Jag är inte röstboskap!

En debattartikel från tidigare i vår som jag glömt lägga ut på bloggen. Publicerad på Newsmill.

Det är med förvåning jag läser Anne-Marie Pålssons debattartikel på Newsmill om varför hon inte tänker kandidera i valet 2010. Att hon inte tänker kandidera är väl i sig inget konstigt, men hennes beskrivning av hur riksdagen fungerar stämmer inte med mitt arbete. Det är också med besvikelse jag läser hur Anne-Marie Pålsson försöker smeta ut moderaternas interna problem på alla partier.

Anne-Marie Pålsson kan inte uttala sig om hur det interna arbetet fungerar i andra partier för det har hon uppenbarligen ingen insyn i. Det hade därför varit smakligare att uttala sig om hur det fungerar inom moderaterna och inte lägga de interna problemen på andra partier och hela riksdagen. Pålsson beskriver också sin roll i riksdagen på ett för mig främmande sätt, som en oberoende ledamot helt utan koppling till sitt parti:

”Att vi underkastat oss regeringens vilja är illa – mera problematiskt är dock att vi också underkastat oss partiets. Det är ju inte partiets tjänstemän som av väljarna utkrävs ansvar, utan vi valda. I konsekvensens namn borde ju också vi själva fått avgöra hur vi vill besluta – men det så är det alltså inte.”

Denna beskrivning av regering, parti, partitjänstemän och riksdagsledamöter som fyra olika delar av politiken som aldrig talar med varandra är inget som jag känner igen. Det är vi som är medlemmar i partiet som är partiet och givetvis är vi som riksdagsledamöter en viktig del av partiets beslutsprocess. Att det är våra politiska tjänstemän som sköter de dagliga förhandlingarna inom alliansen är inget konstigt. Däremot måste de självklart på förhand veta vad vi förtroendevalda vill ha för resultat och i efterhand få ett godkännande.

Jag har suttit i justitieutskottet i snart sju år. De första fyra åren i opposition och då kan man verkligen säga att det var snålt med inflytandet på fattade beslut. Men sedan 2006 har vi en alliansregering och sedan första dagen, förutom när jag har varit föräldraledig, så har jag varit med och fattat alla viktiga beslut som tagits inom rättsväsendets område.

Att skylla ifrån sig och säga att man inte kan ställas till svars som riksdagsledamot för att vi inte skulle ha makt att påverka är fegt. Jag skyller inte från mig. Jag tar ansvar för de beslut jag varit med och fattat. Jag har ett ansvar att påverka politiken för att företräda de väljare som valt mig. Om man inte får möjligheten att påverka så får man se till att ta den. Att bara sitta passivt och klaga i efterhand är inte konstruktivt.

Vidare påstår Pålsson saker som kanske gäller för moderaterna, men inte för Centerpartiet. Vi utser vår gruppledare i riksdagsgruppen, det är inte partiledaren som gör det. ”Att det inte ingick bland våra normala uppgifter att vara med och utforma politiken stod klart för mig på ett tidigt stadium” stämmer inte alls med min roll, en av de arbetsuppgifter som jag lägger ner mest tid på är att utforma och utveckla politiken.

Det vore mycket olyckligt om Anne-Marie Pålssons bild av hur riksdagen fungerar skulle bli den allmänt rådande. Låt moderaternas interna problem, om de nu är sådana som Pålsson beskriver, det har jag ingen större insyn i, vara något som moderaterna själva får lösa. För det är inte Centerpartiets problem som hon beskriver. Jag är inte röstboskap. Jag är med och utformar politiken och jag tar ansvar för de beslut jag är med och fattar. Den som inte klarar av att ta det ansvaret kanske inte ska vara riksdagsledamot.