Leijonborg gjorde det enda möjliga

En kväll som denna kan man inte låta bli att kommentera Lars Leijonborgs avgång. Redan för nio dagar sedan skrev jag att han borde avgå. Om han tagit beslutet redan då så tror jag att han hade suttit kvar starkare som utbildningsminister. Men fortfarande tror jag att han räddat sig kvar som statsråd. Hade han däremot valt att försöka sitta kvar och förlorat en votering på landsmötet i höst, då hade han även varit rökt som minister.

Ärligt talat så hoppas jag att Leijonborg blir ihågkommen, inte minst inom folkpartiet även om de nu mer eller mindre sparkat honom, som den partiledare som lett den framgångsrikaste valkampanjen i modern tid. Inte för att jag tycker om hur speciellt språktestet lyfte folkpartiet till 13,4 % i riksdagsvalet 2002, utan hur han i en framgångsvåg som “Leijonkungen” lyckades motivera folkpartiets valarbetare till en helt otroligt bra valrörelse. De jobbade hårdare än något annat partis valarbetare gjort i något val jag varit aktiv i.

Sedan kan jag inte heller låta bli att kommentera Mona Sahlins kommentar i DN om avgångsbeskedet: “Folkpartiet har svikit sina socialliberala värderingar. Lars Leijonborg har blivit för mycket av högerpopulist och för lite av folkpartist.”

Många minns säkert hur de borgerliga partiledarna, inklusive Lars Leijonborg, drog fram Göran Perssons bästa sidor för att tacka honom i samband med hans sista partiledardebatt i riksdagen. Det hör helt enkelt till god ton. Men sådan är tydligen inte Mona Sahlin. Hon ser att Lars Leijonborg ligger ner, han är riktigt ledsen, sårad och besviken, då tar Sahlin fram storsläggan och riktigt njuter av att slå på den som redan ligger.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.