Linander tycker!

Anf. 172 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Varje brott är ett brott för mycket. Varje barn som blir misshandlat av en förälder, varje ungdom som blir rånad på sin mobiltelefon, varje kvinna som blir våldtagen eller varje man som blir misshandlad är ett brott för mycket. Tyvärr skulle det vara naivt att tro att vi skulle kunna ha ett samhälle helt fritt från brott. Det har ännu aldrig hänt och tyvärr kommer det aldrig att hända. Men inställningen måste ändå vara att varje brott är ett brott för mycket. Det går inte att säga att det är lagom med 1 000 eller 2 000 små barn som blir misshandlade varje år. Det går inte att säga att det är lagom med 3 000 eller 5 000 våldtäkter per år.

Under 2010 minskade antalet anmälda brott. Tittar vi på statistiken för årets första elva månader ser vi att det har ökat lite igen, men fortfarande finns förhoppningen att det ska bli ett litet minus. Man ska också vara försiktig med just statistiken på antalet anmälda brott. Till exempel kan ett bra polisarbete vad gäller trafiknykterhet eller narkotikabrott öka antalet anmälda brott. Då är det faktiskt bra.

Vi vet också att den stora nationella trygghetsundersökningen visade att antalet personer som själva uppger att de har utsatts för brott har minskat de senaste fem åren, från 26 procent till 23 procent. Men detta kan vi ändå inte vara nöjda med.

Hur ska vi då få ned brottsligheten? Jag är övertygad om att tidiga insatser när barn och ungdomar är på väg in i kriminalitet, ett lokalt brottsförebyggande arbete, är avgörande, ett samarbete mellan polis, socialtjänst och skola, men också med näringsliv och föreningsliv.

För att det lokala arbetet ska fungera krävs det att det finns en lokal närvarande polis. För Centerpartiets del menar vi att det måste finnas polis i alla delar av vårt land, i varje kommun. Annars blir det lokala samarbetet så mycket svårare. Varje kommun har skolor. Varje kommun har en socialtjänst. Varje kommun bör ha närvarande och tillgängliga poliser. Allra bäst ser vi av erfarenhet att det är när det finns ett dagligt samarbete. Då kan man upptäcka och åtgärda problem i tid.

Under de senaste åren har Alliansen, som alla vet, ökat polisens resurser med över 30 procent. För 2012 är polisens budget för första gången över nästan svindlande 20 miljarder kronor. Polisen har också en budget i balans. Även när de tittar ett antal år framåt ser det ut som om man ska ha en budget som vidare är i balans. Ändå har antalet poliser ökat med nästan 3 000 sedan valet 2006. Nu finns det över 20 000 poliser i landet.

Det är självklart att vi som förtroendevalda politiker måste kontrollera hur den skattefinansierade verksamheten sköts. Vi måste ställa krav. Polisen har förbättrat sitt resultat, både vad gäller antalet misstänkta personer och antalet uppklarade brott, även de personuppklarade brotten. Men förbättringen har inte varit lika stor som resurstillskottet eller ökningen av antalet poliser.

Jag har förståelse för att nyexaminerade poliser inte kan vara lika produktiva som äldre, mer erfarna poliser. Det kan vara en av anledningarna till att resultatutvecklingen inte har följt resurstillskottet.

En annan anledning är alldeles säkert polisorganisationens uppbyggnad med en Rikspolisstyrelse och 21 länspolismyndigheter. Den organisationen gör det mycket svårt att styra och leda svensk polis. Det är också därför vi har tillsatt Polisorganisationskommittén som ska ta fram ett förslag till ny polisorganisation.

Några som är här sitter också med i utredningen, och vi är relativt överens. Det kan man inte tro av debatten här i dag, men i kommittén är vi än så länge relativt överens. Därför blir det också extra förvånande när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu reserverar sig för ett tillkännagivande om hur den framtida polisen ska se ut. Menar ni på allvar att några månader innan Polisorganisationskommittén lägger fram sitt betänkande ska riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen säga hur den framtida polisorganisationen ska se ut? Tycker ni ändå inte att det vore lite lämpligt att avvakta den parlamentariska utredningen?

Även Socialdemokraternas och Vänsterpartiets reservationer som har nr 12, 13, 15 och 16, den sistnämna är även Miljöpartiet med på, rör frågor som polisorganisationen håller på att se över precis just nu. Det är faktiskt till och med så illa att era partier inte tycker likadant här som ni gör i utredningen. Det blir lite svårt att veta var ni står. En av anledningarna till det är kanske att inte en enda av ledamöterna från oppositionen i justitieutskottet sitter med i Polisorganisationskommittén, den utredning inom vårt område som kommer att ha allra störst betydelse under hela den här mandatperioden. Om ni hade varit med i utredningen är jag övertygad om att vi hade kunnat undvika ett antal onödiga reservationer.

Fru talman! När jag ändå är inne på oppositionens reservationer skulle jag vilja ta upp två till. Först funderar jag på Miljöpartiets reservation nr 18 om specificering av säkerhetspolisens resurser. I den reservationen räknar Miljöpartiet upp till exempel människohandel, narkotikahandel och miljöbrott. Jag skulle vilja fråga Maria Ferm när säkerhetspolisen jobbar med miljöbrott. Eller menar ni att säkerhetspolisen ska ta över och börja arbeta med miljöbrott? Jag tycker att det ligger lite utanför deras uppdrag, som det ser ut i dag åtminstone.

I den här reservationen vill man också att det ska bli offentligt hur säkerhetspolisen använder sina resurser. Är det verkligen lämpligt att i detalj berätta hur Säpo använder sina resurser? Man kan vara för öppenhet, och det vore så klart väldigt bra för andra länders underrättelsetjänster att få veta precis hur vår underrättelsetjänst arbetar. Jag tror faktiskt inte att vi ska bjuda på det.

Den andra reservationen som har fått mig att fundera lite extra har tagits upp här tidigare. Tyvärr har Sverigedemokraternas deltagare i den här debatten redan försvunnit från kammaren. Det handlar om reservationen om en nationell djurpolisstyrka.

Först trodde jag på något sätt att det handlade om polishunder, kanske om hästarna. Men sedan förstod jag att det handlade om brott mot djur. Det är självklart en form av brott som är alldeles avskyvärd och som jag och säkert alla andra reagerar på varje gång det händer, men frågan är om det ska vara en nationell djurpolisstyrka. Har Sverigedemokraterna tänkt sig att det ska sitta djurpolisspecialister i Stockholm och åka ut till Vilhelmina eller Tomelilla när det begås ett brott mot något djur. Det är en typ av polisiär verksamhet som måste vara så lokal som möjligt. Om den här typen av brott mot djur ska centraliseras till Stockholm undrar man vad Sverigedemokraterna mer vill centralisera. Ska vi ha en lokal polis över huvud taget?

Till slut tänkte jag ta upp frågan om hur de fyra oppositionspartierna har valt att anslå pengar till polisen.

Miljöpartiet gör en total besparing på 150 miljoner kronor på polisen. Uppgifter flyttas från Säkerhetspolisen till den öppna polisen men resurser flyttas inte med.

Vänsterpartiet brukar vara det parti som gör störst besparingar på polisen, men någonting har hänt. Förra året var det Sverigedemokraterna som ville dra in mest på pengarna och i år är det Miljöpartiet. Vänsterpartiet lägger sig nästan på samma totala ram för polisen som Alliansen med sin besparing på 48 miljoner kronor. Med en budget på 20 miljarder är en besparing på 48 miljoner eller ett tillskott på 110 miljoner som Socialdemokraterna väljer att göra marginella förändringar.

Om vi tittar närmare på Socialdemokraternas budgetförslag innebär det en besparing på 30 miljoner i den ordinarie verksamheten. Det tillskjuts 110 miljoner, men sedan öronmärks 100 miljoner till nationella så kallade GOB-insatser, det vill säga mot grov organiserad brottslighet. 10 miljoner ges för bidragsbrott och 30 miljoner öronmärks för att anställa civil personal. Men då kan vi fundera på att det blir 30 miljoner mindre över. Poliser sägs inte upp. Poliser har rätt till ett jobb, och man ska satsa extra på civilanställda. Kvar finns möjligtvis besparingar på lokalkostnader. Det kanske blir nedläggningar av poliskontor. Vi såg en strid ström av sådant under Thomas Bodströms ledning i Justitiedepartementet under första halvan av 2000-talet.

Sverigedemokraternas budget har diskuterats tidigare. Nu är inte Kent Ekeroth kvar, men det är klart att man blir tveksam till partiets budgetförslag när det plötsligt dras bort 500 miljoner kronor. Plötsligt fick Kriminalvården en halv miljard kronor mindre att röra sig med. Då ställer man sig frågan om det fanns 500 miljoner kronor, en halv miljard, i deras första budgetförslag som Kriminalvården egentligen inte behövde som sedan bara plockas bort utan att någon politik i övrigt förändras. Tyvärr lär jag inte få något svar på den frågan.

Herr talman! Rättsväsendet och brottsbekämpningen är en mycket viktig fråga för de allra flesta människor i vårt land. Det finns signaler på att Centerpartiets och alliansregeringens satsningar på rättsväsendet börjar ge resultat. Nationella trygghetsundersökningen visar att något färre människor känner sig otrygga än tidigare och att runt 250 000 färre människor per år blir utsatta för brott. Antalet anmälda brott minskade också under 2010.

Men detta betyder absolut inte att vi kan vara nöjda. Brottsligheten måste ständigt bekämpas och förebyggas. Det är också full fart på departementet och i utredningen. Två av de allra största utredningarna pågår just nu. Det är Polisorganisationskommittén och Påföljdsutredningen. Båda kommer att lägga fram betänkanden under våren. De kommer att bli viktiga byggstenar för att få ett ännu bättre fungerande rättsväsen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 169 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Jag satt och lyssnade på Sverigedemokraterna här tidigare, och jag har även läst deras reservation. Av vad de säger skulle man kunna tro att det vi nu debatterar om det utlåtande som utskottet har skrivit skulle innebära någon stor förändring inom EU och i Sverige. Men så är det inte riktigt.

Meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet handlar om hur kommissionen vill arbeta vidare med straffrättsliga frågor inom EU. I meddelandet konstaterar kommissionen, precis som Kerstin Haglö var inne på tidigare, att EU-medborgare förväntar sig att EU ska jobba just med straffrättsliga frågor för att komma åt den grova gränsöverskridande brottsligheten.

Många svenskar tycker att EU inte ska lägga sig i för mycket. Men om man ställer frågan om huruvida EU ska jobba mot gränsöverskridande brottslighet är svaret ja. Det är ett logiskt svar. Narkotikabrottslighet, människohandel, terrorism men också organiserade stöldligor handlar om gränsöverskridande brottslighet. Det är en typ av brottslighet som vi i Sverige inte ensamma kan klara av. Vi måste ha ett samarbete med andra länder. Därför är det extra beklagligt att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet säger nej.

För svensk narkotikabekämpning är det viktigt att alla länder i EU har en straffrättslig lagstiftning som kriminaliserar till exempel smuggling av narkotika. Om ett land inte skulle ha det och om narkotikan kommer in genom detta lands hamnar, till exempel, så har vi betydligt mer narkotika även i Sverige.

Därför kan man ställa sig frågan om inte Thoralf Alfsson och Sverigedemokraterna tycker att det är viktigt att till exempel Nederländerna har en relevant straffrättslig lagstiftning mot narkotikainförsel. Är det verkligen enbart en nationell fråga, som ni skriver i er reservation?

Herr talman! Jag tycker också att det blir lite förvirrande när man läser att detta är ett steg mot en harmoniserad straffrätt inom EU. Precis som Patrick Reslow var inne på tidigare säger fördraget, som är EU:s grundlag, att EU enbart kan anta rättsakter om minimiåtgärder. Det är det som meddelandet handlar om. Alltså finns det inte någon möjlighet till en fullständig harmonisering av straffrätten, utan fördraget utesluter tvärtom detta.

Jag tycker att det borde finnas en enighet i Sveriges riksdag för att effektivt bekämpa grov organiserad gränsöverskridande brottslighet. Men tyvärr är det alltså inte så. Det är helt okej att inte vilja ha något EU-samarbete; det får ju varje parti själv stå för. Men då får man också stå för att det skulle innebära en sämre brottsbekämpning i Sverige och andra EU-länder. Våra poliser skulle ha betydligt sämre möjligheter att bekämpa en lång rad olika brott om vi inte hade ett polisiärt och straffrättsligt samarbete inom EU. Så är det, och det får man också stå för om man inte vill ha EU-samarbetet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i utlåtandet.
(Applåder)

Anf. 163 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Som vi har hört tidigare är det alltså ytterligare ett kommissionsmeddelande som vi nu debatterar. Det handlar om ett EU-system för att spåra finansiering av terrorism.

Det är ännu ingen fråga. Det finns inget direkt förslag att ta ställning till, men det är ändå en viktig fråga. Det är bra att vi redan nu har den uppe i riksdagens kammare.

Bakgrunden är det system som USA byggde efter den 11 september 2001 för att bekämpa terrorism och finansiering av terrorism. Det är ett system som de kallar TFTP, terrorist finance tracking program. Som vi tidigare har hört finns det en sammanslutning av de stora bankerna, som har en mycket stor del av världens internationella finansiella transaktioner, som förkortas Swift. På den tiden hade Swift servrar i USA. USA begärde att få ut de här uppgifterna, och på det sättet kunde man spåra, analysera och följa betalningsströmmar i syfte att upptäcka finansiering av terrorism.

Men sedan bestämde sig Swift för att flytta sina servrar från USA till några olika ställen i Europa. Då försvann grunden för USA:s TFTP. Man ville fortsätta, och då startade förhandlingar med EU om ett avtal för dataskydd, för hur man skulle gå vidare och förmedla information till tredjeland och så vidare. En del av bakgrunden till det här avtalet mellan EU och USA är att även om EU och USA inte hade kommit överens hade USA haft möjlighet att få ut uppgifterna eftersom alla Swifts servrar i Europa inte finns inom EU. Med det som bakgrund kom man överens om ett avtal.

I samband med det gav rådet kommissionen i uppdrag att ta fram ett förslag på hur en europeisk motsvarighet skulle kunna se ut. Det är alltså det meddelandet från kommissionen som vi nu har på vårt bord.

Anledningen till att rådet gav det här uppdraget var bland annat att man hade sett att det amerikanska TFTP var effektivt. Det finns ett antal exempel på när uppgifterna har hjälpt. EU har också haft en representant med i den utvärdering som har gjorts av TFTP. Dessutom betonade rådet, det är viktigt och Caroline Szyber har också varit inne på det, att rådet ville hitta en väg för att undvika att stora mängder data, så kallad bulkdata, rörande oskyldiga EU-medborgare skulle skickas i väg till tredjeland, det vill säga till USA.

Herr talman! Det sista är väldigt viktigt för Centerpartiet. Vi är generellt mycket skeptiska till att bygga upp den här typen av databaser med uppgifter om miljontals oskyldiga människor för att hitta några få skyldiga. Ska EU skapa ett eget system ska det vara för att undvika att skicka samma uppgifter till tredjeland.

I dagsläget får man ärligt säga att det är svårt att se hur EU över huvud taget ska kunna bygga upp något nytt datasystem. Vi har ett skrämmande exempel som gäller Schengen Information System, det vill säga SIS. Man har jobbat med att uppdatera det gamla SIS till ett SIS 2 under en lång rad år, och det har kostat otroligt mycket pengar. Det är ännu inte på plats. Man har sagt gång på gång att nu ska det bli klart, men sedan visar det sig att det inte fungerar. Det senaste budet är att SIS 2 ska vara i drift 2013. Att med det som bakgrund bygga upp ett nytt datasystem känns som ett något vanskligt projekt. Vi tar gärna diskussionen om huruvida EU ska bygga upp detta TFTS eller inte.

Man måste komma ihåg att det är viktigt att kunna nå den här formen av data om finansiella transaktioner när det finns en misstanke om finansiering av terrorism. Så jobbar Sverige redan i dag. Att ge polisen tillgång till de här uppgifterna och att kunna begära ut dem i en förundersökning är inte samma sak som att bygga upp en stor databas med alla uppgifterna. Det är en fråga om proportionalitet. Är det motiverat att inskränka grundläggande rättigheter och skyddet av den personliga integriteten för att nå de tillfällen då man kan upptäcka finansiering av terrorism?

Skulle man komma fram till att det ska vara ett EU-TFTS är det oerhört viktigt att betona att nivån för dataskydd och rättssäkerhet ska vara tillräcklig och allt som man kan göra för att förstärka skyddet av den personliga integriteten ska tas till vara. Det är också en viktig del av konstitutionsutskottets yttrande i den här frågan.

Huruvida det är möjligt att nå en proportionalitet går inte att svara på mot bakgrund av det meddelande från kommissionen som vi har i dag. Det har inte alls den detaljeringsnivå som gör att man kan säga om det här skulle fungera eller inte. Jag kan åtminstone inte göra det. Den här debatten kommer att fortsätta. Det kan vi vara alldeles säkra på. Det är kanske första gången vi debatterar frågan om ett EU-TFTS, det vill säga terrorist finance tracking system, som det skulle kallas i EU, men det är definitivt inte sista gången.

Herr talman! Med det vill jag yrka avslag på Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma reservation och på Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma reservation samt yrka bifall till förslaget i justitieutskottets utlåtande.
(Applåder)

Anf. 152 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Så var det åter dags att debattera datalagringsdirektivet. Det är en fråga som vi har haft uppe i riksdagen vid många tillfällen. Det är faktiskt åtta år sedan vi började diskutera frågan. Senast vi diskuterade frågan var det vinter, i mars tidigare i år. Det handlade då om Sverige skulle implementera direktivet eller inte. Som vi har hört slutade det den gången med att frågan bordlades i ett år. Om några månader kommer debatten upp igen.

I dag är det inte en debatt om Sverige ska implementera direktivet eller inte, även om det har låtit så tidigare i debatten. Nu handlar det om den utvärderingsrapport som Europeiska kommissionen har gjort och som kommer att ligga till grund för en översyn av datalagringsdirektivet. Givetvis är det viktigt för oss i riksdagen och justitieutskottet att vara med tidigt i den process som kommer att ske med datalagringsdirektivet. Jag ska dock poängtera att den utvärderingsrapport som ligger framför oss, som kommissionen har gjort, inte innehåller några konkreta förslag.

På förekommen anledning vill jag först av allt påpeka att Centerpartiet är, och har varit, negativt till hela tanken på ett datalagringsdirektiv.

Det var dåvarande justitieministern, socialdemokraten Thomas Bodström, som för åtta år sedan lade fram förslaget. Centerpartiet sade nej till datalagringsdirektivet då, och vi är fortfarande skeptiska till hela tanken.

Hade vi centerpartister själva fått bestämma hade det inte funnits något datalagringsdirektiv eller så hade det åtminstone varit frivilligt för medlemsstaterna att välja att implementera det eller inte. Denna position, kan jag upplysa Jens Holm och andra om, har hela den europeiska liberala gruppen ställt sig bakom.

Med detta som bakgrund är det bra att kommissionen valt att utvärdera direktivet och planerar för en översyn av nuvarande ramverk. Om översynen skulle resultera i att direktivet görs frivilligt så att medlemsstaterna kan välja att implementera det eller inte skulle allt vara frid och fröjd, men tyvärr har jag ingen större förhoppning om det.

Trenden bland EU:s 27 medlemsländer är nämligen att man snarare har valt en längre lagringstid än Sverige. Vi har föreslagit sex månader, men de flesta andra länder har valt en längre lagringstid. I dag kan man välja från sex månader upp till två år.

Öppnar vi upp direktivet, som kommissionen vill för att harmonisera lagringstiden, är risken stor att Sverige tvingas till en längre lagringstid på minst ett år. Även om jag och Centerpartiet skulle vilja öppna upp direktivet för att möjliggöra en kortare lagringstid skulle det alltså samtidigt innebära en risk för att majoriteten av EU:s medlemsländer väljer en längre lagringstid. Syftet med att öppna upp frågan skulle vara att förkorta lagringstiden, men resultatet skulle kunna bli att vi tvingas ha en längre lagringstid. Därför väljer vi att säga att direktivet inte bör förändras vad gäller lagringstider. På detta sätt motverkar vi åtminstone att vi tvingas till att lagra längre än de sex månader som föreslås i Sverige.

Herr talman! En annan fråga som tas upp i utlåtandet är för vilka ändamål som uppgifterna får lagras och användas. Vi säger från utskottets sida att vi inte vill ha någon ytterligare harmonisering av detta heller. Olika länder har olika behov och önskemål, och det bör finnas ett rimligt mått av frihet för medlemsländerna att själva besluta om ändamålen.

Det bör däremot inte finnas någon frihet för medlemsländerna när det gäller uppgiftsskydd och datasäkerhet. Här ska det finnas höga minimiregler som inget medlemsland får underskrida. Det ska vara minimiregler så att varje land som vill kan införa hårdare och strängare regler i sina nationella regelverk. Detta är något som konstitutionsutskottet har framfört till oss i justitieutskottet.

Tillgång till uppgifter om vem som har ringt vem från vilken plats och andra tele- och datauppgifter är mycket viktigt i många brottsutredningar. Det handlar såklart om grova brott, för annars får polisen inte tillgång till den här typen av uppgifter. Att säga något annat är att inte hålla sig till sanningen.

Det är så här som polis och åklagare jobbar även i dag, innan datalagringsdirektivet är implementerat. Jag är övertygad om att svenskt rättsväsen även framöver kommer att göra ett bra jobb för att bekämpa grov organiserad brottslighet – detta oavsett om det finns ett datalagringsdirektiv eller inte.

Vi tycker inte att det är rimligt att lagra allas tele- och datauppgifter för att kanske i viss mån förenkla utredningsarbetet av några grova brott. Det handlar om en proportionalitetsbedömning av intrånget i den personliga integriteten å ena sidan och brottsutredningen å andra sidan. Vi menar att proportionaliteten inte klaras av, och det är därför Centerpartiet inte tycker att det borde finnas ett datalagringsdirektiv. Nu finns det ett sådant, och därför är Sverige skyldigt att implementera det. Den som säger något annat håller sig inte heller till sanningen. Vi har en skyldighet att implementera de direktiv som finns.

Debatten återkommer i vår. Nu, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Anf. 153 JENS HOLM (V) replik:

Herr talman! Jag ska referera till en artikel som Johan Linander skrev tillsammans med Lena Ek, som numera är miljöminister. Den publicerades i Göteborgsposten den 14 september i år och hade rubriken ”EU måste backa om obligatorisk datalagring”. Hade Linander och Ek frågat mig om jag ville vara med och underteckna artikeln hade jag sagt ja på direkten. Den innehåller precis det som vi kritiker av datalagringsdirektivet hela tiden har sagt.

Att det är ”trångsynt och enkelspårigt” av kommissionen att dra Sverige inför EU-domstolen stämmer.
Att den gällande lagstiftningen om teleövervakning ger polisen de möjligheter den behöver för att bekämpa grov brottslighet är helt korrekt.

Att det är helt oproportionerligt med massregistrering av 500 miljoner EU-medborgares internet- och telefontrafik är också korrekt.

Att kommissionens utvärdering av datalagringsdirektivet konstaterar att direktivet varken uppnått sitt syfte eller kan garantera skydd för enskildas personuppgifter är också sant.

Artikeln avslutas med att medlemsländerna ska ha möjlighet att själva bestämma om de ska införa direktivet eller inte. Precis så tycker jag också.

Min fråga till Centerpartiet och Johan Linander är: varför driver ni inte denna politik i praktiken? Varför skriver ni debattartiklar där ni säger en sak, men när ni har chansen att påverka i Sveriges riksdag gör ni något helt annat?

Anf. 154 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det gläder mig att Jens Holm läser Centerpartiets debattartiklar. Det borde han göra oftare.
Jag förstår inte frågan. Skulle Centerpartiet inte driva detta? I mitt anförande sade jag precis samma sak som jag skrev i debattartikeln.

Precis på samma sätt som det krävs samarbete mellan de 27 länderna inom EU krävs det samarbete när man ingår i en regering och styr landet som Centerpartiet gör. Men Vänsterpartiet har ju ingen erfarenhet av att samarbeta i en regering. Man får helt enkelt komma överens, och Centerpartiet har inte fått igenom sin inställning till datalagringsdirektivet. Däremot har vi fått igenom bra saker vad gäller dataskydd, lagringstid och annat. Men hade Centerpartiet självt fått välja hade det inte funnits ett datalagringsdirektiv eller så hade EU beslutat att det åtminstone skulle ha varit valfritt för medlemsländerna att genomföra det.

Anf. 155 JENS HOLM (V) replik:

Herr talman! Du svarar uppgivet, Johan Linander, och ni har ju varit tvungna att vika er för de andra partierna i regeringen.

Så sent som för två månader sedan drev ni dessa krav, sade att EU skulle lägga ned sin stämning av Sverige och krävde att medlemsländerna själva skulle få bestämma om de ska implementera datalagringsdirektivet eller inte. Detta borde väl märkas i kammaren och i justitieutskottet, och man borde höra talas om interna strider inom regeringen. Men jag har inte hört att Centerpartiet har lagt fram ett enda konkret förslag för att vi ska slippa datalagringsdirektivet.

Johan Linander får gärna berätta för mig vad Centerpartiet konkret har gjort för att vi ska slippa datalagringsdirektivet.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar emot er med öppna armar. Vi vill gärna samarbeta med er för integriteten. Men att göra som ni gör och skriva debattartiklar där ni säger en sak och sedan göra något helt annat är inte riktigt sjyst.

Anf. 156 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det är uppenbart att Jens Holm har svårt att förstå hur ett parti kan driva en fråga och samtidigt samarbeta med andra. Sverige kanske ska glädjas åt att det inte blev en rödgrön seger i valet förra året. Eftersom ni så tydligt säger att ni inte tänker kompromissa om någonting vet vi hur det hade gått med ett sådant regeringssamarbete. Vi har tidigare lyssnat på Socialdemokraternas anförande – det parti som Vänsterpartiet ville sitta i regering med – där man hyllar datalagringsdirektivet. Det hade kunnat vara intressant att se hur ett sådant samarbete fungerade, men vi är glada för Sveriges skull att det inte blev så.

Jens Holm frågade om jag är uppgiven. Jens Holm sade också att han skulle vilja se att vi drev frågan här i kammaren. Om du hade lyssnat på mitt anförande hade du hört vad jag sade om Centerpartiets position i den här frågan. Jag står här i kammaren och framför det offentligt eftersom det är vår linje. Vi driver den internt. Jens Holm vill höra om strider i Rosenbad. Vi tänker inte bjuda på något tal om strider i Rosenbad. Vi sköter det mycket snyggare än att strida. Vi samtalar. Det är en mycket bättre lösning.

Vi driver frågan inom EU. Lena Ek är visserligen inte kvar i parlamentet utan har kommit till regeringen som miljöminister, men vår nya ledamot driver givetvis samma frågor. Vi har fått hela den europeiska liberala partigruppen att inta ställningen att datalagringsdirektivet borde vara frivilligt för alla. Har man hela Alde bakom sig är det ganska starkt. Vi är en betydligt större partigrupp än den som Vänsterpartiet tillhör i Europaparlamentet.

Anf. 7 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Den fria rörligheten är en grundpelare i EU-samarbetet. Det handlar om fri rörlighet för kapital, varor och tjänster och också för människor. Vi ska ha rätten att åka mellan EU-länder utan att det finns gränskontroller vid de inre gränserna. Det är en grundläggande princip för EU som vi ska vara mycket försiktiga med. Det är inte minst viktigt för oss i Norden, och i synnerhet i Öresundsregionen, att gränspassagen fungerar för dem som passerar gränserna, vilket oftast sker två gånger per dag. Nu är det ca 20 000 människor som varje dag pendlar över gränsen vid Öresund för jobb eller studier. Man kan fundera på hur det skulle fungera om de överfulla Öresundstågen på morgonen skulle stoppas före Kastrup för att man skulle kontrollera identiteten på dem som åker med tåget. Det är helt otänkbart att gå tillbaka till den kontroll som en gång fanns. Det skulle helt enkelt vara omöjligt med den ström av människor som åker över varje dag. Den fria rörligheten för människor inom EU är alltså något som både är principiellt viktigt och viktigt i vardagen för dem som pendlar till jobb eller studier.

Därför är det med oro som vi har sett vissa tendenser till att åter stänga gränserna växa fram i Europa. Det är ofta högerextremister, vänsterextremister eller populistiska partier som föreslår ett återinförande av gränskontroller, inte sällan med hänvisning till att man måste kontrollera invandringen till landet. Detta är tendenser som givetvis är olika starka i olika länder, men vi måste motarbeta dem på alla sätt vi kan. Nationalism där varje nations självbestämmande blir viktigare än människors rätt att fritt röra sig över gränserna är något som vi i Centerpartiet tar starkt avstånd ifrån.

Kommissionen har också mot denna bakgrund tagit fram ett förslag till gemensamma regler för tillfälligt återinförande av gränskontroller vid de inre gränserna. Det är det förslaget som vi i utskottet har prövat i enlighet med subsidiaritetsprincipen, det vill säga om förslaget hör hemma på EU-nivå eller på nationell nivå.
Fru talman! Det finns ingen tvekan om att den fria rörligheten är en EU-fråga. Vi har överlåtit beslutsbefogenheten från den nationella nivån till EU. Samtidigt finns det ett annat hänsynstagande som måste göras, nämligen till den nationella säkerheten. Enligt artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen är den nationella säkerheten och upprätthållande av lag och ordning en nationell fråga där varje medlemsstat har ett eget ansvar. Därför har vi alltså att pröva om den fria rörligheten, som avgörs på EU-nivå, eller den nationella säkerheten, som ska avgöras på nationell nivå, ska ha företräde i det här fallet.

Mot bakgrund av de tendenser som finns att vilja stänga gränser, sköta sig själv nationellt och försvåra för den fria rörligheten säger vi i det utlåtande och det motiverade yttrande som riksdagen ska skicka till Europaparlamentet, rådet och kommissionens ordförande att vi i riksdagen ställer oss positiva till gemensamma EU-regler vad gäller grunderna för tillfälligt återinförande av gränskontroller vid de inre gränserna både i förutsägbara och oförutsägbara fall, det vill säga vid vilka tillfällen det ska vara tillåtet för ett land att tillfälligt återinföra gränskontroller. Vi tycker att det är viktigt att EU har tydliga regler för detta.

Men när det gäller vem som ska besluta i varje enskilt fall om att återinföra tillfälliga gränskontroller i akuta lägen, till exempel terroristhot, eller i mer planerade fall, till exempel stora idrottsevenemang som fotbolls-VM i Tyskland och större toppmöten, måste det vara medlemsstaten som ska fatta besluten eftersom det är en fråga om nationell säkerhet.

Därmed säger vi att den delen av prövningen bryter mot subsidiaritetsprincipen. Den första delen är okej. Den andra delen bryter mot subsidiaritetsprincipen.

Det är ingen lätt fråga, och vi har haft många och långa diskussioner om den. Det är inte så konstigt när det är två principer som ska mötas, eller mätas mot varandra. Justitieutskottet har verkligen tagit sig an frågan på ett ordentligt sätt. Vi har begärt in regeringens bedömning vid två tillfällen, och vi har fått både skriftlig och muntlig information från kommissionen. Enligt utsago är det första gången som EU-kommissionen varit i ett utskott för att föredra ett ärende.

Det skulle kanske vara enkelt att göra som vissa gör och säga: Nej, det här är en nationell fråga. Vi vill ha makten kvar nationellt. Eller så skulle det vara enkelt att säga: Ja, EU ska bestämma. Men när nu frågan inte är så enkel måste man ta sig an granskningen mycket mer omsorgsfullt. Den grundliga genomgången har alltså lett fram till att vi delvis säger ja och delvis säger nej i subsidiaritetsprövningen. Vi säger ja till att på EU-nivå ha gemensamma regler för när medlemsstaterna tillfälligt ska få införa gränskontroll vid inre gräns, men vi säger nej till att på EU-nivå fatta beslut i enskilda fall när gränskontroll ska införas eller inte. Det ansvaret måste ligga nationellt för att varje land ska kunna ta sitt ansvar för nationell säkerhet.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets utlåtande och avslag på reservationerna.

Anf. 2 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Detta är en proposition som alla är överens om. Det finns inga reservationer, och det är glädjande.

Bakgrunden är som vi har hört att vi i Norden har en lång rättstradition där vi har hjälpt varandra rättsligt. Vi har också under lång tid haft en målsättning att harmonisera våra straffrättsliga lagstiftningar.
Med dagens beslut godkänner Sverige en ny konvention. Det är en konvention om att vi ska överlämna personer mellan de nordiska staterna. Det är personer som har begått brott i den ena staten men befinner sig i den andra. Vi antar också en ny lag om överlämnande från Sverige enligt nordisk arresteringsorder.

Man kan ställa sig frågan varför det behövs när det redan finns ett regelverk. Vi har dessutom den europeiska arresteringsordern där samtliga nordiska länder finns med, eftersom Island och Norge har anslutningsavtal till detta.

Bakgrunden är att vi vill ha ett tätare samarbete. Vi litar på varandra. Vi behöver inte pröva en norsk dom om vi ska utlämna en svensk medborgare till Norge, eller för den delen till Finland, Danmark eller Island.
Vi går från ett system där varje land hade en fri prövningsrätt om man skulle utlämna en person till det andra landet till att vi nu har ett ömsesidigt erkännande. Vi litar på att de andra nordiska länderna har gjort rätt, och då kan vi också lämna ut personen från Sverige.

Det finns dock vissa avslagsgrunder som är viktiga att komma ihåg. Det kan till exempel vara så att personen i fråga har dömts för precis samma sak i Sverige. Då ska den inte utlämnas för att avtjäna straff för samma sak i ett annat land. Det är en av de avslagsgrunder som nästan alltid finns med i internationella konventioner.

Det finns också andra saker som kanske inte blir aktuellt men ändå är viktigt att ha med. Det är till exempel om gärningen är begången av en person under 15 år, som alltså inte är straffmyndig i Sverige. Då ska personen inte heller kunna straffas för gärningen i ett annat land. Det kan också vara en åtalsunderlåtelse i Sverige. Då har man redan prövat samma fråga i Sverige, och då ska personen inte kunna lämnas ut.

Det finns ytterligare några avslagsgrunder. Men principen är att om man har begått ett brott och ett annat nordiskt land vill att Sverige ska överlämna personen i fråga till det andra nordiska landet ska vi göra det. Tidigare har vi haft ett system där det varit Högsta domstolen som beslutat i nordiska utlämningsärenden. Detta har Högsta domstolen bett om att få slippa, fastän det kanske är lite att ta i. Därför förändras det nu så att det i stället är tingsrätt som beslutar. Det är till och med så att om den som ska överlämnas samtycker till det kan åklagare själv fatta beslut i frågan. Det blir en mycket enklare och smidigare process.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till propositionen.

Från Riksdagens frågetimme med statsministern den 28/10.

Anf. 43 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

En fråga som delvis tagits upp tidigare i dag är: Var fattas vilka beslut? Det är naturligt att det finns ett visst utanförskap om man som Sverige står utanför euron. Vid det här tillfället samlades först 27 medlemsstater, sedan fick Sverige och nio andra gå ut, och kvar var 17 regeringschefer som i slutändan fattade de viktiga besluten.

Det är klart: Så länge det handlar om beslut kring euron är det de 17 euroländerna som ska fatta de besluten. Men jag ser en fara i att allt fler viktiga beslut som klart rör euroländerna men också påverkar oss andra i mycket stor utsträckning kommer att fattas i kretsen av de 17 euroländerna.

Är detta någonting som oroar statsministern? Finns det i så fall anledning att ta upp denna diskussion inom EU eller kanske tillsammans med de övriga nio EU-medlemsländer som står utanför euron?

Anf. 44 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! I takt med att de 17 eurozonsländerna markerar en vilja att fördjupa sitt samarbete finns nu all anledning att föra den diskussionen. Vi kommer säkert att behöva återkomma till detta. Det finns en stark drivkraft hos framför allt några av dessa 17 länder att hävda att det måste mötas med en mer djupgående finanspolitisk koordinering och ökad ekonomisk integration.

Då är frågan vad man menar med det i ett EU där alla 27 medlemsländer utgör en gemensam inre marknad och via EU har en för alla 27 länder gemensam täckande budget. Hur ska 17 länder kunna fördjupa sig, och kring vad? Gränserna för det diskuterar vi redan. Det var ett av skälen till att jag tillsammans med mina övriga kolleger som representerar länder som inte har euron som valuta tyckte att det var viktigt att vara med i onsdagskväll. Vi förde en diskussion från hela EU-27:s utgångspunkt, bland annat om förmåga till och struktur för bankrekapitalisering. Banker som får problem sprider dem till alla banker, även till dem som inte finns i eurozonen.

Jag kan bara återrapportera att denna fråga är levande, som det brukar heta, och att vi får anledning att återkomma till den. Vi ska också komma ihåg att EU rent juridiskt betraktar alla länder utom två som pre-ins till euron; det finns bara fördragsmässiga undantag från att gå in i euron för Danmark och Storbritannien. Sverige har ensidigt förklarat att vi har haft en folkomröstning som har sagt nej och att vi därför inte avser att gå in med mindre än att vi får en annan signal från den svenska befolkningen. Det kan man möjligen möta respekt för. Men de övriga sju är att betrakta just som pre-ins. De ska när de möter eurons beslutskriterier också gå in i euron. Så är samarbetet utformat. Hur många som är på ena eller andra sidan kan därmed snabbt förändras.

Det är vad jag kan säga om detta i dag. Vi kommer absolut att behöva återkomma kring den här frågan. Den kommer att göra sig påmind även när det gäller frågor kopplade till själva fördragsändringen, som jag pratade med Jonas Sjöstedt om här.

Anf. 45 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Det finns pre-ins, och man undrar om det kanske finns pre-outs också. Hur det ska fungera längre fram får vi se.

En annan fråga som har diskuterats inför toppmötet är en så kallad skatt på finansiella transaktioner, något som det inte blev beslut om. Det är dock fortfarande så att kommissionen har planer på att lägga fram förslag. Man kan fundera på hur vi kan diskutera hur bankerna ska få mer pengar samtidigt som vi diskuterar hur vi ska ta mer pengar från bankerna. Det är paradoxalt, kan man tycka.

Frågan är om diskussionen om en skatt på finansiella transaktioner kom upp över huvud taget vid det här mötet och hur frågan går vidare sedan.

Anf. 46 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Den kom upp. Den finns i slutsatserna från i söndags, tror jag. När G20, världens 20 största ekonomier, samlas till diskussioner under franskt ordförandeskap står det i det europeiska mandatet att vi ska verka för en global heltäckande finansiell transaktionsskatt. Då ska man vara väl medveten om att den politiska realiteten är att USA och en lång rad andra länder säger att de aldrig kommer att gå med på det. Det blir på det sättet troligtvis inte en global transaktionsskatt.

Kommissionen har på eget initiativ sagt att den i så fall vill utreda möjligheten att utforma en finansiell transaktionsskatt antingen för Europeiska unionen eller bara för eurozonen, vilket det förs en diskussion om. Ett av syftena med det är att få mer egna pengar till EU:s institutioner, om jag får uttrycka det så. De tänker sig nog behålla en hel del av dessa resurser för att på det sättet finansiera vad de förhoppningsvis önskar, nämligen en större budget.

Vi har olika uppfattningar bland riksdagens partier, men har ändå som svensk position att markera mot denna idé. Vi har negativa egna erfarenheter. Om den inte införs överallt brukar den bara driva bort kapital någon annanstans, och det blir inte så stora intäkter. Om man dessutom bara gör det för eurozonen tror jag att icke-eurozonsländer blir de stora vinnarna på en transaktionsskatt inne i eurozonen. Det gäller förmodligen huvudsakligen Zürich, London och Stockholm, om jag får uttrycka mig så.

Den som vill ta bättre betalt kan i stället se till att bolagsskatterna kommer in från bankerna. Det är ett bättre sätt att se till att de är med och finansierar statsbudgeten. Detta tror jag helt enkelt inte är ett verkningsfullt instrument, vilket jag framförde. Men det återkommer i alla fall i diskussioner, och det känns som att åtminstone eurozonen tänker ta sig en funderare på att införa detta, trots våra varningar om att det kanske inte är så framgångsrikt. Men som sagt är beslutet ännu inte fattat.