Regeringen ges till känna vad i motionen anges om behovet av ett handlingsprogram för ålens överlevnad

Motivering

Det berättas att Norrgölen var så kuslig att somliga ansåg att den saknade botten. Men en man gick trots allt ut i vattnet och lyckades få tag på den stora besten, hornålen. Ålen var enorm. Det blev en kamp, en brottningsmatch på liv och död.

Ålen slet sig och försvann tillbaka ner i den bottenlösa gölen. Men kvar på stranden låg det ena hornet. Frithiof sparade trofén och visade det senare för en naturvetare, som påstod att det var ett vanligt horn från en ko. Sedan den dagen misstrodde Fritiof naturvetare.

Frithiof i berättelsen är naturligtvis Frithiof Nilsson Piraten. Den kanske främste skildraren av Skåne och den skånska kultur som finns runt ålen. Ålen är Skånes landskapsfisk och det är ingen tvekan om att ålen är viktig för Skåne – för fiskare, men också för kulturen och turistnäringen.

Men ålen är mer än så. Det handlar om en gammal fisk som överlevt tusentals år av
förändring i klimat, geografi och biologi. Denna uråldriga djurart är nu utrotningshotad. Ålen är rödlistad av Världsnaturfonden. Färre ålar når Saragassohavet. Antalet glasål i Europa har minskat kraftigt de senaste 30 åren och är idag knappt 5% av tidigare nivåer.

Det vilar ett stort ansvar på mänskligheten att vidta åtgärder för att rädda ålen.

I debatten blir det ofta så att man griper efter enkla lösningar. Är det ont om ål? Ja då är det väl viktigast att omedelbart stoppa svenskt fiske och bojkotta den på julbordet. Men verkligheten är inte så enkel att bojkott eller fiskeförbud skulle rädda situationen för ålen. Ska man rädda ålen måste man göra rätt analys av varför den är utrotningshotad.

Svenskt ålfiske i Östersjön har redan kraftigt begränsats. Ålfisket i Sverige är dessutom småskaligt och kustnära. Det innebär lågintensiva metoder som är vänliga mot såväl artens fortlevnad som kustbygden. Det innebär små energisnåla båtar som inte går längre än 800 meter från kusten. Det behövs inga konstgjorda hamnar, bara sandstranden eller enkla bryggor.

Ålforskare menar att den långsiktiga minskningen av ålbeståndet beror på flera orsaker. Det handlar om klimatförändringar, naturliga variationer, men också om överfiske och vattenkraft. Fettlösliga miljögifter, parasiter, rovfiske och klimatförändringar är tänkbara bidragande orsaker. Man kan dock notera att där ålyngel satts ut i sjöar har utvecklingen varit positiv.

Hotet mot ålens fortlevnad beror i mycket liten grad på det kustnära fisket i Sverige. Ålfiskaren i Östersjön måste släppa tillbaka all ål som är kortare än 70 cm, i vårt grannland Danmark är gränsen 38 cm. Det är i sig märkligt att man inte har gemensamma riktlinjer i länderna vid Öresund, men problemet är än större eftersom man i andra europeiska länder har ännu svagare reglering.

En annan avgörande orsak till att ålen är utrotningshotad är de hinder som vattenkraftverk skapar. Vattenkraften är förvisso på många sätt en ren och bra kraftkälla. Vattenkraften är klimatvänlig, men det faktum att lax och ål förstörs av kraftverken gör den naturovänliga. Sveriges ålförvaltningsplan som godkändes av EU-kommissionen 2009, innehåller därför som en huvudkomponent ökad överlevnad vid passage av vattenkraftverk. Året därefter undertecknades en avsiktsförklaring mellan Fiskeriverket och sex större kraftbolag, där bolagen åtar sig att vidta åtgärder vid 11 vattensystem som är särskilt prioriterade.

Åtgärder mot den dödlighet som ålen drabbas av vid uppvandring och utvandring skulle behöva genomföras vid ungefär 2000 st vattenkraftverk.

Potentialen av sådana åtgärder visas i ett försök vid Ätrafors kraftverk. Vid kraftverket satt ursprungligen ett galler med 20 mm spaltvidd. Sju av tio ålar (72%) klämdes fast och dog när de försökte ta sig nedströms förbi kraftverket. Genom att ändra spaltvidden, ändra lutningen på gallret samt anlägga flyktöppningar i gallrets övre del, minskade dödligheten ned till 10%. En tämligen enkel åtgärd som fick stor effekt på ålens överlevnadsmöjligheter. Dessa förändringar behöver inte nödvändigtvis innebära minskad effekt i kraftverken. Det kan till och med vara så att ombyggnaden höjer verkets effekt.

Det är viktigt att notera att detta inte bara rör ålen. Enligt Älvräddarna, som särskilt arbetar för att värna laxen, är det tekniskt sätt möjligt att bygga fiskvägar vid kraftverk i vilken damm eller kraftverk som helst. Relativt små förändringar skulle kunna innebära runt 95% överlevnad både vid uppvandring och utvandring. För att nå dit behövs emellertid mer forskning och utvecklingsarbete på området.

Ålens överlevnad kan bara säkras med hjälp av akuta åtgärder. Därför bör regeringen skyndsamt utarbeta en strategi för att rädda ålen och andra vandringsfiskar. En sådan strategi kan innehålla flera komponenter, till exempel:

* Försök med ”Fish & save”. Ålakademin har tagit fram ett förslag som syftar till att motverka det faktum att länderna i Öresund tillämpar olika regelverk för vilken ål som är lovlig att fånga. Förslaget går i korthet ut på att man fiskar upp levande ål, tillfälligt förvarar dem levande i vattentankar och transporterar dem till västkusten där de sätts ut för vidare vandring till Saragasso. Huruvida en sådan metod skulle fungera i verkligheten vet man ännu inte. Man kan till exempel tänka sig att åtgärden påverkar ålens förmåga att navigera sig till Saragasso. Men med den akuta situation som nu råder är en av forskare kontrollerad försöksverksamhet väl värd att prövas. Kostnaderna torde vara relativt små, inte minst jämfört med de vinster som kan nås. Försök planeras till hösten 2011 med mindre utsättning av ål enligt Fish & Save. Skulle försöket visa sig lyckosamt bör metoden snabbt kunna användas i stor skala.

* Ökat tryck på kraftbolagen att bygga vandringsleder, såväl för uppvandring som för utvandring i våra vattendrag för ål. Som konstaterats ovan är vattenkraftverk ett avgörande skäl till att ålen är utrotningshotad. Regeringen bör därför på olika sätt öka trycket på kraftbolagen att vidta åtgärder som gör det möjligt för vandringsfisk att oskadd ta sig förbi kraftverk. Regelverk bör skärpas vad gäller vandringsvägar och vite bör kunna utkrävas när så inte sker. Vidare bör regeringen som ägarrepresentant i statligt ägda Vattenfall agera för skyndsamma insatser. Värt att notera att Vattenfall på sin egen hemsida anger 70-90% dödlighet per turbin för utvandrande ål.

* Ökad forskning om ålens och laxens vandringsmönster. Vandringsfisken utsätts för särskilda prövningar. Därför behövs också särskild forskning på området.

* Ökad utplacering av ålyngel i Östersjön och i svenska vattendrag.

* Ökat internationellt samarbete. Idag finns på såväl Östersjönivå som EU-nivå ett samarbete kring ålen. EU-kommissionen arbetar till exempel för gemensam förvaltning med krav på gemensamma mål, krav på lägesrapporter och ramverk för lokal skötsel av ålfiske. Bland Östersjöländerna finns en strävan efter att se ålen som en gemensam resurs och ett gemensamt ansvar. Sveriges regering bör lägga ökad tyngd på att höja målen för dessa samarbeten och också arbetar för möjligheten till kännbara sanktioner.

Christer Nylander (Fp)
Johan Linander (C)
Ulf Nilsson (Fp)
Per-Ingvar Johnsson (C)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en enda myndighet ska ha ansvar för allt arbetsmarknadsrelaterat stöd för personer med synnedsättning.

Motivering

Arbetslösheten för personer med synnedsättning i arbetsför ålder är cirka 50%. Denna dystra statistik har gällt länge oavsett konjunktur och oavsett regering. Orsakerna är många, men bristande samordning hos ansvariga myndigheter och ett för individen krångligt och oflexibelt stödsystem är en viktig orsak.

Ansvaret för att stödja personer med synnedsättning i olika arbetsmarknadsrelaterade frågor är idag uppdelat på både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Det är en uppdelning mellan två myndigheter som har visat sig olycklig. Bland annat orsakar den skilda tolkningar av regelverken och olika behandling av samma individ. Enligt bland andra Riksorganisationen Unga Synskadade så är det samarbete som sker idag inte tillräckligt för att tillgodose och utveckla den enskildes rehabiliteringsmöjligheter eller för att underlätta för individen när det gäller anställning.

En förutsättning för att personer med synnedsättning ska ha jämlika villkor som seende på arbetsmarknaden är att det finns en effektiv och flexibel hjälpmedelshantering. Anpassning av arbetsplatsen måste kunna göras snabbt och utan tidsödande byråkrati. Uppdelningen av ansvar mellan de båda myndigheterna gör dock
processen kring arbetstekniska hjälpmedel och arbetsplatsanpassning onödigt byråkratisk och komplicerad för individen. Den tar också ofta lång tid vilket ytterligare försvårar inträdet på arbetsmarknaden.

Det har också förekommit fall där hjälpmedel som Arbetsförmedlingens utredning har rekommenderat sen inte har beviljats av Försäkringskassan. Det kan i sin tur innebära att den arbetssökande med synnedsättning inte kan börja det arbete man fått. Uppdelningen av ansvar kan förmodas vara olycklig också för andra grupper med liknande svårigheter på arbetsmarknaden. I Arbetsförmedlingens nationella samråd med
företrädare för personer med de olika funktionsnedsättningarna synnedsättning, hörselnedsättning, dövhet och dövblindhet har det lyfts liknande åsikter.

Stockholm den 3 oktober 2011

Per Lodenius (C)
Johan Linander (C)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utreda huruvida glasögon och kontaktlinser kan tillhöra kategorin som enligt sjätte mervärdesskattedirektivet får ha en reducerad momssats.

Motivering

Vi, liksom en stor del av Sveriges befolkning, lider av synfel som kräver korrigering med antingen glasögon eller kontaktlinser. Vi har inte valt att se dåligt och vi kan inte vara utan våra glasögon eller linser.

Av någon anledning belastas våra hjälpmedel med den högsta möjliga momssatsen, 25 %. Detta är inte rimligt och momsen på glasögon och kontaktlinser bör sänkas till den lägsta möjliga. Det borde vara naturligt att de personer som drabbas av synfel ska drabbas ekonomiskt i så liten utsträckning som möjligt.

Enligt sjätte mervärdesskattedirektivet får reducerade skattesatser tillämpas i fråga om medicinsk utrustning, hjälpmedel och andra apparater som normalt är avsedda att lindra eller behandla invaliditet, för den handikappades uteslutande personliga bruk. För oss är det självklart att glasögon och kontaktlinser är ett hjälpmedel enligt sjätte mervärdesskattedirektivet, men skatteutskottet har på motsvarande motion tidigare år tyvärr valt att enbart konstatera att ”det har hittills förutsatts att glasögon inte hör till denna kategori”. Det bör åtminstone vara dags att kontrollera huruvida glasögon kan tillhöra kategorin eller inte.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den svenska regeringen bör arbeta för att de nordiska länderna ska ha en gemensam plats i G20.

Motivering

G20 är en informell sammanslutning som består av nitton länder samt Europeiska unionen (EU). Medlemsländerna i EU, däribland Sverige, har alltså ett indirekt medlemskap i G20 genom sitt medlemskap i EU. En del av EU:s medlemsländer, t.ex. Tyskland, Storbritannien och Frankrike, har dock ändå på grund av sin ekonomiska styrka egna representanter vid G20.

För Sverige och övriga nordiska länder som tillsammans utgör en av de tjugo största ekonomierna i världen är det av vikt att vi har en gemensam stark röst. Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe har tidigare lanserat idén att de nordiska länderna bör ha en gemensam plats i G20.

Norden har allt som oftast gemensamma uppfattningar, vi är gemensamt en stor ekonomi och vi är stora bidragsgivare till Internationella valutafonden, Världsbanken och FN. Detta talar för att de nordiska länderna ska ha en gemensam plats i G20. Det är således min mening att den svenska regeringen bör arbeta för att de nordiska länderna ska ha en gemensam plats i G20.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda hur antalet donationer av organ och vävnader ska kunna öka.

Motivering

Det är enkelt att ge sin tillåtelse till donation av organ och vävnader efter sin död. Det går att anmäla sig direkt till donationsregistret via Internet, man kan fylla i ett donationskort som finns att hämta på apotek och vårdcentraler, samt man kan informera sina närstående om sin tillåtelse till donation.

Socialstyrelsen, via Donationsrådet, gjorde i november 2008 en opinionsundersökning som visar att åtta av tio svenskar är positiva till att donera sina organ och vävnader efter sin död. Trots detta så är det alldeles för få som lämnar sin tillåtelse till donation via donationsregistret eller på annat sätt. Det är ungefär 1,5 miljoner svenskar som är registrerade i donationsregistret, men det hade kunnat vara många fler.

Antalet organdonatorer och antalet transplanterade organ ökade år för år fram till och med 2008, men därefter har den positiva utvecklingen stannat upp eller rent av vänt nedåt. T.ex. vara antalet avlidna organdonatorer 2009 nere på 2005 års nivå och 2010 sjönk antalet ännu mer. Första halvåret 2011 ser dock lite bättre ut. Tyvärr ökar också antalet personer som väntar på organ. 1 juli i år väntade 757 personer på att få ett nytt organ och några av dem väntade på att få flera organ transplanterade. Många kommer att kunna få det livsnödvändiga nya organet, men vi vet också att flera kommer att avlida i väntan på rätt donator.

Motsvarande problem med brist på donatorer och organ finns givetvis även i andra länder, men det finns också många länder som är betydligt bättre än Sverige. Olika länder har olika metoder för att få fler personer att tillkännage sin vilja att donera efter sin död. Det finns länder som har en omvänd metod, de som inte meddelar att de inte vill donera anses vilja göra det. Detta är inte en metod som jag i första hand vill använda, utan det borde finnas andra europeiska exempel som vi i Sverige kan ta efter för att kunna öka antalet donatorer.

Regeringen bör därför låta utreda hur vi i Sverige ska gå till väga för att få fler människor att tillkännage sin tillåtelse till donation av organ och vävnader efter sin död.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommuner inte ska behöva betala ut mandatstöd för tomma stolar i kommunfullmäktige.

Motivering

Såväl efter valet 2006 som 2010 så visade det sig att alla stolar i kommunfullmäktige i landet inte blev besatta. Partier hade fått mandat trots att de saknade någon valsedel med namn eller så hade de fått fler mandat än antalet personer på valsedeln. Under mandatperioden ökade antalet tomma stolar eftersom kommunfullmäktigeledamöter hoppade av och det inte fanns någon som kunde ersätta. Det handlar inte om ett fåtal kommuner och det gäller inte heller enbart ett parti.

Redan under föregående mandatperiod valde Norrköpings kommun att inte betala ut mandatstöd till det parti som inte har några personer på sina båda mandat, det vill säga att det stod två ständigt tomma stolar i fullmäktige. Beslutet överklagades och det aktuella partiet fick rätt. Kommunen var tvunget att betala ut mandatstöd på precis samma sätt som till andra partier trots att mandaten inte var besatta.

De flesta kommuner väljer att ha ett mandatbundet stöd för att de förtroendevalda kommunfullmäktigeledamöterna ska kunna utföra det lokala demokratiska arbetet. Men om det inte finns någon person som företräder partiet så förefaller det orimligt att stödet ändå ska betalas ut.

Lagstiftningen bör ändras så att det mandatbundna partistödet inte ska betalas ut för mandat som inte är besatta. Finns det ingen person som fyller fullmäktigestolen så finns det inte heller någon anledning att ge ett stöd för att den personen, som inte finns, ska bedriva ett lokalt demokratiskt arbete.
Detta bör ges regeringen till känna.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att begränsningarna avseende förmånstagare till pensionsförsäkringar bör tas bort.

Motivering

Den 1 januari 1994 ändrades kommunalskattelagens regler för pensionsförsäkringar så att även vuxna barn, över 20 år, kan insättas som förmånstagare till efterlevandepension. Tidigare kunde endast maka, make och sambo samt barn under 20 år få ut pengar från avliden persons pensionsförsäkring. Om inga sådana fanns tillföll det sparade kapitalet försäkringskollektivet, det vill säga andra försäkringstagare i försäkringsbolaget.

Regeringens motiv till att utöka kretsen av förmånstagare 1994 var att pensionsförsäkringar skulle kunna konkurrera med det nya individuella pensionssparandet (IPS), i vilket det sparade kapitalet tillfaller de efterlevande eller pensionsspararens dödsbo.

I nu gällande inkomstskattelag, som har efterträtt tidigare gällande kommunalskattelag, finns bestämmelser som reglerar vilka som får komma ifråga som förmånstagare till en pensionsförsäkring. Reglerna gäller såväl privata försäkringar som tjänstepensionsförsäkringar. I dagsläget är det make, maka, sambo (inklusive före detta makar och sambor), barn och makes och sambos barn.

Det innebär att barnbarn, syskon, syskonbarn eller andra familjemedlemmar inte får komma ifråga som förmånstagare. Konsekvensen blir en kraftig inskränkning av vissa medborgares frihet. Exempelvis kan ensamstående utan barn inte sätta in någon förmånstagare, vilket med tanke på att det rör sig om ett privat sparande är helt orimligt. Dessutom skulle en situation kunna uppkomma där försäkringstagaren får låta pengar gå vidare till sambos barn, men inte till sina egna barnbarn eller till syskonbarn, vilket kan vara aktuellt om eget barn avlidit. Om av lagen godkända förmånstagare saknas försvinner pengar rakt in i försäkringskollektivet.

Ett annat exempel med orimliga konsekvenser är följande: en ensamstående man på 60 år dör och efterlämnar barn ett, 35 år, barn två, 33 år, samt ett barn på fem år till ett avlidet barn tre. Det finns pensionskapital om 600 000 kronor med efterlevandeskydd. Med nuvarande regler får barn ett och barn två vardera 300 000 kronor medan barnbarnet inte får något alls. Det går att med fog ifrågasätta om dagens ordning medför att pengarna hamnar där de bäst behövs. Är det hos de etablerade barnen med inkomster eller hos barnbarnet som förlorat en av sina försörjare som pengarna behövs bäst? Jag anser att det ska vara upp till försäkringstagaren att, utan inskränkningar från staten, bestämma vem som ska vara förmånstagare.

Staten ska inte ha synpunkter på familjebildning vilket blir fallet med den nuvarande lagen. Den som till exempel väljer att leva ensam och utan barn ska inte diskrimineras. Staten ska inte heller bidra till att vissa familjemedlemmar diskrimineras. Varför ska exempelvis sambos barn kunna bli förmånstagare, men inte eget barnbarn eller syskonbarn?

Begränsningarna avseende förmånstagare till pensionsförsäkringar vars premie är avdragsgill bör tas bort. Envar ska själv få bestämma över sina pengar, utan pekpinnar från staten. Det är ju den enskilde eller dennes arbetsgivare som har betalat in de medel som utgör pensionen.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga ner Bergsstaten.

Motivering

Bergsstaten är ett särskilt beslutsorgan inom SGU, Sveriges geologiska undersökning, med uppgift att bland annat handlägga och besluta i ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral enligt minerallagen. Bergsstatens historik sträcker sig tillbaka till 1637 då Drottning Kristinas förmyndarregering, med rikskansler Axel Oxenstierna i spetsen, beslutade om fullmakt och instruktion för den nya myndigheten Generalbergsamtet. Bergsstaten har idag kontor i Luleå och Falun.

Sedan hundratals år har Sverige lagar som gör att vem som helst kan beviljas tillstånd att undersöka eller bryta en mineralfyndighet inom ett område, oavsett vem som äger marken. Bergsstaten beviljar dessa tillstånd. När ett tillstånd har beviljats så inskränks fastighetsägarens rådighet över sin mark under den tid och på det sätt som beviljats i tillståndet.

Tillstånd kan alltså beviljas för prospektering och utvinning utan att markägaren vill det eller har rätt att stoppa det. Detta innebär en mycket stor begränsning av äganderätten. Denna begränsning har möjligtvis varit berättigad historiskt när nya malmfyndigheter var mycket viktiga för landets ekonomiska utveckling, men nu på 2000-talet känns det orättfärdigt att ett en statlig myndighet kan tillåta prospektering eller utvinning utan att markägaren, grannar, kommunen eller regionen kan hindra det.

Sverige är ett avlångt land och förhållandena skiljer sig väldigt mycket från det glesbefolkade malmrika Lappland till det tätbefolkade Skåne med världens bästa åkermark. Att en myndighet fattar beslut om allvarliga inskränkningar i äganderätten för människor 150 mil bort föranleder allt för ofta en stor misstro. Detta särskilt när de drabbade inte har någon möjlighet att själv påverka beslutet.

Givetvis bör det även fortsättningsvis gå att prospektera och utvinna mineraler i Sverige, men beslutsbefogenheten bör decentraliseras till en regional och kommunal nivå. Länsstyrelserna, och senare regionerna när vi har en nått fram till en regionindelning av vårt land, bör få ta över Bergsstatens tillståndsgivning medan kommunerna får möjlighet att utöva sitt planmonopol även vad gäller prospektering och utvinning. Markägaren bör ha sin äganderätt intakt och vill någon annan prospektera så får denna helt enkelt sluta ett avtal med markägaren.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om enskilda företagares möjlighet att göra avdrag för friskvård.

Motivering

De små och medelstora företagen kommer till stor del att stå för framtidens arbetskraftsutbud och därför är det viktigt med insatser som underlättar verksamheten. Många företag satsar mycket på sina medarbetares hälsa, bl.a. kan det handla om att ekonomiskt ge möjlighet till hälsofrämjande aktiviteter. Om en person mår bra, rör på sig och tänker på hälsan går arbetet också lättare, vilket ofta innebär bättre utveckling på arbetet och arbetsplatsen.

Idag finns möjligheten att göra avdrag för anställdas friskvård. Även ägaren av ett aktiebolag får, om denne är anställd, göra avdrag för sin egen friskvård, men om ägaren driver en enskild firma kan detta avdrag inte göras. Det är inte rimligt att det är en sådan skillnad mellan aktiebolagsform och andra företagsformer som handelsbolag, enskild firma och kommanditbolag. Samma regel borde gälla för samtliga bolagsformer.

Vi behöver många företag i vårt land och vi behöver många som vill starta, utveckla och satsa på företagandet. Regeringen har gjort många goda insatser för detta och det har lagts mycket tyngd vid arbetet vad gäller regelförenklingar och skattefrågor. Nu behövs en förenkling göras även i denna fråga. Det behövs en lagstiftning som likställer företagsformer vad gäller möjligheten att göra avdrag för friskvård.

Detta bör ges regeringen tillkänna.

Annie Johansson (C)
Johan Linander (C)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den som har skyddade personuppgifter måste kunna vända sig till domstol utan att riskera få sin identitet röjd.

Motivering

Över 10 000 personer lever med skyddade personuppgifter i Sverige. De allra flesta har en sekretessmarkering i folkbokföringen. Det finns även mer än 1 000 personer som har den högre graden av skydd som kvarskrivning enligt 16 § folkbokföringslagen ger. Det innebär att en person vid flyttning kan vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten i högst tre år. Därtill finns det ett litet fåtal personer som har fått fingerade personuppgifter. För detta krävs beslut av Stockholms tingsrätt efter ansökan hos Rikspolisstyrelsen.

En sekretessmarkering innebär inte någon absolut sekretess för skyddade uppgifter. Vid en begäran om utlämnande av personuppgifter ska varje myndighet själv göra en sekretessbedömning. Vid bedömningen kan myndigheten komma fram till att uppgifterna ska lämnas ut.

Det finns alltså idag inte någon allmän sekretessregel som gör att sekretess följer med en uppgift som lämnas från en myndighet till en annan. Exempelvis finns det inga sekretessbestämmelser som specifikt avser personuppgifter i domstolarna. En personuppgift som omfattas av sekretess hos en myndighet kan bli offentlig om den tas in i till exempel en dom.

Detta innebär att en hotad och förföljd person med skyddade personuppgifter inte kan vara säker på att personuppgifterna kommer att förbli skyddade om han eller hon vänder sig till domstol. För många innebär detta att en anmälan till domstol aldrig kan vara ett alternativ. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är detta klart otillfredsställande. Alla ska ha möjlighet att vända sig till domstol för att få sin sak prövad. Detta borde även gälla hotade och förföljda personer som är livrädda för att deras skyddade personuppgifter ska röjas.

Johan Linander (C)
Annika Qarlsson (C)