Men nej, jag tycker inte alls att det behövs ett totalförbud. Däremot tycker jag inte att poliser parallellt med sin polistjänst bör ägna sig åt annan myndighetsutövning (i t.ex. landsting eller kommuner).

Det blir en potentiellt förtroendeskadlig bisyssla, eller egentligen två eftersom polisrollen kan skadas av nämndarbetet och tvärtom.

Visst finns det alltid jävsrisker – men det här är mer än jävsrisk, detta är en förtroenderisk. Dessutom är det inte sällan fånigt det här med politiker som lämnar rummet när deras nära kollegor (som det ofta blir i en nämnd) fattar beslut.

Man bör söka undvika dubbla roller. Och det kan man t.ex. göra genom att som polis i stället sitta i kulturnämnden. Eller hur?

I allt politiskt beslutsfattande kan man hamna i situationer där man är jävig eller på andra sätt inte bör deltaga i beslutet och då löses det i varje enskilt fall. Behöver det vara svårare?

Som du säkert vet har du som riksdagsman inte några uppgifter som innefattar myndighetsutövning.

Jag tycker att det är jättebra med poliser som är folkvalda, men jag tycker inte om att de parallellt med sina polisuppgifter också ägnas sig åt myndighetsutövning i kommunens socialnämnd. Det är där det kan uppstå ett problem, t.ex. om det är olika sekretessregler som gäller.

Polisen kan ju veta saker i sin egenskap av polis som omfattas av förundersökningssekretess – sådant ska han eller hon inte lägga till grund för sina beslut som socialnämndsledamot. På samma sätt finns det uppgifter som omfattas av socialtjänstsekretess som polisen inte har rätt att känna till (t.ex. om en misstänkt persons familjeförhållanden).

Dessa sekretessfrågor riskerar att undergräva förtroendet både för polisen och för socialnämnden.

De enskilda individerna borde begripa dessa risker och avstå från att sitta på just dessa typer av “exekutiva” nämndpositioner.

Tyvärr är det ändå alldeles för få som vill ta på sig politiska förtroendeuppdrag i kommunerna. Det handlar om att ta ansvar för våra gemensamma angelägenheter, något som alla borde vilja och definitivt måste någon göra det. Är det svårt att hitta folk till alla platser så är det rimligtvis så att flera mindre lämpliga tillsätts.

Du har säkert rätt i att alldeles för få har kunskap om vilka beslut som fattas och vem som fattar dem, men jag måste säga att det faktiskt är upp till medborgarna själva att också informera sig. Åtminstone om man bor utanför storstäderna så är det inte svårare än att läsa den lokala tidningen.

Jag håller med om att vi borde ha skilda valdagar, men grundlagsutredningen kom fram till motsatsen. Sedan tror jag ändå att du har fel i att det bara är några få som gör självständiga beslut för kommun- och landstingsvalen. Med det resonemanget skulle det inte finnas så många lokala och regionala partier och det skulle inte skilja så mycket mellan resultaten för de vanliga riksdagspartierna.

Exempel: Det finns sjukvårdspartier representerade i många landsting och regioner (i Norrbotten är de näst största parti), det finns lokala partier som är mycket stora och till och med innehar kommunstyrelseordförandeposten (jag tror att det är en handfull och så här spontant kommer jag på Berg och Malå) och i t.ex. Mönsterås skiljer det 35 %-enheter mellan Centerpartiets resultat i kommun och riksdag (47 % i kommunvalet och 12 % i riksdagsvalet).

Sanningen är nog att kvalitetskraven är låga i den kommunala verksamheten. Det är väl också anledningen till att så pass många, relativt enkla, kommunala beslut (om t.ex. tillstånd att servera alkohol eller bygglov) överklagas och ändras i förvaltningsdomstolarna?

Dessutom – hur många svenska väljare har en aning om
a) att politiker ägnar sig åt myndighetsutövning i nämnder, eller
b) vilka politiker som är valda i deras kommun (utöver möjligen partiernas förstanamn)?

Sanningen är väl att det på sin höjd är några procent som fattar ett självständigt beslut i kommun och landstingsvalen – de flesta röstar till riksdagen och stoppar samma lappar i alla kuvert på den gemensamma valdagen. Precis som våra grundlagsskrivare önskat…

Och som inte det vore nog finns det en fråga i mitt huvud: hade han verkligen tid nog, att som medlem i vår lagstiftande församling (Riksdagen) och dessutom Justitieminister att vara aktiv som advokat? Vilket av dessa uppdrag lade han mest tid och/eller engagemang i?