Anförande ang. våldsbrott och brottsoffer

Anf. 40 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! En debatt om våldsbrott och brottsoffer är en årligen återkommande debatt. Vi utgår från motioner som skrevs under förra höstens allmänna motionsperiod, och det är också naturligt att debatten kretsar kring dessa motioner. Jag återkommer lite senare med några kommentarer till de reservationer som oppositionspartierna har med anledning av betänkandet.

Först av allt måste det poängteras hur förödande det kan vara att vara utsatt för våldsbrott. Det kan gälla enstaka men väldigt allvarliga brott, men det kan också handla om upprepade brott, människor som lever under ständiga hot om våld och i värsta fall dagliga slag och annat våld. Det kan handla om mäns våld mot kvinnor. Det kan handla om föräldrars våld mot barn, om verbal och fysisk mobbning bland barn och ungdomar och det handlar om hedersrelaterat våld och förtryck.

Våld och rädsla för våld gör att många av offren helt enkelt inte kan leva ett normalt liv. Livet går åt till att vara rädd, till att läka såren och till att försöka skymma undan skadorna för att på så sätt slippa skammen att vara utsatt för våld. Vi som inte är utsatta för detta kan knappast ens föreställa oss hur hemskt det är att leva ett liv med ständig rädsla för våld och hot om våld.

Från samhällets sida måste vi göra allt vi kan för att stoppa våldet och för att göra livet något lättare för dessa brottsoffer. Det ska vara lätt att vända sig till någon som kan hjälpa. Det finns goda exempel. Den nationella Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50, som jag gärna vill nämna och Barnens hjälptelefon som Bris har, 0200-230 230, är bra exempel på hur brottsoffer på ett enkelt sätt kan få hjälp när den behövs. Givetvis är också kvinnojourernas arbete och skyddat boende viktigt, liksom andra ideella krafters arbete för hjälp av brottsoffer. Det ska vara lätt att ta det första steget ut ur det helvete som många lever i.

Det ska också vara enkelt att polisanmäla och att få hjälp genom den rättsliga processen. Uppbyggnaden av barnahus är ett exempel på hur det kan vara lättare för ett barn att klara sig genom den rättsliga processen efter att ha varit offer för brott. Brottsofferjourernas arbete är jätteviktigt, och vittnesstödjare ska nämnas.

När väl domen har fallit ska det också vara lätt att få ut brottsskadeersättning eller skadestånd och att kunna leva vidare utan fortsatta hot och förföljelse från den person eller grupp som man äntligen lyckats lämna. Alliansregeringen har till exempel tagit initiativ till att hjälpa dem som väljer att lämna den organiserade brottsligheten, vilket kan vara mycket svårt att göra.

De senaste åren har många bra åtgärder vidtagits för att hjälpa brottsoffer, och ännu mer är på gång. En del finns i de nationella handlingsplanerna mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål samt mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Dessa båda handlingsplaner har debatterats tidigare i kammaren, och det har vidtagits åtgärder som håller på att genomföras.

Trots detta finns det en hel del kvar att göra. Stalkningsutredningens förslag om att besöksförbud ska kunna övervakas elektroniskt, genom så kallad fotboja, tycker jag bör genomföras. Detsamma gäller förslagen om ökat skydd för personuppgifter och att det ska bli lättare att få byta identitet i extrema fall då det kan bli aktuellt.

På sikt bör vi även fundera på om utdömda skadestånd i brottmål ska betalas ut genom Brottsskadenämnden, som sedan tar över kravet på gärningsmannen. I dag kan det vara en mycket lång process innan brottsoffret får sitt skadestånd, om man får det. Ett första steg borde vara att brottsskadeersättningen ska följa domstolarnas sakprövade skadestånd.

Detta arbete har redan påbörjats. Det kan man också läsa i betänkandet. Det har tillsatts en utredning, och betänkandet från den ska komma i början av nästa år.

Därför är tidigare påståenden om 180 graders svängning lite konstiga. Vi har påbörjat det arbetet, och då behöver vi inte bifalla motionerna. Vi har inte alls ändrat inställning i den frågan.

Och om vi nu skulle ha ändrat uppfattning i någon fråga, är det så hemskt? Kan man inte få göra det någon gång ibland? Det låter ibland på Socialdemokraterna som att det vore en dödssynd att ändra uppfattning. Det finns de som ändrade uppfattning så fort de lämnade majoriteten och gick till opposition.

Jag har några korta kommentarer till oppositionens reservationer. När det gäller den första reservationen, som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tillsammans, ställs det krav på en handlingsplan för ökad uppmärksamhet på våldsutvecklingen i samhället. Jag har tidigare sagt att alliansregeringen har tagit fram två handlingsplaner som på olika sätt innehåller åtgärder för att minska våldsbrotten och utnyttjandet av de allra mest utsatta.

Samtidigt är det lite konstigt att så bestämt kräva en handlingsplan för ökad uppmärksamhet på våldsutvecklingen i samhället. Det är väl inte det stora problemet? Jag skulle möjligtvis vilja se en handlingsplan med konkreta åtgärder för att minska våldsbrotten. Det är väl det som är problemet, som vi måste agera kraftfullare mot.

Elisebeht Markström hävdade i sitt inlägg att alliansen avstyrker en handlingsplan för att få ned antalet våldsbrott. Det gör vi inte alls. Den reservation som ni har, där ni föreslår bifall till en motion, handlar om hur man ska öka uppmärksamheten på våldsutvecklingen i samhället. Det är ju en sak, och det kan man tycka är viktigt. Men det viktiga är väl ändå att få ned antalet våldsbrott så att färre människor blir utsatta för våld.

Där skulle jag mycket väl kunna tänka mig en handlingsplan med konkreta åtgärder, och gärna också en målsättning för hur vi ska nå framåt i den här frågan. Ska vi acceptera att de anmälda våldsbrotten ökar med ett par procent varje år? Visst är det jättebra om anmälningsbenägenheten ökar, och det gör den säkert också. Men när man ser våldsbrottens utveckling över en 10-, 20- eller 30-årsperiod kan man knappast förklara våldsbrottens ökning bara med att det är fler som anmäler. Det är också en verklig ökning av antalet begångna våldsbrott. Ska vi fortsätta att acceptera att de har ökat, eller ska vi göra någonting åt det?

Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.