Fru talman! Varje brott är ett brott för mycket. Varje barn som blir misshandlat av en förälder, varje ungdom som blir rånad på sin mobiltelefon, varje kvinna som blir våldtagen eller varje man som blir misshandlad är ett brott för mycket. Tyvärr skulle det vara naivt att tro att vi skulle kunna ha ett samhälle helt fritt från brott. Det har ännu aldrig hänt och tyvärr kommer det aldrig att hända. Men inställningen måste ändå vara att varje brott är ett brott för mycket. Det går inte att säga att det är lagom med 1 000 eller 2 000 små barn som blir misshandlade varje år. Det går inte att säga att det är lagom med 3 000 eller 5 000 våldtäkter per år.

Under 2010 minskade antalet anmälda brott. Tittar vi på statistiken för årets första elva månader ser vi att det har ökat lite igen, men fortfarande finns förhoppningen att det ska bli ett litet minus. Man ska också vara försiktig med just statistiken på antalet anmälda brott. Till exempel kan ett bra polisarbete vad gäller trafiknykterhet eller narkotikabrott öka antalet anmälda brott. Då är det faktiskt bra.

Vi vet också att den stora nationella trygghetsundersökningen visade att antalet personer som själva uppger att de har utsatts för brott har minskat de senaste fem åren, från 26 procent till 23 procent. Men detta kan vi ändå inte vara nöjda med.

Hur ska vi då få ned brottsligheten? Jag är övertygad om att tidiga insatser när barn och ungdomar är på väg in i kriminalitet, ett lokalt brottsförebyggande arbete, är avgörande, ett samarbete mellan polis, socialtjänst och skola, men också med näringsliv och föreningsliv.

För att det lokala arbetet ska fungera krävs det att det finns en lokal närvarande polis. För Centerpartiets del menar vi att det måste finnas polis i alla delar av vårt land, i varje kommun. Annars blir det lokala samarbetet så mycket svårare. Varje kommun har skolor. Varje kommun har en socialtjänst. Varje kommun bör ha närvarande och tillgängliga poliser. Allra bäst ser vi av erfarenhet att det är när det finns ett dagligt samarbete. Då kan man upptäcka och åtgärda problem i tid.

Under de senaste åren har Alliansen, som alla vet, ökat polisens resurser med över 30 procent. För 2012 är polisens budget för första gången över nästan svindlande 20 miljarder kronor. Polisen har också en budget i balans. Även när de tittar ett antal år framåt ser det ut som om man ska ha en budget som vidare är i balans. Ändå har antalet poliser ökat med nästan 3 000 sedan valet 2006. Nu finns det över 20 000 poliser i landet.

Det är självklart att vi som förtroendevalda politiker måste kontrollera hur den skattefinansierade verksamheten sköts. Vi måste ställa krav. Polisen har förbättrat sitt resultat, både vad gäller antalet misstänkta personer och antalet uppklarade brott, även de personuppklarade brotten. Men förbättringen har inte varit lika stor som resurstillskottet eller ökningen av antalet poliser.

Jag har förståelse för att nyexaminerade poliser inte kan vara lika produktiva som äldre, mer erfarna poliser. Det kan vara en av anledningarna till att resultatutvecklingen inte har följt resurstillskottet.

En annan anledning är alldeles säkert polisorganisationens uppbyggnad med en Rikspolisstyrelse och 21 länspolismyndigheter. Den organisationen gör det mycket svårt att styra och leda svensk polis. Det är också därför vi har tillsatt Polisorganisationskommittén som ska ta fram ett förslag till ny polisorganisation.

Några som är här sitter också med i utredningen, och vi är relativt överens. Det kan man inte tro av debatten här i dag, men i kommittén är vi än så länge relativt överens. Därför blir det också extra förvånande när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu reserverar sig för ett tillkännagivande om hur den framtida polisen ska se ut. Menar ni på allvar att några månader innan Polisorganisationskommittén lägger fram sitt betänkande ska riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen säga hur den framtida polisorganisationen ska se ut? Tycker ni ändå inte att det vore lite lämpligt att avvakta den parlamentariska utredningen?

Även Socialdemokraternas och Vänsterpartiets reservationer som har nr 12, 13, 15 och 16, den sistnämna är även Miljöpartiet med på, rör frågor som polisorganisationen håller på att se över precis just nu. Det är faktiskt till och med så illa att era partier inte tycker likadant här som ni gör i utredningen. Det blir lite svårt att veta var ni står. En av anledningarna till det är kanske att inte en enda av ledamöterna från oppositionen i justitieutskottet sitter med i Polisorganisationskommittén, den utredning inom vårt område som kommer att ha allra störst betydelse under hela den här mandatperioden. Om ni hade varit med i utredningen är jag övertygad om att vi hade kunnat undvika ett antal onödiga reservationer.

Fru talman! När jag ändå är inne på oppositionens reservationer skulle jag vilja ta upp två till. Först funderar jag på Miljöpartiets reservation nr 18 om specificering av säkerhetspolisens resurser. I den reservationen räknar Miljöpartiet upp till exempel människohandel, narkotikahandel och miljöbrott. Jag skulle vilja fråga Maria Ferm när säkerhetspolisen jobbar med miljöbrott. Eller menar ni att säkerhetspolisen ska ta över och börja arbeta med miljöbrott? Jag tycker att det ligger lite utanför deras uppdrag, som det ser ut i dag åtminstone.

I den här reservationen vill man också att det ska bli offentligt hur säkerhetspolisen använder sina resurser. Är det verkligen lämpligt att i detalj berätta hur Säpo använder sina resurser? Man kan vara för öppenhet, och det vore så klart väldigt bra för andra länders underrättelsetjänster att få veta precis hur vår underrättelsetjänst arbetar. Jag tror faktiskt inte att vi ska bjuda på det.

Den andra reservationen som har fått mig att fundera lite extra har tagits upp här tidigare. Tyvärr har Sverigedemokraternas deltagare i den här debatten redan försvunnit från kammaren. Det handlar om reservationen om en nationell djurpolisstyrka.

Först trodde jag på något sätt att det handlade om polishunder, kanske om hästarna. Men sedan förstod jag att det handlade om brott mot djur. Det är självklart en form av brott som är alldeles avskyvärd och som jag och säkert alla andra reagerar på varje gång det händer, men frågan är om det ska vara en nationell djurpolisstyrka. Har Sverigedemokraterna tänkt sig att det ska sitta djurpolisspecialister i Stockholm och åka ut till Vilhelmina eller Tomelilla när det begås ett brott mot något djur. Det är en typ av polisiär verksamhet som måste vara så lokal som möjligt. Om den här typen av brott mot djur ska centraliseras till Stockholm undrar man vad Sverigedemokraterna mer vill centralisera. Ska vi ha en lokal polis över huvud taget?

Till slut tänkte jag ta upp frågan om hur de fyra oppositionspartierna har valt att anslå pengar till polisen.

Miljöpartiet gör en total besparing på 150 miljoner kronor på polisen. Uppgifter flyttas från Säkerhetspolisen till den öppna polisen men resurser flyttas inte med.

Vänsterpartiet brukar vara det parti som gör störst besparingar på polisen, men någonting har hänt. Förra året var det Sverigedemokraterna som ville dra in mest på pengarna och i år är det Miljöpartiet. Vänsterpartiet lägger sig nästan på samma totala ram för polisen som Alliansen med sin besparing på 48 miljoner kronor. Med en budget på 20 miljarder är en besparing på 48 miljoner eller ett tillskott på 110 miljoner som Socialdemokraterna väljer att göra marginella förändringar.

Om vi tittar närmare på Socialdemokraternas budgetförslag innebär det en besparing på 30 miljoner i den ordinarie verksamheten. Det tillskjuts 110 miljoner, men sedan öronmärks 100 miljoner till nationella så kallade GOB-insatser, det vill säga mot grov organiserad brottslighet. 10 miljoner ges för bidragsbrott och 30 miljoner öronmärks för att anställa civil personal. Men då kan vi fundera på att det blir 30 miljoner mindre över. Poliser sägs inte upp. Poliser har rätt till ett jobb, och man ska satsa extra på civilanställda. Kvar finns möjligtvis besparingar på lokalkostnader. Det kanske blir nedläggningar av poliskontor. Vi såg en strid ström av sådant under Thomas Bodströms ledning i Justitiedepartementet under första halvan av 2000-talet.

Sverigedemokraternas budget har diskuterats tidigare. Nu är inte Kent Ekeroth kvar, men det är klart att man blir tveksam till partiets budgetförslag när det plötsligt dras bort 500 miljoner kronor. Plötsligt fick Kriminalvården en halv miljard kronor mindre att röra sig med. Då ställer man sig frågan om det fanns 500 miljoner kronor, en halv miljard, i deras första budgetförslag som Kriminalvården egentligen inte behövde som sedan bara plockas bort utan att någon politik i övrigt förändras. Tyvärr lär jag inte få något svar på den frågan.

Herr talman! Rättsväsendet och brottsbekämpningen är en mycket viktig fråga för de allra flesta människor i vårt land. Det finns signaler på att Centerpartiets och alliansregeringens satsningar på rättsväsendet börjar ge resultat. Nationella trygghetsundersökningen visar att något färre människor känner sig otrygga än tidigare och att runt 250 000 färre människor per år blir utsatta för brott. Antalet anmälda brott minskade också under 2010.

Men detta betyder absolut inte att vi kan vara nöjda. Brottsligheten måste ständigt bekämpas och förebyggas. Det är också full fart på departementet och i utredningen. Två av de allra största utredningarna pågår just nu. Det är Polisorganisationskommittén och Påföljdsutredningen. Båda kommer att lägga fram betänkanden under våren. De kommer att bli viktiga byggstenar för att få ett ännu bättre fungerande rättsväsen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Herr talman! Jag satt och lyssnade på Sverigedemokraterna här tidigare, och jag har även läst deras reservation. Av vad de säger skulle man kunna tro att det vi nu debatterar om det utlåtande som utskottet har skrivit skulle innebära någon stor förändring inom EU och i Sverige. Men så är det inte riktigt.

Meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet handlar om hur kommissionen vill arbeta vidare med straffrättsliga frågor inom EU. I meddelandet konstaterar kommissionen, precis som Kerstin Haglö var inne på tidigare, att EU-medborgare förväntar sig att EU ska jobba just med straffrättsliga frågor för att komma åt den grova gränsöverskridande brottsligheten.

Många svenskar tycker att EU inte ska lägga sig i för mycket. Men om man ställer frågan om huruvida EU ska jobba mot gränsöverskridande brottslighet är svaret ja. Det är ett logiskt svar. Narkotikabrottslighet, människohandel, terrorism men också organiserade stöldligor handlar om gränsöverskridande brottslighet. Det är en typ av brottslighet som vi i Sverige inte ensamma kan klara av. Vi måste ha ett samarbete med andra länder. Därför är det extra beklagligt att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet säger nej.

För svensk narkotikabekämpning är det viktigt att alla länder i EU har en straffrättslig lagstiftning som kriminaliserar till exempel smuggling av narkotika. Om ett land inte skulle ha det och om narkotikan kommer in genom detta lands hamnar, till exempel, så har vi betydligt mer narkotika även i Sverige.

Därför kan man ställa sig frågan om inte Thoralf Alfsson och Sverigedemokraterna tycker att det är viktigt att till exempel Nederländerna har en relevant straffrättslig lagstiftning mot narkotikainförsel. Är det verkligen enbart en nationell fråga, som ni skriver i er reservation?

Herr talman! Jag tycker också att det blir lite förvirrande när man läser att detta är ett steg mot en harmoniserad straffrätt inom EU. Precis som Patrick Reslow var inne på tidigare säger fördraget, som är EU:s grundlag, att EU enbart kan anta rättsakter om minimiåtgärder. Det är det som meddelandet handlar om. Alltså finns det inte någon möjlighet till en fullständig harmonisering av straffrätten, utan fördraget utesluter tvärtom detta.

Jag tycker att det borde finnas en enighet i Sveriges riksdag för att effektivt bekämpa grov organiserad gränsöverskridande brottslighet. Men tyvärr är det alltså inte så. Det är helt okej att inte vilja ha något EU-samarbete; det får ju varje parti själv stå för. Men då får man också stå för att det skulle innebära en sämre brottsbekämpning i Sverige och andra EU-länder. Våra poliser skulle ha betydligt sämre möjligheter att bekämpa en lång rad olika brott om vi inte hade ett polisiärt och straffrättsligt samarbete inom EU. Så är det, och det får man också stå för om man inte vill ha EU-samarbetet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i utlåtandet.
(Applåder)

Herr talman! Som vi har hört tidigare är det alltså ytterligare ett kommissionsmeddelande som vi nu debatterar. Det handlar om ett EU-system för att spåra finansiering av terrorism.

Det är ännu ingen fråga. Det finns inget direkt förslag att ta ställning till, men det är ändå en viktig fråga. Det är bra att vi redan nu har den uppe i riksdagens kammare.

Bakgrunden är det system som USA byggde efter den 11 september 2001 för att bekämpa terrorism och finansiering av terrorism. Det är ett system som de kallar TFTP, terrorist finance tracking program. Som vi tidigare har hört finns det en sammanslutning av de stora bankerna, som har en mycket stor del av världens internationella finansiella transaktioner, som förkortas Swift. På den tiden hade Swift servrar i USA. USA begärde att få ut de här uppgifterna, och på det sättet kunde man spåra, analysera och följa betalningsströmmar i syfte att upptäcka finansiering av terrorism.

Men sedan bestämde sig Swift för att flytta sina servrar från USA till några olika ställen i Europa. Då försvann grunden för USA:s TFTP. Man ville fortsätta, och då startade förhandlingar med EU om ett avtal för dataskydd, för hur man skulle gå vidare och förmedla information till tredjeland och så vidare. En del av bakgrunden till det här avtalet mellan EU och USA är att även om EU och USA inte hade kommit överens hade USA haft möjlighet att få ut uppgifterna eftersom alla Swifts servrar i Europa inte finns inom EU. Med det som bakgrund kom man överens om ett avtal.

I samband med det gav rådet kommissionen i uppdrag att ta fram ett förslag på hur en europeisk motsvarighet skulle kunna se ut. Det är alltså det meddelandet från kommissionen som vi nu har på vårt bord.

Anledningen till att rådet gav det här uppdraget var bland annat att man hade sett att det amerikanska TFTP var effektivt. Det finns ett antal exempel på när uppgifterna har hjälpt. EU har också haft en representant med i den utvärdering som har gjorts av TFTP. Dessutom betonade rådet, det är viktigt och Caroline Szyber har också varit inne på det, att rådet ville hitta en väg för att undvika att stora mängder data, så kallad bulkdata, rörande oskyldiga EU-medborgare skulle skickas i väg till tredjeland, det vill säga till USA.

Herr talman! Det sista är väldigt viktigt för Centerpartiet. Vi är generellt mycket skeptiska till att bygga upp den här typen av databaser med uppgifter om miljontals oskyldiga människor för att hitta några få skyldiga. Ska EU skapa ett eget system ska det vara för att undvika att skicka samma uppgifter till tredjeland.

I dagsläget får man ärligt säga att det är svårt att se hur EU över huvud taget ska kunna bygga upp något nytt datasystem. Vi har ett skrämmande exempel som gäller Schengen Information System, det vill säga SIS. Man har jobbat med att uppdatera det gamla SIS till ett SIS 2 under en lång rad år, och det har kostat otroligt mycket pengar. Det är ännu inte på plats. Man har sagt gång på gång att nu ska det bli klart, men sedan visar det sig att det inte fungerar. Det senaste budet är att SIS 2 ska vara i drift 2013. Att med det som bakgrund bygga upp ett nytt datasystem känns som ett något vanskligt projekt. Vi tar gärna diskussionen om huruvida EU ska bygga upp detta TFTS eller inte.

Man måste komma ihåg att det är viktigt att kunna nå den här formen av data om finansiella transaktioner när det finns en misstanke om finansiering av terrorism. Så jobbar Sverige redan i dag. Att ge polisen tillgång till de här uppgifterna och att kunna begära ut dem i en förundersökning är inte samma sak som att bygga upp en stor databas med alla uppgifterna. Det är en fråga om proportionalitet. Är det motiverat att inskränka grundläggande rättigheter och skyddet av den personliga integriteten för att nå de tillfällen då man kan upptäcka finansiering av terrorism?

Skulle man komma fram till att det ska vara ett EU-TFTS är det oerhört viktigt att betona att nivån för dataskydd och rättssäkerhet ska vara tillräcklig och allt som man kan göra för att förstärka skyddet av den personliga integriteten ska tas till vara. Det är också en viktig del av konstitutionsutskottets yttrande i den här frågan.

Huruvida det är möjligt att nå en proportionalitet går inte att svara på mot bakgrund av det meddelande från kommissionen som vi har i dag. Det har inte alls den detaljeringsnivå som gör att man kan säga om det här skulle fungera eller inte. Jag kan åtminstone inte göra det. Den här debatten kommer att fortsätta. Det kan vi vara alldeles säkra på. Det är kanske första gången vi debatterar frågan om ett EU-TFTS, det vill säga terrorist finance tracking system, som det skulle kallas i EU, men det är definitivt inte sista gången.

Herr talman! Med det vill jag yrka avslag på Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma reservation och på Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma reservation samt yrka bifall till förslaget i justitieutskottets utlåtande.
(Applåder)

Herr talman! Så var det åter dags att debattera datalagringsdirektivet. Det är en fråga som vi har haft uppe i riksdagen vid många tillfällen. Det är faktiskt åtta år sedan vi började diskutera frågan. Senast vi diskuterade frågan var det vinter, i mars tidigare i år. Det handlade då om Sverige skulle implementera direktivet eller inte. Som vi har hört slutade det den gången med att frågan bordlades i ett år. Om några månader kommer debatten upp igen.

I dag är det inte en debatt om Sverige ska implementera direktivet eller inte, även om det har låtit så tidigare i debatten. Nu handlar det om den utvärderingsrapport som Europeiska kommissionen har gjort och som kommer att ligga till grund för en översyn av datalagringsdirektivet. Givetvis är det viktigt för oss i riksdagen och justitieutskottet att vara med tidigt i den process som kommer att ske med datalagringsdirektivet. Jag ska dock poängtera att den utvärderingsrapport som ligger framför oss, som kommissionen har gjort, inte innehåller några konkreta förslag.

På förekommen anledning vill jag först av allt påpeka att Centerpartiet är, och har varit, negativt till hela tanken på ett datalagringsdirektiv.

Det var dåvarande justitieministern, socialdemokraten Thomas Bodström, som för åtta år sedan lade fram förslaget. Centerpartiet sade nej till datalagringsdirektivet då, och vi är fortfarande skeptiska till hela tanken.

Hade vi centerpartister själva fått bestämma hade det inte funnits något datalagringsdirektiv eller så hade det åtminstone varit frivilligt för medlemsstaterna att välja att implementera det eller inte. Denna position, kan jag upplysa Jens Holm och andra om, har hela den europeiska liberala gruppen ställt sig bakom.

Med detta som bakgrund är det bra att kommissionen valt att utvärdera direktivet och planerar för en översyn av nuvarande ramverk. Om översynen skulle resultera i att direktivet görs frivilligt så att medlemsstaterna kan välja att implementera det eller inte skulle allt vara frid och fröjd, men tyvärr har jag ingen större förhoppning om det.

Trenden bland EU:s 27 medlemsländer är nämligen att man snarare har valt en längre lagringstid än Sverige. Vi har föreslagit sex månader, men de flesta andra länder har valt en längre lagringstid. I dag kan man välja från sex månader upp till två år.

Öppnar vi upp direktivet, som kommissionen vill för att harmonisera lagringstiden, är risken stor att Sverige tvingas till en längre lagringstid på minst ett år. Även om jag och Centerpartiet skulle vilja öppna upp direktivet för att möjliggöra en kortare lagringstid skulle det alltså samtidigt innebära en risk för att majoriteten av EU:s medlemsländer väljer en längre lagringstid. Syftet med att öppna upp frågan skulle vara att förkorta lagringstiden, men resultatet skulle kunna bli att vi tvingas ha en längre lagringstid. Därför väljer vi att säga att direktivet inte bör förändras vad gäller lagringstider. På detta sätt motverkar vi åtminstone att vi tvingas till att lagra längre än de sex månader som föreslås i Sverige.

Herr talman! En annan fråga som tas upp i utlåtandet är för vilka ändamål som uppgifterna får lagras och användas. Vi säger från utskottets sida att vi inte vill ha någon ytterligare harmonisering av detta heller. Olika länder har olika behov och önskemål, och det bör finnas ett rimligt mått av frihet för medlemsländerna att själva besluta om ändamålen.

Det bör däremot inte finnas någon frihet för medlemsländerna när det gäller uppgiftsskydd och datasäkerhet. Här ska det finnas höga minimiregler som inget medlemsland får underskrida. Det ska vara minimiregler så att varje land som vill kan införa hårdare och strängare regler i sina nationella regelverk. Detta är något som konstitutionsutskottet har framfört till oss i justitieutskottet.

Tillgång till uppgifter om vem som har ringt vem från vilken plats och andra tele- och datauppgifter är mycket viktigt i många brottsutredningar. Det handlar såklart om grova brott, för annars får polisen inte tillgång till den här typen av uppgifter. Att säga något annat är att inte hålla sig till sanningen.

Det är så här som polis och åklagare jobbar även i dag, innan datalagringsdirektivet är implementerat. Jag är övertygad om att svenskt rättsväsen även framöver kommer att göra ett bra jobb för att bekämpa grov organiserad brottslighet – detta oavsett om det finns ett datalagringsdirektiv eller inte.

Vi tycker inte att det är rimligt att lagra allas tele- och datauppgifter för att kanske i viss mån förenkla utredningsarbetet av några grova brott. Det handlar om en proportionalitetsbedömning av intrånget i den personliga integriteten å ena sidan och brottsutredningen å andra sidan. Vi menar att proportionaliteten inte klaras av, och det är därför Centerpartiet inte tycker att det borde finnas ett datalagringsdirektiv. Nu finns det ett sådant, och därför är Sverige skyldigt att implementera det. Den som säger något annat håller sig inte heller till sanningen. Vi har en skyldighet att implementera de direktiv som finns.

Debatten återkommer i vår. Nu, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Anf. 153 JENS HOLM (V) replik:

Herr talman! Jag ska referera till en artikel som Johan Linander skrev tillsammans med Lena Ek, som numera är miljöminister. Den publicerades i Göteborgsposten den 14 september i år och hade rubriken ”EU måste backa om obligatorisk datalagring”. Hade Linander och Ek frågat mig om jag ville vara med och underteckna artikeln hade jag sagt ja på direkten. Den innehåller precis det som vi kritiker av datalagringsdirektivet hela tiden har sagt.

Att det är ”trångsynt och enkelspårigt” av kommissionen att dra Sverige inför EU-domstolen stämmer.
Att den gällande lagstiftningen om teleövervakning ger polisen de möjligheter den behöver för att bekämpa grov brottslighet är helt korrekt.

Att det är helt oproportionerligt med massregistrering av 500 miljoner EU-medborgares internet- och telefontrafik är också korrekt.

Att kommissionens utvärdering av datalagringsdirektivet konstaterar att direktivet varken uppnått sitt syfte eller kan garantera skydd för enskildas personuppgifter är också sant.

Artikeln avslutas med att medlemsländerna ska ha möjlighet att själva bestämma om de ska införa direktivet eller inte. Precis så tycker jag också.

Min fråga till Centerpartiet och Johan Linander är: varför driver ni inte denna politik i praktiken? Varför skriver ni debattartiklar där ni säger en sak, men när ni har chansen att påverka i Sveriges riksdag gör ni något helt annat?

Anf. 154 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det gläder mig att Jens Holm läser Centerpartiets debattartiklar. Det borde han göra oftare.
Jag förstår inte frågan. Skulle Centerpartiet inte driva detta? I mitt anförande sade jag precis samma sak som jag skrev i debattartikeln.

Precis på samma sätt som det krävs samarbete mellan de 27 länderna inom EU krävs det samarbete när man ingår i en regering och styr landet som Centerpartiet gör. Men Vänsterpartiet har ju ingen erfarenhet av att samarbeta i en regering. Man får helt enkelt komma överens, och Centerpartiet har inte fått igenom sin inställning till datalagringsdirektivet. Däremot har vi fått igenom bra saker vad gäller dataskydd, lagringstid och annat. Men hade Centerpartiet självt fått välja hade det inte funnits ett datalagringsdirektiv eller så hade EU beslutat att det åtminstone skulle ha varit valfritt för medlemsländerna att genomföra det.

Anf. 155 JENS HOLM (V) replik:

Herr talman! Du svarar uppgivet, Johan Linander, och ni har ju varit tvungna att vika er för de andra partierna i regeringen.

Så sent som för två månader sedan drev ni dessa krav, sade att EU skulle lägga ned sin stämning av Sverige och krävde att medlemsländerna själva skulle få bestämma om de ska implementera datalagringsdirektivet eller inte. Detta borde väl märkas i kammaren och i justitieutskottet, och man borde höra talas om interna strider inom regeringen. Men jag har inte hört att Centerpartiet har lagt fram ett enda konkret förslag för att vi ska slippa datalagringsdirektivet.

Johan Linander får gärna berätta för mig vad Centerpartiet konkret har gjort för att vi ska slippa datalagringsdirektivet.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet tar emot er med öppna armar. Vi vill gärna samarbeta med er för integriteten. Men att göra som ni gör och skriva debattartiklar där ni säger en sak och sedan göra något helt annat är inte riktigt sjyst.

Anf. 156 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det är uppenbart att Jens Holm har svårt att förstå hur ett parti kan driva en fråga och samtidigt samarbeta med andra. Sverige kanske ska glädjas åt att det inte blev en rödgrön seger i valet förra året. Eftersom ni så tydligt säger att ni inte tänker kompromissa om någonting vet vi hur det hade gått med ett sådant regeringssamarbete. Vi har tidigare lyssnat på Socialdemokraternas anförande – det parti som Vänsterpartiet ville sitta i regering med – där man hyllar datalagringsdirektivet. Det hade kunnat vara intressant att se hur ett sådant samarbete fungerade, men vi är glada för Sveriges skull att det inte blev så.

Jens Holm frågade om jag är uppgiven. Jens Holm sade också att han skulle vilja se att vi drev frågan här i kammaren. Om du hade lyssnat på mitt anförande hade du hört vad jag sade om Centerpartiets position i den här frågan. Jag står här i kammaren och framför det offentligt eftersom det är vår linje. Vi driver den internt. Jens Holm vill höra om strider i Rosenbad. Vi tänker inte bjuda på något tal om strider i Rosenbad. Vi sköter det mycket snyggare än att strida. Vi samtalar. Det är en mycket bättre lösning.

Vi driver frågan inom EU. Lena Ek är visserligen inte kvar i parlamentet utan har kommit till regeringen som miljöminister, men vår nya ledamot driver givetvis samma frågor. Vi har fått hela den europeiska liberala partigruppen att inta ställningen att datalagringsdirektivet borde vara frivilligt för alla. Har man hela Alde bakom sig är det ganska starkt. Vi är en betydligt större partigrupp än den som Vänsterpartiet tillhör i Europaparlamentet.

Fru talman! Den fria rörligheten är en grundpelare i EU-samarbetet. Det handlar om fri rörlighet för kapital, varor och tjänster och också för människor. Vi ska ha rätten att åka mellan EU-länder utan att det finns gränskontroller vid de inre gränserna. Det är en grundläggande princip för EU som vi ska vara mycket försiktiga med. Det är inte minst viktigt för oss i Norden, och i synnerhet i Öresundsregionen, att gränspassagen fungerar för dem som passerar gränserna, vilket oftast sker två gånger per dag. Nu är det ca 20 000 människor som varje dag pendlar över gränsen vid Öresund för jobb eller studier. Man kan fundera på hur det skulle fungera om de överfulla Öresundstågen på morgonen skulle stoppas före Kastrup för att man skulle kontrollera identiteten på dem som åker med tåget. Det är helt otänkbart att gå tillbaka till den kontroll som en gång fanns. Det skulle helt enkelt vara omöjligt med den ström av människor som åker över varje dag. Den fria rörligheten för människor inom EU är alltså något som både är principiellt viktigt och viktigt i vardagen för dem som pendlar till jobb eller studier.

Därför är det med oro som vi har sett vissa tendenser till att åter stänga gränserna växa fram i Europa. Det är ofta högerextremister, vänsterextremister eller populistiska partier som föreslår ett återinförande av gränskontroller, inte sällan med hänvisning till att man måste kontrollera invandringen till landet. Detta är tendenser som givetvis är olika starka i olika länder, men vi måste motarbeta dem på alla sätt vi kan. Nationalism där varje nations självbestämmande blir viktigare än människors rätt att fritt röra sig över gränserna är något som vi i Centerpartiet tar starkt avstånd ifrån.

Kommissionen har också mot denna bakgrund tagit fram ett förslag till gemensamma regler för tillfälligt återinförande av gränskontroller vid de inre gränserna. Det är det förslaget som vi i utskottet har prövat i enlighet med subsidiaritetsprincipen, det vill säga om förslaget hör hemma på EU-nivå eller på nationell nivå.
Fru talman! Det finns ingen tvekan om att den fria rörligheten är en EU-fråga. Vi har överlåtit beslutsbefogenheten från den nationella nivån till EU. Samtidigt finns det ett annat hänsynstagande som måste göras, nämligen till den nationella säkerheten. Enligt artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen är den nationella säkerheten och upprätthållande av lag och ordning en nationell fråga där varje medlemsstat har ett eget ansvar. Därför har vi alltså att pröva om den fria rörligheten, som avgörs på EU-nivå, eller den nationella säkerheten, som ska avgöras på nationell nivå, ska ha företräde i det här fallet.

Mot bakgrund av de tendenser som finns att vilja stänga gränser, sköta sig själv nationellt och försvåra för den fria rörligheten säger vi i det utlåtande och det motiverade yttrande som riksdagen ska skicka till Europaparlamentet, rådet och kommissionens ordförande att vi i riksdagen ställer oss positiva till gemensamma EU-regler vad gäller grunderna för tillfälligt återinförande av gränskontroller vid de inre gränserna både i förutsägbara och oförutsägbara fall, det vill säga vid vilka tillfällen det ska vara tillåtet för ett land att tillfälligt återinföra gränskontroller. Vi tycker att det är viktigt att EU har tydliga regler för detta.

Men när det gäller vem som ska besluta i varje enskilt fall om att återinföra tillfälliga gränskontroller i akuta lägen, till exempel terroristhot, eller i mer planerade fall, till exempel stora idrottsevenemang som fotbolls-VM i Tyskland och större toppmöten, måste det vara medlemsstaten som ska fatta besluten eftersom det är en fråga om nationell säkerhet.

Därmed säger vi att den delen av prövningen bryter mot subsidiaritetsprincipen. Den första delen är okej. Den andra delen bryter mot subsidiaritetsprincipen.

Det är ingen lätt fråga, och vi har haft många och långa diskussioner om den. Det är inte så konstigt när det är två principer som ska mötas, eller mätas mot varandra. Justitieutskottet har verkligen tagit sig an frågan på ett ordentligt sätt. Vi har begärt in regeringens bedömning vid två tillfällen, och vi har fått både skriftlig och muntlig information från kommissionen. Enligt utsago är det första gången som EU-kommissionen varit i ett utskott för att föredra ett ärende.

Det skulle kanske vara enkelt att göra som vissa gör och säga: Nej, det här är en nationell fråga. Vi vill ha makten kvar nationellt. Eller så skulle det vara enkelt att säga: Ja, EU ska bestämma. Men när nu frågan inte är så enkel måste man ta sig an granskningen mycket mer omsorgsfullt. Den grundliga genomgången har alltså lett fram till att vi delvis säger ja och delvis säger nej i subsidiaritetsprövningen. Vi säger ja till att på EU-nivå ha gemensamma regler för när medlemsstaterna tillfälligt ska få införa gränskontroll vid inre gräns, men vi säger nej till att på EU-nivå fatta beslut i enskilda fall när gränskontroll ska införas eller inte. Det ansvaret måste ligga nationellt för att varje land ska kunna ta sitt ansvar för nationell säkerhet.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets utlåtande och avslag på reservationerna.

Fru talman! Detta är en proposition som alla är överens om. Det finns inga reservationer, och det är glädjande.

Bakgrunden är som vi har hört att vi i Norden har en lång rättstradition där vi har hjälpt varandra rättsligt. Vi har också under lång tid haft en målsättning att harmonisera våra straffrättsliga lagstiftningar.
Med dagens beslut godkänner Sverige en ny konvention. Det är en konvention om att vi ska överlämna personer mellan de nordiska staterna. Det är personer som har begått brott i den ena staten men befinner sig i den andra. Vi antar också en ny lag om överlämnande från Sverige enligt nordisk arresteringsorder.

Man kan ställa sig frågan varför det behövs när det redan finns ett regelverk. Vi har dessutom den europeiska arresteringsordern där samtliga nordiska länder finns med, eftersom Island och Norge har anslutningsavtal till detta.

Bakgrunden är att vi vill ha ett tätare samarbete. Vi litar på varandra. Vi behöver inte pröva en norsk dom om vi ska utlämna en svensk medborgare till Norge, eller för den delen till Finland, Danmark eller Island.
Vi går från ett system där varje land hade en fri prövningsrätt om man skulle utlämna en person till det andra landet till att vi nu har ett ömsesidigt erkännande. Vi litar på att de andra nordiska länderna har gjort rätt, och då kan vi också lämna ut personen från Sverige.

Det finns dock vissa avslagsgrunder som är viktiga att komma ihåg. Det kan till exempel vara så att personen i fråga har dömts för precis samma sak i Sverige. Då ska den inte utlämnas för att avtjäna straff för samma sak i ett annat land. Det är en av de avslagsgrunder som nästan alltid finns med i internationella konventioner.

Det finns också andra saker som kanske inte blir aktuellt men ändå är viktigt att ha med. Det är till exempel om gärningen är begången av en person under 15 år, som alltså inte är straffmyndig i Sverige. Då ska personen inte heller kunna straffas för gärningen i ett annat land. Det kan också vara en åtalsunderlåtelse i Sverige. Då har man redan prövat samma fråga i Sverige, och då ska personen inte kunna lämnas ut.

Det finns ytterligare några avslagsgrunder. Men principen är att om man har begått ett brott och ett annat nordiskt land vill att Sverige ska överlämna personen i fråga till det andra nordiska landet ska vi göra det. Tidigare har vi haft ett system där det varit Högsta domstolen som beslutat i nordiska utlämningsärenden. Detta har Högsta domstolen bett om att få slippa, fastän det kanske är lite att ta i. Därför förändras det nu så att det i stället är tingsrätt som beslutar. Det är till och med så att om den som ska överlämnas samtycker till det kan åklagare själv fatta beslut i frågan. Det blir en mycket enklare och smidigare process.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till propositionen.

Anf. 43 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

En fråga som delvis tagits upp tidigare i dag är: Var fattas vilka beslut? Det är naturligt att det finns ett visst utanförskap om man som Sverige står utanför euron. Vid det här tillfället samlades först 27 medlemsstater, sedan fick Sverige och nio andra gå ut, och kvar var 17 regeringschefer som i slutändan fattade de viktiga besluten.

Det är klart: Så länge det handlar om beslut kring euron är det de 17 euroländerna som ska fatta de besluten. Men jag ser en fara i att allt fler viktiga beslut som klart rör euroländerna men också påverkar oss andra i mycket stor utsträckning kommer att fattas i kretsen av de 17 euroländerna.

Är detta någonting som oroar statsministern? Finns det i så fall anledning att ta upp denna diskussion inom EU eller kanske tillsammans med de övriga nio EU-medlemsländer som står utanför euron?

Anf. 44 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! I takt med att de 17 eurozonsländerna markerar en vilja att fördjupa sitt samarbete finns nu all anledning att föra den diskussionen. Vi kommer säkert att behöva återkomma till detta. Det finns en stark drivkraft hos framför allt några av dessa 17 länder att hävda att det måste mötas med en mer djupgående finanspolitisk koordinering och ökad ekonomisk integration.

Då är frågan vad man menar med det i ett EU där alla 27 medlemsländer utgör en gemensam inre marknad och via EU har en för alla 27 länder gemensam täckande budget. Hur ska 17 länder kunna fördjupa sig, och kring vad? Gränserna för det diskuterar vi redan. Det var ett av skälen till att jag tillsammans med mina övriga kolleger som representerar länder som inte har euron som valuta tyckte att det var viktigt att vara med i onsdagskväll. Vi förde en diskussion från hela EU-27:s utgångspunkt, bland annat om förmåga till och struktur för bankrekapitalisering. Banker som får problem sprider dem till alla banker, även till dem som inte finns i eurozonen.

Jag kan bara återrapportera att denna fråga är levande, som det brukar heta, och att vi får anledning att återkomma till den. Vi ska också komma ihåg att EU rent juridiskt betraktar alla länder utom två som pre-ins till euron; det finns bara fördragsmässiga undantag från att gå in i euron för Danmark och Storbritannien. Sverige har ensidigt förklarat att vi har haft en folkomröstning som har sagt nej och att vi därför inte avser att gå in med mindre än att vi får en annan signal från den svenska befolkningen. Det kan man möjligen möta respekt för. Men de övriga sju är att betrakta just som pre-ins. De ska när de möter eurons beslutskriterier också gå in i euron. Så är samarbetet utformat. Hur många som är på ena eller andra sidan kan därmed snabbt förändras.

Det är vad jag kan säga om detta i dag. Vi kommer absolut att behöva återkomma kring den här frågan. Den kommer att göra sig påmind även när det gäller frågor kopplade till själva fördragsändringen, som jag pratade med Jonas Sjöstedt om här.

Anf. 45 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Det finns pre-ins, och man undrar om det kanske finns pre-outs också. Hur det ska fungera längre fram får vi se.

En annan fråga som har diskuterats inför toppmötet är en så kallad skatt på finansiella transaktioner, något som det inte blev beslut om. Det är dock fortfarande så att kommissionen har planer på att lägga fram förslag. Man kan fundera på hur vi kan diskutera hur bankerna ska få mer pengar samtidigt som vi diskuterar hur vi ska ta mer pengar från bankerna. Det är paradoxalt, kan man tycka.

Frågan är om diskussionen om en skatt på finansiella transaktioner kom upp över huvud taget vid det här mötet och hur frågan går vidare sedan.

Anf. 46 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Den kom upp. Den finns i slutsatserna från i söndags, tror jag. När G20, världens 20 största ekonomier, samlas till diskussioner under franskt ordförandeskap står det i det europeiska mandatet att vi ska verka för en global heltäckande finansiell transaktionsskatt. Då ska man vara väl medveten om att den politiska realiteten är att USA och en lång rad andra länder säger att de aldrig kommer att gå med på det. Det blir på det sättet troligtvis inte en global transaktionsskatt.

Kommissionen har på eget initiativ sagt att den i så fall vill utreda möjligheten att utforma en finansiell transaktionsskatt antingen för Europeiska unionen eller bara för eurozonen, vilket det förs en diskussion om. Ett av syftena med det är att få mer egna pengar till EU:s institutioner, om jag får uttrycka det så. De tänker sig nog behålla en hel del av dessa resurser för att på det sättet finansiera vad de förhoppningsvis önskar, nämligen en större budget.

Vi har olika uppfattningar bland riksdagens partier, men har ändå som svensk position att markera mot denna idé. Vi har negativa egna erfarenheter. Om den inte införs överallt brukar den bara driva bort kapital någon annanstans, och det blir inte så stora intäkter. Om man dessutom bara gör det för eurozonen tror jag att icke-eurozonsländer blir de stora vinnarna på en transaktionsskatt inne i eurozonen. Det gäller förmodligen huvudsakligen Zürich, London och Stockholm, om jag får uttrycka mig så.

Den som vill ta bättre betalt kan i stället se till att bolagsskatterna kommer in från bankerna. Det är ett bättre sätt att se till att de är med och finansierar statsbudgeten. Detta tror jag helt enkelt inte är ett verkningsfullt instrument, vilket jag framförde. Men det återkommer i alla fall i diskussioner, och det känns som att åtminstone eurozonen tänker ta sig en funderare på att införa detta, trots våra varningar om att det kanske inte är så framgångsrikt. Men som sagt är beslutet ännu inte fattat.

Herr talman! Sverige är ett öppet land och ska vara ett öppet land. Länder som stänger sig, länder som är slutna, blir fattiga. De blir fattiga på utveckling, fattiga på innovationer och även fattiga ekonomiskt. Nationalism och protektionism skapar fattiga samhällen.

Den engelska filosofen och grundaren av den moderna liberalismen John Stuart Mill skrev en gång ”ännu har aldrig något gjorts utan att någon har varit den förste att göra det … allt gott som uträttats är ett resultat av originalitet”.

Vad skulle bli resultatet om man avvisar det som är okänt? Svaret är: Ingen som helst utveckling. Precis som John Stuart Mill så träffande skrev för snart 150 år sedan har aldrig något gjorts utan att någon var den förste att göra det. Allt gott som har uträttats har någon gång varit okänt.

Ett lands förändringsbenägenhet är ett mått på utvecklingspotentialen. Det land och för den delen de människor som är öppna för nya möjligheter och som tar risker kommer visserligen att gå på en och annan mina då och då, men i det långa loppet kommer de att ha en mycket bättre utveckling än det land eller de människor som sluter sig och avvisar det som är okänt.

Varför är vissa så rädda för det okända? Svaret är väl lika enkelt som förrädiskt. Vi vet inte hur det okända påverkar oss. Alltså känner vi ett obehag inför vår okunskap om vår framtid.

I stället för att känna obehag borde vi känna nyfikenhet. Det okända är en ny möjlighet till förbättring som vi ännu inte känner till. Det gör skillnaden mellan optimisten och pessimisten. Optimisten ser möjligheterna i det okända, medan pessimisten ser faran. Utan tvekan bygger utveckling på en optimistisk syn på det som ännu är okänt.

Herr talman! Den senaste tidens utveckling i Europa är oroväckande. Italien och Frankrike vill göra upp om inskränkningar i Schengensamarbetet och Danmark vill bygga gränser mot Sverige och Tyskland.

Den danska regeringen har försökt förklara sin överenskommelse med det främlingsfientliga Dansk Folkeparti med att det skulle handla om en tydligare kontroll av varusmuggling. Men läser man den danska texten i överenskommelsen ser man att målet är att stoppa och kontrollera personer som åker över gränsen in i Danmark genom permanenta tullposteringar, permanent tullpersonal och utrustning på flygplatserna för att röntgengenomlysa både bilar och passagerare.

Enligt oss i Centerpartiet riskerar detta att bryta mot Schengenregelverket. Såväl kommissionen som den tyska regeringen har starkt kritiserat Danmark för deras planer. Enligt Schengen får inte systematiska personkontroller av resenärer som färdas mellan medlemsländerna förekomma.

Kontroller får naturligtvis ske och ska ske, till exempel när det finns misstankar om narkotikasmuggling. Som exempel kan jag nämna att den svenska tullen gjorde över sex och ett halvt tusen beslag av narkotika, alkohol, dopningsmedel och tobak under 2010. Kontrollen får ske mot gräns till annat EU-land på samma sätt som till ett land som inte är med i EU.

När Sverigedemokraterna kritiserar EU och Schengenregelverket och säger att vårt EU-medlemskap skulle ha försämrat möjligheterna att bekämpa narkotikasmuggling skulle jag gärna vilja ha några tillförlitliga källhänvisningar till det. Kent Ekeroth påstår att EU kraftigt har begränsat den svenska tullens möjligheter. Sanningen är ju att Sverige nu gör tio gånger fler narkotikabeslag än vi gjorde före vårt EU-medlemskap 1995.

På de här åren har den svenska tullen blivit långt mycket mer effektiv. Även om den svenska tullen skulle få stoppa var och varannan inresande i Sverige på ett slumpmässigt sätt skulle man inte göra det. Det är ett fullständigt omodernt tullarbete som Sverigedemokraterna efterfrågar.

Herr talman! Vi ska också komma ihåg – det tycker man att Sverigedemokraterna när de nu begär den här typen av debatt borde ha kunskap om – att det inte är tullen som arbetar med personkontroller vid gränserna utan det är polisen som gör det. Man skulle kunna uppfatta det som att Sverigedemokraterna vill ha fler personkontrollerande poliser vid de svenska gränserna, men faktum är att Sverigedemokraterna har föreslagit neddragningar för svensk polis. I 2011 års budget föreslår Sverigedemokraterna en besparing på den svenska polisen med 150 miljoner kronor. De var det parti i Sveriges riksdag som i sitt budgetförslag lade allra minst pengar på svensk polis. Samtidigt står de och säger någonting helt annat i riksdagens talarstol. Men det fungerar inte att säga en sak och göra en annan.

Anf. 15 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Vi får höra Sverigedemokraterna fortsätta argumentera för slumpmässiga kontroller vid gränsen till Danmark, men varken polisen eller tullen jobbar så. Det är fullkomligt omodernt. Sverigedemokraterna vill på något sätt backa in i framtiden.

Kom ihåg att vi i dag gör tio gånger mer beslag av narkotika än vi gjorde före EU-inträdet, då tullen jobbade på det sätt som Sverigedemokraterna nu efterfrågar. Ni får gärna göra ett studiebesök hos tullen så kanske ni får bättre kunskap om hur de arbetar.

Varje år gör européer 1 240 000 000 resor mellan olika länder i Europa. Varje år görs det ca 34 miljoner resor in i Sverige. Och varje dag pendlar ungefär 25 000 människor över Öresund, till och från Danmark.

Dansk folkepartis partiledare, Pia Kjaersgaard, är väldigt nöjd med den överenskommelse som har gjorts med den danska regeringen. Hon beskrev det själv som ett återinförande av gränskontrollerna som de såg ut på 80-talet. Utöver att det är en märklig romantisering av 80-talet, när tullen över huvud taget inte var så effektiv som den är i dag, är det ett förödande angrepp på utvecklingen i Öresundsregionen.

På 80-talet, när vi åkte med färjan mellan Limhamn och Dragør för att ta oss till Danmark, hade vi visserligen den nordiska passunionen, men det var ändå ständiga kontroller och väntetider när man körde av färjan i Dragør. Mer eller mindre alla personer som reste in i landet kontrollerades på något sätt. Då var det väldigt få som pendlade till Danmark för att jobba eller studera. I dag är det fler än de som bor i en normalstor svensk kommun.

Om varje pendlare ska kontrolleras, på samma sätt som på 80-talet, är det helt enkelt så att Öresundsintegrationen, som den ser ut i dag, omöjliggörs. Det förslag som Dansk folkeparti förespråkar och Sverigedemokraterna stöder skulle vara fullständigt förödande för Öresundsintegrationen.

På morgonen och eftermiddagen går det sex tåg i timmen i vardera riktningen mellan Köpenhamn och Malmö med hundratals passagerare på varje tåg. Sverigedemokraterna får gärna berätta hur en gränskontroll som på 80-talet skulle fungera för alla dem som dagligen pendlar över sundet. Svaret är att det inte skulle fungera.

Det som ni föreslår skulle omöjliggöra den pendling som nu sker. Risken är stor att många svenskar, skåningar, skulle vara tvungna att säga upp sig från sitt danska jobb eller sluta studera på andra sidan sundet. Det skulle bli effekten av det förslag som ni stöder. Men i och för sig är det kanske inte så konstigt att ett nationalistiskt parti inte är så intresserat av vad som händer i en region som Skåne.

Nu vet jag att debattören här, Kent Ekeroth, liksom jag är skåning, så åk hem till Skåne och berätta för skåningarna att ni vill stoppa den Öresundsintegration som pågår! Det är resultatet av det ni föreslår. Det är resultatet av er nationalistiska och protektionistiska politik.

Anf. 23 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Det är intressant att Sverigedemokraterna nu försöker förklara bort sina tidigare uttalanden om det danska förslaget och hyllningarna till Dansk folkeparti för att de vill återinföra gränskontroller som man hade på 80-talet. Tycker inte Sverigedemokraterna som Dansk folkeparti i den här frågan längre? Har ni ändrat er i den här frågan också, precis som förra veckan, när det gällde anmälningsplikt för huliganer? Är det så illa att ni inte ens förstår konsekvenserna av era egna förslag, som när ni lade ett förslag om att spara 150 miljoner kronor på polisen? Det blir knappast mer gränskontroller av personer om man sparar in på polisen.

Den danska tullen är inte lika effektiv som den svenska. Den är heller inte så stor. För vår del får Danmark gärna anställa fler tullare som jobbar effektivare för att stoppa narkotika. Det vore bra även för Sverige. Men lägg ned förslaget om systematiska personkontroller.

Vi i Centerpartiet vill ha ett öppet Sverige, ett öppet Europa och också ett öppet Danmark. Vi vill ha ett Danmark där svenskar även fortsättningsvis har friheten att pendla till jobb eller studier utan att ständigt stoppas och kontrolleras. Jag tycker verkligen om Danmark som land. Jag tycker att det är tråkigt att den svenska och europeiska bilden av Danmark blir att det är ett slutet land med rädsla för det okända. Det är en bild som också allt fler danskar oroar sig för.

Danmark håller just nu på att få nya vänner i Europa. Det är partier som ställer sig bakom det danska förslaget. Det är till exempel det franska Front National med Jean-Marie Le Pen i täten, Jörg Haiders tidigare parti i Österrike, FPÖ, och Geert Wilders holländska parti PVV som hyllar det här förslaget. Och det är Sverigedemokraterna – det är ni som vill stänga gränser och ta ifrån alla svenskar, danskar och andra européer möjligheten att fritt resa inom EU.

Normalt skulle jag inte hänga ut henne på det här sättet, men eftersom hon var så oerhört självsäker i debatten och anklagade mig för både det ena och det andra så gör jag ett undantag.

Bakgrunden är att socialdemokraterna lagt ett förslag, och fått genom med stöd av Mp, Sd och V, att regeringen ska lägga fram ett förslag till riksdagen om att införa anmälningsplikt vid idrottsarrangemang. Tillkännagivandet till regeringen ger inget utrymme att lyssna på utredaren om han säger nej, på remissinstanserna om de är negativa eller ens på lagrådet om de avråder. Detta kritiserade jag och de andra i alliansen i debatten, men de båda socialdemokratiska debattörerna förstod inte eller ville inte förstå.

Efter ett tag gick det upp för mig att Kerstin Haglö inte förstod vad de hade föreslagit. Så här sa hon i sitt anförande:

“…tog vi socialdemokrater i justitieutskottet ett initiativ till att riksdagen ska göra ett tillkännagivande till regeringen om att snarast återkomma med förslag till lagstiftning om anmälningsplikt som ska träda i kraft 2012. Samtidigt har vi sagt, Caroline Szyber, i vårt initiativ att lagen ska utformas på ett rättssäkert sätt. Men Lagrådet kan inte titta på en lag som inte finns. Lagen måste fram först. Det är därefter Lagrådet tittar på den, innan den kommer till oss i riksdagen. Jag trodde att det var väl känt för Alliansen.”

Men, ursäkta? Vad säger hon? “Lagrådet kan inte titta på en lag som inte finns”. Jo, det är precis det som de gör. Efter en utredning och därpå följande remissrunda så tar regeringen fram en lagrådsremiss som skickas till lagrådet. Den ger lagrådet sitt yttrande över. Därefter tar regeringen fram en proposition som överlämnas till riksdagen. Propositionen utskottsbehandlas, bordlägges, debatteras och sedan antas eller förkastas lagförslaget.

I min replik sa jag därför: “Ni tycker inte att regeringen ska lyssna på utredaren. Ni tycker inte att regeringen ska lyssna på remissinstanserna. Ni tycker inte att regeringen ska lyssna på Lagrådet. Det är ju inte så att Lagrådet granskar efter att propositionen har lämnats till riksdagen. Lagrådsremissen kommer före propositionen.”

Vad svarade då Haglö? Jo….: “Johan Linander, jag undrar vem som blandar ihop vad här. Om Johan Linander hade lyssnat på mitt anförande hade han hört att steg ett är att man tar fram en lag. Därefter tittar Lagrådet på den innan den kommer till Sveriges riksdag. Det är väl då först som Lagrådet kan pröva både våra grundlagar och rättssäkerheten utifrån detta.”

Men, har hon förstått att lagrådet granskar före förslaget kommer till riksdagen men tror att regeringen stiftar lag? Det är ju nästan ännu värre…. Problemet kvarstår dock. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet röstade genom att regeringen ska lägga fram en proposition för riksdagen om att genomföra anmälningsplikt oavsett vad utredaren, remissinstanserna eller lagrådet säger.

Efter debatten var samma Haglö dessutom sur på mig för att jag hade påstått i andra replikskiften att hon hade sagt att anmälningsplikten inte skulle vara ett slags frihetsberövande i bemärkelsen en inskränkning i de grundagsskyddade fri- och rättigheterna, nämligen rörelsefriheten enligt Regeringsformen 2:8 (“Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det”). Kanske bättre att ha koll på vad man själv säger, eller förstå vad man själv säger….

Haglö i replikskifte med Caroline Szyber (som hon konstant kallade för Carolina…): “Jag hörde i går att ni stod här och sade att man i så fall skulle låsa in och frihetsberöva folk. Jag tror att det finns andra möjligheter, utan att frihetsberöva folk. Vi frihetsberövar ju inte dem som har reseförbud, så varför skulle vi frihetsberöva en som ha tillträdesförbud med anmälningsplikt?”

Jo, men visst…. Tvingar man en person att vara på ett visst ställe vid ett visst tillfälle så har man inskränkt rörelsefriheten enligt RF 2:8. Ett slags frihetsberövande eftersom rörelsefriheten är inskränkt.

Herr talman! Tyvärr finns det människor som misshandlar, slår sönder saker, förolämpar, angriper och förstör för andra människor. En del av dessa människor tar sig även in på våra idrottsarenor.
Det finns personer som i samband med demonstrationer attackerar polisen, kastar smällare och på det sättet förstör för dem som hade ett viktigt budskap med sin demonstration. Den typen av personer finns också inom idrotten.

Idrott och inte minst fotboll skapar starka känslor. Jag själv är en av dem som brinner för och är oerhört känslomässigt engagerad i ett lag. De flesta här i kammaren vet att jag har ett stort himmelsblått hjärta. Jag har under många år stått på ståplatsläktaren på Malmöstadion och hyllat mitt lag. Jag har varit medlem i supporterföreningen, och jag är medlem i Malmö fotbollsförening.

Jag och mer än 99 procent av alla som är supportrar hyllar vårt lag. Vi kanske skriker ut vår förtvivlan när ett mål blir bortdömt för en felaktig off side-avblåsning. Vi kanske sjunger en nidvisa om motståndarlaget. Men vi kastar inte in smällare mot domare eller motståndarlagets målvakt. Vi springer inte in på plan för att attackera vare sig domare eller spelare. Vi bestämmer inte tid med motståndarlagets huligangrupp för att slåss. Men tyvärr finns det personer som inte har de här spärrarna, som inte har förståndet som de flesta har, och de personerna riskerar att förstöra era och alla andras fantastiska idrottsupplevelser. Det hände mig redan när Malmö FF mötte Helsingborg den 24 maj. Jag satt på stadion och en eller ett par huliganer förstörde fotbollsfesten för mig och över 20 000 andra.

Herr talman! Det borde inte få hända, men ändå händer det. Då är frågan: Finns det några enkla åtgärder för att lösa de här problemen som gör att alla huliganer försvinner från idrottsarenorna och från samhället i stort. Svaret är självklart nej, det finns inte några enkla åtgärder som löser problemen. Det kommer att krävas många åtgärder. Och ansvaret ligger på många olika, från oss som lagstiftare till klubbarna, Fotbollförbundet och arenaägarna.

År 2005 kom lagen om tillträdesförbud. År 2009 förstärkte vi den lagen samtidigt som vi införde en ny lagstiftning mot pyroteknik och mot att beträda spelplanen. Redan nu kan vi från Centerpartiet säga att dessa ändringar inte räcker. Vi vill ändra lagen om tillträdesförbud så att förbudet kan gälla längre än ett år – två, tre eller kanske till och med fem år i de värsta fallen. Det är rimligare än ett år, som i dag.

Många klubbar har redan vidtagit bra åtgärder för att stoppa våldsverkare inne på arenorna. Redan efter ett par veckor kom Malmö FF med sitt tiopunktsprogram för att hindra att detta händer igen. Jag är övertygad om att dessa åtgärder är långt viktigare än den anmälningsplikt som vi diskuterar i dag.

Det handlar om förstärkt visitation, mer personal och noggrannare kontroll. Drogpåverkade eller kraftigt berusade personer ska inte få komma in på arenan. Det ska vara fler synliga vakter runt hela stadionområdet och inne på arenan. Det ska finnas nät som skyddar mot inkastade föremål. Sådana har redan satts upp. Icke-uniformerad personal ska placeras ut på läktarna. Denna personal kan se om någon försöker kasta in ett föremål eller ta sig in på planen.

Dessutom kommer Malmö FF att ansöka om den dispens som man enligt Datainspektionen kan få för att upprätta ett register för att förhindra dem med tillträdesförbud från att ta sig in på arenan.
Jag är samtidigt tveksam till en del förslag som har kommit fram, till exempel att ta bort ståplatsläktaren. Vi får absolut inte komma med åtgärder som förstör den goda läktarkultur och supporterkultur som finns i många klubbar. Tifon, sånger och andra läktararrangemang är viktiga för stämningen på matcherna. De 99 procenten bra supportrar ska inte drabbas för att det finns några få huliganer.

Herr talman! Jag tror även att anmälningsplikt kan vara ett inslag för att få bort de allra värsta huliganerna från idrottsarrangemangen. Man måste dock vara medveten om att det handlar om en ganska liten grupp. Det är personer som redan har fått tillträdesförbud, men i de senaste fallen av huliganism som vi har sett på svenska arenor har personerna inte haft tillträdesförbud. Alltså skulle anmälningsplikten inte ha gällt dem i alla fall.

När Socialdemokraterna lade fram sitt förslag i justitieutskottet lät det som att anmälningsplikt skulle lösa alla problem, men det är naivt att tro det.

Man måste också vara medveten om att anmälningsplikten, precis som Helena Bouveng sade, är en inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna. Även om det bara handlar om att den med anmälningsplikt ska anmäla sig på polisstationen ett visst klockslag är det utan tvekan en inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna.

Regeringsformens 2 kap. 8 § säger: ”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande. Den som är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det.”

Införandet av anmälningsplikt handlar alltså om att riksdagen ska fatta beslut om att inskränka en grundläggande fri- och rättighet, nämligen rörelsefriheten. Det kan vi göra eftersom rörelsefriheten är en av de friheter som kan inskränkas i lag enligt regeringsformen 2:20. Det får dock enbart göras för att ”tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den”.

En lagstiftning om anmälningsplikt är också en sådan lag som kan vilandeförklaras i ett år, precis som tidigare har skett med exempelvis lagen om buggning och datalagringsdirektivet.

Denna lagstiftning vill Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och kanske numera också Sverigedemokraterna låta snabbutreda – inte om en sådan lag ska utredas utan med krav på utredaren att komma fram till att en sådan lag ska införas. Oppositionspartierna vill också att regeringen ska lägga fram en proposition till riksdagen oavsett om utredaren avråder från det, oavsett om remissinstanserna är negativa och oavsett vad Lagrådet säger.

I utskottet var Sverigedemokraternas ledamot mycket tydlig med att det var omöjligt att stödja S-förslaget eftersom anmälningsplikt först behöver utredas. Kanske har något hänt där.

Är det rimligt att vi tar fram en lag på detta sätt? Centerpartiet är också positivt till anmälningsplikt, men nog måste väl frågan utredas i vanlig ordning, nog ska väl regeringen lyssna på vad utredaren kommer fram till, nog ska väl regeringen lyssna på vad remissinstanserna svarar och nog ska väl regeringen lyssna om Lagrådet säger nej. Det tycker inte oppositionen.

Jag har förstått att under Håkan Juholts nya ledning av Socialdemokraterna handlar det om att skjuta från höften och smasha på varenda boll som rör sig, så jag är kanske inte så förvånad. Jag är dock besviken på Miljöpartiet – och på Vänsterpartiet som inte ens tagit sig hit till kammaren i dag. Ni brukar vara noggranna med att skydda våra grundläggande fri- och rättigheter, men inte i detta fall. Här springer ni på bollen utan att tänka efter, precis som Socialdemokraterna. Det handlar om att ta snabba politiska poäng, och det är beklagligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.
(Applåder)

Anf. 177 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Sverigedemokraterna sade för ett par dagar sedan att de inte stod bakom Socialdemokraternas förslag till utskottsinitiativ och skrev sin reservation som är mycket tydlig och som Helena Bouveng citerade ur. I utskottet ställdes er ledamot där, Kent Ekeroth, inför frågan om han stödde det ena eller det andra förslaget när hans eget föll. Då valde han att avstå. Nu har ni valt att göra annorlunda.

Vad har hänt på de här dagarna? Varför kunde han inte säga det redan i utskottet, om det var så givet för Sverigedemokraterna? Har inte Kent Ekeroth förtroende från ert parti, och får han inte företräda er i den här debatten? Jag måste fråga eftersom ni har ändrat er på bara några dagar. Man kan tycka att ett ställningstagande ska hålla mer än några få dagar.

Thoralf Alfsson påstår att utredaren inte skulle kunna komma med ett förslag om anmälningsplikt förrän 2013 när utredningen ska vara klar. Det står mycket tydligt i direktiven till Per Unckels utredning att han ska komma med tillbakarapporter till regeringen. De kan komma i form av delbetänkanden med förslag som han känner är färdigutredda. Ingenting säger att det här initiativet, om det röstas igenom i morgon, kommer att göra att frågan går snabbare framåt än annars. Påstår man det är det att försöka luras.

Jag vet inte om vi ska ta det som något generellt att det alltid är bättre att göra något än ingenting alls. Enligt Sverigedemokraterna är det alltså bättre att göra fel än att inte göra något alls.

Anf. 178 THORALF ALFSSON (SD) replik:

Herr talman! Kärt barn har många namn. Ett delbetänkande eller att prioritera är i praktiken ungefär samma sak. Om man lämnar ett delbetänkande tidigt ser jag det som att utredaren har prioriterat anmälningsplikt, om det är det som delbetänkandet gäller.

Kent Ekeroth befinner sig för tillfället i New York och kan därför inte delta i debatten. Det handlar inte om något annat.

Vi företräder givetvis vårt eget förslag i första hand. Vi har lagt det på grund av att vi har haft synpunkter på utskottsinitiativet. Av två dåliga saker väljer vi det minst dåliga. Den skyldigheten känner vi att vi har mot idrottsrörelsen och de kontakter vi har med den.

Anf. 179 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! I votering efter votering i de förberedande voteringarna här i kammaren faller Sverigedemokraternas förslag. Sedan avstår de från att rösta i huvudvoteringen för att de inte tycker att några av förslagen är tillräckligt bra.

Vi ser i er reservation att ni inte tyckte att detta förslag från Socialdemokraterna var speciellt bra eftersom man där inte ställer frågan om detta är lämpligt att genomföra utan bara hur det ska ske.

Nu ställer ni er alltså bakom utskottsinitiativet. Det innebär att ni ställer er bakom att utredaren tvingas se till att en sådan lag genomförs oavsett om utredaren tycker att det är ett bra alternativ. Ni säger att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag om anmälningsplikt oavsett vad remissinstanserna svarar. Regeringen ska inte lyssna på remissinstanserna.

Om ni trycker på ja-knappen i morgon i huvudvoteringen innebär det att ni säger att oavsett om Lagrådet säger nej – detta klarar inte grundlagsprövningen, detta är inte proportionellt – och oavsett om regeringen vill lyssna på Lagrådet eller inte säger ni till regeringen i och med detta utskottsinitiativ: Ni ska inte lyssna på Lagrådet. Ni ska ändå lägga fram en proposition till riksdagen.

Det är precis det ni röstar för om ni trycker på ja-knappen.

Anf. 180 THORALF ALFSSON (SD) replik:

Herr talman! Jag tror att en anmälningsplikt kommer att komma i någon form. Hur den kommer att se ut kanske vi inte riktigt vet i dag. Men jag är helt övertygad om att det kommer att vara en del av utredningens förslag, oavsett om det kommer som ett delbetänkande eller om det kommer via detta utskottsinitiativ. Jag tror inte att vi behöver ha så stora bekymmer i fråga om det.

I utskottsinitiativet finns det också en text om Europakonventionen, rättigheter och så vidare som tar udden av vissa av dessa saker.

Anf. 52 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jag måste säga att Kerstin Haglös anförande var en sammanblandning av allt möjligt, och man kan ifrågasätta om hon efter nio år i riksdagen känner till hur lagstiftningsprocessen går till.

Vi har här i dag inte en debatt om det ska införas en anmälningsplikt eller inte. Vi har en debatt om regeringen ska lägga fram en proposition till riksdagen, oavsett om utredaren kommer fram till att det behövs anmälningsplikt eller inte, oavsett vad remissinstanserna svarar i remissrundan och oavsett vad Lagrådet svarar på lagrådsremissen.

Ni tycker inte att regeringen ska lyssna på utredaren. Ni tycker inte att regeringen ska lyssna på remissinstanserna. Ni tycker inte att regeringen ska lyssna på Lagrådet. Det är ju inte så att Lagrådet granskar efter att propositionen har lämnats till riksdagen. Lagrådsremissen kommer före propositionen.
Jag skulle vilja ha svar från Kerstin Haglö på en väldigt enkel fråga, en så enkel fråga att det inte går att undvika att svara på den.

Om Lagrådet i lagrådsremissen, låt oss säga någon gång under nästa år, säger att nej, vi tycker inte att det här förslaget klarar proportionalitetsprincipen, för behovet uppväger inte de inskränkningar som kommer att ske och att Lagrådet därför avråder från ett införande av den här typen av lag – tycker Socialdemokraterna ändå att regeringen ska lägga fram en proposition till riksdagen?

Anf. 53 KERSTIN HAGLÖ (S) replik:

Herr talman! Johan Linander, jag undrar vem som blandar ihop vad här. Om Johan Linander hade lyssnat på mitt anförande hade han hört att steg ett är att man tar fram en lag. Därefter tittar Lagrådet på den innan den kommer till Sveriges riksdag. Det är väl då först som Lagrådet kan pröva både våra grundlagar och rättssäkerheten utifrån detta.

Jag vet inte vad Johan Linander står och hummar om, men det kan han ju svara på sedan.

Nej, Johan Linander, det vi har sagt i vårt initiativ är precis att detta ska tas fram på ett rättssäkert sätt. Vi har också sagt att vi vill ha en lagstiftning. Det är det uppdrag vi ger till utredaren: Ta fram en lagstiftning!

Ni målar upp det ena hindret efter det andra, precis som att ni redan i era huvuden hade lagstiftningen klar. Jag ser inte de hinder ni ser. Jag ser många möjligheter med detta, Johan Linander. Jag förstår inte att du sätter upp så mycket hinder innan du har sett en lagstiftning, Johan Linander. Det är klart att vi ska titta på hur Lagrådet ställer sig till lagstiftningen. Så gör vi väl alltid, Johan Linander.

Anf. 54 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det Kerstin Haglö nu sade var väldigt klargörande. Hon har inte förstått vad hon själv håller på att rösta igenom. Det är alldeles tydligt.

Lyssna nu! Lagrådet granskar inte någon färdig lag. Lagrådet granskar en lagrådsremiss som skickas av regeringen till Lagrådet innan propositionen är skriven. Då kommer Lagrådet med sina synpunkter. Om man inte har förstått den gången är det klart att jag förstår att man kan hamna så snett som ni har gjort i detta utskottsinitiativ.

Vad ni säger är nämligen att regeringen ska lägga fram ett förslag. Ni har alltså redan bestämt er för att det ska komma fram en proposition till riksdagen. Det är det direktiv ni ger till regeringen, och kommer inte regeringen att följa det kommer ni att anmäla till konstitutionsutskottet att regeringen inte gör som riksdagen har gett direktiv om.

Då är det dock för sent. Då har Lagrådet redan haft frågan hos sig, innan propositionen kommer till riksdagen. Vad ni säger är inget annat än att oavsett om Lagrådet säger nej eller ja ska propositionen till riksdagen. Det är precis det ni säger och tänker rösta för i eftermiddag – utan att ens ha förstått det själva.

Jag skulle vilja vända mig till Christer Adelsbo, som kommer senare på talarlistan, och fråga: Kan du i ditt anförande förklara – jag förstår nämligen att det är svårt på två minuter – hur man ska kunna lyssna på Lagrådet efter att propositionen har lagts fram i riksdagen? Det skulle jag vilja ha svar på.

Sedan vill jag, eftersom denna fråga var för svår, ställa en annan fråga till Kerstin Haglö. Två allsvenska matcher har brutits i år. Hade de inte blivit avbrutna om vi hade haft en anmälningsplikt på plats?
(Applåder)

Anf. 55 KERSTIN HAGLÖ (S) replik:

Herr talman! Ditt minspel och de gester du håller på med just nu, Johan Linander, och ditt sätt att hamna i detaljer tycker jag är ett mycket dåligt försvarstal från den man som varit ute i massmedierna och krävt anmälningsplikt och krävt att den snarast ska införas. Nu hamnar du i en annan ställning, Johan Linander. Du sitter nämligen i knäet på Moderaterna och har ingen handlingskraft. Det är sanningen. Därför hamnar du i detaljer.

Jag känner mycket väl till hur ärendet kommer fram till riksdagen. Du lyssnar inte på vad jag säger. Du lyssnade inte på vad jag sade om när Lagrådet kom in. Jag sade inte att Lagrådet kommer in efter att vi har ärendet här i riksdagen. Förminska mig inte, Johan Linander! Du står här och håller ett försvarstal därför att du säger en sak inne i riksdagen och en helt annan sak till massmedierna. Det är sanningen, Johan Linander.

Anf. 61 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Miljöpartiet och Mehmet Kaplan, jag brukar hylla er för att ni håller de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna högt. I många frågor som vi debatterar i justitieutskottet görs en avvägning mellan de brottsbekämpande ändamålen och de grundlagsskyddade rättigheterna och inte minst integritetsfrågorna. I dessa frågor har vi många gånger haft samma uppfattning. Men nu tycks ni ha hoppat ned i den socialdemokratiskt grumliga tunnan och vill inte längre lyssna på det organ vi har för att titta på om ett lagförslag är i enlighet med våra grundlagar, det vill säga Lagrådet.

Om ni nu är för att utredaren ska utreda en anmälningsplikt tycker jag att ni skulle ha lagt ett utskottsinitiativ om det. Men ni nöjer er inte med det, utan utskottsinitiativet säger att regeringen, precis som du sade i ditt anförande, ska återkomma med en proposition. Propositionen skickas till riksdagen efter att Lagrådet har lämnat sitt svar på lagrådsremissen. Det är jag helt övertygad om att Mehmet Kaplan har kunskap om. Det betyder alltså att även om Lagrådet starkt avråder från att lägga fram en sådan lagstiftning tvingar ni med utskottsinitiativet regeringen att ändå komma med en proposition till riksdagen. Tycker Mehmet Kaplan att det är en rimlig ordning?

Kerstin Haglö sade här i ett tidigare replikskifte att hon inte tror att anmälningsplikt skulle vara en inskränkning i de grundlagsskyddade rättigheterna, i det här fallet regeringsformens 2 kap, 8 § om rörelsefrihet. Instämmer Mehmet Kaplan och Miljöpartiet i att anmälningsplikt inte skulle ingå i den försäkran som alla svenska medborgare har att ha friheten att förflytta sig inom riket och att lämna det?

Anf. 62 MEHMET KAPLAN (MP) replik:

Herr talman! Jag vill tacka Johan Linander som alltid brukar vara väldigt klar och tydlig, och det tycker jag att du är nu också.

Jag ska svara på de två frågorna och sedan avrunda med en tillbakablick på hur vi har debatterat i de här frågorna. Det tror jag kommer att vara nyttigt, inte bara för Johan Linander utan även för alla som lyssnar.
När det gäller den tidigare talaren hade det varit lämpligt om hon hade kunnat svara på frågan. Men när det gäller anmälningspliktens överensstämmande är det naturligtvis så att när regeringen har gjort en grundlig genomgång kommer vi att lyssna på den. Om man kommer fram till att det inte överensstämmer med den intention som finns i grundlagen, och som är den vi ska följa, är Miljöpartiet naturligtvis inte främmande för att hantera frågan så att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses. Det är därför vi inte har skrivit en färdig lagtext här. Det går att göra det, men vi har inte gjort det. Och det är regeringen som ska återkomma. Det är det första.

Det andra handlar om Lagrådet. När de har sagt sitt enligt den ordning som Johan Linander redogör för är det fortfarande så att även om regeringen återkommer till riksdagen med den exakta ordalydelsen, som delvis låser fast regeringen vid ett tillvägagångssätt, kommer inte regeringen att säga: Nu har vi gjort precis så som ni sade. Så tydlig är inte texten att de ska göra på ett särskilt sätt, utan de kommer att kunna ha en väldigt bred repertoar av instrument för att kunna hantera frågan. Då får vi ta ställning till det som riksdag, och det kommer också Johan Linander att få göra.

Frågan om rättssäkerhetsgarantier och tidigare hantering kommer jag att ta upp i nästa replik.

Anf. 63 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Mehmet Kaplan kan även få återkomma till om han anser att anmälningsplikten skulle falla in under regeringsformens 2 kap. 8 § om rörelsefrihet. Om man tvingar någon att vara på en viss plats vid en viss tidpunkt, är det då en begränsning av rörelsefriheten eller inte? Det skulle jag vilja ha svar på.

Sedan blir jag inte riktigt klok på vad Miljöpartiet menar. Först säger Mehmet Kaplan i sitt anförande precis det som står i betänkandet, nämligen att regeringen ska återkomma med en proposition om anmälningsplikt.

Samtidigt säger Mehmet Kaplan, om jag förstår honom rätt, att regeringen ska bedöma om en anmälningsplikt behövs. Men om regeringen då gör bedömningen att detta inte skulle vara i överensstämmelse med regeringsformen och kanske har fått negativa reaktioner från remissinstanserna, utredaren och Lagrådet, kräver ni ändå att propositionen ska lämnas till riksdagen. Det är precis det som står.

Det kan ju bli en väldigt lustig situation här i riksdagen om en proposition är framlagd och ingen parti står bakom den. Det skulle vara nästan världsunikt, men det kan faktiskt bli följden om vi ska jobba på det sätt som ni kräver enligt utskottsinitiativet.

Eftersom de finns de som tidigare inte har lyssnat ordentligt ska jag förtydliga att också Centerpartiet tror att anmälningsplikt kan behövas och vara ett bra steg för att hindra de allra värsta huliganerna från att ta sig in på arenorna. Det är ingen tvekan om det. Det har jag sagt många gånger tidigare, och jag kan säga det återigen. Men oavsett hur mycket man vill att något ska genomföras måste det utredas ordentligt, och alldeles speciellt när det handlar om inskränkningar i de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna. Jag och Centerpartiet anser nämligen att det här är en fråga som handlar om rörelsefriheten enligt regeringsformen 2:8. Tycker Miljöpartiet också det?

Anf. 64 MEHMET KAPLAN (MP) replik:

Herr talman! Jag kan egentligen instämma i slutdelen av Johan Linanders replik. Men det är en sak som jag inte kan hålla med om. Vi har inte utredningsresurserna, regeringen har dem.

Regeringen kommer att återkomma med en metod som syftar till att införa anmälningsplikt. Om det finns rättsgarantier i texten kommer vi att bifalla förslaget. Om det inte gör det kommer det heller inte att bli någon lag i den här frågan. Det är därför regeringen får tid på sig. Vi har inte skrivit att exakt så här vill vi att regeringen ska göra, förutom att det ska syfta till anmälningsplikt. Och det står på första sidan: att göra ett tillkännagivande till regeringen om att snarast återkomma med ett förslag om anmälningsplikt som ska kunna träda i kraft 2012. Man har alltså mer än ett år på sig. Det här kommer att kunna fungera. Jag tror att man har de resurserna.

Jag vill också blicka bakåt. Hur är det med rättssäkerhetsgarantier? Jag vet att Johan Linander är en av dem som förespråkar de frågorna i Alliansen. Ni var tidigare varit mot rättssäkerhetsgarantier när vi från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans pekade på brister i lagförslaget förra gången frågan var uppe. Som jag nämnde i mitt anförande var det då i form av tillträdesförbud. Till exempel gavs åklagare möjlighet att fatta interimistiska beslut. Det är i och för sig bra, men samtidigt ställer det höga krav på rättssäkerheten. Och vi hade ifrågasättanden där. Vi tillmötesgicks inte, för vi var i minoritet.

Sedan saknar lagförslaget tillräckliga rättssäkerhetsgarantier ur andra aspekter. Där var frågan om folk som springer in på plan skulle kunna få upp till sex månaders fängelse. Vi ville att man skulle skilja ut dem som gjorde det och skälet för att de var på arenan.

Vi har alltid stått upp för de här frågorna. Och jag vet att också Johan Linander är en av dem som gör det.

Anf. 66 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Christer Adelsbo är som socialdemokrat röd och jag som Centerpartist grön, men båda har vi ett himmelsblått hjärta. I det är vi åtminstone överens.

Jag vet att Christer Adelsbo led lika mycket som jag den 24 maj när Malmö FF:s match mot Helsingborg avbröts på grund av att det kastades smällare och att en person gick in på plan och attackerade Helsingborgs målvakt.

Christer Adelsbo talar enbart om anmälningsplikt, och jag vill därför fråga Christer Adelsbo om matchen inte hade blivit avbruten om den anmälningsplikt som Socialdemokraterna säger att de tog upp 2007 hade funnits.

Det här handlar inte om huruvida vi tror på anmälningsplikt eller inte. Precis som Christer Adelsbo säger är vi många partier som tycker att det är en bra idé.

Det utskottsinitiativet handlar om är att utredaren ska få i uppdrag att ta fram ett förslag, att regeringen inte ska lyssna på vad remissinstanserna säger och att regeringen inte ska lyssna om Lagrådet avråder från att införa en sådan här lagstiftning. Vad utskottsinitiativet säger är att regeringen ska lägga fram en proposition oavsett vad utredaren kommer fram till, oavsett vad remissinstanserna svarar och oavsett vad Lagrådet säger.

Christer Adelsbo kan kanske svara på frågan som jag tidigare ställde till Kerstin Haglö men inte fick svar på. Tycker inte Socialdemokraterna att det är vettigt och rimligt att regeringen lyssnar på Lagrådet innan en proposition läggs fram i riksdagen?

Anf. 67 CHRISTER ADELSBO (S) replik:

Herr talman! Precis som Johan sade är vi MFF:are båda två. I dagens debatt är det väl det enda vi är överens om. Men det är alltid något, Johan!

Jag kanske inte borde säga det här, men du är som en liten papegoja, Johan. Du upprepar samma sak till oss alla, trots att du har fått svar. Mehmet var oerhört tydlig och förklarade hur det ligger till.

Det är ett förslag som vi vill ska komma fram, och du har själv sagt, Johan, att du tror på anmälningsplikt och att det är genomförbart. Du vill dessutom ha det snabbt.

Du slår knut på dig själv när du argumenterar mot något som du tror på, Johan. Du var kvick med att gå ut och tala om både din och Centerns ståndpunkt i denna fråga direkt efter den första incidenten.

Per Unckel har själv sagt att detta inte finns med i direktiven. En tjänsteman försökte visserligen släta över det och säga att det är fullt möjligt att utreda anmälningsplikten, men det finns ingen garanti.

När vi dessutom vet att Per Unckels uppdragsgivare, justitieministern och idrottsministern, är skeptiska kan vi börja ana lite ugglor i mossen.

Jag vet att Johan Linander är för anmälningsplikt. Känner du dig trygg med att det bara löper vidare? Nu har du chansen att se till att driva frågan så att sker något snabbare.

Anf. 68 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Utredaren har ett öppet direktiv, och han har nu sagt att utredningen också kommer att titta på anmälningsplikten. Men att man tittar på en fråga i en utredning betyder inte att man lägger fram ett förslag om att det ska genomföras.

Det normala hanteringssättet i en utredning är att man ser över och utreder om något ska genomföras eller inte. Den gången vill Socialdemokraterna inte ha längre. I stället ska utredningen komma fram till en viss sak och lägga fram förslag om det, oavsett om det är bra eller inte. Det tycker inte jag är en bra ordning, även om jag i grunden är för anmälningsplikt.

Det är tydligt i direktivet att utredaren fortlöpande ska komma tillbaka med delförslag. Alla förslag ska inte komma i mars 2013, utan utredaren ska komma med förslag fortlöpande. Det kan alltså gå precis lika fort med det direktiv vi redan har som med det ni nu önskar.

Det kan hända att jag upprepar mig, men eftersom jag inte får något svar tar jag mig friheten att ställa samma frågor igen.

Din partikamrat Kerstin Haglö kom med ett anmärkningsvärt påstående. Hon sade nyss från repliktalarstolen att frågan inte handlar om någon grundlagsskyddad fri- och rättighet och att den inte handlar om att inskränka rörelsefriheten.

Är det Socialdemokraternas uppfattning att en anmälningsplikt inte skulle inskränka rörelsefriheten enligt regeringsformen 2:8?

Tror inte Christer Adelsbo innerst inne att de åtgärder som Malmö FF nu kommer med i tiopunktsprogrammet är ännu viktigare än en anmälningsplikt?

Anf. 69 CHRISTER ADELSBO (S) replik:

Herr talman! Vad Kerstin Haglö har sagt eller inte får vi se i protokollet. Du kan ha misstolkat det.
Du nämner Malmö FF:s tiopunktsprogram. Alla åtgärder är självklart jättebra. När det gäller anmälningsplikten pratar vi om dem som har tillträdesförbud. Vi ska se till att de inte kan komma in på arenorna.

Frågan var uppe 2007; vi lyfte den igen 2009. Svenska Fotbollförbundet, Föreningen Svensk Elitfotboll, Rikspolisstyrelsen, ja alla menar att anmälningsplikt vid idrottsarrangemang är något positivt. Alla åtgärder är positiva. Det här är något som vi kan vara överens om – alla utom Moderaterna.

Du måste göra en kullerbytta. Du kan inte trivas med att argumentera mot något som du egentligen är för. Det är ofattbart att du kan argumentera på det sätt du gör.