Full fart i Falun

Krönika i Skånska Dagbladet 26/9.

Just nu pågår Centerpartiets stämma i Falun. Det känns verkligen som att hela Dalarna har hälsat oss välkomna och uppemot tusen närvarande centerpartister debatterar, umgås och har det väldigt trevligt. För så är det på centerstämmor. Debatterna och de politiska besluten är viktiga, men för många är det minst lika viktigt att träffa alla gamla vänner från olika delar av landet.

Hur är då stämningen i år om man jämför med tidigare år? Bra! Verkligen bra! Om jag försöker att minnas tillbaka så är det faktiskt så att stämningsläget förespeglar hur det kommer att gå i kommande val. Det kanske inte är så konstigt. Centerpartiets är ett decentralistiskt parti och även om partiledaren är viktig så är det alla våra tusentals medlemmar runt om i landet som gör det viktigaste opinionsarbetet. När våra medlemmar är nöjda och sprider en positiv bild av partiet så påverkar det opinionsläget.

Kan det då inte vara tvärtom? När opinionsläget är positivt så blir medlemmarna positiva? Nej, det är faktiskt inte så enkelt. Det allra tydligaste exemplet tycker jag är vad som hände 2014. När vi hade Centerpartiet Kommundagar i Malmö i februari det året så hade det kommit den ena opinionsundersökningen efter den andra som visade att Centerpartiet låg under 4 % -spärren till riksdagen.

Trots dystra opinionssiffror så var stämningen bland centerpartisterna i början av 2014 bra. Partiet hade haft ett tufft år med idéprogramsdebatten och Annie hade fått mycket oförtjänt stryk i media. Men inom Centerpartiet fanns det en enorm revanschlystnad. Medlemmarna tänkte inte ge upp och trodde verkligen på en valframgång ett halvår senare. Våra valarbetare satte igång och redan när EU-valet avgjordes i maj så var Centerpartiet valvinnare och gjorde sitt bästa EU-val på 19 år.

Vad betyder då den goda stämningen just nu när det ändå är tre år till nästa val? Man kan nog inte påstå att det är en signal som visar att det kommer att gå bra 2018. Förändringar sker snabbare än så. För ett parti som tyvärr ofta har en nedåtgående trend under mandatperioderna men en väldigt stark valspurt, så är det dock viktigt att också klara av mandatperioden utan att tappa medborgarnas förtroende. Helst ska opinionssiffrorna ligga över 2014 års valresultat när valrörelsen 2018 börjar. Den goda stämningen är en viktig del för att klara av detta.

Vilka beslut har då fattats i Falun? När jag skriver det här så har vi faktiskt inte hunnit med så många av de elva program som ska antas. Däremot har vi hunnit med de likaså viktiga valärendena. Annie Lööf har enhälligt blivit omvald till partiordförande, även om hon inte är här i Falun utan har fått stanna hemma med sin lilla nyfödda Ester. Kristina Yngwe från Ystad har valts in i partistyrelsen och själv har jag också fått förnyat förtroende i styrelsen.

De debatter som jag ser framemot allra mest är jämställdhetsdebatten, där jag har varit med och tagit fram ett nytt program som ska antas, och den försvarspolitiska debatten. Den sistnämnda kommer sannolikt mest att handla om NATO. Jag är en av fyra ledamöter i partistyrelsen som har en reservation mot ett positivt ställningstagande till NATO-medlemskap. Jag är övertygad om att det blir en livlig debatt och en jämn omröstning.

På söndag går tåget åter söderut och som vanligt tror jag att det kommer att vara ganska tyst på tåget. Dålig stämning? Inte alls. Efter fyra dagars partistämma med debatter långt in på natten och en ännu senare partibankett så brukar alla vara så trötta att de somnar på tåget hem.

Posted in Krönika | Tagged , , | Leave a comment

Korrupt i Ukraina

Krönika i Skånska Dagbladet 12/9.

Just nu är jag i ett land som befinner sig mitt i en väpnad konflikt. Jag tror att det är första gången, även om jag har varit i Nordkorea som formellt fortfarande befinner sig i krig med Sydkorea. Men det låter nog mer dramatiskt än vad det är. I Kiev, i mellersta Ukraina, där jag är, märks inte mycket av konflikten som pågår i östra delen av landet. Livet i huvudstaden tycks fortsätta som vanligt, åtminstone på ytan. När man pratar med folk så känns det dock annorlunda. Då märker man verkligen av oron och andra följder av konflikten som till exempel att landets ekonomi håller på att falla samman.

Något som jag också har lärt mig är hur viktig benämningen av konflikten är. Det är ingen tillfällighet att Ryssland och Vladimir Putin kallar konflikten för ett inbördeskrig medan regeringen i Kiev kallar samma konflikt för en militär operation mot inhemska terrorister eller rent av för ett krig mot Ryssland.

Anledningen är att om konflikten räknas som en inre väpnad konflikt, det vill säga ett inbördeskrig, så blir samtidigt separatisterna i östra Ukraina en formell part med viss juridisk status i enlighet med Genevekonventionen. En sådan status vill Ukrainas regering inte ge separatisterna. Samtidigt är det många här i Kiev som pratar om kriget mot Ryssland. Att ryska soldater och rysk militär utrustning används gör sannolikt att konflikten, åtminstone till viss del, ska kallas för ett krig mot Ryssland.

Det är emellertid inte som ”krigsturist” som jag har åkt till Ukraina. För det finns faktiskt något som kallas för krigsturism. Skrämmande. Det finns resebyråer som har specialiserat sig på att erbjuda resor till krigszoner. ”För spänningens skull”. Exempelvis det amerikanska ”War Zone Tours” som anordnar resor till Irak, Sudan, Somalia och andra länder som befinner sig i olika typer av väpnade konflikter. Tala om att utnyttja andra människors lidande.

Mitt syfte är betydligt fredligare än så. Jag är i Kiev som en av flera föredragshållare på en konferens som Centerpartiets Internationella Stiftelse anordnar tillsammans med European Liberal Forum och Swedish International Liberal Centre. Min roll är att prata om hur vi i Sverige arbetar mot korruption. Det kanske kan tyckas konstigt att anordna en liberal konferens som bland annat tar upp korruption i det utsatta läge som Ukraina befinner sig, men samtidigt måste och vill ukrainarna se framåt.

Ska en fungerande ekonomi kunna byggas upp och ska Ukraina någon gång bli medlem i EU, vilket de flesta medborgarna i västra Ukraina och i Kiev vill, så måste den rådande korruptionen bekämpas. Bättre lagstiftning. Poliser, åklagare och andra inom rättsväsendet som inte låter sig mutas. Öppenhet kring politiska beslut och myndighetsbeslut. En fri press som kan och vågar skriva om oegentligheter. Yttrandefrihet, meddelarfrihet och mycket annat behöver förbättras.

Ibland uppfattas Sverige utomlands som landet utan korruption. Så är det givetvis inte. Mutskandalen i Göteborg, mutorna kring bygget av Friends Arena, Telia Soneras agerande i Uzbekistan och flera andra exempel visar att Sverige verkligen inte är fritt från korruption. Ändå finns det anledning att vara stolt och att föreläsa om det svenska systemet för att motverka korruption.

Enligt Transparency Internationals index 2014 så är Sverige fjärde minst korrupt av alla världens länder. Det är enbart våra grannländer Danmark (1:a) och Finland (3:a) samt Nya Zeeland (2:a) som är mer befriat från mutor och bestickning. Ukraina kommer på plats 142 av 175 listade länder. Det är sämre än till exempel i Ryssland, Etiopien och Iran. Så det finns mycket, väldigt mycket, som kan förbättras i Ukraina.

Posted in Krönika | Tagged , | Leave a comment

En rejäl ”satsning” med en faktisk besparing

Krönika i Skånska Dagbladet 29/8.

“Vi satsar 10 miljarder på jobben!” “Regeringen satsar på förnybar energi!” “Partiets viktigaste satsningar i budgeten görs på fler bostäder!”

Ni har säkert hört det många gånger, oavsett vilka partier som sitter i regering eller opposition så brukar det låta ungefär likadant. Det är satsningar på det ena eller det andra. Ordet satsningar används gång på gång och politikernas målsättning är att medborgarna ska uppfatta utspelen som att nya resurser tillförs för att uppnå ett viktigt mål.

Vem som än styr en kommun, region eller sitter i regeringsställning vill visa handlingskraft. Samtidigt finns det en ekonomisk verklighet som alla seriösa partier måste förhålla sig till. Budgeten ska gå ihop. De totala kostnaderna ska vara lägre än tillgängliga resurser. Är tillväxten noll, som miljöpartister säger sig önska och som det faktiskt har varit under perioder 2008-2012, så måste varje nysatsad krona dras in på något annat.

För ansvariga politiker är det givetvis trevligare att presentera nya utgifter, det vill säga “satsningar”, än att berätta om neddragningar och skattehöjningar. Därför ser vi hur regeringen presenterar förslag utan att berätta hur de ska finansieras. Just nu är det finansminister Magdalena Andersson som har fått rollen att svara, gång på gång, att regeringen kommer att återkomma med ”det samlade skatteförslaget vid ett senare tillfälle”.

Vad det handlar om är att regeringen vill få ut det som de tror att medborgarna uppfattar som positiva besked, utan att de samtidigt ska skuggas av negativa förslag. Därför presenteras de positiva budgetutspelen ett efter ett under några veckors tid medan allt negativt samlas ihop och finns så undangömt som möjligt när hela budgetpropositionen överlämnas till riksdagen den 21 september.

Denna strategi använde även Alliansregeringen vid varje budgettillfälle, så det är inget som är unikt för den nuvarande rödgröna regeringen. Däremot tycker jag att media skulle kunna jämföra de så kallade satsningarna med redan kända skattehöjningar. Det tydligaste exemplet på en ”satsning” som egentligen inte är en satsning är det som Stefan Löfven presenterade i veckan som gick – regeringens ”jobbpaket”.

Regeringen säger att de gör en satsning på 10 miljarder kronor för fler jobb, i själva verket är det 8,5 miljarder under 2016 och då räknar de in bostadsrenoveringar, utbildningsplatser och mycket annat. Vad regeringen inte gärna berättar är att arbetsgivaravgiften för unga kommer att höjas med 17-18 miljarder. Visserligen skedde det första steget av den höjningen redan den första augusti i år, en höjning som beräknas öka statens inkomster med 5,5 miljarder under 2015, men det är ändå en höjning under 2016 med betydligt mer än 10 miljarder kronor. Hur man än räknar så kommer alltså den rödgröna regeringens förslag att innebära en total besparing i statens budget på jobbskapande åtgärder.

Regeringens ”satsning” för att skapa fler jobb är alltså i själva verket en fördyring på 1,5 – 9,5 miljarder kronor för de som verkligen skapar jobben. Då har jag ändå inte räknat med regeringens försämringar av ROT- och RUT-avdragen, alltså ytterligare förslag som kommer att göra det ännu svårare för de som har stora problem att ta sig in på arbetsmarknaden.

Regeringens politik slår extra hårt mot unga med låg utbildningsnivå och invandrare. Det glömde Löfven att berätta när han presenterade ”jobbsatsningen”.

Posted in Krönika | Leave a comment

Två soldater – Roslund & Hellström

Anders Roslund och Börge Hellström har gjort det igen. En riktigt bra bok, spännande i över 680 sidor. För mig tar det emot att börja läsa en roman av den tjockleken, men oj vad fast man blir.

I Två soldater beskriver Roslund och Hellström förortskriminalitetens grymhet, gängens styrka och polisens maktlöshet på ett både gripande och informativt sätt. Leon och Gabriel är gängledarna som begår brott tillsammans, lever för varandra och styr sin förort. Som vanligt blir det kriminalkommissarie Ewert Grens uppgift att lösa fallet på sitt speciella sätt.

Siw Malmkvist är visserligen en charmig skånska från Landskrona, men ska jag klaga på något i Roslund & Hellströms böcker så är det tjatet om Siw Malmkvist. Den tråden kan de släppa tills nästa roman. Som jag hoppas kommer, har hört att Börge Hellström är sjuk tyvärr. Under en kort period satt vi båda i samma politiska nämnd i Värmdö Kommun, men han har tvingats att avsluta sitt uppdrag.

Posted in Bokrecension | Leave a comment

Lejontämjaren – Camilla Läckberg

Den nionde romanen om Erica Falck, hennes man polisen Patrik och hans kollegor på Tanumshedes polisstation. Camilla Läckberg är givetvis en mycket skicklig författare, hon beskriver bokens karaktärer på ett lysande sätt och intrigen är toppklass. Men jag kan inte hjälpa det, jag är trött på konceptet “något hände i det förgångna och därför sker det nu ett mord”.

Jag har skrivit det förut och vän av ordning kan givetvis ifrågasätta varför jag fortsätter att läsa Läckbergs böcker om jag är så trött på hennes författarskap. Mitt svar är inte bättre än att det är min fru som köper böcker i vår familj och jag läser det som ligger framme…. Ett annat svar är ju att Läckbergs romaner är förbaskat spännande.

Den här gången är intrigen äckligare än vad jag minns från tidigare Erica Falck-böcker. Det är tur att Läckberg inte är så utstuderat detaljrik i sina beskrivningar, då hade handlingen blivit för magstark. Hur som haver, det är 350 läsbara sidor!

Posted in Bokrecension | Leave a comment

I väntan på en offen(S)iv

Krönika i Skånska Dagbladet 15/8.

”Sommaren är kort, det mesta regnar bort. (/…/) Hösten kommer snart, det går med vindens fart.” Jag tror dock inte att Stefan Löfven sitter och nynnar på Tomas Ledins gamla sommarhit från 1982. Han borde åtminstone ha så mycket att göra inför hösten att det inte finns tid för att sitta och sjunga gamla poplåtar, även om låten är väldigt bra och tyvärr har passat som handen i handsken den här sommaren.

1982 vann Socialdemokraterna tillbaka regeringsmakten efter att ha fått 45,6 procent av rösterna i riksdagsvalet. Olof Palme blev åter statsminister och kunde med stöd av Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) genomföra precis vad han ville i riksdagen. Stefan Löfven känner nog viss avundsjuka.

I Novus Opinions sammanvägda väljarindex för juni 2015, där opinionsundersökningarna från de seriösa opinionsföretagen vägs samman, kan Löfven konstatera att 26,7 procent av väljarna stödjer Socialdemokraterna. Som jämförelse kan man notera att i mars 2011 när Mona Sahlin tvingades avgå så hade Socialdemokraterna 30,1 procent i samma väljarindex. Löfven ligger närmre Håkan Juholts bottennotering på 24,5 procent.

Löfvens snart första år som statsminister har präglats av osäkerhet, få förslag, oenighet i regeringen och en allt suddigare bild av vad socialdemokratin står för. Den här hösten måste det bli en offensiv S-satsning, det är nog varenda partistrateg på Sveavägen helt på det klara med. Annars kommer opinionsstödet att fortsätta ner under 25 procent och då kommer ifrågasättandet av Stefan Löfvens ledarskap att höras även utanför Socialdemokraternas inre rum.

Jag tror att det blir en klassisk socialdemokratisk höstoffensiv med politik som S-medlemmarna känner sig trygga med. Min gissning är att vi får se satsningar på välfärdsutbyggnad av olika slag, särskilt vad gäller omsorg av äldre och diverse skolsatsningar som är framplockade utan någon helhetssyn. Det blir likaså miljösatsningar för att Miljöpartiet ska kunna vissa på viss framgång och några höjda bidrag för att vänsterpartisterna ska vara nöjda.

Problemet med denna rödgröna politik är att den enbart handlar om hur resurser ska spenderas, istället för att lägga fram nödvändiga förslag som kan generera ökad tillväxt och därmed ökat inflöde av resurser. Resurser som sedan kan användas till vissa verkligen önskvärda förbättringar av vår välfärd.

På tal om Miljöpartiet så tror jag inte heller att det ljuder några muntra sånger från deras huvudkontor på Södermalm i Stockholm. I väljarindex för juni har Romson och Fridolins parti 6,4 procent av väljarstödet. Ett år tidigare stod det på 12,2 procent. Det är nästan en halvering på ett år och egentligen en ännu mer dramatisk nedgång än det som Rosenbadskollegan Löfven har fått känna på.

Jag ser verkligen fram emot en spännande politisk höst och jag hoppas innerligt att den får handla om lösningar på viktiga samhällsfrågor och inte på populistiska utspel där olika grupper av människor ställs mot varandra. Det är mer lösningsinriktad politik som ökar medborgarnas frihet att forma sina egna liv som behövs, inte skuldbeläggande, utpekande, problemskapande politik där förenklade sanningar läggs till grund för ogenomförbara förslag.

Posted in Krönika | Leave a comment

Det väderkänsliga folket

Krönika i Skånska Dagbladet 1/8.

Har du sett väderprognosen? Ska det regna imorgon också? Håll ut, värmen kommer till helgen! Hela semestern har regnat bort!

I dessa dagar är vädret det ständiga samtalsämnet och löpsedelsmakarnas favoritnyhet. SMHI och TV-meteorologerna ber nästan om ursäkt och de olika väderapparnas resultat granskas minutiöst. Kanske är Danmarks Meteorologiske Instituts prognoser för Skåne bättre än SMHI:s? Andra menar att norska YR.no är bäst. Vi svenskar är sannolikt världsmästare på väder, på alla sätt. Hur mycket tid lägger vi inte ner på att prata om och beklaga oss över vädret? Men det är ju ändå inte så konstigt.

En heldag på stranden i Mossby, utflykten till Tosselilla eller ens en eftermiddag på Orebadet i Sjöbo är inget större nöje när molnen plötsligt är så mörka att det enda som finns att göra är att söka skydd för det annalkande ösregnet. När Klart.se visar att det ska åska mest hela dagen är det ingen bra idé att ge sig ut på golfbanan. Men sedan, när prognosen äntligen visar att det ska bli sol, då gäller det att hinna med så mycket som möjligt av allt det som skulle göras under semestern och utlovats under barnens sommarlov.

För en amerikansk släkting är svenskarnas besatthet av vädret nästan som en parodi. För henne är vädret något som är som det är, inte något som styr tillvaron. Ibland kan jag bli riktigt avundsjuk på deras vädersituation. I Kalifornien vet man vad det ska bli för sommarväder. Sol, sol och sol. Skulle det bli molnigt en dag så är alla glada för lite svalka och skulle det för ovanlighetens skull börja regna så är alla lyckliga för att vattenreservoarerna fylls på.

Visst skulle det vara skönt att veta att alla semesterdagarna har ”rätt” väder för det man har tänkt att göra. Det skulle bara vara att planera: Nästa onsdag åker vi och cyklar på Ven. På lördag blir det Kåseberga och Ale Stenar. Sista helgen i juli tältar vi och badar i Åhus. Inga väderprognoser, ingen oro för regn, bara att göra precis vad man vill utan en tanke på att ett väderomslag kan förstöra allt.

Många vänner ”försvarar” det svenska vädret med att det är skönt med olika årstider, att en för lång och varm sommar är jobbigt och att höstens stormar är mysiga. Inte jag. För min del skulle det gärna få vara tio månaders perfekt sommarväder med 25 grader och sol. Sedan kan vi ta en månads vinter med ett par minusgrader och 30 cm snö, följt av en vacker vår där träden slår ut när värmen kommer åter.

Sverige är kanske fel land med de önskemålen men å andra sidan har Sverige så mycket annat som skulle vara svårt att vara utan under en längre tid. Man får ta det trista vädret med jämnmod och göra det bästa av situationen. Kanske blir augusti en alldeles fantastisk sommarmånad följd av en härligt lång sensommar i september och oktober. Hoppas kan man alltid!

Posted in Krönika | Leave a comment

”Det var bättre förr!” Eller…?

Krönika i Skånska Dagbladet 18/7.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det var bättre förr. Det kan dyka upp lite när som helst. I samtal om svensk politik, om sport eller nu senast när jag och mina barn pratade om hur skolan var när jag var liten. Men lika snabbt som tanken dyker upp försöker jag slå bort den. Jag vet ju att de allra flesta förändringar är till det bättre och att minnen ofta omgärdas av ett bedrägligt rosa skimmer.

När vi läser och ser på tv om vad som händer i vår omvärld så är det lätt att få intrycket att det är fler krig, mer svält och större lidanden. IS framfart i Syrien och Irak, flyktingar som drunknar i Medelhavet, Grekland på ruinens brant, fortsatta strider i Ukraina, naturkatastrofer i Sydostasien och så vidare. Men nyhetsförmedlingen visar sällan helheten och långvarig förändring, höjer man blicken så är utvecklingen inte alls så svart.

I världen finns det över en miljard människor som lever i extrem fattigdom. Enligt FN:s definition så är extrem fattigdom att tvingas överleva på under 1,25 dollar per dag, det vill säga ca 10 svenska kronor per dag. Vem som helst förstår att det är näst intill omöjligt att leva ett människovärdigt liv under de omständigheterna. Men var det bättre förr?

Nej, tvärtom. Det har varit en fantastisk utveckling i världen de senaste 25 åren. 1990 levde 36 procent av världens befolkning i extrem fattigdom, nu är det 18 procent. Andelen som tvingas leva i extrem fattigdom har alltså halverats. Det innebär inte att antalet som lever i extrem fattigdom har minskat lika mycket eftersom världens befolkning ökar, men även i relativa tal så är det en mycket god utveckling. Både andelen och antalet människor som lever i extrem fattigdom minskar i alla världsdelar.

En annan tydlig förbättring för de som lever under de allra svåraste förhållanden i vår värld är att barnadödligheten har minskat i snabb takt. 1990 var det över 12 miljoner barn som dog innan de fick fira sin femte födelsedag, 2014 var det 6,6 miljoner. Det är fruktansvärt att så många barn inte överlever sin femårsdag och det så kallade milleniemålet att minska barnadödligheten med två tredjedelar kommer inte att uppnås, men det var ändå inte bättre förr.

På samma sätt har mödradödligheten nästan halverats sedan 1990, men fortfarande är det ca 800 kvinnor per dag i världen som dör i samband med graviditet eller förlossning. Andelen undernärda människor i världen har minskat från 24 till 14 procent, men fortfarande är det över 800 miljoner människor som inte får tillräckligt med näring för att kunna leva ett aktivt liv. År 2000 var det 100 miljoner barn som inte fick gå i skolan, 2012 var det 58 miljoner barn. Fortfarande är det dock tio procent av alla barn som inte får börja skolan.

Det finns mycket kvar att kämpa för i världen: Att föda barn ska inte vara förenat med livsfara, barn ska få uppleva sin femårsdag och alla barn ska få gå i skolan, människor ska inte leva i extrem fattigdom och vara undernärda. Men en sak är säker: Det var inte bättre förr. Visst finns det exempel på saker som var bättre, men totalt sett blir vårt jordklot en allt bättre plats att leva på.

Posted in Krönika | Leave a comment

Alliansens utmaning

Krönika i Skånska Dagbladet 4/7.

Det första av mandatperiodens fyra riksdagsår har passerat. Ett händelserikt år för riksdagsledamöterna även om de har haft ovanligt lite vanligt riksdagsarbete att ta hand om. Flera av mina tidigare kollegor har berättat att de ställer in många av de planerade utskottssammanträdena. Normalt har utskotten sammanträde varje tisdags- och torsdagsförmiddag, men under det gångna året har det kommit så få förslag från Löfvens regering att de inte har haft något att behandla och därför ställt in sammanträden.

Samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet uppenbarligen har en stor utmaning i att få fram förslag som de är överens om, så har de fyra allianspartierna en nästan lika stor utmaning i att utvecklas såväl var och en för sig som tillsammans. Att Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna kommer att gå till val tillsammans som en allians 2018 är redan klart, men fram tills dess måste partierna utvecklas, profilera sig och förhoppningsvis locka nya sympatisörer.

Varje partis medlemmar ställer givetvis berättigade krav på att den egna politiken ska drivas så framgångsrikt som möjligt. När partiet är i regeringsställning så finns det oftast en stor förståelse för att den egna politiken måste få stå tillbaka för nödvändiga kompromisser. Men när partiet befinner sig i en oppositionsroll så är förståelsen för lojal återhållsamhet betydligt mer begränsad. Den egna politiken ska drivas även om möjligheten till faktisk framgång är obefintlig.

Just nu känns det som att Folkpartiet och Kristdemokraterna är de två partier inom alliansen som har störst internt tryck på förnyelse och profilering. Självklart ska de, liksom Centerpartiet och Moderaterna, profilera sig för att vinna nya sympatisörer, men samtidigt måste tanken på kompromissbehov finnas med i bakhuvudet.

Med större utsvävningar från det som var gemensam allianspolitik 2014 blir det också svårare att klara kompromisser i det valmanifest som alliansen kommer att ta fram 2018. Att nu ta ut svängarna ordentligt kan ge kortsiktiga opinionslyft, men risken för svekdebatt ökar också när nyvunna sympatisörer upptäcker att deras hjärtefråga har kompromissats bort i alliansens politiska deklaration till väljarna 2018.

Utmaningen för samtliga fyra allianspartier, även om det ser annorlunda ut för Moderaterna som är så mycket större än de andra tre partierna, är att vinna sympatisörer genom nya, tydliga profilfrågor samtidigt som de politiska utsvävningarna inte blir så stora att 2018 års kompromisser leder till att svikna sympatisörer lämnar partiet. Alltså, att vinna kortsiktiga och tillfälliga segrar eller att bygga långsiktigt?

Alla partier svarar långsiktigt på den frågan, men det är mer tveksamt om de är sanningsenliga i det svaret. En nyvald partiledare som Ebba Busch Thor måste visa sin profil och tar därför i lite extra för att framstå som handlingskraftig. En internt ifrågasatt partiledare som Jan Björklund måste visa att han fortfarande är rätt person att leda partiet och väljer därför också mer kortsiktiga utspel än vad jag tror att han själv skulle önska.

Alliansen står inför stora utmaningar de närmsta tre åren, men samtidigt är det en trygghet i att veta vilka lagkamraterna kommer att vara när 2018 års match startar. Vägen dit måste dock varje parti själv ta ansvar för. Och vem vet, kampen kanske startar tidigare än någon nu kan ana.

Posted in Krönika | Leave a comment

Vem tycker om Decemberöverenskommelsen?

Krönika i Skånska Dagbladet 20/6.

DÖ. Det är onekligen en väldigt tråkig förkortning.
Decemberöverenskommelsen. Ett intetsägande namn men en historisk politisk händelse. Vem tycker om Decemberöverenskommelsen? Vem jublar åt DÖ? Inte jag åtminstone och det är väldigt få som jag har träffat som gör det.

Partier går till val för att få väljarnas förtroende att genomföra sin politik. Vill partiet dessutom vara ärligt och öppet gentemot väljarna så berättar det vilka andra partier det tänker samarbeta med, vad samarbetet ska omfatta och hur kompromisser kan tänkas utformas.

Får partiet sedan inte majoritet eller en tillräckligt stark minoritet ensamt eller med de partier som det avser samarbeta med, så återstår inget annat än att gå i opposition. Oftast redan på valnatten så gratuleras valets vinnare och största partiets ordförande får talmannens uppdrag att försöka bilda regering.

Detta är en normal ordning efter ett demokratiskt val och särskilt i Sverige är vi vana vid att det bildas minoritetsregeringar. Det eller de partier som har flest riksdagsledamöter bakom sin statsministerkandidat får nycklarna till Rosenbad. Så har vi haft det i årtionden och det är enbart i 7,5 av de senaste 40 åren som vi har haft majoritetsregeringar i Sverige (Fälldin 1 1976-78, Fälldin 2 1979-81 och Reinfeldt 2006-2010).

Alla dessa minoritetsregeringar har fungerat eftersom övriga partier inte har röstat på varandras budgetförslag. Ett ganska enkelt val kan man tycka eftersom ledamöter och partier i riksdagen alltid lägger ner sina röster när det egna förslaget har fallit. Åtminstone var det så fram tills Sverigedemokraterna bestämde sig för att rösta på ett annat förslag än det egna. Inte för att de tyckte att det förslaget var bra, utan för att de ville ställa till med så mycket oreda som möjligt.

En helt ny politisk situation uppkom och helt nya politiska lösningar krävdes. Alla seriösa partier i Sveriges riksdag var överens om att Sverige måste kunna regeras, även med en minoritetsregering när det inte finns någon parlamentarisk majoritet som kan skapas. Är det något som skulle skapa problem för Sverige och svenska folket så är det ständiga nyval och att landet inte styrs av någon fungerande regering med en av riksdagen antagen budget.

Ett avtal krävdes för landets bästa. För att skapa en politisk stabilitet som är så viktigt för industri- och exportberoende länder som Sverige. Decemberöverenskommelsen förhandlades fram. Inte för att någon gillade den. Inte för att någon tyckte att det var en lysande lösning. Inte för att någon egentligen ville ha den.

Nej, Decemberöverenskommelsen finns för att en lösning krävdes och att ingen hittills har kommit på något som är bättre för Sverige som land. Sådan är politiken ganska ofta. Det nödvändiga kan vara besvärligt, det kan skapa misstro, som ansvarig politiker möts man av suckar och ifrågasättande, men besluten måste fattas i alla fall. Helt enkelt för att det inte finns något bättre alternativ.

Posted in Krönika | Tagged , | Leave a comment

Ensidig politisk analys

Krönika i Skånska Dagbladet 6/6.

Det fanns en gång en tid då större delen av Sveriges befolkning tillhörde ett parti. Inte så att de nödvändigtvis var partimedlemmar, utan de kände en stark tillhörighet till ett parti som de röstade på oavsett vad som hände i politiken. Man var socialdemokrat, moderat eller kanske centerpartist. Det var en del av personens identitet.

Så ser det inte längre ut i Sverige. Allt färre är medlem i ett politiskt parti och allt färre anser sig tillhöra ett parti. Valundersökningarna efter valet i höstas visar dessutom att trenden med att fler och fler byter parti har fortsatt. 36 procent av väljarna bytte parti i riksdagsvalet från 2010 till 2014. Samma trend finns i den så kallade röstsplittringen, det vill säga att väljaren röstar på olika partier i de olika valen. 33 procent röstade på olika partier i kommun- och riksdagsvalet 2014.

Detta till trots så utgår oftast den politiska analysen efter varje opinionsundersökning från att nedåtgående partier har gjort något fel som renderar i tappat opinionsstöd. Då blir alltså utgångspunkten att de tillfrågade i undersökningen har valt bort sitt tidigare favoritparti eftersom det har misslyckats med något eller lagt ett dåligt förslag. Jag menar att det är fel utgångspunkt, åtminstone för oppositionspartier och oftast också för mindre partier i regeringsställning.

Jag tror att det vanligaste skälet till att ett parti tappar i opinionen är att det har varit passivt och inte synts tillräckligt mycket. När Sifo eller annat opinionsinstitut ringer så svarar kärnväljarna precis som de alltid har gjort, men för den allt större gruppen rörliga väljare så är ”top of mind” en mycket viktigare förklaring till att den uppringde svarar ett visst parti. Med ”top of mind” menas att man precis har hört något från eller om ett visst parti och därför blir det partiet som man svarar spontant.

Givetvis är det inte en långsiktigt hållbar strategi för ett parti att ständig försöka vara ”top of mind” även om det kan ge tillfälliga opinionsframgångar. De spontana partisympatisörerna måste fångas i en återkommande känsla av att just det partiet behövs och behöver stöd för att kunna agera i den fråga eller inom det politikområde som man själv prioriterar. Allra helst ska sympatisörerna fås att göra något tillsammans med partiet för att känna ännu starkare tillhörighet.

För att nå dit måste partiet lyckas bli ”top of mind” vid flera tillfällen tack vare frågor inom ett politikområde. Sympatisörerna måste se ett mönster i partiets agerande. Det fungerar inte att ena dagen vara på allas läppar för ett utspel om skolan, andra för miljön och den tredje för bättre vård. Det ger inte en långvarig känsla av att partiet jobbar för just de frågor som sympatisören engagerar sig i. Spretighet skapar inte ett starkt varumärke för ett parti.

Det jag nu har skrivit gäller för sju av åtta riksdagspartier, dock inte för Sverigedemokraterna. Partier som bygger sin identitet på missnöje, oavsett om det är ett invandrarfientligt parti eller ett renodlat populistiskt parti, kan skapa den nödvändiga känslan av tillhörighet på ett helt annat sätt. Är bara partiet tillräckligt argt, missnöjt och motståndare till allt så känner den allmänt missnöjde medborgaren att den har en gemenskap med det partiet.

Den typen av partier, och det ser likadant ut i hela Europa, behöver inte hitta rätt svar på politiska frågor för att vinna sympatier eftersom det inte är med de politiska förslagen som sympatisörerna känner samhörighet, utan i missnöjet med andra partier och samhällsutvecklingen i stort.

Posted in General, Krönika | Leave a comment

Hur ska Löfven vända utvecklingen?

Krönika i Skånska Dagbladet den 23 maj.

Statsminister Stefan Löfven har tagit på sig ansvaret att regera Sverige. Detta trots att hans regering inte ens har stöd av 38 procent av väljarna. Räknar han in Vänsterpartiet i sitt regeringsstöd så kommer han upp till 43,6 procent. Alltså inte ens i närheten av majoritet i Sveriges Riksdag.

Den regering Sverige nu har är den svagaste som vi någonsin har haft, både vad gäller det parlamentariska stödet och ministrarnas politiska rutin. Tio av regeringens 24 statsråd hade varken erfarenhet från riksdag eller regering innan valet 2014, inklusive statsministern och finansministern.

Att det skulle krävas stor politisk skicklighet för att lyckas förhandla fram och få genom regeringspolitiken i riksdagen kan inte ha kommit som en överraskning för Löfven. Ändå valde han att lyfta in ett stort antal ministrar i regeringen med obefintlig eller mycket begränsad erfarenhet av politiska förhandlingar.

Det märkliga är nu att Löfven är sur. Inte på sin egen regering och dess misslyckanden, utan på oppositionen! Löfven har fått för sig att oppositionen inte borde ge tillkännagivanden till regeringen fastän de har majoritet i kammaren. Tvärtom tycker Löfven att oppositionen ska vara snäll mot regeringen och hjälpa till att ta fram regeringens förslag.

Ursäkta, men det är knappast oppositionens roll att hjälpa regeringen och att vara snäll. Något som Socialdemokraterna var mycket tydliga med när de satt i opposition förra mandatperioden. Då togs alla möjligheter att fälla alliansregeringens förslag. Socialdemokraterna gick till och med så långt att de tog ut delar av budgeten till omröstning för att försvåra för Alliansen. Ibland utbröt applåder i riksdagens kammare när de rödgröna och Sd tillsammans hade gett ett tillkännagivande till alliansregeringen.

Det är magstarkt att först bedriva en hätsk oppositionspolitik i opposition och sedan i regeringsställning be den nya oppositionen att inte bedriva oppositionspolitik. Men detta är givetvis endast ett bedrövligt försök att dölja de egna bristerna. Redan efter sju-åtta månader av den fyraåriga mandatperioden. Var ska det sluta?

Efter tolv år i riksdagen och fyra år som ansvarig i alliansen för att få genom vår politik i justitieutskottet, trots minoritet, vill jag ge tre råd till Löfven:

1. Stanna i Sverige. Regeringschefens närvaro behövs i alla högsta grad i det läge som regeringen befinner sig, därför måste Löfven sluta åka kors och tvärs över världen.
2. Byt ut uppemot halva regeringen. Välj nya statsråd som har stor politisk erfarenhet och ett förtroende hos de som ni vill förhandla politiska förslag med.
3. Skapa en ordentlig förhandlingsorganisation i Regeringskansliet. Två statssekreterare i ett Samordningskansli duger inte för att kunna hålla ihop två partiers interna förhandlingar vars resultat sedan ska förhandlas med Vänsterpartiet eller med ytterligare partier.

Min bedömning är att Stefan Löfven har ungefär ett år till på sig. Till nästa vår måste han ha bevisat att han klarar av att regera landet och genomföra sina löften till väljarna. Annars har vi en regering med två partier som tillsammans har ett opinionsstöd på runt 25 procent. En sådan regering kan inte sitta kvar och det skulle bli nyval runt sommaren 2016. Ansvaret är Stefan Löfvens.

Posted in Krönika | 1 Comment

Är det du som är politikern?

Krönika i Skånska Dagbladet 9 maj.

Året var 1995, jag var 21 år och mitt första förtroendeuppdrag hade precis påbörjats och skulle snart avslutas. Jag var vald som suppleant för Centerpartiet i Lunds kommuns biblioteksnämnd. Ja, det är sant. I Lunds kommun fanns det en särskild politisk nämnd för biblioteken på den tiden. Den försvann dock i slutet av 1995 när kommunen gjorde en större omorganisation.

Några av de som jobbade på Stadsbiblioteket blev uttagna i strejk, bland annat mannen som hade hand om inkommande och utgående post. Andra anställda på biblioteket fick inte utföra hans arbetsuppgifter eftersom det skulle vara strejkbryteri, men som förtroendevald i biblioteksnämnden så fick jag hjälpa till med de av postmannens arbetsuppgifter som behövde utföras varje dag. Första morgonen när jag kom dit så gick jag fram till en bibliotekarie och presenterade mig och hennes första fråga var: ”Är det du som är politikern?”

Jag blev alldeles ställd. ”Politiker? Jag? Nej, jag… eller…, det är det nog.”

Jag hade aldrig tänkt på mig själv som ”politiker”. Visserligen hade jag varit medlem i Centerpartiets ungdomsförbund sedan jag var 14 år. Till en början mest för att spela innebandy och fotboll och senare blev det en och annan festligare tillställning, men jag hade också varit med och drivit olika lokala politiska frågor. Men politiker? Nej, inte jag. Jag reagerade som så många andra, att politiker var ett negativt laddat ord. Det var ingen beskrivning av mig själv som jag tyckte om.

Tiden gick. Strejken avslutades ganska snabbt. Biblioteksnämnden lades ner. Jag fick uppdrag i miljönämnden, utbildningsnämnden, kommunstyrelsen och plötsligt var jag en politiker även i mitt eget medvetande. Men vid det laget hade jag bestämt mig för att vara stolt över epitetet politiker. I det samhälle som vi lever krävs det en del gemensamma beslut. Det går inte att ha direktdemokrati i alla frågor och därför väljer folket sina företrädare att representera dem. Varför skulle jag skämmas över att få lundensarnas förtroende att företräda dem?

Det är precis tvärtom. Jag och alla andra som har politiska förtroendeuppdrag ska räta på våra ryggar. Att fatta beslut i frågor som är viktiga för många människor är svårt och ett stort ansvar. Men någon måste göra det. Tanken att ingen vill vara med och fatta beslut som rör våra gemensamma angelägenheter i samhället är skrämmande. Då har vi nämligen ingen demokrati längre.

Ett demokratiskt styrelseskick bygger på att medborgarna väljer sina företrädare i fria val. Men demokratin bygger också på att de som ska rösta verkligen funderar på vilka personer som är bra företrädare och som har förmågan att fatta kloka beslut. Politik är inte en fråga. Politik är en helhet; hur samhället ska utvecklas för alla oss som bor här.

I valrörelser händer det ibland att man får frågan: Vem ska jag rösta på? Svaret borde vara: En person som du skulle kunna tänka dig att anställa i ditt företag för att ha hand om dess ekonomi, en personalchef som du själv skulle vilja ha, en person som kan ta ansvar för ditt barns skolgång och dina föräldrars äldreomsorg. Den person som du har förtroende för att ta hand om allt detta – den personen ska du rösta på.

Posted in Krönika | Leave a comment

Miljoner eller miljarder

Krönika 11/4

Under mina år som riksdagsledamot förundrades jag ofta över hur liten skillnad det var mellan miljoner och miljarder kronor. Inte vad gäller värdet på pengarna, en miljard är och lär alltid vara tusen gånger mer än en miljon, utan vad gäller den efterföljande uppmärksamheten på presenterade budgetsatsningar. En satsning på några tiotals miljoner, vilket är småpotatis när det gäller statens budget, kunde få mer medial uppmärksamhet än andra satsningar som gällde flera miljarder kronor.

Ofta kunde presentationer av budgetsatsningar upplevas som väldigt orättvisa mellan partierna i alliansregeringen. När riktigt stora satsningar skulle presenteras så var det givet att statsministern eller finansministern från Moderaterna skulle vara med på debattartikeln eller liknande utspel. Då fick den sakpolitiskt ansvariga ministern från Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna finna sig i att spela andrafiolen. Detta trots att det i budgetförhandlingarna kunde ha varit så att Moderaterna hade argumenterat mot just den satsningen. En vunnen budgetförhandling för Fp, C eller Kd blev plötsligt en medial vinst för M.

Vid andra tillfällen fick ett parti som hade lyckats förhandla fram flera miljarder till en prioriterad fråga endast en notis medan ett parti som presenterade en i sammanhanget mycket begränsad nysatsning kunde få flera minuter i Aktuellt eller TV4-Nyheterna. Eftersom budgetsatsningar i en vår- eller höstbudget presenterades i omgångar för att få så stort positivt medieutfall som möjligt, så var det viktigt att tidigt bli klar i förhandlingarna mellan partierna så att de egna ”budgetsegrarna” fick presenteras först.

Det viktigaste för att lyckas med en budgetpresentation är att kunna göra den begriplig och visa på hur förbättringen direkt kan påverka vanliga människors vardag. Då kan ett bra tv-inslag göras med en glad minister som presenterar satsningen exklusivt för tv-kanalens tittare och en likaså glad medborgare som berättar hur mycket satsningen behövs och hur den kommer att underlätta vardagslivet.

Det är tydligt att den nuvarande rödgröna regeringen delvis har tagit efter hur Alliansregeringen jobbade med budgetpresentationer. Nu kommer vårbudgetutspel på rad dag efter dag där stort som smått presenteras som omvälvande förbättringar. En skillnad är dock att S/Mp-regeringen smular sönder budgetutrymmet. För att alla vallöften ska kunna påstås vara uppfyllda så fördelas några miljoner hit och några miljoner dit, även om det blir så små summor att det inte kommer att innebära någon som helst skillnad.

I presentationen av de påstådda satsningarna är den största skillnaden mot alliansregeringen att det vid nästan varje budgetutspel finns ministrar från både Socialdemokraterna och Miljöpartiet närvarande. Inget av de båda partierna vill ge det andra någon positiv uppmärksamhet ensamt. Den stora förloraren på den utspelstaktiken är Miljöpartiet. Även om det tycks vara så att Mp faktiskt har vunnit mycket i budgetförhandlingarna så blir det Socialdemokraterna som tar åt sig äran.

Posted in Krönika | Leave a comment

Wallströms kritik och finansministerns groda

Krönika 28/3

I veckan som gick gav utrikesminister Margot Wallström en intervju om Saudikrisen som nästan gick obemärkt förbi. Särskilt konstigt är det att varken journalisten som gjorde intervjun eller annan media plockade upp Wallströms kritik mot statsminister Stefan Löfven.

I intervjun sa Wallström: ”Det var beklagligt att hanteringen av avtalet drog ut så långt på tiden.” Hon kunde dock lika väl ha sagt: ”Statsminister Stefan Löfven skötte inte regeringsarbetet så att regeringen kunde fatta ett beslut tillräckligt snabbt.” Det hade betytt samma sak. Sedan var det också tydligt i intervjun att Wallström ville föra över ansvaret på koalitionspartnern Miljöpartiet: ”Det är två partier i regeringen som också behöver förankra alla de här frågorna.”

Att ett statsråd så öppet kritiserar sin regeringschefs sätt att sköta regeringsarbetet är mycket sällsynt. Möjligtvis tänkte Margot Wallström inte riktigt på vad hennes, säkert uppriktiga, beklagande över hur lång tid det tog att få fram ett regeringsbeslut i Saudifrågan faktiskt innebar. Hade hon uttryckt sig på samma sätt när regeringschefen hette Göran Persson så hade hon säkerligen fått ett ”tillrättavisande samtal”.

I förra veckan var det ytterligare ett tungt statsråd i Löfvens regering som pratade innan hon hade tänkt efter. Vid en debatt i riksdagen så blev finansminister Magdalena Andersson upprörd över att en debattmotståndare använde argument som Andersson ansåg felaktiga eller till och med lögnaktiga. Då gick finansministern fram till talmanspodiet och sa till just då tjänstgörande talman Tobias Billström (M) att han borde avbryta eller åtminstone säga till motdebattören att han skulle hålla sig till sanningen.

Detta kanske inte låter så konstigt. Den spontana tanken kan vara att det är klart att debattörerna ska hålla sig till sanningen. Men det är absolut inte talmannens roll att bedöma vad som är sant eller falskt i en debatt. Det är upp till debattörerna att med fakta och motargument avslöja falska argument. Tänk tanken att den vid det här tillfället M-märkta vice talmannen hade avbrutit finansministern och sagt att hon använde sig av falska argument i debatten. Jag tror inte att Magdalena Andersson hade blivit så glad, snarare väldigt, väldigt arg på talmannen.

Tyvärr blev inte heller detta felsteg speciellt uppmärksammat i media och de rubriker som skrevs handlade istället om att talmannen hade hånat finansminister. Jag kan hålla med om att Billströms ordval, ”käfta inte”, var mindre väl valt av en talman, men det var i sammanhanget en liten sak i förhållande till finansministerns inkompetens om talmannens roll i kammardebatten.

Jag utgår från att talmannen Urban Ahlin (S) kontaktar sin partikamrat Magdalena Andersson och ger henne en tillrättavisning och en grundkurs i hur arbetet i riksdagens kammare fungerar. Detta är tyvärr ett utslag av att finansministern, liksom statsminister Löfven, är anmärkningsvärt orutinerad inom politiken för att ha fått en så tung ministerpost.

Posted in Krönika | Leave a comment

Annie öppnade dörren

Krönika 14/3

Lördagen den 25 april kommer Ebba Busch Thor att väljas till ny partiordförande för Kristdemokraterna. Den blott fjärde ledaren sedan partiet bildades 1964. Anledningen till att det har varit så få byten heter framförallt Alf Svensson som satt på sin post i över 30 år. Ebba Busch Thor blir partiets första kvinna som partiledare.

Att Kristdemokraterna nu väljer en kvinna som partiledare för första gången, på samma sätt som Moderaterna gjorde för några månader sedan, är ingen slump. Tvärtom är det ett rationellt val. Ett parti som behöver förnya sig, som av många ses som gubbigt och alltför konservativt vad gäller jämställdhet, så är det logiskt att välja en kvinna att leda partiet. Det kommer att öppna nya möjligheter till modern profilering av partiet. Om Kristdemokraterna i allmänhet och Ebba Busch Thor i synnerhet väljer och klarar av denna nya profilering är en helt annan sak.

När Annie Lööf tog över som Centerpartiets partiordförande så fanns det en viss diskussion om hennes unga ålder. Annie var då 28 år, precis som Ebba Busch Thor är nu. Tack vare Annie Lööfs framgångar sedan hon valdes så är jag övertygad om att Ebba Busch Thor nu får en lättare resa med färre ifrågasättanden. Annie Lööf har banat vägen och visat att åldern inte är något hinder för att bli en framgångsrik partiledare.

Jag har haft förmånen att leda Centerpartiets valanalysgrupp och en av de saker som vi har analyserat i det stora statistiska material som vi har haft till vårt förfogande, är partiledarnas betydelse. Det är anmärkningsvärt hur många som anger att de röstade på Centerpartiet tack vare Annie Lööf. Att partiledaren är populär bland de egna väljarna är inte så konstigt och det gör det kanske ännu intressantare att se hur andra väljare ser på partiledaren.

Enligt Novus eftervalsundersökning var det 28 procent av väljarna som svarade att Annie Lööf gjorde en särskilt bra insats i valrörelsen. Det är bäst av alla partiledarna och mer än fyra gånger fler än som röstade på Centerpartiet. Det kan jämföras med Stefan Löfven som fick 20 procent i samma undersökning. Då hade han ändå mer än 30 procent av rösterna.

Det är också spännande att se resultatet när man bryter ner undersökningen per parti. Av Miljöpartiets väljare var det många fler som tyckte att Annie Lööf gjorde en särskilt bra insats i valrörelsen än som tyckte att Åsa Romson gjorde det. På samma sätt fick Annie Lööf högre stöd bland Folkpartiets och Kristdemokraternas väljare än vad Jan Björklund respektive Göran Hägglund fick.

En populär partiledare är inte en garanti för att partiet ska lyckas bra, men det är en stark faktor. Vi har genom åren sett hur till exempel Gudrun Schyman (V), Alf Svensson (KD) och Bengt Westerberg (FP) har lyft sina partier. Men vi har också sett hur samma personer har tappat sin popularitet och därefter snarast sänkt sina partier. Förtroende och dragningskraft är inte en gång för alltid vunnet för en partiledare utan måste ständigt förtjänas.

Posted in Krönika | Leave a comment

Om vi hade bott i Syrien…

Krönika i Skånska Dagbladet och Norra Skåne den 25/4 och i Hallands Nyheter den 27/4.

Jag har det bra. Vi har det bra. Vi i Sverige. Visst finns det barn som mobbas i skolan, kvinnor som misshandlas och män som missbrukar bort sina liv. Det finns människor i Sverige som har ett rent helvete. Det finns människor som mördar och mördas. Men totalt sett har vi som bor i Sverige ett rikt, fritt, hälsosamt och långt liv. Vi har det bra.

Häromdagen när vi såg ett tv-inslag om Syrien så frågade ett av mina barn mig vad vi skulle ha gjort om vi bodde i Syrien. Mitt lika spontana som självklara svar var: Vi skulle flytt från kriget så snabbt som möjligt! Jag hade inte väntat kvar och låtit mina barn klämmas mellan Assad-regimens bomber från väster och IS tortyrbrigader från öster. Jag hade tagit mig från helvetet till en tryggare plats. För min, min familjs och framförallt för mina barns skull.

Var hade vi flytt? Mest troligt hade vi hamnat i något av de stora flyktinglägren i grannlandet Libanon. Där finns mer än en miljon registrerade flyktingar från Syrien, sannolikt är det verkliga antalet betydligt större än så. Flyktingarna från Syrien utgör mer än en fjärdedel av Libanons totala befolkning. Flyktingarna bor i stora tältstäder med tusentals invånare, mer än hälften är barn. Barn som i de flesta fall inte ens får gå i skolan.

Hade jag velat stanna kvar med min familj i ett flyktingläger år efter år i väntan på att det skulle gå att åka tillbaka till hemlandet? Nej, absolut inte. Att se sina barn växa upp i ett tältläger med svält, sjukdomar och en bristande skolgång. Eller ingen skola alls. Nej, jag hade med alla medel försökt ta mig till en ny framtid i ett nytt land. På laglig eller olaglig väg. Kanske med hjälp av flyktingsmugglare. För att kunna ge mina barn ett bättre liv och en ljusare framtid hade gränskontroller och migrationsregler känts mindre viktiga. Såklart.

Var hade vi sökt oss? Troligtvis till ett land eller en stad där vi redan kände någon, en släkting eller vän från samma stad eller by som vi flytt ifrån. Hade jag kunnat engelska hade USA, England eller något annat engelsktalande land lockat, men sannolikt till ett land som vi visste tar väl hand om människor på flykt. Tyskland, Holland, kanske Sverige.

Det är nästan omöjligt att sätta sig in i vad miljontals människor på flykt upplever varje dag. Som förälder känns det extra svårt att tänka på barnens lidande. Undernärda och bristsjukdomar till följd av för lite och för ensidig mat. Ingen skola. Ingen framtid. Likgiltighet och hat tar över när barnen borde sjunga om sin ljusnande framtid.

Det är så lätt att sitta i Sverige och säga vad andra borde göra. Störta diktatorn, stanna och slåss för ett fritt och demokratiskt samhälle. Vänta i ett flyktingläger i närheten av ditt land och var beredd att återvända till hemlandet så fort det är möjligt. Hjälp till och bygg upp ditt land!

Jag skulle inte vara så ädel. Jag hade i första hand tänkt på mina barn och deras framtid. Det tror jag att de flesta skulle göra. Det tror jag även att de föräldrar gör som väntar på ytterligare en stekhet sommar i ett tältläger utanför Beirut. Om de bara hade kunnat så hade de tagit sig till ett nytt land för att starta ett nytt liv. Precis som jag hade gjort och som jag tror att även du skulle ha gjort.

Posted in Krönika | Tagged | Leave a comment

Fortsatt hyckleri kommer att förpassa Mp ur riksdagen

“Miljöpartiets biståndspolitiske talesman Valter Mutt är mycket kritisk till omfördelningen.

– Vi är upprörda över att Anders Borg vill föra över ännu mera pengar från biståndet. Det är kontraproduktivt, eftersom en del av de här pengarna går till sådant som förebygger flyktingströmmar, säger han till TT.

– Det är sant att det inte är något nytt. Men det är en del av problemet att det förekommit så länge. Någon gång måste man sätta stopp, annars urgröps hela biståndet. Det är moraliskt fel att slå på de allra fattigaste samtidigt som man satsar tiotals miljarder på uppgradering av Jas och till skattesänkningar, säger Valter Mutt (MP).”

Så lät det i mars 2013, då gick ungefär var sjunde biståndskrona (13,5%) till asylmottagandet. Nu med miljöpartisten Isabella Lövin som biståndsminister går var fjärde biståndskrona till asylmottagande.

Jag vänder mig inte mot sättet att använda biståndspengar för att hjälpa människor på flykt som tar sig till Sverige (även om jag innerst inne önskar att det inte hade behövts utan att nya pengar hade kunnat plockas fram), utan det är Miljöpartiets hyckleri som jag vänder mig mot. Fortsätter Mp sina svek i den här takten så lär de få kämpa mot fyraprocentsspärren 2018.

Posted in General | Tagged , , , | Leave a comment

Pinsamt Magdalena Andersson!

I veckan skedde en mycket märklig händelse i riksdagens kammare. Finansminister Magdalena Andersson tyckte att talmannen, som just då var Tobias Billström, skulle säga åt motdebattören att hålla sig till sanningen. Men ursäkta Magdalena Andersson, ska en talman avgöra vad som är rätt eller fel i en debatt?

Tänk om, den vid det här tillfället M-märkta, talmannen hade avbrutit finansministern och sagt att hon använde falska argument i debatten. Jag tror inte att Magdalena Andersson skulle bli så glad! Snarare skogstokig av ilska.

Rubriken i media blev tyvärr inte något om finansministerns oerhört bristande politiska kompetens, utan att talmannen hade hånat finansministern. Visst, ordvalet “inte käfta” kanske inte var så väl valt av en talman, men det var bara en liten grej i förhållande till Magdalena Anderssons inkompetens om talmannens roll. Nu utgår jag från att talmannen Urban Ahlin (S) kontaktar Magdalena Andersson och läxar upp henne.

Inte bara för att hon är inkompetent, utan det sättet som hon uttrycker sig mot Tobias Billström. Hon säger “den moderata talmannen” som ett sätt att hävda att det är Tobias Billströms politiska tillhörighet som gör att han inte avbryter Fredrik Schulte (M). Med andra ord, att Tobias Billström hade gjort det om Magdalena Anderssons motdebattör hade varit från ett annat politiskt parti än Moderaterna, eller att en annan talman från ett annat parti hade ingripit i debatten på det sättet som finansministern önskar. Det är ett riktigt stort steg över vad som är acceptabelt i kammaren!

Posted in General | Tagged , , | Leave a comment

Inte direkt en rivstart

Krönika 28 februari 2015

Häromveckan satt jag och pratade med några vänner som är sådär lagom politiskt intresserade som folk är mest. Vi kom in på regeringens arbete och jag kunder inte låta bli att fråga om de vet vem som är infrastrukturminister i regeringen? Det blev tyst. Konsumentminister? Minister för högre utbildning och forskning? Barn-, äldre- och jämställdhetsminister? Energiminister? IT-minister? Lika tyst.

Stefan Löfvens regering har nu suttit i nästan exakt 150 dagar och det är märkvärdigt tyst även från regeringens sida. En majoritet av ministrarna är fortfarande i det närmsta okända för svenska folket. De syns inte i media, de reser inte runt i landet, de är inte aktiva i debatterna i riksdagen och ännu värre, de lägger ytterst få förslag.
På regeringens hemsida så finns det en slags kalenderfunktion där man kan följa ”Statsrådens engagemang”. Det senaste utlagda handlar om vecka 9-10, dvs. 23/2-8/3. Visserligen är det sportlov i Stockholm vecka 9, men man kan ändå tycka att ett statsråd borde göra något under två veckors tid.

Åtta av statsråden har ”inga engagemang rapporterade”. Om vi är snälla så kan vi tolka det som att de har glömt bort att rapportera in vad de egentligen gör. Men av de som verkligen har rapporterat in ser det inte mycket bättre ut. Fem av statsråden har ett enda engagemang och ytterligare sex statsråd har två engagemang på två veckor.

Några exempel: Civilminister Ardalan Shekarabi har ett engagemang; 4/3, anförande vid Upphandlingsdagen i Göteborg. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic har ett engagemang; 6/3, medverkar på Språklärarnas konferens i Uppsala. Försvarsminister Peter Hultkvist har också ett engagemang; 4/3, besöker Totalförsvarets rekryteringsmyndighet i Stockholm. Är detta allt dessa statsråd gör?

Hade statsråden varit aktiva med att skriva propositioner på sina departement så hade man kunnat förstå att de inte är ute på så många engagemang runt om i landet, men inte ens det kan förklara deras passivitet. Extra förvånande blir det när regeringen inte ens lägger propositioner på politikområden där de säger sig ha många förslag.

Enligt förteckningen över vårens propositioner, som är regeringens lagförslag till riksdagen, så kommer Arbetsmarknadsdepartementet att lägga fram en enda proposition under våren: ”Fortsatt giltighet av lagen om behandling av personuppgifter vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering”. Det är allt. Hittills i år har regeringen överlämnat åtta propositioner till riksdagen. Av 24 ministrar på två månader.

Vad som istället händer i riksdagen, när inte utskottsmöten ställs in på grund av för få ärenden, är att oppositionen styr regeringens arbete genom tillkännagivanden. Häromdagen fick jag höra av gamla kollegor i justitieutskottet, att i enbart ett betänkande den närmsta tiden kommer utskottet att ge över 20 tillkännagivanden till regeringen. Varje tillkännagivande är ett uppdrag som regeringen ska utföra. Enbart under våren 2014 beslutade justitieutskottet om 32 olika betänkanden, så även om det blir färre betänkanden med denna passiva regering så kan det bli en enorm mängd tillkännagivanden under våren.

Regeringen Löfven har inte direkt gjort en rivstart och snart kommer all deras tid och engagemang att gå till att genomföra oppositionspartiernas politik. Ingen Decemberöverenskommelse i världen kommer att rädda Stefan Löfven från det.

Posted in Krönika | Leave a comment