, ställs det krav på en handlingsplan för ökad uppmärksamhet på våldsutvecklingen i samhället. Jag har tidigare sagt att alliansregeringen har tagit fram två handlingsplaner som på olika sätt innehåller åtgärder för att minska våldsbrotten och utnyttjandet av de allra mest utsatta.
Samtidigt är det lite konstigt att så bestämt kräva en handlingsplan för ökad uppmärksamhet på våldsutvecklingen i samhället. Det är väl inte det stora problemet? Jag skulle möjligtvis vilja se en handlingsplan med konkreta åtgärder för att minska våldsbrotten. Det är väl det som är problemet, som vi måste agera kraftfullare mot.
Elisebeht Markström hävdade i sitt inlägg att alliansen avstyrker en handlingsplan för att få ned antalet våldsbrott. Det gör vi inte alls. Den reservation som ni har, där ni föreslår bifall till en motion, handlar om hur man ska öka uppmärksamheten på våldsutvecklingen i samhället. Det är ju en sak, och det kan man tycka är viktigt. Men det viktiga är väl ändå att få ned antalet våldsbrott så att färre människor blir utsatta för våld.
Där skulle jag mycket väl kunna tänka mig en handlingsplan med konkreta åtgärder, och gärna också en målsättning för hur vi ska nå framåt i den här frågan. Ska vi acceptera att de anmälda våldsbrotten ökar med ett par procent varje år? Visst är det jättebra om anmälningsbenägenheten ökar, och det gör den säkert också. Men när man ser våldsbrottens utveckling över en 10-, 20- eller 30-årsperiod kan man knappast förklara våldsbrottens ökning bara med att det är fler som anmäler. Det är också en verklig ökning av antalet begångna våldsbrott. Ska vi fortsätta att acceptera att de har ökat, eller ska vi göra någonting åt det?
Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
En debatt som hölls för några veckor sedan men som jag glömt lägga ut.
Anf. 39 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! Jag har i princip inga personliga erfarenheter av våld. Det kanske var ett och annat slagsmål i lågstadiet. Sedan dess har jag varit en mycket fredlig person. Så jag och säkert alla ni andra som sitter här har mycket svårt att förstå hur en man – för det är mestadels män – kan hota och slå den person han säger att han älskar. Det är svårt att förstå. Ändå vet vi att det händer många gånger varje dag i hem runt om i vårt land.
I dag behandlar vi i betänkandet motioner som handlar om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Att det är angelägna frågor kan vi bland annat se på hur många motioner som har kommit in, 155 stycken. De allra flesta behandlas i en förenklad form, eftersom samma frågor togs upp när handlingsplanen, som vi har hört så mycket om redan, behandlades för ett år sedan.
Handlingsplanen tål att nämnas flera gånger, eftersom det är en bra handlingsplan. Många personer, organisationer och myndigheter arbetar i dag för att förverkliga alla de åtgärder som finns i den ambitiösa handlingsplanen.
Ett av de områden som jag tycker att man ska lyfta upp extra och som vi också har fått höra lite om här tidigare i dag är insatser som är riktade mot våldsutövarna. Det är jätteviktigt att hjälpa dem som är utsatta för våld, men ofta fortsätter den som begår våldet att begå våld mot sin nästa partner. Den kvinna som lyckats bryta sig ur det destruktiva förhållandet ersätts med en annan kvinna som i samma utsträckning eller i värsta fall ännu värre blir utsatt för hot och misshandel.
Herr talman! I det här betänkandet behandlas också ett antal andra motionsförslag, och det är vid några av dessa jag tänkte uppehålla mig här i dag.
Stalkningsutredningen är en viktig utredning, och jag ser verkligen fram emot att vi ska kunna stifta nya lagar utifrån denna utredning. Det var redan tidigt i förra mandatperioden som Centerpartiet motionerade om att de som överträder besöksförbud också ska kunna få övervakning genom så kallad elektronisk fotboja så att man bättre ska kunna kontrollera huruvida de överträder besöksförbudet.
Då blev det inget gehör, men sedan dess har det gjorts ett försök genom Rikspolisstyrelsen. Resultaten har överlämnats till Stalkningsutredningen som nu har föreslagit att det ska komma en sådan lagstiftning.
Vi vet att det finns många män som har blivit belagda med besöksförbud som är ångerfulla och aldrig någonsin överträder besöksförbudet. För just de männen behövs ingen lagändring. Då fungerar lagstiftningen som den ser ut i dag. Men vi vet också att det finns män som inte bryr sig det minsta om att de har fått ett besöksförbud. De bryr sig inte det minsta om att de begår lagöverträdelser. Det enda som är viktigt är att hämnas för att kvinnan har vågat anmäla dem. För dessa män behövs en lagändring.
Centerpartiet står så klart fast vid att den elektroniska övervakningen ska kunna användas. De män och i vissa fall kvinnor som systematiskt förföljer en annan person och inte bryr sig om att de överträder besöksförbudet får faktiskt finna sig i att en fotboja registrerar hur de rör sig inom ett visst område.
När det gäller frågan om sexualbrott och samtycke kan jag inte låta bli att säga något om den även om jag tyvärr inte ser någon från Miljöpartiet på plats. Jag har debatterat denna fråga så många gånger. År 2005 fick vi också en ny sexualbrottslag. Redan då yrkade Centerpartiet att vi skulle ha en sexualbrottslagstiftning som utgår från att det måste finnas samtycke till alla sexuella gärningar. Tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna reserverade vi oss för att tillsätta en utredning om samtyckeskravet, men Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till detta, även om några vänsterpartister glädjande nog bröt mot sin partilinje och röstade för vår reservation. Dock inga miljöpartister, men då är det ju ännu mer glädjande att Miljöpartiet nu har ändrat sig och reserverar sig för en samtyckesreglering. Det är intressant att de gör det nu när alliansen redan har tillsatt en utredning som ska se över hur den nuvarande lagstiftningen fungerar och om dagens krav på tvång ska ersättas med en samtyckesreglering. Men det är som sagt var glädjande att fler ställer sig bakom Centerpartiets krav.
Herr talman! Det finns mycket mer att säga om mäns våld mot kvinnor. Det är helt enkelt avskyvärt att så många kvinnor ska tvingas leva i ständig skräck. De vet aldrig när nästa slag kommer. Som många andra har varit inne på finns det dock även andra, barn, i familjerna som lider. De kanske inte själva blir misshandlade, men att gång på gång behöva se och uppleva hur pappa misshandlar mamma är som jag ser det en psykisk misshandel. Det är också ett brott; pappan begår ett brott även mot sina barn som tvingas uppleva detta. Dessa barn får inte glömmas bort.
Redan när den förra socialdemokratiska regeringen ändrade lagstiftningen så att barn som bevittnar våld kan få en möjlighet till brottsskadeersättning yrkade vi i Centerpartiet och reserverade oss för att barn skulle ses som målsägande som faktiskt har utsatts för brott – psykisk misshandel. Då sade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nej.
Det känns i och för sig glädjande att Socialdemokraterna här i kammaren i dag säger att de har ändrat sig, men samtidigt blir det lite pinsamt när ni nu höjer röstläget när det faktiskt var ni själva som stoppade det tidigare. Det hade kanske varit bättre att vara lite klokare tidigare.
Jag tycker att det blir ännu pinsammare när Socialdemokraternas debattör här i kammaren, Elisebeht Markström, kritiserar att vi inte tar upp frågan i det betänkande som nu ligger på bordet. Det har Elisebeht Markström själv varit med och beslutat om, när vi fattade beslut om att vi skulle ha en förenklad behandling av de motioner som togs upp redan förra året. Vet inte Elisebeht Markström vad hon själv är med och fattar beslut om? Det känns som om det börjar bli en trend inom arbetarrörelsen.
Till slut vill jag också säga att Rädda Barnen har kommit med en bra rapport om just detta. Det vill jag tacka för. De pekar ut precis de frågor som vi debatterar här i dag och behovet av att barn också ska ses som målsägare som blivit utsatta för brott.
Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)
I detta anförande instämde Maria Kornevik Jakobsson (c).
Anf. 40 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Låt mig klarlägga en sak: Jag sade i mitt anförande att när den här motionen behandlades motiverade ni inte varför ni avslog den. Det får Johan Linander titta efter i betänkandet vad gäller den nationella handlingsplanen. Precis som jag sade i början av mitt anförande har vi ett särskilt yttrande där vi talar om för läsaren vad vi har tagit för ställning. Vi har alltså inte ändrat oss på de flesta punkterna – dock när det gäller den här.
Nu är vi alltså på samma linje, Johan Linander. Nu säger du att jo, detta borde betraktas som psykisk misshandel. Det är precis vad ni sade för fyra år sedan. Men varför händer det då inget? Ni ingår ju i regeringsunderlaget. Hur i jösse namn ska omvärlden tolka detta? Här har ni i flera debatter med emfas hävdat att det bör vara en annan ordning än den vi har nu. Men när ni kommer till grytorna överger ni plötsligt denna er idé – som vi nu stöder.
Vi har tagit till oss av den kunskap som finns, och vi är inte sämre än att vi kan säga att vi ser att de reformer som vi genomförde förra mandatperioden, med brottsskadeersättning och socialtjänstens ytterligare ansvar, inte räcker. Det duger inte. Barnen är värda något bättre än vad vi nu har, och det kommer vi inte att skämmas för. Johan Linander kan raljera hur han vill i talarstolen – vi kommer inte att skämmas för den ståndpunkten, utan vi har faktiskt motionerat i ett par omgångar och sagt samma sak varje gång: Vi vill ha en utredning till stånd, men du tillsammans med dina allianskamrater, Johan Linander, avslår detta och har faktiskt inte motiverat det på något sätt som går att utläsa.
Anf. 41 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Elisebeht Markström fortsätter att tjata om precis samma sak. När vi fattade beslut i justitieutskottet om att vi skulle ha förenklad behandling av de motioner som handlar om saker som behandlades förra året, varför sade inte Elisebeht Markström då att de ville ha en behandling av just det här området eftersom de hade ändrat ställning? Då hade det ju funnits med i betänkandet. Men Elisebeht Markström satt tyst. Hon får därför kanske vara lite självkritisk i stället för att vara kritisk mot oss.
Man får också säga att det är ganska sällan Socialdemokraterna säger att det de tidigare har gjort inte duger, så det är glädjande att ni nu har kommit på att vi hade rätt och att ni nu stöder oss.
Alliansregeringen kan inte på två och ett halvt år hinna ändra all lagstiftning som ni har gjort dåligt under tolv tidigare år. Det tar faktiskt lite längre tid. Men vi tänker ha kvar regeringsmakten även nästa mandatperiod, så vi kommer att fortsätta att jobba med de här frågorna. Då kommer vi också att få se en förändring. Förhoppningsvis kan vi vara överens då, men det verkar som om Socialdemokraterna har olika politik i majoritet och opposition, så det är svårt att veta.
Anf. 42 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt, med Johan Linanders terminologi kommer jag att fortsätta att tjata om samma sak. Vi tycker att den här frågan är väsentlig och viktig.
Det är bra om Johan Linander diskuterar sakfrågan och inte formfrågan. Majoriteten får väl ta ansvar för betänkandet i dess helhet. Det är ju så att ni har avstyrkt vår motion. Ni gjorde det förra året och ni gör det nu igen, visserligen summariskt. Men det kan väl inte innebära, herr talman, att man inte får debattera en fråga som finns i betänkandet. Jag förstår faktiskt inte den upprördheten. Det är självklart så att den här frågan kommer att leva till dess att vi har en utredning på plats.
Om det nu är så att Johan Linander tycker att det här är en viktig fråga, att ni står fast vid er uppfattning men att ni tyvärr inte har hunnit göra någonting åt detta på snart tre år, hur ska omvärlden uppfatta det? Vad är det som kan vara viktigare än barnens rättigheter och att ge skydd och stöd till de barn som vi nu talar om? Jag har försökt beskriva vad det är för verklighet barnen lever i. Då undrar jag vad i jösse namn man har för prioriteringar om just den här frågan inte kan hinnas med på två och ett halvt år.
Sedan har jag en fråga till Johan Linander och den gäller barnahusen. Ni avstyrker också vår motion där vi hävdar att barnahus bör finnas i hela landet. De bör också ha ett klart uppdrag att de ska rikta sig till alla barn upp till 18 år. Det spretar i dag. Det ser väldigt olika ut. Jag vet att det pågår ett arbete för att definiera vad barnahusen ska göra, men ni avstyrker de facto vår begäran att barnahus ska finnas tillgängliga för alla barn i hela landet. Varför då, Johan Linander?
Anf. 43 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Nej, det är absolut ingen som har sagt att vi inte ska debattera den här frågan, men klaga inte på att den inte finns med i den förenklade behandlingen av frågorna. Det har ni själva varit med och fattat beslut om. Det finns andra jätteviktiga frågor som också får en förenklad behandling i det här betänkandet. Det är väl inget konstigt med det.
Elisebeht Markström är något av doktor Jekyll och mister Hyde. När Socialdemokraterna var i regeringsställning var Elisebeht Markström – hon ville debattera de här frågorna förra mandatperioden också – oerhört angelägen om att vi inte skulle bråka i så här viktiga frågor. De drabbade kvinnorna, de drabbade barnen var viktigare än den politiska retoriken. Men när Elisebeht Markström och Socialdemokraterna befinner sig i opposition betyder det uppenbarligen ingenting. Nu är den politiska retoriken det viktigaste.
Samtidigt ska jag också säga, för jag tittar på Lars U Granberg där borta, att vi har ett jättebra samarbete inom det tvärpolitiska manliga nätverket här i riksdagen, där vi jobbar med de här frågorna. Där har vi ett alldeles utmärkt samarbete över blockgränserna, och vi behöver inte ha någon partipolitisk oenighet om vad vi ska göra och hur vi ska jobba. Man ska betona att det också finns ett gott samarbete här i riksdagen om de här väldigt viktiga frågorna.
Till slut vill jag säga några ord om barnahus. Det är ju något som håller på att genomföras. Det ska finnas barnahus i hela landet. Varför ska man skriva ett tillkännagivande till regeringen om att de ska göra någonting som de redan gör. Sedan finns det vissa detaljer som vi inte håller med om och därför kunde vi inte heller tillstyrka motionen.
19/3/2009
Anf. 213 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman! De allra flesta barn som växer upp i Sverige har en trygg uppväxt med engagerade föräldrar. De löper väldigt liten risk att hamna i kriminalitet. De kan känna trygghet, de blir bekräftade av sina föräldrar, de lär sig ta ansvar för sig själva och sin omgivning och de får en uppväxt som ger goda förutsättningar för det liv som väntar som vuxen.
Men det finns tyvärr också barn som har en betydligt svårare uppväxt – barn som egentligen ingen förvånar sig över när de hamnar snett här i livet. Det kan vara barn som lever i missbrukarfamiljer. Det kan handla om psykiska problem. Det kan vara familjer där övergrepp av olika slag snarare är regel än undantag. Barnets otrygghet leder till frustration och förtvivlan som kanske leder till aggression, som kan leda till kriminalitet.
Samhället har ett stort ansvar för att ge alla barn en bra uppväxtmiljö med omsorg och en miljö som är fri från våld och droger. Inget barn ska ha det huvudsakliga ansvaret för att uppfostra sig själv. Samtidigt måste man säga att föräldrarna alltid i grunden har ansvaret för sina barn, men när föräldrarna inte klarar av att ta detta ansvar måste samhället vara snabbt och tydligt i sina hjälpande insatser.
När man läser dagens betänkande och de motioner som har skrivits om unga lagöverträdare så tycker jag att vi över partigränserna är relativt eniga om vad som behöver göras.
Vi har nu fört den här debatten sedan 2002; det är precis samma debatt. Det har varit ungefär samma argument; det är bara det att under förra mandatperioden stod vi och skällde på att regeringen inte gjorde tillräckligt och nu är det tvärtom. Man kan också konstatera att på den tiden var justitieministern Thomas Bodström inte närvarande och nu är justitieutskottets ordförande Thomas Bodström inte heller närvarande. Också det är på samma sätt.
Likheterna kan till exempel handla om hur snabbt samhället måste gripa in när någonting händer. Vi tycker ju alla att det tar för lång tid när polis, åklagare och domstol jobbar för att möta unga gärningsmän men också det unga brottsoffret.
Vi tycks också vara överens om att unga som har begått brott men lämnat kriminaliteten måste få en ny chans. Det kan till exempel handla om en snabbare gallring i belastningsregistret.
Ett tredje exemplet som vi alla står bakom är medlingen. Vi tycker alla att det är bra att den unge gärningsmannen får möta sitt brottsoffer – om brottsoffret vill, så klart – och på det sättet på ett närmare och tydligare vis får se vad brottet faktiskt innebar för brottsoffret.
Samtidigt som man kan konstatera att det finns likheter i vad vi tycker finns det också en del skillnader. Jag tycker att den allra tydligaste skillnaden mellan den borgerliga alliansens politik och de förslag som den rödgröna oppositionen lägger fram är att vi i alliansen vågar ställa tydligare och tuffare krav. Vi har all medmänsklig förståelse för vilken bakgrund det kan finnas till att en ung person hamnar i kriminalitet. Men när det gäller att få den unga killen eller tjejen ifrån problemen behövs det tidiga och tydliga krav. Vi kan inte ha den här ”snällismen” där den unge stryks medhårs med förklarande ursäkter till varför det gick som det gick.
Det räcker inte att man bara behöver gå till socialförvaltningen ännu en gång och förklara att man lovar att det här aldrig mer kommer att ske. Ibland krävs det ett ordentligt uppvaknande för att den unge ska förstå att vägen han – det är oftast en han – vandrar på kommer att leda brant nedför. Förmodligen kommer vägen inte att ta slut förrän han står utanför grinden till fängelset. Och när han väl har kommit innanför den grinden tar det många år innan den öppnas igen. Där har samhället ett ansvar att stoppa honom på den vägen innan han kommer för långt nedför backen. Det krävs tydliga och tidiga insatser.
En annan skillnad som har varit uppenbar här i dag och som jag inte kan låta bli att kommentera är att oppositionen i allmänhet och kanske Vänsterpartiet i synnerhet tydligen inte har förstått att Sverige i dag befinner sig i den djupaste globala finanskris som vi har sett på 50 år eller kanske ännu längre tid. Det kommer inte att handla om var vi ska satsa mest pengar. Det kommer att handla om andra, betydligt tuffare åtgärder för att vi ska kunna ha sunda finanser. Det är möjligt att Lena Olsson har en sedelpress i källaren; det brukar vara så för Mona Sahlin också. Men för oss som har ansvar för landets ekonomi gäller det att klara av sunda finanser, inte minst för att bevara trovärdigheten för den svenska kronan. Försvinner trovärdigheten för den svenska kronan och den börjar sjunka ännu djupare blir det inte roligt.
Att i det här läget höja skatter som vi har hört förslag på, när det som behövs är att få i gång konsumtionen, är fullkomligt förödande ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Det som snarast skulle behöva göras är att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare, precis på det sätt som alliansen redan har börjat med.
Herr talman! Nog talat om ekonomi. Visst finns pojkstreck som är ganska oskyldiga även om det kanske kan handla om skadegörelse och i värsta fall stölder. Men om de 13-åriga polarna upptäcker att det gick ju bra och att ingen upptäckte dem eller ens tycktes bry sig om att de snodde de här grejerna eller rånade en annan kille på hans mobiltelefon blir belöningen snarast att de fick en ny mobiltelefon. De kanske till och med fick ett häftigt rykte på skolan. Då finns det en risk att det här oskyldiga pojkstrecket går över till mindre oskyldiga gärningar. Oavsett om gärningsmannen är under 15 år eller inte ska samhället ta brottet på allvar, och det ska utredas.
Det ska inte heller fungera för äldre kriminella att använda de yngre till att genomföra brotten eftersom de är minderåriga och inte straffmyndiga. Sådana brott ska utredas. Målet måste vara att den äldre personen som står bakom brottet också ska kunna dömas.
Nästan allt som oppositionen motionerat om och reserverat sig för pågår redan i olika former av utredningar eller finns i väntande propositioner. Det handlar till exempel om gallringsreglerna, häktningsförfarandet och barnbrottsutredningen. Regeringen har också gett länspolismästaren i Västra Götaland i uppdrag att kartlägga hur rättsväsendets myndigheter arbetar med ungdomar som riskerar att utveckla en vanekriminell livsstil.
Därför finns det för närvarande inte anledning att bifalla någon motion även om det förs fram en del goda förslag. Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 214 KERSTIN HAGLÖ (s) replik:
Herr talman! Jag vill fortsätta samtalet om det förebyggande arbetet. Från den sidan tycks endast talas om när problemen uppstår.
Under 90-talet kunde vi se att både narkotikamissbruket och alkoholmissbruket ökade, Johan Linander, i synnerhet när det gällde andelen 15-åringar som uppgav att de hade provat narkotika. I början av 90-talet blev det en trefaldig ökning. Och även alkoholmissbruket ökade.
Då satte vi socialdemokrater i gång både med den alkoholpolitiska handlingsplanen och med den narkotikapolitiska handlingsplanen. Vi tillsatte också en narkotikasamordnare. Det arbetet fortlöpte väldigt bra. Man engagerade till och med barnen och ungdomarna själva i det arbetet. Narkotikasamordnaren gjorde ett fantastiskt jobb. Kommuner och landsting tillsatte samordnare som jobbade med barn och ungdomar. Man gjorde upp handlingsplaner ute på skolorna. Alla elever och föräldrar skulle veta vad som händer om man misstänks ha använt droger eller någonting annat.
Allt detta plockades bort när ni kom till makten. Ni tog bort narkotikasamordnaren. Ni tog bort alltihop. Ni placerade detta på flera myndigheter. Vi tappade fart, vi tappade tempo och vi tappade samordning. Efter att det sjönk under 2000-talet ser vi nu hur det ökar igen. Du och jag var på samma seminarium i eftermiddags. De säger precis samma sak, att under 90-talet var det mycket mer stök och bråk än i dag, och sedan sjönk det. Det kan ha att göra med alkohol- och narkotikakonsumtionen, för de sade att det var likadant där. Den sjönk under 2000-talet.
Jag har en fråga till Johan Linander som jag är mycket intresserad av att höra svaret på. Vad görs egentligen konkret i dag i förebyggande syfte när det gäller alkohol- och narkotikafrågor som rör barn och ungdomar?
Anf. 215 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det kan finnas en viss reservation för att jag minns fel, men jag tror att Kerstin Haglö skulle titta noggrant på statistiken. Om inte jag minns fel började ökningen av narkotikaanvändningen när man frågade 15-åringar och även när man tittade på dem som mönstrar redan i början av er förra mandatperiod, alltså före 2006. Men det är en trend som vi har sett i flera olika omgångar. När det är lågkonjunktur minskar oftast missbruket. Man har mindre pengar. Den totala konsumtionen av alkohol minskar när det är lågkonjunktur, och när det är högkonjunktur ökar den. Det beror kanske på att man har mer pengar att spendera på detta. Vad vet jag?
Påstående att arbetet med narkotikafrågor totalt har avstannat är fel. Det stämmer att vi inte har kvar narkotikasamordnaren, men det betyder inte att narkotikaarbetet har upphört. Det har flyttat in på departementet, till det normala arbetet med folkhälsofrågor som ligger på Socialdepartementet. Arbetet fortgår. Att den inte finns en central narkotikasamordnare som sitter i Stockholm betyder inte att alla kommuner ska sluta att ha ett narkotikaarbete. Det ligger i skolplanen att man även ska ha alkohol- och narkotikainformation i skolorna. Det är inte alls så att arbetet har upphört, men det stämmer att det är fler som har prövat narkotika nu än det har varit under några år på 90-talet. Arbetet för att det ska vara tvärtom fortsätter givetvis. Helst ska ingen över huvud taget testa narkotika.
Anf. 216 KERSTIN HAGLÖ (s) replik:
Herr talman! Men då fanns det en samordnare, Johan Linander. Det fanns stimulansmedel ut till skolorna. Det fanns över huvud taget medel ute i skolorna, och man engagerade barn och ungdomar på ett helt annat sätt därför att man hade en sådan kraft i det här arbetet.
Jag får inget svar från Johan Linander på frågan om vad som görs i dag. Jag är ute på skolorna och pratar, och de känner nog inte att de har något stöd uppifrån för att jobba med de här frågorna. De jobbar så gott de kan själva, och det är gott nog.
Barnombudsmannens rapport Upp till 18 visar väldigt tydligt att de som har provat på narkotika och de som konsumerar alkohol en gång i månaden eller mer inte trivs i skolan. De trivs inte i bostadsområdet. De har i regel en förälder som är arbetslös. Ser inte Johan Linander mönstret och att det är där vi måste börja?
Politik handlar om att vilja och prioriteringar för att också förebygga. Ni har valt att lägga 85 miljarder på skattesänkningar till en tiondel av svenska folket, enligt riksdagens utredningstjänst. Det är inte Socialdemokraterna som säger det. Det är riksdagens utredningstjänst. Ni har lånat upp pengar nu. Tänk om dessa 85 miljarder hade kunnat användas för att investera i barns och ungdomars skola, vilket vi har lagt förslag om i vår budget.
Vi vill satsa på förebyggande kvalitet i förskolan. Vi har lagt in fler pedagoger, fler lärare och specialpedagoger. Vi vill stärka familjerna med högre barnbidrag och underhållstöd. Jag kan hålla på så här länge. Allt detta är förebyggande arbete för våra barn och ungdomar. Ni ser inte helheten.
Anf. 217 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det är fullkomligt felaktigt att påstå att vi har lånat upp pengar för att genomföra skattesänkningar. Så är det inte. Staten har gått med enorma överskott de senaste åren. Vi har kunnat betala av på statsskulden. De största procentuella skattesänkningarna har gått till låg- och medelinkomsttagare. Det borde vi åtminstone kunna vara överens om. Om ni inte har bett RUT att utreda det så kan ni väl göra det.
Kerstin Haglö hänvisade till en rapport som jag inte har läst, men jag är tveksam till att det är alltid är ungdomar som bor i socialt utsatta områden med hög arbetslöshet som konsumerar mest alkohol och droger av olika slag. I tidigare undersökningar är det tvärtom. Det är i riktiga höginkomstområden som ungdomar konsumerar mycket alkohol. Sedan kanske det inte är samma sociala problem i övrigt, men jag tror inte man ska dra den där parallellen.
Sedan blir jag väldigt orolig när det ständigt hörs från oppositionen att om föräldrar blir arbetslösa, om föräldrarna har en mindre god ekonomi, finns det något slags anledning för barnet att bli kriminellt eller börja missbruka. Så är det ju absolut inte! Det finns absolut ingen anledning för någon människa att bli kriminell. Vi har ett ansvar för våra egna liv, och samhället har ett ansvar, men att säga att dålig ekonomi leder till kriminalitet är på något sätt att legalisera att någon börjar begå brott.