Linander tycker!
Korta mer eller mindre genomtänkta tankar efterfrågar likasinnade kommentarer.

Anf. 137 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Det är alltid trevligt att debattera nordiska frågor. Till skillnad från så många andra debatter här i kammaren handlar ju det nordiska samarbetet mer om dialog och kompromiss än om att debattera och slå argument i huvudet på varandra. Vi får se om vi kan bli oeniga i någon fråga här i dag.

Visst händer det att vi är oeniga, men jag vill ändå säga här i kammaren att det nordiska samarbetet är ett skönt avbrott från riksdagsarbetet. I stället för att ha som målsättning att vara oeniga, för det är på något sätt målet med politiken att överbevisa och vinna väljare från de andra partierna, går det i det nordiska samarbetet ut på att komma överens och finna kompromisser.

Varför är då det nordiska arbetet viktigt? Vi som bor i gränstrakter, som i Öresundsregionen där jag bor, vet att det nordiska samarbetet är avgörande för att det dagliga livet ska fungera för tusentals människor som varje dag pendlar över Sundet. De bor på ena sidan och jobbar eller studerar på den andra sidan av gränsen. I det här fallet är det ofta människor som bor i Sverige och Skåne och som jobbar eller studerar i Danmark. Dagligen är det ca 20 000 personer som pendlar över Öresund, och för dem måste föräldraförsäkringar, sjukförsäkringar, arbetsmarknadsutbildningar och allt man kan tänka sig som kan bli aktuellt fungera.

Det är alldeles utmärkt att antalet gränshinder som har lösts har tredubblats 2007–2009 i förhållande till 2003–2006. Mycket av detta tror jag att vi kan tacka Gränshinderforum för som har skapats av de nordiska regeringarna och Ole Norrback som leder Gränshinderforum. Men fortfarande finns det väldigt många gränshinder som måste lösas, för de ställer till problem för alla de gränsgångare som varje dag försöker passera gränsen för att jobba eller studera. Det är inte problem varje dag, men det är när det där speciella händer, man kanske blir arbetslös, behöver använda föräldraförsäkringen eller något annat, som man upptäcker de här problemen. Målsättningen måste vara att det ska vara lika enkelt att bo på ena sidan gränsen och att jobba eller studera på den andra sidan gränsen som att bo och jobba eller studera i samma land. Målsättningen måste åtminstone vara att det ska vara lika enkelt och lika tryggt.

En annan del av det nordiska samarbetet är det så kallade globaliseringsarbetet. Globaliseringen av vår värld innebär nya utmaningar. Det är helt klart att på många områden är vi i de nordiska länderna för små för att möta utmaningarna, men tillsammans i Norden kan vi göra det bättre än var och en för sig.

Det nordiska toppforskningsinitiativet tycker jag är ett bra exempel. Varje land har svårt att göra tillräckliga satsningar för att nå ut internationellt, men tillsammans kan vi göra det och få till den spjutspets som krävs. Innovationsrepresentation i Asien, Nordiskt Energiexpo, inför världsutställningen i Shanghai är ett annat exempel på bra samarbete inom globaliseringsarbetet. Gemensamt kan vi sätta Norden på världskartan, för tillsammans blir vi starkare. Flera små tillsammans kan bli en stor.

Herr talman! Ett annat exempel på nordiskt samarbete som skulle kunna göra att de nordiska länderna tillsammans skulle få större inflytande och nå längre än vad vi kan göra var och en för sig är att verka för att vi gemensamt ska få en plats i G20-gruppen. G20 är visserligen en informell grupp, men det är ändå en viktig grupp där de största länderna möts för att diskutera ekonomiska och andra politiska frågor.

Inget nordiskt land är stort nog självt för att få en plats i G20, även om Sverige, Danmark och Finland genom sitt EU-medlemskap indirekt har en plats, men tillsammans i Norden är vi faktiskt ganska stora. Vi skulle bli en av de 10–12 största ekonomierna i världen, om man räknar ihop Norden.

Jag har motionerat om detta, och motionen behandlas i det här betänkandet och avstyrks. Det förvånar mig att förslaget har fått ett så svalt mottagande, eller rättare sagt tycker jag inte att man har gett något argument för att Norden inte skulle försöka få en gemensam plats i G20. Det är möjligt att vi inte skulle nå framgång, men varför skulle vi inte kunna försöka?

Jag är inte ensam om att tycka att detta är en bra idé. Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe har lagt fram förslaget, och Nordiska rådets president Helgi Hjörvar har lyft upp frågan till presidiets sammanträde i Island, som vi ska åka till i nästa vecka, Sinikka Bohlin, Kent Olsson och jag. Jag beklagar att utrikesutskottets ledamöter inte har velat ta den här frågan på riktigt allvar. Det är åtminstone så som jag upplever det.

Herr talman! Jag tänker inte yrka bifall till motionen här i kammaren i dag, eftersom jag tror att den inte skulle ha någon större framgång vid voteringen. Men jag vill poängtera att jag fortfarande tycker att det skulle vara en bra idé att tillsammans i Norden verka för att få en plats i G20.

Sinikka Bohlin har tidigare i debatten varit inne på frågan om samhällssäkerhet. Genom Thorwald Stoltenbergs väl genomarbetade rapport kommer frågan upp på den nordiska agendan, och det är bra.
Två frågor som jag skulle vilja lyfta upp extra här i dag är skyddet av Östersjön från oljekatastrofer och Norden som en kärnvapenfri zon.
Östersjön är vårt gemensamma innanhav mellan de nordiska länderna, de baltiska länder, Tyskland, Polen och Ryssland. Åtminstone Tyskland och Ryssland är två väldigt stora länder, men skulle en stor oljekatastrof inträffa i Östersjön har de flesta av oss inte beredskap att klara av en riktigt stor oljekatastrof. Det är många som har lyft upp den här frågan, men tyvärr finns det fortfarande inte en gemensam beredskap för att klara av den här typen av olyckor. Och vi ska komma ihåg att det är tusentals oljetankrar som åker över Östersjön varje år. Gasledningen genom Östersjön har diskuterats flitigt som ett potentiellt miljöhot för vårt innanhav, men tyvärr diskuterar vi inte lika ofta alla de oljetankrar som åker på Östersjön varje dag. Det behövs en gemensam beredskap och att resurser sätts in.

Norden som en kärnvapenfri zon är heller ingen ny idé. I mer än 50 år har frågan diskuterats från och till. Urho Kekkonen och Gro Harlem Brundtland är två nordiska politiska ledare som har stött idén. På 90-talet rekommenderade faktiskt Nordiska rådet enhälligt de nordiska regeringarna att göra Norden till en kärnvapenfri zon, men så blev det inte. Tyvärr är alltså frågan fortfarande aktuell. Över hundra länder i världen och i princip alla länder på södra jordklotet ingår i dag i kärnvapenfria zoner, så jag ställer mig frågan varför vi inte skulle kunna göra Norden till en kärnvapenfri zon.

Tiden går snabbt. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och tacka för samarbetet med alla partier i det nordiska samarbetet.
(Applåder)

Anf. 11 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Vi debatterar alltså en ny lag om mark- och miljödomstolar. Det är en rejäl proposition med forumregler, processuella regler och annat som jag dock inte tänker gå in närmare på i dag. Utöver att vi antar en ny lag föreligger ändringar i 41 olika lagar som vi ska fatta beslut om i dag.

Syftet med de fem nya domstolarna – det blir alltså fem nya mark- och miljödomstolar – är att man ska förenkla, samordna och effektivisera miljömålen. Till de nya domstolarna förs mål från nuvarande tre andra domstolar, dels mål som i dag handläggs i miljödomstol, dels huvuddelen av de mål enligt plan- och bygglagen som handläggs i förvaltningsrätt och dels huvuddelen av de mål som handläggs i fastighetsdomstol.

Vi i justitieutskottet har fått en skrivelse från Malmö stad som tycker att en av mark- och miljödomstolarna borde förläggas i Malmö.
När miljödomstolar ska skapas och ta över mål från gamla domstolar blir det alltid en diskussion om var de nya domstolarna ska ligga. Som skåning har jag stor förståelse för Malmö stads synpunkter att landets tredje största stad borde ha en av de nya mark- och miljödomstolarna. Samtidigt tycker jag att det är logiskt – och det är den princip som vi har utgått från – att de nya mark- och miljödomstolarna ska förläggas där de nuvarande miljödomstolarna ligger, det vill säga Umeå, Östersund, Nacka, Växjö och Vänersborg.

Det har också diskuterats, och diskuteras i propositionen, om det skulle vara en sjätte mark- och miljödomstol som då skulle förläggas i Malmö. Men man har kommit fram till att underlaget är för litet för att ha en mark- och miljödomstol i Växjö och en i Malmö. Den bedömning som görs i propositionen är alltså att någon mark- och miljödomstol för närvarande inte ska inrättas i Malmö.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 48 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Först och främst måste det sägas att det är en skam att vi över huvud taget ska behöva ha en debatt här i kammaren om dödligt våld mot kvinnor och mäns våld mot kvinnor. Tyvärr finns det fega och svaga män som tror att de har rätt att misshandla, kränka, våldta och kanske döda sin fru, sambo, före detta fru eller sambo. Det är så det ut. Precis om Maryam Yazdanfar säger är det i genomsnitt 17 kvinnor per år som mördas på det här sättet.

Vilket mål ska vi då ha? Vad är lagom? Ska vi vara nöjda om det är tio kvinnor per år som mördas, eller fem kvinnor per år? Det enda rimliga mål vi kan ha är att noll kvinnor ska mördas varje år av sina män. Det ska vara en nolltolerans. Något annat mål kan vi inte ha.

Hur ska vi då nå dit? Det är bra med en haverikommission eller om vi ska kalla det dödsfallsutredning. Det behövs. Man måste lära av de misstag som kan ha skett i de kontakter som har varit mellan kvinnan och socialtjänsten eller polisen. Och det gäller även mannen för den delen.

Men det måste vara ännu viktigare vad vi gör i förväg innan det har gått så här långt. Vad skulle ha gjorts innan kvinnan blev dödad? Det förslag som Stalkningsutredningen har kommit med är bra och angeläget att få på plats. Det handlar om elektronisk övervakning av besökförbud.

När en man har hotat, kränkt och kanske misshandlat sin fru eller sambo och hon har haft mod att anmäla honom blir det ofta ett besöksförbud. Mannen får inte komma i närheten av kvinnan, deras gemensamma hem eller en annan plats där kvinnan befinner sig. Tyvärr vet vi att oerhört många av de här besöksförbuden överträds och att ingenting mer händer. I just de fallen skulle det behövas elektronisk övervakning av besöksförbudet, det vill säga att mannen får en fotboja som registrerar var han rör sig. Kommer han in på det område där han inte får vara slår fotbojan larm direkt till polisen. Kvinnan får också veta att någonting är på gång. Jag tror att det skulle kunna hjälpa. Det är tragiskt att det ska behövas, men jag tror att det skulle kunna rädda livet på en del av de här kvinnorna.

Man pratar om dödsfallsutredningar, mäns våld mot kvinnor och män som mördar sina kvinnor, och det är bra. Men samtidigt måste jag säga att jag gärna vill se samma rutiner även vid andra mord av den här typen, relationsmord eller vad vi ska kalla dem. Det kan handla om en bror som dödar sina syskon eller sin styvfar, en kvinna som dödar sina barn eller en man som dödar sina föräldrar. Även i de fallen behöver vi ta reda på varför det gick som det gick, vilka kontakter som tidigare varit och vad vi kan lära oss av det så att inte samma eventuella misstag begås igen.

Det behövs dödsfallsutredningar. Jag tycker att de ska gälla alla former av relationsmord.

Anf. 51 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Jag börjar med att svara Maryam Yazdanfar att jag inte gjorde någon jämförelse mellan olika typer av relationsmord, alltså om en man har mördat sin fru eller om en bror har mördat sina syskon. Vad som dock är gemensamt är att i de här fallen har det ofta funnits kontakter med socialtjänst och polis tidigare. Vad jag ville ha sagt med jämförelsen är att om det har begåtts misstag måste man lära av dem oavsett om det är en man som har mördat sin fru eller en son som har mördat sina föräldrar.

Maryam Yazdanfar ifrågasätter varför saker och ting tar tid. Jag kan säga att jag ställde precis samma fråga till dåvarande justitieminister Thomas Bodström under förra mandatperioden. I opposition är man väl mer otålig än vad vi inser att vi kan vara när vi sitter i majoritet, även om jag också kan vara otålig och tycker att saker tar för lång tid ibland. Men så är det med vårt svenska utredningsväsen. När det tog sex sju år innan vi hade en ny sexualbrottslagstiftning på plats från att utredningen påbörjades ifrågasatte jag verkligen varför Thomas Bodström, den dåvarande justitieministern, tog så lång tid på sig.

Vård och hjälp togs upp här. Det finns tyvärr de som argumenterar mot att de män som slår och som inte kan hantera sina aggressioner och använder våld som kommunikationsmedel ska få stöd och hjälp. Tyvärr finns det de som argumenterar mot det stödet och den hjälpen och vården. Jag menar precis tvärtom att vi också måste satsa på att vårda och få de här männen att förändra sitt sätt att bete sig. Annars blir det, precis som Maryam Yazdanfar säger, så att de kommer ut från fängelset och begår samma brott igen. Och då är det ytterligare en kvinna som får lida.

Alltså behövs stöd och hjälp åt de männen och så klart också åt kvinnorna som är utsatta.

Anf. 40 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är oerhört viktigt att vi har en poliskår som speglar den etniska mångfalden i vårt land. Det handlar om både språkkunskaper och kunskaper om kulturella skillnader. Samtidigt måste man säga att varken språk eller kultur någonsin får vara en ursäkt för att inte följa de lagar som vi har gemensamt i vårt land. Det får inte ha någon som helst betydelse för hur personer som överträder lagarna ska lagföras.

Ändå är det viktigt med kunskaper i språk för att kunna kommunicera om kulturella skillnader och hur det är att växa upp i framför allt en del av de förorter där särskilt ungdomsbrottsligheten är förskräckande hög. De här kunskaperna behövs för att kunna kommunicera och bemöta ungdomar och få den kontakt som behövs. Vi vet att en förutsättning för gott polisarbete är att man har nära kontakt med medborgarna.

Polisen är ofta helt beroende av att få information från medborgarna. Finns det ett misstroende för polisen, så att man inte litar på polisen och inte vill delge vad man vet, kommer också polisarbetet att bli mycket svårare när man ska utreda de brott som begåtts och senare lagföra dem som begått brotten. Språkkunskaper och kunskaper om kulturella skillnader är viktigt. Därför behöver vi en poliskår som speglar den etniska mångfalden i Sverige.

Vi i Centerpartiet ser gärna att polisutbildningen blir en högskoleutbildning. Det viktigaste är att det blir ett nära samarbete med andra universitet och högskolor och att det skapas förutsättningar för forskning kring polisarbetet, så att poliser själva kan välja att efter sin utbildning eller efter att ha arbetat inom yrket forska vidare, så att vi kan utveckla polisens metoder och verksamhetsstöd.
Förra veckan besökte jag polisstudenter i Umeå och satt ned och samtalade med representanter från deras studentförening. De var tydliga med att de tycker att de får en bra utbildning. I Umeå finns också ett nära samarbete med universitetet. Samtidigt ställer de sig bakom de förslag som Anders Danielsson har lagt fram i sitt slutbetänkande om den framtida polisutbildningen.

Allt i Danielssons utredningsförslag är inte lika lätt att genomföra. Det finns väldigt mycket som vi behöver gå vidare med och som vi i Centerpartiet tycker är värt att förändra. Det gäller framför allt att det ska bli en högskoleutbildning som möjliggör forskning och polisyrket och polisverksamheten.

Anf. 43 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Jag har ytterligare några frågor om polisutbildningen som jag inte hann med i mitt första inlägg. Det gäller frågan om en fjärde polishögskola och om den i så fall skulle föreläggas i Skåne.

För några år sedan diskuterade vi högst seriöst frågan om en fjärde polishögskola. Det var i samband med att antalet utbildningsplatser behövde ökas. Alliansen gick 2006 till val på att öka antalet poliser i landet från ca 17 000 till minst 20 000 poliser, och vi vann som bekant valet.

Då fanns det anledning att snabbt utöka polisutbildningen för att vi skulle kunna uppfylla detta mål. Det har vi nu gjort. När snart den senaste kullen polisstuderande går ut kommer vi att uppnå mer än 20 000 poliser i landet, och det är vi väldigt glada för.

Samtidigt har vi nu varit tvungna att dra ned på antalet utbildningsplatser. Annars hade ökningen av antal poliser fortsatt i samma takt. Inte ens vi i Alliansen har satt upp som mål, i varje fall inte ännu, att vi ska ha 22 000, 23 000 eller 25 000 poliser i landet. Det får vi se.

Det finns ingenting som säger att ett visst antal är det ultimata. Det handlar minst lika mycket om hur vi organiserar oss och hur polisen kan arbeta gemensamt när det gäller vad som bestämmer hur många poliser vi behöver i landet.

Då löstes problemet med att de befintliga utbildningarna i Växjö, Umeå och Sörentorp i Solna fick fler platser. Det blev aldrig någon fjärde polishögskola. Nu är väl frågan lite mindre aktuell eftersom vi inte behöver lika många platser. Samtidigt kan man se av den utredning som Anders Danielsson har genomfört att det öppnas upp för fler högskoleorter att starta polisutbildningar.

Till sist: Jag är positiv till ett samarbete mellan Danmark och Skåne även på det här fältet, inom polisutbildningen.

Anf. 33 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Jag håller med Göran Persson i Simrishamn om att det absolut är önskvärt att en polishelikopter finns placerad i Skåne. Men samtidigt ska ett sådant beslut, precis som justitieministern här svarat, inte fattas av politiker. Vi kan inte här i riksdagen peka ut precis i vilka städer en helikopter ska vara placerad.

Polishelikoptrarna är en del av polisens verksamhet. Dessutom gäller det hur man ska agera i akuta situationer. Om en helikopter eller någonting annat behövs måste Rikspolisstyrelsen kunna avgöra. Det är de som ska fatta beslut om sådant. Men givetvis kan vi förtroendevalda tycka att det vore önskvärt att ha en polishelikopter placerad i Skåne.

Det är också bra att Göran Persson i Simrishamn tar upp frågan om en samordning med Danmark. Vi i justitieutskottet vet att Socialdemokraterna vid skilda tillfällen har ställt sig negativa till ett samarbete med polis i andra länder och till polisens möjligheter att vid behov verka i andra länder. Som det är i dag kan svensk polis – som till exempel under fotbolls-VM i Tyskland – hjälpa till och agera i ett annat land. Däremot kan vi inte på samma sätt ta hjälp av andra länders polis, även om det skulle behövas. Senare kommer nya förslag i sammanhanget att behandlas.

Som skåning tror jag inte att vare sig jag eller någon annan hemmavid har något större problem med att säga att Sverige och Danmark gemensamt skulle kunna ha en helikopter, även om det kanske skulle betyda att det är en dansk pilot som flyger polishelikoptern in i Skåne.
Över huvud taget finns det mycket att utveckla inom det nordiska polissamarbetet. En del kunde, tycker jag, vara att ha en gemensam skånsk-dansk polishelikopter.

Anf. 36 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Det är bra att Göran Persson i Simrishamn tog upp den här diskussionen. Vi kommer säkert att fortsätta att föra den när vi får besked om vad Rikspolisstyrelsen kommer fram till.

När det gäller placeringen av helikoptern kan man kanske tänka sig en gemensam dansk-skånsk helikopter. Det finns säkert intresse av att ha den placerad även på den danska sidan. Fördelen med Skåne är att vi har stora ytor där det skulle vara möjligt att placera en helikopter. Vi vet att det varit ganska svårt att hitta en lämplig plats i Stockholmsregionen. Ute på Värmdölandet har det blivit en hel del protester. I Skåne har vi till exempel Revingefältet, en mycket stor yta som jag kan tänka mig skulle fungera. Jag är dock ingen expert på det.

Vi ser fram emot beskedet från Rikspolisstyrelsen, och givetvis hoppas vi att det kan resultera i att vi får tillbaka polishelikoptern till Skåne.

Anf. 53 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I dag debatterar vi en av de mest omfattande lagändringarna under denna mandatperiod, en helt ny fängelse- och häkteslagstiftning. Det har varit en lång process.

Kriminalvårdskommittén tillsattes redan 2002. En del av kommitténs förslag har genomförts tidigare, men nu tar vi ett helhetsgrepp och byter ut den gamla fängelselagen och häkteslagstiftningen mot en ny, som är både språkligt och systematiskt modernare än den gamla.

Krister Hammarbergh har på ett förtjänstfullt sätt gått igenom den här lagstiftningsprodukten. Alla sju partier är överens om det allra mesta. Jag tänkte uppehålla mig speciellt vid tre viktiga delar i den nya lagen.

Det första är att vi nu får en fängelselagstiftning som är individualiserad. Verkställigheten i anstalten ska anpassas efter de behov och förutsättningar som varje individ har. Det lagregleras också att varje intagen ska ha en individuellt utformad verkställighetsplan.

Alltför länge har de intagna behandlats som en grupp med samma behov och samma förutsättningar, trots att det enda gemensamma de egentligen har är att de är dömda till fängelsestraff för ett brott som de begått. Det behövs ingen större utredning för att förstå att personer som är intagna i kriminalvården har olika bakgrunder, behov och förutsättningar. Därmed krävs det också olika sorters kriminalvård för att möta varje enskild person, så att han eller hon kan komma ut som en mer laglydig medborgare när straffet är avtjänat.

Det andra som jag vill lyfta fram är det som även Krister Hammarbergh var inne på, nämligen att det nu föreslås ett mer enhetligt permissionsinstitut. Man gör en uppdelning av permissionerna. Den ena delen handlar om permissioner för att underlätta den dömdes anpassning till samhället. Alla ska någon gång tillbaka ut i samhället. Då är det oerhört viktigt att vi har gjort allt för att anpassa den intagne så att denne ska kunna komma ut till ett liv i samhället som inte längre består av brott. Den andra delen av permissionsinstitutet handlar om de ömmande skälen. Det är viktigt, inte minst för rättssäkerheten och förutsägbarheten, att reglerna kring permission blir tydligare.

Fru talman! Det tredje som jag vill poängtera är den så kallade glasrutan som samtliga debattörer tidigare har varit inne på. Det handlar om ett besöksrum där den intagne och besökaren skiljs åt av en glasruta och inte kan ha någon fysisk kontakt utan bara kan se varandra och prata med varandra genom en glasruta. Detta är på inget sätt något nytt förslag. Redan 1993 föreslog Fängelseutredningen att man skulle ha en glasruta. Narkotikakommissionen upprepade förslaget år 2000, och 2005 kom Kriminalvårdskommittén med detta förslag. Det är inte något som är speciellt unikt för Sverige. Storbritannien och vårt grannland Norge har redan anstalter med så kallad glasruta.

Bakgrunden är att det kommer in alltför mycket saker på våra anstalter som inte bör vara där. Då är det framför allt narkotika som vi talar om. Kriminalvården gör självklart visitationer och säkerhetskontroller. Men vi vet att narkotikan ändå kommer in.

Alliansregeringens satsningar på narkotikahundar har förbättrat situationen. Vi vet att det finns mindre narkotika på anstalterna nu än tidigare, men fortfarande finns det problem, och dessa problem måste vi göra någonting åt.

Oppositionen skriver i sin reservation att regeringen vill begränsa intagnas möjlighet att behålla kontakten med familj, släkt och vänner under verkställigheten genom att införa glasrutan. Christer Adelsbo var också inne på detta tidigare. Jag undrar om ni egentligen har läst propositionen.

I propositionen på s. 84 kan man läsa att kontroll av glasrutebesök ska få ske enbart när det är nödvändigt av säkerhetsskäl. ”Det innebär att glasrutebesök inte får användas för kontroll av besök som tidigare inte krävt bevakning av säkerhetsskäl.”

Man kan också läsa följande om glasrutebesök: ”En sådan kontrollform torde även innebära att fler intagna kan beviljas besök.”

Det betyder alltså att de som av säkerhetsskäl tidigare inte har fått ta emot besök eller som kanske inte har fått ta emot besök av just de personer som de vill ta emot nu får en större chans att träffa och samtala med dessa personer även om det sker genom en glasruta.

Glasrutan kan även komma att användas i stället för så kallade personalövervakade besök. Personalövervakade besök innebär att någon i kriminalvårdspersonalen närvarar i det rum där den intagne och besökaren träffas. I normalfallet ska den intagne och besökaren inte ha någon fysisk kontakt. Man kan göra undantag för detta till exempel när det är ett minderårigt barn som ska träffa en förälder. Då måste det så klart finnas en fysisk kontakt. Men oftast får det inte ens under personalövervakade besök förekomma någon fysisk kontakt mellan besökaren och den intagne.

Nackdelen med personalövervakade besök är att det hela tiden sitter någon och lyssnar på vad man säger. Vid ett glasrutebesök kan man åtminstone tala i lugn och ro utan att någon sitter och lyssnar. Jag tror att det kan upplevas som mindre integritetskränkande att ha samtal vid en glasruta än att sitta i samma rum då någon lyssnar och man ändå inte får ha någon fysisk kontakt.

Ytterligare en positiv effekt med glasrutan kan vara att den besökare som kommer inte behöver känna någon press från den intagne att ta med någonting in. Vi vet att det förekommer att de som ska göra ett besök känner sig pressade att begå brott och ta med saker som de inte får ta med in i anstalten.

Jag vill bestämt hävda att de rödgröna vänsterpartierna har rejält fel i sin reservation 14 om glasrutan.

Jag vill avsluta med att läsa upp författningskommentaren till den nya fängelselagen, 7 kap. 2 § på s. 144 i propositionen.

”Det ankommer på Kriminalvården att i varje enskilt fall göra en individuell bedömning av om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att kontrollera ett besök och vilken kontrollform som, i förekommande fall, ska användas. Den minst ingripande formen av kontroll ska väljas.”

Vi ska alltså inte på något sätt förhindra de intagna att ha kontakter med och träffa släkt och vänner. Tvärtom tror vi att denna glasruta, när sådan kommer på plats, kommer att underlätta besök och kan göra att fler får ta emot besök, vilket borde vara något positivt för de intagna.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 54 CHRISTER ADELSBO (s) replik:

Fru talman! Johan Linander använde mycket av sin talartid på detta med glasrutan. Som jag nämnde i mitt anförande ser vi detta helt klart som att man begränsar de möjligheter som finns i dag. Det är inte någonting som bara vi påstår. Det finns också remissinstanser som menar att detta är alltför långtgående och att risken är uppenbar att det försämrar klimatet inom kriminalvården.

Ni skriver att ert motiv till förslaget är att ni vill omöjliggöra överlämnade av otillåtna föremål. Det är huvudmotivet. Både vi och remissinstanserna menar att man måste kunna komma till rätta med detta bland annat genom visitation.

Då måste jag ställa en fråga till Johan Linander: Anser du att den oro som en del remissinstanser känner är helt obefogad?

Jag skulle också vilja passa på att fråga Johan Linander om Riksrevisionens styrelses förslag, att regeringen bör ta initiativ till översyn av befintlig lagstiftning för kommuner och landsting om krav på samverkan med Kriminalvården, är klart befogat. Ni påstår att ni ser allvarligt på detta. Ni skriver att de brister som Riksrevisionens styrelse tar upp är allvarliga. Ni säger också att ni utgår från att regeringen ska göra vad som krävs för att komma till rätta med detta. Då blir självklart följdfrågan: Varför har ni inte yrkat bifall med anledning av Riksrevisionens styrelses framställning?

Anf. 55 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Eftersom vi är överens om det mesta i förslaget till denna nya lagstiftning som Alliansen lägger fram blir det naturligtvis så att vi koncentrerar oss på det som vi inte är eniga om. Men jag vill än en gång betona att vi i mycket stor utsträckning är överens om hur kriminalvården ska se ut. Jag skulle snarast vilja hävda att gränsen för kriminalvårdspolitiken inte går mellan Alliansen och det rödgröna blocket, utan den går mellan Alliansen och Socialdemokraterna på den ena sidan och Vänsterpartiet och Miljöpartiet på den andra sidan till exempel med tanke på Vänsterpartiets ganska långtgående förslag som också finns i reservationerna i betänkandet.

Fru talman! När det gäller visitationer kan man inte säga annat än att det görs försök med allt möjligt. Det är inte så i dag att besökare får komma in på anstalterna och göra besök utan att det sker rejäla kontroller. Först ska den besökande genom en säkerhetskontroll i form av metallbåge. Det finns i stor utsträckning narkotikahundar, dock inte alltid och överallt. Det görs även kroppsvisitationer. Men vi vet att de som smugglar narkotika tyvärr använder mycket effektiva metoder som är svåra att komma åt. Hade de visitationer som redan finns varit hundraprocentiga hade det inte funnits så mycket narkotika på anstalterna, även om vi vet att den kommer in också på andra sätt.

Gör man en väldigt noggrann visitation, alltså en kroppsvisitation, av en besökare kan det också vara kränkande och närgånget.

Vi tror att glasrutan kan göra att det blir fler besök och att det blir mindre integritetskränkande.

Anf. 56 CHRISTER ADELSBO (s) replik:

Fru talman! Johan Linander kom in på det som kommer upp i nästan alla debatter, nämligen den så kallade oenigheten och så vidare mellan oss rödgröna. Det är självklart tröttsamt att höra det. Det är också ganska överdrivet. Som vi alltid sagt är vi tre partier. Vi är noga med att visa väljarna att vi är tre partier. Dessutom samarbetar vi. Där har vi inget att bevisa, för i tolv år visade vi att vi kan samarbeta och lägga fram gemensamma förslag.

Om ni är så eniga som ni påstår och om ni alltid tycker exakt likadant är det däremot ett märkligt besked till väljarna. Vilket parti ska man rösta på? Om ni borgerliga tycker exakt likadant finns det ju inte något behov av fyra partier, men det är ert problem.

Här har det talats om glasrutan. Johan, du har egentligen inte gett något svar om de remissinstanser som känner en oro. Är oron obefogad? Ser du inga problem alls med det som tas upp i remissvaren och som även vi tar upp?

Vidare gäller det Riksrevisionens styrelse och hur man ser på detta. Om ni nu tycker som ni säger – ni håller med om nästan allt som Riksrevisionens styrelse säger och ni tycker att regeringen ska göra vad som krävs – varför kan ni då inte visa lite kurage och yrka bifall till vårt förslag och därmed sätta lite mer press på regeringen så att de i den här frågan handlar på ett riktigt sätt?

Anf. 57 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det är konstigt att vi alltid kommer in på hur man inom blocken samarbetar. Eller kanske är det inte så konstigt. Självklart är det intressant för väljarna att veta vilken politik som ska bedrivas.
Vi borgerliga är fyra partier. Vi tycker lite olika men visar att vi kan kompromissa. Christer Adelsbo hänvisar till de tolv år då Socialdemokraterna ensamma regerade, med stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Från den tiden vet vi att den dåvarande justitieministern Thomas Bodström ofta ringde till mig som centerpartist, till Johan Pehrson som folkpartist eller till Kristdemokraterna. Han behövde stöd eftersom det inte gick att komma överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Därför vill vi att det ska vara så tydligt som möjligt så att väljarna vet vad de röstar på den 19 september.

Sedan har vi detta med remissinstanserna och oron. Jo, visst kan man titta på vad remissinstanserna har tyckt. De tre remissinstanser som det står om i propositionen och som inte riktigt varit nöjda med regeringens förslag är Sveriges Advokatförbund, Seko och förtroenderådens riksförbund – de intagnas fackförbund, samarbetsorganisation, eller vad det kallas. De är motståndare till förslaget. Å andra sidan kan man säga att Justitieombudsmannen, Rikspolisstyrelsen och den dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen är positiva till förslaget. På något sätt kan jag tycka att de senare är lite tyngre remissinstanser än de remissinstanser som varit motståndare.

Fru talman! Jag ska också helt kort säga några ord om Riksrevisionens framställning. Här har vi ett evigt dilemma. Riksrevisionen gör en granskning av någonting från en tid tillbaka. En viss tid går. När framställan kommer har det egentligen gått rätt lång tid sedan granskningen. Arbetet är redan påbörjat. Varför ska vi i ett läge där vi redan påbörjat arbetet skicka ett tillkännagivande till regeringen om att börja göra det som redan påbörjats? Det tycker vi är en bakvänd ordning.

Anf. 39 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I dag debatterar vi en mycket svår fråga: Hur ska vi hjälpa barn under 15 år som misstänks för att ha begått brott? Det är just denna ingång jag och Centerpartiet har: Hur ska vi hjälpa barn under 15 år som misstänks för att ha begått brott?

Det är ingen enkel fråga; det ska man börja med att säga. Men vi vet att det som vänsteroppositionen förordar härifrån talarstolen och som ni har försökt med under de år då ni hade regeringsmakten inte fungerar. Det fungerar inte att bara vara snäll och be den unge att sluta begå brott. Kerstin Haglö ville fråga den unge om han eller hon är motiverad att sluta begå brott. Jag tror inte att det fungerar. Jag tror att det är naivt.

Jag skulle vilja påstå att det allra värsta och det taskigaste vi kan göra mot ett barn som har börjat begå brott och som har kommit in på den kriminella banan är att låta honom eller henne fortsätta. Det är att svika barnet. Det är ett riktigt stort svek.

Om vi vill barnet väl – och det antar jag att vi alla vill – måste vi hjälpa barnet att komma ut ur den negativa spiral som han eller hon har kommit in i. En sådan hjälp måste i värsta fall innebära tvång. Men det är också viktigt att poängtera att sådant tvång i alla lägen måsta uppfylla proportionalitetsprincipen – något som ingen hittills har tagit upp. Ingrepp får alltså endast göras om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den unge.

Fru talman! Den största förändring som vi genomför med dagens beslut är att vi inför en presumtionsregel som säger att polisen ska inleda en utredning när barn under 15 år misstänks för brott när brottet inte har ett lägre straff föreskrivet än ett års fängelse. Detta handlar egentligen om verkligt grova brott.

Även i övrigt ska polisen kunna inleda en utredning om det är av särskild betydelse för allmänintresse och särskild betydelse för enskilds intresse eller om socialnämnden bedömer att en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra socialtjänstens insatser för barnet.

Detta är viktiga besked. Det är viktiga signaler att säga att när barn begår grova brott ska de klaras upp i största möjliga utsträckning. Samtidigt är vi tydliga med att barn under 15 år inte ska bestraffas. De är inte straffmyndiga och ska inte heller vara det. Det finns partier – åtminstone ett parti utanför riksdagen – som vill straffa tolvåringar och sätta fotboja på dem. Detta tar vi starkt avstånd ifrån.

Det är viktigt för brottsoffret och det är viktigt för barnet som har begått brottet att rätt insatser sätts in. Det är även viktigt att utreda brottet som den unge har begått eftersom det kan finnas äldre, straffmyndiga personer som har hjälpt till med brottsligheten. Det är inte sällan som unga under 15 år används för att begå ett brott helt enkelt därför att man vet att de inte är straffmyndiga medan det kanske är de äldre som tar hand om stöldgodset eller vad det nu kan vara.

Tyvärr har oppositionen i stort valt bort att diskutera frågorna om hur vi ska kunna hjälpa unga killar och tjejer som begår brott. Det handlar också om att hjälpa brottsoffren, som också i många fall är unga killar och tjejer. Unga som begår brott begår ofta brotten mot andra unga.

I stället har vi här i dag fått höra den ena utläggningen efter den andra om hur hemskt det är att drogtesta ungdomar som misstänks för att ha missbrukat narkotika. Jag är den förste att säga att detta inte är någon lätt fråga. Jag blir besviken på vänsterdebattörerna som vill göra den till en självklar fråga. De tycker att det är så enkelt att man bara kan säga: Nej, detta ska vi absolut inte ha.

I de allra flesta fall tas redan i dag ett drogtest när en ung människa påträffas narkotikapåverkad. Föräldrarna eller annan vårdnadshavare – om man nu ska behöva förtydliga det för Kerstin Haglö – går allt som oftast med på att göra drogtestet eftersom de vill ha ett definitivt besked om huruvida barnet har missbrukat eller inte för att rätt insatser ska kunna göras. I de fallen har jag inte hört oppositionen beklaga sig över integritetskränkande drogtester även om det även här kan ske mot barnets vilja.

Men sedan kommer vi till de situationer där till exempel föräldrarna själva är missbrukare och inte alls är intresserade av att få socialtjänsten involverad i sitt eget eller sina barns liv. I dessa fall, när föräldrarna säger nej till att testa barnet, blir det tydligen integritetskränkande för barnet att ta ett drogtest. Jag skulle vilja påstå att det är ännu viktigare att klarlägga ett narkotikamissbruk hos barnet i de fall då föräldrarna inte ställer upp för sitt barn och när föräldrarna eller andra vårdnadshavare inte kan ge tillräckligt stöd och hjälp för sina barn.

Fru talman! Med anledning av den reservation som de rödgröna vänsterpartierna har är det viktigt att återigen poängtera att tvångsvisa drogtester måste följa proportionalitetsprincipen i rättegångsbalkens 28 kap. Drogtest får tas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den unge. Annars ska drogtestet inte tas.

Oppositionen skriver vidare i sin reservation – det är ju trevligt att ni är överens för en gångs skull – att drogtesterna skulle kunna leda fel eftersom vissa substanser inte ger utslag. Då frågar jag mig om det är bättre att alltid vidta åtgärder oavsett om man vet att det har varit ett missbruk av narkotika eller inte. Är det bättre att vidta åtgärder utan att veta? Är ovetskapen bättre än att få klara besked?

Vänsterpartierna skriver också att de oroar sig för att polisen ska överutnyttja möjligheten att ta drogtester. Den kritiken är helt felriktad. Det är inte polisen som kommer att fatta beslut om drogtester, utan det är åklagaren.

Trots detta – och jag vill betona att det här inte är någon lätt fråga – vill jag, fru talman, yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.
(Applåder)

Anf. 40 KERSTIN HAGLÖ (s) replik:

Fru talman! Nej, Johan Linander, jag är varken naiv eller blåögd. Det kan du se om du tittar på mina ögon. Men jag vill möta de här barnen med respekt i stället för kränkning. Jag vill möta dem i en dialog i stället för en konfrontation. Det är inte att vara naiv.

Vi är emot att polisen ska få göra tvångsvisa drogtester. Det är det enda av det vi har i dag på vårt bord som vi är emot. Och det är inte bara vi som är emot detta, Johan Linander. Vi fick höra nu i ditt anförande att det är vi i De rödgröna som tycker att det här är en så stor och allvarlig fråga. Men Lagrådet och alla experter som har uttalat sig tycker likadant. Ni har kört över Lagrådet, som säger att detta inte borde få förekomma. Lagrådet avstyrker denna del i förslaget.

Därför förstår inte jag varför Johan Linander står här i dag och så stenhårt ska försvara det här, som ni har mycket svårt att försvara. Drogtester är väl inte det första man ska ta när man hittar ett barn som man misstänker ha använt droger. Vi är inte emot drogtester. Men man kanske bör ta samtalet med den unge dagen efter, när drogen har gått ur kroppen något så när så att han eller hon är vid sina sinnens fulla bruk. Däremot kan det ta flera veckor innan hasch är ute ur kroppen, så det är inte så naivt att vänta med drogtesten. Det viktigaste är att barnen känner trygghet i situationen. De kommer kanske att förneka. Det är ett motivationsarbete även för föräldrarna.

Anf. 41 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det låter på Kerstin Haglö som om man inte ska hjälpa barnet om barnet förnekar, utan då väntar man med att hjälpa barnet. Det är precis tvärtom. Man måste sätta in insatser så att man hjälper barnet från detta.

Man kan diskutera respekt och kränkningar väldigt länge. Hur visar man respekt för barnet? I de här fallen, när någon har börjat missbruka, tror jag inte att man visar respekt mot barnet genom att låta personen i fråga fortsätta missbruka. Då visar man respekt genom att mycket kraftfullt hjälpa barnet ur den situation som det har hamnat i.

Alla experter är emot det här förslaget, säger Kerstin Haglö. Hon är ofta snabb med att berätta att andra har fel och till och med står och ljuger, men om hon påstår att alla experter är emot det här tror jag inte att hon har läst propositionen och inte remissvaren heller för den delen. Det är knappast så att Socialstyrelsen är emot det. De är för det. Bris är för det. Statens folkhälsoinstitut är för det här förslaget.

Det är alldeles fel att det bara skulle vara alliansregeringen som tycker att det här är en bra idé. Dessutom ligger det i grunden en utredning som har föreslagit det här även om det har blivit några förändringar.
Sedan måste jag ställa en fråga till Kerstin Haglö. Varför är det okej med tvångsvisa drogtester när barnet har föräldrar som bryr sig och ställer upp? Om föräldrarna säger ja kan det fortfarande vara emot barnets vilja, men då är det okej att ta ett tvångsvis drogtest av den unge. Men om den unge har föräldrar som inte bryr sig det minsta, som kanske själva är missbrukare, är det väldigt allvarligt med ett tvångsvis drogtest av den unge. Hur kan det komma sig?

Anf. 42 KERSTIN HAGLÖ (s) replik:

Fru talman! Jag vet inte hur noga Johan Linander lyssnade på mitt anförande. Jag sade att man måste göra allt när misstänker att ett barn missbrukar droger. Man måste göra allt, och man ska också sätta in åtgärderna så fort som möjligt. Men det innebär inte att polisen släpar med sig den unge mitt i natten till polishuset eller till sjukhuset för att med tvång ta ett drogtest.

Vi rödgröna tror att det är betydligt bättre att genomföra ett motivationsarbete med den unge. Jag säger också att man kan behöva genomföra det med föräldern. I de allra flesta fall när man för den här dialogen och konfronterar den unge med en misstanke om missbruk kommer man också fram till att man ska lämna ett drogtest. Det är så Maria Ungdom jobbar. Det är så många fler jobbar med ungdomar.

Vi är inte emot drogtester, Johan Linander. Vi är emot att polisen ska få ta tvångsvisa drogtester utan att någon vuxen i barnets närhet är inblandad. Vi tror inte att det just då, när barnet är i ett rus, är det bästa att polisen ingriper och tar ett drogtest med tvång. Det är en kränkning, och det är respektlöst mot våra barn och ungdomar.

Jag vet inte hur Johan Linanders tonårstid var, men min var kaotisk. Jag sökte kärlek, tolerans, trygghet med mera. Jag förstår inte varför ni i Alliansen tycker att dagens barn och ungdomar inte behöver mötas på samma sätt utan att de ska mötas med hårda tag, hårda regler och tvångsvisa drogtester där polisen ska ha rätt att ta med dem till polishus.

Anf. 43 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Kerstin Haglös bild av hur polisen arbetar med de här fallen är verkligen en svartmålning av polisen. Jag motsätter mig bestämt att man ger den bilden att polisen ska släpa med sig och dra med sig den unge och utföra de här testerna. Det är åklagare som ska fatta beslut om drogtest ska ske eller inte, och det är läkare eller sjuksköterska som genomför det här testet vid behov.

Kerstin Haglö säger att man ska göra allt för att hjälpa de här barnen, men ändå säger ni nej till de åtgärder vi föreslår. Att göra allt innebär tydligen att prata och motivera. Jag är ledsen att behöva säga det, men jag tror inte att man kan lyckas motivera alla ungdomar som har hamnat i den här situationen. Jag tror tvärtom att det är väldigt svårt. Det är bara att vara glad när det lyckas, men det kommer att behövs tvång också.

När barn har kommit riktigt fel och när de inte har föräldrar som bryr sig och ställer upp och hjälper dem på det sätt som behövs behöver samhället använda tvång. Det förvånar mig att Kerstin Haglö och Socialdemokraterna inte har förstått detta och är så fullständigt emot det.

Vad är respekt? Det är faktiskt att göra någonting och att hjälpa det här barnet. Det är att visa barnet respekt. Det är möjligt att barnet just vid det här tillfället inte tycker att det är någon bra idé och faktiskt är motståndare till det, men senare i livet kommer barnet att säga: Tack! Det var någon som grep in och ryckte ut mig ur det sammanhanget där jag befann mig, där jag hade börjat missbruka och begå brott. Tack för att någon hjälpte mig att komma ifrån det!
Det är inte att visa respekt att säga: Vi får vänta och se om vi kan motivera dig att sluta begå brott och missbruka. Det tycker inte jag är att visa respekt mot ett barn.

Anf. 111 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Jag måste börja med att säga att den lagstiftning som vi har i dag och som vi nu tänker förändra ger en möjlighet att skildra barn pornografiskt. Den ger den möjligheten bara barnet är fullt pubertetsutvecklat och den som skildrar övergreppet ser till att inte veta hur gammalt barnet är. Jag tycker att detta utgår från en mycket märklig syn på barn. Skulle en fullt pubertetsutvecklad 15-åring vara mindre skyddsvärd än en inte fullt pubertetsutvecklad 15-åring? Så är faktiskt den nuvarande lagstiftningen uppbyggd. Det är konstigt att den kroppsliga utvecklingen skulle göra barnet mindre skyddsvärt mot det övergrepp som det innebär att bli skildrad i en pornografisk bild.

Det är ganska logiskt, tycker jag, att den som gör pornografiska skildringar inte ska kunna hävda att han inte visste att personen som skildrades var under 18 år. Den som vill göra den här typen av pornografiska skildringar får väl helt enkelt se till att ta reda på hur gammal personen är, att han eller hon är över 18 år. Det är något som vi i Centerpartiet har argumenterat för i många år, och därför känns det extra skönt nu att vi faktiskt ändrar lagen på det här sättet.

Den andra viktiga förändringen som finns i propositionen och som jag vill lyfta upp är att den som köper sig tillgång till barnpornografi utan att själv lagra bilderna också ska kunna dömas för barnpornografibrott. Den tekniska utvecklingen har gjort att den som så vill kan ha fri tillgång till skildringar av den här typen av övergrepp på barn utan att egentligen själv inneha bilderna. Den här lagändringen gör alltså att även den här möjligheten att köpa sig tillgång till skildringar av övergrepp på barn kriminaliseras.

Vi får inte glömma bort, och det är grunden i hela den här lagstiftningen, att efterfrågan på barnpornografi är grunden för övergreppen på barn. Den svenske man – eller kvinna, men det är väl oftast män – som betalar för att titta på sexuella övergrepp på barn finansierar nya övergrepp på barn. Det här sker, precis som Krister Hammarbergh sade, till största delen i andra länder, men det sker även i Sverige tyvärr, och vi måste göra allt vi kan för att minska efterfrågan på att konsumera skildringar av övergrepp på barn. Detta är ett steg på vägen. Det innebär så klart inte att de här övergreppen kommer att sluta, tyvärr inte. Övergreppen kommer att fortsätta. Så länge det finns en efterfrågan på att betrakta sexuella övergrepp på barn kommer det att fortgå. Så är det tyvärr. Efterfrågan kommer att styra utbudet.

Vi tar ett litet steg i rätt riktning med den här lagstiftningen. Vi kanske borde ha gjort det ännu tidigare, men nu får vi den på plats, och det känns väldigt bra.

Anf. 98 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Vi var tvungna att något diskutera de påståenden som vi fick höra av den förste debattören, Thomas Bodström.

I dag debatterar vi en mycket viktig fråga, regeringens proposition om ett förstärkt straffrättsligt skydd mot människohandel.

Innan jag går in på vad propositionen innehåller måste vi först och främst konstatera att det är en skam att det över huvud taget finns något som heter människohandel, det vill säga slavhandel. Vi måste också konstatera att det är sexköparna som är det stora problemet.

Så länge det finns män, och även kvinnor, som köper sex finns det en marknad för prostitution och därmed en marknad för människohandel. Det är först när viljan att köpa sex försvinner som människohandeln helt kan stoppas.

Under många år har vi i Sverige varit ganska ensamma om att se kopplingen mellan prostitution, sexköp och människohandel för sexuella ändamål. Vi har tagit upp frågan i internationella sammanhang många gångar. Jag har bland annat gjort det med holländare. Jag kan säga att förståelsen inte var speciellt stor. Men under de senaste åren tycker jag att det har blivit något bättre. Bland annat Norge har ju antagit en sexköpslag.

Jag sitter som vice ordförande i den parlamentariska Östersjökonferensens arbetsgrupp om trafficking. Där är representanter för samtliga länder runt Östersjön. Numera finns det en större förståelse för att efterfrågan, det vill säga viljan att köpa sex av dem som är utsatta för människohandel, måste bekämpas. Det är nödvändigt för att vi på sikt ska kunna förhindra människohandel.

Det finns hopp i arbetet mot människohandel, även om det går trögt. Thomas Bodström försökte ge sken av att om Sverige bara under sitt EU-ordförandeskap hade sagt att alla ska tycka som vi i Sverige så hade alla länder gjort det. Vad är det för verklighetsuppfattning om hur internationellt samarbete går till?

Att detta är nationella frågor som vi ska lösa enbart med nationella svar är också helt fel. Detta är definitivt internationella frågor. Vi behöver arbeta på det internationella planet och inom EU, även om det fortfarande finns partier och parlament som lämnar det europeiska samarbetet.

Tack vare att Sverige under ordförandeskapet så hårt drev frågan om människohandelns koppling till sexköp känns det som om vi har fått större förståelse bland många länder inom EU.

Före detta justitieminister Thomas Bodström har fel både om sin egen ålder och om vad som har hänt under det senaste året. Jag förmodar att det är för att han har lagt sin tid på att jobba som advokat och skriva böcker som han missar vad som händer på justitieutskottets område.

Fru talman! Så sent som den 1 juli 2002 infördes brottet människohandel för sexuella ändamål i brottsbalken. Det är alltså inte mer än åtta år sedan. Vi tycker att det är alldeles självklart, men det är faktiskt inte mer än åtta år sedan.

Sedan dess har vi ändrat lagstiftningen vid ett tillfälle. År 2004 utvidgades straffansvaret även till andra former av människohandel, till exempel tvångsarbete. Då utvidgades också straffansvaret till andra delar av människohandelsbrottet, alltså rekrytering, transport, inhysning och andra åtgärder för att ta kontroll över en person.

Under 2000-talet har Sverige varit med och förhandlat fram en rad konventioner och rambeslut om människohandel, det senaste under EU-ordförandeskapet i höstas. Med dagens beslut kommer vi också att godkänna Europarådets konvention om bekämpande av människohandel. Det är enbart en förändring i offentlighets- och sekretesslagstiftningen som behöver göras för att vi ska kunna godkänna konventionen.

Under 2009 antog vi här i Sveriges riksdag den första nationella handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Det är alltså ingenting som den före detta justitieministern gjorde. Det är något som har hänt under den här mandatperioden, som tidigare har kallats fyra förlorade år.

Den nationella handlingsplanen innehåller 36 konkreta åtgärder och satsningar på totalt 213 miljoner kronor. Jag tycker att den nationella handlingsplanen är viktig framför allt för att få ihop de olika departement och myndigheter som jobbar med de här frågorna och få en helhetsbild av hur man kan bekämpa den här fruktansvärda typen av brottslighet och hur offren kan hjälpas.

Vad är det då mer som vi i dag förändrar i lagstiftningen om människohandel?

Jag vill nämna framför allt två saker som är viktiga med dagens beslut och som kommer att effektivisera tillämpningen av straffbestämmelsen om människohandel och därmed innebära ett förstärkt skydd.

För det första tas det så kallade kontrollrekvisitet bort. Tidigare talare har försökt vifta undan det som om det inte skulle ha någon betydelse. Så är det inte.

I den nuvarande lagstiftningen krävs det att den som rekryterar, transporterar, inhyser eller tar emot en person därigenom tar kontroll över henne eller honom. Detta kontrollrekvisit, det vill säga att människohandlaren har tagit kontroll över offret, har varit svårt att bevisa.

Åklagarmyndigheten till exempel, som ju borde vara den myndighet som känner till det här bäst, har i sitt remissvar pekat på att kontrollrekvisitet har inneburit tillämpningsproblem framför allt i mål där barn varit brottsoffer. Redan när paragrafen om människohandel infördes i brottsbalken menade Lagrådet att kontrollrekvisitet skulle kunna innebära tillämpningssvårigheter, men det ignorerade den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Fru talman! Det andra som jag vill peka på är att kravet på dubbel straffbarhet tas bort. Det innebär att en person som har begått ett människohandelsbrott i ett land där det inte är olagligt, kan dömas i Sverige för brottet. En svensk domstol kommer också att kunna döma till strängare straff än vad som är föreskrivet i det land där brottet begicks.

Detta är också viktigt. En person som begår ett människohandelsbrott ska, även om det är lagligt i det land där det begås, inte tro att man kan komma till Sverige och leva vidare som om ingenting har hänt. En svensk domstol måste kunna döma för brottet här i Sverige.

Till slut vill jag beröra några av oppositionens reservationer. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverar sig gemensamt för att plocka bort det så kallade koppleribrottet och i stället kalla allt koppleri för människohandel.

Jag kan hålla med om att en del av de handlingar som i dag faller under koppleri ligger mycket nära människohandel, men det finns även andra delar av koppleribrottet. Om till exempel en hyresvärd får veta att det i en lägenhet pågår tillfälliga sexuella kontakter mot betalning, det vill säga prostitution, kan hyresvärden bli dömd om han inte förhindrar detta. Det är också en del av koppleribrottet, vilket ligger mycket längre från människohandelsbrottet, som jag ser det.

Jag är rädd för att om man kallar allting för människohandel försvagas betydelsen av det. Det är betydligt värre att lura någon till Sverige för att sedan utnyttja henne till prostitution under hot eller med tvång, än att vara en hyresvärd som inte förhindrar prostitution i en lägenhet.

När det gäller sexköpsbrott, som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har två reservationer om, pågår det för närvarande en utvärdering av sexköpslagen. Jag vill gärna se en skärpning av sexköpslagen, men att lägga fram förslag under tiden som utredningen pågår är en bakvänd ordning. Givetvis avvaktar vi utredningen. Men jag kan redan nu säga från Centerpartiets sida att vi gärna vill se en skärpning av sexköpslagen.

Till slut när det gäller Lena Olssons och Vänsterpartiets oro för att det finns enstaka ledamöter i vissa partier som har uttryckt andra åsikter än de som deras egna partier står för blir jag konfunderad. I den förra debatten som vi hade om skärpt straffansvar var Lena Olssons största bekymmer att vi var alldeles för överens. Nu har hon hittat något som alla ledamöter inte är överens om. Då är helt plötsligt detta det största bekymret. Man får väl bestämma sig för vilken linje man ska välja.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 99 LENA OLSSON (v) replik:

Fru talman! Det sista som Johan Linander sade var att det var fel att det fanns ledamöter som tyckte annorlunda. Men vår poäng är att vi tycker olika saker, men ni försöker framstå som om ni är så rörande överens i allting. Era väljare har problem med vilket av era partier som de ska välja eftersom era partier tycker samma sak.

Jag sade från talarstolen att det som gäller i fråga om brottet människohandel är bra men att det kunde ha varit mycket bättre. Vår sexköpslag utreds, och den har naturligtvis dragits i långbänk. En del förslag drar man hur länge som helst. Det har vi konstaterat från oppositionen. Vi har haft diskussioner om kopplingen mellan prostitution och människohandel. Det är svårt att göra en gränsdragning mellan dem. Thomas Bodström talade om att man hade en möjlighet i detta sammanhang. Om man nu värnar så mycket om människor som drabbas av människohandel och gör denna starka koppling till prostitution måste jag ställa frågan: Varför drev man inte frågan om sexköpslagen hårdare under EU-ordförandeskapet? Det hade man kunnat göra. Men det går inte i textmassorna att se att man ens har gjort det. Det tycker jag är beklagligt. Men Johan Linander kanske har något svar på det.

Detta är mycket behjärtansvärt, men ni har inte drivit på detta fullt ut.

Anf. 100 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag kan inte alls hålla med om att denna utvärdering av sexköpslagen har dragits i långbänk. Den har inte alls pågått speciellt länge. Jag kan i stället nämna någonting som verkligen drogs i långbänk under den tid som Lena Olssons parti var stödparti till den socialdemokratiska regeringen. År 1998 tillsattes Sexualbrottsutredningen efter en fruktansvärd våldtäkt i Södertälje. Utredningen pågick i nästan tre år. År 2001 lämnades betänkandet. Sedan dröjde det till 2005 innan vi fick en ny lagstiftning. Det kallar jag att man drar en viktig fråga i långbänk. Men nog om detta.

När det gäller EU-ordförandeskapet blir jag förvånad över denna okunskap om hur det fungerar när 27 länder ska komma överens. Det är ingen tvekan om att Sverige har drivit frågorna om människohandel mycket hårt. När vi talar med de andra länderna om människohandel är det inga problem. Då är i princip hela EU överens. Men det är just i fråga om den koppling till sexköp som vi gör här i Sverige som vissa länder fullkomligt slår bakut. Vi behöver inte åka speciellt långt från Sverige för att komma till länder där man har en helt annan syn på prostitution och där den är helt laglig och de prostituerade engagerar sig i fackföreningar och så vidare.

Det är klart att vi från Sverige inte bara kan komma in i dessa förhandlingar, även om vi är ordförandeland som vi var under andra halvåret 2009, och säga: Vi i Sverige tycker rätt, och ni andra borde tycka som vi, och sedan skriver vi in detta i Stockholmsprogrammet.

Det fungerar inte så. Vi drev frågan mycket hårt. Vi fick in den, och vi har fått till en liten attitydförändring, och det går åt rätt håll. Men jag tycker att det går alldeles för sakta. Vi kommer att fortsätta att jobba med detta, men vi ska inte tro att det blir några snabba resultat – tyvärr.

Anf. 101 LENA OLSSON (v) replik:

Fru talman! Det är inte första gången som jag får höra från Johan Linander att jag är okunnig om hur man driver frågor. Exemplet gällde EU. Jag väljer att inte använda sådana ord mot mina debattmotståndare.

Eftersom problematiken med människohandel är så behjärtansvärd undrar jag: Om man gör denna koppling i Sverige, varför syns då inte mer avtryck från EU-ordförandeskapet? Det gör det faktiskt inte, vilket jag beklagar. Då har man suttit i slutna rum och haft diskussioner. Men man vill påvisa att man från svensk sida drev denna fråga så att säga på riktigt. Men det har man inte gjort. Man har inte drivit den fullt ut.
Precis som Johan Linander säger i sitt anförande finns det fler länder i EU som har vaknat till när det gäller denna fråga. I länder där det till exempel är legalt med sexköp ser man att det i anslutning till det tillkommer grov organiserad brottslighet.

Därför menar jag att man från svensk sida borde ha drivit frågan ännu hårdare när man hade möjlighet eftersom man inte vet när man får den igen.

Anf. 102 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag tyckte att jag svarade precis på detta, men jag får väl upprepa det.

Det är inte så enkelt som Lena Olsson tycks tro och att vi från Sverige får igenom allt vi vill. Att vi drev frågan är inte samma sak som att vi fick igenom allt vi ville.

Sedan måste man ställa sig frågan: Hur skulle Sverige påverka de övriga EU-länderna om vi gjorde som Vänsterpartiet vill, det vill säga lämnade EU? Då hade vi knappast påverkat någonting.

Jag säger att det finns en möjlighet att komma framåt. Men det handlar om attitydförändringar. Vi behöver inte gå längre än till Danmark där det finns en helt annan syn på prostitution, och vi ska inte tala om Tyskland. Jag tror att de också kommer att gå i rätt riktning, men det kommer inte att gå speciellt snabbt. Även om Lena Olsson kanske hoppas att hon ska bli justitieminister efter valet den 19 september kan jag berätta att inte ens Lena Olsson om hon skulle vara justitieminister skulle kunna påverka Tyskland att tycka helt annorlunda om prostitution än man gör i dag.

Men arbetet fortsätter enträget, och vi får hoppas att vi gemensamt gör detta. Detta är faktiskt en fråga där vi är relativt överens i Sverige. Det finns inte några större skiljaktigheter i åsikter kring sexköp. Vi är nog också ganska överens om att det behövs förändringar av den sexköpslag som finns. Det är just därför som det pågår en utvärdering. När resultatet kommer får vi också förslag som vi får diskutera vidare.

Anf. 78 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Även om de rödgröna partierna försöker börja med att gardera sig kan jag inte låta bli att fundera efter att ha lyssnat så här långt i debatten om det verkligen är tre partier – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som vill samarbeta. Jag ska tala mer om detta senare.

Dagens lagändringar i brottsbalkens 3, 9 och 29 kap. är viktiga. Det är en tydlig markering av vad vi som lagstiftare och medborgarnas företrädare tycker om allvarlig brottslighet. Jag tänker inte så mycket på uppdelning av brottet grov misshandel till brotten grov misshandel och synnerligen grov misshandel. Jag tänker egentligen inte heller på de höjda minimistraffsatserna för grov utpressning och grovt vållande till annans död.

Jag tänker framför allt på den generella straffhöjningen för allvarliga våldsbrott när gärningen har inneburit väldigt allvarliga ingrepp på någons liv, hälsa och trygghet, det vill säga mycket svåra skador. Jag tänker också på att de försvårande och förmildrande omständigheterna ska ges ett ökat genomslag vid straffvärdesbedömningen. Organiserade, systematiska och särskilt planerade brott ska ses som ytterligare en försvårande omständighet i jämförelse med enstaka impulsbrott.

Jag tänker vidare på att återfall i brott ska beaktas i skärpande riktning när man bestämmer straffet i domstol. Den som fortsätter att begå brott även efter en tidigare dom och avtjänat straff får helt enkelt räkna med ett betydligt hårdare straff än den som begått ett brott för första gången. Särskilt förslagen om större genomslag för förmildrande och försvårande omständigheter och att det ska vara större skillnad mellan förstagångskriminalitet och återupprepad brottslighet är någonting som vi i Centerpartiet har drivit under lång tid.

Det känns bra att vi nu tar viktiga steg framåt för att få en bättre nyansering i bedömningen av straffvärdet vid olika typer av allvarliga våldsbrott. Där vill jag börja med att hålla med det som Thomas Bodström, Socialdemokraternas företrädare i den här debatten, sade om nyansering. Det tycker jag är viktigt att betona.

Däremot hade samme Thomas Bodström fullkomligt fel när han påstod att några partier inom allianssamarbetet drabbas av samarbetet. Att vi får kompromissa är alldeles självklart. Men det fungerar inte så att det skulle vara någon som drabbas och någon annan som skulle vara vinnare. Vi är alla vinnare, och vi får igenom de frågor som vi driver. Jag kan berätta att det inte är speciellt svåra kompromisser.

Jag kan också berätta för Thomas Bodström att jag ganska ofta här i kammaren berättar vad vi i Centerpartiet skulle vilja göra ytterligare utöver de förslag vi lägger fram. I det här fallet skulle jag kunna berätta att vi i Centerpartiet har lagt fram förslag som ett särskilt barnmisshandelsbrott. Vi vill även ha ett speciellt barnfridskränkningsbrott.

Hade Thomas Bodström varit här i kammaren lite oftare när vi i justitieutskottet debatterar hade han upptäckt det. Men tyvärr är frånvaron mycket stor.

Herr talman! Det är intressant att konstatera att Socialdemokraterna håller med oss i Alliansen i alla de förslag som vi har presenterat och som vi kommer att fatta beslut om senare i dag. Det finns två reservationer från Socialdemokraterna om stalkningslagstiftning, vilken är på väg, och en om synnerligen grov våldtäkt. Om synnerligen grov våldtäkt skulle jag i princip kunna säga samma sak som Krister Hammarbergh. Det är ett förslag som vi får återkomma med. Jag vill inte på något sätt avfärda det, det är möjligt att det dit vi ska gå. Men just nu pågår en utvärdering av de förändringar i sexualbrottslagstiftningen som gjordes 2005. Att i det här skedet ge ett tillkännagivande till regeringen när regeringen redan har tillsatt en utredning som ska titta på det verkar vara en något konstig ordning.

Även om Socialdemokraterna i det här skedet verkar stå för Alliansens politik står vi ändå inför stora frågetecken om vilken politik som de rödgröna vänsterpartierna står för. Det handlar inte om att vi bekymrar oss speciellt mycket för vad De rödgröna gör, men vi tycker att medborgarna har rätt att få veta vilken politik ni kommer att föra om det skulle gå så illa att det blev regeringsskifte efter valet den 19 september. Det är för medborgarnas skull, de har rätt att få veta.

Jag har läst de tre rödgröna partiernas motioner, och jag måste säga att det är osannolikt svårt att hitta en minsta gemensam nämnare. Den minsta gemensamma nämnaren hamnar väldigt långt bort. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är kritiska, som vi hört i dag, till regeringens förslag. Miljöpartiet går till och med så långt att de i sin motion hävdar att höjningen av straffen på det sätt som vi föreslår är ”allvarlig för rättstryggheten och rättssäkerheten i vårt land”.

Socialdemokraterna å andra sidan inte bara går med på de förslag vi lägger fram utan lägger dessutom fram förslag på ytterligare skärpta straff.

När man läser vidare i Miljöpartiets kritik mot förslagen ser man att de säger – det har vi hört Mehmet Kaplan framföra här i dag – att det inte finns någon erfarenhetsmässig bevisning för att det finns något behov för höjda straffskalor. Jag vill vara tydlig med att jag inte heller tror att fängelse i sig gör att kriminella blir laglydiga, men fängelsestraffet är ändå nödvändigt som straff för grova brott. Den som kränker en annan människas liv genom på det sätt som en grov misshandel innebär ska få ett hårt straff. Det enda straff vi har i vår straffskala som är tillräckligt ingripande är fängelsestraffet.

Jag måste få ställa en följdfråga: Om Miljöpartiet inte tycker att det finns någon erfarenhetsmässig bevisning för behovet att höja straffskalorna, har Miljöpartiet då hittat någon erfarenhetsmässig bevisning för att dagens straffskalor är alldeles rätt? Eller ska det kanske vara lägre straff? Är det detta ni menar? Det vill vi gärna ha svar på. Vill ni sänka straffen? Vill Miljöpartiet ha lägre straff för allvarliga våldsbrott? Vill Vänsterpartiet ha lägre straff för allvarliga våldsbrott? Vill den rödgröna oppositionen, regeringsalternativet, ha lägre straff för allvarliga våldsbrott?

Detta måste ni ge svar på, inte till oss i Alliansen utan till Sveriges medborgare. De har rätt att få veta före valet den 19 september.
Herr talman! Jag måste ta upp ytterligare en fråga kring Miljöpartiets motion med anledning av propositionen om skärpta straff. Jag läste den tidigare, och jag fick läsa den flera gånger för att förstå. Jag tror fortfarande inte att jag har förstår, och därför måste jag ställa en fråga.

Först skriver Miljöpartiet att de inte delar uppfattningen att allvarlig brottslighet försvinner med högre straff. Nej, den uppfattningen delar vi alla. Frågan är: Vem har påstått att brottsligheten skulle försvinna? Sedan fortsätter Miljöpartiet, och jag citerar: ”Vi menar att allvarlig brottslighet kan stävjas och trygga medborgare skapas genom konkreta åtgärder mot brottsoffers rädsla och upplevelse av kränkning.”

Vad betyder det? Vilka konkreta åtgärder mot brottsoffers rädsla och upplevelse av kränkning kan stävja allvarlig brottslighet? Menar ni att det är brottsoffers rädsla och upplevelse av kränkning som är problemet och som ska åtgärdas? Jag skulle gärna vilja ha en förklaring av det påståendet.

Jag vill avsluta med att säga – för att det inte ska vara någon missuppfattning – att hårdare straff, den skärpning av straffskalorna som vi kommer att fatta beslut om i dag, inte är någon universallösning som får brottsligheten att försvinna. Det kanske gör att någon tänker efter ytterligare en gång, men framför allt är det en fråga om moral och rättvisa. Den som förstör en annan människas liv ska inte kunna fortsätta att leva som om ingenting har hänt efter några månader, vilket det ofta blir när straffet ligger runt ett år för grov misshandel. Det är rättvist; begår man så grova brott mot en annan människa ska man få ett hårt straff. Det är för mig rättvisa.

Sedan måste vi även jobba med andra typer av påföljder, och det är något som Påföljdsutredningen tar upp. Men fängelsestraffet är trots allt det enda straff som är tillräckligt ingripande som påföljd för den här typen av mycket grova brott.

Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 79 LENA OLSSON (v) replik:

Herr talman! Tack, Johan Linander, för ditt anförande! För en gångs skull var inte Vänsterpartiet så mycket på tapeten, utan nu var det andra bullar i ugnen.

Man får också tacka er för att ni ombesörjer oss tre så mycket. Ni är så eniga på er sida att man kan förvänta sig att ni fyra partier tillsammans går ut i en gemensam valplattform. Tydligen tycker ni lika om allting. Man kan fråga sig varför ni ska heta olika saker. Kanske ska det heta Moderaterna 1, 2, 3, 4 i stället?

Du säger, Johan, att det här inte är någon universallösning, och det är ungefär vad utredaren kommer fram till. Han kan inte påvisa att de förslag som ni har på något sätt skulle minska brottsligheten. Det blir lite märkligt.

Jag har en ganska konkret fråga. Man ser i Alliansen inte att kriminalvården behöver mer pengar. Ni påstår i talarstolen att det här är nödvändigt och att det ska vara en strängare syn fast man inte kan påvisa hur det kommer att bli i verkligheten. Er uppfattning är att det här ska få verkan. Då undrar vi i oppositionen: Varför är det inga mer pengar till kriminalvården? Det är överbeläggningar redan i dag. Det varslar Seko om.

Anf. 80 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag måste börja med att upprepa en av de saker jag sade tidigare. Vi bryr oss inte speciellt mycket om De rödgröna och är inte speciellt måna om er. Det vill jag inte påstå att vi är. Däremot är vi måna om svenska folket. Vi tycker att det är rimligt att de som ska lägga sin röst den 19 september vet vad de röstar på. Man röstar på olika partier, absolut. Om vi tydligt säger att vi ska samarbeta i en viss regeringsformation, som vi i Alliansen under den här mandatperioden har visat att vi klarar av alldeles utmärkt och som De rödgröna säger att de ska göra nästa mandatperiod, är det rimligt att väljarna får veta vad det är de röstar på.

Därför har vi redan nu presenterat ett alliansprogram för rättsväsendet, ett nästan 60-sidigt dokument, om vad vi vill genomföra på rättsväsendets område under nästa mandatperiod. De rödgröna vänsterpartierna har inte ens tillsatt en grupp för att komma med förslag. Vi förstår varför. Det är därför att ni vet att ni inte kommer överens.

Ni ställer frågan: Vad har vi för bevis för att högre straff på något sätt skulle vara bättre? Då frågar jag: Vad finns det för bevis för att dagens straffnivåer är de alldeles rätta? Eller menar Lena Olsson och Vänsterpartiet att det skulle kunna vara så att ni ska sänka straffen? Det kanske ni tycker är den rätta vägen att gå. Ni skulle dessutom spara massor med pengar inom kriminalvården, om det är det som är det viktiga.

Om jag snabbt ska säga något om beläggningen i kriminalvården är det att det är bra mycket bättre nu än det var under den förra mandatperioden då det ofta var över hundra procents beläggning. Det är klart att det är oerhört svårt att beräkna hur beläggningen kommer att bli framöver i kriminalvården, men finns det behov som behöver uppfyllas för att kriminalvården ska fungera kommer vi att lösa det också.

Anf. 81 LENA OLSSON (v) replik:

Herr talman! Visst, Johan Linander, ska man rösta på olika partier, men dina väljare kommer ju att rösta på samma parti, för ni kommer att tycka exakt samma sak, om jag uppfattade det rätt.

Det är så att vi är ett vänsterparti, vi är ett miljöparti och vi är socialdemokrater. Hade vi tyckt samma sak hade vi tillhört samma parti. Thomas Bodström har nyss varit uppe i talarstolen och sagt att vi kommer att få kompromissa, precis som Centerpartiet har fått göra, speciellt när det gäller integritetskränkande lagstiftning. Jag tycker att man bör vara lite försiktig.

Företrädare för socialdemokratin har också stått i denna talarstol och varit ytterst tveksamma till om det här förslaget kommer att minska brottsligheten. Så är inte fallet enligt all forskning. Mehmet Kaplan tog också upp hur det ser ut. Man vill inte gärna ta skräckexemplet USA.

Där har man dödsstraff, livstidsstraff och generellt hårdare straff, men det leder inte till minskad brottslighet. Då måste man väl ändå ta sig en funderare på om det är den här vägen vi ska gå. Man måste ställa sig den frågan.

Jag tror, Johan Linander, att en stor del av det man behöver göra är att vidta förebyggande åtgärder, till exempel att minska de ekonomiska klyftorna. Vi vill ju minska barnfattigdomen. Vi vill minska socialbidragstagandet, som har ökat under era fyra år.

Det finns också en annan viktig sak och det är alkoholpolitiken. Den har ju blivit liberal så att det bara fladdrar om det. Ni vill tillåta gårdsservering av vin och så vidare. Vi måste tänka efter. Det har kommit en undersökning som påvisar att man blir väldigt aggressiv av alkohol.

Anf. 82 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Ska jag hinna med allt får jag prata snabbt.
Det är precis som Lena Olsson säger att man behöver kompromissa. Det är det vi gör inom Alliansen också. Skillnaden är ju att vi i förväg berättar hur vi kompromissar och vad vi kommer överens om. Vi presenterar det i ett gemensamt program.

Det ni säger är: Rösta på oss så berättar vi i efterhand! Efter valet ska vi berätta hur vi kompromissar.

Det är klart att det är stor skillnad mellan våra partier också. Jag nämnde barnmisshandel och barnfridskränkning som brottsrubriceringar som Centerpartiet vill införa. Det har inte jag fått igenom i alliansprogrammet ännu. Men jag fortsätter att jobba på det. Och det är klart, om Centerpartiet blir större har vi också större möjligheter att genomföra vår politik. Det är ganska logiskt.

Återigen vill jag säga att vi genomför de lagändringar som vi kommer att rösta om senare i dag för att nyansera straffskalan bättre. Det är alltså på precis samma sätt som Thomas Bodström tidigare beskrev det. När straffskalan för grov misshandel utformades med ett till tio års fängelse var det nog inte en enda som tänkte sig – jag vet inte, men jag skulle inte tro ens vänsterpartisterna – att nästan alla grova misshandlare skulle hamna allra längst ned på straffskalan och att den övre hälften i princip aldrig skulle användas. Det är faktiskt så det ser ut.

Det är därför vi nu behöver förändra straffskalan. Det är ju det medlet vi som lagstiftare har. Vi ska inte, kan inte och får inte gå in och ändra praxis. Vi kan ändra lagstiftningen. Det gör vi nu därför att vi menar att det finns fall av synnerligen grov misshandel som också måste ge längre straff. Det är därför vi gör den här förändringen.

Vi menar också att upprepad brottslighet måste ge ett större genomslag. Vi menar att de försvårande omständigheterna att det är fråga om organiserad och planerad brottslighet ska ge ett högre straff än tillfällighetsbrott och slumpartad brottslighet. Det är viktiga förändringar. Jag förstår att vi inte kommer att komma överens med Lena Olsson, men det tråkiga är att ni inte ens kommer överens mellan de rödgröna partierna.

Anf. 97 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Som ni har hört införde Ystads hamn i mars 2007 egna nykterhetskontroller som utfördes av ett bevakningsföretag. Kontrollerna var frivilliga, och kontrollanterna kunde alltså inte tvinga någon att blåsa. Men om någon blåste och det gav utslag eller om man kände lukt av alkohol i förarhytten när man öppnade dörren kunde man omedelbart kontakta polisen.

Frågan om nykterhetskontroller blev akut i Skåne, i mina och föregående talare Anders Hanssons hemtrakter, efter den fruktansvärda olycka på E65 utanför Svedala där fem personer avled. Det var en krock där en väldigt onykter lastbilschaufför körde på fel sida av vägen. Mannen hade tidigare kört av färjan.

Det blev då en debatt om hur onyktra lastbilschaufförer skulle kunna stoppas i våra hamnar. Rederierna införde, åtminstone då, lite restriktivare regler för servering av alkohol. Trelleborgs hamn valde att sätta upp en så kallad alkobom. Den fungerade så att lastbilschauffören körde fram till en bom och blåste där. Blåste man grönt gick bommen upp och man kunde köra vidare. Annars kom man inte vidare. Den stoppade en del rattonyktra chaufförer, men när Ystads hamn granskade hur man hade gjort i Trelleborg såg man att alkobommen vållade väldigt mycket köer, och många av lastbilarna fick köra förbi ändå, eftersom man inte hann kontrollera dem vid alkobommen.

Då valde Ystad i stället att ha manuell provtagning av ett auktoriserat bevakningsföretag med Skånepolisens goda minne. Ystads kommun var positiv, Region Skåne var positiv, länsstyrelsen var positiv, polisen i Skåne var positiv och erfarenheterna var goda. Ändå kunde inte kontrollerna fortsätta, eftersom man kom fram till att den här typen av alkoholutandningskontroller är myndighetsutövning som till exempel polisen eller tullen kan göra. Regeringen tillsatte en utredning som kom fram till att lagen behövde ändras.

Nu har vi förslaget på bordet. Det kan låta som att det på något sätt skulle bli fritt fram att göra trafiknykterhetskontroller på vem man vill hur som helst, men så är det inte alls. Det är så kallade trafiknykterhetskontrollanter som kan anlitas av hamnen eller kommunen, som äger hamnen i de flesta fall. Det kan också vara polisen själv som anlitar en trafiknykterhetskontrollant. De måste, som tidigare talare har sagt, vara ordningsvakter eller väktare och ha genomgått en särskild kompletterande utbildning. De ska dessutom stå under ledning av polis. Innan någon kan bli utsedd till trafiknykterhetskontrollant ska polisen göra en prövning av personens laglydnad och lämplighet i övrigt. Denna lag föreslås vara tillfällig och gälla från den 1 juli 2010 till 30 juni 2013. Det blir alltså en treårig försöksverksamhet, åtminstone till en början.

För oss som bor i Skåne och vet att det dagligen händer att onyktra förare med tunga fordon kör av färjorna, genom hamnarna och ut på de skånska vägarna är det på tiden att vi möjliggör för fler nykterhetskontroller. I Ystad överlämnades 133 onyktra förare till polisen under de sex månader 2007 då verksamheten pågick. Det var 133 färre dödsfaror i trafiken.

Tyvärr finns det ett parti som inte tycker att de här onyktra förarna ska stoppas med hjälp av utbildade trafiknykterhetskontrollanter. Det är Vänsterpartiet. Detta oroar mig mycket. I Vänsterpartiets motion på propositionen avslås förslaget på sex och en halv rad. Viktigare än så var det tydligen inte för Vänsterpartiet att stoppa rattfyllerister.

Vänsterpartiet hänvisar i sin motion till Svenska Polisförbundet, fackföreningen Tull-Kust och Svenska Transportarbetareförbundet och skriver: ”I likhet med fackförbunden Svenska polisförbundet, TULL-KUST och Svenska Transportarbetareförbundet avstyrker vi … förslaget.” Men Vänsterpartiet glömmer bort, eller väljer att glömma bort, en väsentlig del av Polisförbundets, Tull-Kusts och Transportarbetareförbundets motivering i remissvaret. Där skriver fackförbunden att en utökad kontroll av trafiknykterheten i hamnarna i stället bör ske genom att polisen tillförs mer resurser. Just denna del med mer resurser valde Vänsterpartiet bort. Det är inte svårt att förstå. Vi vet att Vänsterpartiet i budget efter budget har yrkat på mindre resurser till polisen, inte mer.

När man lyssnade på replikskiftet tidigare skulle man kunna tro att Vänsterpartiet står för mer pengar till Kustbevakningen. Men i den rödgröna budgetmotion som ni presenterade förra veckan gör ni en besparing på Kustbevakningen och ger inte mer resurser.

Vänsterpartiets alternativ är alltså att utbildade trafiknykterhetskontrollanter inte ska få kontrollera nykterhet i hamnarna. Polisen ska inte heller få mer resurser för att kunna utföra de här kontrollerna. Med andra ord vill man inte ha fler alkokontroller för att stoppa trafikonyktra lastbilschaufförer när de kommer in i hamnarna. Lägger man till att Vänsterpartiet tycker att det ska bli lagligt att missbruka narkotika får man en klar bild av hur Vänsterpartiet prioriterar i de här frågorna. Ingenting kan vara längre från Centerpartiets politik än det ni står för i Vänsterpartiet.

När försökslagstiftningen upphör sommaren 2013 kan det vara så illa att vi har Vänsterpartiet i Sveriges regering. Då är frågan: Ska Lars Ohly tvinga Mona Sahlin att se till att den här lagstiftningen upphör?

Det hade varit intressant att få svar på den frågan, men jag förväntar mig inte att ni ska komma överens i de rättspolitiska frågorna. Ni har inte ens tillsatt någon arbetsgrupp för att ta hand om de här viktiga frågorna, för ni vet väl lika väl som vi andra hur oeniga ni är. Men ni kanske löser frågan genom att utlysa en folkomröstning? Nej, inte ens jag tror att ni kan välja att göra en folkomröstning i denna fråga.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Anf. 98 LENA OLSSON (v) replik:

Fru talman! Jag hade väl inte tänkt gå upp, men efter en sådan här svada gör jag det. Johan längtar efter att man ska ta repliker på honom.

Här blir man anklagad för väldigt mycket. Det är inte så att Vänsterpartiet säger nej till att man ska ha nykterhetskontroller.
Det har vi aldrig gjort. Vi säger i början att motverka rattfylleri självklart är en angelägen uppgift. Det som vi motsätter oss är att kontrollen ska utföras av privata vaktbolag. Sedan stoppar man huvudet i sanden och menar att det inte kommer att kosta något heller.

Du vill ha besked. Det fick ni väl här i måndags. Då fick ni besked om väldigt mycket. Jag tror att ni fick så mycket besked så ni blev alldeles tysta.

Nu finns det några frågor här, där vi ifrågasätts. Du ska inte bekymra dig så mycket, Johan, för att vi inte ska komma överens. Det tror jag säkert att vi kommer att göra. Vi har gjort det i 16 budgetar förut, så det blir nog inte så stort bekymmer den här gången heller.

Vi har till exempel när det gäller skärpta straff gått med på en straffhöjning för vållande till annans död. Vi vet att det är många som är på fyllan och åker bil och kör ihjäl folk ute på våra gator. Att anklaga oss för att vi inte skulle tycka att den här frågan är viktig är under skosulorna, Johan.

Anf. 99 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag tycker att fakta talar för sig själva: inga trafiknykterhetskontroller i hamnarna av de trafiknykterhetskontrollanter som vi nu föreslår och mindre pengar till polisen. Jag tror inte att Lena Olsson kan förneka att ni har yrkat på det i er egen vänsterbudgetmotion. Det handlar också om mindre pengar till Kustbevakningen, vilket vi fick besked om i ert rödgröna budgetförslag i veckan som gick.

För övrigt var det inte så mycket om rättsväsendet i just den. Det var en motion på vårpropositionen som inte behandlar alla områden. Jag ska egentligen inte beskylla er för att ni inte i det här sammanhanget ger några besked om rättsfrågorna. Det kunde ha varit välkommet ändå att få lite besked om vad ni tycker.

Vi vet att speciellt den här våren för proposition efter proposition som vi lägger fram från Alliansens sida har ni olika uppfattningar mellan de rödgröna partierna. Det ska vi nog se till att påminna er om vid varje tillfälle. Det kan jag lova.

Hade det inte funnits en risk för att det skulle bli en rödgrön vänsterregering efter valet hade jag inte varit speciellt orolig. Då hade jag vetat att vi i Alliansen hade kunnat fortsätta att regera och kunna göra det lika bra som vi har gjort hittills.

Nu visar opinionsundersökningar det, och väljarna kan i ett demokratiskt samhälle rösta fram även en rödgrön vänsterregering. Det gör mig så klart orolig.

Vänsterpartiet som då skulle ingå i regeringen vill legalisera missbruk av narkotika. Vänsterpartiet vill ha mindre pengar till polisen. Miljöpartiet vill ha mindre pengar till polisen. Vänsterpartiet säger nej till trafiknykterhetskontrollanterna. Alla de rödgröna partierna tillsammans vill ha mindre pengar till Kustbevakningen. Jag tycker att det talar för sig själv.

Anf. 100 LENA OLSSON (v) replik:

Fru talman! Du hakar upp dig på polisen. Om du tittar i vår budgetmotion ligger vi lika. Det som vi tar där är för myndigheten. Vi vill ha en fristående myndighet, för åklagare och poliser ska inte utreda sig själva. Du får nog leta fram den här budgetmotionen om du ska anklaga oss för saker.

När det gäller tullen vore det väl bättre att satsa mer resurser på den. Johan Linander, menar du verkligen att de privata bolagen kommer att kosta nada?

Så är det inte. Ni ska utbilda dem. De ska stå under polisens ledning. Då kan inte polisen vara så långt därifrån fysiskt, eller hur? Är det gratis?

Att du är bekymrad över att vi skulle överta makten får stå för dig. Jag är minst lika bekymrad om ni får sitta kvar. För fattigdom gör inte människor mindre brottsbenägna. Så är det ju. Det vet vi.

Jag tycker att det är ganska magstarkt att du står här och anklagar oss för än det ena och än det andra. När det gäller det som du tar upp om avkriminaliseringen vill vi se att folk får vård, att de får hjälp för sitt missbruk i stället för att man stoppar huvudet i sanden. Man säger: Nu har vi kriminaliserat det här. Det finns jättemycket problem ute i världen och ute i Sverige, men vi väljer att säga att det är kriminellt. Så gör vi ingenting mer.

Upp med ögonen och se vad det faktiskt är fråga om! Missbruket blir inte mindre.

Ni tycker också att man ska ha gårdsförsäljning på vin. Ni tycker att krogarna ska få vara öppna hur länge som helst, fast polisen själv säger att en brottsförebyggande åtgärd vore om de stängde någon gång.

Anf. 101 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det blev så mycket där på slutet att jag inte hann notera allting, allt från gårdsförsäljning till öppettider på krogen. Det var inte allt som stämde, men vi behöver inte ta det nu.

Faktum kvarstår att Vänsterpartiet har mindre pengar i sin budget till polisen än vad vi i Alliansen har. Även Miljöpartiet har det. De har det visserligen på Säkerhetspolisens sida, men samtidigt vill de flytta arbetsuppgifter från Säkerhetspolisen till den öppna polisen utan att tillföra den öppna polisen mer pengar. Det innebär att den öppna polisen måste spara på något annat.

När det gäller kostnaderna för trafiknykterhetskontrollanterna får en hamn om den anlitar dem stå för kostnaderna. Visserligen kostar väl utbildningen en del, men jag tror inte att det är någon större betungande utgift. Vi vet också att den polismyndighet som har erfarenhet av det här, Skånepolisen, är mycket positiv till det.

Jag kan inte låta bli att säga något när Lena Olsson kom in på fattigdom. Jag har tittat på hur klyftorna har förändrats i samhället. Från 1998 till 2006 var Vänsterpartiet visserligen inte i regering, men det var en socialdemokratisk regering med stöd från Vänsterpartiet. Under de åtta åren ökade inkomstskillnaderna i vårt samhälle med 20 procent. Det kallar jag för att det blev större klyftor. Men det är kanske något som de rödgröna partierna gärna vill bortse från.

Däremot leder vår jobbpolitik till att människor kan få en egen försörjning och ta sig från fattigdom. Det är effektivt för att minska klyftorna. Den politiken kommer vi att fortsätta med på samma sätt som vi kommer att fortsätta att bekämpa narkotikamissbruk och på samma sätt som vi kommer att fortsätta att hjälpa dem som vill komma ifrån ett missbruk.

De allra flesta som får hjälp med att komma ifrån ett missbruk får det efter att de har åkt fast. Då får de kanske den vården och behandlingen inom Kriminalvården. Men det vill inte Vänsterpartiet.

Anf. 84 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Som ni tidigare hört debatterar vi här i dag buggning och preventiva tvångsmedel, eller som det egentligen heter: hemlig rumsavlyssning och åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det är två lagar om hemliga tvångsmedel som antogs under 2007. Vi hade diskussioner om de lagarna både före valet 2006 och efter valet. Det var alltså inte på 70- och 80-talet, som Miljöpartiets tycks tro.

Som de minnesgoda kommer ihåg var det vi i Centerpartiet tillsammans med några andra partier som yrkade på minoritetsbordläggning av båda lagförslagen som dåvarande justitieminister Thomas Bodström lade fram. Sedan kom frågan tillbaka efter ett års vila 2007. Då hade vi med ett förstärkt skydd för den personliga integriteten och rättssäkerheten.

Två av våra starkaste krav var då att det skulle införas en rättighet för dem som blivit avlyssnade att få veta det i efterhand och att det skulle bli en ny bättre parlamentarisk kontroll av de hemliga tvångsmedlen. Så blev det också genom underrättelseskyldigheten och införandet av den nya Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Ett annat starkt krav som vi ställde var att redaktioner inte skulle kunna buggas. Vi menade, och menar, att skyddet av meddelarfriheten och anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är så grundläggande och stark att buggning inte ska få ske på medieredaktioner. Detta fick vi också igenom.

Utöver detta gjorde vi både buggningslagstiftningen och lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott tillfälliga med giltighet fram till den 31 december 2010, det vill säga i år. Det innebar en treårig giltighet för dessa lagar. Under den tiden skulle lagarna också utvärderas.

För att hinna fatta ett nytt beslut i riksdagen innan valet fick utvärderingarna göras relativt snabbt. Utredaren, vilket är fullt begripligt, hade svårt att kunna dra några säkra slutsatser på denna korta tid.

Under 2008 användes hemlig rumsavlyssning, eller buggning, mot 25 personer inom ramen för 17 olika förundersökningar. Det är alltså i snitt mindre än ett tillfälle per länspolismyndighet som vi har i Sverige. Säpo kan eller vill inte redovisa exakt hur ofta de använder dessa metoder. Men de har sagt att de använder dem vid färre tillfällen än den öppna polisen.

Det är lätt att förstå att det är svårt att dra säkra slutsatser om buggningens effektivitet och vilken integritetskränkning som har skett med den nya lagstiftningen. Det var också därför som utredaren föreslog att buggningslagens giltighetstid skulle förlängas till att gälla i ytterligare två år fram till den 31 december 2012. Detta förslag tycker vi är rimligt. Det behövs ett bättre beslutsunderlag innan vi kan fatta beslut om lagen ska vara permanent eller tas bort.

Beslut om buggningens framtid kommer alltså att fattas under nästa mandatperiod. Det skulle vara intressant att höra hur de rödgröna vänsterpartierna ska kunna komma överens i denna fråga, om det nu skulle gå så illa i höstens val att det är ni som sitter i majoritet.

I ena ringhörnan står Socialdemokraterna med bland annat Thomas Bodström som vill genomföra en ännu mer långtgående lagstiftning med sämre skydd för rättssäkerhet och personlig integritet. I den andra ringhörnan står Vänsterpartiet och Miljöpartiet som till varje pris vill plocka bort lagarna, även om det inte finns ett tillräckligt beslutsunderlag. Hur ska man komma överens? Tja, det kanske blir till att föreslå en folkomröstning.

Fru talman! Vad gäller lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott har utredaren föreslagit att den nuvarande lagen inte ska förelängas. Han föreslår i stället att det ska utarbetas ett nytt regelverk som tillgodoser de brottsbekämpande myndigheternas behov att använda hemliga tvångsmedel i preventivt syfte, det vill säga en ny sorts hemliga tvångsmedel.

Det är fullt möjligt att utredaren har rätt att det behövs ett nytt regelverk för de här frågorna. Men samtidigt känns det bakvänt att först låta den nuvarande lagen upphöra för att sedan påbörja ett arbete med att ta fram en ny lag. Det känns mer logiskt – och det är precis det som Säkerhetspolisen själv och även till exempel Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har sagt i sina remissvar – att först förlänga lagens giltighetstid och under den tiden utarbeta ett regelverk.

Jag vill fortfarande höja ett varningens finger. Som jag ser det är det inte alls säkert att vi i en framtid ska ha preventiva tvångsmedel och speciellt inte inom den öppna polisen. Det är möjligt att Säkerhetspolisen kan behöva särskilda möjligheter för att klara sina uppdrag inom kontraspionage, kontraterrorism och så vidare. Men jag är betydligt mer tveksam till huruvida den öppna polisen behöver den här typen av tvångsmedel.

Till slut vill jag lyfta upp en ytterligare förbättring av rättssäkerheten som också finns med i propositionen. Det är att vi nu genomför att det i lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott införs ett förbud mot att avlyssna personal inom sjukvården, präster och journalister som i sitt jobb har tystnadsplikt. Skulle sådan avlyssning påbörjas av misstag ska den omedelbart avbrytas.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 85 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Jag vill tacka Johan Linander för hans anförande och särskilt för det sista han sade. Det är hoppingivande när äkta liberaler försöker lyssna på sin liberala anda och framföra olika idéer om hur man egentligen skulle vilja ha det när man inte sitter fastlåst i en konstellation som Alliansen i det här fallet är. Där får man ge vika i fråga efter fråga i just i dessa delar. Sedan vet jag att ni säkert får igenom andra idéer och funderingar.

Det är också intressant att höra Johan Linanders funderingar om hur en framtida regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att agera. Precis som Johan Linander också sade i sitt anförande var det ett antal partier, däribland Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som tillsammans med Centerpartiet röstade för en vilandeförklaring och en ettårig betänketid när det gällde de här frågorna.

Jag tror att vi har vissa funderingar som är gemensamma. Jag är glad nu när vi har den regering vi har att det finns liberala krafter även i den regeringen.

Min fråga till Johan Linander handlar om utredningen. Utredaren har angett, som Johan Linander också tog upp, att det på denna korta tid är svårt att göra en genomgripande analys av användningen av buggning och preventiva tvångsmedel. Man hade fått sex månader till förfogande.

Det är lite märkligt att man inte mer har tagit fasta på det mer än med läpparnas bekännelse. Det är lagar, regler och förordningar som kräver lite mer tid för genomlysning.

Vi tar upp just detta i vår andra reservation, som jag i och för sig inte har yrkat bifall till men som vi står bakom. Det behövs mer tid för att titta på detta. Vad anser Johan Linander om det?

Anf. 86 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Först av allt vill jag hälsa Mehmet Kaplan välkommen till liberalismen. Om det nu är så – det låter nästan så.

Sedan vill jag fortsätta med att säga att vi inte alls har behövt ge vika. Det var väldigt enkla förhandlingar.

Vi vill inte fatta beslut varken om att ta bort dessa lagar eller om att göra dem permanenta med det bristande beslutsunderlag som finns. Det handlar om något slags självinsikt att säga att om vi har för dåligt beslutsunderlag när vi ska stifta lagar är det bättre att skjuta upp det. Det är ett sätt att göra det när vi nu förlänger lagarna i ytterligare två år. Jag tycker absolut att det är den bästa modellen.

Jag blir lite konfunderad. Först står Mehmet Kaplans kollega Lena Olsson i Vänsterpartiet och säger till Anders Hansson att förlängningen på två år är för lång. Sedan står Mehmet Kaplan här i replikskiftet med mig och säger att det är för kort tid för att man ska kunna göra en utvärdering som är tillräcklig för att fatta beslut. Jag vet inte riktigt vad ni tycker. Ni kanske inte är överens om den frågan.

Vi förlänger nu med två år ytterligare. I den utredning som har gjorts kunde de i princip bara titta på vad som hände under 2008, det första året som de här nya lagarna fanns. En ny utredning tillsätts i början av 2011, och då kan man titta på vad som hände under 2008, 2009 och 2010, alltså tre år. Hur har lagarna använts? I hur många fall har de lett till fällande domar eller åtal? Hur betydelsefulla har de varit i varje utredning? Vi kan få ett mycket bättre underlag för att sedan kunna fatta beslut förhoppningsvis i slutet av 2012.

Anf. 87 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Vi pratar om äpplen och päron. Det jag tog upp handlade om vilken tid utredaren hade haft fram tills nu, och det Lena Olsson pratade om var vad som händer härefter. Det var två olika saker. Men det kanske blev oklart.

När det gäller Centerpartiets syn på de här frågorna säger Johan Linander att det har varit lätta förhandlingar. Det är möjligt att det har varit lätta förhandlingar, och då undrar jag i vilken ände man gav med sig, om man fick med sig de andra på egna idéer eller om man fick ge sig väldigt mycket.

Jag har en fråga, och det gäller att utredaren visar att buggning inte kan påvisas uppnå avsedd effekt. Trots detta anser man att det ska fortsätta, vilket Johan Linander tog upp i sitt anförande. När det gäller preventiva tvångsmedel visar utredaren också att lagen varit helt verkningslös – det är ett citat direkt därifrån. Mot bakgrund av detta väljer utredaren trots allt att rekommendera fortsatt giltighet. Det här är någonting som vi naturligtvis är emot.

Min fråga handlar då om: På vilket sätt tror Johan Linander att man kan leverera en helhetslösning och en samlad bedömning av lagstiftningen, när de senaste årens lagförslag, lagar och förordningar – inklusive denna, som är integritetskränkande – inte får genomgå en helhetsmässig, bredare utvärdering? Det finns idéer från till exempel Civil Rights Defenders om att det ska tillsättas en oberoende utvärderingskommission för alla integritetskränkande lagar. Vad är det som är så farligt med den här typen av helhetssyn? Det borde väl vara i Centerpartiets intresse att det tillsätts och genomförs en sådan utredning, i och med att man har så lätta förhandlingar.

Anf. 88 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Lätta förhandlingar blir det när man är överens – då behöver man inte förhandla så länge. Vi i allianspartierna är ganska vana vid att det blir så. Men jag inser att det är lite svårare att förstå det för de rödgröna vänsterpartierna.

(Applåder)

Vad tycker vi då om en granskningskommission? Ja, vi tycker i princip alltid att det är bra att man utvärderar den lagstiftning som finns. Men vi har haft en integritetsskyddskommitté som utredde de integritetskränkande lagarna under ganska lång tid. Den blev klar så sent som 2008, och då är frågan: Ska vi nu sätta i gång ytterligare en integritetsskyddskommitté? Det är möjligt att vi behöver göra det om några år, men att ha en kommitté eller en utredning som i princip håller på hela tiden känns lite för långtgående. Principen är att vi behöver se över detta: Hur fungerar lagar? Är de rätt utformade? Ska de kanske tas bort om de inte är effektiva? Sådana överväganden måste man göra hela tiden. Vi är inte alls främmande för att vi längre fram kan behöva tillsätta en ny integritetsskyddskommitté.

Anf. 86 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Redan 2005 antog Europarådet sin konvention om förebyggande av terrorism, och Sverige undertecknade den samma år. Först nu, fem år senare, är vi framme vid att anta lagstiftning så att vi uppfyller åtagandena i konventionen. Det känns som en alldeles för långsam process egentligen, men det finns ändå partier som vill att vi ska vänta ännu längre. Vänsterpartiet och Miljöpartiet brukar i andra sammanhang hålla Europarådet högt, men just i det här fallet tycks förtroendet för Europarådet ha försvunnit.

Dagens beslut gör också att vi genomför EU:s rambeslut från 2008, som i stort är likalydande med Europarådets konvention.

Som tidigare har nämnts krävs det gemensamma åtgärder för att komma åt och förebygga terrorismen. Det allra viktigaste förebyggande arbetet är att förhindra rekrytering till terrorism. Jag tror inte att det effektivaste sättet att göra detta är lagstiftning. En person som är beredd att ta sig själv in i döden för att ta så många andra med sig som möjligt i döden är inte speciellt intresserad av vilken lagstiftning som finns. I stället tror jag att det är fattigdomsbekämpning, liberalisering och öppenhet i samhället, religiöst ledarskap, utbildning, demokratiutveckling som är de metoder som vi på längre sikt kan åstadkomma något med när det gäller att förhindra rekryteringen till terrorism.

Men trots detta behövs en lagstiftning som vänder sig mot den som bor i Sverige, på samma sätt som Europarådets konvention vänder sig till andra länder i Europa. Personer som styr eller medverkar till att terrorangrepp kan ske utan att själva ingå, de som rekryterar personer för att utföra terrordåd eller de som utbildar någon för att utföra terrorism begår som jag ser det väldigt grova brott som ska ge kännbara straff.

Fru talman! En av de frågor som vi diskuterade livligt i november 2008 när vi godkände rambeslutet – vi har ju en tvåstegsprocess när vi tar de här rambesluten, eller jag ska säga ”tog”, för nu kommer de inte längre i och med det nya Lissabonfördraget – var huruvida förslaget skulle kunna inkräkta på våra grundlagsskyddade rättigheter i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det gällde då speciellt offentlig uppmaning till terrorism eller annan grov brottslighet.
Nu kan vi se i propositionen – och alla remissinstanser har hållit med – att sådan oro är obefogad. Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens särskilda system för ansvar påverkas inte av tillträdet till konventionen eller rambeslutets bestämmelser. I artikel 2 i rambeslutet finns det dessutom en speciell bestämmelse som uttryckligen säger att rambeslutet inte ska medföra krav på medlemsstaterna att vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer som rör yttrandefrihet och tryckfrihet. Denna bestämmelse infördes just på initiativ av den svenska regeringen.

I konventionen finns visserligen inget sådant här uttryckligt undantag, men redan i ingressen sägs det att konventionen inte är avsedd att inverka på vedertagna principer om yttrandefrihet och föreningsfrihet. Det ställs alltså inget krav på lagstiftningsåtgärder som på något sätt berör den särskilda reglering som vi har i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Det tycker jag är viktigt att påpeka.

Med detta i åtanke tänkte jag ställa en fråga till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Nu är tyvärr inte Vänsterpartiet närvarande här i kammaren, så jag får väl ställa frågan till Miljöpartiets deltagare i debatten. Ni skriver i er reservation att vi inte kan försvara demokratin genom att inskränka den. Då är min fråga: På vilket sätt inskränker vi demokratin genom den här nya lagen?

Jag har även en andra fråga till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I er reservation skriver ni att den föreslagna lagstiftningen inte är tydlig. Den är inte överblickbar. Ni skriver till och med att den i högsta grad ger utrymme för godtycke. Med andra ord tycker ni inte att den här lagstiftningen är tillräckligt rättssäker.

Samtidigt kan vi läsa Lagrådets yttrande, som Ulrika Karlsson var inne på. Lagrådet har just till uppgift att kontrollera nya lagars rättssäkerhet. På s. 119 i propositionen – jag tänkte faktiskt läsa hela Lagrådets yttrande – står det: Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Därför ställer jag mig frågan på vilket sätt ni i Miljöpartiet – Vänsterpartiet hade gärna fått svara om man hade varit här – har större juridisk kompetens att bedöma lagförslags rättssäkerhet än vad Lagrådets ledamöter har.

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att det är mycket glädjande att Socialdemokraterna står helt på alliansregeringens sida i den här frågan. Visst uppkommer frågan om hur de rödgröna vänsterpartierna ska komma överens i den här typen av frågor. Vi som sitter i justitieutskottet vet ju att det väldigt ofta är oenighet mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och Miljöpartiet i de rättspolitiska frågorna.

Det här är långt ifrån den sista fråga den här våren som vi kommer att debattera där det visar sig att Socialdemokraterna står på Alliansens sida medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet står på andra sidan. Men det är ett problem som De rödgröna säkert redan är väl medvetna om. Vi ser fram emot ett samlat rödgrönt rättspolitiskt program inför valet. Eller det kanske blir så att ni föreslår en folkomröstning i stället för att komma överens.

Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

(Applåder)

Anf. 35 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Statsrådet Cristina Husmark Pehrsson som också är nordisk samarbetsminister har på ett övergripande sätt i sitt svar beskrivit en del av det som pågår i vår region. Ibland tycker jag att vi i Skåne är dåliga på att marknadsföra vad som sker i Skåne och Öresundsregionen och vilken kraft det finns. När man är här uppe i Stockholm känns det ibland som att det är helt obekant att det är en oerhörd fart och kraft i den allra sydligaste delen av vårt land.

Men det finns gränshinder som gör att kraften inte blir lika stark som den skulle kunna vara och att inte så många människor kan jobba på andra sidan gränsen som skulle kunna göra det. Det är väldigt många som pendlar från Sverige till Danmark eftersom arbetsmarknaden ser mycket bättre ut i Danmark än i övrigt i Sverige.

Det är något som med all sannolikhet också kommer att fortsätta eftersom som demografin i Sverige och Danmark är sådan att vi har en betydligt yngre befolkning medan Danmark kommer att få ännu större demografiska problem med den åldrande befolkningen. Allt talar för att det kommer att fortsätta att vara svenskar som pendlar över till Danmark och jobbar där men som bor i Sverige. Det gäller åtminstone så länge som det är som nu med att det är väldigt mycket billigare att bo i Sverige än i Danmark.

Då kommer vi till skatteavtalet. Var ska man betala skatt? Det är en väldigt viktig fråga. Jag har motionerat om det. Ibland får man kritik som riksdagsledamot att man motionerar om samma fråga år efter år. Jag får väl erkänna att jag är en sådan som gjort det i den här frågan om att skatteavtalet behöver ändras. Men man behöver vara två för att kunna förändra det. It takes two to tango, som man säger, och Danmark är inte så intresserat. Det är inte heller så svårt att räkna ut varför, eftersom det är de som tjänar på det nuvarande avtalet.

Man får gå tillbaka lite och titta. Det är en socialdemokrat som har interpellerat och tagit upp den här frågan. Det var den socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm som skrev under det nuvarande skatteavtalet. Det kanske var så att han och den socialdemokratiska dåvarande regeringen inte förstod hur ofördelaktigt avtalet skulle vara för Sverige.

Det var givetvis då när avtalet förhandlades och skrevs under som man hade den största möjligheten att få fram ett bättre avtal. När det väl är påskrivet är det betydligt svårare att förändra. Det är klart att vi ska fortsätta att ligga på danskarna och visa att vi inte är nöjda med det avtal som finns. Men det är lika naturligt att det finns ett motstånd från andra sidan.

Gränshinder i stort är en fråga som jag har jobbat länge med. Jag sitter i Nordiska rådet och i Nordiska rådets presidium som en av tre svenskar och den enda skåningen. Detta är frågor som vi diskuterar vid varje möte. På den nordiska agendan är gränshindersfrågorna bland de allra högst prioriterade.

Det var länge väldigt trögt. Jag tycker fortfarande att det går för trögt. Men det går betydligt bättre sedan Gränshindersforum tillsattes som leds av den före detta finske ministern Ole Norrback. Detta gör att man nu mer systematiskt går igenom de gränshinder som finns.
Det gäller inte bara mellan Sverige och Danmark utan även till exempel Tornedalen och mellan Sverige och Norge eller för den delen också mellan Norge och Danmark. Man har lyckats ta bort det ena efter det andra. Det borde kunna gå ännu fortare. Men det är trots allt ännu bättre nu än vad det varit tidigare.

Anf. 39 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Det finns många gränshinder kvar. En del har tagits bort, och en del borde verkligen tas bort. Efter att ha lyssnat på Hillevi Larsson kan jag inte låta bli att nämna att just det bredbandsabonnemang jag har – jag lovar att jag inte tänker nämna vilket jag har, fru talman, som jag inte är så nöjd med i övrigt – fungerar med samma fasta taxa i både Danmark och Sverige.

Jag tänkte återkomma till Gränshindersforum som nu arbetar. Vår svenska representant Pia Kinhult är regionråd i Region Skåne. Om inte Hillevi Larsson känner att hon vill diskutera frågorna med en politisk motståndare i valrörelsetider finns den danske socialdemokratiske representanten Ole Stavad. Hillevi Larsson får gärna använda sina socialdemokratiska kontakter för att påverka på den danska sidan.

Det finns också en rad andra, som jag menar, gränshinder för utvecklingen av Öresundsintegrationen. De är väl egentligen inte Gränshindersforums frågor utan snarare sådana vi riksdagsledamöter och våra kolleger i Folketinget måste lösa, till exempel valutafrågan. Det är ett av de största problemen. Jag tror att en gemensam valuta skulle lösa en del problem.

Sedan finns det ytterligare kommunikationsfrågor. Språkförståelsen är fortfarande ett stort problem. Vi måste ha bättre danskundervisning i framför allt de skånska skolorna. Jag tror inte att det är så relevant i Haparanda, men där får de gärna lära sig finska. I skånska skolor borde vi ha bättre danskundervisning och gärna svenskundervisning på den danska sidan. Målet måste vara att det ska vara lika enkelt att bo och leva på olika sidor om Öresund som inom Sverige eller inom Danmark.

Anf. 23 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I den förra interpellationsdebatten om en hatbrottsenhet till Malmö tyckte ju socialdemokraten Maryam Yazdanfar att vi i Stockholm, riksdag och regering, ska besluta om polisorganisationen i Malmö. Den interpellationen byggde på ett brev som kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Reepalu hade skrivet till Justitiedepartementet. Man kan ju fundera över varför Ilmar Reepalu skrev till Justitiedepartementet i stället för att vända sig till polisledningen i samma stad som han själv befinner sig i. Det kanske berodde på okunskap.

Den här interpellationen bygger också på ett brev från Ilmar Reepalu till Justitiedepartementet. Man kan inte se detta på något annat sätt än som ett försök att ta bort fokus från sina egna klavertramp och uttalanden i Malmö. Man kan också konstatera att även det här brevet är felskickat. Varför skickar han det till Justitiedepartementet? För det är väl inte så att socialdemokraterna Ilmar Reepalu och Maryam Yazdanfar menar att riksdag och regering ska ge pengar till en enskild församling? Jag tror att det skulle bli väldigt märkligt.

Jag är fullt medveten om att det handlar om väldigt stora pengar som judiska församlingen i Malmö har tvingats lägga ut för sin säkerhet. Det är mycket beklagansvärt och mycket tråkigt att det över huvud taget ska behövas. Självklart ska alla människor i det här landet få utöva sin religion på det sätt de vill utan att störas av andra människor som hatar och hotar dem för att de har en viss religion – eller väljer att inte utöva den på det sätt som andra tycker är rätt.

Vad samhället ska bekosta är också en viktig diskussion. Vad ska polisen göra, i det här fallet polisen i Malmö, och vad ska den enskilda församlingen göra? Det kan dock inte handla om några centrala ad hoc-beslut, som här efterfrågas: att riksdag eller regering skulle gå in och säga att just i det här fallet ska staten betala pengar till den här församlingen. Det finns, vilket jag har god kännedom om, andra församlingar i landet, även inom andra trosinriktningar och religioner, som också lägger ut stora summor på att klara sin säkerhet, kanske med att ha väktare utanför sina lokaler vid vissa tillfällen.

Detta måste alltså vara en bredare diskussion, och den diskussionen för jag gärna vidare. Men det här brevet från Ilmar Reepalu till Justitiedepartementet och det som interpellationen bygger på, att vi skulle fatta centrala ad hoc-beslut från Stockholm, känns bara som försök att flytta fokus från den viktiga diskussion det egentligen handlar om: Hur kan man i Malmö göra så att alla människor känner sig trygga och kan utöva den religion de vill?

Anf. 29 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Låt mig ge ett väldigt kort svar till Maryam Yazdanfar beträffande civilanställda inom polisen i Sverige. Det finns i dag många fler civilanställda inom polisen än 2006 när Socialdemokraterna hade regeringsmakten. Om det nu är så illa som Maryam Yazdanfar säger kan man fråga sig hur illa det då inte var när Socialdemokraterna styrde landet.

I övrigt vill jag säga att jag uppskattar Maryam Yazdanfars stora engagemang i diskrimineringsfrågor, frågor om mänskliga rättigheter och så vidare. Det är när vi jobbar tillsammans över partigränserna och blockgränser som vi kan göra skillnad när det gäller dessa frågor. De får inte bli frågor där det politiska käbblet går före viljan att nå resultat.

Jag är en trist, vit, heterosexuell, snart medelålders man – jag vill inte gärna vara det, men är väl tyvärr snart där – som inte blir diskriminerad, det kan jag ärligt säga. Jag kan kanske inte känna så som Maryam Yazdanfar beskriver, men jag tror att vi alla behövs i arbetet för att hindra hatet, hindra hotet, hindra diskrimineringen och för att se till att alla som lever i Sverige, och också i övriga världen, kan leva på det sätt man själv vill, där den personliga friheten att utforma sitt liv måste vara det viktigaste och där mänskliga rättigheter står över alltsammans.

Anf. 12 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Det finns mycket att säga om situationen i Malmö. Malmö är en stad som under de senaste 10–15 åren har genomgått en stor förvandling, mycket till det bättre. Tidigare fanns det ett bra fotbollslag; nu är det en bra stad som helhet. Nu fick jag det sagt.
Hatbrotten är dock ett problem som har vuxit; det ska man inte förneka. Antalet hatbrott har ökat de senaste åren. Det var ju så olyckligt att när Skånska Dagbladet intervjuade kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu om dessa frågor hade han ingen vetskap om att hatbrotten hade ökat, och kommunen hade då inte heller gjort något för att ta tag i problemet.

En tid därefter tog Mona Sahlin Ilmar Reepalu i örat och krävde att han skulle inleda en dialog med judiska församlingen i Malmö. Så skedde, och kommunen kom i gång med en del bra saker. Det var dock sent och efter press.

Det stämmer att det inte finns någon hatbrottsenhet i Malmö. Socialdemokraterna och Maryam Yazdanfar tycker att regering eller riksdag ska se till att det blir en hatbrottsenhet i Malmö eller i Skåne län. Det finns en hatbrottsenhet i Stockholms län, men det är inte regering eller riksdag som har beslutat att en sådan ska finnas. Det är Polismyndigheten i Stockholms län som har beslutat att man vill ha det. Det är så det fungerar med våra självständiga myndigheter.

Att det inte finns någon hatbrottsmyndighet i Malmö eller i Skåne län betyder inte att polisen inte jobbar med dessa frågor aktivt i alla fall. Man har bara inte valt att organisera det i en speciell enhet. Polisen i Malmö får oförtjänt kritik när det hävdas att man inte gör något bara för att det inte finns någon speciell hatbrottsenhet.

I morse letade jag efter statistik på Brås hemsida. Jag hittade inte beteckningen ”hatbrott”, men jag tittade på ”hets mot folkgrupp” och ”hot-, kränknings- och frihetsbrott”. Även om det har ökat i Malmö får man inte glömma att det fortfarande begås fler brott av denna typ i Stockholms län, också om man slår ut det per 100 000 invånare. Även om det har försämrats i Malmö, och det ska tas på fullaste allvar, ska inte Malmö målas upp som staden med de största problemen. Brottslighet av denna typ är fortfarande större i Stockholm.

Anf. 15 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Även om vi kommer lite vid sidan av debatten, som vi ofta gör i interpellationsdebatterna, måste jag kommentera Maryam Yazdanfars syn på politiken och att man centralt ska styra var olika enheter ska finnas och hur myndigheter ska organiseras.

För en socialdemokrat kanske det är naturligt att sitta i Stockholm och styra hur det ska se ut ute i landet, men för en centerpartist och federalist är det ett främmande sätt. Även om jag är skåning vill jag inte sitta i riksdagen i Stockholm och i detalj styra hur det ska fungera i Skåne. Det tror jag faktiskt att de regionala politikerna i Skåne klarar bäst.

Länspolismyndigheten i Skåne har ju en styrelse där det också sitter socialdemokrater och centerpartister. Där kan man givetvis ta upp den här frågan till diskussion. Jag tror inte att länspolismästare Eva Årestad Radner är motståndare till en sådan diskussion. Socialdemokraterna kanske redan har diskuterat det från sin centrala position här i Stockholm med de lokala Socialdemokraterna i Skåne.

Det är viktigt att diskutera hur man ska organisera sig, men det är tveksamt om man ska sitta i Stockholm och i detalj bestämma hur det ska se ut runt om i landet.

Då kan man ju fråga om vi ska fatta beslut om att det ska finnas en hatbrottsenhet i Göteborg också. Ska det då inte finnas en i Örebro län och kanske i Värmland? Var ska det inte finnas?

Vi lägger ned den diskussionen.

Anf. 5 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Justitieminister Beatrice Ask och Vänsterpartiets Lena Olsson säger mycket bra saker så klart, men en sak som jag saknar i den här diskussionen är att det finns så stora skillnader mellan polismyndigheterna i Sverige. Där ser jag ett stort problem och kanske också svaret på varför så få våldtäkter leder till åtal och fällande dom. Det är helt klart ett problem att vi inte når längre i den här typen av brottslighet.

När man tittar lite närmare på hur förundersökningarna går till och var de leder till åtal och till fällande dom ser man att vissa polismyndigheter klarar det arbetet mycket bättre än andra. Då måste man ställa sig frågan: Varför är det så? Varför kan man i vissa polismyndigheter ha dubbelt så stor andel som i andra? Inom svensk polis måste man se: Hur kan vi lära mellan de olika myndigheterna? I förlängningen är frågan: Ska vi ha olika länsmyndigheter som styr sin polisverksamhet på ganska olika sätt, eller ska vi ha en nationell polismyndighet som kan styra upp arbetet så att man arbetar på samma sätt och når lika goda resultat överallt?

Anf. 8 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Det finns givetvis mycket man kan säga i den här frågan, en väldigt allvarlig fråga, om hur vi kan få fler våldtäktsanmälningar ordentligt utredda så att de leder till åtal och i slutändan fällande dom. Siffrorna är för dåliga som det är i dag.

Ett av två bra steg som redan har tagits, som justitieministern också varit inne på, är den nationella handlingsplanen som vi här i riksdagen har antagit. Det är ett historiskt dokument genom att vi har samlat ett stort antal åtgärder i en handlingsplan. Tack vare handlingsplanen vet vi att inte minst utbildningsinsatser har satts i gång och fungerat väldigt bra. Vi har också tillsatt en utredning som ser över den nya sexualbrottslagstiftningen, som ändå är från förra mandatperioden, för att se hur den har fungerat och vad som ytterligare behöver förändras. Så det sker mycket som är bra.

Från Centerpartiets sida skulle jag bara vilja avsluta med att vi vill se ytterligare förändringar av sexualbrottslagstiftningen. Även om det är en ny sak i den här debatten tror jag att diskussionen om samtycke i sexualbrottslagstiftningen är viktig för hela samhällets syn på den här typen av brottslighet. Vi menar från Centerpartiets sida att det ska finnas ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen, vilket det i dag inte gör. Det ser vi som en stor brist.

Det sker mycket som är bra, men vi behöver bli ännu mycket bättre, för resultatet är absolut inte tillräckligt bra som det ser ut i dag.

Fru talman! Jag ska inte tala så länge. Det mesta har redan sagts här i dag.

Detta är viktiga frågor. Vi som parlament har ett ansvar för att granska hur de hemliga tvångsmedlen används. Det vi nu behandlar är alltså 2008 års användning. Det kan tyckas lite sent eftersom det nu är 2010. Jag skulle verkligen önska att det skulle kunna ske lite snabbare.

Även vi i Centerpartiet vill betona att vi tycker att den här skrivelsen skulle kunna vara lite mer omfattande. Vi har nu hört från både Otto von Arnold och Ulrika Karlsson att regeringen har fattat beslut om att ge i uppdrag till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att se över skrivelsen och ta fram bättre statistik, för den skrivelse som vi får från regeringen bygger så klart på de uppgifter som regeringen får från myndigheterna. Det finns ju inte så många andra alternativ.

Man kan också konstatera att om den här regeringsskrivelsen för 2008 om hemliga tvångsmedel inte är tillräckligt bra är den ändå bättre än den var tidigare. Den var inte tillräckligt bra under Thomas Bodströms tid som justitieminister och den är inte heller tillräckligt bra nu när vi har Beatrice Ask som justitieminister. Men med det beslut som fattas i dag kommer det att bli bättre.

Ulrika Karlsson var inne på när man får använda hemliga tvångsmedel. Jag vill lägga till gränserna för vilka brott det måste gälla. Det är väsentligt att komma ihåg att polis och åklagare inte alls får använda hemliga tvångsmedel om det inte rör sig om mycket grova brott.

För hemlig teleavlyssning gäller att det inte får vara lägre straff än två års fängelse i straffskalan. Det är ett fåtal brott som har så höga straff i straffskalan. Det får också användas om det aktuella brott som utreds antas ge mer än två års fängelse.

När det gäller hemlig teleövervakning är gränsen inte lindrigare straff än 6 månaders fängelse.

Tittar man på när hemliga tvångsmedel har använts är det i stor utsträckning vid grova narkotikabrott. Det är framför allt då som polis och åklagare använder hemliga tvångsmedel. Det har också handlat om dråp, mord, grova rån och liknande. Det är alltså vid mycket grov brottslighet som detta används.

Det är också på något sätt självreglerande, för det kräver mycket resurser av polisen. Att ha någon som sitter och lyssnar vid en teleavlyssning drar mycket resurser. Polis och åklagare använder alltså inte hemliga tvångsmedel om det inte är alldeles nödvändigt av den enkla anledningen att det drar så mycket resurser.
Jag hoppas att vi står här nästa år också, vilket är upp till väljarna, och diskuterar den årliga och förhoppningsvis bättre skrivelsen. Vi ska dock komma ihåg att den trots allt är bättre nu än den varit under tidigare mandatperioder.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)

Herr talman! Det är alltid trevligt att debattera polisfrågor i kammaren. Inför valet 2006 – ni har hört det tidigare i dag – talade vi väldigt mycket om antalet poliser. Det gör vi fortfarande.

De som inte ställde upp på kravet att öka antalet poliser i Sverige till 20 000 tycker inte att det nu är så viktigt att säga att det blivit 20 000. För oss som drev den frågan, och lyckas få många nya poliser ute i landet, är den självfallet viktig. Jag förväntar mig att 20 000 poliser gör mer – förebygger fler brott, utreder fler brott – än vad 17 000 gjorde tidigare.

Före detta justitieministern Thomas Bodström stod tidigare i talarstolen och hävdade att det hade varit en ökning under många år, även när han var justitieminister. Det stämmer. Något år var det till exempel sju stycken, om jag minns rätt. Ökningen av antalet poliser under den innevarande mandatperioden var förhållandevis liten åren 2007–2008. Det var några hundra. Den stora ökningen har kommit under 2009 och nu under 2010. År 2009 ökade antalet med 823. I januari 2010, alltså för en dryg månad sedan, anställdes ytterligare 830 aspiranter, och ungefär lika många kommer i juni. Därmed är vi uppe i våra 20 000 poliser.

Ska vi säga någonting om civilanställda också? Det tycks vara en stor sak. Jag sitter i Rikspolisstyrelsens styrelse. I går fattade vi beslut om årsredovisningen för 2009. Vill till exempel Lena Olsson veta hur många färre civilanställda det finns i Dalarna, där hon bor, kan hon få veta det. Jag kan berätta att antalet civilanställda totalt i landet under 2009 minskade med 54, varav 37 ute i polismyndigheterna. Detta gör Thomas Bodström och övriga i oppositionen en stor affär av, samtidigt som antalet poliser under 2009 ökade med 823 och samtidigt som antalet civilanställda 2010 fortfarande är långt större än det var 2006, när det var Socialdemokraterna som satt i regeringen.

Vi ska också komma ihåg – det är värt att påminna om – att under förra mandatperioden införde dåvarande justitieministern Thomas Bodström ett speciellt program för att förtidspensionera poliser. Det var sättet att klara budgeten. Man skulle ta poliser ur tjänst innan de uppnått pensionsålder.

Jag måste så klart säga något om trafikdatalagringen också. Detta är ett direktiv som jag och Centerpartiet från första början har varit motståndare till. Vi tycker att det är fel inriktning. Samtidigt har Sverige, precis som det står i betänkandet, en skyldighet att implementera de direktiv som vi har skrivit under. Det är bara att beklaga att Thomas Bodström drev igenom den här frågan i EU.

Men ingenting är helt bestämt för alltid. Det är klart att vi kan ändra EU-direktivet om vi lyckas få en majoritet i EU för det. Från Centerpartiets sida skulle vi gärna omförhandla direktivet.

Det är klart att trafikdatauppgifter är viktiga för polisens brottsbekämpning, inget snack om saken. Men detta ska ställas mot den integritetskränkning det innebär att staten ska bestämma att alla våra uppgifter om hur vi ringer, skickar sms och annat ska lagras.

Det var med förvåning vi på justitieutskottet plötsligt såg att det kom en gemensam reservation från oppositionen. När man läste reservationen började man fundera på vad det som står där egentligen betyder. Jag citerar ur oppositionens reservation: ”Vi anser att den registrering av enskildas förehavanden som genomförs genom datalagringsdirektivet är och får inte vara ett oproportionerligt ingrepp i den personliga integriteten.”

Vad betyder ”är och får inte vara”? Betyder det att Socialdemokraterna tycker att det direktiv som Thomas Bodström tidigare drev igenom i EU är ett oproportionerligt ingrepp i den personliga integriteten? Det är faktiskt vad som står här, och det är väldigt intressant. Då borde handlingslinjen nu från oppositionen vara att vi ska göra vad vi kan för att omförhandla detta i EU.

Men i den följande diskussionen i medierna är det inte alls så det låter från den rödgröna vänsterkartellen. Till exempel säger Vänsterpartiets Alice Åström att man tänker införa datalagringsdirektivet som det är och att det inte ska lyftas upp på EU-nivå igen. Man kan också läsa i tidningen att uppgifterna ska få sparas i ett år enligt den rödgröna överenskommelsen. Miniminivån är sex månader. Helt plötsligt vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet implementera ett direktiv i svensk lagstiftning på ett sätt som är mer långtgående än vad som är nödvändigt. Ni får gärna rätta mig och berätta vad ni har kommit överens om, om ni nu har kommit överens. Reservationen var i alla fall så otydlig att man verkligen kan fundera på om det finns någon överenskommelse över huvud taget.

Jag ska säga något kort om några andra frågor som har varit uppe här i kammaren. Vad gäller fristående myndigheter och vem som ska utreda brott som har begåtts av poliser eller annan personal i rättsväsendet är det jätteviktigt att internutredningen sker så fristående det bara är möjligt. Men vi kommer inte ifrån att polisutredningar görs av poliser och åtal väcks av åklagare. Även en fristående myndighet får anställa poliser och åklagare för att kunna lösa de interna utredningarna. Det är någonting som man inte hör från oppositionens sida.

Även vi i Centerpartiet vill ha en akademisk polisutbildning. Men det tar tid att få fram en ny lagstiftning. Utifrån den utredning som är lagd av Anders Danielsson finns det fortfarande ett antal kvarstående frågor. Johan Pehrson tog upp några av dem. Jag kan nämna en annan: Det ska inte finnas något test av personen innan den får gå polisutbildningen. Ska vi låta någon som har en bakgrund i eller befinner sig i ett kriminellt gäng gå polisutbildningen? Är det vettigt? Det finns många kvarstående frågor, och det är inte så enkelt som att bara stå och säga: Tryck på knappen, genomför en akademisk polisutbildning nu! Men inriktningen från Centerpartiets sida är densamma.

Frågan om en polismyndighet drivs också av Centerpartiet. När man lyssnar på Thomas Bodström handlar det dock bara om centralisering. Jag skulle vilja säga att det samtidigt som man slår ihop polismyndigheterna till en myndighet är oerhört viktigt att det lokala polisarbetet stärks, med samverkansavtal mellan polis och kommuner och nära samarbete med socialen, skolan och andra aktörer i lokalsamhället. Att polisen ska finnas så lokalt som möjligt, så nära befolkningen som möjligt, är precis lika viktigt i Gagnef – jag tittar på Lena Olsson; det ligger åtminstone i Dalarna – som i Rosengård. Tala inte bara om att centralisera polisen! Vi från Centerpartiet är inte med på den linjen.

Tiden går, herr talman, men jag måste rätta några saker. Första talaren här i talarstolen, Thomas Bodström, påstod några saker som helt enkelt inte är sanna och måste rättas till. Sverige skulle vara dömt till skadestånd för att vi inte implementerat datalagringsdirektivet. Så är det inte. Det har inte utdömts något skadestånd ännu. Thomas Bodström sade att 90 procent av bedrägerierna i Stockholm inte utreds. Det som Justitieombudsmannen har granskat är en rotel, så det stämmer inte att det är 90 procent i hela Stockholm. Det är absolut illa nog, men man måste vara lite mer noggrann med fakta när man står här och agiterar i riksdagens talarstol. Thomas Bodström nämnde också att utredningen om polisutbildningen kom i januari 2007. Det gjorde den inte. I betänkandet står det att den kom i april 2008. Lite mer noggrannhet krävs för att man ska kunna lita på vad som sägs här i kammaren.

Det har varit fyra förlorade år, fick vi höra. Sanningen är precis den motsatta. Nu är det fler brott och även en högre andel av brotten som utreds och leder till åtal och fällande dom. Framför allt vill jag nämna den nationella trygghetsundersökningen. Svenska folket känner sig tryggare i dag. Det är inte tillräckligt; vi har mycket mer att göra. Men svenska folket känner sig tryggare i dag än vi gjorde 2006. Det är möjligt att Thomas Bodström har en annan bild, men jag är glad att svenska folket åtminstone säger att vi går mot ett tryggare samhälle, även om det finns mycket kvar att göra.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 29 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Denna debatt om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år, och det är ungefär samma frågor som vi debatterar. Betänkandet utgår från de motioner som kom in under höstens allmänna motionsperiod. Man skulle kunna tro att debatten utgår från dessa motioner, men den har handlat om någonting helt annat i dag. Så kanske det fortsätter även när jag håller mitt anförande.

Många av de motioner som vi behandlar har vi behandlat många gånger tidigare, och därför är det i detta fall så kallad förenklad behandling. Mycket av det som vi nyss debatterade med anledning av betänkandet om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer skulle också kunna höra hemma i denna debatt om våldsbrott och brottsoffer.

Först av allt måste poängteras vilken påverkan på livet det kan innebära att utsättas för våldsbrott. Det kan gälla enstaka, allvarliga brott, men det kan också handla om upprepad brottslighet. Det är mannen som blir nedslagen i krogkön för att han råkat titta på fel tjej vid fel tillfälle, eller kvinnan som lever under ständiga hot om våld och i värsta fall dagliga slag och annat våld. Våld och rädsla för våld gör att många av dessa offer helt enkelt inte kan leva ett normalt liv.

Från samhällets sida måste vi göra allt vi kan för att stoppa våldet och för att göra livet lättare för brottsoffer. Det ska vara lätt att vända sig till någon som kan hjälpa till, och det ska vara lätt att polisanmäla och få hjälp genom den rättsliga processen.

De rättsliga myndigheterna är viktiga, framför allt polisen, men de ideella krafterna är också mycket viktiga. Kvinnojourerna, brottsofferjourerna, Bris och många fler gör ett viktigt arbete, och det ska de också ha ett stort tack för.

Om jag då går över till lite av det som debatten har handlat om tidigare kan jag inte låta bli att kommentera det som Elisebeht Markström uppehöll sig väldigt länge kring i sitt anförande, nämligen att det skulle ha blivit otryggare i Sverige med alliansregeringen. Jag har nu tagit med datorn hit för att jag inte ska säga fel.

Det känns obegripligt att Elisebeht Markström kan hålla detta anförande i kammaren i dag när Brå så sent som i måndags presenterade sin nationella trygghetsundersökning som visar att det är precis tvärtom. Jämförelsen mellan 2006 och 2009 visar att svenska folket känner sig tryggare och inte blir mer utsatt för brott.
Anmälningarna har ökat, men undersökningen visar att det inte är fler som säger att de faktiskt har utsatts för brott.

I denna undersökning har man tillfrågat 14 000 personer. När vi kommenterar partisympati- och opinionsundersökningar brukar det handla om 1 000 eller 2 000 tillfrågade. Här är det alltså 14 000 tillfrågade, så det är en mycket trovärdig undersökning.

Antalet personer som säger sig vara otrygga när de är ute på kvällen har minskat sedan 2006 från 21 procent till 16 procent. Det är alltså en högst markant skillnad. Det är fler som helt enkelt vågar vara ute och röra sig utan att känna sig rädda och otrygga.

Elisebeht Markström uppehöll sig också vid att det skulle vara stora regionala skillnader. Det är det. Men det hon ville antyda är helt felaktigt, nämligen att man skulle ha glömt bort landsbygd och glesbygd och satsat i städerna, och att de regionala klyftorna därmed skulle ha ökat. Något sådant kan vi inte se. Det är faktiskt tvärtom. Man känner sig otryggare i storstadsområdena. Otryggast känner sig människor i Västmanland, därefter kommer tyvärr Skåne. Man känner sig allra tryggast längst uppe i norr.

Detta är vad den nationella trygghetsundersökningen har kommit fram till. Om sedan Socialdemokraterna vill stå här i kammaren och säga att det är precis tvärtom är det väl upp till dem. De som lyssnar kan själva gå in på Brås hemsida och läsa och få veta hur verkligheten ser ut.
Fru talman! Liksom i förra debatten vill jag också i denna debatt lyfta upp några särskilda frågor som gäller barn som brottsoffer. Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ett ansvar för att brottsoffer ska få den hjälp och det stöd som de behöver. Lagstiftningen skärptes också 2007. Vi i Centerpartiet menar dock att det fortfarande finns brister, speciellt vad gäller barn som är brottsoffer och lever i samma hem och familj som gärningsmannen. Det är alltså barn som lever i familjer där någon är dömd för våldsbrott mot barnet och kanske även mot mamman, pappan eller något syskon.

Vi har sett alltför många fall där våldet fortsätter utan att samhället gör något. Inte sällan fortsätter en kvinna eller man att bo med den partner som är dömd för våldsbrott mot henne, honom eller barnen. Vi menar att socialtjänsten ska ha en skyldighet att genomföra en barnutredning i dessa fall för att se hur barnets levnadsförhållanden ser ut. Barnutredningen ska fokusera på barnets förhållanden och synliggöra bristerna i föräldrarnas förmåga att ge barnet en trygg tillvaro, omvårdnad och god fostran. Det måste också fungera när familjen flyttar från en kommun till en annan. Där har vi sett stora brister. Samhället kan inte stå vid sidan om och låta bli att ingripa.

Alltför många barn lever sitt liv under hot, osäkerhet och våld. Vi vet att rädda och osäkra barn ofta blir arga och frustrerade ungdomar, som lever ut sin frustration genom att begå brott mot andra.

En annan viktig fråga är processen när en förälder döms att betala skadestånd till sitt barn. Vi i Centerpartiet menar att det är rimligt att staten i de fallen betalar ut skadeståndet direkt till barnet och sedan tar över kravet på föräldrarna. Det ska inte vara så att barnet ska behöva utkräva skadestånd av sina egna föräldrar. Det är också viktigt att pengarna blir låsta på barnets konto, så att inte föräldrar kan ta ut dem och använda dem till helt fel saker. Redan i dag finns det begränsningar, men det finns också problem som behöver lösas.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 30 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Mitt anförande handlade inte om något helt annat. Det handlade om otrygghet och kopplingen mellan otrygghet och brottsutveckling i ett samhälle. Förnekar Johan Linander att det skulle finnas något som helst samband mellan hur brottsutvecklingen och brottsligheten i ett land ser ut och hur ett land förmår utjämna skillnader, se till att hälsotillståndet är gott och så vidare. Finns det inget sådant samband över huvud taget? Jag anser att det gör det, och det var detta som mitt anförande handlade om.

Jag talade nog inte om några regionala klyftor mellan landsbygd och stad. Jag har inte skrivit det i mitt anförande, och jag kan inte minnas att jag skulle ha sagt det. Det var nog Johan Linander som lyssnade lite dåligt eller tolkade in något som jag faktiskt inte sade. Jag citerade statsminister Fredrik Reinfeldt, som talade om att Sverige ska vara ett land som håller ihop, där sociala och regionala klyftor minskar. Det var i det sammanhanget jag använde det uttrycket. Det var alltså inte mina ord.

Jag hade önskat att Fredrik Reinfeldts uttalande hade blivit verklighet. Det är ju inte så. Nu ökar i stället skillnaderna. Utanförskapet ökar och arbetslösheten ökar. Människors möjlighet till egen försörjning minskar. Otryggheten ökar, helt enkelt.

Anf. 31 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det stämmer att Elisebeht Markström citerade statsministerns anförande från 2006, och det gjorde hon så klart i syfte att visa att han hade fel, det vill säga att de regionala klyftorna vad gäller trygghet och så vidare skulle ha ökat. Men så har inte skett.

När det handlar om sambandet mellan människors trygghet och att man har jobb, bra hälsovård och en fungerande skola ligger underförstått i Elisebeht Markströms fråga att det skulle ha blivit sämre med människors hälsa eller att skolan skulle fungera sämre. Så är ju inte fallet.

Jag tror att det finns ett samband, och om människor verkligen hade fått det sämre i sina liv och känt att de hade svårare att klara sig, att skolan inte skulle fungera eller att till och med sjukvården skulle fungera sämre, tror jag att vi också skulle ha sett att tryggheten hade minskat. Men vad visar den nationella trygghetsundersökningen? Jo, den visar precis det motsatta. Det logiska resonemanget haltar betänkligt.

Jag förstår att Elisebeht Markström inte har tagit del av Brås nationella trygghetsundersökning för 2009. Läs den gärna! Jag tror att Elisebeht Markströms anförande skulle ha blivit helt annorlunda om hon hade hunnit läsa den rapporten före dagens debatt.

Anf. 32 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Den nationella trygghetsundersökningen är inte en undersökning som ser till helheten och diskuterar människors upplevda trygghet, utan den handlar om hur man upplever risken att bli utsatt för brott och risken att röra sig ute i samhället, särskilt när det är mörkt. Det är det som den nationella trygghetsundersökningen handlar om.

Sanningen att säga, Johan Linander, är det en undersökning som tittar bakåt i tiden, eller hur? Den tittar inte framåt i tiden. Självklart är det så. Man har frågan 14 000 personer under förra året hur de upplever tryggheten.

Skulle man fråga alla dem som är arbetslösa och de ungdomar som inte kommer i närheten av en anställning hur de upplever sin trygghet i vidare mening tror jag att svaret skulle komma att vara helt annorlunda. Självklart finns det ett samband med hur ett samhälle vill och förmår utjämna skillnaderna i livsvillkor mellan människor. Det är självklart. Allt annat vore knasigt. Jag tror heller inte att Johan Linander skulle förneka att det finns ett sådant samband.

Nu ökar arbetslösheten. Vi har 9 procents arbetslöshet i Sverige. Vi har mängder med människor som står utanför försörjning. Det är 500 000 som har lämnat a-kassan. Barnfattigdomen har aldrig varit så hög. Det är 200 000 barn som lever i relativ barnfattigdom i Sverige. Det är väl ändå en beskrivning av att tryggheten har försämrats för alla dem som drabbats?

Det handlar inte bara om dem som drabbas direkt. Detta kommer att påverka hela samhället. Det kommer att påverka Johan Linander. Det kommer också att påverka mig och alla andra runt om.

Anf. 33 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag tycker att det är lite konstigt att man ifrågasätter Brås nationella trygghetsundersökning när 14 000 människor är tillfrågade. I vilka opinionsundersökningar är det så många? Det är klart att den här undersökningen är trovärdig.

Man har frågat hur människor upplevde sin trygghet under 2009, mitt under den värsta globala ekonomiska kris vi har haft på årtionden. Det är klart att fler har blivit arbetslösa. Fler har kanske känt en osäkerhet inför framtiden. Trots detta är det bättre 2009 än det var 2006 när Socialdemokraterna styrde landet.

Hur ska man tolka det? Mitt under en brinnande global ekonomisk kris upplever människor sig tryggare än de gjorde 2006. Skillnader mellan livsvillkoren betyder självklart mycket, och det finns ett samband. Men vad betyder då det här resultatet?

Jo, att det inte har försämrats när det gäller skillnaderna mellan livsvillkoren i förhållande till 2006. Om så hade varit fallet hade väl människor känt sig otryggare, precis enligt Elisebeht Markströms eget resonemang? Med större skillnader mellan människors livsvillkor skulle vi ha betydligt fler brott och otrygga människor. Nu är det tvärtom.

Med Elisebeht Markströms eget resonemang kan vi bara dra slutsatsen att den här nationella trygghetsundersökningen visar att folk faktiskt inte känner sig otryggare. De gör inte det, eftersom det inte har blivit större skillnader i livsvillkoren än det var 2006 när vi hade en stor arbetslöshet trots att vi befann oss i en högkonjunktur.

Svenska folket får väl göra ett klokt val och se vem som ska fortsätta styra det här landet i höst.