Anf. 65 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Danmark har i dagarna beslutat att skärpa gränskontrollen mot Sverige, bland annat genom ökad kontroll på Öresundstågen. Beslutet kan ifrågasättas utifrån Schengenreglerna. Jag tycker också att det kan ifrågasättas utifrån det nordiska samarbetet, eftersom det här riskerar att drabba tiotusentals pendlare över Öresund.

Öresundståget är ett pendeltåg. Från Malmö till Köpenhamn tar det i dag 34 minuter. Det är kortare än det tar att ta pendeln till Stockholms central från Bålsta, Märsta eller Södertälje. Öresundstågen är den dagliga pendlingen till jobbet eller skolan för väldigt många skåningar.

Nu är många oroliga för att de ökade danska gränskontrollerna ska ställa till med problem för pendlarna. Min fråga till statsministern är om han har för avsikt att ta upp frågan med sin danska statsministerkollega Lars Lökke Rasmussen så att de svenska pendlarna kan andas ut och så att rörelsefriheten i EU och Norden inte ska försämras.

Anf. 66 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Herr talman! Regeringens uppfattning är att den rörlighet som vi sedan länge har haft mellan de nordiska länderna och via Schengenavtalet är positivt och bra. Cecilia Malmström, ansvarig kommissionär i kommissionen för dessa frågor, har sagt att den danska regeringen har lämnat in en ansökan om vissa eventuella begränsningar när det gäller rörligheten som nu ska analyseras av kommissionens jurister. Vad den exakta avvägningen som kommer ut av detta blir har jag inte svar på i dag. Det måste nog anstå analysen innan vi kan svara på det.

Vår utgångspunkt kommer naturligtvis att vara att fortsatt hävda öppenhet. Men det sitter just i dag ett RIF-råd – det råd inom EU som har hand om dessa frågor – och diskuterar andra typer av möjliga tillfälliga begränsningar som ibland blir aktuellt när det gäller Schengenregler och andra delar av rörligheten. De kan vara påkallade i vissa situationer.

Analysen från vår utgångspunkt är inte färdig. Det gäller också för EU-kommissionen. Vi får återkomma i frågan.

Skriftlig fråga till Danmarks, Finlands, Islands och Norges regeringar

Gör Norden till en kärnvapenfri zon

Idén är inte ny, redan i slutet av 50-talet föreslog Sovjetunionens dåvarande premiärminister Nikolaj Bulganin att Norden skulle bli en kärnvapenfri zon. Intresset var till en början svalt men när frågan lyftes upp av Finlands president Urho Kekkonen så väcktes ett större intresse. Någon kärnvapenfri zon blev det dock inte den gången.

På 80-talet väcktes idén till liv av den norska diplomaten Jens Evensen och Norges statsminister Gro Harlem Brundtland stödde förslaget. 1993 fattade Nordiska rådet enhälligt beslut om en rekommendation om Norden som kärnvapenfri zon. Trots detta blev det aldrig något traktat och idén föll i glömska.

Nu är det åter dags att lyfta upp förslaget. Liksom de senaste 50 åren så är det fortfarande lika aktuellt att stoppa spridningen av kärnvapen i världen. Idag omfattar de kärnvapenfria zonerna i världen mer än 100 länder och ca två miljarder människor. I princip hela södra halvklotets landmassor ingår i kärnvapenfria zoner.

Norden är idag ett område där inget land har kärnvapen och inget land har kärnvapen stationerade på sitt territorium. Genom att slå fast att inga kärnvapen är välkomna till de nordiska länderna så ges en tydlig signal om nedrustning och avspänning. Andra länder skulle inte ens behöva fundera på att t.ex. gå in i någon nordisk hamn med en atomubåt. Vi skulle starkt uttrycka att kärnvapen enbart är av ondo, att de inte skapar någon säkerhet och är ett hot mot allt liv på den här planeten. Kärnvapen har ingen plats i ett civiliserat samhälle.

Vilka åtgärder är regeringarna i Danmark, Finland, Island och Norge beredda att vidta för att göra Norden till en kärnvapenfri zon?

Johan Linander har frågat försvarsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta för att göra Norden till en kärnvapenfri zon.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

Låt mig inledningsvis framhålla att det långsiktiga målet för svensk del är helt klart – vi arbetar för en värld utan kärnvapen. President Obamas tal i Prag våren 2009 och resultatet av det nya START-avtalet mellan USA och Ryssland är positiva steg i denna riktning. Den nyligen avslutade översynskonferensen för ickespridningsfördraget antog också konkreta handlingsplaner för nedrustning, icke-spridning och fredlig användning av kärnkraft. Sverige var aktivt i förhandlingarna och vi kommer att fortsätta att verka för att ickespridningfördraget stärks. Målet är att för¬hindra att nya länder skaffar kärnvapen och att en effektiv och verifierbar kärnvapennedrustning genomförs.

Vad gäller situationen i Nordeuropa är det väl känt att det inte finns några kärnvapen i de nordiska länderna, men att det däremot fortfarande finns ett betydande antal sådana i det omedelbara närområdet i Ryssland.

Våra ansträngningar inriktas nu inte bara på en minskning av de kvarvarande arsenalerna av strategiska vapen, utan också på en snar reduktion ledande till en eliminering av de sub-strategiska s.k. taktiska kärnvapnen.

På det sättet kan visionen om också norra Europa som ett område fritt från kärnvapen realiseras.

14 juni 2010

Carl Bildt

Gör Norden till en kärnvapenfri zon

Idén är inte ny, redan 1958 föreslog Sovjetunionens dåvarande premiärminister Nikolaj Bulganin att Norden skulle bli en kärnvapenfri zon. Intresset var till en början svalt men när frågan lyftes upp av Finlands president Urho Kekkonen så väcktes ett större intresse. Någon kärnvapenfri zon blev det dock inte den gången.

På 80-talet väcktes idén till liv av den norska diplomaten Jens Evensen och Norges statsminister Gro Harlem Brundtland stödde förslaget. 1993 fattade Nordiska rådet enhälligt beslut om en rekommendation om Norden som kärnvapenfri zon. Trots detta blev det aldrig något traktat och idén föll i glömska.

Nu är det åter dags att lyfta upp förslaget. Liksom de senaste 50 åren så är det fortfarande lika aktuellt att stoppa spridningen av kärnvapen i världen. Norden är idag ett område där inget land har kärnvapen och inget land har kärnvapen stationerade på sitt territorium.

Genom att slå fast att inga kärnvapen är välkomna till de nordiska länderna så ges en tydlig signal om nedrustning och avspänning. Andra länder skulle inte ens behöva fundera på att t.ex. gå in i någon nordisk hamn med en atomubåt. Vi skulle starkt uttrycka att kärnvapen enbart är av ondo, att de inte skapar någon säkerhet och är ett hot mot allt liv på den här planeten. Kärnvapen har ingen plats i ett civiliserat samhälle.

Vilka åtgärder är försvarsministern beredd att vidtaga för att göra Norden till en kärnvapenfri zon?

Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för planering, ledning och drift av de särskilda ungdomshemmen. Under 2009 ändrades myndighetens instruktion för att förtydliga SiS ansvar för att myndigheten ska utforma sin verksamhet så den utgår från pojkar och flickors villkor och behov. Det innebär bland annat att den vård och behandling som erbjuds vid de särskilda ungdomshemmen ska möta den efterfrågan som finns. Samtidigt lyder SiS under det generella kravet på att myndigheters verksamheter ska bedrivas effektivt och att de ska hushålla väl med statens medel.

SiS befinner sig i en omställningsprocess. Myndigheten har gjort en sammanlagd bedömning av det framtida behovet av vårdplatser utifrån den demografiska utvecklingen, omvärldsanalys och trendmässig efterfrågan och kommit fram till att det finns ett omställningsbehov för att på sikt uppnå balans mellan utbud och efterfrågan. SiS har inte fattat beslut om vilka institutioner som berörs men omställningen kommer förmodligen innebära neddragningar både inom ungdoms- och missbruksvården. Syftet med omställningen är också att öka effektiviteten och flexibiliteten i verksamheten, bland annat genom samutnyttjande av gemensamma resurser mellan institutionerna.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag i likhet med Johan Linander är av den uppfattningen att SiS ska tillhandahålla väl differentierad vård och behandling. Detta är SiS ansvar och jag har fullt förtroende för att det är SiS som bäst kan avgöra var, hur många, och vilka typer av platser som behövs för att möta efterfrågan inom ungdomsvården.

Stockholm den 13 januari 2010

Maria Larsson

Jag har nyligen besvarat en liknande fråga av Torbjörn Lövendahl (s). Som jag angav då och som frågeställaren nu nämner pågår det arbete inom Rikspolisstyrelsen med att analysera problemets omfattning och bedöma vilka åtgärder som bör vidtas. Som frågeställaren angett pågår även arbete inom Strålsäkerhetsmyndigheten, som planerar att se över sina föreskrifter på området.

Om myndigheternas analys ger vid handen att det finns behov av ändringar i lagstiftningen kommer jag att tillsammans med miljöministern, som ansvarar för strålsäkerhetsfrågor, ta ställning till vilka åtgärder som kan behöva vidtas.

Stockholm den 13 januari 2010

Beatrice Ask

Målgruppen är flickor mellan 16 och 20 år, med missbruksproblem, svår psykosocial och psykiatrisk problematik. Ungdomshemmet tar emot flickor från hela landet och trots detta står platser tomma enligt Statens institutionsstyrelse. Anledningen uppges vara att kommunerna inte har råd att placera ungdomar på institutioner.

Att lägga ner landets enda avgiftningsklinik för unga drogmissbrukande tjejer kan inte ses som annat än ett misslyckande. Det finns ingen tvekan om att det behövs tio sådana platser för hela landet. Problemet är snarare att kommunerna inte prioriterar att hjälpa unga flickor med missbruksproblem.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga statsrådet:

Vad avser statsrådet göra för att unga drogmissbrukande flickor även i fortsättningen ska kunna få en bra behandling för att kunna lämna sitt missbruk?

Senast i helgen som gick blev poliser i Trelleborg utsatta för grön laser och en av poliserna fick allvarliga ögonskador. Dessa laserpekare används som ett långdistansvapen och i Trelleborgsfallet fick poliserna avbryta sitt ingripande och istället ta sig till sjukhus.

Polisen och Strålsäkerhetsmyndigheten ser nu över om försäljning av laserpekare till allmänheten kan förbjudas.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga justitieministern:

Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta om myndigheternas översyn visar att försäljning av laserpekare till allmänheten inte kan förbjudas med dagens lagstiftning?

Johan Linander har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att Sverige och EU, bl.a. med hjälp av vårt biståndsarbete, ska kunna göra mer för att FN:s femte millenniemål ska vara uppfyllt till år 2015.

Jag vill börja med att tacka Johan Linander för sitt engagemang i en fråga som prioriteras högt av regeringen. Mödradödligheten fortsätter att vara mycket hög i utvecklingsländer och 99 % av ca 530 000 dödsfall årligen till följd av graviditet sker i dessa länder. Hela 86 % av dessa dödsfall sker i Afrika söder om Sahara och i Sydasien. Faktum är att komplika¬tioner i samband med graviditet, förlossning och eftervård utgör en av de allra största bakomliggande orsakerna till kvinnors och flickors ohälsa och död globalt sett. Bättre resultat när det gäller att uppfylla millennie¬mål 5 om förbättrad mödrahälsa har därför bäring även på millenniemål 1 om minskad fattigdom, och mål 3 om jämställdhet. Det är tydligt att det är millenniemål 5 som uppvisar sämst resultat av de totalt åtta millennie¬målen: enligt den senaste rapporten om millenniemålen från FN har mödradödligheten minskat med mindre än 1 % mellan 1990 och 2006. Detta är helt oacceptabelt.

Förutom att stävjandet av mödradödligheten är en pockande angelägen¬het i sin egen rätt, blir kopplingarna mellan kvinnors hälsa och ekonomisk tillväxt allt tydligare. Internationella studier visar att kvinnors och flickors ohälsa och död till följd av bristande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inklusive adekvat mödrahälsovård och tillgång till lagliga och säkra aborter har påtagliga konsekvenser för sysselsättning, produktivitet och tillväxt.

Främjande av jämställdhet, ökad respekt för kvinnors och flickors rättigheter och förstärkning av deras villkor är en av regeringens tre tematiska prioriteringar för biståndet. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) inklusive frågan om mödrahälsovård utgör ett särskilt fokus inom denna prioritering. Under 2009 satsar regeringen
100 miljoner kronor extra för arbetet med förbättrad mödrahälsovård.

Sida ska kanalisera de extra resurserna dels genom redan befintliga strukturer och aktörer, dels även genom nya initiativ. Stöd ges bl.a. till regionala initiativ i framförallt Afrika, till det globala partnerskapet Women Deliver och till FN:s Befolkningsfond UNFPA:s nya fond för bekämpning av mödradödlighet. Bidrag ges också till sexualutbildning och andra utbildningar inklusive för barnmorskor och annan hälsovårds¬personal, spridning av information om och tillgång till billiga preventiv¬medel av god kvalitet för vuxna kvinnor och män och för ungdomar; till kvinnliga nätverk och insatser för förbättrad tillgång till förlossnings- och mödravård, samt till internationella organisationer så som Ipas, som arbetar med utbildningar och med kvinnors tillång till laglig och säker abort, och för att fler kvinnor ska få ett adekvat omhändertagande efter aborter.

Regeringen arbetar aktivt också i EU med jämställdhet, inklusive kvinnors hälsa och bidrog till att arbetet med millenniemål 5 särskilt lyftes fram i rådsslutsatserna om ett EU-handlingsprogram om millenniemålen (EU Agenda for Action on the MDGs).

I höstas tog jag å regeringens vägnar emot en ’MDG3’ jämställdhets¬fackla inför millennietoppmötet i New York i september 2008. Ett av de åtaganden jag gjorde då handlar om att särskilt stödja arbetet med att minska mödradödligheten. Jag kan försäkra Johan Linander om att jag kommer att följa arbetet för, detta för utveckling mycket centrala område, på nära håll.

Stockholm den 29 maj 2009

Gunilla Carlsson