Herr talman! I dag debatterar vi, och ska fatta beslut om, ett antal viktiga frågor. Jag trodde inte att det här skulle bli en fildelningsdebatt. Det är inte riktigt det som betänkandet handlar om, men det finns tydligen en del som har för avsikt att debattera fildelning i stället.

De frågor som vi fattar beslut om är viktiga för att polisen ska kunna utreda brott, men de är också viktiga för att öka rättssäkerheten. Precis som föregående talare var inne på har det här behandlats och utretts i en rad olika utredningar de senaste åren. Jag kan också berätta att jag själv satt med i en politisk referensgrupp 2006–2007. Vi försökte ta reda på i vilken omfattning som polisen använder den här typen av uppgifter.

Det är inte så svårt att titta på hur polisen får ut trafikuppgifter enligt rättegångsbalkens regler. Vi får varje år en skrivelse från regeringen. Där står hur ofta man har använt den här typen av uppgifter och om det har varit effektivt. Vi kan tycka att vi ska förbättra detta, och det pågår också. Det är inga problem. Men det finns ytterligare en lag, nämligen lagen om elektronisk kommunikation, och polisen kan få ut precis samma uppgifter genom den lagen. Det är två olika lagar, men man kan få ut samma uppgifter.

Då försökte vi ta reda på hur ofta polisen använde sig av lagen om elektronisk kommunikation för att få ut den här typen av uppgifter. Svaret var att det inte fanns någon sådan statistik. Varje polismyndighet sköter det här för sig, och det förs ingen statistik över det totala. Till slut fick vi fram en bedömning. Det var inget säkert resultat men en bedömning att polisen hade fått ut ungefär 8 000 uppgifter under ett år. Då ska man komma ihåg att samma år fick polisen ut ungefär 1 000 uppgifter enligt rättegångsbalkens regler, det vill säga det som vi får den årliga skrivelsen om. Åtta av nio gånger som polisen får ut den här typen av uppgifter finns inte med i den årliga skrivelsen.

Vi som satt i den politiska referensgruppen hade alla samma syn: Det här är inte rättssäkert. Åtta av nio gånger som de här uppgifterna kommer ut går polisen direkt till teleoperatören och får ut uppgifterna. Det görs ingen rättslig prövning för att de ska få ut dem.

Sedan har ytterligare utredningar tittat på detta. Det är för väl att vi äntligen kommer fram till en ny lagstiftning där vi plockar bort möjligheten att få ut den här typen av uppgifter via lagen om elektronisk kommunikation. Det är rättegångsbalken som ska gälla, och därmed ställs det krav på att domstol ska avgöra huruvida polisen ska få tillgång till uppgifterna. Det är en klar förbättring ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det kan man visserligen säga nej till om man vill, men då ska man komma ihåg att dagens lagstiftning kvarstår. Då kommer polisen även fortsättningsvis att kunna plocka ut de här uppgifterna genom lagen om elektronisk kommunikation utan rättslig prövning.

En annan sak som man säger nej till om man säger nej till dagens förslag är den ökning av rättssäkerheten som också kommer att ske genom att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn över den här inhämtningen av trafikuppgifter.

Herr talman! Sedan måste jag också göra en liten utläggning om detta med trafikuppgifter. I debatten, och inte minst i medier inför vår debatt här i dag, har det varit en beklaglig sammanblandning av vad som är trafikuppgifter och hur man kan få ut den typen av uppgifter och vad som är abonnemangsuppgifter och hur man kan få ut den typen av uppgifter.

Trafikuppgifter är till exempel vem som ringer vem och var en person befinner sig när man ringer samtalet. Det är en typ av trafikuppgifter. Det är klart integritetshotande om sådana uppgifter kommer ut, det vill säga precis var jag befann mig och vem jag hade kontakt med.

Abonnemangsuppgifter eller, som de ibland kallas, kataloguppgifter är vem som har vilket telefonnummer. Det kan även handla om hemliga telefonnummer. Det kan också handla om vem som har vilket IP-nummer vid ett bestämt tillfälle. Det är alltså redan i dag olika regler för när polisen kan få ut trafikuppgifter och abonnemangsuppgifter. Så kommer det även fortsättningsvis att vara. Blanda inte ihop det och säg att i dag får man bara ut uppgifter när det gäller mord och grova narkotikabrott och i framtiden får man ut uppgifter när det gäller fildelning. Så har det låtit, men då har man totalt blandat samman två olika sorters uppgifter.

Jag ser att klockan går snabbt, så jag ska fortsätta med det jag hade tänkt säga. Detta har också Johan Pehrson varit inne på. Vi har inte samordnat våra inlägg här i dag. Det finns personer i samhället som tror att internet ska vara en plats där man får göra vad man vill. Vi ska ha ett fritt och öppet internet, och så tror man inte att vi ska ha några regler.

För mig är det så att vi ska ha ett fritt och öppet internet, och vi ska ha samma regler där som vi har i den vanliga världen. Det tycker jag är jätteviktigt att påpeka. Ska vi ha ett långsiktigt hållbart internet där vi alla kan känna oss hemma och där barn kan få söka runt måste vi också ha regler för hur vi får bete oss mot varandra.

Tyvärr ser vi att den typen av brott där man använder internet för till exempel bedrägerier växer fram, och det gäller också försäljning av narkotika. Det finns också en annan typ där internet blir själva brottsplatsen. Man lägger ut smygtagna bilder på varandra. Vuxna söker sexuella kontakter med barn, så kallad gromning. Förtal, förolämpning och annan typ nätmobbning blir allt vanligare och är allt jobbigare för många.

Jag är själv småbarnsförälder. Mina barn är ännu för små för att surfa runt på nätet själva, men jag kan tänka mig hur fruktansvärt svårt det måste vara att se kränkande bilder på sitt barn eller falska kränkande påstående cirkulera runt på internet, och man kan ingenting göra för att få bort dem för gott. Det måste vara en fruktansvärd känsla för barnet men också för föräldern.

Problemet i dag med den här typen av brott är att även om man vänder sig till polisen kommer polisen med all sannolikhet att lägga ned undersökningen eftersom man inte kan få ut vem som hade det IP-numret. Även om man vet från vilket IP-nummer som inlägget gjordes, som bilder lades ut eller påstående gjordes kan polisen inte få ut den typen av uppgifter, och undersökningen läggs ned. Kvar står barnet som kränkts och den maktlösa föräldern som också lider, precis som barnet.

Vi ska ha ett fritt och öppet internet. Det ska vara ett internet utan censur, men vi ska inte ha ett internet utan regler. Och om man har regler måste reglerna kunna följas upp, och de som begår brott måste också kunna utredas och i slutändan straffas för detta.

Visst kan man, som Miljöpartiet och Vänsterpartiet, säga att abonnemangsuppgifterna inte ska lämnas ut. Det är klart att man kan göra den bedömningen, men då ska man också rakryggat stå för att man inte vill göra det möjligare för polisen att utreda gromning, det vill säga när vuxna söker kontakt med barn. Man vill inte göra det enklare för polisen att utreda den typen av förtal, kränkningar och nätmobbning som tyvärr pågår.

Man kan också göra som Sverigedemokraterna och säga att gränsen för när abonnemangsuppgifter ska lämnas ut ska sänkas men inte för ett visst brott. Det är helt i strid med svensk rättstradition. Låt mig gissa att Lagrådet skulle sparka bakut inför en sådan lagstiftning.

Herr talman! Jag beklagar att jag har dragit över min tid. Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Under min uppväxt på 80-talet hörde vi ganska ofta talas om terrorism. Det var i Nordirland och i Baskien, där Eta begick terrordåd. Det var religiösa motsättningar mellan katoliker och protestanter, och det var separatistiska motiv.

År 2001 ändrades synen på terrorism genom al-Qaidas dåd mot World Trade Center i New York och Pentagon utanför Washington. Det var ett islamistiskt extremistiskt attentat av hat mot västvärlden. Men fortfarande var terrordåden långt från Sverige.

År 2004 kom terrorismen tillbaka till Europa genom terrordåden i Madrid, och 2005 var det London som drabbades. Trots detta var det fortfarande många, även här i riksdagens kammare, som talade som att terrorism är något som inte sker och finns i Sverige eller i Norden. Nu vet vi att det tyvärr inte är sant.

Den 11 december 2010 sprängde Taimour Abdulwahab ihjäl sig mitt i Stockholm. Det var ren tur att han inte tog fler med sig in i döden.

Den 29 december 2010 greps fyra män som hade rest från Sverige till Köpenhamn och som misstänks ha planerat att döda anställda på Jyllands-Posten, tidningen som 2005 publicerade de satiriska teckningarna av profeten Muhammed.

Förra sommaren, den 22 juli 2011, dödade Anders Behring Breivik 8 personer genom en bilbomb i centrala Oslo och sköt sedan kallblodigt ihjäl 69 personer på Utøya innan han greps.

Nu kan inte någon längre hävda att terrorism inte finns i Sverige eller i Norden. Terrordåd har utförts i Sverige, och det kan ske igen. Terrordåd har planerats från Sverige, och det är sannolikt att det kommer att ske igen. Vi kan inte sitta och vänta. Vi måste göra vad vi kan för att förebygga uppkomsten av terrorism, förhindra terroristattentat och förbereda för det fall att ett terrordåd skulle ske i Sverige.

Fru talman! Terrorister är kriminella och ska behandlas som kriminella. Det tror jag faktiskt att vi är överens om i denna kammare. Jag önskar också att vi är överens om att detta gäller oavsett vilka typer av terrorism som vi talar om och att de ska behandlas på samma sätt. Det kan vara ideologisk, separatistisk eller religiös extremism, men det viktiga är att vi inte koncentrerar oss på enbart en typ och bortser från en annan.

Terrorism har också en annan dimension än den rent kriminella. Terrorister har för avsikt att störa eller störta vårt demokratiska system. De accepterar inte vår demokratiska samhällsordning. Men fortfarande ska denna typ av allvarlig demokratihotande brottslighet bekämpas med demokratiska medel inom rättssäkerhetens ram. Antidemokratiska krafter kan inte bekämpas med antidemokratiska medel, för den dag vi lämnar våra grundläggande principer om alla människors lika värde, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet är vi på samma spelplan som terroristerna, och det ska aldrig få hända. Så lågt ska vi aldrig falla.

Mycket har redan sagts om vad den nationella strategin mot terrorism innehåller. Därför tänker jag hålla mig till ett antal av de reservationer som finns i betänkandet.

Den första reservationen handlar om definitionen av terrorism, och den står Vänsterpartiet och Miljöpartiet bakom. När jag läser reservationen kan jag inte riktigt förstå vad det är som dessa partier vill ändra på. I motionen som ligger bakom skriver Miljöpartiet att definitionen av terrorism är för vid, men det enda konkreta exempel som nämns är att statsterrorism inte omfattas, alltså att definitionen borde göras ännu vidare. Ni får gärna precisera vad det är som ska förändras och hur.
Och tänker ni säga att terrorbrott inte får vara åsiktsbrott vill jag påminna om att alla terrorbrott är ett annat brott i grunden. Det är ett annat brott som begås men med det särskilda syftet att försöka störa eller störta staten, till exempel genom att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen. Jag vill påstå att bakom alla typer av terrorbrott ligger en djup åsikt, även om det må vara en fullkomligt förvrängd åsikt som hatet mot hela det västerländska levnadssättet eller åsikten att unga socialdemokrater i Norge ska skjutas ihjäl så att de inte kan fortsätta med politik.

Fru talman! En annan reservation som Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom handlar om rättssäkerhetsgarantier. På ett väldigt generaliserande och oprecist sätt påstås det att Sveriges lagar mot terrorism har stiftats på ett sådant sätt att ”flertalet av våra rättssäkerhetsgarantier har frångåtts”. Jag undrar vilka rättssäkerhetsgarantier som har frångåtts. Kan ni förklara det lite bättre? Gäller det rätten till rättslig prövning, möjligheten att få juridiskt biträde, översättning och tolkning vid rättegångar, är det sämre behandling i häkte eller i fängelse, eller vad är det egentligen det handlar om?

Jag kan nämna två tillfällen då rättssäkerheten har fått stå åt sidan. Det var dels när FBI tog över en avvisning av två män på Bromma flygplats, dels när icke dömda personer fick sina tillgångar frysta under lång tid utan möjlighet till rättslig prövning. Det är två oacceptabla situationer, men det handlar inte om svensk lagstiftning. Så beskriv i vilken ny svensk lagstiftning som flera rättssäkerhetsgarantier har frångåtts!

I reservation 5, som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet står bakom, efterfrågas en komplettering av strategin med en analys av orsaker och riskfaktorer bakom extremism och terrorism, vilket också togs upp i det replikskifte som nyss var.

Precis före vår debatt debatterade konstitutionsutskottet handlingsplanen för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Det är visserligen en annan skrivelse och som har behandlats av ett annat utskott, men jag kan ändå tycka att ni i oppositionen skulle klara av att lägga ihop ett och ett genom att läsa båda skrivelserna, för det ni efterfrågar finns i den skrivelsen. Och jag kan tillägga att era partikamrater i konstitutionsutskottet inte hade någon reservation utan var nöjda med just analysen av orsaker och riskfaktorer bakom extremism och terrorism.

Nästa reservation som jag kan tycka är något onödig är Socialdemokraternas och Vänsterpartiets reservation för något som de kallar för Reko, en sammanslagning av Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och Ekobrottsmyndigheten. Vad ni tycks mena är att regeringen ska låta utreda om en sådan organisation skulle vara en väg för att öka effektiviteten. Nu är det så att Polisorganisationskommittén har fått ett tilläggsdirektiv och utreder just detta, så vad är det egentligen som ni tycker att regeringen ska göra med anledning av ett sådant tillkännagivande? Det sker redan. Jag tror inte på detta med Reko, eftersom det är en oerhörd skillnad mellan Ekobrottsmyndighetens utredningar av skattebrott och Säpos kontraterrorismverksamhet. Men frågan utreds i Polisorganisationskommittén, och det är väl just det som ni vill ska ske.

Samma sak är det med reservationen om insyn hos Säkerhetspolisen. Polisorganisationskommittén utreder just nu Säpos organisation, och i det ligger också vilken insyn som ska finnas, så det ni föreslår i er reservation sker redan nu.

Till slut, fru talman, vill jag säga att liksom reservanterna i reservation 11, om kontroll av kurirförsändelser, välkomnar jag och Centerpartiet att tullen ska få stärkta befogenheter för att kunna förhindra organiserad brottslighet. Men frågan är komplicerad och bör beredas på sedvanligt sätt innan vi fattar skarpa beslut i frågan.

Med detta vill jag yrka bifall till betänkandets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Anf. 6 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Det är mindre än två månader sedan vi stod här och debatterade polisen senast. Men polisen är viktig. Därför välkomnar jag denna debatt.

Om man enbart följer medierna – det gäller delvis också när vi lyssnar på den förste talaren här i dag – skulle man kunna tro att polisen inte utreder några brott, att alla människor känner sig otrygga och att förtroendet för polisen är i botten. Men så är inte fallet. Det är inte sant.

I den förtroendebarometer som görs vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet svarade 62 procent ja på frågan om de har förtroende för polisen. Det kanske kan låta lite, men när man sätter det i relation till svaren om andra yrkesgrupper faller det väl ut för polisen, som har ett bättre resultat än till exempel lärare, advokater och präster.

Enligt den nationella trygghetsundersökning som gjordes under förra året minskar andelen medborgare som blir utsatta för brott under ett år. Ändå är det 23 procent som säger att de blivit utsatta för brott under ett år, och det är en alldeles för hög siffra. Det finns mycket kvar att göra.

I samma undersökning ställs frågan om man som person känner sig otrygg om man går ut på kvällen. På detta svarade 16 procent ja. Det är givetvis alldeles för mycket. Speciellt är det många kvinnor som svarar att de känner sig otrygga. Men i detta sammanhang ska man ändå komma ihåg att när samma fråga ställdes 2006 var det 21 procent som svarade ja. Det är nu 5 procentenheter lägre, vilket innebär nästan en halv miljon svenskar, en halv miljon färre som känner sig otrygga när de går ut på kvällen än det var för fem år sedan. Det är en bra utveckling. Tyvärr har jag ännu inte sett någon löpsedel som säger: ”Ytterligare en halv miljon svenskar känner sig trygga”.

Som justitieministern började med att säga har vi i Alliansen gjort en historisk satsning på svensk polis och på hela det svenska rättsväsendet. Men med det får man inte säga att man är nöjd. Det bör gå att få ut mer verksamhet av de ca 20 miljarder som går till polisen och de nästan 40 miljarder som går till rättsväsendet i stort.

Det krävs ett bättre strukturerat brottsförebyggande arbete som kan minska antalet begångna brott. Det behövs, som ingen hittills har varit inne på, ett mycket bättre it-stöd. Går man in och tittar på hur det fungerar inom polisen och mellan de rättsvårdande myndigheterna ser man att det finns väldigt mycket mer att göra. Det projektet pågår.

Vi kan effektivisera flödet i rättskedjan, det vill säga mellan polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Med en modern polisorganisation, som många redan varit inne på, som går att styra och leda måste vi kunna få ut mer polisverksamhet och utreda fler av de brott som begås, och personuppklaringen måste öka.

Från Sverigedemokraternas sida hörde vi här en antydning som att polisen inte skulle göra något bra jobb. Jag går inte med på den typen av generaliseringar. Jag har nu suttit i riksdagen i tio år och i justitieutskottet lika länge. Jag har besökt nästan alla landets polismyndigheter.

Jag har samtalat med polischefer, representanter för Polisförbundet, polisstudenter och så klart med poliser ute på fältet. Jag har varit med på dagtid, kvällstid och helger. Jag tycker att jag har fått en bred bild av svensk polis, hur organisationen ser ut och hur de anställda jobbar.

Jag ser inte bilden av den late, munkätande polisen som inte vill göra ett bra jobb för att förebygga brott och utreda de brott som har begåtts. Tvärtom ser jag en mycket ambitiös yrkeskår med högt rättspatos och vilja att skapa ett tryggt samhälle där vi kan leva tryggt tillsammans.

Det är klart att det finns rötägg. Det finns de poliser som begår brott, blir avskedade och döms till fängelse. Det skulle annars nästan vara förvånande i en organisation med 30 000 anställda.

Poliskåren som yrkeskår är välutbildad, ambitiös och gör varje dag ett bra arbete. Men man måste ändå ställa sig frågan: Varför får vi inte ut mer av de 20 000 poliserna och nästan 8 000 civilanställda som finns inom polisen?

Jag tror inte att det finns ett enkelt svar på den frågan. Hade det funnits ett enkelt svar så hade de sakerna redan varit genomförda. Det beror på en rad olika faktorer.

Det första som man måste se som grund är att vi har en omodern organisation. Det är 21 länspolismyndigheter, och det finns en nationell myndighet i form av Rikspolisstyrelsen.
Det finns en nationell polischef, rikspolischefen, som inte är chef över landets poliser utan enbart över de ca 200 poliser som jobbar på Rikspolisstyrelsen. Formellt är han också chef över Rikskriminalens poliser och polishögskolans. Men de allra flesta, kanske 19 000 av landets 20 000 poliser, är rikspolischefen inte chef över.

Det säger sig självt att organisationen är svår att styra och leda. Det finns egentligen i dag ingen som styr och leder svensk polis som helhet på myndighetsnivå.

Jag är övertygad om att vi måste föra samman svensk polis och jobba mer enhetligt men också arbeta mer tillsammans med andra brottsförebyggande och brottsutredande myndigheter. Detta kommer jag att återkomma till i mitt nästa inlägg.

Anf. 14 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! För mig och Centerpartiet ska polisens verksamhet ha sin grund i lokalsamhället. Det är också den ståndpunkt som hela Polisorganisationskommittén intog.

Det är genom att ha lokalt närvarande och tillgängliga poliser som det brottsförebyggande arbetet blir framgångsrikt. Men det behövs också för att man ska kunna utreda brott som har begåtts.
En polis som inte har anknytning till den ort där brottet har begåtts har betydligt svårare att utreda en lokal brottslighet. Den lokala polisen har kontaktnät och förhoppningsvis ett uppbyggt förtroende som gör att det blir lättare att få in nödvändiga upplysningar för att kunna utreda brottet.

Jag vill också se ett betydligt närmare samarbete mellan polisen och lokalsamhället i övrigt. Polisen kan göra mycket för att öka tryggheten men långt ifrån allt. Många nödvändiga beslut ligger på den kommunala befogenheten, från sociala insatser, som såklart är jätteviktiga i det brottsförebyggande arbetet, till förbättrad belysning runt torget. Vi ska inte heller glömma näringsliv och föreningsliv som ofta gör ett viktigt arbete när det gäller det brottsförebyggande, men det kan säkert bli ännu bättre i samarbete med polisen.

Fru talman! Vi i Centerpartiet behöver alltså inte starta någon kampanj för att få fler synliga och tillgängliga poliser i hela landet. Det har vi jobbat med i årtionden redan.

Jag måste också komma tillbaka till Jimmie Åkessons 12 miljarder i papperskorgen. Vad betyder det? 60 procent av alla resurser som i dag går till svensk polis används enligt Jimmie Åkesson på ett värdelöst sätt. Det är som att kasta pengarna i papperskorgen. Då ska man komma ihåg att mer än 70 procent av alla polisens resurser går till personalkostnader. Alltså är en stor andel av de personalkostnaderna att kasta pengarna i papperskorgen. Sverigedemokraterna tycker att tusentals polisanställda är värdelösa och att deras löner är som att kasta pengarna i papperskorgen. Det är det enda sättet man kan tolka det uttalandet på.

Samtidigt som man konstaterar att grunden för polisens arbete ska finnas lokalt måste man också konstatera att flera specialiteter inte kan ligga lokalt utan måste finnas på en regional eller nationell nivå. Narkotikahundar eller för delen likhundar, specialister i gärningsmannaprofilering, specialister på att utreda barnpornografi eller civila utredare när det gäller it är olika uppgifter där man måste fundera över var resurserna ska ligga. Det är inte bara lokalt, och det är inte bara resurser som ska vara synliga utåt. Polisen måste också ha många andra specialiteter inom sin organisation.

Jag tycker inte att det är vi politiker som ska avgöra om resurserna ska finnas på det ena eller andra stället. Det tror jag att man klarar bäst inom polisorganisationen, och det är det som Polisorganisationskommittén lägger fram.

Polisorganisationskommittén säger också tydligt att det är subsidiaritetsprincipen som ska gälla. Det är viktigt och något som jag helt står bakom, det vill säga att resurserna ska läggas så långt ned i organisationen som möjligt och bara får centraliseras om det ökar effektiviteten och är rationellt för polisens totala organisation.

Fru talman! Jag vill kort säga något om det som Vänsterpartiets Leif Lindström pratade om när det gäller poliser som har begått brott. Den saken har också utretts i Polisorganisationskommittén, och alla åtta partierna var överens. Jag hoppas att inte Vänsterpartiet har ändrat sig igen.

Anf. 22 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Jag måste återkomma till Jimmie Åkesson och den häpnadsväckande okunnigheten som visades tidigare. Bara så att du vet: Polisen kan inte häkta någon över huvud taget. Det är bara domstol som kan häkta någon. Den som är häktad kommer inte ut en timme senare. Det går inte att komma till sådana här debatter och vara så dåligt påläst.

För att göra Morgan Johansson lite glad tänkte jag återkomma till utbildningsfrågorna.

Centerpartiet står bakom grunderna i Anders Danielssons utredning om hur polisutbildningen bör förändras. Vi menar att de delar av utbildningen som motsvarar högskoleutbildning ska ge högskolepoäng. Det ska också vara möjligt att efter examen forska och kanske doktorera inom Polishögskolan.

Samtidigt är det viktigt att säga att hur välutbildade poliser vi än får måste de ha rätt utbildning som passar till olika behov som finns i samhället. Poliserna finns inte till för poliserna, utan poliserna finns till för samhället och vår gemensamma trygghet i samhället.

Tiden för att förändra polisutbildningen är inte just nu. Vi håller på med den största förändringen av Polissverige på över 40 år. Jag tror inte att vi samtidigt ska vända upp och ned på polisutbildningen. Som jag ser det bör faktiskt utbildningen få vänta tills den nya polisorganisationen är på plats.

Fru talman! Jag vill tacka för debatten. Det är inte första och säkert inte sista gången som vi debatterar polisen i riksdagen, men det är ändå glädjande att det finns en så pass stor samstämmighet i alla fall. Vi som satt i Polisorganisationskommittén lyckades komma överens till hundra procent. Alla representanter för samtliga åtta riksdagspartier står bakom betänkandet. Det är en stor styrka nu när förslagen ska genomföras.

Herr talman! I dag debatterar vi alltså polisfrågor här, även om det kanske har varit lite ensidigt vilka frågor som har debatterats. Det är 61 motionsyrkanden som har lämnats in under allmänna motionsperioden förra året. Detta är en mer eller mindre återkommande debatt som vi har varje år. Och även om polisfrågor alltid är intressanta och aktuella brukar det nästan alltid vara samma frågor som vi debatterar, men det finns ett par helt nya frågor i betänkandet som jag tänker ta upp lite senare.

Först vill jag säga några ord om polisens organisation och den polisorganisationskommitté som presenterar sitt betänkande den 30 mars.

Kommittén har jobbat i mer än ett och ett halvt år och har ledamöter från samtliga riksdagspartier. Där har alla partier deltagit och bidragit på ett positivt sätt. Vi har valt att försöka komma överens i stället för att söka konfrontation. Det känns mycket bra att det finns ett brett stöd för de förslag som kommer att läggas fram. Det ökar dessutom möjligheten för ett snabbare och smidigare genomförande.

En del av de reservationer som finns i dagens betänkande berörs direkt eller indirekt av Polisorganisationskommitténs förslag. Det gäller till exempel polisnärvaro i hela landet och kriminalsökhundar som nationell resurs. Även det förslag som det inte finns någon reservation om men som Elin Lundgren tog upp, det som vi kallar Reko, hade det varit lämpligt att ta upp när vi utreder hela polisorganisationen. Men er representant i Polisorganisationskommittén ville inte ta upp frågan där, så förutsättningarna att få något genomfört om man inte ens tar upp det när vi utreder polisens organisation är kanske inte så stor.

Jag kan inte heller låta bli att kommentera en annan del av Elin Lundgrens anförande. Hon nämnde att Socialdemokraterna vill höja minimistraffet för grovt vapenbrott till ett år för att möjliggöra hemlig teleavlyssning. Det kanske är bra. Minimistraffet för grovt vapenbrott behöver höjas. Det kan vi nog vara överens om. Men för att få använda hemlig teleavlyssning måste minimistraffet vara minst två år, så det kanske inte var det bästa argumentet. Men vi kan nog vara överens om att straffet behöver höjas.

Även vissa andra reservationer i betänkandet känns lite märkliga. En reservation som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans handlar om att utreda hemliga tvångsmedels effektivitet. Då kan man påpeka att det redan pågår en sådan översyn av de hemliga tvångsmedlen. Den blir klar den 30 juni i år. Då frågar man sig: Vill ni avbryta den översyn som pågår, eller vill ni att frågan ska utredas en gång till fast den andra utredningen snart är klar? Det kan vara intressant att veta.

Herr talman! Det finns väldigt många som har synpunkter på hur polisen arbetar och styrs, om misslyckanden och om vad borde göras annorlunda. Precis som många andra vill jag säga att vi har väldigt många bra poliser som gör ett väldigt bra arbete dagarna i ända. De sliter och kämpar för att göra vårt samhälle tryggare, för att förebygga brott och utreda brott.

Samtidigt vill jag också säga att vi ställer högre krav på svensk polis. Resultaten måste faktiskt förbättras. Och det finns oacceptabla skillnader mellan olika länspolismyndigheter.

Det är inte den enskilde polismannen på fältet som ska ha skulden för detta, utan det är den organisation som vi alla har varit med och beslutat om. Dagens polisorganisation med Rikspolisstyrelsen och 21 länspolismyndigheter är mycket svårstyrd. De flesta tror att rikspolischefen är chef över Sveriges poliser, men så är inte alls fallet. Rikspolischefen är faktiskt chef över ganska få poliser.

Organisationsförändringen till en nationell polismyndighet är verkligen välkommen. Det blir ingen liten myndighet utan landets största med en budget på över 20 miljarder kronor, men den blir ändå mer möjlig att styra och leda än dagens organisation.

Samtidigt som svensk polis behöver organiseras på ett nytt sätt med en nationell polismyndighet måste det betonas att det är polisen lokalt som gör samhället tryggare och som kan förebygga brott. Det måste finnas poliser nära och tillgängliga, och det är lika viktigt i Norrlands inland som i Stockholms förorter. Det är genom en nära kontakt mellan polisen och medborgarna som man kan bygga upp förtroendet som gör att man kan utreda brott och förebygga brott.

Jag vill också ta upp två frågor som jag tror att vi inte har debatterat här i kammaren förut. Jag börjar med Sverigedemokraternas reservation, som tydligen Mikael Jansson ska prata mer om här senare, om att bygga upp en svensk gendarmeriorganisation vid sidan om den ordinarie polisen, som ett slags mellanting mellan polis och militär.

Gendarmeri finns i ganska många länder, även i Europa. Men trenden är att de flesta länder börjar inse att olika sorters polisorganisationer ställer till med problem. Det ställer till med problem vad gäller underrättelser mellan organisationerna, och det blir lätt prestige mellan organisationerna och osäkerhet om vem som ska göra vad.

I Sverige har vi en ordning där militären kan hjälpa polisen i alldeles speciella situationer, men i övrigt tycker vi att det är viktigt att hålla isär militär och polis. Man funderar på hur Sverigedemokraterna kan tycka att vårt land skulle bli tryggare med ytterligare en polisstyrka som dessutom skulle vara militärt organiserad.

Den andra frågan som är ny för utskottet och även för riksdagen, skulle jag tro, är frågan om Eritreas beskattning av exileritreaner.

Utskottet har fått ett tydligt besked från Utrikesdepartementet att folkrätten ger en stat rätt att ta ut skatt även om personen inte längre bor i landet. Dock är det inte tillåtet att vidta åtgärder för att driva in skatt på ett annat lands territorium. Det betyder att det är tillåtet att ta ut skatt av den som vill betala, men det är inte tillåtet att driva in pengarna med något slags exekutiva åtgärder.

Det finns ett antal polisanmälningar om att det förekommer utpressning och hot här i Sverige mot exileritreaner för att de ska betala in skatten på 2 procent. Polisens undersökning av detta pågår, och den ska vi från politiskt håll över huvud taget inte påverka. Det är polis bäst på. De ska utreda huruvida brott har begåtts. Det är inte en politisk fråga. Först när polisen är klar går det att bedöma om det behövs några ytterligare politiska initiativ i denna fråga.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det givetvis ska vara fritt att betala för den som vill, men det ska vara lika givet att den som inte vill betala inte heller ska behöva göra det.

Nu, herr talman, skulle jag egentligen vara klar eftersom det har gått åtta minuter. Men jag känner att jag också måste säga någonting om polisutbildningen. Jag kan ju alltid förekomma replikanterna.

Centerpartiet vill ha en akademisk polisutbildning. Men vi vill inte se en utbildning där alla ska bli specialutbildade på samma sätt. Vi menar att det behöver finnas olika delar av utbildningen, först en grundläggande polisutbildning och sedan en typ av AT-tjänstgöring, alltså en praktik ute i verksamheten. Efter det kan man gå vidare och specialisera sig. Man kan bli specialist på brottsförebyggande, på ungdomsbrott eller på någon annan viktig del av polisens verksamhet.

Det är också viktigt att betona att det under poliskarriärens gång måste finnas goda möjligheter till vidareutbildning och att få ytterligare specialistkunskaper.

Tydligen förvånar det en del av oppositionspartierna att det finns oenighet mellan allianspartierna i vissa frågor.

Jag letade upp motsvarande betänkande om polisfrågor från 2006. Då fanns en reservation för att ombilda polisutbildningen till en högskoleutbildning. Fyra partier stod bakom reservationen, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville inte alls ombilda polisutbildningen till högskoleutbildning, men Vänsterpartiet ville det – och tillsammans utgjorde ni riksdagsmajoritet. Ni var oeniga i frågan.

Konstigare är det inte. Samarbetspartier kan ha olika syn i vissa frågor.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 179 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jag är förvånad över att Arhe Hamednaca säger att det är så stor skillnad mellan det som vi i majoriteten står bakom och det som samtliga tre rödgröna partier nu står bakom.
Jag tycker inte alls att det är så stor skillnad.

Jag blir förvånad när det sägs att det inte är en polisfråga om någon har hotat eller tvingat fram betalning av denna tvåprocentiga skatt. Det är klart att det är en polisfråga om någon använder våld, hot eller utpressning för att få en annan person att göra något som man inte vill. Det är en polisfråga. Det är ett brott om så sker, och brott utreder polisen. Det är inte Utrikesdepartementet som utreder detta. Det är klart att det är en polisfråga om någon begår brott i Sverige.

I denna FN-rapport rekommenderas staterna att utreda om den eritreanska skatteindrivningen i deras respektive länder är laglig. Detta läser jag i er egen reservation.

Polisen håller på att göra en utredning av huruvida de metoder som har använts är olagliga. Det är först när denna polisutredning är klar som vi kan ge svar på om det är olagligt eller inte. Skulle det inte vara olagligt är det klart att vi kommer att komma tillbaka med åtgärder eftersom det inte är någon som accepterar denna typ av indrivning av skatter i ett annat land. Det är vi överens om.

Anf. 180 ARHE HAMEDNACA (S) replik:

Herr talman! I grunden är vi överens. Det som vi säger är att regeringen enligt FN-rekommendationen bör låta utreda frågan.

De människor som har gått till polisen har tröttnat. De har skrivit till regeringen i flera år. Flera papper har skickats till Utrikesdepartementet. Demokratianhängare har skickat dessa papper, men de har tröttnat. Detta är inte en polisiär fråga. Detta handlar faktiskt om att det är regeringens och riksdagens fråga eftersom det är en politisk fråga. Det handlar om en stat som terroriserar sina gamla medborgare.

FN uppmanar sina medlemmar att utreda denna fråga. FN säger inte att man ska gå tillbaka polisen. Varför ska polisen göra denna utredning? Varför gör inte regeringen det? Varför ska vi vänta på att den polisanmälan som två tre personer har gjort ska utredas? Detta är en stor fråga. Detta är inte en polisfråga. Det är ytterst regeringens fråga. Det är en politisk fråga. Det är inte en polisfråga.

Jag tycker att man bagatelliserar FN:s rekommendationer när man säger att det görs en polisutredning. Men om polisen säger att den inte har några bevis. Vad ska man då säga?

Anf. 181 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det känns inte alls bra att debattera detta. Det finns så många saker som oppositionen och majoriteten är oeniga om. Det känns därför konstigt att debattera en fråga som vi egentligen inte är oeniga om. Vi kunde ha valt polisutbildningen eller någonting annat – men skämt åsido.

Om det är ett brott som har begåtts, och om någon har hotat, använt utpressning eller något annat sätt är det inte regeringen som utreder det, utan det är polisen som utreder huruvida brott har begåtts eller inte i dessa enskilda fall. När utredningen är klar går man till åklagaren, om åklagaren inte redan är inkopplad, och det blir ett åtal, och sedan döms dessa personer i domstol. Det kan de inte göra om de har diplomatisk immunitet. Men såvitt jag har fått veta kan det också finnas lokalanställda som inte har diplomatisk immunitet, och då kan dessa personer dömas.

Om det då visar sig att dessa personer döms, är det inte bra? Arhe Hamednaca, du menar att detta inte är någon polisfråga. Menar du att det inte ska utredas? Ska dessa personer, om de nu har begått ett brott, inte dömas för det? Regeringen kan inte döma någon. Det är inte regeringens roll över huvud taget. Men det kan en domstol göra. Då måste polisen utreda.

Om det visar sig vara olagligt och personer döms för detta har vi kommit en bra bit på väg mot målet att stoppa denna typ av indrivning som människor ofrivilligt utsätts för. Som ni själva skriver i reservationer finns det inga folkrättsliga hinder mot skatteuttag. Den som vill betala ska få göra det. Man gör det lite för enkelt för sig om man säger att man ska stoppa detta skatteuttag. Det handlar om att de som tvingas till detta inte ska behöva betala. Det tror jag att vi är helt överens om.

Anf. 182 ARHE HAMEDNACA (S) replik:

Herr talman! I grunden är vi överens, och det är bra. De som begår brott ska utredas av polisen. Det är bra.
Det är inte sant att detta är frivilligt. Sedan måste jag erkänna att det finns en liten klick som inte bara betalar skatt. De kanske betalar hela lönen och ger gåvor. Man kan hitta grupper i Sverige som betalar pengar till konstiga nätverk och annat. Sådana kan finnas. Men en majoritet tvingas till detta.

Problemet är att detta inte handlar om dem som kanske är civilanställda och inte är diplomater. Detta handlar om en regering eller en ambassad som hela tiden jobbar med dessa frågor. Det är tusentals människor som är svenska medborgare och som förföljs i detta land. Jag tror inte att det räcker med dessa polisanmälningar. Jag tror inte att det kan leda till något. Men jag hoppas, precis som du säger, Johan Linander, att polisutredningarna kan leda till någonting. Vi får se vad de kan leda till. I grunden är vi överens i riksdagen. Men vi måste lova att det ska vidtas åtgärder om detta inte leder någonstans. Då måste vi här lova dem som sitter och väntar att vi väntar på polisutredningen och att om den inte leder någonstans ska vi ta ett grepp om detta.

Herr talman! Precis som många redan varit inne på har vi diskuterat denna fråga under lång tid. Det är åtta år sedan vi började diskutera frågan i Sveriges riksdag, och det är sex år sedan Sverige sade ja till direktivet och EU antog det. För mig är detta ändå en sorglig dag, när vi tvingas implementera datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning. Vi kommer i dag inte att fatta något beslut för eller emot datalagring, utan vi fattar beslut om hur direktivet ska implementeras.

Vi går tillbaka lite historiskt. Precis som flera varit inne på var dåvarande justitieminister, socialdemokraten Thomas Bodström, drivande i EU för att införa detta direktiv. Han lyckades, och i mars 2006 antogs direktivet. Det skulle i huvudsak ha varit implementerat i svensk lagstiftning den 15 september 2007.
Från första början har vi i Centerpartiet motarbetat direktivet. Vi var ett av fyra partier här i Sveriges riksdag som sade nej till direktivet. Det beror på att detta är en djupt ideologisk fråga för Centerpartiet. Som liberaler vill vi inte ha ett övervakningssamhälle. Vi vill inte se det växa fram. Vi vet också att det finns en stor fara med denna typ av databaser. Uppgifter kan läcka ut och gör ibland det. Staten ska inte tvinga fram stora integritetskränkande databaser över hur vi kommunicerar med varandra.

Det finns brottsbekämpande åtgärder som i sig är integritetskränkande men som ändå är proportionella – det brottsbekämpande behovet överväger den kränkning som åtgärden innebär. Det gäller till exempel hemlig telefonavlyssning och husrannsakan. Men vi menar att datalagringsdirektivet inte är proportionellt. Nyttan och behovet av datalagringsdirektivet överväger inte det integritetsintrång som det innebär.

Detta har vi framfört under snart åtta års tid. Vi förlorade frågan 2006, och direktivet antogs. Vi har dock från Centerpartiets sida fortsatt att aktivt motarbeta direktivet där det kan förändras, det vill säga inom EU. Vi har fått med oss vår liberala partigrupp i EU på att datalagringsdirektivet ska göras frivilligt för EU-länderna.

Herr talman! Nu står vi med ett EU-direktiv som jag och Centerpartiet skarpt ogillar. Ändå är vi tvungna att implementera det i svensk lagstiftning. Det är en icke speciellt trevlig situation när det reella handlingsutrymmet har reducerats till ett möjligt alternativ.

Det finns de i debatten – även om Vänsterpartiet och Miljöpartiet i det här fallet över huvud taget inte vill diskutera den frågan – som påstår att Sverige inte skulle behöva implementera direktivet. Men det stämmer inte. EU-rätten är mycket tydlig: Alla medlemsländer är skyldiga att implementera de direktiv som finns.

Jens Holm talade tidigare om att driva detta till domstolen. EU-domstolen har ju redan i en dom slagit fast – i det så kallade överträdelseförfarandet – att Sverige har överträtt gällande fördrag och ska implementera datalagringsdirektivet. Jag tycker att det är besynnerligt hur man argumenterar för att Sverige ska trotsa en domstol. Man argumenterar för att Sverige ska nonchalera gällande regler och EU-domstolens utslag.

Det finns också de som försöker argumentera som om Sverige kan strunta i att följa de regler som finns och som vi själva har varit med och röstat för och i stället betala oss fria genom att betala det vite som nu löper. Det finns dock ingen paragraf i Lissabonfördraget som säger att de som har råd kan köpa sig fria och slippa genomföra EU:s beslut. Så är det inte.

Dessutom är det en ohållbar inställning i en rättsstat att säga att Sverige skulle kunna strunta i att följa gemensamma regler och i stället betala. Man kan undra om Maria Ferm och Jens Holm tycker att det skulle vara okej om en ekonomiskt oberoende person säger: Jag har råd att betala böterna, så jag struntar i att följa de regler som finns. Ska den som är rik ge sig själv rätten att inte följa de regler som finns och som andra måste följa? Är det lämpligt att medborgare, eller för den delen länder, medvetet inte följer demokratiskt fattade beslut och domstolsutslag och i stället försöker köpa sig fria?

Herr talman! Jag började med att tala om det historiska perspektivet. Med anledning av vad Miljöpartiets och Vänsterpartiets representanter har sagt här i kammaren tidigare måste jag återkomma till vad vi tidigare har gjort i den här frågan.

Det var alltså mer än sex år sedan frågan ja eller nej till datalagringsdirektivet avgjordes, men ändå låter det på vissa debattörer som om det är den frågan vi avgör i dag. Så är dock inte fallet. Detta är också en ganska ny konstruktion från Miljöpartiets och Vänsterpartiets sida.

Jag har gått tillbaka till gamla protokoll för att se vad ni har gjort tidigare här i riksdagen. I mars 2006 behandlade riksdagen en motion om av Lars Ohly, Vänsterpartiet, om datalagringsdirektivet. Då hade frågan precis avgjorts i EU. Det var inget parti som reserverade sig till förmån för motionen, men i stället valde Centerpartiet tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna att skriva ett särskilt yttrande. Där framförde vi gemensam kritik mot datalagringsdirektivet, framför allt med integritetsargument: ”Vi har framfört kritik mot förslagen genom hela processen. Ett direktiv är juridiskt bindande för Sverige, men vår principiella kritik kvarstår.”

Då, 2006, hade Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan förstått att direktiv är juridiskt bindande för Sverige. Vad hände sedan?

Vi flyttar oss fyra år framåt i tiden, till februari 2010. Då behandlade justitieutskottet återigen motioner om datalagringsdirektivet. Då gick Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ihop i en reservation och skrev bland annat: ”Eftersom direktivet är beslutat i EU följer det dock av Sveriges förpliktelser som medlemsland att genomföra detta i svensk lagstiftning.”

År 2006 hade ni förstått att direktiv är juridiskt bindande för Sverige, och fortfarande 2010 ansåg ni att Sverige var förpliktat som medlemsland att genomföra datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning. Men sedan var det något som hände. Det är ju inte så att EU:s regler skulle ha förändrats på något sätt, utan det var något som hände i Miljöpartiets och Vänsterpartiets retorik.

Dessutom måste man nämna att för två år sedan, på våren 2010, meddelade Alice Åström, som då var gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen, att det rödgröna regeringsalternativet hade kommit överens om att implementera datalagringsdirektivet i svensk lag. Hon sade att Sverige är skyldigt att införa direktivet i nationell lag, och hon kunde också berätta att uppgifterna ”enbart” skulle lagras i ett år.

Vänsterpartiets ledare i riksdagen sade då att Socialdemokraterna hade förespråkat två års lagring men att Vänsterpartiet och Miljöpartiet genom förhandlingar hade fått ned lagringstiden till ett år. Jag tror bestämt att Maria Ferm och Jens Holm glömde att berätta just det här i sina anföranden. Om de rödgröna vunnit valet 2010 hade datalagringsdirektivet redan varit implementerat i svensk lag, och vi hade haft dubbelt så lång lagringstid, det vill säga ett år i stället för sex månader. Vi är även av detta skäl tacksamma för att det inte blev en rödgrön valseger.

Jag vill avsluta med att säga detta är en jobbig dag. Vi står här med ett lagförslag som vi egentligen inte vill ha men som vi ändå måste rösta för. Sverige är skyldigt att implementera direktivet. Att vara med i ett samarbete som EU innebär fördelar men också nackdelar. I alla samarbeten krävs det kompromisser, så även i dag.
(Applåder)

Anf. 49 JENS HOLM (V) replik:

Herr talman! Jag lyssnade på Anders W Jonsson, gruppledare för Johan Linanders parti, Centerpartiet, i Sveriges Radio den 15 mars. Då sade Anders: Centerpartiet har försökt skjuta upp detta så långt som det någonsin har gått. Det är det som Johan Linander nu försöker påvisa i sitt anförande.

Det är helt korrekt att Centerpartiet har varit motståndare och kritiska till datalagringsdirektivet. Det som Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde för ett år sedan var att vi fick igenom en minoritetsbordläggning. Vi ville skicka tillbaka detta till regeringen och att det skulle göras om eller att man skulle ta striden för att Sverige skulle kunna stoppa implementeringen av datalagringsdirektivet.

Eftersom ni i Centerpartiet säger att ni har försökt skjuta upp detta så långt som möjligt vill jag fråga: Vad har ni gjort under det år som nu har gått sedan beslutet om minoritetsbordläggning? Det är min första fråga.
Min andra fråga berör det som Johan Linander anförde. Man ska väl vara helt ärlig och säga att det är fler partier än Centerpartiet som i alla lägen inte har varit helt glasklara i den här frågan. Jag vill vara mycket noga med att understryka att den så kallade uppgörelse som Linander hänvisade till från 2010 mycket snart därefter hävdes av vår partistyrelse, som är ännu högre än en riksdagsrepresentant. Mycket snart efter att den hade gått igenom sade vi att den inte gäller. Det hade alltså aldrig blivit politik vid en rödgrön valseger. Det tycker jag är väldigt viktigt att framföra.

Anf. 50 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det är fortfarande tydligt hur Jens Holm fortsätter blunda för Sveriges skyldighet att implementera direktivet. Nu tar jag detta direkt, så att du har ett replikskifte på dig att svara: Menar Jens Holm att Sverige inte är skyldigt att implementera direktivet? Vilken del av fördraget ger oss i så fall den rätten? Och menar Jens Holm att Sverige ska bryta mot EU-domstolens utslag? I vilka andra lägen tycker Jens Holm att det är en bra sak att bryta mot vad domstolar kommer fram till.

Så ska jag svara på Jens Holms frågor. Det pågår, som Jens Holm också vet, en utvärdering i kommissionen. Det har varit lite si och så med den eftersom många länder inte har velat lämna in de uppgifter som krävs. Jag tycker också att det är något som vi ska ta med oss i de vidare förhandlingarna i rådet och kanske allra mest i parlamentet. I Europaparlamentet tror jag att man har den största möjligheten att stoppa direktivet och få till stånd en ändring.

Låt oss gemensamt i den liberala gruppen tillsammans med er partigrupp i Europaparlamentet ändra direktivet där det kan ändras. Det är ju EU som äger den här frågan. Det är i EU som direktivet kan förändras och förhoppningsvis tas bort.

Det är inte vi i Sveriges riksdag som kan göra det. Det är inte i voteringen i dag klockan fyra som vi kan ta bort direktivet.

Nu är vi i den situationen att direktivet ska implementeras. Det kan man göra på olika sätt. Jag skulle ha full förståelse för en argumentation om att ni inte vill ta med de ytterligare två sakerna i implementeringen. Det hade varit en ärlig argumentation att hävda att vi gör det på fel sätt. Men att argumentera som om Sverige inte skulle behöva implementera direktivet tycker jag inte är riktigt ärligt.

Anf. 51 JENS HOLM (V) replik:

Herr talman! Jag noterar att det inte är bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som kommer att rösta mot datalagringsdirektivet. Såvitt jag vet är det flera centerpartister som kommer att rösta emot klockan fyra, och jag hoppas att fler kan ansluta sig.

Om man lyssnade på den ansvariga kommissionären Cecilia Malmström vid Ekots lördagsintervju nu i helgen sade hon ungefär så här: Medlemsländerna vill ha det här direktivet! Den ansvariga kommissionären säger alltså själv att detta är ett hafsverk och att hon fortfarande är skeptisk, men att vi måste göra om det och sedan införa det igen därför att medlemsstaterna kräver det.

Sverige är en av medlemsstaterna. EU är alla vi medlemsstater. Jag menar att Sverige inte ska införa detta. Jag tycker att den svenska regeringens argument för att inte få böter från Bryssel har varit synnerligen undermåliga. Vi ska hänvisa till Europakommissionen. Vi ska hänvisa till stadgarna om de mänskliga rättigheterna. Dessa argument har inte Sveriges regering fört fram, och därför har man inte varit särskilt framgångsrik.

Jag vill inte att detta främst ska vara en juridisk process vare sig i EU-domstolen eller i Europadomstolen, där man också kan driva de här fallen. Jag vill att detta ska vara en politisk process. Det sker hela tiden på EU-nivå att medlemsländer vägrar införa olika förordningar och direktiv. De argumenterar för det. Och vet ni vad? Ibland vinner de.

Jag tycker inte att regeringen ens har försökt. Där skulle Johan Linander och Centerpartiet verkligen ha kunnat bidra. Jag noterar att jag ännu inte har fått något svar på vad ni gjorde under året efter minoritetsbordläggningen. Tanken var att vi motståndare skulle få ett år till att övertyga regeringen och sedan övertyga EU om att detta inte skulle införas. Ni gjorde ingenting, såvitt jag vet.

Anf. 52 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jens Holm fortsätter med något slags skröna om att det skulle vara vanligt att EU-länder inte implementerar direktiv. Sanningen är att det aldrig har hänt att ett EU-land har vägrat att implementera ett direktiv och i stället systematiskt valt att betala vite.

De situationer som du nämner handlar oftast om tvister om huruvida ett direktiv ska implementeras fram till dess att domstolen kommer fram till ett utslag. Det är det du efterfrågar. Men nu har EU-domstolen redan kommit med ett utslag. I överträdelseförfarandet har EU-domstolen kommit fram till att Sverige inte har följt fördragets regler. Vi är skyldiga att göra det, och vi ska implementera direktivet.

Jens Holm argumenterar för att vi ska bryta mot domstolens utslag men vägrar konsekvent att svara på mina frågor. Jag ställde en lång rad frågor till dig, men du svarade inte på en enda av dem.

Jag ska försöka svara på din fråga. Vad har vi gjort under det här året? Hur har vi agerat? Precis som jag var inne på har Sverige inom kommissionens utvärdering gjort precis som andra länder har gjort – eller åtminstone borde ha gjort – och skjutit in uppgifter om hur detta fungerar. Det är klart att vi får titta på uppgifterna om hur det fungerar i Sverige utan datalagringsdirektivet och hur viktiga denna typ av uppgifter är inom den brottsutredande verksamheten, för det kan vi ändå vara överens om. Så sent som den 29 februari debatterade vi här i kammaren hur polisen ska få använda hemlig teleövervakning tillsammans med telefonavlyssning och kameraövervakning. Då var vi alldeles överens. Det fanns ingen reservation från Vänsterpartiet eller Miljöpartiet, och ni var inte ens med i debatten. Hur uppgifterna ska få användas och att de är viktiga är vi alltså trots allt överens om.

Anf. 53 MARIA FERM (MP) replik:

Herr talman! Jag har stor respekt för Johan Linanders grundsyn om att direktivet är integritetskränkande. Jag har också full förståelse för den vånda som det måste vara när man känner att man tvingas rösta för en sådan här lagstiftning. Det är väl också därför flera centerpartister, eller åtminstone en, redan nu har sagt att de inte kommer att rösta för detta.

Det är viktiga åsikter som Johan Linander tar upp. Hur ser vårt samarbete inom EU ut? Och vad händer med direktiv som är tvingande och som ska införas i den nationella lagstiftningen? Det är såklart inte en enkel fråga.

Vi säger inte att Sverige ska säga nej och betala böter i all framtid och sedan tro att allting löser sig. Då har vi förstås fortfarande problemet med dels böter, dels att detta är infört i en massa andra länder med medborgare vars personliga integritet också inskränks. Det är inte så vi vill se på EU-samarbetet.
Däremot anser vi att Sveriges regering har förhållit sig otroligt passiv under tiden. Därför är det inte rimligt att införa detta i svensk lag utan att man kämpar för att kunna omförhandla det eller riva upp det.

Detta är något som Sveriges regering inte har gjort i tillräckligt stor utsträckning. De argument som kom fram under processen där Sverige inte har infört detta under det senaste året har inte varit tydliga. Uppenbarligen har man valt fel strategi, eller så har man inte haft någon strategi. Detta är ett stort problem.

När vi i eftermiddag röstar nej till att införa direktivet handlar det om att vi vill att regeringen i stället på EU-nivå ska agera för att omförhandla direktivet, till exempel så att man gör det frivilligt för medlemsländer att införa det. Då slipper vi hela problematiken.

Anf. 54 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Precis som Vänsterpartiet vägrar Miljöpartiet tala om vilken del av Lissabonfördraget som ger oss rätt att inte implementera direktivet och att EU-domstolen i överträdelseförfarandet redan har meddelat i en dom att Sverige är skyldigt att implementera direktivet. Vi har överträtt fördragets regler.

I vilka sammanhang är det okej att bryta mot domstolsutslag? Inte heller Maria Ferm tog upp det i sitt anförande. Men nu har du en chans att gå in på detta i replikväxlingen. Tänk er att länder säger: Visserligen finns det en demokratisk institution, en domstol, som säger att vi ska göra så här, men vi vägrar att göra det i alla fall! Är det lämpligt?

Precis som Jens Holm var inne på finns det Centerpartister som i dag kommer att rösta annorlunda – som inte kommer att rösta för förslaget. Det beror framför allt på att detta är en oerhört känslig fråga för Centerpartiet eftersom vi är mot direktivet men står i situationen att vi måste rösta igenom det till svensk lagstiftning. Det är problematiskt.

Centerpartiet är Sveriges öppnaste parti. Vi har inte en partipiska som tvingar våra ledamöter att rösta på ett visst sätt. Det gör att det finns de som gör andra avvägningar. Andra partier skulle förmodligen ha haft jättestora problem med detta, men vi ser det i stället som en möjlighet. Vi tycker att det är viktigare att vara ett parti som ger utrymme för enskilda ledamöter. Det tycker vi är viktigare än att piska alla att tycka precis likadant.

När Maria Ferm ändå svarar på vilken del av Lissabonfördraget som ger oss rätt att strunta i reglerna skulle hon också kunna ta upp en annan fråga. Om vi nu inte får en förändring, som regeringen tror att regeringen skulle kunna få fram – vad ska vi göra då? Vad blir nästa steg? Är det att lämna EU? Är det lösningen?

Anf. 55 MARIA FERM (MP) replik:

Herr talman! Jag tror att vi är långt ifrån det eftersom ansvarig kommissionär själv säger att detta är ett hafsverk och att det kommer att göras en översyn. Det kommer alltså att ske någon form av förändring av datalagringsdirektivet inom kort. Därför känns det ännu märkligare att införa det i dag. Vi har diskuterat att betala böter, kostnader och så vidare.

Vi kan införa en lagstiftning nu, utan att ha gjort någon form av motstånd eller försökt förändra det hela, som kommer att kosta branschen ungefär 1 miljard. Sedan måste detta kanske förändras i stora delar eller så blir det hela frivilligt så att det var onödigt att införa lagstiftningen från början. Också det känns ganska oansvarigt. Det är helt fel tidpunkt att göra detta.

Jag skulle vilja vända mig mot beskrivningen av att det i nuläget inte finns något alternativ till att implementera lagen. Det stämmer inte. Sveriges regering kan agera för att omförhandla direktivet. Det pågår en debatt i Europa som fler länder kan ansluta sig till eftersom det finns kritik mot att så pass mycket integritetskränkande lagstiftning införs. För ett tag sedan genomfördes demonstrationer runt om i Europa mot ACTA, till exempel. Detta är en levande debatt.

Jag tycker att ni som representanter för regeringspartier frånsäger er det ansvar eller det inflytande som ni kan ha. Ett exempel på detta, som jag tog upp tidigare, är hur Sverige under lång tid har brutit mot EU:s art- och habitatdirektiv när man har iscensatt en licensjakt på utrotningshotad varg.

Det har Sverige tagit stark strid för i EU. Det finns inget som säger att vi inte kan göra samma sak här. Varför är det okej att bryta mot bestämmelser inom EU när det gäller vargfrågan men inte när det gäller den här frågan?

Anf. 56 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det var inte senare än i november förra året om jag minns rätt, eller möjligtvis i december, som vi senast debatterade kommissionens utvärdering av direktivet här i kammaren. Maria Ferm var liksom jag med i debatten. Vi vet också vilket underlag vi hade inför den debatten.

Kommissionens utvärdering handlade snarast om att direktivet som det ser ut i dag inte var tillräckligt omfattande. Man ville inte ge en så stor spännvidd för vilka tider som medlemsländerna ska få lagra som mellan sex månader och två år. Där tyckte kommissionen att det kanske var för stor skillnad. Det skulle kanske smalnas in så att vi tvingas till ett års lagring.

Kommissionen tyckte också att det fanns för stora möjligheter för medlemsländerna att själva bestämma när uppgifterna skulle få användas. EU vill även lägga sig i regler för när polisen ska få ut uppgifterna. Det är regler som i dag är rent nationella och som vi också har debatterat här i kammaren så sent som den 29 februari och då var helt överens om.

Det är kommissionens utvärdering så här långt. Jag skulle verkligen önska att kommissionen skulle komma fram till att det inte är ett bra direktiv och att vi ska ta bort det. Men tyvärr är det ingenting av utvärderingen hittills som visar på det.

Vi har haft den debatten i kammaren. Det är något naivt att lura lyssnare och andra att det skulle finnas en stor möjlighet att förändra direktivet i positiv riktning. Jag är mer orolig för att när kommissionen kommer fram med sitt slutgiltiga förslag handlar det om att göra det vi måste genomföra ännu snävare.

Vi ska fortsätta att jobba tillsammans. Jag och vi i liberala gruppen i Europaparlamentet jobbar gärna tillsammans med er partigrupp i Europaparlamentet för att förändra och få bort datalagringsdirektivet.
(Applåder)

Anf. 48 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Egentligen önskar vi att vi inte skulle behöva ha den här debatten i dag. Bakgrunden är att Justitiedepartementet i juni 2010 tillsatte en utredare som skulle utvärdera de här tre tidsbegränsade lagarna. Tanken var att den skulle vara klar vid det här laget, och då hade allting fungerat eftersom lagarna är tidsbegränsade till 2012 års utgång. Hade den varit klar skulle vi ha hunnit med den remissrunda, lagrådsremiss och riksdagsbehandling som vi måste göra. Men utredaren krävde förlängd utredningstid. Han hann inte, och han fick förlängd tid till den 30 juni i år.

Åtminstone vi som sitter här i riksdagen vet hur lång tid det faktiskt tar och måste ta i lagstiftningsprocessen. En bred remissrunda ska ut till alla berörda myndigheter och organisationer, Lagrådet ska säga sitt, sedan kommer propositionen som vi ska behandla i utskottet hit till kammaren för att sedan debatteras, och därefter måste en viss tid passera innan lagen träder i kraft.

Tyvärr kan vi redan nu konstatera att efter att utredaren kommit med sitt betänkande kommer vi inte hinna behandla detta färdigt i riksdagen innan 2012 års utgång. Då slutar automatiskt de här tre lagarna att gälla, och då finns det två alternativ att välja på. Antingen väljer vi att förlänga dem, vilket är förslaget här i dag, eller så väljer vi att helt enkelt låta dem sluta fungera. Det sistnämnda förslaget som Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom – de är inte här i kammaren i dag vilket är mycket förvånande, och Socialdemokraterna är inte heller här – menar jag skulle vara ett nästan oseriöst sätt att behandla frågan. Det säger jag trots att Centerpartiet inte har varit odelat positivt till de här lagarna från början. Vi ser verkligen fram emot resultatet av den utredning som pågår. Det handlar om integritetskränkande lagar, och visar det sig att de inte är effektiva ska vi inte heller ha den typen av tvångsmedel i Sverige. Men innan vi kan fatta något sådant beslut måste utredningen bli klar.

Vad skulle då hända om vi bara lät de här lagarna sluta att gälla? Det skulle framför allt beröra Säkerhetspolisen. Det skulle även beröra Rikskriminalpolisen och kanske Ekobrottsmyndigheten när det gäller hemlig rumsavlyssning, men de andra lagarna gäller ju Säkerhetspolisen. Det skulle i värsta fall kunna tvinga Säkerhetspolisen att avbryta pågående spaningsarbete vid årsskiftet för att sedan, ett par månader senare, när vi hunnit behandla utredningsbetänkandet kanske ge Säkerhetspolisen möjligheten tillbaka. De flesta förstår nog att man inte hantera svåra pågående utredningar på det sättet.

Det skulle också kunna betyda att vid grovt narkotikabrott, där spaning pågår med hemlig rumsavlyssning, man vid årsskiftet fick avbryta det trots att det då bara är några månader kvar till att man kanske får tillbaka möjligheten att göra det. Då kan det mycket väl vara för sent för att få tillräckliga bevis för fällande dom mot dem som begått grova narkotikabrott. Det enda rimliga är att förlänga dessa tre lagar, och det gör vi med ett år, det vill säga till utgången av år 2013.

När det gäller Sverigedemokraternas yrkande om överskottsinformation känner Kent Ekeroth till att just den frågan behandlas i den pågående utredningen. Vi menar att det är vettigt att avvakta utredningens resultat. Det är därför vi har utredningar, för att vi ska lyssna på vad de säger. Om vi först ska göra ett tillkännagivande till regeringen och säga att riksdagen tycker på ett visst sätt och utredningen sedan kommer fram till raka motsatsen blir frågan vad regeringen då ska göra. Ja, då är regeringen bunden av att lägga fram ett förslag trots att utredningen kommit med det motsatta förslaget. Det är alltså en helt bakvänd ordning som Sverigedemokraterna föreslår.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 49 KENT EKEROTH (SD) replik:

Herr talman! Jag noterar att Linander anser att om utredningen inte kommer fram till att de olika tvångsmedlen är effektiva ska vi inte ha dem. Det håller jag med om. Är de totalt ineffektiva finns det ingen anledning att ha dem, eller åtminstone måste man reformera lagen.

Av en skrivelse som nyligen kommit framgår det att dessa tvångsmedel är ganska effektiva. Till exempel har man haft nytta av hemlig teleavlyssning i 71 procent av fallen under 2010 och av hemlig teleövervakning i 67 procent av fallen. Det har gått upp från 2009, vilket betyder att nyttan av de hemliga tvångsmedlen ökat från 2009 till 2010. Nyttan finns där alltså, och den är ganska stor i dag. Som Roger Haddad var inne på har användningen ökat just för att det har varit nyttigt. Nyttan finns således där.

Vi är givetvis överens om att lagen ska förlängas. Det vi dock inte är överens om, som också framkommit av de andra alliansledamöternas anföranden, är när överskottsinformation ska användas. Det tycker jag fortfarande är anmärkningsvärt. Inte för att jag behöver ta upp den debatten igen, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att åklagare inte har möjlighet att i vissa fall gå vidare med en undersökning, till exempel när det gäller våldtäkt mot barn eller rån.

När jag nu har ordet vill jag passa på att fråga även Linander om han tycker att det är en rimlig hållning att man inte ska kunna gå vidare och undersöka eller åtala till exempel vid våldtäkt mot barn då vi fått den informationen från överskottsinformation och den enligt lag inte får användas. Våldtäkt mot barn och de andra brotten jag talat om är trots allt ganska allvarliga brott. Även om de kanske inte skulle passera just fyraårsgränsen i straffvärde anser jag att de är tillräckligt allvarliga för att det ska vara värt att kunna utreda dem vidare. Jag undrar hur Johan Linander ser på det.

Anf. 50 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Nu blir jag alldeles förvånad. Uppenbarligen har Kent Ekeroth missuppfattat vad vi diskuterar. Han tar upp hemlig teleavlyssning och teleövervakning och hur effektiva de lagarna varit. Det handlar om helt andra lagar. Det är inte dem vi nu debatterar. De tre tidsbegränsade lagarna är hemlig rumsavlyssning, det vi kallar buggning, fortsatt giltighet av lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott och fortsatt giltighet av lagen om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott. Det handlar inte om rättegångsbalkens regler om teleavlyssning och teleövervakning. De är inte tidsbegränsade. De finns och kommer att fortsätta att finnas. Det är alltså tre helt andra lagar, vilket kanske kan förklara lite av missförståndet.

När det gäller överskottsinformation måste jag påpeka att åklagare visst kan gå vidare med en utredning. Om man får nya uppslag om en våldtäkt av barn, det exempel som Kent Ekeroth och andra tagit upp vid flera tillfällen, kan en utredning självfallet påbörjas eller fortsätta, men man kan inte använda överskottsinformationen i domstol. Det är den begränsning som kan göras. Det betyder dock inte att åklagaren, ifall man lyssnat på någonting och hört något, då skulle vara förhindrad att starta en förundersökning gällande just det brottet.

Beträffande vilken ställning vi ska ta lyssnar vi, som jag sade i mitt anförande, på vad utredningen kommer fram till. Vi tillsätter utredningar just för att vi tycker att det är vettigt att föra fram den expertkunskap som en person som dyker djupt ned i dessa frågor kan komma med. Det är därför vi har utredningar.
Jag kan ställa en motfråga till Kent Ekeroth. Om utredningen föreslår att vi inte ska ändra reglerna, kommer Sverigedemokraterna att lyssna på det?

Anf. 51 KENT EKEROTH (SD) replik:

Herr talman! Det kommer förstås att bli intressant att se vad utredningen kommer fram till. Vi ser mycket fram emot utredningen. Om utredningen kommer fram till att överskottsinformation ska behandlas på samma sätt som i dag, det vill säga att man inte kan åtala någon för exempelvis våldtäkt mot barn ifall den information som framkommit är överskottsinformation, då kommer jag med stor sannolikhet att fortfarande vilja ändra de lagarna.

Jag tycker att det nu är en helt orimlig ordning, och jag är inte ensam om det. Anledningen till att vi väckt motionen och att jag reserverat mig för den beror på att vi fått den informationen från personer inom rättsväsendet. De har påtalat problematiken, och när vi tittat närmare på den har vi sett att remissinstanserna i propositionen från 2005/06 tyckte samma sak. De var emot regleringen, som den dåvarande socialdemokratiska regeringen införde. Med anledning av det känner vi oss ganska trygga i vårt ställningstagande att gränsen för när överskottsinformation får användas bör sänkas.

Jag har oerhört svårt att se hur den pågående utredningen ska kunna ändra på min inställning i den här frågan. Om det blir en proposition utifrån utredningen och den inte innefattar en ändring av dessa lagar kommer jag säkerligen att åter motionera om att ändra lagen så att vi får en annan grundregel för när överskottsinformation får användas.

Anf. 52 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jag uppskattar Kent Ekeroths uppriktighet när han säger att även om utredningen kommer fram till att det inte är vettigt att göra någon ändring, att den gräns som finns är rimlig av integritetsskäl men också av effektivitetsskäl, kommer han att fortsätta att motionera om det. Jag tror faktiskt att utredningen kommer att komma fram till att det i verkligheten är ytterst få fall där man upptäcker mycket grova brott som man sedan inte kan gå vidare med.

En sak som Kent Ekeroth inte lyckas svara på är var gränsen ska sättas. Den frågan förekom även i ett tidigare replikskifte. Man måste hitta någon gräns. Ska det vara ett år, två år eller som nu fyra år? Eller ska vi inte ha någon gräns alls? Det kan man också argumentera för. Om man i samband med tvångsmedel, såsom buggning, får veta att ett brott har begåtts, varför ska man då inte använda den informationen, oavsett om det gäller en psykiskt störd person eller snatteri?

På något sätt kommer vi ändå fram till att vi ska ha mycket hårda regler för när tvångsmedel får användas, och gränsen på fyra års fängelse har vi satt upp just för att buggning är mycket integritetskränkande. Det handlar om att placera hemlig rumsavlyssning hemma hos någon eller på annat ställe där man kommunicerar på ett sätt som man tror är fritt fram, att ingen ska avlyssna vad man säger.

Om man använt tvångsmedel och det kanske inte lett till någonting – det händer att man buggat någon och inte fått fram några som helst bevis – ska vi då säga att personen i frågan säkert gjort någonting, och så hittar vi något annat brott som kanske ger några månaders fängelse? Ska den informationen då användas? Någon gräns måste vi ha för hur vi ska ställa oss. Därför avvaktar vi tills utredningen är klar.

Anf. 55 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Den viktiga utredningen pågår, en utredning som Centerpartiet, Alliansen och Miljöpartiet tycker är bra och som ser över den här typen av tvångsmedelsanvändning och de lagar som finns, som ser om de har fungerat och är effektiva, behöver förändras på något sätt eller kanske inte ens ska finnas kvar. Så långt är vi överens.

Utredningen skulle ha varit klar vid det gångna årsskiftet, men utredaren själv begärde längre utredningstid. Det är inte speciellt ovanligt att det händer, men i detta fall var det extra olyckligt eftersom det innebär att utredningen med efterföljande remissrunda, lagrådsremiss och riksdagsbehandling inte hinner bli klar innan de tre tidsbegränsade lagarna upphör vid årsskiftet 2012/13.

När utredaren begärde detta hade regeringen två alternativ. Det ena var att säga: Nej, du ska lämna in utredningen vid den tid som det var sagt från början. Men då hade vi också fått en utredning där utredaren inte haft tid att göra ett ordentligt arbete, där han inte ansett att han hunnit gå till botten i de frågor han skulle utreda. Frågan är om Miljöpartiet tycker att det skulle vara ett bra alternativ att denna viktiga utredning inte hade fått utredas ordentligt till slut.

Det andra alternativet var att ge utredaren ytterligare ett halvår, vilket han också fick. Det betyder i sin tur att vi behöver förlänga dessa lagar med ytterligare ett år. Det är olyckligt att det krävs, men min fråga till Miljöpartiet och Mehmet Kaplan är: Tycker ni verkligen att vi inte skulle ha gett den ytterligare utredningstiden till utredaren?

Anf. 56 MEHMET KAPLAN (MP) replik:

Herr talman! Jag tackar Johan Linander för frågan. Det handlar för oss om hur man ska vara konsekvent i lagstiftningsarbetet. Vi röstade som parti mot införandet av dessa lagar från början. Det skulle vara inkonsekvent att ändra sig bara för att utredningen är tillsatt eller blir förlängd.

För oss handlar det i grunden om hela paletten av lagar, där ”integritetsskydd” är själva portalparagrafen. Det handlar om hur vi ska se till att få brottslingar på fall och hur vi ska få ett rättssäkert samhälle. När de här lagarna kritiserades av tunga remissinstanser, bland annat Lagrådet, tyckte vi att regeringen borde ha lyssnat mer på det, och vi tycker fortfarande så. Vi blev glada över att det blev en tillfällig lag, för vi vet att det fanns krafter som ville få detta permanentat redan då. Men vi hoppas att det motstånd som fanns i kammaren mot att permanenta lagarna redan då gjorde intryck. Vårt ställningstagande är direkt kopplat till det tidigare ställningstagandet. Men för oss innebär det också en övergripande översyn.

För mig är det viktigt att veta var Centerpartiet står i den frågan. Vi har en vice ordförande i justitieutskottet som är centerpartist. Det är ett parti som håller fanan högt när det gäller integritetsskydd och rättssäkerhet. När kommer vi därför att få se en översyn av alla de lagar som finns och som är en palett och ett lappverk som är ett hot mot rättssäkerheten?

Anf. 57 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det är just därför vi har tillsatt den här utredningen, för att se om de här tre tidsbegränsade lagarna har fungerat som det är tänkt. Det är möjligt att utredaren kommer fram till att de inte alls har varit effektiva och att de inte ens behövs. Då ska vi givetvis avskaffa dessa lagar.

Men det kan också vara så att utredaren kommer fram till att hemlig rumsavlyssning verkligen är nödvändig för att bekämpa grov och organiserad brottslighet, inte minst grov narkotikabrottslighet, och att Säkerhetspolisen behöver de här speciella lagarna för att bekämpa terrorism. Om utredaren kommer fram till det, vill då Miljöpartiet fortfarande avskaffa lagarna? Det skulle vara intressant att höra. Från Centerpartiets sida lyssnar vi på vad utredningen kommer fram till.

När vi nu är i den situation som vi är i – utredningen är förlängd, vi hinner inte klart under 2012 med en ny lagstiftning, och vi vill därför förlänga de här tidsbegränsade lagarna med ytterligare ett år – föreslår Miljöpartiet och Vänsterpartiet att de ska avskaffas. Det skulle i praktiken kunna innebära att pågående utredningar hos Säkerhetspolisen, eller kanske en utredning hos en polismyndighet som har en stor narkotikahärva på gång, vid årsskiftet skulle tvingas avbryta sin spaning för att ett par månader senare kanske få möjlighet att återuppta den.

På det sättet kan man inte hantera den här typen av viktiga frågor. Det blir inte seriöst att hoppa från det ena till det andra. Även om Miljöpartiet inte tycker att de här lagarna var bra från början borde det vara logiskt till och med för Miljöpartiet att förlänga lagstiftningen i avvaktan på att utredningen ska bli klar.

Anf. 58 MEHMET KAPLAN (MP) replik:

Herr talman! Tack, Johan Linander! Den senaste större utvärderingen som har skett var SOU 2009:70. Den fokuserade enbart på frågan om buggning och preventiva tvångsmedel, inget annat lagförslag som berör rätten till privatliv och den personliga integriteten. Inte heller den pågående utredningen antar ett helhetsperspektiv. Det måste Johan Linander ändå medge. Utredningen tittar specifikt på en del av apparaturen när det gäller lagstiftning.

Det behövs en oberoende utvärderingskommission för alla integritetskränkande lagar. Vi har upprepat det, och det är inte så ovanligt. Detta finns i många andra länder. Varför stoppar Centerpartiet detta? Varför är ni emot en övergripande kommission som tittar på alla integritetskränkande lagar? Vad är problemet? Om det är så att de är proportionella, effektiva och ändamålsenliga borde det inte vara något problem.

Vi menar att det seriösa ligger i att försöka ta itu med lappverket. Det har lappats och lagats. Tidigare socialdemokratiska regeringar har haft problem med detta, och den nuvarande alliansregeringen har i två mandatperioder fortsatt att lappa och laga någonting som inte riktigt fungerar.

Vi behöver en översyn över alla integritetskränkande lagar, men med detta sagt är det oerhört viktigt att se till att brott beivras och att det finns verktyg för polis och åklagare att kunna utreda de här allvarliga brotten. Det är en del av det uppdrag som justitieutskottet, de rättsvårdande myndigheterna och regeringen som är ansvarig har. Det har vi absolut ett stort stöd för, och det finns en bred enighet kring detta. Men när vi lappar och lagar blir det problem.

Anf. 34 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Som vi tidigare har hört behandlar vi i dag en proposition om ändrade regler för förundersökningsledning och förundersökningsbegränsning.

Förslaget om att ändra ansvarsfördelningen mellan åklagare och polis vad gäller ledning och förundersökning med unga lagöverträdare kom egentligen redan 2005 från det som hette BRU, alltså Beredningen för rättsväsendets utveckling. Frågan har alltså varit uppe under ganska lång tid, och precis som vi har hört tidigare är både Åklagarmyndigheten och polisen överens om att detta ska ske.

Den huvudsakliga vinsten är att förändringen kan korta handläggningstiderna för ungdomsärenden, och det är oerhört viktigt. Unga som har begått brott måste få en så snabb reaktion på sin brottslighet som det bara går. En annan effekt är att åklagare frigör en del resurser som då kan läggas på mer komplicerade utredningar. Det finns ingen anledning att åklagare ska ta över förundersökningar av enklare slag som polisen kan klara av själv. Samtidigt vill jag dock betona, precis som Vänsterpartiet har sagt tidigare, att det givetvis är oerhört viktigt att de poliser som ska utföra denna typ av förundersökningar också har rätt kompetens.

Vad gäller förundersökningsbegränsningar är det en komplicerad fråga. Det är inte alls så självklart att detta är rätt väg att gå. På ett sätt vill vi ju att alla brott ska utredas, men samtidigt måste man inse att det inte är möjligt. Vi har begränsningar av olika slag vad gäller den brottsutredande verksamheten, och det måste finnas något slags proportion mellan brottet som har begåtts och vilka utredningsåtgärder som ska eller får göras.

Bara för att ta ett väldigt enkelt exempel får polisen inte använda telefonavlyssning för att utreda vem som har stulit en cykel. Det vore inte en rimlig avvägning för den personliga integritetens skull att ett så väldigt långtgående tvångsmedel ska användas för att begränsa ett inte särskilt grovt brott. Det skulle inte heller ur effektivitets- och resurshänsyn vara rimligt. Hemlig telefonavlyssning tar oerhört mycket resurser, och det är inte rimligt att lägga dessa resurser på cykelstöld.

På samma sätt är det av effektivitetsskäl inte rimligt att lägga ned hur mycket pengar och arbetstid som helst för att utreda och lösa ett brott som ändå inte skulle ge ett längre straff. Det är ofta så när man utreder ett brott där samma person har begått andra, mycket grövre, brott att det ytterligare – lindrigare – brottet kanske inte ger ett ökat straff. Då kanske det inte är rimligt att lägga ned hur mycket resurser som helst för att utreda detta brott.

Ibland måste man alltså inse att polisen inte hinner lösa alla brott, och då måste vi göra prioriteringar. En alldeles naturlig sådan prioritering är att grövre brott måste gå före lindrigare brott. Av den anledningen behövs det regler om förundersökningsbegränsningar där vi ger åklagaren rätt att lägga ned en förundersökning eller inte starta en förundersökning.

Samtidigt förstår man att det är stötande om en förundersökning om inbrott i någons förråd läggs ned om inte alla möjliga utredningsåtgärder är vidtagna. Å andra sidan skulle det vara ännu mer stötande om ett grovt brott måste ligga och vänta för att lindrigare brott ska utredas först.

Precis som Johan Pehrson var inne på måste vi betona att detta inte får användas på något schablonmässigt sätt. Det krävs enligt rättegångsbalkens 23 kap. att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Det betyder inte att ett känt vittne inte ska förhöras eller att en utpekad gärningsman inte ens ska kontaktas innan förundersökningen läggs ned. Det är oerhört viktigt att betona det, och vi måste följa upp detta noga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 56 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! En dag som denna, när vi ska debattera brottsoffers situation och kompensation till brottsoffer, måste man i första hand tänka på de brottsoffer som finns i Malmö. Det får inte finnas någon tvekan om att samhället står på brottsoffrets sida och att massiva insatser sätts in för att bekämpa den brottslighet och de kriminella som tror sig kunna göra vad som helst i Malmö.

Detta är dock inte riktigt dagens debattämne, utan det handlar om ekonomisk kompensation på grund av brott, det vill säga skadestånd.

När man lyssnar på några av de tidigare debattörerna har det delvis, speciellt när Kent Ekeroth var uppe i talarstolen, låtit som att samhället skulle ha ett ansvar för att ersätta skadelidande. Så kan bli fallet, det vill säga att samhället får ta över ett ansvar, men man måste alltid vara tydlig med att den som i första hand ska kompensera en skadelidande är den som har vållat skadan. Den som har begått ett brott mot en person och blir dömd till att utbetala skadestånd har huvudansvaret för att betala detta skadestånd. I andra hand kan det komma in försäkringar i bilden, och i tredje hand ska samhället ställa upp och hjälpa brottsoffret. Men det är inte samhället som blir skadeståndsskyldigt till den som lidit skada, utan det är faktiskt den som har begått brottet. Det måste man komma ihåg.

Detta i sin tur betyder inte att samhället ska överlåta hela processen till den som har lidit skadan. Som det är i dag kan det vara mycket besvärligt att få ut sitt skadestånd. Vem som helst kan förstå att det för den som exempelvis har blivit våldtagen och ska kräva ut skadeståndet från våldtäktsmannen inte är lätt att ta kontakten för att försöka få ut skadeståndet. Man kan dock få hjälp; det ska också sägas.

Så fungerar det i dag. Det är klart att många av oss, inklusive jag och Centerpartiet, tycker att det vore bra med en ordning där samhället kan ta en större del i att hjälpa den brottsutsatta att få ut sitt rättmätiga skadestånd från den person som har ansvar för att betala skadeståndet, alltså den som har begått brottet.
Just därför har vi tillsatt den utredning som heter Brottsskadelagsutredningen. När jag lyssnar på Agneta Börjesson som i ett ganska högt tonläge frågade vad Alliansen vill göra och om vi tycker att allting är bra så är svaret att vi redan har agerat. Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna skriver i sin reservation, och jag citerar: ”Vi föreslår därför att en översyn görs i syfte att överväga en annan ansvarsfördelning vid utkrävande av skadestånd.” En översyn – det vill säga en utredning.

Men vad är det som pågår just nu då? I september 2010, för mer än ett år sedan, tillsatte ju regeringen Brottsskadelagsutredningen som har precis detta uppdrag. Man måste därför ställa sig frågan om Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill ha en utredning till. Är det egentligen det ni yrkar på? Eller vill ni ha något tilläggsdirektiv? Det skulle vara rätt bra att få veta vad ni egentligen vill.

När det gäller Sverigedemokraterna är de tydligare. Det får man ge dem. De säger att det ska vara på ett visst sätt. Jag får säga att vi från Alliansens sida kanske är lite mer seriösa och tycker att det är bra att man har sett konsekvenser av och kostnader för ett förslag innan man lovar att det ska bli så. Men det kan mycket väl vara så att Brottsskadelagsutredningen kommer fram till att vi ska ha ett sådant system. Det vill jag inte alls utesluta på något sätt.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 145 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Jag ska hålla mig ganska kort i det här anförandet. Mycket av det som redan sagts av mina allianskolleger ställer jag mig så klart bakom.

Lagen om särskild utlänningskontroll har funnits ett antal år men ändrades 2010. Ändringen gjorde att säkerhetsärenden normalt ska handläggas enligt utlänningslagen. Det är bara i särskilt kvalificerade ärenden som den här lagen ska användas. Regeringen är då överinstans.

Sedan lagändringen 2010 har den här lagen inte använts. Man kan säga att de förslag som Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet i dag här lagt fram åtminstone inte hittills haft någon betydelse eftersom lagen inte använts. Min förhoppning är att den här lagen inte ska behöva användas. Det allra bästa är ju om det inte krävs att lagen om särskild utlänningskontroll används. Det här betyder att det inte har varit några särskilt kvalificerade ärenden i fråga om personer med terroristanknytning som sökt sig till Sverige.

Helt kort också några ord om det som Kent Ekeroth tog upp när det gäller utvisning. Från Sverigedemokraternas sida krävs det att alla utvisas. Man kan fråga sig om Sverigedemokraterna inte vill ta någon hänsyn till mänskliga rättigheter. Sådana här fall där det i dag inte sker utvisning kan handla om att personen i fråga ska avrättas eller torteras när han kommer tillbaka till sitt hemland.

För mig är det självklart att även om en person är misstänkt för terrorism ska denna person inte skickas tillbaka till ett land och direkt till avrättning eller tortyr. Den typen av hänsyn till mänskliga rättigheter ska alla människor utan undantag omfattas av.

Anf. 133 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Detta är ju ett motionsbetänkande som vi har i princip varje år. Det behandlar motioner som har kommit in under allmänna motionstiden och som handlar om våldsbrott och brottsoffer.

I det här sammanhanget skulle jag vilja börja med att tala om barn som brottsoffer. Att ett barn utsätts för våld i den miljö som borde vara den starkaste trygghet man kan ha och som utsätts för våld av sina egna föräldrar innebär en djup kränkning av barnet. Det är ett fysiskt våldsbrott, men det innebär också ett psykiskt lidande som ofta kan vara mer långtgående och sitta i längre än de fysiska skadorna.

Därför har vi från Centerpartiets sida vid ett flertal tillfällen framfört att vi skulle vilja se ett särskilt barnmisshandelsbrott där man också tydligare tar in barns psykiska skada. Barn som utsätts för våld i det egna hemmet utsätts för psykisk misshandel, något som man i dag inte riktigt tar hänsyn till i den strafflag som vi har.

En annan aspekt på barn som brottsoffer som inte är riktigt så bra som det skulle kunna vara gäller barn som under en längre tid systematiskt kränks och misshandlas i hemmet. Det finns ett särskilt kvinnofridskränkningsbrott – grov kvinnofridskränkning – och vi i Centerpartiet skulle också gärna vilja se brottet ”grov barnfridskränkning” med en högre straffskala. Vi menar att våld och kränkningar mot barn är särskilt allvarliga.

Låt mig gå vidare till något annat som också handlar om våld i familjerelationer, nämligen riskanalyser. Det är något som är oerhört viktigt och som jag vid flera tillfällen har samtalat om med kvinnor som lever under hot och har varit misshandlade av sina före detta män. Det finns verktyg för att göra bedömningar av risken för framtida våld i parrelationer. Det kan inte nog betonas hur viktigt det faktiskt är att från samhällets sida i förväg kunna se om det finns en risksituation.

Från Rikspolisstyrelsens sida pågår nu ett arbete med att utveckla detta. Målsättningen är att polisen ska arbeta mer nationellt enhetligt. Det ska inte bero på i vilket län man bor huruvida det görs en ordentlig riskbedömning eller inte. I den här frågan finns en bra motion från två centerpartister. Det blir inget bifall till motionen, för det pågår redan ett bra arbete, men den är värd att nämna i detta sammanhang i alla fall.

En tidigare talare kom in på frågan om vård och behandling av sexualbrottsdömda. Det tycker jag också är en viktig fråga att lyfta fram. Det pågår ett arbete, inte minst inom Kriminalvården, med att få allt fler män att genomgå allt bättre behandlingar, men det finns fortfarande mycket att göra. Målsättningen borde vara att 100 procent av dem som döms för sexualbrott också ska genomgå den här typen av behandling – allt för att minska risken för återfall i denna fruktansvärda typ av brottslighet.

Till slut vill jag ta upp frågan om påtaglig risk, som inte minst Socialdemokraterna i den här debatten har fastnat i. Vi kan gå tillbaka lite i tid och prata om alla de förslag som vi i Centerpartiet och övriga Alliansen har lagt fram under åren för att stärka besöksförbudet, som numera heter kontaktförbud. Första gången jag lade fram förslag om att ett besöksförbud skulle kunna kombineras med fotboja sade dåvarande justitieministern Tomas Bodström: Nej, nej, det där går inte! Nu har Alliansen genomfört det. Nu är det möjligt att kombinera kontaktförbudet med elektronisk övervakning, vilket stärker skyddet för dem som är utsatta för hot och våld.

När det gäller påtaglig risk, alltså rekvisitet för kontaktförbud i det gemensamma hemmet, håller vi från Centerpartiet frågan öppen. Vi säger inte nej, men vi håller på den fina svenska traditionen att utreda saker innan vi lagstiftar. Vi tycker att det är en ganska bra väg att gå, och det ska bli intressant att se vad utredaren kommer fram till. Om utredaren kommer fram till att förslaget är bra kommer vi från Centerpartiets sida också att driva för att det ska genomföras.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.