Anförande och repliker ang. Hemlig teleavlyssning m.m. under år 2007

Anf. 190 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Som lagstiftare måste vi alltid fundera på om en tvångslag är väl motiverad, så motiverad att den kan anses nödvändig gentemot kränkningen av den personliga integriteten. Det måste alltid göras en avvägning mellan kränkningen av den personliga integriteten och behovet av den här åtgärden för att utreda grov brottslighet. Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning, som vi debatterar här i dag, är hemliga tvångsmedel som polisen får använda i vissa fall. Oftast sker det mot grova narkotikabrott, men det kan även användas mot andra grova brott.

För mig är det ingen tvekan om att det finns goda skäl för polisen att ibland kränka människors personliga integritet, helt enkelt för att utreda grova brott som har begåtts. Men det är också så – jag säger det för egen del och för hela alliansen, vill jag påstå – att polisen ska få använda de här metoderna, men samtidigt måste vi kunna värna enskilda människors rättssäkerhet och personliga integritet.

Det är därför vi från alliansen under den här mandatperioden har förbättrat den årliga skrivelsen så att det är lättare att följa vad som händer och om det är effektivt. Det skedde inte under den förra mandatperioden. Vi har infört den så kallade underrättelseplikten, det vill säga att de som är utsatta för hemliga tvångsmedel ska få veta det i efterhand. Det har vi genomfört den här mandatperioden. Det genomfördes inte när den nuvarande oppositionen satt i majoritet i den här kammaren. Vi har också genomfört och introducerat Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som också har ett ansvar för att ha tillsyn över hur de brottsbekämpande myndigheterna använder hemliga tvångsmedel. Det har vi infört den här perioden, när alliansen sitter i regeringsställning. Det skedde inte under förra mandatperioden.

Fru talman! Under 2007 ökade antalet tillstånd till hemliga tvångsmedel, med undantag för hemlig kameraövervakning. Detta betyder inte per automatik att hemliga tvångsmedel har använts i fler brottsutredningar. Eftersom den grova brottsligheten oftast är välorganiserad och det är många personer som är involverade i samma brottslighet är det ofta många misstänkta i samma ärende som avlyssnas eller övervakas.

Effektiviteten har legat relativt stabilt de senaste tio åren. Det betyder i och för sig att när det blir fler avlyssningar och övervakningar har de också varit effektiva i ett större antal fall. Även om procentsatsen ligger stilla betyder det ju att det faktiskt har varit effektivt i fler fall. Vi kan ta telefonavlyssningen som exempel. Där har åtgärden haft betydelse för förundersökningen i 47 procent av fallen.

Betyder det då att avlyssningen varit direkt felaktig i mer än hälften av fallen? Man skulle nästan kunna tro att det var så efter att ha lyssnat på tidigare talare. Men svaret är nej. Det finns många anledningar till att avlyssningen inte blir framgångsrik. I nästan en tredjedel av fallen har det berott på tekniska problem, att abonnemanget har upphört eller att den misstänkte har åkt utomlands eller gripits för annat brott. När det gäller telefonavlyssningen hade avlyssningen ingen betydelse för förundersökningen mot den misstänkte i 119 fall.

I stället kunde i alla dessa 119 fall ingripande ske mot andra personer. Det kan man inte heller anse var helt misslyckat i så fall. Återstår 224 fall där förundersökningen lades ned eftersom brott inte kunde styrkas. Det är ungefär 23 procent. Man kan tycka att även det är för mycket.

Om man ska lägga ned så mycket tid på siffror och statistik som Mehmet Kaplan gjorde tycker jag att man måste läsa på lite bättre och vara lite mer noggrann. Att räkna alla telefonavlyssningar som inte leder till åtal av den avlyssnade som misslyckade är missvisande. Jag tror inte att Mehmet Kaplan menar att polisen i förväg skulle räkna ut i vilka fall det blir tekniska problem så att avlyssningen inte kan genomföras. Man ska kanske inte heller kräva av polisen att de ska veta vilka av de misstänkta som kommer att gripas för andra brott. Det kan man inte anse är misslyckat. Det har inte varit effektivt i just den förundersökningen, mot den misstänkte personen, men det betyder inte att avlyssningen har varit misslyckad.

Om vi tittar på telefonövervakningen är Mehmet Kaplans statistik helt enkelt felaktig. Han har läst fel i skrivelsen. När han säger att i ett fall av 1 315 hade domstolen avslagit polisens ansökan är det fel. Det handlar om ett fall där det enbart var fråga om hemlig tele-övervakning. I de allra flesta fall av tele-övervakning är det samtidigt telefonavlyssning, och de räknas inte in. Det var alltså ett fall av 349 som avslogs, inte av 1 315. Om man ska räkna ut det procentmässigt blir det inte så mycket ändå. Man kan tycka att det är för få avslag, men man ska i alla fall ha rätt siffror om man talar så mycket om hur statistiken fungerar.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 191 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Jag skulle efter denna redogörelse av Johan Linander vilja säga att när det gäller hemlig teleavlyssning kan vi vara överens om att 16 av nära tusen ansökningar om tillstånd till hemlig teleavlyssning har avslagits i domstol.

Sedan skulle jag vilja att Johan Linander redogjorde för ytterligare en aspekt av detta, nämligen hur mycket vi har hjälpt andra länder. I skrivelsen står det att 13 förundersökningar av dessa tusen har varit föranledda av begäran om rättslig hjälp från annat land beträffande vilka det saknas uppgift om resultatet av avlyssningen. Finns det någon idé om vad man tänker göra åt detta? Finns det någon möjlighet att efterforska om det varit effektivt? Uppenbarligen verkar vi inte riktigt kunna komma åt effektiviteten här hemma, men vi kanske kan få andra länders säkerhetstjänst eller polis – nu gäller det framför allt polisen – att eventuellt redovisa det.

Vad beträffar hemlig tv-övervakning var två fall föranledda av begäran om rättslig hjälp från annat land. Jag är intresserad av detta och undrar om Johan Linander kanske kan svara på detta.

Anf. 192 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är en ganska allvarlig anklagelse mot domstolarna när man påstår att de inte gör en riktig prövning av polisens ansökningar, att det bara skulle handla om en slentrianmässig prövning från domstolarnas sida. Jag tror inte att de domare som sitter och dömer dessa fall känner igen sig i det.

När det gäller andra länder som begär rättslig hjälp från Sverige kan jag hålla med om att det hade varit bra om vi i denna skrivelse kunnat få en redogörelse för ifall de fallen varit effektiva på det sätt som vi definierar det, det vill säga om det lett till att den misstänkte kunnat åtalas. Nu finns inget sådant informationsutbyte, men det är förstås något man kan samarbeta om i EU. Det är glädjande att även Miljöpartiet numera vill vara kvar i EU.

Man ska heller inte glömma att vi också från svensk sida begär hjälp. Vi begär hjälp av andra länder med telefonavlyssning av personer som befinner sig utanför Sveriges gränser. Hur många fall det rör sig om har vi inte med i skrivelsen. Det skulle man också kunnat tänka sig fått med.

Visst finns det ytterligare förbättringar att göra. Det är ingen tvekan om det.

Anf. 193 MEHMET KAPLAN (mp) replik:

Fru talman! Jag tackar Johan Linander för svaret och håller med honom om att det handlar om att vi hela tiden måste se till att göra förbättringar.

En annan fråga jag har till Johan Linander gäller de offentliga ombuden. Nu tog Johan Linander upp det som om problemet var domstolarna. Problemet är hela systemet anser vi. Problemet är att de offentliga ombuden inte har möjlighet att verka på det sätt som vi lagstiftare, däribland Johan Linander som lagstiftare även under den förra mandatperioden, har tänkt oss. Därför tycker jag att oavsett antalet, när andelen går ned så mycket och det är så få ansökningar som avslås, måste en äkta liberal som Johan Linander – som hela tiden sagt att det är oerhört viktigt att den enskilda individen måste kunna känna sig säker ifall han eller hon är oskyldig – höra en varningsklocka ringa någonstans. Jag är orolig när inte ens han reagerar på detta, och då förstår jag inte riktigt hur resten av den grupp som regeringen baseras på ska kunna hantera dessa frågor, som är oerhört viktiga.

När andelen sjunker måste det till olika former av undersökningar, en utredning som kollar upp vad det är som gått fel. Det är absolut inte domstolarna, för domstolarna har att tolka den lagstiftning vi har. Alltså är det fel någonstans. Det kan inte vara så att man har rätt nästan varenda gång man lämnar in en begäran. Så är det inte ens i filmerna, Johan Linander!

Anf. 194 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Man kan också tänka sig att polisen har knappa resurser och inte vill ha telefonavlyssning och hemlig kameraövervakning eller hemlig teleövervakning i fler fall än de verkligen klarar av och att de då väljer ut de fall där det från första början är alldeles klart att de har rätt att använda de hemliga tvångsmedlen. Det är därför det sedan blir väldigt få tillfällen då domstolen avslår polisens begäran. Det kan man tänka sig. Det har inte blivit färre avslag, men de är fortfarande få, och det kan man ha synpunkter på.

En viktig sak som tillkommit under de senaste åren är underrättelseplikten som den borgerliga regeringen nu har genomfört. Det betyder att den enskilda personen kan vända sig till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och fråga om han eller hon varit utsatt för hemliga tvångsmedel och ska då få svar på det. De möjligheter som enskilda har innebär klara förbättringar. Man har som enskild möjlighet att kontrollera.

Att säga att om de offentliga ombuden inte fungerar finns det ingen rättssäkerhet tycker jag är felaktigt. Den borgerliga alliansen har infört två goda möjligheter för de enskilda att ha bättre kontroll på ifall man utsatts för någon felaktighet när det gäller hemliga tvångsmedel. Jag tror inte att det blir fel så värst ofta. Jag tror att polisen använder det på ett rimligt och väl avvägt sätt och att domstolarna gör en ordentlig prövning i varje enskilt fall. Det handlar inte om slentrianmässiga prövningar vilket har hävdats.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.