Alliansen vill stärka domstolarnas oberoende ställning

Det är turbulent inom domstolarna för tillfället. Hårdföra besparingskrav, växande balanser och omfattande omstruktureringar. Lägg därtill trolig fortsatt ökad måltillströmning samt hela infasningen av t. ex. utlänningsnämndens arbetsuppgifter samt tänkta nya rättegångsregler så ökar turbulensen ytterligare.

Mitt i denna turbulens har det hettat till i lönediskussionerna mellan domarna och deras praktiska arbetsgivare, Domstolsverket, gällande frågan om individuella löner. Det är en fråga som från och till funnits på dagordningen i snart två decennier. Drivkraften har varit utvecklingen inom den privata sektorn, vilken i olika avtal överförts på den offentliga arbetsmarknaden. Statens arbetsgivarverk har varit pådrivande efter styrning från Finansdepartementet och med stöd från dess myndigheter (bl.a. Riksrevisionsverket och Statskontoret). Ur statens synvinkel är det ju billigare att belöna ett fåtal än att lyfta ett kollektiv av befattningshavare. Tanken har officiellt varit att ”skicklighet” ska premieras för att främja framtida rekrytering och leda till kvalitetshöjning. SACO och Jusek, som organiserar även domarna, övertygades initialt om förtjänsterna med en ”skicklighetsbelöning”, vilket påverkat utformningen av de kollektivavtal som formellt styr löneförhandlingarna inom hela rättsväsendet, inklusive domstolarna. Domarnas organisationer, Domareförbundet och domstolssektionen inom Jusek, har dock hela tiden varit avvisande.

Den borgerliga regeringen avvärjde under början av 1990-talet de framstötar som då gjordes på domstolsområdet. Vi försökte i stället rent allmänt stärka domstolsväsendets konstitutionella ställning, vilket bl. a. ledde till, förutom igångsatt författningsreform (Petris utredning), förändringar rörande Domstolsverkets ledning och betänkandet ”Domarna på 2000-talet” (ordförande dåvarande Justitiekansler Johan Hirschfelt). Socialdemokraternas maktövertagande 1994 medförde att tänka reformer för att stärka domstolarna konstitutionellt fick avbrytas.

Vi har därför gemensamt lyft fram frågan om att frigöra Domstolsverket från dagens regeringsmyndighet för att stärka domstolarnas oberoende. Det kan t. ex. ske genom att Domstolsverket underställs en styrelse under Riksdagen och får en annan ledningsstruktur (jämför de reformer som “återställdes” av socialdemokraterna 1995).

Ur konstitutionell synvinkel är en individuell lönesättning för domare svårförenlig med strävan att stärka domarnas självständighet och oberoende. Domstolsverket, en förvaltningsmyndighet under regeringen, är formellt arbetsgivarpart och skulle således ytterst, med eller utan biträde av domarnas fackliga företrädare, avgöra hur och var skicklighetskriteriet skulle tillämpas. Det ligger i sakens natur att en skicklighetsfaktor inte låter sig kristalliseras annat än i mera allmän mening och det är alltså i praktiken fråga om en rent skönsmässig bedömning. Redan den möjliga misstanken att lönebelöningar ges för att främja lojalitet i viss riktning är förödande för tilltron till domarnas integritet och opartiskhet. Ett överförande av en ”skicklighetsprincip” också för de högsta domarna, exempelvis justitieråd och regeringsråd, medför att systemet med individuella löner skulle bli helt absurt.

Sedan december 2000 finns förslag i en statlig utredning (SOU 2000:99) att öppna och formalisera tillsättningen av de högsta domartjänsterna, vilka nu helt beslutas av regeringen utan varje möjlighet till insyn. Förslaget har efter remissbehandling blivit liggande på departementet, eftersom utredningens majoritet gick regeringen emot. Tillsättning av domare och deras avlöning bör vara en fråga om institutionell tilltro och inte en tillämpning av kollektivavtal. Strukturfelen och de konstitutionella underskotten inom domstolsväsendet är flera. Individuell lönesättning för domare bidrar här till en icke önskvärd snedvridning på området. Önskar man i ett begränsat perspektiv differentiera lönesättningen, bör endast tjänster (befattningar) komma ifråga, vilka kan sökas och besättas efter en öppen prövning, i stället för en svårmotiverad lönesättning. Den arbetsrättsliga strukturen bör allmänt för domarnas del, vilket framhölls redan i betänkandet 1994, underordnas konstitutionella hänsyn.. I länder, vilka vi anser som förebilder i rättsstatssammanhang, är också varje tanke på en individuell lönesättning för domare helt otänkbar. Att nu Internationella Domarunionen sett sig tvungen att intervenera till förmån för den svenska domarkåren i dess motstånd mot individuell lönesättning, är helt utan motstycke och riskerar att leda till en mindre smickrande uppmärksamhet för vårt lands del.

S-regeringen och dess stödpartier sätter inte rättsäkerhet eller konstitutionella frågor i fokus. För att det ska ske i Sverige krävs en ny borgerlig regering. En regering som kommer att sätta frågan om att långsiktigt stärka domstolarna, så väl strukturell som ekonomiskt, högt på agendan. Det är där den hör hemma i de flesta rättsstater.

Alliansens rättsgrupp
Johan Pehrson (fp)
Beatrice Ask (m)
Peter Althin (kd)
Johan Linander (c)

This entry was posted in Insändare. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.