Stenhuggaren – Camilla Läckberg

Camilla Läckbergs tredje roman. Fortfarande tycker jag att hon är väldigt bra. Jag läser med stor spänning, även om det blir lite fel med det juridiska och hur polisarbetet fungerar, men det känns inte så viktigt. Tyvärr blev jag lite besviken när även denna roman, Stenhuggaren, utgår från Fjällbackabornas mörka och dolda historia. Stenhuggaren är för lik Isprinsessan och Predikanten för att jag ska kunna ge den högsta betyg.

Den här gången är det ett litet barn som mördas och förklaringen ligger långt bak i tiden. Det är en bra berättad historia, fullkomligt sjuk men med Läckbergs språk blir den trovärdig ändå. Mordgåtan, som berättas varvat i nutid och historisk tid, kombinerat med Erica och Patriks privata problem gör även denna tredje roman till en sträckläsning. Jag längtar redan till den fjärde romanen, Olycksfågeln, inte minst för att få veta hur det gått för Ericas syster Anna. Det är lite typiskt med Camilla Läckbergs romaner. När man fått svaret på mordgåtan finns det fortfarande så mycket kvar man vill veta runt huvudpersonernas privatliv.

Får jag komma med ett litet klagomål till så är det den, i jämförelse med mina egna erfarenheter, allt för negativa bilden av att få barn. Så jobbigt och deprimerande har jag aldrig upplevt att det varit, och då har vi ändå fått först en pojke som fick spendera de första två månaderna på sjukhus och sedan tvillingar. Men samtidigt har Läckberg många träffande beskrivningar. Så hur som helst, det är 404 sidor som bör läsas.

This entry was posted in Bokrecension. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.