Partiledare kommer och går

Krönika 14 februari 2015

ika 14 februari 2015För fyra år sedan var Centerpartiet ungefär där Folkpartiet är idag. Valet 2010 hade varit en besvikelse och under början av 2011 hördes några sprida krav på partiledarens avgång. Under våren låg opinionssiffrorna kvar på en låg nivå och i april uttryckte ett par riksdagsledamöter för första gången att Maud Olofsson borde lämna över partiledarskapet till någon annan.

Vid den tiden var jag själv ledamot av riksdagen och givetvis förde vi många informella samtal mellan oss i riksdagsgruppen. Vad jag minns var det ingen alls som tyckte att Maud hade gjort ett dåligt jobb eller att någon annan just då skulle klara partiledarskapet bättre, utan diskussionen kretsade kring vem som skulle leda partiet mot valet 2014 och att den personen skulle behöva några år på sig att bli varm i kläderna.

Alla politiska partier behöver förnya sig kontinuerligt. Det parti som stannar upp och inte har en ständig idéutveckling lär snabbt anses irrelevant och opinionsundersökningarna ger oftast en korrekt bild av hur väljarna ser på partiet. Partiledaren är det främsta ansiktet utåt och har det yttersta ansvaret för partiets utveckling. Oavsett hur förändringsbenägen hen är så krävs förnyelse likväl på det personella planet som på det politiska.

Maud Olofsson hade varit Centerpartiets partiledare i tio år när hon i juni 2011 meddelade att hon inte kandiderade för omval vid den kommande höstens partistämma. Tio år är egentligen ingen lång tid på en chefspost, men partiledarskapet är så mycket mer bevakat och utsatt än vad andra chefer upplever. En partiledare kan inte gå och handla i mataffären utan att människor tittar nyfiket i kundvagnen. Att alltid tvingas ha två livvakter med sig är inte heller enkelt att leva med.

När Fredrik Reinfeldt avgick så hade han varit Moderaternas partiledare i elva år. Lika länge kommer Göran Hägglund att ha suttit på sin post som Kristdemokraternas partiledare när han avgår senare i vår. Folkpartiets Jan Björklund har varit partiledare i snart åtta år och det är självklart att det pågår en diskussion inom Folkpartiet om det är Björklund med då elva år som partiordförande som ska leda Fp in i valet 2018.

En intern framtidsdiskussion är bra, men den kan också vara destruktiv om det viskas bakom ryggar och misstroende breder ut sig. Visst kan det vara oerhört svårt för en person att inse att man bör träda åt sidan, men en god ledare omger sig med medarbetare med sådant kurage att även svåra och känsliga besked lämnas till chefen.

Jag är övertygad om att Jan Björklund inte vill avgå utan gärna skulle vilja leda Folkpartiet vid valet 2018. Samtidigt tror jag att han förstår att det kommer att krävas förnyelse även i partiledningen och min känsla är att han redan har bestämt sig för att avgå vid Folkpartiets landsmöte i november. Han vill dock inte ge det beskedet för tidigt eftersom han skulle bli en ”lam anka” vars ord och ledarskap blir svagt och inte styrande.

Det är min känning av situationen i Folkpartiet, men det är framförallt en situation som Folkpartiet som parti själv måste styra. Mitt bestämda råd är dock att vara så öppna som möjligt för att undvika spekulationer och falskspel bakom stängda dörrar.

Posted in Krönika | Leave a comment

”Centerpartiet har roligast”

Krönika 31 januari 2015

När ni läser det här så pågår Centerpartiets Kommundagar i Norrköping för fullt. Kommundagarna är ett årligt evenemang som Centerpartiet ordnar för sina förtroendevalda politiker i landets 290 kommuner. Över 600 personer deltar på seminarier, delar erfarenheter och umgås under avspända former.

När förra årets Kommundagar startade i Malmö så hade det precis kommit en opinionsundersökning som gav Centerpartiet under fyra procent. Tidningsrubrikerna sa att partiet skulle hamna utanför riksdagen och journalister kom till Malmömässan för att intervjua nedstämda centerpartister som skulle kritisera Annie Lööf och övriga partiledningen.

Det blev inget sådant. Centerpartisterna visste att partiet hade gått igenom en tuff tid med diskussionen kring nytt idéprogram, men också att det fanns en bra valstrategi, kommunikationsplan och en partiledare som började bli varm i kläderna. Det var en utmärkt stämning och reportrarna fick vända hemåt utan att kunna skriva några nattsvarta rubriker.

På fredagskvällen var det som vanligt middag med efterföljande dans och i toalettkön kom jag i samtal med en journalist från en av de större tidningarna. Han frågade hur det kunde vara så god stämning på Kommundagarna när läget för partiet var så dåligt. Jag började med att svara att centerpartister inte gräver ner sig när de ser problem, utan istället kavlar de upp ärmarna och löser problemet.

Han nöjde sig inte utan fortsatte och en annan man, en lokalpolitiker som jag inte känner, blandade sig i samtalet. Han sa på utpräglad dialekt: ”Vi känner inte att läget för partiet är dåligt, hemma hos oss har vi medvind. Snart vänder det i Stockholm också.”

Han fick rätt. Fyra månader senare var det EU-val och Centerpartiet gjorde sitt bästa val till Europaparlamentet på 19 år. Annie Lööf lyfte partiet i både EU-valrörelsen och i riksdagsvalrörelsen några månader senare. Men lika viktig är mannen som blandade sig i samtalet i toalettkön och tusentals andra lokalpolitiker som varje dag bedriver centerpolitik i sina kommuner.

Genom att i handling visa att Centerpartiets idéer om att flytta makten till medborgarna, om frihet och möjlighet att välja sin väg i livet, gör skillnad, så är varje lokalt förtroendevald centerpolitiker partiets viktigaste budbärare. Idéprogram, kommunikationsstrategier och mediala utspel är viktiga för alla partier, men det är först när de egna företrädarna omsätter idéerna till förslag som kan diskuteras vid köksborden som idéerna blir trovärdiga.

Till slut kan jag inte låta bli att citera en TV-journalist som deltog på Centerpartiets stämmobankett för säkert tio år sedan. En fest där det dansades på borden redan före desserten. ”Jag har varit på alla partiers kongressfester och det är ingen tvekan: Centerpartiet har roligast”.

Posted in Krönika | Leave a comment

Hat och fördomar slår rot

Krönika 17 januari 2015

2015 hade kunnat börja bättre. Terrorister slog den 7 januari till mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris och mördade tolv personer. Första veckan på året mördade också terrorgruppen Boko Haram hundratals och kanske upp till 2000 personer i norra Nigeria. Samtidigt fortsätter terroristorganisationen IS att attackera civila i Syrien och Irak.

Hat och fördomar slår oftast rot i okunskap. Men det kan också vara religiös eller politisk extremism som skapar hatet som i värsta fall övergår till urskillningslöst våld, mord och terrorism. Det är ingen tvekan om att de största hotet för närvarande finns från terrorgrupper med extrema tolkningar av islam. Därför är det nu viktigt att vara stark i skyddet för religionsfriheten, yttrandefriheten och pressfriheten. Därför är det nu extra viktigt att inte förenkla eller generalisera. Därför är det nu synnerligen viktigt att inte skuldbelägga muslimer som grupp.

En av mina grannar är muslim. Har han något ansvar eller skuld för det som de muslimska bröderna Kouachi gjorde i Paris? Självklart inte. Lika lite som jag som kristen har ett ansvar eller en skuld för det som den kristna, högerextrema terroristen Anders Behring Breivik gjorde på Utöya. Därför är det så otroligt fel av sverigedemokraten Björn Söder, tillika andra vice talman i Sveriges Riksdag, att peka på religionen islam och gruppen muslimer när han skriver och pratar om terrordåden. Att begära ”avståndstaganden” från Sveriges muslimer är detsamma som att säga att de har ett ansvar för vad andra muslimer i världen gör.

Förenklande generaliseringar har funnits i alla tider och de har ofta använts för att skapa misstro och hat mot olika folkgrupper och religioner. Det värsta av alla exempel är givetvis Hitlers och nazismens påhitt och anklagelser mot judar. Hitler anklagade den judiska befolkningen för landets ekonomiska problem och framställde judarna som fiender till Tyskland och det tyska folket. Alfred Rosenberg, som var chefredaktör för nazisternas partitidning ”Völkischer Beobachter”, uttryckte det: ”En tysk är av tyskt blod. Således kan ingen jude vara tysk.”

Nu ser vi samma typ av retorik i stora delar av Europa, fast mot muslimer. Italienska Lega Nords partiledare sa efter terrordådet i Paris att ”Islam är farlig och kan inte behandlas som andra religioner. I dess namn har vi nu miljontals människor omkring oss i världen, men även på vårt eget våningsplan, som är redo att skära halsen av oss och döda folk”. Det är så idiotiskt dumt och feltänkt, men ändå är det precis den här typen av uttalanden om att alla muslimer har en inneboende ondska som vinner stöd runt om i Europa, inklusive i Sverige.

Nu är det dags för oss alla att hjälpa till och att protestera. Varje gång du hör någon generalisera och skuldbelägga grupper av människor, slå näven i bordet och protestera. Säg ifrån! Vi får inte låta hat och misstro sprida sig i samhället.

Posted in Krönika | Leave a comment

Låt oss få ett lugnare politiskt år

Krönika 3 januari 2015

2014 kallades för supervalåret redan innan det hade börjat. Med val till Europaparlamentet i maj och de allmänna valen i september, så visste alla att det skulle bli ett intensivt politiskt år. Sedan blev det värre än någon hade kunnat ana. Valresultatet i riksdagsvalet skapade en svårhanterad politisk situation och när Stefan Löfven valde att knuffa ut Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet från regeringsbildningen, så fick vi den svagaste regeringen i Sverige sedan Folkpartiregeringen 1978-79. Svag vad gäller parlamentariskt stöd, men också svag vad gäller ledarskap och politisk rutin.

Situationen blev inte bättre när Sverigedemokraterna bröt mot all praxis och rimlighet och röstade för en budget som de samtidigt sa att de inte stod bakom. Statsminister Löfven hade i förväg sagt att han skulle avgå och inte regera med alliansens budget, men så blev det inte. Han satt kvar och sa istället att han skulle utlysa extra val. Så blev det inte heller, utan året avslutades med att landets seriösa partier slöt en överenskommelse för att Sverige inte ska bli en banandemokrati a la Italien med ständiga nyval och regeringsombildningar.

Som centerpartist är det klart att jag egentligen skulle vilja att regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet faller. Att vi får ett extraval, Centerpartiet växer och vi åter får en alliansregering. Men å andra sidan, jag vill också ha ett lugnare politiskt klimat för landets bästa.

Det kan låta bra med extra val och därmed nya möjligheter för väljarna att säga vad de tycker i en uppkommen politisk situation. Bra för demokratin kanske? Samtidigt vet vi att långsiktig politisk instabilitet är dåligt för ett land. Det gäller för allt från företagsinvesteringar till myndigheters effektivitet och styrning.

Det är illa för basindustrin om det råder ständig osäkerhet kring energipolitiken. Skolan behöver ha långsiktiga politiska överenskommelser för att fungera bättre. Företag behöver ha stabila spelregler för att våga anställa och investera. Likaså behövs långsiktighet i försvarspolitiken, vad gäller pensionssystem och hur polisen ska vara organiserad. Sverige mår bra av politisk stabilitet och många breda, politiska överenskommelser. För alla politikområden är det bra med en politisk inriktning som åtminstone ligger fast i fyra år.

På samma sätt som ett öppet, välkomnande samhälle har gynnat Sverige i årtionden så har också en långsiktig politisk stabilitet varit bra för landet. Det betyder inte att det är bra att ett parti alltid ska styra, det är tvärtom illa eftersom landet stagnerar i sin utveckling. Däremot är det bra att många partier kan komma överens i de stora politiska frågorna så att alla vet att oavsett valutgång så gäller tidigare fattade beslut om t.ex. pensioner och försvar.

Så även om jag älskar att debattera politik, analysera politiska utspel och politikers förehavanden så vill jag ändå önska er alla ett gott nytt, politiskt lugnare år!

Posted in Krönika | Leave a comment

Ett händelserikt år i politiken

Krönika 20 december 2014

Valår är alltid händelserika år för alla politiskt aktiva, men 2014 går ändå till historien som ett av de mest händelserika åren i svensk politisk historia. Supervalåret började med att valrörelsen till Europaparlamentet drog igång. Våren dominerades av europafrågorna, men väljarna var egentligen inte speciellt intresserade.

Det gick långt in i maj månad innan valtemperaturen höjdes. Valresultatet den 25 maj var en stor framgång för Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, men även Centerpartiet gjorde sitt bästa EU-val på 19 år. Även om jag inte håller med Feministiskt Initiativ på många sätt så var det glädjande och historiskt att en romsk företrädare, genom Soraya Post, tog plats i parlamentet.

Sommaren kom och i Almedalen fick Svenskarnas Parti oförtjänt mycket uppmärksamhet. Ett litet nazistiskt parti fick motdemonstranter och media att framställa dem som stora, stygga vargen som hotade demokratin. Nazisterna blev samtidigt Sverigedemokraternas bästa partiarbetare. Genom uppmärksamheten sattes bilden av att de högerextrema och främlingsfientliga fanns i SvP och inte i SD. Ett stort steg i Sverigedemokraternas ”normaliseringsprocess” som parti. Tyvärr fick det också utslag i riksdagsvalet i september.

Efter en kort sommar var det valrörelse igen. En valrörelse där spelet om makten tyvärr dominerade framför de politiska sakfrågorna. Alliansen var länge uträknad, men kom närmre och närmre i opinionsundersökningarna. Mest uppmärksammat blev Stefan Löfvens ”knuff” när Annie Lööf ville överräcka en tråkig rapport om energiförsörjningen i Sverige. Oerhört orutinerat agerat, en orutin som sedan har visat sig gång på gång.

Valresultatet den 14 september blev en chock för många. Lika glada som miljöpartisterna var efter EU-valet, lika nedstämda var de efter riksdagsvalet. Förväntningarna låg skyhögt över resultatet på 6,9 procent. Egentligen var alla partier förutom Sverigedemokraterna missnöjda med valresultatet. Minst missnöjda, och innerst inne ganska nöjda, var Centerpartiet som klarade sig bäst av regeringspartierna trots en liten tillbakagång. Annie Lööf fick också sitt stora genomslag som partiledare.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade en mycket svag regering. Jonas Sjöstedt hade förväntat sig ministerposter åt Vänsterpartiet, men Löfven hade andra tankar. Trots detta lyckades regeringen göra upp med V om en budgetproposition. Vad de inte hade räknat med var att SD är ett oseriöst parti som valde att rösta på ett budgetförslag som de samtidigt säger att de inte står bakom. Regeringen såg hur marken rämnade under deras fötter.

Året kommer med all sannolikhet sluta med att statsminister Stefan Löfven utlyser extra val som ska hållas den 22 mars. Vem hade kunnat tro att vi efter supervalåret direkt skulle få en valrörelse till? Och visst är det ett misslyckande. Ett generellt misslyckande för partierna och alldeles speciellt ett misslyckande för sittande regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som inte lyckades leda landet.

Till sist. Visst kan man vara svensk utan att gå på julnattsmässa eller julotta. Visst kan man vara svensk utan att dansa runt granen och äta risgrynsgröt. I mitt Sverige är du svensk oavsett om du har samiska, judiska eller andra traditioner.

Posted in Krönika | Leave a comment

”Blame Game”

Krönika 10 december 2014

Det är ett gammalt spel men fortfarande kan vuxna ägna dagar och veckor åt att spela det: ”Blame Game”.

”Blame Game”, eller ”hur-sätter-vi-bilden-av-att-det-inte-är-vårt-fel”, är en av de viktigaste kunskaperna för partistrateger. Det finns PR-konsulter som är specialister på området. Det finns företag som har som marknadsidé att sköta andras bortförklaringar. Kort sagt, förmågan att sätta rätt bild av vad som egentligen händer i politiken är både en vetenskap och en hel industri.

Jag är helt övertygad om att Socialdemokraternas partistrateger och hela kommunikationsavdelningen på Sveavägen hade planerat sitt ”Blame Game” redan innan statsminister Stefan Löfven hade berättat för alla andra att han tänkte utlysa extra val. Deras strategi var uppenbar, att få in i allmänhetens medvetande att det var allianspartiernas fel att regeringen inte klarade av att få genom sin budget.

Man får verkligen säga att de socialdemokratiska partistrategerna har tagit på sig ett svårt uppdrag. De ska få alla att tro och tycka att det inte är regeringens fel att regeringen inte klarar av att regera landet. Istället är det enligt dem Centerpartiets och de andra allianspartiernas fel, som oppositionspartier, att regeringen inte klarar av det uppdrag som de har tagit på sig.

Man kan fundera på hur reaktionen under förra mandatperioden hade blivit om dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt hade sagt att det var Mona Sahlins, eller senare Håkan Juholts, fel att Alliansregeringen inte skulle få genom sin politik. Så blev det lyckligtvis inte eftersom Alliansregeringen var mycket starkare och Fredrik Reinfeldt en mycket mer rutinerad politiker och statsminister.

Miljöpartiets och Vänsterpartiets strateger har intagit en annan taktik i detta ”Blame Game” som pågår: Tystnad. De vill överhuvudtaget inte förknippas med det politiska kaos som uppstått. Sverigedemokraterna, som verkligen har ett stort ansvar genom att ha brutit mot de informella budgetreglerna och röstat på ett förslag som de egentligen inte vill ha, har taktiken att faktiskt förknippas med kaoset. Deras sympatisörer reagerar nämligen precis tvärtom mot övriga partiers. Att skapa oordning i politiken är något positivt för SD, medan det är negativt för övriga partier.

”Blame Game” är ett spel som spelas i flera olika steg och det finns inte heller någon fast spelplan. Strategerna ändrar sina drag varje timme i början och senare dagligen när medierna inte längre är lika intresserade. Ser det illa ut så kan även strategin att skapa en helt annan nyhet tas till för att få bort fokus. Ser det riktigt illa ut så anser strategerna att nödlögner är tillåtna för att ändra spelplanen. I sista hand är det dock pudeln som gäller. När det inte finns något annat som kan rädda situationen så är det bara att erkänna och be om förlåtelse. Men då är det viktigt att det är en fullständig pudel. Halva pudlar haltar och fungerar inte.

Till slut. Jag erkänner. Jag deltar också i ”Blame Game”.

Posted in Krönika | Leave a comment

Extra val, ett förhastat beslut

Krönika 6 december 2014

Stefan Löfven utropade på valnatten att Socialdemokraterna var valets vinnare. Alliansen tog konsekvensen av minskat väljarstöd och avgick. Talmannen Per Westerberg gjorde då det han skulle och tillfrågade största partiets ordförande Stefan Löfven om han kunde och ville bilda regering. Löfven svarade att han ville bilda regering med Miljöpartiet och att de hade förutsättning att få genom sin budget i riksdagen.

Han hade fel. Stefan Löfven hade inte räknat med att Sverigedemokraterna är ett oseriöst parti som har för avsikt att rösta på budgetförslag med politik som de inte alls står bakom. Ingen skugga över Löfven på den punkten. Jag är övertygad om att även Sverigedemokraternas väljare trodde att Sd brydde sig om Sverige, men det visade sig att Sverigedemokraterna enbart bryr sig om sitt eget parti och därför skickar in landet i politiskt kaos.

Varför klarade då inte Löfven att styra landet med en minoritetsregering på det sättet som Fredrik Reinfeldt lyckades med alliansregeringen 2010-14 och som många socialdemokratiska statsministrar klarat tidigare? Ett svar är att Stefan Löfven är Sveriges genom tiderna minst politiskt rutinerade statsminister, ett annat svar är att en minoritetsregering måste finnas i mitten av det politiska fältet och inte ha en majoritet eller större minoritet på någon sida om sig.

Vad fanns då för handlingsalternativ? Ett möjligt alternativ var att utlysa extra val, men jag trodde inte att någon egentligen var intresserad av detta, varken väljarna eller partierna. Därför var det överraskande att statsministern valde att sitta kvar för att om nästan en månad kunna utlysa extra val. Istället borde han begära entledigande och låta talmannen försöka få fram en ny bärkraftig regering.

Hur skulle en fungerande regering kunna se ut? Många från S-sidan drömmer sig tillbaka till 90-talet när Centerpartiet var ett stödparti till Socialdemokraterna, men 90-talet kommer inte tillbaka. S har gjort en vänstersväng sedan dess, samtidigt som C har förnyats och utvecklats väldigt mycket de senast tio åren. Idag står S och C oerhört långt ifrån varandra i synen på skattesystemet, företagens villkor, landsbygdspolitiken, medborgarnas valfrihet i vård, skola och omsorg, arbetsrätten och många andra politiska frågor.

Som jag ser det idag så fanns det bara ett alternativ till extra val och det var en minoritetsregering med de fyra allianspartierna och Miljöpartiet. En femklöver som vi har sett fungera i Region Skåne i åtta år. Det skulle inte bli en enkel resa, men jag är övertygad om att en sådan regering hade kunnat fungera för att leda landet.

Nu blir det istället extra val den 22 mars nästa år. Då hoppas jag att väljarna tänker tillbaka på hur bra det faktiskt gick för Sverige 2006-2014. Sverige hyllades i hela världen för hur väl vi klarade den ekonomiska krisen. Sverige behöver en stabil regering och därför behöver vi få tillbaka Alliansregeringen.

Posted in Krönika | Leave a comment

Dags för en blocköverskridande regering

Krönika 3 december 2014

Sverige mår inte bra av det politiska kaos som Sverigedemokraterna har ställt till med. Det skapar politisk handlingsförlamning, osäkerhet i svensk ekonomi och på sikt riskerar det drabba alla svenskar genom ökad arbetslöshet och en sämre tillväxt.

För att lösa den uppkomna situationen så behövs det en regering som klarar av att regera landet. Stefan Löfvens koalition med Socialdemokraterna och Miljöpartiet har visat att de inte klarar det. Mycket på grund av att Stefan Löfven nu har sitt allra första riktiga politiska uppdrag och därmed är en av världens minst politiskt rutinerade regeringschefer.

Det finns många som ropar på en blocköverskridande regering med Stefan Löfven och Socialdemokraterna i ledningen. Det tror jag inte kommer att lyckas av flera skäl. Ett är just att Stefan Löfven har visat sig vara en för svag och orutinerad politiker för att leda en koalitionsregering i minoritet. En annan är att Folkpartiet och Centerpartiet efter de senaste tio årens utveckling står alldeles för långt ifrån Socialdemokraterna politiskt för att det skulle kunna fungera.

Det är snarare så att Moderaterna och Socialdemokraterna står varandra närmre politiskt idag, efter den triangulering som har skett från båda partiernas sida. Men en regering med Socialdemokraterna och Moderaterna tror jag inte att något av partierna är intresserad av. Vi har inte den traditionen i Sverige, som man till exempel har i Finland, att de två största partierna regerar tillsammans.

Den mest stabila regering som kan skapas med rådande läge i riksdagen är en femklöver med de fyra allianspartierna och Miljöpartiet. Samma femklöver som exempelvis fungerade bra i Region Skåne i åtta år. Jag har själv goda erfarenheter av att samarbeta med miljöpartister, särskilt när de tillhör partiets mer liberala falang.

Med höstens valresultat så skulle en femklöverregering ha stöd av 166 mandat i riksdagen. Det skulle alltså fortfarande vara en minoritetsregering, men en minoritetsregering med mycket stor möjlighet att faktiskt kunna regera landet. Det skulle endast vara i de fall där Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tycker likadant och går ihop om ett motförslag, som en femklöverregering skulle riskera att förlora i riksdagens kammare.

Som centerpartist har jag egentligen ingen anledning att jubla över en sådan regeringsbildning. Det är sannolikt Centerpartiet som skulle riskera mest med en femklöverregering. Miljöpartiet skulle bli näst största parti, vilket Centerpartiet är i Alliansen idag, och därmed ta posten som vice statsminister. Det är också sannolikt att Centerpartiet skulle få svårare att profilera miljöfrågan eftersom Miljöpartiet med all trolighet skulle få miljöministerposten.

Trots detta vill jag se en blocköverskridande regering med Miljöpartiet, Centerpartiet och de andra allianspartierna. Sverige behöver en regering som kan leda och styra landet och som den politiska situationen ser ut så är en femklöverregering förmodligen det enda tillgängliga alternativet.

Posted in Krönika | Leave a comment

”En oemotståndlig utmaning”

”En oemotståndlig utmaning.” Ungefär så uttryckte Dan Eliasson sig när han i TV skulle förklara varför han tog på sig uppdraget att bli rikspolischef för den nya nationella polismyndigheten. En roll som andra kallar för ”självmordsuppdrag”. Att det är en utmaning har han helt rätt i, att den skulle vara oemotståndlig känns inte lika självklart.

Jag har stort förtroende för Dan Eliasson. Egentligen inte grundat på vad han har gjort som generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassan efter regeringsskiftet 2006, utan mer för hur han agerade som statssekreterare till Thomas Bodström (S) 2001-06. När vår son Erik föddes sommaren 2004 kändes det som att jag pratade i telefon med Dan Eliasson var och varannan dag. Inte med anledning av att Erik hade fötts såklart, utan för att Sverige hade något av en epidemi av rymningar från landets fängelser just då.

Statssekreterare Eliasson var då mycket noga med att hålla oppositionens rättspolitiska talespersoner informerade om vad som hände och hur regering och myndigheter agerade. Det fanns givetvis en tanke med detta, att vi i oppositionen skulle få svårare att kritisera regeringens misslyckande eller passivitet, men Dan Eliasson skötte ändå informationen till oppositionen på ett utomordentligt bra sätt.

Är då Dan Eliasson rätt person att styra den nya Polismyndigheten med nästan 30 000 anställda. Jag vet inte. Att han har kapaciteten är jag tämligen övertygad om, men om han vinner de anställdas stöd för de stora förändringar som ska genomföras från den 1 januari 2015 är svårare att bedöma. Det hade å andra sidan gällt vilken ny rikspolischef som helst. Möjligtvis hade det kunnat vara lättare för en chef som själv har varit polis.

Jag har haft förmånen att vara med i hela processen för att ombilda landets på 22 myndigheter splittrade polis till en nationell, men mycket decentraliserad och lokalt förankrad polismyndighet. Först i den parlamentariska Polisorganisationskommittén som startade 2006 under Nils Öbergs ledning och sedan i den politiska referensgruppens till Genomförandekommittén ledd av Thomas Rolén.

Det var också en av dessa två; Nils Öberg, som för närvarande är generaldirektör för Kriminalvården eller Thomas Rolén, som är kammarrättspresident och just nu leder hela genomförandet av den nya polisorganisationen, som jag trodde skulle bli den nya rikspolischefen. Nu blev det inte så utan den socialdemokratiskt ledda regeringen valde att utse en partivän till den hett eftertraktade posten som ny rikspolischef.

För så är det trots allt. Det var ett hett, eftertraktat uppdrag med många intresserade spekulanter. Även om det kanske är ett kamikazeuppdrag så var det många som kände sig kallade att få ta över landets största myndighet.

Posted in Krönika | Tagged , , , , | Leave a comment

Hylla det annorlunda!

Krönika i Skånska Dagbladet den 22/11.

Jag är morgontrött. Väldigt morgontrött. För att få allting att fungera på morgonen, från den egna duschen till att få barnen till skolan i tid så gör jag nästan exakt likadant varje morgon. Jag har hittat en rutin som fungerar trots att ögonlocken inte vill hålla sig uppe. Rutiner är bra, alla människor har rutiner och det ger en känsla av trygghet.

Men tänk om det finns ett bättre sätt att klara morgonbestyren som jag inte har testat? Häromdagen råkade jag av misstag göra lite annorlunda och det visade sig vara riktigt smidigt för att få upp trötta barn till frukostbordet. Varför hade jag inte gjort så tidigare? Helt enkelt för att jag inte vågat förändra rutinen eller inte orkat tänka annorlunda.

Det är tack vare de människor som är och tänker annorlunda som samhället förändras och förbättras. Små misstag kan ibland ge mindre framsteg, men oftast är det de personer som vågar ifrågasätta invanda mönster som tar de stora stegen framåt. Visst kan det kännas obehagligt att hoppa ut i det okända. Att göra något som kan bli bra, eller bli riktigt fel. Men ibland behöver vi ändå göra det. Vi testar, gör fel, testar igen och plötsligt blir det rätt.

Det finns människor som föraktar det annorlunda. Människor som anser att personer som inte gör som andra borde rätta in sig i ledet eller försvinna härifrån. Med ett annat ord brukar det kallas assimilering eller assimilation. Enligt Svenska Akademins ordlista betyder det ”sammansmälta, uppta, införliva, göra likadan”.

”Göra likadan”. Tänk tanken, om vi skulle vara likadana och göra likadant. Det kanske skulle vara tryggt och det mesta skulle vara väldigt förutsägbart om vi visste att alla människor kommer att vara och agera på samma sätt. Men så tråkigt och framförallt, samhällsutvecklingen skulle tvärnita. Ingen som vågar vara annorlunda, ingen som ifrågasätter invanda mönster och vanor. Ingen som upptäcker det nya som förbättrar vårt samhälle.

För ett par år sedan fick jag och några kollegor möjligheten att besöka Nordkorea. Det var en mycket märklig resa på många sätt, men något som vi direkt upptäckte var hur homogent samhället var. Alla såg ungefär likadana ut, med likadana kläder och med ungefär samma frisyr. Ett samhälle där ingen ska sticka ut. Individualismen har suddats ut och alla ska vara ett med kollektivet. Ett hemskt samhälle och dessutom ett samhälle med total avsaknad av nyskapande och kreativitet.

I Nordkorea föraktas olikheter. Människor stöps i samma form. Barn får likriktad statlig uppfostran. Alla ska tänka och tycka likadant. Det är ett samhälle som har slutat att utvecklas. Det står stilla och har gjort så i årtionden. Det var som en tidsresa att åka dit. Fascinerande, men mycket skrämmande.

Låt aldrig Sverige bli ett sådant land! Vi ska vara ett land där olikheter uppmuntras, ett land där människor vågar tänka nytt och samhället utvecklas. Sverige ska vara ett land där vi hyllar det annorlunda!

Posted in Krönika | Tagged , , , , | Leave a comment

Det är ingen bra idé att härma Nordkorea!

Krönika i Hallands Nyheter.

”Sverige och Nordkorea har mycket goda relationer!”

Det var ord som vi fick höra gång på gång när jag och fyra riksdagskollegor besökte Nordkorea för ett par år sedan. Bakgrunden till nordkoreanernas glada tillrop är att Sverige är det västland som har haft ambassad längst i landet. Den öppnades redan 1975 och fortfarande är det få länder som väljer att finnas representerade där.

Vid ett besök i parlamentet i Pyongyang så ställde vi frågor om hur det politiska systemet fungerar. Guiden berättade stolt att nästan alla nordkoreaner röstar på Arbetarpartiet men att det också finns oppositionspartier. Min följdfråga var då på vilket sätt som oppositionen opponerar sig mot den förda politiken. Guiden såg förvånad ut men svarade: ”Oppositionspartierna har ingen annan politik än Arbetarpartiet, de håller med om allt.”

Givetvis är det den styrande politiska eliten i Arbetarpartiet som bestämmer vem som får bli invald i parlamentet som ”opposition”. Någon riktig opposition skulle aldrig tillåtas ställa upp i parlamentsvalet. Även om landet kallar sig ”Demokratiska folkrepubliken Korea” så är det varken ett demokratiskt land eller folkets republik. På World Democrazy Index innehar Nordkorea jumboplatsen.

Vi som var där tillhörde alla allianspartierna Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna, som då var med och regerade Sverige. Vi skrattade och skämtade om hur skönt det skulle vara som majoritet att få bestämma vem som skulle vara opposition. Samtidigt konstaterade vi att så kan det aldrig gå till i en riktig demokrati.

Men vad är det nu som händer? I flera kommuner i landet väljer majoritetsföreträdare att rösta i valet om vem som ska vara oppositionsråd. Ragunda, Svenljunga och Svalöv är bara tre av flera kommuner där den styrande majoriteten har varit med och bestämt vem som ska få oppositionsrådsposten. Det nordkoreanska exemplet var tydligen inte så otänkbart i Sverige.

I Eslöv har den styrande koalitionen med Socialdemokraterna och Moderaterna gått ett steg längre än det nordkoreanska arbetarpartiet. Där har de båda majoritetspartierna bestämt sig för att besätta både kommunalrådsposten och oppositionsrådsposten. Väldigt smidigt att helt enkelt ta oppositionsrådsposten så att oppositionen inte ska ha någon riktig förutsättning att opponera.

Detta är givetvis ett helt oacceptabelt beteende i en demokrati. De som bestämmer sig för att styra kommunen tillsammans ska givetvis lägga ner sina röster i kommunfullmäktige när oppositionen ska bestämma vem de ska ha som sin främsta företrädare i form av ett oppositionsråd. Det finns kanske även centerpartister som har hamnat snett i någon kommun, men framförallt är det Socialdemokraterna och Moderaterna som måste ta sina kommunala företrädare i örat.

I en demokrati är det inte den styrande majoriteten som ska bestämma över oppositionen!

Posted in Krönika | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Personkemin avgörande för politiskt samarbete

Krönika i Skånska Dagbladet den 8 november.

Efter varje val står partiledningarna inför frågan vem man ska samarbeta med. Har partiet i förväg berättat för väljarna vem man har för avsikt att bilda regering med så är det ganska enkelt. Att först be om väljarnas mandat att bilda en typ av regering och sedan direkt efter valet säga att rösten på partiet innebär en röst på en helt annan typ av regering, skulle med rätta upplevas som ett svek.

För partier som har hållit dörren öppen för olika typer av samarbeten så blir det inte sällan en kamp mellan viljan att få maktpositioner och därmed inflytande över politiken och oviljan att kompromissa och tvingas fatta beslut mot den egna övertygelsen. Viljan till makt brukar vinna.

För partiernas ledningar på kommunal och regional nivå är det en mer komplicerad bedömning. Av flera anledningar. För det första är det svårare att styra en kommun med en minoritet än vad det är att styra landet med en minoritetsregering, bland annat på grund av budgetreglerna.

För det andra så är det mycket mindre ideologisk konflikt på kommunal nivå. Det handlar oftare om praktisk hantering än om ideologiska diskussioner i den kommunalpolitiska vardagen. Även om inte ideologiskt viktiga frågor som vårdval och friskolor ska underskattas.

Avgörande för om partier går in i olika typer av samarbete blir snarare personkemin mellan partiernas främsta företrädare. Den senaste månaden har jag hört centerpartister säga allt från ”det är enklare att komma överens med socialdemokrater än moderater” till ”vi samarbetar med Vänsterpartiet för att få bort de maktfullkomliga socialdemokraterna”.

Det har till och med funnits centerpartister som har velat öppna dörren för sverigedemokrater med argumentet att ”SD:arna i vår kommun är inte rasister, de sitter helt tysta och gör ingenting.” I de sammanhangen måste man ändå komma ihåg att alla företrädare för ett parti står bakom sitt partis politiska grundsyn. Genom ett lokalt samarbete legitimerar man partiets politiska ideologi och därför är samarbete med Sverigedemokraterna otänkbart.

Runt om i Skåne kommer vi att få se diverse olika regnbågskoalitioner. Vilka koalitioner som bildas beror på hur väl man kommer överens. En moderat och en socialdemokrat som har förtroende för varandra har lättare att hitta kompromisser än en centerpartist och en folkpartist som ogillar varandra. Det gör också att byten av partiernas lokala ledare innebär nya samarbetsmöjligheter, eller svårigheter.

Ett närliggande exempel är ledningen av Region Skåne. I måndags röstades Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram till att styra Skåne i minoritet. Hur styret hade sett ut om Socialdemokraternas tidigare oppositionsledare Rikard Larsson hade varit kvar i regionen, och inte bytts ut mot Henrik Fritzon, är det ingen som vet. Jag är dock övertygad om att möjligheten att bilda ett majoritetsstyre med mittenpartier hade varit större tack vare det förtroende som Larsson redan hade byggt upp. Personkemin är oftast avgörande.

Posted in Krönika | Leave a comment

Kan man ömsa skinn i politiken

Krönika i Länstidningen Södertälje.

Det kanske inte är den största ”snackisen på stan”, men om man rör sig i politikens korridorer så är det definitivt den hetaste frågan just nu: Kommer Sverigedemokraterna att rösta på sitt eget budgetförslag eller på Alliansens budgetförslag när riksdagen ska rösta om 2015 års statsbudget.

Egentligen är det en lika orimlig som skadlig diskussion. Rösta på någon annans budgetförslag? Låt oss ta det här från början.

Statsbudgeten är allt. Alla utgifter som staten har under ett år; från polisens och försvarets budget till studiestöd och investeringar i nya järnvägar. Regeringens budgetproposition är dessutom inte enbart en tabell med hur mycket varje myndighet ska få i pengar, utan den omfattar tusentals sidor text med hur verksamheten ska utformas.

Ett partis eller flera oppositionspartiers gemensamma budgetalternativ är givetvis inte lika omfångsrikt i text, men omfattar ändå hela statens ekonomi och inriktningar för alla politikområden.

Vad skulle det då innebära att rösta på ett annat budgetförslag än det egna? Vad skulle det innebära om Sverigedemokraterna röstar för Alliansens budgetförslag i riksdagen? Svaret är att Sverigedemokraterna skulle ställa sig bakom Alliansens politik för alla politikområden och samtidigt lämna all sin egen politik bakom sig. De skulle helt enkelt ömsa skinn och bli ett nytt parti med helt ny politik.

Visst kan de dagen efter säga att de inte står bakom den politik som de just har röstat för och då ömsa skinn på nytt, men kan man göra så som parti?

Nog kan ett parti ändra sin politik från den egna, till att ställa sig bakom en helt annan politisk inriktning, till att dagen därpå säga att man inte längre håller med sig själv. Men det är inte seriöst! Ett parti som vill uppfattas som ett seriöst politiskt parti kan inte göra så. Det är oseriöst!

Hade det endast varit oseriöst och skadligt för Sverigedemokraterna så hade vi andra kunnat bortse från det, men det är dessutom mycket skadligt för Sverige, svensk ekonomi och svenska folkets ekonomi. En situation där vi inte har en regering som kan sitta kvar, där vi inte har en fungerande budget för 2015 och det blir politiskt kaos, innebär en direkt och påtaglig försämring för Sverige.

Omvärlden kommer omedelbart att fundera på om Sverige är ett stabilt land för investeringar. Räntan på statsskulden kommer sannolikt att gå upp. Nästkommande regering tvingas till ytterligare besparingar. Fram till en fungerande budget kommer på plats så lever myndigheterna med stor osäkerhet. Ett land mår väldigt dåligt av att inte ha en regering som får genom sin budget. Även om jag inte står bakom Socialdemokraternas och Miljöpartiets budgetproposition så är den ändå bättre än att vi hamnar i ett politiskt kaos.

Sverigedemokraterna har gett sig in i ett spel där de enbart tänker på sitt eget partis bästa och är fullkomligt likgiltiga inför Sveriges och svenska folkets bästa. De spelar rysk roulette med vår gemensamma framtid och det är dags att alla börjar inse vad Sverigedemokraterna är för ett parti.

Posted in Krönika | Tagged , | Leave a comment

Mardröm på Ingaröfjärden

Varannan lördag kommer jag att ha en krönika i Skånska Dagbladet och i Norra Skåne, ibland även i Laholms Tidning.

Författare: Johan Linander, samhällsdebattör ( C)

Under mina tolv år som ledamot i Sveriges riksdag har försvarspolitiken varit ett av de minst diskuterade politikområdena. Visst har det varit heta diskussioner om en eventuell vapenfabrik i Saudiarabien och om insatser i Libyen och Afghanistan.

Visst har två försvarsministrar avgått under alliansregeringens åtta år, men mest uppmärksamhet internationellt gav nog nyheten att vår överbefälhavare hade sjukanmält sig för utbrändhet.

Nu har vi haft val och Sverige har bytt till en regering med två partier som aldrig har varit överens i försvarsfrågor. Plötsligt är försvarspolitiken hetare än på mycket länge både i medias bevakning och i diskussionerna i riksdagens korridorer. Kanske en tillfällighet, kanske inte.

Det ska bli mycket intressant att följa den försvarspolitiska utvecklingen från åskådarplats. Krav på mer resurser till Försvarsmakten kommer naturligtvis som ett brev på posten, sannolikt levererat med en miniubåt.

Ett mardrömsscenario för Stefan Löfven, men ännu värre är det för Miljöpartiet som gick till val på att minska försvarsanslagen. Nu kommer verkligheten ikapp och det är dags att ta ansvar.

Å andra sidan kan kanske en del av riksdagsledamöterna andas ut och slippa tänka på att deras mardröm ska bli verklighet: Att regementet på orten där de bor ska läggas ner.

Det är nämligen ett av de allra värsta beslut som en folkvald politiker kan ställas inför.

Med en uppväxt i Veberöd alldeles intill Revingehed skulle det ha varit oerhört svårt att vara med på ett försvarsbeslut där P7 skulle läggas ner. Lyckligtvis hamnade jag aldrig i den situationen.

Det fanns en viss diskussion och oro 2008-2009, men det blev istället ett positivt beslut när Revingehed fick bli centrum för Militärregion Syd.

Numera är jag före detta ledamot och sitter på Ingarö och skriver.

Ubåtsjakten på Ingaröfjärden har avbrutits men hann ge Löfvens regering stora problem.

Inte enbart för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet mer eller mindre har tvingats till att komma överens om ökade försvarsanslag, utan också för att deras försök till positiva budgetutspel som har släppts dagligen fram till gårdagens budgetpresentation överskuggades av ubåtsnyheter.

De nyutnämnda ministrarna Kaplan, Strandhäll och Bah Kuhnke försökte att komma ut med nyheter om satsningar på energieffektiviseringar i skolor, förbättrad arbetsmiljö och gratis inträde på en lång rad museer i Stockholm.

Tämligen svaga budgetnyheter.

Men för en regering som tänker sig att lägga det tveksamma budgetutrymmet på höjda bidrag istället för på jobb- och tillväxtskapande åtgärder, så är det viktigt att få uppmärksamhet för sina få framåtsyftande förslag.

Deras utdelning var minst sagt mager. Men när det var dags för regeringen att offentliggöra skattehöjningar, svikna vallöften och andra impopulära budgetförslag så hade ubåtsjakten lugnat sig. Jag misstänker att Löfven och Romson hade hoppas att ubåtsnyheterna skulle dominera i några dagar till.
© Norra Skåne

Posted in General, Krönika | Leave a comment

När verkligheten hinner ikapp

När de rödgröna partierna valde att inte spela med öppna kort i valrörelsen så försatte de sig samtidigt i en besvärlig situation. De visste att de ville regera tillsammans. De visste nästan säkert att de skulle hamna i regeringsposition. Ändå valde de att mörka hur de skulle komma överens i frågor där de hade helt olika uppfattningar.

Det går inte att vara mycket tydligare än vad Stefan Löfven var i Almedalen i en intervju med Expressen:

“Ni har inte för avsikt att stänga Bromma flygplats?

– Nej.”

Det var inte heller ett svar utan eftertanke. Tidigare i intervjun visar han att han var insatt i frågan:

“Vi har ett avtal som gäller under lång tid och det ska gälla.”

Nu hinner verkligheten ikapp Socialdemokraterna och sveket är ofrånkomligt. Miljöpartiet tänker som vanligt mest på sina väljare på Södermalm och har ingen som helst förståelse för hur viktig Bromma flygplats är för övriga Sverige. För det är så det är, Stockholm som stad kan nog vara utan Bromma flygplats, men för Sundsvall, Kalmar, Ängelholm, Visby, Luleå osv osv är den så mycket viktigare. Bromma flygplats har betydelse för tillväxten i Sverige som helhet.

Jag kan utan problem vara ärlig och säga att jag tycker att Bromma flygplats är extremt felplacerad. Den kanske inte var det när den byggdes i början av 30-talet, men nu åttio år senare så önskar man att den var placerad något längre från citykärnan. Men nu finns flygplatsen och ca två miljoner passagerare använder den varje år. Det går inte bara att tänka bort ett problem utan att ta ställning till vilka andra problem som uppstår istället. Det borde Miljöpartiet förstå nu när de faktiskt har makten och ansvaret för utvecklingen i vårt land.

Verkligheten hinner förhoppningsvis ikapp Miljöpartiet. När det gäller svek pga tidigare ovilja att berätta vad en rödgrön regering skulle stå för, så har verkligheten redan hunnit ikapp Stefan Löfven. En första gång. Det kommer flera!

Posted in General | Tagged , , , | Leave a comment

Inte konstigt att andra socialdemokrater agerade

Nu är det livlig debatt om hur Håkan Juholt blev bortkuppad av andra i Socialdemokraternas ledning. Ett “hemligt spel” skulle ha satts igång för att Juholt själv skulle avgå, men att han inte ville och därför kämpade vidare.

Daniel Suhonens bok “Partiledaren som klev in i kylan” avslöjar säkert väldigt mycket spännande om Socialdemokraternas interna liv, men att den är helt objektiv är svårt att tro. Suhonen själv var Juholts rådgivare och har ett och annat att försvara för sin egen del.

Det är inte så länge sedan det hände och vi minns nog alla hur skandal efter skandal rullades upp kring Håkan Juholt. Han var dessutom klantig i sina uttalanden och, precis som väntat, visade han sig inte vara en möjlig statsminister. Jag skriver precis som väntat eftersom jag och många andra, definitivt socialdemokraterna själva, visste att Juholt var (och kanske fortfarande är) en mycket spontan person som kunde säga en hel del saker utan att först tänka riktigt noga efter.

Att Juholt inte själv förstod att han var tvungen att avgå gjorde att andra i partiledningen kände sig tvingade att agera. Inte speciellt konstigt enligt mig. Jag skulle mycket väl ha kunnat agera på samma sätt om vi hade haft en sådan utomordentligt allvarlig ledarkris i Centerpartiet.

Jag har inte läst boken, eftersom den inte har kommit ut ännu, men det verkar som att Carin Jämtin m.fl. gjorde vad som behövde göras, men de gjorde det på ett fult sätt mot Juholt. De skulle givetvis ha varit öppnare mot honom. Inte försökt gå bakom ryggen, utan tagit det öga mot öga.

Så efter att ha tagit del av medias bild av Daniel Suhonens bok är min slutsats att övriga partiledningen gjorde vad som behövde göras men de gjorde det på ett fegt och fult sätt mot Juholt

Posted in General | Tagged , , | 1 Comment

Riksdagsmotioner blir ett verkligt maktinstrument

Jag måste medge att jag är lite avundsjuk. Visst lämnade jag riksdagen helt frivilligt. Tyckte att 12 år var tillräckligt och ville testa något nytt, men nu när jag ser vilken makt riksdagen kommer att ha över S/Mp-regeringen så blir jag lite avundsjuk. Det hade varit roligt att vara med.

Många pratar nu om hur regeringen ska få genom sin budget i riksdagen. Först måste de få med sig Vänsterpartiet eftersom Allianspartierna tillsammans har fler mandat än S och Mp tillsammans. Sedan måste de hoppas på att Sverigedemokraterna inte röstar för Alliansens budgetförslag i slutvoteringen när Sd-budgetförslaget fallit i den förberedande voteringen.

Jag är ganska övertygad om att Löfven får genom sin budget. De kan helt enkelt inte lägga fram ett förslag utan att veta att de har Vänsterpartiet med sig. Vilken oerhört bra förhandlingsposition Jonas Sjöstedt sitter i! Att Sverigedemokraterna skulle rösta för ett annat budgetförslag än sitt eget känns otänkbart. Då skulle de alltså aktivt rösta för en budget som innehåller mängder av förslag som de säger att de inte står bakom. Så kan inte ett seriöst parti göra.

Att lotsa budgeten genom riksdagen blir inte Stefan Löfvens största problem. Inte heller de stora principiellt viktiga frågorna som också diskuteras flitigt; energipolitiken, pensionsöverenskommelsen, försvaret osv. Nej, det riktigt jobbiga för socialdemokraterna och miljöpartisterna kommer att bli vardagen i riksdagen. Det som ingen riktigt pratar om.

Med vardagen menar jag behandlingen av alla vanliga propositioner och skrivelser som en regering lämnar till riksdagen varje år. Det är många, brukar vara runt 200 per år. 2013 lämnade till exempel alliansregeringen 198 propositioner och skrivelser till riksdagen. På varje proposition och på varje skrivelse är det motionstid. Många förblir omotionerade, det vill säga att alla håller med om det som har föreslagits, men ännu fler möter motstånd från ett eller flera partier.

Vid varje sådant tillfälle riskerar regeringen att förlora i riksdagen. Det handlar inte bara om att riksdagen kan avslå hela propositionen, utan vanligare är att ett eller flera partier motionerar om att gå längre än regeringsförslaget, att utvärdera förslaget, att stoppa delar av det eller om ”närliggande” frågor som egentligen inte har något direkt med propositionen att göra.

På en enda proposition kan alltså regeringen ”åka på” flera tillkännagivanden. Varje tillkännagivande ställer krav på regeringen. Att de ska utreda något ytterligare, att de ska återkomma med ett förslag med annan inriktning, att regeringen ska redovisa vad de har gjort i en angränsande fråga osv. Varje sådant tillkännagivande kommer att uppfattas som en förlust för regeringen. Varje sådant tillkännagivande binder upp departementens resurser.

Ännu mer intressant kommer behandlingen av motioner från allmänna motionsperioden att vara och det är på den punkten som jag är allra mest avundsjuk. Normalt så är enskilda motioner och oppositionens parti- och kommittémotioner tämligen ointressanta. Det blir regelmässigt avslag. Alldeles särskilt när det finns en majoritetsregering. Under alliansens majoritetsregering 2006-2010 avslogs 99,9 procent av alla motioner. Under minoritetsregeringar är det lite större chans för en motionär att få bifall. Under S-regeringen 2002-2006 avslogs ”endast” 98,5 procent och under alliansens minoritetsregering 2010-2014 var det 98,4 procent avslag.

Nu är det en helt annan situation. Möjligheten att få bifall på motioner är långt mycket större. Det parlamentariska läget gör att det ofta kommer att räcka med att alliansen håller ihop för att de ska vinna över regeringsduon. För det är så det fungerar. Det krävs inte en majoritet för att vinna om bara den egna minoriteten är större än andra minoriteter. Detta gäller både vid behandling av motioner från allmänna motionstiden och följdmotioner på propositioner och skrivelser.

Så här kommer det sannolikt att bli ganska ofta: Regeringen har lagt ett förslag. M, C, Fp och Kd lägger följdmotioner enskilt eller tillsammans. V lägger sin följdmotion och Sd lägger sin. Flera av förslagen handlar om samma område men Alliansen, V och Sd tycker helt olika och S/Mp vill avslå samtliga följdmotioner (de vill inte ha några tillkännagivanden som styr departementens arbete, det vill de själva göra).

Alliansen med 141 mandat röstar för sin reservation A. Sd med 49 mandat röstar för sin reservation B. V med sina 21 mandat röstar för sin reservation C och S/Mp med sina 138 mandat röstar för avslag på alla motionsförslag. Det blir förberedande voteringar och först faller V:s och sedan Sd:s förslag. Vid slutvoteringen står Alliansen mot S/Mp. Det normala förfarandet i riksdagen är då att de partier som har förlorat de förberedande voteringarna lägger ner sina röster i huvudvoteringen. Alltså slutar det 141-138 till Alliansen och det blir ett tillkännagivande till regeringen.

Visst kan man tänka sig att Vänsterpartiet börjar rösta på S/Mp-förslaget i huvudvoteringen, med motiveringen att det är det minst dåliga, men då kommer Sd självklart att börja agera på samma sätt och det är troligt att de vid väldigt många tillfällen röstar på Alliansens förslag med samma motivering. Kanske inte för att de tycker det, utan för att de vill ställa till med problem för Löfven.

Jag ser en vår (det är då motioner som inte budgetpåverkande behandlas av utskotten) med mer eller mindre dagliga tillkännagivanden till regeringen. Hur många förluster per dag kan en regering orka med? Det är dock inte prestigeförlusten som är det viktiga, utan att departementen kommer att styras av riksdagen. Regeringens företräde att bestämma den politiska dagordningen försvinner. Det klarar inte landets genom tiderna svagaste regering med landets genom tiderna minst politiskt rutinerade statsminister.

Hade jag varit riksdagsledamot så hade jag pumpat in motioner. Nu finns möjligheten att göra skillnad! Hade jag varit en intresseorganisation som vill påverka så hade jag genast kontaktat ledamöter med förslag på motioner. Hur man ska gå till väga? Tänk, precis det som Linander politik och påverkan kan hjälpa till med…?.

Posted in General, Linander politik och påverkan | Tagged , , | 1 Comment

Samarbete kräver förtroende

Stefan Löfven vill samarbeta. Vad annat ska han säga? Med det svagaste regeringsstödet genom tiderna så måste han få stöd från andra partier för att kunna genomföra regeringens förslag. Men att säga att man vill samarbeta är en sak, för att lyckas krävs lite till.

Det viktigaste för att nå framgångsrika samarbetslösningar är ömsesidigt förtroende. De som ska komma överens måste ha en grundläggande tillit till varandra för att nå fram till en kompromiss som alla kan vara nöjda med eller åtminstone tycka är tillräckligt bra för att kunna försvara.

Om man vill skapa förtroende mellan två partier så är det ingen bra idé att först säga att man har som plan att ”torpedera” ett parti ner under fyra procent. Att det var Socialdemokraternas plan kom inte heller som någon överraskning för oss centerpartister som var aktiva i rikspolitiken, det hade vi själva upptäckt långt tidigare.

Om man vill skapa tillit mellan två partiledare så är det ingen bra idé att möta någon med knuffar istället för med respekt. Visst, nu säger någon att ”torpederingen” och knuffarna var före valet och att man måste kunna glömma sådant som händer i stridens hetta före valet och inte vara bitter.

För det första, så enkelt är det inte. Det handlar inte om bitterhet. Förtroende hoppar inte fram av sig själv efter valdagen, allt som har hänt tidigare finns kvar i medvetandet. För det andra, den som vill skapa förtroende måste lära av sina misstag.

Om nu Stefan Löfven vill skapa ett samarbetsklimat borde han ha tänkt på det när han skulle gå upp i riksdagens talarstol för att läsa upp sin regeringsförklaring. Det första Löfven valde att säga i sin regeringsförklaring var:

”Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.”

Varför ta valrörelseretoriken med sig in i riksdagen som statsminister om han vill vända misstro till förtroende?

Är Sverige i ett allvarligt läge? Jag tror inte att 99,9 procent av världens befolkning håller med Stefan Löfven. Enligt Social Progress Index 2013 så är Sverige världens bästa land att leva i.

Visst har vi för hög arbetslöshet och skolresultaten, enligt PISA-undersökningen, är inte tillräckligt bra, men är det så illa? Sverige har klarat sig bättre ur den långvariga globala ekonomiska krisen än nästan alla andra länder i världen. Även om vår arbetslöshet måste ner, så är den ändå redan långt mycket lägre än snittet i EU, och det är faktiskt fler som har jobb nu 2014 än det var 2006 när Alliansen tog över.

Att formulera hela sin skolpolitik efter PISA-undersökningen känns också väldigt vanskligt. När Dagens Nyheter granskade resultaten så fanns det många frågetecken för undersökningens kvalitet och andra undersökningar visar inte att de svenska skolresultaten har ”rasat”.

Hur är det då med välfärden, uppvisar den ”stora brister”? När Help Age International släppte sin första ranking i december 2013 så visade den att Sverige är världens bästa land att åldras i. Hur kan Global Age Watch Index visa att svenskar över 60 år har det bäst i hela världen om ”välfärden uppvisar stora brister”?

Hur är det då med klyftorna i Sverige? Den 15 september, alltså dagen efter valet, kom en ny europeisk studie som visade att Sverige har minst sociala klyftor i hela EU. Visserligen kommer Finland, Danmark och Nederländerna också bra i det sociala rättviseindexet, men Sverige är ändå ganska överlägset det land som har minst sociala klyftor.

När det gäller jämställdheten så är Sverige inte etta i världen, vi är fyra. Det är våra nordiska grannländer Island, Finland och Norge som rankas högre. Det finns mycket mer att göra för att till exempel minska inkomstskillnaderna och våldet mot kvinnor, men det är fel att ge en bild av Sverige som ett ojämnställt land i jämförelse med andra länder i världen.

Till slut, miljön. Ja, miljömålen var så högt satta att de flesta inte har varit möjliga att nå. Samtidigt kan vi konstatera att EU-kommissionen säger att Sverige är bäst på förnyelsebar energi inom EU och att vi klarade vårt mål till 2020 åtta år i förväg. Vindkraften har tiodubblats och solenergin niodubblats under Alliansens regeringsår. Utsläppen av växthusgaser är rekordlåga, 2013 års resultat var det bästa sedan mätningarna startade 1990.

Stefan Löfven hade kunnat välja att räcka fram en hand i sin regeringsförklaring. Det hade varit logiskt om han verkligen eftersträvar ett bättre samarbetsklimat i svensk politik. Nu valde han istället att inleda sin regeringsförklaring med att svartmåla det Sverige som alliansregeringen har lett i åtta år. Det visar att det är samma Stefan Löfven efter valet som det var före. Att politiskt samarbete och förhandlingar kräver förtroende tycks han inte ha förstått.

Posted in General | Tagged , , | Leave a comment

Max Elger, mannen som miljöpartisterna kommer att svära över

Redan idag har regeringen utsett Max Elger till statssekreterare hos finansminister Magdalena Andersson. Det var klokt och nödvändigt att besätta denna post så fort det bara gick. Att få budgeten klar i tid är en riktig utmaning för den nya regeringen. Det var svårt för alliansregeringen när vi tog över 2006, men då hade vi ändå förberett oss noga tillsammans. Nu kommer de till helt odukat bord. Visst är det dukat, men det är vår alliansregerings dukning så jag misstänker att de vill förändra en hel del även om väldigt mycket kommer att kopieras.

Jag vet inte om Max Elger kommer att bli budgetstatsekreterare, men jag misstänker att det är så. Då blir han den som ska hålla emot alla departements och statsråds eviga rop efter mer resurser. De socialdemokratiska statsråden kommer att vara irriterade på honom, medan de gröna miljöpartisterna kommer att svära högt i korridorerna.

Redan i juni berättade Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga att “okände” Max Elger skulle bli statssekreterare hos Magdalena Andersson. Det var bra siat!

Han var redan tidigare Andersssons högra hand som budgetchef på Socialdemokraternas riksdagskansli. Han är doktor i nationalekonomi så jag antar att han är väl lämpad för jobbet.

Även några andra statsråd har förstått betydelsen av att få statssekreterare på plats. Landsbygdsminister (tills departementet läggs ner) Sven-Erik Bucht har utsett Elisabeth Backteman, tidigare verksamhetschef på Migrationsverket.

Åsa Romson har fått Göran Enander som statssekreterare, han har tidigare varit gd på Skogsstyrelsen men senast förvaltningschef på Vetenskapsrådet.

Mikael Damberg har fått Oscar Stenström som statssekreterare, han var tidigare utrikespolitisk sekreterarer på Socialdemokraternas partikansli.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har fått Therese Svanström Andersson som statssekreterare. Inte så oväntat, hon var tidigare kanslichef på Vision där Annika Strandhäll var förbundsordförande.

Gustav Fridolin har fått sin partistyrelsekollega Helene Öberg som statssekreterare. Hon var tidigare oppositionslandstingsråd i Stockholm.

Posted in General | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

20 nya ministrar och fyra gamla

Visst var det en hel del överraskningar i ministerlistan!

Vem hade gissat på Alice Bah Kunke? Förmodligen inte ens miljöpartisterna eftersom hon inte ens var medlem för några dagar sedan.

Vem hade gissat på Aida Hadzialic? Sannolikt inte de socialdemokrater som har suttit hemma och väntat på att telefonen skulle ringa. Som har spenderat tiotals år i riksdagen och tycker att det är deras “tur”.

Och jag tycker verkligen att det finns en hel rad S-riksdagsledamöter som skulle klara ministeruppdrag bättre än jag tror vissa i den utpekade skaran kommer att klara det: Susanne Eberstein, Tomas Enroth, Marie Granlund, Kent Härstedt, Johan Löfstrand, Fredrik Olovsson, Veronica Palm, Carin Jämtin osv.

Men det är tydligt att Socialdemokraterna inte värderar riksdagserfarenhet särskilt högt. Partiledare och ekonomisk-politisk talesperson hämtades utanför riksdagsgruppen och nu är det bara 8 av 18 S-ministrar som har riksdagserfarenhet. Fyra av de åtta har dessutom även tidigare varit statsråd, med andra ord är det bara fyra helt nya statsråd som kommer via riksdagsuppdraget. (Nä, jag räknar inte in Löfvens fåtal dagar som riksdagserfarenhet). Av Mp-statsråden har fyra av sex stor riksdagserfarenhet.

Men det konstigaste är ändå ansvarsområdena mellan ministrarna. Ingen socialminister på Socialdepartementet! Det är ett tungt departement som nu ska styras av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (som inte verkar ha haft något politiskt uppdrag tidigare). Till sin hjälp får hon SSU-ordföranden Gabriel Wikström som blir folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister. Om det betyder att han får ansvar för hela vården som en normal socialminister känns fortfarande oklart. Därtill hamnar barn-, äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér i Socialdepartementet.

Kristina Persson, som jag har högsta respekt för, blir något så konstigt som minister för strategi och framtidsfrågor på Statsrådsberedningen. Hon får även ansvar för nordiska frågor. Men vad “strategi och framtidsfrågor” egentligen innebär är fortfarande högst oklart.

Vi får också vänja oss vid att justitieministern (som väntat blev Morgan Johansson) inte har ansvar för polisen. Det har istället inrikesministern Anders Ygeman. En oväntad och oklok indelning. Rättskedjan behöver verkligen hållas ihop och det är ingen bra idé att ha olika myndigheter under olika ministrar.

Vidare så gav Löfven landsbygden en rejäl örfil redan i regeringsförklaringen. Landsbygdsdepartementet ska läggas ner. Att Socialdemokraterna, och ännu värre Miljöpartiet, struntar i landsbygden det visste vi, men att lägga ner landsbygdsdepartementet känns som att sparka på 80-85 procent av landet. Att Sven-Erik Bucht skulle bli minister var också väldigt överraskande. Har han gjort något större intryck under sin mandatperiod i riksdagen?

Inom Miljödepartementet, där Åsa Romson som väntat blir departementschef, så stoppar Löfven in Ibrahim Baylan. Är det för att hålla koll på Miljöpartiet? Att S inte skulle våga lämna energifrågorna till Mp är begripligt.

Min gamla JuU-kollega Mehmet Kaplan blir bostads- och stadsutvecklingsminister. En bra man på en bra ny ministerportfölj. Stort lycka till Mehmet!

På Utbildningsdepartementet blir Gustav Fridolin Jr (han ville alltid ha Jr efter sitt namn förr i tiden… Ja, det är sant!) departementschef. Men sedan har Löfven effektivt plockat av honom stora delar av utbildningspolitiken. Aida Hadzialic blir gymnasie- och kunskapslyftsminister (vad är det för titel?) och Helene Hellmark Knutsson blir minister för högre utbildning och forskning. Så var det bara förskola och grundskola kvar för Fridolin.

Behövs det verkligen tre ministrar på Utbildningsdepartementet? Behövs det en minister för strategi och framtidsfrågor? Behövs det en inrikesminister? Istället har EU-minister, migrationsminister, handelsminister, socialminister, IT- och regionminister och integrationsminister försvunnit. Det är lätt att se vad Löfven prioriterar och prioriterar bort.

Posted in General, Tolv år i riksdagen | Tagged , , , | 2 Comments