Aldrig ensam, alltid ensam – Erik Fichtelius

Jag fick boken i födelsedagspresent för ca en månad sedan och nu har jag försökt läsa den. Även om man väl kan säga att jag är politiskt intresserad så har inte ens jag orkat läsa boken från pärm till pärm. Jag började med att läsa den som en vanlig roman, men ganska snabbt gick jag över till att läsa de kapitel som verkade mest intressanta och de delar av kapitel som fångade min uppmärksamhet. För hur intressserad man än är av politik så blir det ganska jobbigt att läsa 610 sidor utskrivna intervjuer på det sättet som boken är uppbyggd. Ändå kan jag inte säga att boken skulle skrivits, utformats, på annat sätt. Figge har gjort en god sammanställning av sina omtalade intervjuer med Göran Persson, allt för att vi som är intresserade av vad de egentligen pratade om ska få så många obearbetade svar som möjligt.

Har man följt dokumentärserien på SVT och debatten som följde i media i samband med att de visades så tycker jag inte att det finns så mycket heta nyheter i boken. Det blir mer och ännu starkare intryck när man läser intervjuerna, men inte så mycket nytt.

Ett exempel på hur boken “ger mer” av samma sak som vi såg på TV är hur Göran Persson ser på Mona Sahlin. Det går inte att ta miste på hur Persson genom åren sett ner på Mona Sahlins politiska förmåga. Han tar ofta upp hennes mediala genomslagsförmåga och begåvning att sammanfatta politiska budskap på ett folkligt och lättbegripligt sätt, men lika ofta beskriver han hennes bristande förmåga till politiskt tänkande och att formulera ny politik.

Om hennes bok “Med mina ord” säger han 1996: “När hon skriver om politik så tycker jag att det är ganska platt, det är egentligen inget nytt och inget särskilt sensationellt och rätt illa genomargumenterat.”

Om ledarskribenters syn på Sahlin 1997: “…jag tror att man ger henne en överdriven politisk roll… lyfter upp henne till en politisk betydelse som jag tror att hon saknar… det är inga nya tankar och idéer som Mona för fram, utan hennes styrka har varit och är fortfarande att hon är kommunikatör, att hon förmedlar ett budskap. Om hon inte har en apparat bakom sig som föder detta budskap och trycker fram det, då blir det ganska tyst.” Vidare fyller Persson på med: “Vad jag väl snarast reagerar lite mot är att man tilltror henne en större politisk kapacitet än hon har… Det är inte så märkvärdigt det som kommer över hennes läppar…”

Efter den senaste Sahlin-skandalen (?) när det visade sig att hennes bil belagts med dubbelt körförbud så säger Persson (2002): “Jag har respekt för Monas kapacitet som opinionsbildare, det har jag, men det är klart att hennes bidrag till regeringens allmänpolitiska linje blir allt lättare.”

Fichtelius frågar: “Hur ser hennes framtid ut då, hur länge kan hon sitta kvar i regeringen?” och Persson svarar: “Jag vet inte, och det är svårt att spekulera om. Det är möjligt att hon kommer att vara kvar den dagen jag har gått ur regeringen, och att det blir en annan person som får diskutera med Mona om hur hennes framtid ska se ut.”

Det är alltså uppenbart att Göran Persson inte såg Mona Sahlin som sin efterträdare då.

Det finns mycket att säga om vad Göran Persson tyckt och tänkt under intervjueran, men jag får hålla mig till några korta reflektioner som jag gjort.

För det första, Göran Persson är totalt okunnig på allt vad datorer heter. Figge skriver: “Han avslöjar en förvånandsvärd okunskap om den nya världen i ett samtal i mars 2006.”

EF: “Du mejlar aldrig?”
GP: “Aldrig”
EF: “Har du någonsin gjort det i hela ditt liv?”
GP: “Jag vet inte om det var mejl jag skickade på den tiden vi satt i opposition. Då hette det elektronisk post.”
EF: “Ja, det är vad vi andra dödliga kallar mejl.”

Det behöver egentligen inte kommenteras utan står för sig själv. Vi har haft en statsminister i tio år som inte vet vad mejl är…

Göran Perssons syn på riksdagen antyds i en felsägning 1996: “…vi stiftar ju trots allt lagar, eller föreslår lagstiftning…”. Det kan inte varit lätt att tillhöra socialdemokraternas riksdagsgrupp när statsministern gått och haft i huvudet att det är regeringen som stiftar landets lagar.

År 2000 pratade Persson och Fichtelius om hur han går till väga när han ska hitta nya ministrar, vilket är en intressant del av boken. Först gör Persson en bruttolista och han nämner följande grupper, i den ordningen, när han söker personer: “…generaldirektörskretsen… landshövdningar, i domarkretsen, på universiteten, man går i de stora intresseorganisationerna, i riksdagen, kanske också i medierna…”

Som sagt, det har nog inte varit alldeles lätt att sitta som socialdemokrat i riksdagen när Persson varit statsminister.

Vad kan man då säga om Erik Fichtelius som författare. Ingenting egentligen. Han har sammanställt intervjuerna, inte så mycket mer. Det som finns av “mellansnack” som förklaring till diskussionerna visar dock att Figge är en av landets skarpaste politiska analytiker. Jag tycker att han träffar rätt nästan varenda gång.

Kan jag då rekommenderar till läsning? Ja och nej, det beror på vem du är. Man ska vara mycket politiskt intresserad för att få någon större behållning av boken, men vill man försöka förstå hur Göran Persson egentligen tyckt och tänkt under sina år vid makten så är det den bästa möjliga sammanställningen.

This entry was posted in Bokrecension. Bookmark the permalink.

One Response to Aldrig ensam, alltid ensam – Erik Fichtelius

  1. Pingback: Min väg, mina val - Göran Persson » Linander tycker!

Leave a Reply

Your email address will not be published.