Nu vet jag vad smärta är

Det var mitt första och sista maratonlopp! Vilken sjuk smärta! Värmen knäckte mig och vid 26 km började jag känna yrsel. Hade inte klarat att dricka tillräckligt mycket. Vet sedan tidigare att jag lätt får håll om jag dricker för mycket och det blev också resultatet när jag sedan drack 2-3 muggar vid varje vätskekontroll.

Tiden (4,54,36) är långt mycket sämre än jag trott på. Höll nästan ett förväntat tempo i drygt 25 km, hade t.ex. 2,10 på halvmaran, men när jag började känna yrsel, fick håll och dessutom kramp i vänster lår så var jag tvungen att gå under ganska långa stunder. Ville så gärna ta mig i mål och jag kände att jag var tvungen att ta det riktigt lugnt för att inte få totalstopp i maskineriet.

Vid 36-37 km fick jag ny energi, inte minst av att jag kände att jag skulle klara det trots allt, och jag kunde åtminstone hålla ett så pass hyfsat tempo att jag klarade mig under fem timmar. Långt ifrån 4,15 eller 4,30, men som loppet utvecklade sig är jag glad för att jag har fått jubileumsmedaljen som ligger här bredvid mig.

Efter målgång var jag så slut i kroppen att en läkare kom och frågade om jag mådde bra (det gjorde jag inte, men jag sa ändå att det var okej). Det var kanske inte så konstigt eftersom jag låg i fosterställning på Östermalms IP:s löparbanor. Det var helt enkelt den enda sitt- eller liggställning som inte satte igång kramp i någon del av kroppen. Om ni inte upplevt det så kan jag berätta att kramp i nedre ryggmusklerna är fruktansvärt smärtsamt. Fråga mig inte varför ryggmusklerna krampade, men hela kroppen och knoppen tar slut av ett maratonlopp och värmen gjorde sitt.

Nu har jag sprungit ett maraton, 42 195 meter, och det är jag stolt över. All träning på vägen fram har varit mycket bra för min hälsa. Detsamma kan jag dock inte säga om själva loppet, tror det tar dagar innan benen uppskattar en trappa igen och i natt förväntar jag mig inte speciellt mycket sömn. Som det känns nu kommer jag aldrig mer att ställa mig på startlinjen till ett maratonlopp. Kanske halvmara eller Lidingöloppets tre mil, men dagens maratonsmärta känner jag ingen lust att uppleva igen.

Av de som tidigare kommenterat min maratonträning här på bloggen så måste jag få nämna min vän Stefan härifrån Ingarö. Även om jag visste att han är grym och nekat till alla försök till gemensam träning (:-) så imponerar 3,10 och placering 427 något oerhört. Stort grattis till Stefan för ett lysande lopp och även stort grattis till Ola, Klagge, Lars-Ivar och Ulf som genomförde loppet idag.

This entry was posted in Sport. Bookmark the permalink.

11 Responses to Nu vet jag vad smärta är

  1. Rille says:

    Det visste vi redan. Vi följde din framfart via FRA:s hemsida, dr allt du gjorde, allt du sa, allt du tänkte och allt du kände registrerades.

  2. stefan says:

    Grattis Johan
    Starkt att komma i mål trots kramper
    Om ett par dagar kommer tankarna tillbaks, tänk dig att springa under normala förhållanden i 15 grader då flyger du fram på 4.00
    stort grattis en en gång så syns vi på vägarna
    /Stefan

  3. site admin says:

    Tack Stefan! Idag känns det lite bättre, är nöjd med att ha gjort ett maraton och började faktiskt precis titta efter när man ska anmäla sig till Stockholm Halvmarathon. Men en ny halvmara, nja, knappast, men man ska aldrig säga aldrig…

    Kul Rille, men saklighet är mer välkommet.

  4. Ulrika says:

    Hej! Jag är otroligt imponerad! Att ställa upp i Stockholm Marathon och dessutom ta sig i mål, fantastiskt! Tror aldrig jag skulle klara det. Var inne och kollade resultaten efter varje 5 km och blev något orolig för dig vid 35 km när det dröjde, men i mål kom du i alla fall! GRATTIS!

  5. site admin says:

    Tack Ulrika, Västerbron andra varvet ligger mellan 30 och 35 km och där gick jag hela vägen uppför, så nog tog det tid alltid. Kul att du följde mig.

  6. maria larsson says:

    Bra sprungit!! Ett maraton i kokande hetta. Du blir kanske sugen att prova något mer svalkande som en vansbrosimning i 16 grader eller ett vasalopp i minus 25 grader. Jag har provat och det är KALLT!!

  7. site admin says:

    Maria Larsson är ett vanligt namn, men om du är den Maria, dvs Fredriks syster, så hej, vad kul att du hittat till min blogg! Om du är en annan Maria Larsson, så kul att du också hittat till min blogg…..:-)

    Jag är sugen att testa både Vansbrosimning och Vasalopp, eller Vätternrundan för den delen, men det gäller att hinna träna tillräckligt. Speciellt Vasaloppet skulle jag gärna vilja genomföra någon gång. Men lite träning behövs nog, har aldrig ens stått på ett par riktiga längdskidor!

  8. maria larsson says:

    Hej, jovisst är det Fredriks syster.
    Jag har provat lite olika turer i vasaloppsspåret. Jag började med två tjejvasan sedan en halvvasa därefter fyra öppetspår och i år kortvasan. Vansbrosimningen har jag gjort en tjejsimning och en “hel” simning. Att simma är inget i jämförelse med 30 mil på cykel, fy
    f-n, aldrig mer. Du kan ju föreställa dig hur skönt det var att sitta på sadeln efter ett tag. Jag har sprungit tjejlidingöloppet och en tredjedel på stora lidingöloppet. Mitt ena knä är inte helt ok så att springa är tjurigt. Ialla fall har det blivit en tjejklassiker och en 3/4 klassiker. Jag och en arbetskompis funderar på att göra den nya halvklassikern, halva distanser av varje.
    Har du möjlighet att åka vasaloppet så åk öppet spår!
    Man slipper förlora en massa värdeful tid på att stå i kö och kan åka i sitt eget tempo.
    Jag brukar läsa dina bokrecensioner! Själv är jag en riktig bokmal och älskar böcker. För tillfället är det Läckbergs senaste som ligger framme. sedan blir det Mankell och Kallentoft.

  9. site admin says:

    Imponerande! Ska jag göra klassikern får det nog bli när barnen är större och inte “tar tid från träningen”…:-).

    Öppet spår är säkert bättre på alla sätt för att få ett bra lopp men så bra tid som möjligt, men har du inte saknat själva Vasaloppsstämningen? Jag skulle nog vilja vara med på den gigantiska starten i Berga by. Åtminstone tror jag det.

    Kul att någon läser mina hemvävda recensioner. Läckberg blev jag lite trött på eftersom hon har samma stil på alla, något har hänt för länge sedan som leder till mord i nutid… Därför har jag inte läst Läckberg på ett år och inte ens hunnit med Tyskungen. Är Sjöjungfrun i samma stil?

    Själv läser jag en bok av Linda Unnhem som heter Swing it!, skulle aldrig börjat med den om det inte varit så att jag saknade bok i Grekland och Sussi hade den här med sig. Men ibland är det roligt att läsa något som inte alls är vad man brukar läsa. Sedan blir det nog Jens Lapidus som många pratar om men som jag inte hunnit läsa något av ännu.

  10. maria larsson says:

    HEJ IGEN
    Läckberg kör på i samma stil. Det tycker jag de flesta författare gör såvida de inte byter inriktning från deckare till roman.
    Du vet ju själv hur mycket snö det finns här söderöver på vintrarna så mycket skidträning blir det inte. Jag är inte ute efter att klara några speciella tider utan att komma från punkt a till b.
    Jag håller helt med,

    att få uppleva stämningen på vasaloppssöndagen måste vara något alldeles speciellt.
    Men har man som jag klättrat upp för den långa inledande backen några gånger ca 3km, är det helt ok att slippa stå i kö och spara en massa tid. Är inte
    sedan skidorna bra utan det blir väderomslag och bakhalt kan det vara ganska skönt att slippa ha tusen andra par skidor och stavar som flaxar hit och dit. Bakhala skidor är ingen hit. Jag har lämnat skidor för vallning och betalt massor av pengar för att få både bra glid och fäste och faktum är att det inte varit någor succe. Bättre att åka på tejp, en slag valla på rulle, funkar alldeles utmärkt och är mycket billigare.
    Du kan ju börja åka kortvasan på 3 mil och prova dig fram.
    Att komma in på upploppet i Mora och se vasaloppsportalen med nio mil i benen är en härlig känsla. Kan nog jämföras med målgången efter maran.

  11. Leffe says:

    Bra jobbat – mycket imponerande givet förutsättningarna att du tog dig hela vägen!

Leave a Reply

Your email address will not be published.