Anförande och repliker från narkotikapolitiska debatten

Anf. 60 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Först av allt vill jag verkligen poängtera enigheten i målsättningen för svensk narkotikapolitik. Det är inte ofta man som oppositionspolitiker, och framför allt inte under ett valår, står i talarstolen och pratar om enighet, men när det gäller målsättningen för narkotikapolitiken är vi i stora drag eniga. Även om vi vid sådana här tillfällen talar om våra reservationer, och därmed sådant som vi inte är eniga om, ska vi komma ihåg att det övergripande målet, ett narkotikafritt Sverige, är vi alla överens om.

Jag har vid ett tillfälle under mandatperioden åkt på en EU-anordnad konferens om narkotikan i samhället. När man är ute i Europa inser man hur eniga vi är i Sverige. Vid den konferensen deltog jag och en socialdemokrat, och skiljaktigheterna i våra åsikter om narkotikapolitiken var obefintliga om man jämförde våra åsikter med de åsikter som framfördes av holländare men också av belgare, tyskar och britter. Den stora kampen i narkotikapolitiken står alltså inte mellan våra partier i Sverige utan den handlar om att övertyga fler i Europa om att den restriktiva narkotikalinje som vi har är den rätta.

Vad ska vi då göra för att nå, eller åtminstone komma närmare, vårt övergripande mål om ett narkotikafritt Sverige? Det enkla svaret är att minska utbudet och efterfrågan. När det gäller att minska utbudet handlar det bland annat om internationellt arbete och om tullen – jag återkommer till det – och när det gäller att minska efterfrågan kan det på enklast möjliga sätt delas upp i att dels få färre ungdomar att testa narkotika, dels få dem som redan missbrukar att sluta.

Trots inledningen om vår stora enighet måste även jag komma in på de frågor som vi trots allt har lite olika syn på. En av dessa frågor gäller insatserna för unga som befinner sig i farozonen. Det är få vuxna som börjar knarka. Det är barn och ungdomar som testar narkotika. Insatserna måste därför sättas in tidigare, helst så tidigt att ungdomarna ännu inte prövat narkotika och senast när de första signalerna om missbruk kommer.

Det preventiva arbetet mot ungdomar i farozonen påbörjas tidigast och bäst i familjen. Föräldrar måste ha kunskap om droger, och detta sker bäst genom skolans drogförebyggande arbete. Men utöver familj och skola är också de ideella organisationerna viktiga. Alla i vuxenvärlden måste visa samma otillåtande attityd mot narkotika och ha kunskap när en ung människa hamnat snett. Det är även viktigt att kunna bevisa, tyvärr ofta för just föräldrarna, att barnet börjat missbruka. Eftersom narkotikamissbruket kryper allt längre ned i åldrarna måste också barn under 15 år kunna kontrolleras – inte för att sätta dit dem utan för att hjälpa dem.
Vidare är det viktigt att betona att föräldrarna måste vara goda förebilder inte bara vad gäller narkotika utan även vad gäller alkohol och tobak. Kan vi få färre ungdomar att röka och dricka sprit kommer vi också att få färre ungdomar som prövar narkotika.

Herr talman! I det här sammanhanget kan jag inte undvika att komma in på vad som får en ung människa att testa narkotika för första gången. Jag är övertygad om att det är få som varit ensamma när de testat narkotika för första gången. Snarare är det grupptrycket som får många att göra det som de egentligen kanske inte vill. Framför allt kan det gälla när någon äldre kompis, som själv redan prövat, bjuder.

Spänningen, det lite otillåtna, viljan att få känna den där kicken som den äldre kompisen pratar om, utlandsresor, eller kanske gratisprov av langaren tror jag är de ungas första väg till att testa narkotika. Men i allt det här är det av avgörande betydelse om det är lätt eller svårt att få tag i narkotikan. Det är betydligt fler som tar steget och testar när någon kompis håller fram haschcigaretten och frågar om man ska pröva än om man först måste åka på en smugglingsresa över Öresund. Det är betydligt fler som testar på utlandssemestern när narkotikaförsäljningen finns precis utanför diskoteket. Och jag är övertygad om att det är fler som prövar när de har fått den första jointen gratis av den lokala langaren.

Det är alltså avgörande för att minska nyrekryteringen att vi gör det så svårt som möjligt för unga i farozonen att få tag i narkotika.

En sak som jag dock är ganska säker på inte ökar missbruket är sprututbytet. Jag är själv från Lund, och där har vi haft sprututbyte i snart 20 år. Jag har aktivt deltagit i nationslivet. Jag har varit på de diskotek och klubbar som finns – det är inte en så stor stad, så det är inte så många. Men jag har aldrig någonsin hört några säga att de ska börja missbruka heroin för att man får fria sprutor – självklart inte.

Jag är också övertygad om att sprututbytet inte gör att de som missbrukar någon annan narkotika går över till heroin för att infektionskliniken erbjuder nya rena sprutor. Däremot ökar risken för smittspridning om man tvingas använda gamla sprutor och tvingas dela sprutor med andra.

Jag har full respekt för dem som säger att signalsystemet är viktigt, att samhället inte får ge sitt indirekta godkännande av narkotikamissbruket. Den här frågan är inte enkel. Det finns inget rätt eller fel svar. Men det ligger inget godkännande och inga tillåtande signaler i att minska smittspridningen och genom ett väl kontrollerat sprututbyte få kontakt med missbrukarna och få en chans att motivera dem till att söka hjälp. Sprututbytet är absolut inte heller något steg mot en mindre restriktiv narkotikapolitik.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget om utbyte av sprutor och kanyler. Jag vill också passa på att yrka bifall till reservation 33 under punkt 40 om droghandel på Internet.
När det gäller narkotikans väg in i Sverige finns det goda kunskaper. Det är heroin från Afghanistan. Det är Balkanrutten. Det är sidenvägen över Ryssland. Det är kokain från Sydamerika via Västafrika. Det är hasch från Nordafrika. Denna kunskap finns, och det krävs ett ytterligare förbättrat internationellt samarbete för att komma åt odling och tillverkning. Det behövs också till exempel för bönder i Afghanistan alternativ till att odla vallmo. Vi får inte glömma bort att detta kanske är deras enda chans att få något slags försörjning så att de kan ge sina barn mat. Det måste erbjudas alternativ för att dessa personer ska odla någonting annat. Det krävs ett aktivt arbete inom EU och FN.

Men när det gäller försäljningsvägarna inom Sverige tror jag att kunskapen är betydligt sämre, kanske framför allt för att många i vuxenvärlden inte har samma kunskap om Internetvärlden som ungdomar har. Det är inte alldeles enkelt att hitta saker och ting på Internet, men jag har fått lite tips och genom dem har jag varit inne på en del sidor. Det är sidor där man kan läsa om hur man odlar cannabis. Man kan läsa om vilka ecstasymärken som, enligt en hemsida, är de mest effektiva. Man kan läsa om försäljning av olika hjälpmedel. Man kan köpa olika saker för att odla eller för att missbruka narkotika, och det finns till och med webbplatser där man kan beställa narkotika.

Det känns konstigt att sådana här webbsidor får finnas, men de ligger på servrar i andra delar av världen, och e-handel kan ske utan att någon bestämd person står bakom. Det är alltså inte lika enkelt att plocka försäljaren på Internet som langaren på gatan.

Jag anser att det behövs en stor satsning för att komma åt droghandeln på Internet. Annars kommer den att bli den vanligaste vägen för narkotikaförsäljning, om den inte redan är det. Internet är stort. Internet är anonymt. Det är en av fördelarna med Internet, men det är också alldeles perfekt för kriminalitet.

Givetvis måste också narkotikan stoppas när den är på väg in i landet. Tullen måste få både ökade befogenheter och ökade resurser för att stoppa ännu mer. Vi vet att tullen i Sverige tar mer knark vid gränsen än någonsin, men ändå talar allt för att vi har rekordmycket narkotika i landet just nu.

Jag började, herr talman, med att säga att vi har stor enighet i Sverige om det övergripande narkotikapolitiska målet om ett narkotikafritt Sverige. Men tyvärr måste vi också konstatera att den socialdemokratiska regeringen har misslyckats med att ta nödvändiga steg mot detta mål. Jag är övertygad om att en borgerlig regering kommer att klara det här bättre, att minska utbudet av narkotika i landet och minska efterfrågan, genom mer resurser till polis och tull men också genom bättre vård, stöd och hjälp till missbrukare som vill bli fria från narkotikan.

Anf. 66 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Det var ett märkligt anförande som Martin Nilsson höll. Där var en total avsaknad av vad Socialdemokraterna och vänsterkartellen vill. Allt var inriktat på vad vi i den borgerliga alliansen vill eller inte vill. Men det är ju valår så vi får kanske vänja oss vid att Socialdemokraterna inte är så intresserade av att prata om sin egen politik.

Precis som Martin Nilsson sade är vi eniga om målsättningen för narkotikapolitiken, ett narkotikafritt Sverige. Det tog jag också upp i mitt anförande. Men vi är ju inte riktigt överens om hur vi ska nå dit, och framför allt är vi inte överens om den socialdemokratiska regeringen har lyckats eller rättare sagt misslyckats med att ta Sverige närmare målsättningen ”ett narkotikafritt Sverige”.

Det skulle vara intressant att få höra om Martin Nilsson förnekar att narkotikan har blivit billigare i Sverige. Förnekar Martin Nilsson att priset nästan säkert visar att det finns mer narkotika i Sverige eftersom den har blivit billigare? Förnekar Martin Nilsson att om det finns mer narkotika i Sverige i dag, har vi inte då under de senaste åren med en socialdemokratisk regering kommit längre från målet ett narkotikafritt Sverige?

Anf. 67 MARTIN NILSSON (s) replik:

Herr talman! Låt mig först säga att jag tycker att vi är eniga om mer än målet. I den här propositionen är vi faktiskt eniga om det som handlar om smittskyddsperspektivet och sprututbytena. Det är spännande och bra att det finns en bred majoritet i den frågan.
Jag håller inte med problembeskrivningen att mitt anförande skulle ha varit fritt från vad vi vill. Tvärtom redogjorde jag i grova drag för handlingsplanen. Jag försökte förklara att jag tror att välfärdspolitik är en viktig grund för en aktiv kamp mot narkotikapolitiken. Jag försökte säga att aktiva metoder och att ge verktyg till polisen att jobba mot den grova organiserade brottsligheten är en viktig del. Vi har lagt fram sådana förslag.

Tyvärr är det Johan Linander som försöker stoppa förslaget. Den fråga som rikspolischefen och riksåklagaren ställer är i högsta grad relevant för Johan Linander. Du har en chans till att försöka svara på frågan. Jag tycker att du ska ta den chansen.

Jag förnekar inte – det var det jag försökte säga i mitt tidigare replikskifte med Cecilia Magnusson – att 90-talet innebar ett ökat narkotikamissbruk i Sverige. Jag ser vad politiken grundade sig i när uppgången började. Den fortsatte. Vi lyckades inte bryta uppgången som påbörjades i början av 90-talet. Det är förstås vårt ansvar. Det är förstås det ansvar vi får ta. Men det är det vi måste svara på. Vi har försökt att svara, nämligen mer resurser och fler tidiga insatser. På den punkten är vi på många sätt eniga. Där står inte konflikten mellan mig och Johan Linander, utan där står konflikten mellan mig och dem som prioriterar stora skattesänkningar framför satsningar i välfärdssektorn.

Jag förnekar inte den bild som Johan Linander försöker måla upp. Men det intressanta är om Johan Linander förnekar det som också finns, det vill säga att nyrekryteringen och hur många som faktiskt har prövat har minskat. Förnekar Johan Linander det?

Anf. 68 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag ska börja med frågan om buggningen, så att jag inte missar den därför att tiden går för snabbt.

Om det är så otroligt viktigt med buggning i narkotikapolitiken, kan man fundera över varför det har tagit över tio år för Socialdemokraterna att lägga fram ett förslag. Martin Nilsson och andra ska veta att Centerpartiet i flera har år väckt motioner om att införa buggning. Vi säger inte nej till buggning, men det ska vara rättssäkert och det ska finnas tillräckligt skydd för den personliga integriteten innan vi kan införa en så pass allvarlig och ingripande lagstiftning.
Det blir lite patetiskt när Martin Nilsson, socialdemokrat, talar om oenigheten inom alliansen när det gäller hemliga tvångsmedel. Hur är det med enigheten i vänsterkartellen? Vad tycker Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Inte som ni i Socialdemokraterna.

Vi kan prata om 90-talet. Jag kan rekommendera Martin Nilsson att läsa sin åtminstone före detta partikamrat – jag vet inte hur det är i dag – Kjell-Olof Feldts bok om vad det var som ledde oss in i den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Men den diskussionen är tämligen ointressant 2006. Det är nu, 2006, som narkotikan är billigare. Det var inte så på 1990-talet. Det finns mer narkotika i Sverige i dag. Det är glädjande om Martin Nilsson inte förnekar det. Undersökningar gjorda med niondeklassare och de som mönstrar visar att det är färre som prövar. Men om det finns mer narkotika i landet har vi ändå kommit längre från målet ett narkotikafritt Sverige.

Anf. 69 MARTIN NILSSON (s) replik:

Herr talman! Det som skedde under 90-talet i bemärkelsen vems fel det är är en, återigen kanske, intellektuell prövning som kan göras och diskuteras. Det har inte så mycket relevans här. Relevansen är den konsekvens som uppstod. Jag har försökt att ändå lansera en hypotes: När skedde neddragningarna i elevvården? När skedde neddragningarna i socialtjänsten? När skedde neddragningarna i skolan? Detta måste ställas i relation till ungdomars missbruk. När kommer den omvända kurvan? När satsar man på skolan? När satsar man på socialtjänsten? Vad händer? Jag tror att det här har betydelse.

Jag har försökt att lansera den tesen, men inte för att säga ”usch och fy, vad dåliga alla var på 90-talet” vid skilda regeringsperioder. Det är inte för att försöka säga att den ena är bättre eller sämre. Det är mer för att försöka se ett orsakssamband.

Sedan finns det förstås andra orsakssamband. Johan Linander var inne på grupptryck. Jag håller med om det. Det finns internationaliserade förändrade värderingar. Självklart finns allt detta. Men grunden är hur vi faktiskt möter människor och problem.

Sedan var det frågan om enigheten inom vänsterkartellen – ”maktalliansen”. Det är helt riktigt att vi inte är eniga. Jag hade gärna tagit ett replikskifte med Ingrid Burman om hon hade begärt replik på den punkten. Det kanske blir möjligt vid annat tillfälle med justitieutskottet när frågan kommer tillbaka.

Det finns en blocköverskridande majoritet för ett förslag om buggning. Det har tagit lång tid. Det är en fråga om rättssäkerhet. Johan Linander frågar varför det har tagit tio år när frågan är viktig. Den intressanta frågan till Johan Linander är varför det ska ta elva år om den är viktig. Det är din politik.

Anf. 84 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Det är trevligt att vår gemensamma hemstad Lund får ett så stort utrymme i den här debatten. Men jag tycker inte alls att det känns speciellt bra att statsrådet gör narkotikapolitiken till en klassfråga. Det var väldigt tydligt i anförandet. Jag utgår från att Morgan Johansson inte menar att unga som bor på Östermalm eller i Täby ska få sämre hjälp att lämna ett missbruk än unga som bor i Perstorp eller för den delen på Norra Fäladen i Lund.

Jag kan inte låta bli att reflektera över att Socialdemokraterna har bestämt sig för att buggning är oerhört viktig. Man kan fråga sig: Om buggning är så viktig för att bekämpa narkotikan, varför har Socialdemokraterna inte tagit upp det i sin narkotikapolitiska handlingsplan? Jag kan ge svaret själv, så behöver statsrådet inte skriva så ivrigt. Svaret är givetvis att den handlingsplanen har gjorts tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I de partierna finns inget större intresse för buggning.

Men jag är beredd att ta en buggningsdebatt när som helst. Centerpartiets inställning framförde jag tidigare.

Vad vi egentligen ska debattera här i dag är målsättningen, hur vi ska komma närmare målsättningen ett narkotikafritt samhälle. Jag skulle också vilja höra om Morgan Johansson anser att mitt påstående om att narkotikan har blivit billigare stämmer och att priset tydligt indikerar, eller nästan säkert visar, att det har blivit mer narkotika i Sverige. Innebär det i så fall inte att Sverige under Socialdemokraternas regeringsår kommit längre ifrån målsättningen ett narkotikafritt samhälle?

Anf. 85 Statsrådet MORGAN JOHANSSON (s):

Herr talman! Johan Linander sade att man inte kan undgå att socialdemokratin väldigt gärna vill ha på plats en buggningslagstiftning. Nej, men det ville ju Johan Linander också till för bara några månader sedan. Sedan hände det någonting, vad jag förstår. Vad han nu har att svara på är varför Centern nu ingår i den allians som stoppar den och förhalar den ytterligare ett år. Vad han också måste svara på är om Centern, tillsammans med Kristdemokraterna, tänker fortsätta att låsa en eventuell borgerlig regering.

90 % av all heroin som vi får in i Sverige kommer från Afghanistan. Det är inga enmansföretagare, det är en noggrant organiserad brottslighet. Vi lyckas ta de som är på gatan och de som är kurirer, men vi har svårt att komma åt dem som är högre upp i näringskedjan. Därför behöver vi, precis som alla andra nordiska länder, denna möjlighet. Den låser och förhalar nu Centern. Först förhalade Moderaterna den möjligheten i fyra år, förra mandatperioden. Folkpartiet var också väldigt tveksamt. Vi hade ingen majoritet då. Nu blir det en förhalning ytterligare ett år.

Ge besked i sakfrågan, Johan Linander! Tänker ni även i en regeringsställning fortsätta att låsa den här möjligheten? Det är i så fall ett väldigt dåligt besked när det gäller svensk narkotikabekämpning.

Sedan försöker Johan Linander göra det så enkelt för sig. Tillgängligheten av narkotika har ökat, ja. Det gjorde den framför allt i början av 90-talet när det var borgerlig regering. Jag skulle aldrig få för mig att säga att det var borgerlighetens fel att tillgängligheten av narkotika ökade då, därför att jag vet vad som var den bakomliggande orsaken, nämligen att Sovjetunionen föll ihop. Då öppnades transportvägarna genom Östeuropa och genom Ryssland. Därmed fick vi också en mycket större tillgång på narkotika. Det är därför som vi behöver ha effektiva instrument för att sätta åt denna organiserade brottslighet. Där är Johan Linander återigen svaret skyldig.

Anf. 86 JOHAN LINANDER (c) replik:

Herr talman! Jag gjorde ett försök att komma in på vad vi skulle debattera, men jag får väl inse att Socialdemokraterna inte är intresserade av den narkotikapolitiska diskussion som jag trodde att vi skulle ha här i dag. Då ska jag i stället ta buggningsdebatten, så gärna, så gärna.
Om Morgan Johansson hade lyssnat lite bättre på mitt tidigare replikskifte med Martin Nilsson, hade han redan hört svaret, men jag kan ta det igen.

Centerpartiet är för buggning. Vi har motionerat om buggning tidigare. Men den måste genomföras på ett rättssäkert sätt och med tillräckligt skydd för den personliga integriteten.
Socialdemokraterna lägger nu fram en buggningsproposition som innebär att man säger att det behövs en upplysningsplikt, att de som blir buggade måste få veta det i efterhand. Samtidigt säger man: Vi kan inte genomföra den nu, så först inför vi buggning och sedan ska vi börja utreda hur upplysningsplikten ska fungera.

Detta är en felaktig ordning. Just för att det här är ett grundlagsskyddat område finns det en möjlighet i denna riksdag till minoritetsbordläggning av frågan under ett år. Vi är beredda att göra det. Vi hade önskat att den socialdemokratiska regeringen i stället hade kommit med ett rättssäkert förslag om buggning som hade skyddat den personliga integriteten, men det valde ni att inte göra. Därför kan vi bli tvungna att tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna bordlägga frågan i ett år för att vi samtidigt ska kunna genomföra buggning och klara av rättssäkerheten och klara av den personliga integriteten. Nog om buggning.
Statsrådet var också inne på att narkotika nu finns på utelistan. Jag önskar verkligen att han hade haft rätt, men tyvärr tror jag inte att det är så. Kontroller på de så kallade innekrogarna, inte minst i den här staden, visar tyvärr det motsatta, att också bland folk som anses tillhöra innefolket missbrukas det tyvärr en hel del narkotika.

Anf. 87 Statsrådet MORGAN JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är klart vi är långt ifrån det slutgiltiga målet om ett narkotikafritt samhälle. Det är klart att det fortfarande är så att det finns ungdomar som provar narkotika. Vad jag pekade på är att andelen 15-åringar som provat narkotika har minskat med en tredjedel på fyra år, samtidigt som ju tillgängligheten av allt att döma inte har minskat. Som jag förklarade i mitt tidigare inlägg har detta att transportvägarna har öppnats genom Östeuropa inneburit att tillgängligheten faktiskt har ökat. Men är det inte ganska stort att samtidigt som tillgängligheten av allt att döma fortfarande är stor är det ändå fler ungdomar nu som säger nej än tidigare? För första gången på 15 år har det visat på samma sak när man har testat de mönstrande pojkarna.

Jag drar den slutsatsen att de insatser som vi har gjort hittills för att förebygga och bekämpa brotten och satsningarna på missbrukarvården faktiskt har haft en effekt. Det är därför som jag också begär riksdagens förtroende att få fortsätta med de åtgärderna och enligt den handlingsplan som vi nu har lagt fast. Men försök inte att blanda bort korten i den delen och hänvisa till att missbruket växte på 90-talet, därför att det har skett en väldigt påtaglig förändring under de senaste åren.

Sedan är det uppenbart att Centerpartiet vrider sig i buggningsfrågan. Man vet inte riktigt vet vilken fot man ska stå på, och beslutet att man skulle säga nej i slutändan kom in väldigt sent. Vi gjorde ju upp med Folkpartiet om det här. Jag tycker att det är väldigt bra att vi nu får en ordentlig majoritet för det.

Min enkla fråga var bara: Tänker ni i en eventuell borgerlig regering fortsätta att låsa frågan? Det har vi inte fått något som helst svar på. Det kan mycket väl vara så att om vi skulle få en borgerlig regering kanske vi ännu efter fyra år med den inte har löst frågan, därför att ni sitter och bromsar.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.