Första fildelningsdomen för musik

80 dagsböter på totalt 20 000 kr för fyra olovligt spridna upphovsrättsskyddade låtar. Det känns som ett oerhört högt bötesbelopp, även om just 80 dagsböter tycks vara det som tingsrätterna fastnat för i fildelningsmål. Jag har inte läst domen ännu, men det ska bli intressant att se om Borås tingsrätt kopierat Västerås TR:s tidigare bedömning av musikbranschens stora förluster pga fildelningen samt om fildelningens “totala skador” ligger den åtalade till last i påföljdsvalet.

Det irriterar mig också att diverse media rapporterar om att “44-åringen” spridit 13 000 låtar. Han är bara åtalad och dömd för fyra låtar, att Ifpi i polisanmälan angivit 13 000 låtar är inte relevant för varken domstolen eller för allmänhetens bedömningen av hur allvarligt brott han begått.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

5 Responses to Första fildelningsdomen för musik

  1. steelneck says:

    Häxjakt är väl det ord som närmast beskriver vad som sker. “Tings-rätt” känns också malplacerat, något i stil med “Tings-hämnd” kanske vore mer passande.

    Ponera att 10 000 personer skulle fildela 4 låtar, en inte helt omöjlig siffra, om SCBs statistik stämmer, om att 1 miljon svenskar fildelar. Om då alla skulle dömas så talar vi om en pengaström på hundratusen gånger tjugotusen, det blir lika med 2 miljarder. Eller en krona i sekunden dygnet runt i 63 år. Med sådana siffror så förstår jag vad som driver häxjakten att utkräva hämnd. Det torde vara mycket lockande att med vett o vilja hjälpa till så att låtar börjar fildelas, det kan onekligen bli en mycket lukrativ branch. Eller låt säga att han hade blivit dömd för alla påstådda trettontusen låtar a tjugotusen per 4 st, det skulle bli 65 miljoner kronor i bot. Jo, tjenare.

    Hur kan någon ens tänka tanken att en uppväxande genaration skall kunna få respekt för lag och rättvisa, någon rättvisa i detta finns ju bevisligen inte. Näe, låt gärna olovligt spridande av verk vara olagligt, så länge man kan garantera att rättsystemet inte löper amok i försöken att stävja det. En bot i stil med underlåtenhet att använda bilbälte hade jag kunnat acceptera som rättvist för brottet att olovligt vidarekommunicera redan publicerad och icke sekretessbelagd information, detta då under förutsättning att starkare bevisning än IP-nummer finns, eftersom detta inte säger mer än registreringsnumret om vem som egentligen satt obältad.

    Vad sådan här häxjakt antagligen skyndar på är en mycket smärtsam kolaps av hela upphovsrätten, istället för en anpassning till dagens teknik och samhälle, såsom upphovsrätten alltid tidigare justerats efter teknikskiften. Detta eftersom om man hårddrar dagens upphovsrätt som man gör nu, då är den inte förenlig med den mänskliga rättigheten till privat kommunikation och meningsutbyte. För hur skulle man kunna skilja på lovlig och icke lovlig kommunikation utan att statsmaken ges möjlighet att avlyssna och tolka allas vår privata kommunikation?

    Man skulle dessutom behöva förbjuda kryptering, vilket skulle innebära slutet för allt från e-handel, bankärenden, till sjukvårdens kommunikation. Några ljushuvuden i england som är lobbade av samma organisationer som jagar fildelande ungdomar tänkte i dessa banor och lade ett förslag om att det skulle vara straffbelagt att inte uppge sin kryptonyckel när en rättsinstans ber om den… Men om man då tänker på att en god kryptering inte kan skiljas från helt slumpmässig data, så innebär detta att man kan straffas för att inte uppge en kryptonyckel till något bara påstått krypterat som egentligen är slumpmässig data, något man givetvis inte kan ha någon nyckel till. En annan aspekt är ju att det aldrig är fel att hålla något för sig själv i en rättstat. USA har ju en välkänd fras för detta: “You have the right to remain silent, anything you say can and will be used against you in a court of law.” Återigen så känns inte häxprocesserna sådär värst avlägsna.

  2. Bra inlägg Steelneck. Jag gick förbi en video-/dvd-butik igår. Så funderade jag på om man skulle köpa en av de filmer de gör så mycket reklam för i skyltfönstret. Men en annan tanke påminde mig om vilka figurer som låg bakom och tjänade pengar på om jag köpte filmen. För varje film som marknadsförs finns också ett hot om rättegång om man inte gör som de säger bakom.

    Tidigare var jag lite besviken på att de här hårda nyporna från musik- och filmföretag hade så anonyma avsändare så folk inklusive jag själv inte kunde hitta ett fokus att vara irriterad på. Men nu har det gått så långt att jag själv – och jag kan tänka mig flera – faktiskt lyckas bli irriterad på hela branschen – utan att fokus i specifika företag ens behövs.

    Kan det faktiskt börja bli en liten liten förklaringsmodell till att film- och musikförsäljning drabbas på vissa områden? Deras marknadsföring börjar ge lite extraassociationer av inte helt positivt slag och ge en lite dålig smak för vissa. Detta kan i så fall växa med tiden.

  3. steelneck says:

    Ja, en liten delförklaring kan nog hittas i det du säger. Jag behöver bara gå till mig själv. För ett tag sen kom min son (10 år) och ville gå på bio, han hade både sett TV-reklam och nu fått höra av skolkamrater som redan sett filmen hur bra den var. Min första närmast ryggmärgsmässiga tanke var; nädu, de där filmbolagen får inte ett öre av mig. Men jag sa det inte, jag vill gärna hålla min son lyckligt ovetande ett tag till. Så vick på bio. Visst filmen var bra, även för en gubbe som mig, men jag hade ändock lite dåligt samvete för det, och jag kommer inte att säga vilken film det var, den reklamen får de inte av mig. Det känns på sätt o vis ganska olustigt, för jag vill verkligen inte att mina pengar skall generera vinst för bolag som anser sig sig har en rätt att tjäna pengar som överstiger den lille människans friheter. Men jag har bara inte hjärta att låta det gå ut över min son som är för liten att kunna ta ställning i sådana här frågor. Barn skall inte behöva bära vuxnas bekymmer.

    Det jag skrev ovan visar också en annan sida, den om behovet att dela med sig av upplevelser och information. Det är något fullt mänskligt, lika naturligt som skvaller. När t ex. min som varit med om något roligt så kommer han springande och vill dela med sig av det roliga – du skulle sett.. Ungarna på skolgården gjorde likadant om filmen i stycket ovan. Lite äldre gör likadant med musik – Haru hört XX-artists senaste, de är bara sååå bra. Men kommunikationen stannar ju inte där om möjlighet till mer finns. Det är ju faktiskt kommunikation vi talar om, idag är det inte bara möjligt att berätta om sin t ex. musikaliska upplevelse, man kan dela med sig av den på ett tämligen direkt sätt – ganska fantastiskt egentligen. På min tid gjorde vi det med kasettband, lite klumpigt och besvärligt, det syntes inte heller så mycket utåt då, men dessa bolag och deras organisationer klagade högdjutt redan då. Men idag går det att göra med telefonen som dessutom kan bäras med precis överallt.

    Det är en fantastisk utveckling vi sett, något så i grunden oerhört positivt som den digitala kommunikationen inneburit. Har det hänt förr? Ja, faktiskt. Vad det inneburit är en rejäl sänkning av barriären för informationsspridning, dvs. exakt det som tryckpressen en gång innebar, men tyvärr så reagerar dagens “makt o kyrka” på samma sätt nu som på Gutenbergs tid, med protektionism. Dock vann förnuftet förra gången och den akademiska friheten föddes, idag kan dock delar av den stå i riskzonen för protektionismen.

    Sedan har vi ju också det faktum att det bevisligen finns artister och bolag som tjänar oerhört grova pengar trots att fenomenet fildelning har funnits i rätt mångas år nu, detta samtidigt som det torde stå utom allt tvivel att den lille okände artistens största problem inte är hurvida denne skall få betalt, utan är att förbli okänd.

    En annan delförklaringsmodell står nog också att finna i ett sorts nollsummespel; att minskad musikförsäljning motsvaras av en ökad spel och DVD dito. Detta är nog i synnerhet väldigt rimligt när man talar om ungdomar som överlag har rätt begränsade resurser, de har inte råd med allt de vill ha, vem har det förresten, skivbolagsdirektörerna kanske?

    Som du kanske ser så angriper jag problemställningarna från en kommunikations-synvinkel. Själv är jag inte någon som varken laddar upp eller tankar ned musik eller film från nätet. Jag har inte en enda olovlig programkopia i mina datorer, jag använder bara fri mjukvara. I mina synsätt på problematiken så står jag på ungefär samma sida som organisationer som EFF, FFII och FSF. Jag tror också att det är inom dessa organisationer man finner någon sorts balanserat “middle ground”. Även licenserna för fri mjukvara bygger ju på att en upphovsrätt finns, för man kan ju inte avtala om något man inte har rätt att avtala om. Dock skiljer sig synen på upphovsrätten ganska mycket från den mer sas. industrialistiska synen.

    Näe, jag får nog sluta här innan jag börjar gå in på alla tokiga konsekvenser som datorprogrammens unika särställning i upphovsrätten både har skapat och är på väg att skapa. Man öppnade ju en en dörr på sjuttiotalet som släppte in en rännil som idag börjat växa till en flodvåg av knepigheter. Lek dock lite med tanken att upphovsrätten för datorprogram inte omfattade mer än för andra skrivna verk, att användandet inte var inkluderat. Med en bok så åtnjuter ju bara verket upphovsrätt, inte bäraren av verket. Men se nu vad som händer när även bäraren, t ex. filformatet och både spelaren och användandet av spelaren också sorterar under upphovsrätt. Knasigt blir det…

    Nu måste jag äta.

  4. site admin says:

    Långa men bra inlägg!

  5. Pingback: Linander tycker! » Fildelningsdom till hovrätten

Leave a Reply

Your email address will not be published.