Som vanligt blir det en något förenklad bild som ges. 3 000 fler poliser, alternativa vapen och nya arbetsmetoder skriver vi om i vår rapport, men det är en väldigt liten del. Alternativa vapen står till exempel på 11 rader av 23 sidor och fick nästan halva TV-inslaget, medan utbildning, ledarskap och brottsförebyggande arbete som tar upp mer än halva rapporten inte nämndes alls. Jag menar inte att det var ett dåligt inslag, så är den mediala verkligheten, men när jag läste de spontana mailen i min mailbox efter inslaget så kunde jag inte låta bli att önska att media skulle kunna ha en bredare rapportering utan dagens sensationsnyhetsvärdering.

Den borgerliga alliansen presenterar i dag ett program mot ungdomsbrottsligheten. Programmets syfte är att åstadkomma ett större engagemang för barn och ungdomar, där varje signal om att något är på väg att gå snett skall tas på allvar. Samhällets reaktioner på ungdomsbrott måste vara rättssäkra och inriktade på att stoppa det brottsliga beteendet. Samhället kan inte fortsätta svika de unga genom att se mellan fingrarna då brott begås.

- Vi gör de unga en björntjänst genom att utelämna kopplingen mellan handling och konsekvens, säger Johan Pehrson (fp), ordförande för Allians för Sveriges rättspolitiska arbetsgrupp. Att reagera är att visa att man bryr sig. Socialdemokraterna vågar inte ta tag i ungdomars brottslighet: De stryker medhårs i stället för att sätta gränser. Det är ett svek både mot brottsoffren och brottslingarna. Därför presenterar Alliansen ett brett program med en rad olika förslag i syfte att komma åt ungdomsbrottsligheten.

- Kampen mot ungdomsbrottsligheten kräver verktyg i form av fungerande påföljder, säger Beatrice Ask (m). Vi är upprörda över hur dåligt dagens system fungerar. Därför föreslår vi en rad konkreta bättringar av påföljderna för unga brottslingar. Unga skall inte sitta i fängelse. Men alla unga måste kunna ges fungerande konsekvensprogram och ungdomshemmen måste ha platser och en fungerande verksamhet.

- Familjerna måste engageras mer, säger Johan Linander (c). Föräldrarna är de bästa brottsförebyggarna – men då måste de också göras delaktiga. Fler polisförhör bör hållas i hemmet och föräldrar bör vara skyldiga att närvara när deras barn är med i en rättsprocess. Föräldrar bör också ges ett utökat skadeståndsansvar när deras barn begär brott. Vi är inte ute efter att skuldbelägga alla föräldrar, men vi vill visa på föräldrars ansvar för sina barn.

- Vår viktigaste uppgift är att tidigt hitta de ungdomar som befinner sig i riskzonen, avslutar Peter Althin (kd). Ofta ligger ett begynnande missbruk bakom ungdomsbrottslighet. Detta kräver insatser på tre plan: Vi måste förebygga missbruk, genom att ge polisen möjligheter att upptäcka det på ett tidigt stadium; vi måste fånga upp dem som experimenterar med droger, genom snabba reaktioner av rättsväsendet och vi måste vårda dem som missbrukar, genom vettiga behandlingsinsatser inom ramen för påföljderna.

I grund och botten handlar det om att vi vill skapa en attitydförändring. Vi vill se ett större engagemang för barn och ungdomar där varje signal om att något är på väg att gå snett skall tas på allvar. När en tolvåring skolkar måste skolpersonalen reagera direkt. När en trettonåring påträffas berusad på stan måste föräldrar och socialtjänst agera omedelbart. När en fjortonåring misshandlar och stjäl från sin kamrat ska brottet utredas av polis.

Samhällets reaktioner på ungdomsbrott måste vara rättssäkra och inriktade på att stoppa det kriminella beteendet. Det måste, enkelt uttryckt, komma tidiga, tydliga och tuffa åtgärder när barn och ungdomar begår brott. Vi kommer senare presentera en rapport med en rad konkreta förslag som vi vill genomföra om vi får väljarnas förtroende efter valet nästa år.

Det är i första hand föräldrars ansvar att unga inte begår brott. Under småbarnsåren grundläggs förmågan att fungera som vuxen individ. En kärleksfull och trygg uppväxtmiljö är det viktigaste vi som föräldrar kan ge våra barn. Föräldrars delaktighet spelar stor roll. Redan i dag är polisen skyldig att underrätta vårdnadshavare när ungdomar under 18 år misstänks för brott. Polisen behöver skärpa rutinerna och exempelvis genomföra fler förhör i hemmen så att föräldrarna både får veta vad som pågår, men också får en verklig möjlighet att stötta sina barn. Föräldrar skall vara skyldiga att närvara i domstolen när barn är med i en rättsprocess, oavsett om det är som tilltalad, målsägande eller vittne.

Det finns starka skäl till att ytterligare markera föräldrarnas ansvar. Ett sätt skulle kunna vara att vårdnadshavare görs ekonomiskt ansvariga upp till ett visst maxbelopp för skador som ungdomar orsakar. På så sätt blir det än mer tydligt att föräldrar har ansvar för vad barnen gör och var de befinner sig. Kostnaderna för till exempel skadegörelse skulle då inte enbart belasta brottsoffer, näringsidkare och försäkringsbolag. En sådan lagstiftning finns i Norge.

Skolans viktigaste uppgift förblir att förmedla kunskap. Utbildning spelar en nyckelroll för att bryta sociala mönster. Därför är det extra viktigt att skolan håller hög kvalitet i socialt utsatta områden där det finns ökad risk för att ungdomar dras in i kriminalitet. Den svenska skolan brister när det gäller arbetsro. Elever med låg studiemotivation är de största förlorarna när skolan inte fungerar. Allvarliga brott som begås i skolan måste polisanmälas. Ett bra samarbete mellan föräldrar, skola och polis förebygger brott. Alla skolor bör därför ha en kontaktperson hos polisen.

Påföljderna för ungdomar måste vara rättssäkra och effektiva. År 1999 infördes påföljden ungdomstjänst. Det innebär att domstolarna får förena överlämnande till vård inom socialtjänsten med en föreskrift om att den unga skall utföra exempelvis oavlönat arbete, eller delta i särskild programverksamhet. Detta ligger helt i linje med vårt synsätt att brottet skall resultera i en tydlig reaktion från samhällets sida, samtidigt som den unge måste få möjlighet att ta till sig konsekvenserna av brottet. Under våren 2005 gjorde riksdagens utredningstjänst på uppdrag av oss en kartläggning över kommunernas ungdomstjänst. På frågan om kommunen kan erbjuda både oavlönat arbete och programverksamhet svarade nästan hälften (44 procent) av kommunerna nej. Det är ett oacceptabelt resultat.

Tanken med ungdomstjänst, att den unge skall utföra ett arbete som påföljd för ett brott han eller hon begått, är helt riktig. Vi menar att ungdomstjänsten skall vara en självständig påföljd som bör utdömas i kombination med obligatorisk programverksamhet. Det innebär att den dömde både får utföra ett arbete och delta i ett konsekvensprogram som kan innehålla besök på akutmottagning på sjukhus, häkten och fängelser, brottsofferjourer, och andra platser där brottslighetens konsekvenser blir konkreta och verkliga. Efter avslutad ungdomstjänst bör den unges insatser utvärderas tillsammans med föräldrarna.

Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten innebär antingen att vården genomförs på frivillig väg eller genomförs med tvång. Det kan i praktiken innebära en enstaka kontakt med en socialsekreterare eller placering på institution. De utvärderingar som gjorts av Brottsförebyggande rådet tyder på mycket allvarliga brister i genomförandet. Politiken när det gäller unga lagöverträdare präglas av en missriktad välvilja då sociala insatser har blivit lika med nästan inga insatser. Ett problem som länge diskuterats är socialtjänstens dubbla roller som både “vårdande” och “straffande”. I praktiken förstår varken socialtjänsten eller den unge skillnaden mellan dessa roller. Det kan därför vara nödvändigt att socialtjänsten kopplas bort från den straffande rollen. Vi kommer överväga att överföra ansvaret för verkställandet av straffet till kriminalvården inom ramen för frivården. Dess erfarenheter kan innebära bättre förutsättning att lyckas med bland annat programverksamhet och genomförande av ungdomstjänst. Det sociala arbetet skall dock självklart ligga kvar hos socialtjänsten, men behöver nå en avsevärt högre kvalitet.

Alla brott bör utredas. Redan i dag finns möjlighet för polis att utreda brott när gärningsmannen är under 15 år, och i framtiden bör det vara huvudregeln och inte undantaget. På detta sätt markeras allvaret i kriminaliteten, ansvarsfrågorna klarläggs och kraftfulla sociala insatser kan sättas in i tid. Även ur ett brottsofferperspektiv är det viktigt att brott klaras upp.

Kriminalitet och drogmissbruk har ett tydligt samband. Det måste därför bli tillåtet att ta urin- och blodprov på ungdomar under 15 år vid allvarlig misstanke om narkotikabruk. I dag är det svårt att ge någon under 15 år tidig hjälp när det finns misstanke om narkotikamissbruk. Upptäckt av missbruk och påföljande stödinsats försvåras av de gällande reglerna om förbud mot så kallad kroppsbesiktning i form av att till exempel lysa med ficklampa i den förmodade missbrukande unges öga.

Till sist vill vi peka på det viktiga sambandet att barn och ungdomar som blivit utsatta för brott löper mycket stor risk att själva bli förövare. Därför är det angeläget att unga brottsoffer får stöd och att brotten klaras upp. Det minskar risken för att “rättvisa” skipas på stan.

Medling, det vill säga att gärningsmannen skall möta sitt offer och konfronteras med det lidande han orsakat i närvaro av en neutral person, kan vara en bra modell som kan användas även när gärningsmannen är under 15 år och inte är straffmyndig. Alla kommuner bör bli skyldiga att erbjuda medling.

På flera håll i landet finns särskilda stödcentra för unga brottsoffer, i praktiken finns socialsekreterare placerade hos polisen med uppgift att arbeta med just detta. Vi ser gärna att socialsekreterare placeras på polisstationerna för att konkret arbeta med stöd till barn och ungdomar som blivit utsatta för brott. På så sätt kan onda cirklar brytas.

Kampen mot ungas kriminalitet måste bygga på en kristallklar koppling mellan handling och samhällets reaktion. Nuvarande tillkortakommanden hos föräldrar, skola och socialtjänst får inte vara en ursäkt för att inte heller rättsväsendet skall reagera med tydlighet. Passivitet och strutsmentalitet förlorar alla på inte minst den unge på glid in i kriminalitet.

Alliansens arbetsgrupp för rättsfrågor
Johan Pehrson, fp
Beatrice Ask, m
Peter Althin, kd
Johan Linander, c

Att utsättas för brott är en allvarlig kränkning. Partierna inom den borgerliga alliansen menar att svensk rättspolitik måste få en helt ny inriktning när det gäller synen på brottsoffer och deras ställning måste stärkas från det att ett brott kommer till polisens kännedom och under den efterföljande rättsprocessen. Att utreda brott, gripa och lagföra gärningsmannen är rättsstatens första och viktigaste skyldighet gentemot brottsoffren. Den som blivit utsatt för ett brott måste mötas professionellt och med empati. I detta ligger även att straffsystemet uppfattas som rättvist och att påföljderna blir tillräckligt ingripande. En välfungerande brottsofferpolitik måste både utgå från brottsoffrets behov av skydd och brottsoffrets behov av kompensation för det brott som begåtts mot honom eller henne.

De olösta brotten – sveken mot brottsoffren

År 2003 anmäldes 1 255 371 brott. Men hur många brott som egentligen begicks får vi aldrig veta. Under den senaste tioårsperioden har antalet polisanmälda våldsbrott ökat med 20 procent. Men hur många som i verkligheten faller offer för våld kommer vi aldrig att få svar på. Mörkertalet är stort. Det finns flera orsaker till att många brott aldrig anmäls, men ett skäl är att alltför många anser att det är meningslöst. En aktuell undersökning från svenskt kvalitetsindex visade (januari 05) att brottsoffer är missnöjda med polisens arbete. Ett kraftigt underbetyg ges av personer som råkat ut för misshandel och stölder. Polisen gör för litet, för sent eller ingenting alls. Det är bara 15 procent av de anmälda brotten som kan bindas till en gärningsman och klaras upp Resten, alltså merparten, förblir ouppklarade och så småningom preskriberade. Men preskriptionstiderna är ingen yttersta gräns för det lidande som ett brottsoffer kan bära med sig, ofta för resten av livet.

Som vi kan observera, begås mer än dubbelt så många våldsbrott i exempelvis Rinkeby (Stockholm), Malmös södra innerstad (där det mycket utsatta Möllevången ligger) och Bergsjön (Göteborg) än i landet i genomsnitt. Det innebär också att det finns dubbelt så många brottsoffer i dessa områden. Alldeles för lite görs för att sätta stopp mot den brottsutveckling som sker där. Innevånarna i dessa förorter har samma rätt att slippa bli utsatta för brott som alla andra. Att inte våga ta itu med dessa problem, och att låtsat som om de inte finns är ett svek mot de människor som redan på olika sätt att drabbade av utanförskapets maktlöshet.

Ingen annan insats är viktigare för brottsoffren än att polisen och rättsväsendet lyckas med sina huvuduppgifter, nämligen att utreda brotten, att gripa misstänkta och slutligen döma de skyldiga. För att klara det krävs att polisen får betydligt ökade anslag och att polisen hittar nya arbetsmetoder. Det är ett känt faktum att ungdomar som blir utsatta för brott riskerar att själva bli brottsoffer. Därför måste unga brottsoffer få större uppmärksamhet. Om fler brott mot ungdomar klaras ut kan vi räkna med färre ungdomar som kommer att begå brott.

Polisen är till för att hjälpa brottsoffer

När ett brott har begåtts och brottsoffret ska anmäla detta måste det vara ett absolut krav att någon kan ta emot anmälan. Det är inte acceptabelt att människor som ringer till polisen för att få hjälp möts av en telefonsvarare. Polisen måste fungera som en ”24-timmarsmyndighet” och skall alltid kunna ta emot en anmälan. Det är positivt att polisen numera har ett gemensamt nummer och målet måste vara så att det räcker med ett enda telefonsamtal för att anmäla ett brott. Brott skall också kunna anmälas via Internet.

Dessutom är det oerhört viktigt att brottsoffret bemöts på ett respektfullt och professionellt sätt och att hon eller han får information om sina rättigheter och vad som kommer att hända efter polisanmälan. I brott av mer kränkande karaktär, exempelvis brott mot person och inbrott, ska polisen omedelbart komma till platsen. Dessutom skall den som utsatts för brottet alltid få ett uppföljande samtal från polisen. Information om brottsoffrets rättigheter måste finnas lätt tillgängligt i alla polisbilar, översatt till de viktigaste minoritetsspråken. Vi menar också att en sådan enkel åtgärd som att det i varje polisbil finns ett ”utredningskit” så att de poliser som först är på brottsplatsen kan säkra bevis skulle vara effektivt så att den som utsatts för ett brott inte skall behöva vänta på att andra poliser skall komma för att utredning skall kunna göras.

Stärk brottsoffrens ställning i domstolen

Själva rättegången är ofta smärtsam för brottsoffer. Det är viktigt att både brottsoffer, dvs målsägande, och den som åtalats behandlas med respekt och att rättssäkerheten håller mycket hög nivå. Det finns ordningsregler i rätten, och de bör utnyttjas i högre grad än vad som görs idag. På rättens ordförande vilar ett stort ansvar att processen inte kränker brottsoffret än en gång. Vi menar därför att domarna ofta borde inta en mer aktiv och ledande roll under själva rättegången. Rättegångsbalkens regler avseende ordning och säkerhet skall, om så krävs, utnyttjas oftare och kan behöva förtydligas.

Ett målsägandebiträde ska tillvarata brottsoffrets intressen och ge den hjälp och det stöd som brottsoffret behöver. Ett målsägandebiträde är en utbildad jurist som förordnas av rätten efter framställan från åklagaren vid brott på vilket fängelse kan följa. Vid våldsbrott bör målsägandebiträde alltid förordas om inte målsägaren motsätter sig biträde eller av andra skäl talar emot det. Målsägandebiträdena spelar en viktig roll och vi tycker det är angeläget att dessa juristers status höjs. Att biträda ett brottsoffer kräver förutom goda juridiska kunskaper, en bred kompetens för att stötta sin klient rent psykiskt under en krävande period. Det är viktigt att de som arbetar som målsägandebiträden har en god utbildning. Vi ser gärna att fler manliga jurister får uppdrag att arbeta som målsägandebiträden, då kvinnodominansen idag är påtaglig.

Det behövs större flexibilitet från domstolarnas sida vad gäller utnyttjandet av lokaler. Som det är idag möter ofta brottsoffret och vittnen den tilltalade utanför rättssalen, något som många upplever som mycket obehagligt. Fokus måste falla på brottsoffrets rätt till trygghet och säkerhet. Istället för att som idag hänvisa oroliga brottsoffer och vittnen till små avskilda rum bör de tilltalade som kommer till en domstol hänvisas till dessa lokaler. Det borde vara en självklarhet att vittnen och brottsoffer kan röra sig tryggt och säkert i domstolen utan att riskera oönskade konfrontationer.

Förhörssituationen för den som ska vittna i en rättegång måste lyftas fram. Det processuella regelverket kring förhör bör ses över för att underlätta för den som ska höras så att inte rättegången upplevs som ytterligare ett trauma vid sidan av själva brottet. Möjligheterna kring så kallad medhörning bör utvidgas. Då skulle brottsoffret i vissa fall kunna slippa sitta i samma rum som gärningsmannen under hela rättegången och inte bara vid målsägandeförhöret. Dessutom skulle brottsoffret kunna biträdas av stödpersoner där.

Det borde det vara självklart att målsäganden får ta del av en dom omedelbart. Idag finns ingen skyldighet att i alla situationer sända domen till målsägande, vilket är mycket märkligt. Vi menar dessutom att det i målsägandebiträdenas ersättning alltid bör ingå en extra timme för att biträdet skall kunna diskutera och förklara domens innehåll. Detta moment kan vara helt avgörande för brottsoffrets känsla av att ha fått upprättelse.

Skydda brottsoffren

Verkställigheten av fängelsestraff får inte ske på ett sätt som äventyrar brottsoffrens tilltro till samhället. Om gärningsmannen exempelvis dömts till fängelse måste det vid varje beslut om permission ske en avvägning mellan den intagens intresse av att få permission och brottsoffrets eller brottsoffrens berättigade krav på skydd och säkerhet. Vid denna avvägning måste större hänsyn tas till brottsoffrets skyddsintresse än vad som sker idag.

Det är inte ovanligt att personer som avtjänar fängelsestraff, exempelvis för övergrepp på maka eller sambo, i samband med permission gör sig skyldiga till nya brott mot samma målsägande. För att ge dessa brottsoffer en rimlig chans att själva vidta de åtgärder som de finner nödvändiga och lämpliga för att skydda sig mot nya övergrepp anser vi att det ska införas en undantagslös skyldighet att informera brottsoffret om den dömdes permissioner.

Det borde vara en självklarhet att hotade brottsoffer får tillgång till trygghetspaket och larm. Oftast är det hotade kvinnor det gäller, men det kan även vara fråga om vittnen som skrämts för att hålla tyst. Besöksförbud måste respekteras. Det finns idag allvarliga brister i polisens arbete på detta område och därför måste rutinerna skärpas.

Enligt vår uppfattning måste utrustning av detta slag finnas tillgänglig för alla som har behov av den. Idag förekommer det att hotade personer får stå i kö för att få skyddsutrustning, vilket vi finner oacceptabelt. Även annat skydd, som hundar och livvakt, bör finnas tillgängligt för den som har behov av det. Det borde vara en självklarhet att hotade brottsoffer får tillgång till trygghetspaket och larm. I de fall ett brottsoffer tvingas byta identitet bör hon eller han snarast ges möjlighet att erhålla skälig ersättning för de kostnader som identitetsbytet medfört. Sådana beslutade ersättningar ska inte belasta polisens ordinarie anslag.

Brottsoffer idag – förövare imorgon?

Brottsoffer finns i alla åldrar. I femtonårsåldern är ungdomar som mest brottsaktiva, och brotten begås i första hand mot barn och ungdomar i samma ålder. Undersökningar från polisen i Stockholm visar att barn och ungdomar som blivit utsatta för brott löper en mycket stor risk att själva bli förövare. Offren tar saken i egna händer. Därför måste vi för det första ta itu med ungdomsbrottsligheten betydligt tidigare än i dag, ge att ge tydligare signaler och vidta tuffare åtgärder. De som blivit utsatta för ett brott måste synliggöras och få upprättelse. Medling, dvs att offer och gärningsman möts i syfte att förövaren skall få insikt om skadorna av sitt handlande kan vara extra effektivt när det gäller ungdomar.

Den som utsatts för brott där gärningsmannen är under 15 år får ofta svårt att få ersättning eftersom det i många fall saknas utredning om brottet. I de fallen görs utredningen ibland av Brottsoffermyndigheten eller ett försäkringsbolag. Deras möjligheter till att göra rättvisande utredningar är av förklarliga skäl små. Den brottsutredande kompetensen finns hos polisen. I vissa allvarliga fall utreder dock polisen dessa brott men alltför ofta överlämnas ärendena endast till de sociala myndigheterna med allvarliga rättsförluster för det unga brottsoffret som följd. Brottsoffer skall inte behandlas sämre för att han eller hon inte själv är straffmyndig. Vi anser därför att om det är fråga om våldsbrott med endast fängelse i straffskalan så ska de alltid utredas av polis.

Föräldrarna måste involveras när barn och ungdomar utsätts för brott. I rätten har målsäganden, oavsett ålder, rätt till ersättning för sin inställelse. Även för en ung tilltalads föräldrar finns rätt till ersättning. Däremot saknas möjlighet att utge ersättning till föräldrar till unga målsäganden och unga vittnen. Det ligger i samhällets intresse att stödja föräldrarnas engagemang i sina barn, oavsett om barnet har gjort sig skyldigt till ett brott eller om han eller hon är brottsoffer eller vittne. Föräldrar till barn under 18 år, oavsett om barnet är tilltalad, målsägande eller vittne, borde således alltid ha rätt till ersättning för sin inställelse.

Brottsoffrens rätt till skadestånd

Den som utsatts för ett brott lider så gott som alltid ekonomiska förluster. Ett skadestånd kan aldrig helt reparera den skada som skett, men kan spela stor roll för den drabbades möjligheter att ersätta förstörd eller förlorad egendom eller dennes möjligheter att t.ex. få behandling för såväl psykiska som fysiska skador. Om gärningsmannen inte betalar kan ersättningen betalas ut via hemförsäkringen eller i sista hand via Brottsoffermyndigheten. Dock anser vi att det i flera fall har varit stötande att nuvarande regler gör det möjligt för myndigheten att betala ut lägre brottsskadeersättning än det skadestånd som fastställs av domstolen och därför måste dess regler omprövas.

Vid en bodelning i samband med skilsmässa kan ett utdömt skadestånd på grund av brott påverka bodelningen. Ett utdömt skadestånd för t.ex. misshandel av sambo eller maka dras av från mannens tillgångar, vilket försätter kvinnan i en sämre situation. Frågan har tagits upp i riksdagen vid flera tillfällen och från justitiedepartementet görs ingenting för att ändra på dessa regler.

Våra förslag i sammanfattning

• Det ska vara ett absolut krav att någon tar emot anmälan när ett brott har begåtts.
• När ett brott har anmälts ska polis omedelbart komma till platsen, i synnerhet om ett brott av mer kränkande karaktär har begåtts.
• Öka informationen till brottsoffren. Se till att alla polisbilar är utrustade med information på flertalet minoritetsspråk.
• Stärk målsägandebiträdenas ställning och låt ersättning utgå för en extra timme efter rättegången, så att brottsoffret kan få domen förklarad för sig.
• Fokus måste falla på brottsoffrets rätt till trygghet och säkerhet. Istället för att som idag hänvisa oroliga brottsoffer och vittnen till små avskilda rum bör de tilltalade som kommer till en domstol hänvisas till dessa lokaler.
• Se över det processuella regelverket kring förhör och utvidga möjligheterna till så kallad medhörning.
• Inför ett krav att rätten ska informera om hur brottsoffret får ut ett skadestånd som tilldömts honom eller henne.
• Alla målsäganden ska tillsändas domen, oavsett om hon eller han är part eller ej.
• Stärk domarens ställning för att främja ett bra bemötande av brottsoffret i rätten.
• Våldsbrott med endast fängelse i straffskalan ska alltid utredas av polis, när gärningsmannen är under 15 år.
• Föräldrar till barn under 18 år som är tilltalade, målsäganden eller vittnen ska ha rätt till ersättning för sin inställelse.
• Större hänsyn bör tas till brottsoffrets skyddsintresse vid beslut om den dömde gärningsmannens permissioner.
• Inför en undantagslös skyldighet att informera brottsoffret om den dömde gärningsmannens permissioner.
• Hotade brottsoffer och vittnen ska ha tillgång till skydd, exempelvis i form av trygghetspaket och larm.
• Varje polismyndighet ska ha tydligare rutiner vid och bättre dokumentation av besöksförbud än vad som är fallet idag.
• Om brottsoffret tvingas byta identitet ska hon eller han snarast få skälig ersättning för det.
• Skadestånd p.g.a. brott mot den andra maken/makan skall normalt sett inte räknas med vid bodelningen.

Kriminalvården är efter 10 år av socialdemokratiskt styre en problemtyngd verksamhet. Kriminalvården är enormt eftersatt. Det gäller såväl frivård som anstaltsvård. Allians för Sverige menar att kriminalvården är en viktig del av rättskedjan liksom att alla kriminalvårdens olika delar är betydelsefulla.

Fritagningar, platsbrist, insmugglad narkotika, vapen och mobiltelefoner är exempel på allvarliga problem som kriminalvården har att tampas med. Det här är problem som måste tas itu med omgående.

Kriminalvården måste arbeta för att uppnå tydliga mål och bli bättre på att använda den tid en intagen tillbringar på anstalt. En viktig uppgift för kriminalvården är att förbereda och motivera intagna för en framtid utan fortsatt kriminalitet. Kriminalvård skall inte vara en synonym för förvaring.

I denna rapport är fokus riktat främst mot anstaltsvården. Frivårdens arbete skall dock inte underskattas. Genom ett kompetent och målmedvetet arbete bidrar frivården till en effektiv brottsbekämpning. Genom frivården passerar årligen betydligt fler klienter än inom anstaltsvården, men under de senaste åren har arbetsbelastningen ökat i betydande utsträckning utan att några egentliga resurser tillförs.

Personalen inom frivården känner stark oro inför framtiden, vilket det s.k. frivårdsuppropet är ett tydligt tecken på. Allians för Sverige värnar frivårdens betydelse i rättskedjan. Personalen måste ges realistiska förutsättningar att bedriva sitt arbete för att kunna lämna det stöd som är nödvändigt vid de påföljder som skall avtjänas i frihet. En väl fungerande frivård minskar antalet återfall och minskar således trycket på anstaltsvården.

De skall finnas tydliga incitament för den intagne att anstränga sig för att göra sin tid på anstalten till en vändpunkt. Den som sköter sig, exempelvis följer ett behandlingsprogram för att avsluta ett missbruk, skall i förväg få kunskap om de positiva konsekvenser som detta kommer att medföra. Positiva konsekvenser kan vara utökade möjligheter till permissioner och besök. I konsekvens med detta skall samma förmåner minskas eller tas bort om den intagne missköter sig. Det skall till skillnad från idag straffa sig att rymma.

Behandlingsinsatser för psykiskt störda, missbrukare eller sexualförbrytare skall vara en absolut grundsten inom kriminalvården. Avsaknad av behandling kan leda till att den intagne när han eller hon kommer tillbaka ut i samhället begår nya och kanske grövre brott.

Det måste vara attraktivt att jobba inom kriminalvården. Idag är rekryteringen till kriminalvården ett problem som har lett till hög personalomsättning och många vikarier på anstalterna. Allians för Sverige vill uppvärdera arbetet och säkra kompetensen hos de anställda inom kriminalvården.

Anstalten skall vara en trygg plats för såväl intagna som personal. Missbruk, brist på sysselsättning mm skapar en osund kultur på anstalterna. Bristande rutiner och regler för inre säkerhet och skalskydd förvärrar problemen och leder till oro.
1. Tiden på anstalt skall utnyttjas väl

De flesta som dömts till fängelse är ute i samhället inom ett år. Hur tiden inom kriminalvården används är viktig, eftersom frihetsberövandet ger tid och möjlighet att bryta en kriminell livsstil och missbruk.

1.1 Handlingsplan och motivation

Redan första dagen en intagen kommer till anstalt skall arbetet med en individuell handlingsplan påbörjas. Målsättningen skall vara rehabilitering och anpassning till ett laglydigt liv efter avtjänat straff. Handlingsplanen skall vara individuellt anpassad och svara mot den dömdes personliga behov av hjälp. Exempelvis behöver män som misshandlar kvinnor få hjälp med att bryta sina destruktiva beteenden, genom adekvat vård och behandling på anstalt respektive inom frivården. Intagna som är psykiskt sjuka, har gjort sig skyldiga till sexualbrott eller som missbrukar droger och/eller alkohol är andra exempel på kategorier av dömda som behöver förbättrad behandling och rehabilitering. Kriminalvården skall präglas av ett individperspektiv. För alla påverkansprogram skall det finnas en klar målsättning och former för utvärdering och uppföljning. Om en intagen byter anstalt under påföljden skall en skriftlig, inte som idag muntlig, rapport avläggas.

En intagen som är motiverad att ändra sitt beteende måste få mer stöd och stimulans. Positiva och negativa sanktioner, som avgörs av den intagnes egen medverkan att förändra sitt beteende, skall bli tydligare. Vissa förmåner som de intagna har idag ska i framtiden kräva skötsamhet. Det kan handla om sådant som TV i cellen, möjlighet att träna i anstaltens motionsrum och utökad användning av personliga tillhörigheter.

Belöningar för gott uppförande kan vara fler och vidgade permissioner, fler besök av anhöriga eller möjlighet att deltaga i trivselaktiviteter på anstalten. För att skapa en sundare kultur är det angeläget med positiva miljöer inne på anstalten. Fler besöksrum och besökslägenheter som är anpassade för barn behövs, men också vanliga besöksrum och uppehållsrum. Det är viktigt att skapa en positiv miljö för de intagna att vistas i. Intagna måste få utveckla det personliga ansvaret och förmågan att ta ansvar enkla vardagsrutiner. Vi är positiva till ökad självförvaltning när det gäller matlagning, städning, tvätt mm. och ser det som viktig verksamhet med tanke på livet utanför anstalten.
Möjligheten att bli omplacerad måste öka och omplacering skall kunna vara både en belöning och en reaktion på ett dåligt uppförande.

Möjligheterna till arbete på anstalt måste öka. Kriminalvårdsstyrelsen måste ge insatser för att skapa arbete och meningsfull sysselsättning för de intagna ökad prioritet. Regler som försvårar detta måste påtalas och rättas till. Sysselsättningsplikten bör kompletteras med en regel om att endast deltagande i behandling, studier, arbete eller annan organiserad verksamhet ska leda till ”lön”. Idag ger arbetsvägran en disciplinpåföljd, såsom förlängning av strafftiden. Vi tror att det också är viktigt att det får ekonomiska konsekvenser. Den intagne skall alltid ges skriftlig dokumentation över de kunskaper och den kompetens som förvärvats på anstalten.

För många intagna är anstaltstiden ett bra tillfälle att reparera skadorna av otillräcklig eller misslyckad skolgång. Det finns ett omfattande behov av grundläggande utbildning och arbetspraktik hos de intagna. Särskilt efterfrågat är renodlade yrkesutbildningar. Chanserna att få ett arbete efter frigivningen ökar med en yrkesutbildning.

De så kallade påverkansprogrammen måste anpassas efter den intagnes specifika problem och behov. Behandling skall hanteras av professionella. För att klara det behövs fler specialister inom kriminalvården, liksom ökad upphandling av programverksamhet från privata vårdgivare.

1.2 Samverkan med andra aktörer

Flertaget intagna har de flesta relationer utanför anstalten med personer som själva har problem. Att under anstaltstiden få möjlighet att knyta nya, och mer positiva kontakter är därför viktigt. Vi anser att frivilligorganisationer som bidrar med besöksverksamhet, trivselaktiviteter eller ställer upp som personlig kontakt gör ett viktigt arbete. Mans- och kvinnojourer, KRIS med flera kan också efter anstaltsvistelsen vara ett stöd för att bryta tidigare destruktiva beteenden.

1.3 Uppmärksamma kvinnliga intagnas behov.

Fängelse har länge varit en rent manlig institution, cirka 90 procent av dem som döms till fängelse är män. Kriminalvården har en verksamhet anpassad därefter. På senare år har det uppmärksammats att kriminalvården måste anpassas mer för kvinnors behov. Kvinnliga intagna är ofta mer utsatta än män. Kvinnor har många gånger ett tyngre missbruk, en partner som är kriminell och/eller missbrukare. Många har även tvångsomhändertagna barn. Det är inte ovanligt att kvinnorna har bevittnat eller själva utsatts för våld eller sexuella övergrepp som barn. Många av dem misshandlas av sin partner. Dessa erfarenheter får konsekvenser, därför är ökad kunskap om kvinnors brottslighet och livssituation av yttersta vikt – både för kriminalvården och socialtjänsten så att insatser kan anpassas efter kvinnliga interners behov.

Många intagna på anstalterna är föräldrar. Cirka 8 000 barn i Sverige har en förälder som sitter på anstalt. Barns möjligheter att skapa och upprätthålla ett gott förhållande till föräldrarna under anstaltsvistelsen måste underlättas. Besöksrum och besökslägenheter anpassade till barns behov måste därför finnas vid fler anstalter. Vidare skulle modern teknik genom t.ex videokonferens vara ett alternativ för att underlätta kontakten med familjen.

• Individuella handlingsplaner för alla intagna
• Gott uppförande skall uppmuntras. Inför ett nytt motivationssystem med belöning och konsekvens
• Ökad självförvaltning skall eftersträvas
• Arbete, utbildning och behandling istället för sysslolöshet
• Förbättra behandlingsinsatserna för intagna

2. Platsbristen måste åtgärdas

Medelbeläggningen på våra häkten och anstalter har ökat kraftigt. Platsbristen försvårar kriminalvårdens arbete när det gäller motivation, utvecklig och säkerhetsarbete. Även lokaler som inte är ämnade som celler har fått tas i anspråk, exempelvis motions- och besöksrum. Justitieombudsmannen har fått ta emot anmälningar om missförhållanden på fängelserna. En given slutsats måste vara att kriminalvården skall ha tillräckliga resurser för att hålla beläggningen på en acceptabel nivå.

Samtidigt som svenska anstalter har problem med överbeläggning kan man konstatera att vårt land idag hyser drygt 600 interner som är dömda till utvisning. Vi anser att Sverige skall intensifiera arbetet inom EU avseende överföring av dömda personer till respektive hemland.

• Ge kriminalvården tillräckliga resurser för att klara beläggningen
• Förenkla överföringen av utvisningsdömda

3. Välutbildad personal ökar kriminalvårdens kvalitet

Det krävs en rejäl generell kompetenshöjning för kriminalvårdens personal. Dessutom behövs en omstrukturering och renodling av arbetsuppgifterna. Dåvarande Riksrevisionsverket riktade skarp kritik mot att kriminalvårdens personal inte fick tillräcklig kompetensutveckling för att kunna uppfylla verksamhetens krav, något som Björn Eriksson bekräftar i sin granskning av rymningarna från Kumla, Hall, Norrtälje och Mariefred (”Säkert inlåst?” SOU 2005:6). Nya krav på verksamhetsplanering, kvalificerat motivations- och påverkansarbete samt frigivningsförberedelser ställer högre krav på kompetens hos medarbetarna. Dessutom pekar rapporter på att de intagna som blir alltmer kriminellt belastade innebär nya och mer krävande utmaningar för personalen.

Allians för Sverige vill utreda behoven av och möjligheterna till en basutbildning för personalen inom kriminalvården. En basutbildning är ett steg för att göra arbete inom kriminalvården mer attraktivt och på så vis underlätta rekryteringen av personal. Det faktum att flera anstalter idag tvingas bemanna organisationen med oerfaren, ofta mycket ung personal på vikariat, undergräver möjligheterna att åstadkomma en stabil verksamhet med hög kvalitet.

Inte minst behandlingsverksamheten kräver ökad tillgång till specialutbildade medarbetare. För att klara det är vi positiva till att öka inslagen av entreprenader inom kriminalvården. Det kan gälla vård, behandling, utbildning, arbetsträning, mm. All myndighetsutövning t.ex. beslut om kontroller i cellerna, drogtester och inpasseringskontroller skall dock även i framtiden vara ett ansvar för det offentliga.

Vi anser vidare att organisationen bör utvecklas så att man tydliggör de olika roller som kriminalvårdens personal har. Vi vill göra en åtskillnad mellan vårdare och vakt för att undvika de konflikter en vårdare kan ställas inför. Idag är det ofta samma personer som låser in de intagna som håller i påverkansprogrammen.

• Höj personalens kompetens
• Utred möjligheterna för en basutbildning i kriminalvård
• Renodla personalens arbetsuppgifter
• Fler entreprenörer inom kriminalvården

4. Nolltolerans mot droger och mobiltelefoner

4.1 Inga droger på anstalterna.

En majoritet av landets fängelsedömda, drygt 60 procent, är narkotikamissbrukare och många fortsätter sitt missbruk inne på anstalterna. En del får sin första kontakt med droger inne på anstalten. Omkring 20 procent av landets fängelser rapporterar att missbruk förekommer ”ofta eller så gott som dagligen”. Detta är oacceptabelt.

Missbruk innebär problem med våld och oro bland de intagna och försvårar behandlingsinsatser och arbete under fängelsevistelsen. Tiden i anstalt måste användas till att bryta den onda cirkeln med missburk och brott.

För att göra anstalterna fria från droger krävs en rad insatser. Fler behandlings- och motivationsplatser behövs. Platsbristen måste åtgärdas Så att en drogfri inte tvingas vara på samma avdelning som narkotikamissbrukare. Det behövs fler narkotikahundar, varje anstalt borde ha tillgång till en narkotikahund.

En hel del narkotika förs in med hjälp av besökare. Inpasseringskontrollerna måste skärpas. För vissa intagna bör besök endast ske med restriktioner, t.ex. bakom glasruta. Det är vidare vanligt att droger och mobiltelefoner helt enkelt kastas in på anstalten utifrån, över stängsel eller mur. För att hindra det vill vi att säkerhetsanstalternas rastområden förstärks med nät.

Regelbundna urinprov för att kontrollera drogfrihet behövs. Att vägra ta sådana prover måste få tydliga och kännbara konsekvenser för den intagne, liksom testresultat som visar att droger använts. Konstaterat, uppsåtligt bruk av narkotika på anstalt ska alltid polisanmälas. Det får inte vara så att drogtestning ransoneras av ekonomiska skäl, vilket sker idag, då många interner vill ha tester mer kontinuerligt som ett led i ett avvänjningsprogram.

4.2 Inga telefoner på anstalterna

Det bör råda totalförbud mot mobiltelefoner på anstalterna. Insmugglade mobiltelefoner används för att planera fortsatt kriminell verksamhet och för att förbereda rymningar/fritagingar. För att stoppa införseln av mobiltelefoner krävs utökad inpasseringskontroll. Vidare måste mobilstörningsutrustning installeras och användas.

En tidigare vårdare vid Norrtäljeanstalten dömdes 2004 för grovt tjänstefel sedan han försett en intagen med tre mobiltelefoner och med alkohol. Vårdaren uppgav under tingsrättsförhandlingen att orsaken till smugglingen var hot som riktats mot hans barn. Tingsrätten såg så allvarligt på det inträffade att den f.d. anställda dömdes till sex månaders fängelse. Det är väl belagt att många inom kriminalvården upplever hot och arbetar i en mycket utsatt situation. Vi menar att det bästa vore att helt förbjuda mobiltelefoner, även för anställda, så att man minskar risken för att mobiltelefoner över huvud taget kommer i orätta händer. Ett sådant förbud finns sedan en tid tillbaka i Norge.

Ett sådant beslut innebär inte att intagna helt hindras från att ringa telefonsamtal. Enligt
30 § lagen om kriminalvård i anstalt får telefonsamtal mellan intagna och personer utanför anstalten äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den intagne får inte ringa samtal som syftar till att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans eller hennes anpassning i samhället eller annars vara till skada för den dömde eller någon annan. Samtal kan kontrolleras om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten. Vanliga samtal till familj, vänner, advokat eller andra myndigheter måste givetvis kunna komma till stånd, men i kontrollerade former från en fast telefon.

• Inga droger eller mobiltelefoner på anstalterna
• Fler behandlings och motivationsplatser
• Inför ett nät över luftrummet för att förhindra att droger och mobiltelefoner kastas in.
• Regelbundna urinprover för att kontrollera drogfrihet

6. Förbered frigivningen bättre

Färsk statistik från kriminalvårdsstyrelsen visar att fyra av tio personer som avtjänar någon typ av kriminalvård döms på nytt till kriminalvård inom tre år. Det måste vara en av kriminalvårdens absolut viktigaste uppgifter att bryta denna onda cirkel av brott..

Orsakerna till återfall är många och komplexa. Hälften av de intagna är arbetslösa när de friges. Många saknar bostad. Till detta kommer att kommunernas benägenhet att bekosta vård och behandling för drogmissbruk på senare år sjunkit. De intagna möter således ofta stora svårigheter när de friges.

De behandlingsresultat som kriminalvården åstadkommer är beroende av samhällets mottagande efter frigivningen. Hur bra än fängelset har varit, kan alla effekter förstöras om samhället utanför stöter bort individen och inte kan erbjuda fortsatt hjälp och stöd.

Frivården skall verka för att de frigivna återanpassas i samhället och inte återfaller i brott. Frivården skall delta i behandlingsplaneringen inför frigivningen och ansvara för att upprätta en behandlingsplan för övervakningstiden, tillsätta övervakare och förmedla stöd och hjälp. För att detta skall fungera krävs att frivården får tillräckligt med resurser. Behandlingsplaneringen för anstaltstiden skall ske i samarbete mellan anstalt, frivårdare, övervakare och klient. En undersökning som BRÅ gjort visar att detta samarbete inte fungerar tillfredsställande. Lekmannaövervakarnas situation behöver också förbättras och bättre support med höjd ersättning är nödvändigt.

Ett effektivt samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten, och hälso- och sjukvården är nödvändigt för att goda förutsättningar för den intagne att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet vid frigivningen ska skapas.

Bostadssituationen är ett huvudansvar för de sociala myndigheterna. Detta är en viktig komponent för att den intagne vid frigivningen ska ha en ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning. Att ha en socialsekreterare som finns på plats på anstalten kan vara ett sätt att underlätta utslussningen genom att man då kan få hjälp att ordna med jobb och bostad innan man blir frigiven istället för att behöva ta tag i allt sådant när man väl kommer ut.

Kommer man tillbaka till en kaotisk eller i övrigt osäker tillvaro ökar återfallsrisken. Ett viktigt led i detta är att ha någon att vända sig till i förtroende. Här är frivilligorganisationerna, exempelvis KRIS, till stor hjälp för dem som just blivit utsläppta från fängelserna.

Antalet långtidsdömda i fängelse med strafftider längre än fyra år har under senare år ökat. Frigivningsförberedelser för denna kategori intagna ställer särskilda krav. En metod som pågår är en utslussning med intensivövervakning under tre till fyra månader, inom ramen för pågående verkställighet, för dem som dömts till två års fängelse eller mer. Kriminalvården kan då ge den intagne ett större egenansvar under kontrollerade former. På detta sätt skulle den intagne tränas inför frigivningen på ett bättre sätt än vad som är fallet idag.

Tio år av socialdemokratisk kriminalvårdspolitik visar också brister i uppfyllandet av själva huvuduppgiften för kriminalvården: att minska återfall i brott för de som en gång tagits in i kriminalvården. Dåliga behandlings- och sysselsättningsmöjligheter, narkotikamissbruk inom anstalterna och knappa förberedelser inför livet utanför anstalten gör det svårt att bryta ett kriminellt livsmönster. Statskontorets rapport ”Effektivitetsgranskning av kriminalvården” (2003:20) visar att kriminalvården inte ens har satt upp några operativa mål för att minska återfall. Det sker visserligen sedan några år en uppföljning av återfallen men den används inte för att styra verksamheten. Det finns heller ingen total återfallsstatistik för samtliga år. Även av Riksrevisionens rapport Återfall i brott eller anpassning i samhället (RIR 2004:5) framgår att det finns stora brister i uppföljningen, vilket stärker bilden av att kriminalvården vårdar i blindo.

De utslussningsåtgärder som kriminalvården vidtar måste på ett systematiskt sätt följas upp och utvärderas så att kriminalvården har en chans att lära sig av och ständigt förbättra sina arbetsmetoder. Gjorda insatser skall kopplas till eventuella resultat. För en lyckad uppföljning av kriminalvårdens klienter är det viktigt att det finns ett fungerande samarbete mellan kriminalvården och de myndigheter och organisationer som den frigivne har kontakt med utanför anstalten. Den uppföljning som görs av kriminalvårdens klienter skall ske på individnivå så att det ges en möjlighet att utvärdera den eller de insatser som just den enskilde klienten varit föremål för.

Det är viktigt att kontrollen av intagna som tillåts vistas utanför anstalten, t.ex. vid permission, är effektiv. De utvärderingar som har genomförts av verkställighet i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll har visat på ett övervägande positivt resultat. Vi anser att dessa erfarenheter skulle kunna användas även i andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk övervakning kunna införas som en extra säkerhetsåtgärd vid permission och frigång. Särskilt intressant är utvecklingen av GPS-teknik på området. Genom att förse fången med en fotboja som kan spåras med hjälp av GPS-teknik kan risken för rymningar minska och göra det betydligt lättare att återföra en rymling till fängelset.

• Förbättra utslussningsprocessen för att förhindra återfall i brott
• Bättre samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten, och hälso- och sjukvården
• Socialsekreterare på plats på anstalten
• Systematisk uppföljning av utslussningsåtgärder och behandlingsinsatser
• Elektronisk övervakning skall införas som extra säkerhetsåtgärd vid permission och frigång.

6. Skärp säkerheten på anstalterna

Säkerheten i och vid anstalterna måste förbättras. Fritagningar skall inte kunna ske. Under 2004 skedde ett antal rymningar från några av anstalterna med den högsta säkerheten. Händelserna speglade en ny situation där fritagningarna skedde utifrån genom att personerna på olika sätt bröt sig in på anstaltsområdet. Fritagningarna visade tydligt på att kriminalvårdens säkerhetsarbete måste fokusera både på den inre och yttre säkerheten. Uppenbara brister när det gäller skalskyddet måste åtgärdas. Det är förvånande att man med en vanlig bil kan forcera grindar och det går att ta sig in genom stängsel utan att anstaltspersonal kan ingripa eller få den hjälp som krävs för att snabbt stoppa förövarna.

Vi anser att anstalter ska vara fria från vapen. Att beväpna vakter inne på anstalterna skulle vara en farlig utveckling. Vapen kan alltid hamna i fel händer. Men skalskyddet kring framför allt säkerhetsanstalterna måste förstärkas. Vi anser att det till varje sluten anstalt måste finnas personal med särskild säkerhetsutbildning med betoning på problem med gisslan och fritagning. Berörd polismyndighet måste vara organiserad för att klara en snabb utryckning när anstalten begär hjälp.

Det är självklart att den som blir intagen på anstalt skall lämna in sitt pass för att vid frigivningen få det tillbaka. Skulle det vara så att den intagne inte hittar eller vägrar att lämna in sitt pass skall detta förklaras ogiltigt. Detta för att förhindra att de som dömts till fängelse olovligen lämnar landet under strafftiden eller att passet kommer i orätta händer.

• Skalskyddet vid anstalterna måste förbättras
• Den som blir intagen på anstalt skall alltid lämna in sitt pass
• Varje anstalt ska ha tillgång till särskilt säkerhetsutbildad personal
• Polisens beredskap att rycka ut vid rymningar, fritagningar och allvarliga säkerhetssituationer ska förbättras

7. Kriminalvård på vetenskaplig grund

Kriminalvårdens verksamhet skall präglas av professionalism. Av ovan nämda rapporter och utredningar framgår att kriminalvården delvis saknar denna viktiga egenskap. Olika behandlingsprogram prövas, ofta rykta ur sitt sammanhang, och uppföljning saknas. Allians för Sverige vill ändra detta.

Orsakerna till dagens situation är många men det bristande ledarskapet har en stor del i kriminalvårdens misslyckande. För att få verksamheten på rätt köl krävs ett starkt ledarskap som har förmågan att styra, följa upp och utvärdera verksamheten på ett vetenskapligt och kvalitativt sätt. Den forskning som finns måste leda till praktisk tillämpning och nya metoder måste prövas och utvärderas tillsammans med kompetenta forskare. Här bör samarbetet med universitet och högskolor poängteras.