Hans Helighet Dalai Lamas tal inför 47-årsminnet av den nationella resningen i Tibet

Det kanske är lite väl mycket att säga att Dalai Lama gästbloggar, men här är i vart fall hans tal som jag ikväll läst upp på Norrmalmstorg.

När vi i dag markerar 47-årsdagen av den nationella resningen i Tibet, sänder jag mina varmaste hälsningar till mina landsmän i Tibet och i exil, liksom också till våra vänner runt om i världen. Jag frambär också min hyllning till Tibets modiga män och kvinnor som offrat sina liv, och som fortsätter att lida, för det tibetanska folkets sak.

Alltsedan 1949 har Tibet upplevt en serie av exempellösa händelser som markerar början till en ny tidsålder i dess historia. Som framgår av dokumenten utgav man sig för att ha avgjort frågan om Tibet genom en överenskommelse mellan den centrala och den lokala regeringen, varvid hänsyn togs till Tibets speciella status och de rådande verkliga förhållandena. Sedan dess har jag på alla tänkbara sätt bemödat mig om att trygga genomförandet av en politik som ger självstyre och genuin autonomi åt tibetanerna inom ramen för Folkrepubliken Kina och på så sätt bidra till att skapa betingelser för vårt folk att samexistera i harmoni och enighet som en medlem av den kinesiska nationens stora familj.

1954-55 besökte jag Peking som representant för det tibetanska folket. Vid detta besök tog jag tillfället i akt att diskutera det tibetanska folkets framtid med ordförande Mao Tsetung och höga ledare inom partiet, regeringen och militären. Dessa diskussioner gav mig mycket hopp och garantier. Så jag återvände till Tibet fylld av optimism och tillförsikt. Från slutet av 1955 började emellertid extremvänsterns våldsamheter att drabba Tibet. 1959 hade hela Tibet slungats in i ett tillstånd av djup kris. Som resultat av detta tvangs jag och över hundratusen tibetaner att gå i landsflykt. Vi har varit i exil i fyrtiosju år nu.

Under 1974 formulerade vi grundprinciperna för Medelvägens politik för att lösa frågan om Tibet i förlitan på att den dag måste komma då vi skulle få möjlighet att gå in i samtal med de kinesiska ledarna. 1979 kunde vi kommunicera direkt med ledarna i Peking. Deng Xiaoping sade då att “förutom oberoende kan alla frågor lösas genom förhandlingar”. Sedan dess har jag konsekvent och uppriktigt drivit Medelvägens politik.

Sedan direktkontakten mellan oss och Folkrepubliken Kina återupptogs 2002, har mina sändebud och deras kinesiska motparter kunnat genomföra en serie av uppriktiga och detaljerade diskussioner, under vilka de kunnat förklara sina respektive positioner. Diskussioner av detta slag ska, hoppas jag, skingra Folkrepubliken Kinas tvivel och misstankar, så att vi ska kunna fortsätta med att lösa skiljaktigheterna i våra åsikter och positioner och därigenom finna en för båda parter godtagbar lösning på frågan om Tibet. Mer specifikt kunde de båda parterna vid den femte förhandlingsomgången, som hölls för några veckor sedan, klart identifiera områdena för de viktigaste meningsskiljaktigheterna och skälen till dessa. Man kunde också få en uppfattning om vilka villkor som krävs för att lösa skiljaktigheterna. Dessutom upprepade mina sändebud min önskan att besöka Kina för en pilgrimsfärd. Som ett land där buddhismens historia går långt tillbaka har Kina många heliga vallfartsorter. Förutom att besöka vallfartsorterna hoppas jag kunna se med egna ögon förändringarna och utvecklingen i Folkrepubliken Kina.

Under de senaste årtiondena har Kina genomgått en imponerande ekonomisk och social utveckling. Detta är berömvärt. De tibetanska områdena har på samma sätt genomgått en viss infrastrukturell utveckling vilket jag har betraktat som något positivt.

När man blickar tillbaka på de senaste fem årtiondena i Kinas historia, ser man att landet genomgick ett stort antal rörelser baserade på marxism-leninismens principer. Detta var under Maos era. Därefter införde Deng Xiaoping, genom att söka sanning ur fakta, en socialistisk marknadsekonomi och åstadkom stora ekonomiska framsteg. På basis av sin teori om “the Three Represents” följde Jiang Zemin upp detta genom att utvidga det kinesiska kommunistpartiets spännvidd till att inte bara inkludera bönderna och arbetarna, utan också tre andra element, nämligen de avancerade produktionskrafterna, den avancerade kinesiska kulturens progressiva framskridande samt majoritetens fundamentala intressen. I dag skapar president Hu Jintaos teori om “De tre harmonierna” bilden av fredlig samexistens och harmoni inom Kina liksom också med dess grannar och med det internationella samfundet. Alla dessa initiativ togs i enlighet med förändringarna i tiden. Som ett resultat av detta har överförandet av politisk makt och landets utveckling fortgått med oförsvagad kraft. Och i dag träder Kina fram som en av världens stormakter, vilket hon förtjänar med tanke på hennes långa historia och väldiga befolkning.

Den grundläggande fråga man emellertid måste gripa sig an med är att Kina, parallellt med den politiska makten och utvecklingen, också måste följa den moderna tendensen vad det gäller att utveckla ett öppnare samhälle, en fri press och tydlighet i politiken. Detta är, som varje förnuftig människa kan inse, grundvalen för genuin fred, harmoni och stabilitet.

Tibetanerna – i egenskap av en av de större grupperna bland Kinas 55 nationella minoriteter – är välavgränsade i fråga om land, historia, språk, kultur, religion, sedvänjor och traditioner. Denna distinkta karaktär framstår klart inte bara för omvärlden utan har tidigare också erkänts av ett antal höga kinesiska ledare. Jag har endast ett krav: självstyre och genuin autonomi för alla tibetaner, det vill säga hela den tibetanska nationaliteten. Detta krav strider inte mot vad som stadgas i Kinas konstitution, vilket betyder att det kan tillmötesgås. Det är ett legitimt, rättmätigt och rimligt krav som återspeglar vad tibetanerna eftersträvar, såväl inom som utanför Tibet. Detta krav grundar sig på dagens realiteter och framtidens intressen.

Det förflutnas långa historia lånar sig inte till någon enkel tolkning i svart och vitt. Som sådan är det inte lätt att härleda någon lösning från den tidigare historien. I och med att så är fallet, har jag gång efter annan förklarat att jag inte vill söka Tibets avskiljande från Kina, utan jag vill söka dess framtid inom ramen för Kinas konstitution. Alla som hört detta uttalande bör, såvida hans eller hennes syn på verkligheten inte fördunklats av misstänksamhet, inse att mitt krav på självstyre inte är liktydigt med ett krav på avskiljande. Detta faktum, parallellt med gradvisa framsteg i frihet, öppenhet och media skall, hoppas jag, skapa betingelser för en lösning av det sino-tibetanska problemet genom förhandlingar. Därför bemödar jag mig på alla sätt att vidmakthålla de nuvarande kontakterna och på så sätt skapa en gynnsam atmosfär.

Av samma skäl skulle jag vilja säga till Folkrepubliken Kina att om man ser någon nytta med att föra en dialog via den nuvarande kontakten så måste man också klart visa detta. Jag uppmanar de kinesiska ledarna att allvarligt tänka på detta. En positiv atmosfär kan inte skapas av en part enbart. Som ett gammalt tibetanskt ordspråk lyder: en hand räcker inte för att skapa ljudet av en handklappning.

Till sist skulle jag vilja ta detta tillfälle i akt för att uttrycka min uppskattning av och tacksamhet mot det internationella samfundet för dess konsekventa stöd för oss. Jag skulle än en gång vilja uttrycka det tibetanska folkets uppskattning och oändliga tacksamhet mot Indiens folk och regering för deras osvikliga och enastående generositet och stöd för oss.

Med mina tankar på situationen för och känslorna hos tibetanerna i Tibet ber jag för dem alla. Jag ber också för alla levande varelsers välfärd.

Dalai Lama

Den 10 mars 2006

This entry was posted in Gästbloggar. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.