Nästan död man – Åke Edwardson

Oj vad det tog lång tid att läsa den här boken, hela sommaren. Jag läser i princip bara när jag flyger, åker tåg och buss, så med sommarens mindre resande så blir läsandet lidande. Den utdragna tiden för att ta mig genom den här nionde och näst sista romanen om Edwardsons kriminalkommissarie Erik Winter gör nog tyvärr att jag inte har gett boken en ärlig chans.

Jag gillar verkligen Åke Edwardson och har läst nästan alla Winterromanerna (däremot har jag svårt för filmatiseringen), därtill står t.ex. “Jukebox” och “Genomresa” i bokhyllan, men den här gången hade jag det riktigt trögt innan jag kom in i storyn. Jag tyckte helt enkelt inte att den var spännande i början. Men längre fram, någon gång när jag passerat de första 250 sidorna, så blev det den normala Åke Edwardson-spänningen och i slutet var jag fullkomligt fast.

En sak kändes dock bara jobbig och det var det trista tjatandet om Erik Winters huvudvärk. Att huvudpersonen inte mår bra och att det påverkar hela stämningsläget har jag ingenting emot, men det lyfts upp till alldeles för stora proportioner. Jag misstänker att denna huvudvärk återkommer som en viktig del i den sista Winterromanen med det lämpliga namnet “Den sista vintern”, men i “Nästan död man” ges den ett orimligt stort utrymme.

Men trots denna kritik så måste jag ju ändå säga att det är ännu en mycket välskriven kriminalroman som självklart är läsvärd. Som alla dessa poliskommissarieserier så vinner Winterromanerna på att läsas i rätt ordning, annars kan jag tänka mig att personskildringarna och kopplingarna mellan personerna i boken blir svåra att greppa. 511 sidor och till slut kommer ni att förstå vad “nästan död man” innebär.

This entry was posted in Bokrecension. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.