Mordgåtan är bra, det tar tid att komma på vem mördaren är, och personskildringarna är bra. Jag tycker att Viveca Sten håller sig i Camilla Läckberg-klass och dessutom har jag inte hunnit tröttna på Stens romanupplägg (Läckbergs “något hände i det förflutna som nu resulterar i ett mord” känns lite uttjattat). Jag gillar att hon har många korta kapitel, blir lättare att lägga ifrån sig boken. Inte oviktigt för mig som ofta läser några sidor åt gången på tåg, flyg eller bussen.

Sverige har många bra deckarförfattare, Henning Mankell, Stieg Larsson, Liza Marklund, Camilla Läckberg osv, och jag tycker att även Viveca Sten ska räknas in där.

Polisen Thomas Andreasson jobbar i Nacka, men morden och handlingen utspelar sig mest på Sandhamn ute i Stockholms skärgård. Det är en bra mordgåta och Viveca Sten gör bra personskildringar, särskilt av Andreassons barndomsvän Nora Linde.

Det tog väldigt lång tid att läsa boken för mig, speciellt eftersom jag glömde boken på ett tåg och sedan läste den färdigt någon månad senare efter att ha lånat den på e-bibliotek, men det var ändå lätt att följa storyn och att komma in i romanen.

Jag tycker att “I de lugnaste vatten” är klart läsvärd och jag har redan hunnit läsa färdigt Viveca Stens nästa roman om Thomas Andreasson, “I den innersta kretsen”.

Det är en fascinerande person, denna Zlatan Ibrahimovic. Även de som inte är fotbollsintresserade har en åsikt om honom och boken är läsvärd även om man inte vet vad offside eller hattrick är. Jag tycker också att David Lagercrantz har skrivit boken som att det känns som Zlatans egna ord, språket är lagom mycket polerat för att bli läsbart.

Så, oavsett fotbollsintresse eller inte så bör boken läsas. En av Sveriges största idrottsmän genom tiderna och landets nu överlägset största idrottspersonlighet är intressant och kommer att förbli intressant även efter karriärens slut.

Jo Nesbö är Norges största deckarförfattare, men det här var min allra första av hans “Harry Hole-romaner”. Harry Hole är en kommissarie vid Oslopolisen och precis som alla andra kommissarier i kriminalromaner så är han en mycket udda typ även om han är en förträfflig utredare. Jo Nesbö är också en alldeles förträfflig författare.

Snömannen handlar om en seriemördare som under många år framförallt har mördat kvinnor runt om i Norge. Utredningen kommer gång på gång in på fel spår, precis som mördaren har tänkt sig. En utstuderad mördare lyckas nästan med precis det som han har tänkt sig. Boken är otäckt spännande och jag är glad för att jag har minst sju ytterligare romaner av Jo Nesbö om Harry Hole kvar att läsa.

Författarinnan Karin Wahlberg bor själv i Lund och jobbar som gynekolog på Universitetssjukhuset som numera ingår i SUS – Skånes Universitetssjukhus. Att hon har god lokalkännedom om Lund i allmänhet och om lasarettets gångar i synnerhet märks tydligt i romanen.

Förutsättningarna för att jag skulle fastna och verkligen uppskatta boken var alltså goda, men tyvärr blev det inte så. Blocket är Karin Wahlbergs femte roman, men tyvärr känns den mer som en debutantroman. Storyn är inte så spännande och mördaren inte så svår att förutse, personskildringarna lite tafatta och det var helt enkelt segt att bli klar med boken. Tyvärr, jag skulle verkligen vilja hylla en författare som skriver om min gamla hemstad Lund, men det kan jag inte. Möjligtvis kan en del av kritiken vara orättvis och bero mer på mig själv, jag läste boken under en utdragen period och fick inget flyt i läsandet.

Blocket är en 405 sidor lång kriminalroman, men den ligger inte alls i klass med de bästa svenskarna i genren. Jag ska ge Wahlberg en ny chans senare, “Flickan med majblommorna” står också i bokhyllan. Men det lär nog dröja ett tag.

Boken är en mycket spännande roman men som tyvärr speglar författarens politiska åsikter allt för tydligt. Det känns allt som oftast som att nu vill Guillou säga det och nu vill han framföra de åsikterna. Inte minst sin kritik mot USA. Författaren blandar också in världspolitiken på sitt eget sätt. Visst är Guillou kunnig (eller åtminstone ger sken av det), men det blir ändå för mycket tyckande.

Även om jag som synes är kritisk till Guillous sätt att pådyvla läsarna sina åsikter så är boken ändå väldigt bra. Den är lättläst, den flyter på, och är väldigt svår att lägga ifrån sig. Spänningen hålls uppe hela tiden även om vi som “känner” Hamilton sedan gammalt vet ungefär vad han ska göra. 407 sidor som slutar lyckligt på alla sätt.

Romanen handlar om den till dödsstraff dömde amerikanske fången John Meyer Frey, men den handlar också om musikern John Schwarz som blir häktad i Sverige efter en misshandel på en Finlandsfärja. Grens och hans kollegor börjar utreda misshandeln men hamnar snabbt i storpolitik som de inte kan hantera. Och hur är det egentligen möjligt, hur har det gått till?

Det är en smart uppbyggd story, men om jag ska vara kritisk så hade den gärna fått vara kortare än 420 sidor. Upplösningen är dock lika oväntad som dramatisk.

Nu har jag läst fyra romaner i rad av Roslund & Hellström. Det finns en femte, “Tre sekunder”, men jag tror att den får vänta ett tag. Till och med sådana fantastiska författare som dessa båda kan man bli lite trött på.

“Flickan under gatan” är precis som “Odjuret” och “Box 21″ en alldeles utomordentligt spännande roman. Jag tycker inte att deras personbeskrivningar och “storyn” kring huvudpersonernas liv håller världsklass, inte ens allsvensk klass faktiskt men å andra sidan är allsvenska författarligan riktigt bra, som Mankell eller Läckberg (som däremot är svagare i kriminalstoryn), men det gör deras uppbyggnad av fallet eller fallen.

Kriminalkommissarie Ewert Grens blir jobbigare och jobbigare och borde få sparken, men självklart är det ändå han som får rätt till slut. Gatubarn från Rumänien och gatubarn i Stockholm är temat i romanen, men bristen på Barn- och Ungdomspsykiatrisk vård i Stockholm är också något som går genom hela historien. Lägg också särskilt märke till slutet där våra, vi läsares, fördomar ställs på sin spets.

Även om det är 348 mycket läsvärda sidor får jag nog ändå säga att “Flickan under gatan” inte är riktigt lika vass som “Odjuret” och “Box 21″, men läs gärna alla. Jag har redan börjat på “Edward Finnigans upprättelse”.

Den här gången är det människohandel som är i centrum och det hänsynslösa utnyttjandet av utsatta människor beskrivs på ett sätt som river i hjärtat. Misshandel, våldtäkt, förnedring och sedan en dusch, nästa torsk väntar på sin tur att få våldta.

Jag har redan blivit lite trött på karaktären “Ewert Grens”, men det kan jag leva med eftersom romanen i övrigt är så riktigt, riktigt bra. 401 sidor sträckläsning som varmt rekommenderas.

Som småbarnsförälder var “Odjuret” nästan på gränsen av vad jag klarade av. Om någon såg mig på bussen eller tåget med blanka ögon så hade jag säkert “Odjuret” i handen. Boken handlar om en mördare och pedofil, han rymmer från fängelset och våldtar och mördar barn. Boken handlar om föräldars förtvivlan och hur hämnd kan kännas relevant. Det handlar om primitiva känslor som är så rationella men ändå så förtvivlat fel.

Odjuret vann “Glasnyckeln” för bästa nordiska kriminalroman och det måste ha varit ett enkelt val. De båda författarna lyckas skriva tillsammans på ett alldeles utmärkt sätt. Det kan inte vara det enklaste att sitta två stycken och att inte få för stora skillnader i sättet att berätta historien. De är väl insatta i anstaltslivet och det märks också i berättelsen.

Jag vill inte rekommendera 358 sidor “odjur” till par som väntar barn eller till nyblivna föräldrar med orolig läggning för hur det ska gå för deras barn. Men för alla andra rekommenderar jag verkligen boken. Den är läsvärd även om du kommer att må dåligt under tiden du läser.